På tur i hemkvarteren

Nu har jag klarat av min vanliga lördagsrunda och kan konstatera att det inte bara är körsbärsträden i Kungsträdgården som står i blom. Utan även träden på Bysistorget blommar för fullt. Om de inte står och ser halvdöda ut. Då blommar de inte alls.

En lördagsrunda innefattar ofta en tur in på Mariahallen. Då ska man ha en kasse med sig för på Hemköp slår man sig för bröstet för sina miljöpåsar. Som är värdelösa. Men jag glömde att ta med egen kasse och självklart skar hörnet på ostbågepåsen en lång reva i den överkänsliga kassen. Och inte nog med att kvaliteten är dålig, man har mage att ta ut ett 25% högre pris än andra affärer.

Om nu Hemköp ska berömma sig själva att de har miljökassar, varför inte ta smällen med ett högre inköpspris själva? Om det nu är högre. Vad jag vet är vinstmarginalen på kassarna bland de största i dagligvaruhandeln.

Som vanligt stack jag in näsan på Idealskor och det besöket kunde lösa ett vardagsproblem för den nätta summan av 599 kr. På en hylla stod ett par Vagabond ballerinaskor och ropade på mig. Modellen fanns dessutom i storlek 39. Då behöver jag knappt prova. Så på måndag kan jag kassera det uttjänta paret jag hasar runt i på jobbet. Och trippa runt i ett sprillans nytt par.

Nästan, men bara nästan, att jag längtar dit.

Annons

Kass kasse

På mitt jobb är det matlåda som gäller. I alla fall för de kvinnliga medarbetarna. Och det trots att vi får rikskuponger. Gubbsen, däremot äter vanligtvis ute. De flesta redan vid elvatiden för att undvika värsta rusningen.

Fler och fler damer bär runt sin matlåda i en liten kasse avsedd för att innehålla dagens lunch. Fråga mig inte varför, för påsen är inte särskilt snygg och den är inte heller gjord för att hålla maten kall.

Och varför bära på en kasse när det är så mycket bekvämare att ha käket i ryggsäcken. Då har man dessutom händerna fria så att man kan hytta åt cyklister, som tar sig friheter.

Saker jag ska sluta med

Gå min vanliga väg hem
Är det något som får mig på dåligt humör så är det Skanstullsbrons västra gång- och cykelbana. När alla galna cyklister ska ta sig söderut. Fort ska de oftast gå och man tvekar inte att köra om på gåendes planhalva. Inte ens om man har möte. Jag blänger ilsket och ett par gånger varje dag skriker jag åt de värsta dårarna.

Från och med imorgon är det jag som passerar över lågbron. Där är det bättre om plats. Kanhända kommer jag hem på bättre humör.

Svara i telefon
Plötsligt är jag medlem i en bokklubb. Bara för att det ringde på min lur och jag svarade eftersom jag har jour. Då har jag betalt för att folk i nöd ska kunna ringa och be om hjälp. Nu var det ingen hjälpsökande utan en medlemsvärvare i Norstedts Böckernas klubb. Och jag gick på den lätte. Bara för att jag så gärna vill läsa Korparna.

Människan spelade in min respons, som bevis. Men frågan är om avtalet gäller. Eftersom han sa: ”Tager du, Victoria Sandberg, på Hornsgatan i Stockholm, denna bokklubb …?”

Visst, jag svarade ja. Men eftersom jag inte heter Sandberg utan Sannberg, så borde det inte gillas.

Reta mig på folk
Igår var jag fräsig två gånger på jobbet. Mot samma människa. Först stod hon och pratade i mobilen. På polska. Alldeles för högt och alldeles för nära min dörr. Till slut gick jag ut i korridoren och bad henne förflytta sig till något rum där hon kan stänga om sig.

Sen hamnade jag bakom henne i kön till drickvattenfontänen. Där hon gjorde det mest förbjudna i mina ögon: körde upp sin PET-flaska så att halsen omslöt själva kranen. Dessutom var hon osmaklig nog att halsa ur flaskan när hon var klar.

Då var jag tvungen att säga ifrån att jag tycker att det är obehagligt när man fyller på sina halsade flaskor på det sättet, som hon gjorde. Men hon verkade inte alls förstå min synpunkt. För idag gjorde hon precis likadant.

Så det är bara bortkastad möda att störa sig på folk i omgivningen.

