There’s a Seersucker born every minute

Idag är det min sista officiella arbetsdag på PacMan. Ja, i praktiken var sista dagen redan för tre veckor sedan och efter det har jag haft semester. Några gånger har jag blivit kontaktad för råd och dåd och varit tillmötesgående. Men i förrgår förstod jag på beskrivningen av problemet att det riktigt höll på att gå åt skogen.

– Sorry, men jag kan nog inte bistå. Inte utan att koppla upp mig mot systemet. Och det går inte eftersom jag inte har någon dator med mig.

Nej, för ingen hade bett mig och varför ska jag kånka på en dator när min packning för tre veckor ska rymmas i en 30 liters ryggsäck. Det gör jag inte gratis. Så det var skönt att avfärda deras begäran. Och tänka ”som man bäddar får man ligga”.

Inatt, någon gång vid tretiden, började jag på Far&Flyg. Det gick inte alls bra. Jag hade glömt att jag skulle invänta nye chefen i receptionen och knallade i på kontoret med övrig personal. Folk satt utspridda vid små fyrkantiga bord. Utan datorer. Jag satte mig vid ett tomt bord.

– Väldigt vad det drar kallt, sa jag till tjejen vid grannbordet.
– Gör som jag, ha ett täcke om benen.

Jag hämtade ett täcke med ett gult påslakan i bäckebölja, svepte det om benen. En timme för sent kom jag på att jag skulle ha träffat chefen.
– Så gick det med den provanställningen, tänkte jag och svepte täcket om mig och la mig ner och somnade.

Den drömmen skyller jag på Lena, som i en chatt undrade när jag skulle börja och om jag visste om det fanns en dator framtagen för min räkning. Och på den dragiga luftkonditioneringen plus på lakanen i Villa Julia. Bäckebölja har jag inte sovit i sen 1970-talet.

Och jag hoppas innerligt att det går bättre på måndag. När jag verkligen ska börja på Far&Flyg.

Ofärdig

Nu har jag passerat tre veckor utan gips och jag är glad att jag lämnade kryckorna hemma. I dagsläget hade de bara varit i vägen. Ytterligare ett par saker att komma ihåg att få med sig. Något som jag är riktigt usel på. Under ett förskräckligt åskregn på Hvar inhandlade jag ett paraply och det är bara ren tur att jag har kvar det i min ägo. Mer än en gång har jag fått vända för att hämta upp det.

Min fotled blir bättre och bättre, men att den riktigt bra lär dröja. Över ett år menar somliga. Om den ens blir som den borde vara. Men jag har hopp.

* jag kan gå på flata marken – men inte så snabbt som jag skulle vilja
* jag kan gå på flata marken – men inte så långt som jag skulle vilja
* jag kan hasa mig upp- och nedför backar
* jag kan gå uppför trappor
* jag kan gå nedför trappor som en tvååring med den dåliga foten först. Fast då protesterar högerknäet, som får ta det mesta av kroppstyngden.

Men att ligga i skuggan på en solsäng och läsa klarar både fossingarna och jag. Ett par dagar till.

20140730-155817-57497591.jpg

Tiden rinner iväg

Tre nätter återstår av semestern. Och det känns ganska bra. De återstående dagarna kunde gärna vara betydligt fler, men nätterna är inga höjdare. Vi sover helt enkelt uruselt. Och jag kan inte skylla på värmen eftersom vi har luftkonditionering. Och inte heller på störande ljud eftersom jag har öronproppar. Nej, det har varit sängarna som ställt till det.

Vart vi än har kommit så har sängarna sett ungefär likadana ut: halvannan meter breda, högst och knappt två meter långa. Alldeles för små för två fullvuxna. Speciellt för Maken. På längden. Sängarna har fotgavlar och han är van att ha fötterna utanför fotänden. Men nu tvingas han att krypa ihop och ta ännu större plats på bredden. Och inkräkta på min planhalva.

