Gråväder

Nu får det vara nog med moln, dis och regn. Den här helgen har det liksom aldrig varit dagsljus. Och jag har knappt varit utanför dörren. Jag gav i kast med Lotta Lundgrens bok. Igen. Och somnade igen. Då bytte jag spår och började på Leif GW:s Pinocchios näsa. Med samma resultat. Knoppade in efter 27 sidor. Det gav upphov till tre teorier om varför. Kanhända samverkande.

1. Jag har börjat tröttna på Bäckström. Det känns som GW har honom som ursäkt för att ge uttryck åt diverse inkrökta åsikter. Sådant som han egentligen själv tänker och tycker rent spontant, men vanligtvis filtrerar.
2. Det är för lite dagsljus för att jag överhuvudtaget ska vakna, trots att jag sovit hur länge som helst i helgen.
3. Det är åldern som tar ut sin rätt. Jag har märkt det i andra sammanhang. Bilkörning och bilåkning är numera tröttande på ett sätt som det aldrig varit tidigare. Det krävs inte någon längre sträcka innan jag börjar klippa med ögonen.

Vad kan man göra? Jag har beställt en ny omgång med böcker från Bokus. De kanske kan pigga upp mig. Och visserligen får vi ytterligare 35 minuter dagsljus för var vecka som går, men nog kunde det vara bättre kvalitet på ljuset än vi sett den senaste tiden? Och yngre lär jag inte bli, så jag tar till klyschan att det bara är att gilla läget. Även om jag ogillar det. Både klyschan och läget.

Annons

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Och hur fann ni Andalusien?

Det blev mycket på P hos Svärdottern. Som dessutom innehöll mycket kolhydrater. Mathållningen ser gärna ut på det viset när barn är inblandade.

Dagen började med Pan och Pregott. Brödet från pagarn och smöret från den skandinaviska putiken. Affären som även tillhandahöll middagsmat i form av fryst Pytt i panna och som vi åt sista kvällen. Uppvärmd förstås och spetsad med bacon, falukorv, stekt ägg och inlagda rödbetor. Det mesta även inhandlat i ovan nämnda butik.

Till lunch vankades det Pasta med Pesto och när vi gick ut och åt var det alltid minst tre personer som beställde Paella. ”Con una cerveza grande” för Maken och mig. Fyra dagar med den dieten utan minsta halsbränna. Otroligt!

Det är knappa två månader kvar tills nästa barn är beräknat och föräldrarna har inte bestämt sig för hur de ska göra: förlossning här eller där. Och vi kan inte erbjuda något bistånd när det är dags, eftersom vi är på semester i juni. Om inte jobbet lägger hinder i vägen, vill säga.

Vädret? Jo, det var väldigt växlande. Soligt och varmt, växlande molnighet och mindre varmt, mulet och kyligt, plus regn och kallt. Från 25° ner till 11°. Så när vi lämnade landet var det ungefär som här.

Alldeles för mycket vinter

Jag försöker återgå till den gamla goda vanan att promenera till och från jobbet. Det har varit dåligt med det senaste månaden. Först skyllde jag på mörkret. Sen vädret. Och på både och. När vi tog en veckas semester fanns det inget jobb att gå till och då skyllde jag på det.

I slutfasen av semestern blev jag så vansinnigt förkyld att det kändes som rena självmordet att börja promenera när det var dags att jobba igen. Men den här veckan har jag tagit mig i kragen och promenerat till jobbet. Åtminstone. Och jag tar det väldigt lugnt.

I morse var trafikljusen ur funktion i korsningen Hornsgatan-Ringvägen. Helt nersläckta. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Gul blink, har jag varit med om någon gång men inte totalt mörker. En stor råtta gjorde mig sällskap en bit. Den kutade utmed muren till Zinkens IP och slank in genom pensionärsspärren på idrottsplatsen utan att betala för sig.

På husbilsparkeringen i Tanto var det tomt. Trots vinter brukar det alltid finnas någon entusiast som hittar dit. Vid uppfarten till SÖS sprang jag på en tjej, 57 år, som jobbat på vårt Call Center. Jag hälsade glatt på henne och drabbades av diverse osorterade tankar.