Oldsbergvarning

Jag har gillat Lars Kronér, men nu börjar han gå mig på nerverna. Vi brukar titta på Smartare än en femteklassare. Mest för barnens skull. Alltså inte bara barnen som är med i programmet. De är jättegulliga och duktiga. Men också för att det är ett trevligt program att se tillsammans med barnbarnen.

Det som stör helheten är Kronér och hans sätt att hela tiden dra in sin egen person. Jag vet inte om han tycker att han bjussar på sig själv när han skojar om olika inslag i sin fysionomi. Handlar det om storlek så övergår samtalet till hans vikt. Behåring och ämnet går över till att handla om hans brist på den varan. Med mera.

I mina öron är det inte alls roligt. Bara ett utslag av självupptagenhet. En programledare ska se till att fokus ligger, inte på honom själv, utan på programdeltagarna. Alltså tävlande och skolbarnen.

Och när jag ändå är inne på tv, så är jag glad att hockeyslutspelet är avklarat. Som sabbat Halv åtta hos mig för mig i flera veckor. Men nu hoppas jag att ordningen är återställd.

Ommöblerat

Som det regnade i morse. Jag anlände alldeles genomsur på jobbet. Först tänkte jag åka kommunalt, men man kan ju inte bli mer än blöt. Tänkte jag. Och det blev jag, så första timmen stod jag och jobbade. Bara för att den kalla, våta kjolen inte skulle nudda benen.

Klocka 9 gick startskottet för projekt Rumsflytt. En aktion av karaktären femtonspel. Tjejerna i rum B412 skulle överta Peter och Mattias skrivbord i rum B422 som i sin tur skulle flytta in i rum B414, det vill säga mitt och Arams rum. Och vi skulle i vår tur in i tjejernas rum B412.

Vi ville ha med oss våra höj- och sänkbara skrivbord. Tjejerna lät sina gamla, fula bord stå kvar eftersom de skulle få ärva grabbarnas skrivbord. Och killarna som skulle in i vårt rum fick nygamla bord från en annan avdelning.

I alla tre inblandade rum fanns det åtminstone två bokhyllor med gamla pärmar, instruktionsböcker, oidentifierbara pryttlar, spruckna kaffemuggar, pantflaskor, hålslag, häftapparater, telefonladdare, kollegieblock plus en massa annat skräp. Kort sagt saker som ingen längre efterfrågar eller vill kännas vid. Och jag sa bestämt ifrån att jag tänker inte flytta från ett övermöblerat rum till ett ännu mer övermöblerat rum.

Så ut med gamla skrivbord, hurtsar, sunkiga stolar och bokhyllor. Och före lunch var alla installerade på sina nya platser. Min kjol hade torkat på kuppen. När det var dags för hemgång började regnet strila igen, så jag tog tuben hem. Det räcker med att bli genomvåt en gång per dag.

Kvällskonversationer

Nu börjar jag krokna. Det känns att natten blev kortare än vanligt. En dryg halvering av nattsömnen ungefär. Så går det när man är ute och slarvar. Företaget bjöd på kick off på Wallmans salonger och det blev en livad afton.

Jag hamnade vid ett bord med folk, som var i 40-årsåldern och yngre. Som emellanåt fick mig att känna mig som 100 år. När de ventilerade en avdelningschef till exempel. Vi kan kalla honom Orvar.

– Jag har hört att han var en lovande fotbollsspelare i sin ungdom. Precis som sin farbror.
– Just det. Och jag frågade faktiskt varför han aldrig satsade på den karriären.
– Jaså, vad sa han om det?
– Han tyckte att det var viktigare med utbildning. Och det kan inte ha varit vanligt på den tiden.

Alltså, den här Orvar är några år yngre än jag och bordssällskapet fick det att låta som om han var ung för 100 år sedan. Har inte utbildning alltid varit viktig bland förståndiga människor? Åtminstone så länge jag kan minnas.

Men jag fick in en femetta på en av dem. Han är ganska nyanställd och de flesta på företaget var obekanta för honom. Fråga mig, sa jag. Jag är inne på mitt 25:e år på bygget. Och så berättade jag den gamla historien om mannen som stötte ihop med en, som han kände så väl igen.

– Jag måste få fråga: Jag känner igen dig. Är du med i tv?
– Nej, det är jag inte.
– Filmskådespelare?
– Inte det heller.
– Du måste i alla fall vara någon form av kändis.
– Nej, det är jag inte. Men jag jobbar på Systembolaget.