Men vad har vi varit någonstans. I Kroatien. Först var vi några dagar i Split. Gick runt och tittade på sevärdheter och tog en båttur till en gammal stad längre norrut. Därefter tog vi färja till ön Vis och till den lilla staden med samma namn. Ett lugnt och stilla ställe, om man bortser från båtlivet. Där gick det livat till. Verkligen. Berusade båtmänniskor, framförallt ungdomar, vinglade runt i hamnen om kvällarna. Det gjorde för all del även folk på land. En kväll satt vi på balkongen och iakttog ett engelskt medelålders par som hade uppenbara svårigheter att hitta hem till sitt logi.

En katamaran tog oss vidare till ön Hvar och orten med samma namn. Under natten innan var det full storm. Taxichauffören, som tog oss till logiet, sa att det var minst fem segelbåtar som skadats eftersom en massa okunnigt folk chartrar båtar utan att en susning om hur man förtöjer i hårt väder. Hoppas de har en bra försäkring, sa vi.

Efter Hvar åkte vi till Brac och den lilla hamnstaden Milna. Där är vi nu hos Julia med det extremt breda leendet och närheten till skrattet. I en studio med den hittills minsta och hårdaste sängen.

Vad har vi gjort? Badat, ätit och druckit, läst och travat runt. Så mycket som mitt vänsterben tillåtit. Vad har vi ätit? Frukost i egen regi, där vi bott. Kombinerad lunch/middag ute. Växlat mellan lamm, bläckfisk i olika varianter och pizza. Druckit vatten, öl och vin. Husets vin har varit helt okej, inte alls som på Kreta (odrickbart).

Vad har vi läst? Några deckare, förstås. Senaste boken jag läste var Kjell Westös Hägring 38, nerladdad från DN. En bok som jag verkligen rekommenderar. Och som lärde mig betydelsen av flera nygamla ord.

Totalt sett kan jag rekommendera öluffning. Nya intryck hela tiden, så man hinner inte tröttna. Eller få hemlängtan. Utom möjligen till den egna, breda, långa och lagom mjuka sängen.

Diggar digitalt

Så mycket lättare resandet har blivit sen nätet kom in i världen. En kan till exempel få sitt lönebesked på mejl och när det är dags för utbetalning kolla att pengarna landat på kontot. Trots att man är hundratals mil hemifrån.

Sen kan en gå in och titta på bokningar för framtida boenden, få vägbeskrivning och kunna skicka ett mejl som bekräftar att vi kommer som planerat.

Och semesterläsningen ligger lagrad på paddan. Jättebra på ett sätt. Mindre bra på ett annat. För när jag har alldeles för mycket att välja mellan kommer en av mina sämre egenskaper fram; jag saknar uthållighet. Läser 50-80 sidor i en bok och tappar intresset och går över till nästa. Vilket resulterat i fem hellästa böcker och fyra påbörjade. Det hade inte hänt om jag släpat på analoga utgåvor. Då hade jag stretat på även om det tagit emot.

Nu är det dags att stänga en deckare där huvudpersonen är alldeles för muskulös, kvinnorna undersköna, slanka och långbenta. För att påbörja en ny och se om den möjligen håller måttet.

På tur med lite tur

Jag är en strukturerad människa. Om jag får säga det själv. Gillar ordning och reda, städat och undanplockat och var sak på sin plats. Men det betyder INTE att jag är särskilt välplanerad utan jag tar oftast dagen som den kommer.

Man kan nog säga att orsaken till bristen på planering beror på en viss beslutsångest. Framförallt när det gäller semester. Och det blev lite sisådär med årets sommarsemester eftersom den hamnade i skuggan av att jag sa upp mig från jobbet.

Någon gång i april bestämde vi oss för öluffning i Kroatien och bokade flyg och boende. Först någon vecka före avresan började vi kolla om det fanns färjeförbindelser mellan våra olika login. På de dagar vi tänkt oss. Jo, det skulle funka. Utom när det gällde skiftet mellan öarna Hvar och Brac. Enligt tidtabellen på nätet fanns det endast en förbindelse i veckan. På tisdagar och vi ville åka på en lördag.

Jaha, då får vi väl åka in till Split och sen ta en färja ut till Brac, sa vi till varandra. Samtidigt som vi kliade oss i huvudet när vi satt nere i hamnen i Hvar. För det kom och gick båtar hela tiden. Utan att de fanns med i någon tidtabell.