– Just det. Hon måste ha slutat utan att jag har märkt det. Det var år och dar sen jag såg henne på jobbet. Men vad heter människan nu igen?

Jag blev tvungen att konsultera gamla telefonlistor för att konstatera att hon heter Lisbeth Weberg. Vilda hästar hade inte kunnat få mig att dra fram namnet ur någon hjärnvindling. Det är inte klokt vad snabbt folk försvinner ur ens medvetande.

När jag hunnit till Eriksdalshallen släcktes gatubelysningen. Alltid något. Skanstullsbron söderut bjöd på jobbigt före. Eller snarare jobbigare eftersom gångbanan inte var plogad och det är uppförslut. Dåligt sandat och oplogat är det nästan överallt.

När jag tagit mig igenom den fåniga snurrdörren till fastigheten som huserar min arbetsplats, konstaterade jag att alla tre hissarna fungerade. Samtidigt. Och det är inte ofta.

– Sluta gnäll på hissarna! Varför tar du inte trapporna istället? Du som går så mycket.
– Precis. Jag tycker liksom att jag gått klart när jag är framme på jobbet. 45-55 minuter i halkigt väglag räcker alldeles utmärkt för mig.

Hem tog jag bussen. Och skyllde på dagishämtning. Alltså barn, som skulle hämtas på förskola. Och får man inte komma för sent. Helst före 16:30. Vilket jag gjorde, men sinkades av en liten elak gosse med avsaknad av impulskontroll och att Sallys en känga var som uppslukad.

Till slut återfanns högerkängan bakom tvättmaskinen och jag kunde ta mig ut i vintermörkret. Sen kämpade jag mig fram med vagnen längs Krukmakargatan i snömodd, motvind och nederbörd.

Och nu får det vara slut på den här förbannade vintern! Jag har fått alldeles för stor dos, som det är.

Vid poolkanten

Mannen med den förskräckliga hostan är inte tysk som jag trodde. Mest på grund av fysionomin. Han är en liten trind ryss. Och skrällhostan kommer sig inte bara av det myckna blossandet. Det tror jag inte längre i alla fall. Ryssen gillar att bada i hotellpoolen och där simmar han runt, runt och hostar och harklar sig. Vi fantiserade till och med om hans välspolade bihålor.

Eftersom Maken fortfarande känner av benbrottet och inte kan gå mer än ett par hundra meter åt gången, häckar vi mest vid poolen. Jag i skuggan av ett parasoll. Folk brukar säga till mig: Jag ser att du fått färg. Utan att nämna själva kulören. Kräftröd, typ. Andra säger till Maken: Nu ser jag att ni varit utomlands. Han blir nämligen oförskämt brun utan att någonsin bränna sig.

Häromdagen avslutade vi bassänghänget med ett dopp i poolen. Och som ett brev på posten har jag drabbats av en rejäl hosta. I natt höll den mig vaken i flera timmar. Nu funderar jag på att ta fram min gamla skolryska och gå på gubben och säga till på skarpen: У меня кашель и это твоя вина.

Ryssen själv tvekade inte ett ögonblick när en finsk familj började bolla gris i bassängen. Då skred han till verket och pekade uppfordrande på den överkryssade bollen på skylten med badregler. Trots att han själv inte ens var i vattnet.

Idel ursäkter

När jag var liten och hade ont i ryggen blev jag bryskt avfärdad av min inte alltid så empatiska mor. Hon hade nämligen ensamrätt på ryggvärk i vår familj. Var det någon som hade ryggproblem så var det hon.

– Äsch, kom inte och prata med mig ryggont. Du har ingen rygg, bara en le som ändan hänger ve. Menade hon. Eller:
– Äsch, det är bara latmasken som håller att krypa ut. Lägg på ett par kålblad i ryggslutet för att locka ut honom lite snabbare så kan du förkorta lidandet.

Jag har fått anledning att tro på moderns latmask. Men den håller inte till i ryggen och i mitt fall handlar det om två. En i vardera vad. De senaste nätterna har jag vaknat av förfärliga kramper i vadmusklerna. Ibland i höger och ibland är det vänster som krampar. Och jag misstänker att orsaken är ren och skär lathet. Alltså, jag har av olika orsaker inte gått till och från arbetet i samma utsträckning som vanligt.