Sen åt vi laxmousse till förrätt, oxfilé till varmrätt och en chokladhistoria till dessert. Under kaffet fick mannen bredvid mig syn på blond kvinna i lokalen.

– Du, som har koll folk. Hon den ljusa som sitter alldeles vid utgången, jobbar hon hos oss?
– Ja, det gör hon. På deltid.
– Men jag känner igen henne från något annat sammanhang. Hon känns så jättebekant.
– Just det. Förutom jobbet hos oss så arbetar hon på Systembolaget vid Globen.

Så kan det vara. Dikten blir lätt till verklighet.

Hej konsument!

Jag blir inte klok på det här med kycklingdelar. Olika affärer och producenter verkar ha olika sätt att definiera begreppen. Och det är väldigt förvirrande för enkla människor. Som jag. Ta det här med kycklinglår till exempel. En del av hönsdjuret som jag åtminstone äter fyra gånger i veckan.

På Hemköp och Konsum ser låren ungefär likadana ut. I förpackningen ligger ett antal köttbitar med ben. Ett enda ben och det är själva lårbenet. På Ica, däremot, är inte bara lårbenet med utan även en del av skrovet. Konsekvensen är att man får mindre kött för pengarna. Vilket är störande.

Samma sak med kycklingklubbor. Ibland betyder det själva vaden på hönsfågeln. Andra gånger kan det betyda hela skånken med både lår och vad. Om nu kycklingar har vader. Jag kräver helt enkelt en nationell kycklingstandard där alla fågelns delar specificeras så att man vet vad man får. Och inte köper grisen i säcken, om man säger.

Utvärdering

Nu har jag haft den nya diskmaskinen i drygt en månad och har lite synpunkter på lösningen för besticken. Till skillnad mot mina tidigare maskiner så har den nya modellen ingen bestickkorg utan en utdragbar besticklåda överst. Det har sina för- och nackdelar.

Fördelar
* Det ryms en massa bestick i lådan. Fler än jag har tillgång till.

Nackdelar
* Det krävs större precision när man ska ladda besticklådan. Allt ska ligga rakt och prydligt. Helst sorterat på typ, så att det blir enklare att tömma maskinen.
* Slevar, vispar och andra utrymmeskrävande redskap får inte plats, utan måste diskas liggande på våning två eller tre.
* Besticklådan sitter där den sitter. En bestickkorg kan man lyfta ur och det är en fördel om det är ett längre avstånd mellan diskmaskin och kökslådor.
* Den utdragbara besticklådan skymmer övriga korgar och det gör att besticken måste laddas in sist. Med en bestickkorg kan man fylla på vartefter, genom att ha understa korgen utdragen och doppa knivar och gafflar. Alternativt ha bestickkorgen stående på diskbänken.

Men i det stora hela är jag nöjd med den nya maskinen. Speciellt med att inredningen är så flexibel. Alla tallrikshållare går att fälla ner och mittenkorgen går att höja och sänka i tre olika lägen. Jag har bestämt mig för att mittenläget passar mitt porslin bäst. Då ryms våra halvhöga vinglas på våning två och våra stora tallrika på våning tre.

Nu väntar jag bara på att träluckan ska komma på plats. Otåligt.

Korrespondens

Tvåan är orolig för mig. Hon ser framför sig hur jag kommer att blomma ut som rätthaverist när jag blir pensionär. Bara för att jag gärna delar med mig av mina synpunkter. Både när det gäller stort och smått.

Till de små tingen räknar jag min propå till Vileda angående Wettexdukar. Så här löd mitt mejl:

Hej!
Jag har i alla tider använt wettexdukar i kök och badrum. Men stört mig på att man inte kan köpa förpackningar med dukar i en och samma färg.

Själv vill jag ha limegrönt i köket och blått i badrummet, så era fyrpack innehåller två för mig icke önskvärda färger.

Kan man få fyrpack där alla diskdukar är i samma färg?

/Victoria Sannberg

Viledas kundtjänst svar var av typen God dag yxskaft. Skulle jag vilja påstå.

Hej!
Tyvärr så har vi ingen förpackning med bara en färg i.

Mvh Linda Nilsson

Vilket påminner mig om förra gången jag kontaktade kundtjänsten på Wettex. Det var nog 30 år sedan. Jag hade varit i Spanien och sett spanska Viledamoppar för första gången och tänkte att det där vore något för svenska Wettex. Men där var man så självgoda och nöjda med sina svampdukar och hade inte en tanke på att vidareutveckla produkten. I alla fall inte damen på kundtjänst.