Idag gick vi in på biljettkontoret och frågade efter biljetter till Milna på lördag . ”100 kuna för två personer och båten går 13:45”, sa försäljaren. ”Går det en båt då till orten Milna på Brac? Den turen finns inte i någon tidtabell”

Turen finns men är inte publicerad på nätet. Och antalet platser är begränsat vilket gör att den blir fort utsåld så vi köpte två biljetter snabbt som attan. Och kände en viss tacksamhet till att vi i alla fall inte är totalt oplanerade. Tre dagars framförhållning är inte fy skam när det gäller oss.

Förbenat

Om jag får ge ett gott råd, bryt inte fibula alldeles ovanför fotleden. Även en okomplicerad fraktur sätter spår. I form av en lem som känns både obekant och olydig. Vänster fotled och vrist har nästan dubbla storleken mot högerbenets. Nej, svullna ben är verkligen inte jag. Hitintills.

Syrran, hon som har diabetes och börjar få problem med synen, brukar beklaga sig eftersom det mesta som hon gillar här i livet har med synförmågan att göra. Som att läsa, kolla på rörliga bilder, köra bil.

Nu börjar jag halka in på Syrrans skivspår. Det mesta som jag tycker om att göra förutsätter fungerande gång. Vanligtvis går jag runt 10 km per dag. Sen den 28 maj har det knappt blivit en tiondel. Om ens det. Och det passar inte alls min rastlösa natur.

Men nu slutar jag med gnället. Och gläder mig åt att jag klarar att ta mig till stranden, ligga på en solsäng och läsa, ta mig till baren när törsten kräver det. Och vi har inhandlat varsitt par badskor eftersom ön Vis har stenstränder och på stenarna i vattnet trivs taggiga sjöborrar. Som kan ge otäcka infektioner om man trampar på dem. Har jag hört. Och det räcker med ett fotproblem. Mer än väl.

20140720-181204-65524487.jpg

Gegga

Inför högstadiet var det dags att välja b-språk. På styvfaderns inrådan valde jag tyska. För att det var med Tyskland vi hade flest bilaterala avtal. Påstod Bert. Och vad hade jag att sätta emot? 

”Va, ska du plugga nazist-gegga?” undrade Peter Gröndahl, som själv valde franska. Men den frågan är förlåten även av en långsint person = Moi. Jag såg hans dödsannons för ett halvår sedan och det stämde mig till eftertanke.

Men jag är tacksam för Berts råd. Och framförallt för adjunkt Mollbergs hårda regim. Utan hennes benhårda läxförhör hade jag haft en betydligt mer tillbakalutad skoltillvaro. Och inte klarat mig hälften så bra ute i Europa.
I Kroatien har jag verkligen haft anledning att damma av skoltyskan. Var och varannan människa har spenderat sitt arbetsliv som gästarbetare i Tyskland . 

”Sug i dej det, Peter!” Säger jag 50 år senare.

Resereflektioner

Åtminstone en timme om dagen, ja ibland flera, har jag suttit i skuggan på en uteservering och iakttagit människor. Folk rör sig fram och tillbaka på olika sätt på en strandpromenad och som vanligt har jag dragit diverse slutsatser. Kanske både förhastade och fördomsfulla.

Små barn, typ 2-6 år, lever i symbios med duvorna. Föräldrar utfodrar gärna sin avkomma. Om det är varmt får de en strut med glass, om inte blir det gärna en bit pizza. I vilket fall som helst hamnar en del av människofödan på marken. Till stor glädje för duvorna. De kommer flygande i flock och missar inte tillfället. De små barnen blir också glada, släpper vad de har för händer och börjar en vild jakt. Grabbarna måttar sparkar utan att någonsin få in en träff. Fåglar avgår hela tiden med segern. Som tur är.

Motorfordonstrafik är förbjuden på strandpromenaden i Split. Men det hindrar inte alla skoterförare. Ju yngre förare desto större är risken för att de kryssar med motorn på bland gångtrafikanterna. Äldre förare leder oftast sina fordon. Om de inte tillhör den korkade skaran, som visserligen använder hjälm, men inte har den knäppt. 