* Snö och halka har fått mig att ta tuben på hemvägen
* Arbetet har skötts från mitt köksbord
* Uttag av semesterdagar har hållit mig hemma
* Förkylningen har fått mig att känna mig klen och ämlig och då åker jag hellre kommunalt
* Makens benbrott har förhindrat helgpromenader

Efter att ha vaknat två gånger i natt med kramper, först i vänster vad, sen i höger, bestämde jag mig för att använda några ljusa timmar till gå en vända runt Söder. Oavsett väder, halka, sällskap eller förkylning. Så nu ser jag fram emot att latmasken krupit tillbaka till sitt vanliga gömställe och att nattsömnen blir ostörd.

Jag har haft lite sms-konversation med Svärdottern, som meddelar:

Hej, hej! (Hon både skriver och säger hej två gånger) Vi är i Belgien nu. Mot Paris och tre nätter inkl julafton på hotell där. Sen Spanien 🙂 

Så kan man också ha det.

Än slank hon hit

snomodd

Jag tog mig till jobbet trots all snömodd. Och gubbplogning. Vägbanorna är renskrapade, men det är sisådär med gångbanorna.

En nymodighet för i år är jättevallen mellan vägbana och trottoar. Så hög och bred att det är snudd på omöjligt att korsa gator annat än vid övergångsställen.

Väl på arbetet kände jag inte av någon större arbetslust. Utan mer av att det inte blev någon vidare helgvila. Barnbarn och annat löst folk såg till att jag var tvungen att vara social. Och det tar på krafterna.

Det kommer besökare, som vill höra hur det står till med Makens ben. Höra hur olyckan gick till och vara allmänt deltagande. En sa till och med ”Du har i alla fall ditt goda humör i behåll”. Som om han drabbats av en dödlig sjukdom.

Under förmiddagen slog det mig att jag fortfarande har två sparade semesterdagar att ta ut. Så varför inte göra det innan ledigheten fryser inne och ersätts med pengar. Konsekvens: I morgon och på onsdag är det jag som stannar hemma. Halka runt i snömodden överlämnar jag åt andra.

Nu är det dags igen

För vintergnäll. Det är minst sagt jobbigt att ta sig fram på stan när snösvängen inte hinner med. Sen får norrlänningarna håna och kränka oss i Fjollträsk så mycket de orkar. Själva tar de bara skidorna, sparken eller snöskotern och drar iväg dit de ska. Här får vi halka runt bäst vi kan.

Idag tog det mig 15 minuter längre än vanligt att ta mig till jobbet. Av 4,3 km var det bara plogat några 100 meter. På Skanstullsbron av alla ställen. Den som vanligtvis är väldigt styvmoderligt behandlad. Mina knän gillar inte heller väglaget. Det känns som ledband och annat töjs i alla möjliga riktningar i halkan.

I morse hade Maken tid för återbesök på SÖS. Ettan var snäll och lovade skjutsa. Min första tanke, när jag klev ut ur porten, var: hur ska det gå för honom att ta sig över den upplogade snövallen? Maken, alltså. Med kryckor och gipsat ben? Men det gick bra och efter avklarat läkarbesök och omgipsning var kusin Klas snäll och körde Maken hem igen.

Medan Maken var upptagen på sjukhuset ägnade jag hela förmiddagen åt ett stormigt möte på jobbet. Ett så kallat uppstartsmöte för 2013 års stora utvecklingsprojekt. Många stridiga viljor och inte kom vi fram till något. Mer än att alla ansvarig fick diverse hemläxor för att utvärdera risker, kostnader och resursbehov.

Jag är tämligen säker på vilken väg vi borde välja. Problemet är bara att det låter som om jag försvarar min egen sjuka mor. Det vill säga det system som jag varit med om att bygga upp. Och emot den lösningen står en riktig liten småpåve. En man som rent allmänt verkar övertygad om sin egen förträfflighet och ser sig antagligen också som Guds gåva till mänskligheten. För det brukar hans sort göra.

Men i slutänden är det ändå de engelskspråkiga gubbarna som fattar alla viktigare beslut. Och då kan det bli hur som helst, är jag rädd. So why bother?