Pilutta er! tänkte jag när Vileda köpte upp Wettex några år senare.

Nu funderar jag på att kontakta Gatukontoret angående trafikljuset vid uppfarten till Södersjukhuset. Det slår bara om grönt ljus för cyklister med automatik. Gående får vackert trycka på knappen. Och det tycker jag är orättvist.

Dagens teori

En vårvinterdag mötte jag Gun-Marie i korridoren på jobbet. Vi önskade varandra God morgon, som arbetskamrater gör när deras vägar korsas under arbetsdagens början. När hon passerade mig la jag märke till att det hängde ut något ur båda hennes byxben.

– Vad har du där? sa jag och pekade på svansarna bakom hennes fötter.
– Var då?
– Det hänger ut något ur dina byxben.
– Hoppsan! sa Gun-Marie och slank in på närmaste toalett.

Det som stack ut ur byxorna var fötterna på gårdagens strumpbyxor. När det var sängdags kvällen innan drog hon av sig sina strumpbyxor och långbyxor på en gång. Den här morgonen var det lite varmare så det räckte med bara byxor. Så Gun-Marie drog på sig dem. Utan att lägga märke till strumpbyxorna.

Och jag tror att det är förklaringen till strumpbyxorna, som låg på trottoaren utanför Ringvägen 62 när jag passerade kl 07:05.

En sömndrucken kvinna har helt enkelt missat gårdagens strumpbyxor, som hängde kvar i byxbenen när hon drog på sig brallorna. Upptäckt fadäsen först när hon kommit ut på gatan, fiskat upp strumpbyxorna och droppat paret på marken.

Vår i luften

Bakslag blev det på våren. Och väderfolket lovar fler. Men jag sett vårtecken. Nu tänker jag inte på vintergäck, blåsippor, snödroppar, krokus och scilla. Utan mer stadsbetonade företeelser. Som dykt upp i min närhet de senaste veckorna.

Stadens lånecyklar
Det här stället står placerat på Ringvägen och nu finns det cyklar att låna. Snett över gatan, på andra sidan järnvägsbron, har vi vårtecken nummer två.

Ställplatsen för husbilar
Den har visserligen varit igång hela vintern och det har funnits en och annan bil där nästan varenda natt. Men till helgen räknade jag in tio stycken bilar prydligt uppradade. Nästan fullspikat.

Konstgräs istället för is
Lite närmare hemåt, cirka 300 m, ligger Zinkens IP. Nu är det definitivt slut med skridskosäsongen. Isen är borta och mattan är utrullad. Med gröna sidan upp.

Rappa på

Tvåan säger att jag legat av mig. Alltså vad det gäller bloggen. Och hon har kanske rätt. Det har varit lite väl mycket annat den senaste tiden. Framförallt jobb. Och sen har det varit lite sisådär med inspirationen.

Förmiddagen har gått åt till att skruva isär och bära bort gamla sofforna. Dammsuga upp en massa smulor som letat sig ner mellan soffdelarna. Maken har putsat fönstren mot Hornsgatan. Och det var inte en dag för tidigt. Snarare alldeles för sent.

Nu inväntar vi leveransen av de nya sofforna. Det var sagt att de skulle dyka upp någon gång mellan 10 och 15 och det verkar bli åt 15-hållet, eftersom det bara återstår halvannan timme av tidspannet. Och jag hoppas att de håller sin utfästelse. Vi är för gamla och oviga för att sitta på golvet.

Och det var typiskt att vi bestämde leverans idag. Det hade varit så mycket bättre om den ägt rum under gårdagen. Med tanke på vädret. Nu får vi slösa bort en vacker vårdag med att vänta hemmavid. Utan att kunna ägna mig åt en favoritsysselsättning: sträcka ut sig i soffan med en bok i handen.

Det kan ni fetglömma

Mina lunchkompisar satt igår och vek ut sig om hur de såg fram emot helgens trädgårdsarbete. Hur de skulle röja och köra bort. Åka till handelsträdgården och inhandla växter. Gräva upp och plantera nytt. Allt de egentligen skulle ha gjort under påskhelgen, men sköt upp eftersom vädret var som det var.