Det verkar som lågprisflyget styr vilka som rör sig på stan. Man hör hela tiden norska och svenska och jag misstänker att det beror på Norwegian airs flygrutter. Besökande asiater reser helst i grupp med guide, som håller en flagga på en lång pinne. Asiaterna själv håller i varsitt parasoll. Allt för att undvika solen.

Annars verkar spridda skurar av fransmän, engelsmän, tyskar och amerikaner ha hittat hit. Men inte i några större mängder.

Glöm det

Nu har jag gått en vecka utan ben, jag menar en vecka utan gips. Det har funkat hyfsat. Jag bestämde mig för att lämna kryckorna hemma. Om det vara dumt eller inte återstår att se. Men fotleden fungerar bättre och bättre. Ojämnheterna utomhus tre sig jämnare och jämnare. Det är mest trappor som vållar problem. Om ledstång eller Make saknas. Vilket har hänt en gång när jag skulle besöka en restaurangtoa.

Hade jag varit klyftig hade jag tagit med en eller två av de hopfällbara vandringsstavarna. De är så mycket lättare att hantera än ett par konventionella kryckor. Men nu saknar jag den sortens förtänksamhet. Vilket illustreras i att vi åkt ifrån guideböcker och diverse matnyttiga utskrifter från nätet.

Så är det nästan alltid. Att vi glömmer ett och annat. Jag brukar missa kammen, men den kom med den här gången. Maken brukar glömma rakdonen och de kom nästan med. Så när som på själva rakbladen, men nu är rätt sort införskaffad. Och vi har nöjt oss med reseguiderna på nätet.

Vädret är varmt, runt 30, med häftiga åskskurar någon gång per dag. Vi bor mitt i gamla stan i Split och har vandrat runt och fantiserat om hur det kunde te sig under romartiden. Inte så svårt eftersom kommunen (antar jag) har folk som går runt klädda som romerska soldater och annat.

Idag åker vi vidare till ön Vis för nya vyer och andra upplevelser.

Konverteringsmodell

En gång på vårt fattiga 70-tal kostade Maken på sig ett fint kastspö. Och på väg till gäddvikarna ute på Nåttarö passerade han ett par öldrickande killar, som tydligen förstod sig på fiskeutrustning.

– Vilket fint spö du har. Får man fråga vad det kostade? Det fick man, och Maken nämnde summan.
– Hoppla! sa killen. Det får man fyra soffor mellanöl för.

Så kan man också räkna. Och jag brukar göra likadant. Fast min guldmyntfot är inte öl. Mitt jämförpris utgår ifrån en liten ask vars innehåll väger 24 gram och kostar 13 kr. Om jag räknar rätt (brasklapp eftersom jag är på semester) blir kilopriset 542 kr. Hutlöst pris för smaksatta pastiller, om ni frågar mig.

Men summan är bra att ha till hands för att avgöra prisnivåer. Nu har vi konstaterat att här i Kroatien kostar en rejäl pizza-slajs mindre än en Läkerolask på Pressbyrån hemma i Sverige. Och pizzabiten är tillräckligt stor för att räcka som lunch. Och en stor öl kostar mindre än två askar.

Så nu har vi satt oss själva på kolhydratdiet. Eller är det tvärtom?

Sällskap

Jag sitter bredvid ett syskonpar på flyget. Pojke 7, flicka 10. Till att börja med halvsover pojken och flickan läser.

– Men det finns ju inga bilder, sa grabben när han snabbläddrade i syrrans bok.
– Nej, det är ingen sån bok. Den handlar om en flicka i Afrika som blir av med ett ben när hon trampar på en mina.

Den flickan skyr inte tunga ämnen, tänkte jag. Tills hon tog upp Frida och bläddrade lite förstrött bland sminkannonser och pojkband. Men så kom hon till en artikel om flickors utsatthet i Dehli. Den läste hon mycket ingående.

Nu har hon övergått till mammas veckotidning och läst några artiklar: Jag var fem år när grannen tafsade på mig, Vi bytte partner, Jag orkar inte jobba efter olyckan, Min sonsons mormor ville stänga mig ute.