TGIFF

Ja, jag är tacksam att det är fredag. Och dessutom månadens fria fredag efter en veckas beredskap. Speciellt som vi hade nattgäster. Sally och Stella sov över eftersom deras föräldrar var ute och roade sig på Friends arena.

Sally ägnade kvällen åt att titta på film tillsammans med Moppa. För Ettan har ett Netflixabonnemang, som han har lånat ut till sin gipsade fader. Och Moppa, av mig kallad Maken, gillar Wallace och Gromit. Men filmen de såg var tydligen alldeles för läskig för en treåring. Inte nog med att Wallace förvandlades till en jättekanin i nattens mörker; han tog andras grönsaker. Och det mest skrämmande av allt; han gjorde det utan att fråga först. För det vet Sally att man måste göra innan man tar något.

Flickorna somnade snällt, men Sallys sömn blev orolig. Titt och tätt vaknade hon till för att hon drömde om jättekaninen, som tog andras saker utan att fråga först. Och efter en lite orolig natt var det skönt med en lugn morgon. Stella gick själv till skolan och vid niotiden drog jag Sally till dagis.

Ja, jag drog henne i en pulka. På sandade trottoarer och över renplogade gator. Och framkallade det där avskyvärda, skrapande ljudet som jag hatar. Men vad gör man när det är alldeles för moddigt för barnvagn.

Nu har jag varit ute en sväng och klarat av helghandlingen. Jakten en stekpanna till mellanstora plattan pågår fortfarande. Jag har köpt två stycken utan att ha hittat rätt. Den första på Åhléns. På själva stekytan satt en rund lapp med lite information och när jag tog bort den hemmavid upptäckte jag en skada i beläggningen. Och skadad beläggning vill inte jag betala för eftersom jag redan har en sån stekpanna.

Den andra köpte jag idag på Ica. Utan att ha måttband med mig. Och det var dumt. Diametern på stekpannan var en centimeter för liten så den täcker inte hela plattan. Så den får åka med tillbaka till affären.

Jag får jaga vidare. Nästa nedslag blir på Järnia. Eller El- & Digital. Där jag redan har varit idag. Kolsyran var slut och jag stegade in i butiken med flaskan i handen.

– Oj, du måste bo alldeles i närheten. Flaskan är fortfarande varm, sa expediten. Det dröjde ett bra tag innan kvittot kom ut ur skrivaren.
– Hörru du, Sherlock Holmes, blir det något kvitto någon gång? Eller är det lika bra att jag går? Nej, det sa jag inte. Möjligen tänkte. Och kvinnan ursäktade dröjsmålet med att de just uppgraderat datorerna.

Och snart är det dags att hämta upp annat barn. På andra sidan Södermalm. Jag tror att 55:ans buss blir bästa alternativet. Då kan jag passera Ica på vägen till busshållplatsen och återbörda stekpannan.

Konstigt, det blev snö i år också

I min kalender står det på dagens datum ”Årsmöte i användarföreningen”. Alltså föreningen som härbergerar programmerare, som kodar med samma verktyg som jag. Men det blir nog inte många som kommer. Trots att det vankas landgång. Jag borde ta mig dit eftersom jag är revisor. Men eftersom trafiken ser ut som den gör, skickade jag ett mejl till ordföranden.

Hej!
Jag misstänker att jag inte är ensam om saken, men jag kommer ha problem att ta mig från jobbet. Så jag lämnar ett sent återbud till kvällens årsmöte. Hoppas att det räcker med den skannade revisionsberättelsen.
/frk Tjatlund

Och när jag ändå var i farten skickade jag ytterligare ett. Till min chef.

Hej!
Går det bra att jag jobbar hemifrån imorgon, 6/12?
/frk Tjatlund

Och det var okej. Vilket gladde mig eftersom jag slipper en massa transporter i snömodden. Speciellt som det står ”Barnvakt” i morgondagens kalender. Och då gäller det att passa tiden för dagishämtning.

I kalendern för Makens arbetskamrater står det ”Julmiddag” ikväll. Om den nu blir av. Det ser lite mörkt ut för de festsugna. Själva transporten till festplatsen ska ske med abonnerad buss. Om den kan ta sig fram i snökaoset.

Snart blir jag tvungen att ta tjuren vid hornen och halka hemåt. Något jag inte ser fram emot.