Min gissning är att det inte blir särskilt mycket trädgårdsarbete den här helgen heller, när det envisas med att blötsnöa på tvären.

Eftersom jag inte har någon trädgård så hade jag inget trädgårdsarbete att skjuta upp i påskas. Och eftersom det var väder även för en vecka sedan så tog jag tag i bokhyllan. Slängde en hel blå Ikeakasse med böcker. Nästan helt utan urskillning. Gamla nobelpristagare såväl som nya, halvlästa pocketböcker. Målsättningen var att få in alla böcker, som låg framför bokraderna.

Nu är det så vackert och välordnat hos Billy. Alla böcker insorterade i bokstavsordning på författarnamn. Första steget i projektet Vackrare vardagsrum. Steg två blir de nya sofforna. De står och väntar på betalning hos möbelfirman och Maken har tagit på sig uppgiften att ombesörja den. Plus att få med de gamla saggiga exemplaren i måndagens grovsophämtning.

Själv håller jag mig hemma och lagar mat. Och vad passar bättre en snöig aprillördag än Burgundisk köttgryta? Det är i alla fall vad jag tänker fixa till.

Träff och sänkt

Igår kväll var jag på tjejträff. Åldern på tjejerna i det här fallet var från 33 och uppåt. Den gemensamma nämnaren var arbetsgivaren. Somliga av deltagarna har visserligen gått vidare till annat. Som pension och andra arbetsgivare.

Jag gillar när sällskapet inte är större än att alla får plats vid samma bord och att det försegår ett och samma samtal runt bordet i fråga. Eftersom vi inte var fler än sju deltagare, så trodde jag att det skulle vara fullt möjligt. Men en av tjejerna håller inte med mig på den punkten och hamnar man bredvid Reneé så är det hennes konversation man deltar i. Och inget annat.

Igår såg jag till att sätta mig sist, så långt bort från Reneé som möjligt. Bara för att inte bli fast i hennes garn. Bra tänkt i teorin, men i praktiken blev det ändå inte så att alla deltog i samma samtal. För Reneé körde sitt eget race precis, som vanligt. Det var bara det att det inte var jag som var hennes konversationsoffer. Utan min gamla arbetskollega, som gått vidare till nytt jobb. Hon som var själva anledningen till att vi skulle träffas. Och inte hörde jag vad de pratade om heller, eftersom Reneé pratar så tyst och jag satt i andra änden av bordet.

Men det var trevligt ändå och jag fick en rejäl dos av diverse skvaller. Sånt livar alltid upp.

Små blir större

Jag kanske har skrivit om det här tidigare, men det är liksom likadant efter varje barnhelg. Det blir så lugnt och stilla i huset när barnbarnen är återbördade till sina hem. Inte så att de är jobbiga, för det är de inte alls. Det är mer ljudet som ökar i kubik. Och tröttar ut mina öron. Plus att de gärna studsar runt på pilatesbollen. Helst framför tv:n om den är på. Och gärna i andras synfält.

Så jag fattar inte hur det finns folk (män), som orkar börja på ny kula när de passerat 60. Skaffa ny fru och nya barn. Själv är jag helt matt efter bara tre dagar med barn som klarar sig ganska bra på egen hand.

I fredags tog Noa och My bussen hit. Alldeles själva. Deras mor tog dem till 4:ans hållplats vid Skanstull och såg till att de tog rätt buss. Hon ringde oss och sa att de var på väg. Tio minuter senare ringde vi Noas mobil och kollade var de var. På Zinkensdamms station klev de av. Den ligger alldeles utanför vår port. Koden kan de och hissen tog dem fyra trappor upp.

Stella blev snuvad på en långhelg i Jönköping. Familjen tog sig dit, men hann bara kliva innanför dörren hos Sunnanängs, när Sally började kräkas kaskader. Efter en natt borta bar det av tillbaka till Stockholm igen.

Tristessen botades med kusinlek. Stella promenerade hit själv för första gången. Med mammas mobil i fickan. Maken mötte upp och Stella själv tyckte inte att det var så märkvärdigt.
– Jag går ju till skolan själv varje dag.

Sen blev det lego-orgie. Maken tog tjejerna med sig och inhandlade ett antal boxar i den nya serien Friends. Även om reklamen för den är hjärndöd, så tycker jag att figurerna har fått oförtjänt dåligt rykte. Om man jämför med Polly Pocket till exempel, så är det inte bara shopping och partaj. De här figurerna arbetar faktiskt.