Pojken har vaknat till och studera Hänt i veckan. Och fördjupar sig artikeln Jag drack varje dag i två år.

Vad är det för fel på Bamse och Disneyprinsessor?

Det var det

Då har en satt sin sista potatis. Blivit vederbörligen avtackad på jobbet med tal och tårta. Fått en blomsterkvast från företaget och champagneflaska, champagneprovning för två plus lite annat av arbetskamraterna. Och blivit mejlad redan dag 1 i frihet, eftersom man hade problem i fredags kväll. Mejl som jag inte iddes svara på förrän på lördagen. Så går det när folk inte kan läsa instruktioner eller inte ens hittar instruktionerna.

I helgen har vi träffat en massa gamla bekanta, som vi inte sett på flera år. Upplevelsen gav blandade känslor. Både trevliga och skrämmande. Kul att ses igen men folk har blivit så gamla. Inte bara i år räknat. Nej, tiden har dessutom satt otrevliga spår. Kutiga ryggar, dålig hörsel, skumma ögon, stapplande gång, allvarliga sjukdomar. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig hur livet kommer att te sig för en själv om 10-15 år.

Men den dagen, den sorgen. Arla morgon i morgon sticker vi till Arlanda för vidare transport till Kroatien. Taxi är beställd till kl 04:00 och vi har börjat packa så smått. Jag kom just på att jag gett bort min bästa ryggsäck. Till Noa när han för femtioelfte gången förlagt sin skolväska på stan och inte hittade den igen. Det betyder att jag måste ta grejerna i min lilla rygga, den som jag vanligtvis transporterar min matlåda till och från jobbet. Det får gå det med.

Lill-paddan är laddad med semesterläsning; tio böcker från bibblan och två från DN. För några pappersutgåvor lär inte få plats i min minimala packning.

Sen är jag i valet och kvalet om hur jag ska göra med kryckan. För var dag som går fungerar vänsterbenet bättre och bättre. Ska jag verkligen släpa runt på en krycka i nästan tre veckor? Ju längre tiden går ökar risken för att jag glömmer den någonstans. Eller lämnar den med flit för att den bara är i vägen.

Jag får väl använda Maken som krycka utomhus. För det är då det blir jobbigt med alla ojämnheter. Förresten kan ha få bära min ryggsäck på magen. Det är jobbigare för benet med extra tyngd; varje kilo förvärrar.

Spaghettiben

– Är det redan dags. Skulle inte du vara gipsad i sexveckor? Sa folket på jobbet.
– Jo, sa jag. Det har gått sex veckor nu.
– Va, det är inte klokt vad tiden går fort!
– För dig, ja. Men för mig har det känts som en evighet, sa jag och åkte till SÖS efter lunch.

Det var lite Motorsågsmassaker över avgipsningen. Åtminstone vad ljudet beträffar. Men själva gipssågen slutade såga när den passerat gipset. Rena trolleriet. Två skåror sågades upp längs med underbenet, sen tog sköterskan fram gipsbrytaren och bände loss gipsstöveln.

Vänsterbenet kändes som rena rama gelén och jag vågade knappt resa mig. ”Nu är det bara att du går och sätter dig och väntar utanför mottagningsrum 2” sa sköterskan. ”Bara och bara” tänkte jag och lyckades med mycket möda förflytta mig de 25 meter som ligger mellan avgipsning och läkarmottagning.

När det var min tur att komma in gick jag ytterligare fem meter under glada tillrop. ”Det går sakta, men säkert”. ”Sakta, möjligen. Men knappast säkert” sa jag och sträckte fram min svettiga högerhand och hälsade på läkaren.

Läkaren var nöjd med benet och skickade mig ytterligare 10 svettiga meter åt höger i korridoren. Där tog en sjukgymnast emot och gav handfasta instruktioner. Vilka övningar jag ska göra och hur jag ska använda kryckorna på ett vettigt sätt. Och om jag är flitig kan jag vara kryckfri om ett par veckor. Sa han. Sjukgymnasten och skickade hem mig.