Det gäller att blicka framåt

Jag har alltid haft svårt att ladda om. Men nu är det värre än någonsin. Har jag väl stängt igen ytterdörren bakom mig hemmavid, så är det snudd på lögn att kliva ut över tröskeln igen. Och när det väl har blivit torsdag är jag i regel helt slut. Köper med mig hämtmat till middag, äter och lägger mig i soffan. Där blir jag liggande tills det är dags att gå och lägga mig. På riktigt.

Och så här års, när det är mörkt när jag går till jobbet, mörkt när jag går hem och det knappt är ljust ens när solen står som högst känner jag mig lika pigg och sur, som en gammal disktrasa. Då gäller det att stålsätta sig och fokusera på att det snart vänder. Om drygt tre veckor. Och kom inte dragande med att det blir bättre när snön kommer. Inte här i stan. Där blir det snabbt bara halt och sörjigt.

– Vi behöver något att se fram mot, tyckte Maken i lördags morse. Vad sägs om en resa? Och så var diskussionen igång. Den böljade fram och tillbaka. Ett tag var det New York, som gällde. Så pass att Maken åkte in till Kartbutiken och köpte en guidebok. Och jag var som vanligt negativ.

– Där har vi varit flera gånger.
– Men hallå! Det var mer än 20 år sedan.
– Du vet vad jag tycker om storstäder. Några dagar är okej, men inte en hel semester. Och inte på samma ställe.
– För varje avvisat semestermål, måste du komma med ett motalternativ.

På söndagseftermiddagen hade vi närmat oss varandra så pass att vi kunde titta på lite olika alternativ tillsammans. Nu lutar det åt flyg till Singapore, därifrån till Malaysia och Kuala Lumpur och vidare till Thailand och Bangkok.

Vi har inte bokat något ännu, så planerna är inte huggna i sten. Men vi har inte tänkt oss att sticka iväg förrän i april. Och mycket kan hända innan dess.

TGIM

Tillbaka på jobbet igen. Det är måndag och det betyder att det kallare än annars på rummet. Men jag är inte den som gnäller. Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus omvandlar jag till att inte förbanna kylan utan tar istället på mig en kofta. Ibland två.

Min vältränade rumskamrat gnäller däremot. Som skyddsombud har han haft funderingar på att stoppa verksamheten. Det händer att han går hem tidigare för att han fryser och är rädd för att bli förkyld. Nästan varenda dag harklar Aram sig och säger: Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Det känns så i halsen.

Idag är han nog sjuk för han har inte dykt upp ännu. Men nyss var det ett par killar från fastigheten här och mätte. Vi har något som mätgubbarna kallar baffrar, jag antar att det stavas buffrar, i taket. Två över varje plats och de ska avge värme eller kyla, beroende på vad som behövs.

Så här års borde det vara värme som gäller om buffrarna ska avge något. Och enligt gubbarnas mätning avgav doningarna ovanför Aram värme. Annat var det med dem som sitter ovanför mitt huvud. De skickar ut kyla. Så är det någon som ska gnälla så är det jag.

Harkel, harkel. Jag känner mig nog lite skrovlig i halsen.

Ruelse

Usch! Temperaturen kryper nedåt. Solen syns allt mindre för varje dag. Och vi ska ut med en hyrd husbil i morgon. Hela helgen ihop med Treans barn. Jag hoppas verkligen att vi inte fryser och regnar bort.

Men jag ska inte gnälla. Vi har frusit och regnat bort tidigare. I tält. Som här där Trean är nyvaken. Vi åkte flotte på Klarälven en vecka sommaren 1981. Svinkallt med nattfrost. Plus en hel del regn och hagel.

När vi strandade på en sandbank gav vi upp, löste upp alla rep som höll ihop flotten och lät stockarna fara vidare nedströms utan oss. Sen tog vi taxi till utgångspunkten och for hem till stan igen.

Men det var inte bara elände. Vi såg en del vilda djur under färden. Bäver till exempel. Och när torrtoan vältes i kull av ett träd, som hängde ut över vattnet blev vi riktigt uppåt. Trots att flera dagars restprodukter rann ut över flotten.