Är det så mycket sämre än lego-figurerna, som vänder sig till pojkar? Som de från Star wars och den monsterinvaderade Herioca. Världar där leken går ut på att ha ihjäl varandra. Jag föredrar veterinärer framför krigare. Uppfinnare framför monster. Caféägare framför yxsvingare. Partyfixare framför ninjor. Även om jag kan hålla med om att färgerna är gräsliga.

Jobb jobb jobb

Ibland blir jag mer stressad av jobbet när jag är ledig än när jag jobbar. Så är det nu. Jag har haft sjukt mycket att göra senaste veckan. Mitt jobb tenderar att mer och vara av karaktären: först händer ingenting, sen händer nästan ingenting, för att plötsligt ändras till att det händer tusen saker. Som helst ska vara klart två veckor innan kunden kommer med beställningen.

Konsekvensen är att min hjärna jobbar för högtryck även under en långhelg. Jag vaknar och tänker jobb. Jag lagar mat och tänker jobb. Tittar på tv och tänker jobb. Städar och tänker på jobb. Tvättar och tänker på jobb.

Då är det lika bra att jag jobbar. Får ut det ur systemet, helt enkelt. Så nu har jag smygjobbat hemifrån. Barnbarn och Make fick hitta på annat och jag skyllde på tvättberget. Som jag fixade med vänsterhanden på en kvart. Sen blev det jobba av.

Så på tre effektiva timmar, utan störningar från omgivningen, hann jag en bra bit på väg. Och jag hoppas att hjärnan kan gå ner på sparlåga resten av helgen.

Så gick det till när farmor var ung

24 mars 1967
Marika och jag hade påsklov och vi häckade hos Marika. Hon bodde på Kungsholmen tillsammans med sin mamma. Mamman spenderade sin lediga tid vid köksbordet. Drack vin, löste korsord och rökte oavbrutet. Väggar och tak var alldeles gula. Mamman påstod att det gula var stadsgasens fel. Varje kväll klockan åtta var det sängdags. Då tog Marikas mamma sin sömntablett, gick och la sig och somnade på fläcken. Och Marika och jag gjorde lite som vi ville.

Vi bestämde oss för att Fråga glaset. I vårt fall handlade det inte om en ockult lek. Utan glaset i fråga stod i ett av köksskåpen och där la Marikas mamma sina växelpengar och det var tillåtet att vittja det. Första prioritet var pengar till cigarretter. Ett paket Prince kostade 4 kronor. Den här gången räckte även tillgångarna till biobiljetter. Marika var tokig i Michael Caine och på Nya Ritz, alldeles i närheten, gick Ta fast räven.

Biografen var bara halvfull. Förvånande nog. Michael Caine var het det året. På bänkraden bakom oss satt några killar som vi kände igen från HUF. På vita duken framför oss visades svartvita bilder efter reklamen. Efter en kvart började vi undra vad som pågick. Ska filmen aldrig börja?

Marika vände sig till grabbarna bakom: När börjar Ta fast räven? Killarna gapflabbade. Har ni ingen koll? Det är långfredag idag. Ta fast räven är en komedi och ni tror väl inte att man visar den.

De svartvita bilderna var Charlie Chaplins Rampljus från 1952. Och jag tror att vi satt kvar och såg hela filmen.

27 mars 1971
Vi var nygifta och hyrde övervåningen på en villa i Mälarhöjden. Tanten, som ägde huset, bodde i undervåningen. Och hon hade åsikter om det mesta. Som min bror till exempel. Han var alldeles för bullrig i tantens öron. Maken fick påssjuka och Brorsan kom på sjukbesök. Efter en kvart öppnade tanten dörren till trapphuset och ropade:
– Victoria, ska din bror inte gå snart? Tänk på att Lasse är sjuk.

Vi hade ingen dammsugare, så jag brukade ta ut mattorna och ge dem en omgång på piskställningen lite då och då. Det hade tanten vanligtvis inga åsikter om. Utom den här gången. Då kom hon utfarande och beordrade mig och mina mattor bort från piskställningen.
– Aldrig att mina grannar ska få se någon arbeta på min tomt. Inte på långfredagen. Om du prompt måste städa, får du låna min dammsugare.

I december samma år fick vi en lägenhet i Brandbergen. Vad som helst var bättre än en gnällig tant. Till och med en tvåa i miljonprogrammet.