Jag föreställer mig att en husbil inte är lika fuktig. Och att man kan tända lampor och läsa om det skulle bli alldeles för regnigt. Eller kolla på film. Jag hoppas bara att toan håller sig på rätt köl den här gången.

Ännu latare

En helg som denna är jag mer än nöjd över att bo i lägenhet. Även om det skulle vara trevligt att bo på marken och kliva rätt ut i vårsolen och sätta sig med kaffemugg och morgontidning för att suga upp D-vitamin. Men det låter inte värt besväret för en som är bekväm av sig.

Jag hör hur mina jobbarkompisar med hus i Tyresö, Enskede, Bålsta och Enköping räknar upp allt som måste hinnas med under helgen. Växthuset ska städas ur, snöhögen måste bort från fasaden innan smältvattnet runnit ner i källare, garaget måste utrymmas, carporten fick en knäck av all snö och hur ska den frimärksstora gräsmattan kunna absorbera all snö för den som fått bort högen vid fasaden.

Redan vid lunchen på fredagen börjar de låta jagade. Och så fort flextiden börjar försvinner de ut genom snurrdörren. Med något vilt i blicken.

Då känner jag att det ska bli så skönt att vara ledig, nu när man är ledig. Och kunna strosa runt på Söder med lappar om lägenhetsbyte. Nej, det är inte vi som vill byta bostad utan Svärsonen. Han vill ha större. Tre rum och kök räcker inte tycker han.

Och det är ingen idé att komma med vår egen skokartongshistoria. Att vi minsann bodde med tre barn i en trea. I över sex år.

Men det här med lägenhetsbyte verkar komplicerat. Ettan har försökt under många år. De har en liten. billig tvåa och skulle också vilja ha större. Men allt faller på att de bor 100 trappsteg upp utan hiss. Och folk som vill ha mindre är ofta äldre och beroende av hiss.

Tvåans lägenhet är i ett hus från 60-talet. Ett hus som egentligen byggdes som kontorsfastighet så lägenheterna saknar balkong. Och folk på Söder är så krävande. Om de själva bor i hus från slutet av 1800-talet, kan de inte tänka sig lägre takhöjd än tre meter. Bor de i modernare lägenheter har de ofta balkong och även om balkongen inte är större än en fågelholk så kan de inte tänka sig att vara utan.

Men nu sitter det lappar på portar och stolpar i omgivningen och skulle någon ha en fyra i rockärmen. Och rocken ska vara på Söder. Det behöver inte vara tre meter i takhöjd och inte heller någon balkong. Inte ens en fransk. Då är det bara att höra av sig.

Undrens tid är inte förbi

Det är ett sant mirakel varje gång jag tar mig helbrägd till och från jobbet. På hemvägen frös det på och sista biten var snorhal. Och mina vinterkängor börjar ge upp. Sömmarna har släppt på flera ställen. Men vad är att förvänta efter fem vintrar?

Behöver jag säga att det är nog med vinter? Jag tror det eftersom mitt tidigare tjat inte har haft någon större effekt.

Och här har vi den lilla, lilla gummans lilla, lilla badrum. Om ni undrade hur det ser ut när tre garderober bånkats ihop till ett våtutrymme.

Cykler

Kvällstidningarna är självförsörjande på något sätt. Först har de krigsrubriker och vädret som ska komma och fyller spaltmeter med hur det kommer att gestalta sig. Sen kommer ovädret och då blir det mer svarta rubriker om konsekvenserna.

Nästa steg är att fånga upp mänskligt lidande i ovädrets spår. Hur människor suttit fast i tåg och blivit tvungna att leva på dyr mat i buffévagnen. Och när den inte förslår tvingats hungra. Då kräver redaktionerna att ansvariga ställs till svars. Och vad gör de? Skyller på vädret, förstås.

Sista steget i kedjan kom i dagens Expressen. Där passar man att idiotförklara allt och alla, trots att det är tidningarna som jagar upp folk. Framförallt gäller det gnällspikarna. Som egentligen inte är så många om ni frågar mig.

På mitt jobb finns det folk som bor i Södertälje, Enköping, Bålsta och Uppsala. Inte gnäller de mer nu. Snarare mindre. Då är det mycket mer knorrande över de ständiga förseningarna och inställda tåg  när vädret är OK.