Så nu blir det en nära framtid med tåhävningar, balansträning, plocka upp handdukar med tårna, snurra foten medsols och motsols. Minst tre gånger tio per dag. Annars!

Dan, före dan, före dan

Idag höll jag riktigt på att göra bort mig på jobbet. På ett sätt som skrivit in mig i annalerna för eviga tider. Som ett riktigt klantarsel. Och det nöjet vill jag inte bereda somliga.

Jag tillhör den del av mänskligheten som tycker om att jobba, men så här när jag bara har ett par arbetsdagar kunde jag lika gärna låta bli. Allt enligt Televerksdevisen ”Den som inget gör, den inget förstör”. Men nu har jag inte ro att bara sitta av tiden så jag kastar mig på att försöka få till några förbättringar. Första försöket gick inte så bra och därför bestämde jag mig för att radera i en av databaserna. Men av misstag började jag att radera i fel databas; produktionsdatabasen istället för i test.

Det var inte roligt och jag har inte hört så många köttiga eder komma ur min mun vid ett och samma tillfälle. Vad har jag gjort? vrålade jag uppgivet och kallade in kollegan Åke och sparringpartern Pia. Vi stoppade all produktion för att ta reda på vad som egentligen hänt.

Av den utredningen kom vi fram till två alternativa slutsatser: 1. Ibland har en tur som en tokig eller 2. En bra målvakt har tur. För det visade sig att jag någonstans i koden hade jag skrivit ett fel som gjorde att allt ”rullade tillbaka” i ursprungsläget.

Man kan lugnt säga att jag kom undan med blotta förskräckelsen. Hade koden gjort det jag ville och raderat saker, fast i produktionsdatabasen, hade det blivit ett rent helvete. Kundservice hade fått ägna ett kvartal åt att rätta till alla fel. Och bankerna hade blivit skogstokiga.

Jag har ungefär 12 timmar kvar att jobba innan jag drar vidare och lovar dyrt och heligt att hålla fingrarna i styr! No fingers crossed.

Olika prövningar

När en är 23 börjas det. Då blir en, inte man, kallad till cellprovtagning på livmoderhalsen. Eller som jag och kompisen formulerade det: En blir nypt i pullan. Det vill Landstinget göra med jämna tidsmässiga mellanrum ett tag framöver.

Vid 40 års ålder är det dags för mammografiscreening. Alltså det som Marika och jag var överens om borde kallas tuttmangling. För det är vad det är. Ren och skär misshandel. Och det känns alldeles för tätt mellan inkallelseorderna. För att inte tala om de plågsamma klämningstillfällena.

Och när en passerar 60 upphör visserligen kallelserna till cellprover, men då tillkommer annat otrevligt: avföringsprover. Som ska ge indikationer på om tarmsystemet sköter sig. Not so very fräscht att hålla på med. Men nu har jag varit duktig och i tre dagar inte ätit sådant som kan fördärva resultatet. Rött kött till exempel. Och förhoppningsvis fått till något i tre olika små kuvert, som någon stackare ska analysera. Om det inte är automatiserat.

Idag lägger jag det stora kuvertet med mitt bidrag på postlådan och håller tummarna för att mitt tarmsystem får okej. Och att det dröjer några år tills det är dags för nästa vända.

Dagens I-landsproblem

Inte så att det är minsta synd om mig, men jag kan inte låta bli att reta mig på saker. En skulle kunna tillstå att det ofta gäller småsaker. Den senaste månaden har det varit taxi, som jag stört mig på. Jo, jag vet att jag borde vara tacksam för att jag budas till och från jobbet. Och det är jag i grund och botten. Det jag retar mig på är hur själva kostnaden för frakten specificeras.

taxikvitto

När jag ringer efter bil är det helt okej att jag får betala framkörningsavgift. På kvittot upptaget som startavgift. Men det är posten under som får mig att mulna. Den som kallas F – vänta. Och den summan är väldigt ensidig. Jag kan till exempel inte begära avdrag på betalningen om jag fått vänta 15 minuter. Vilket har hänt.

Väntekostnaden drabbar inte min egen plånbok så jag orkar inte bråka om saken. Men till exempel idag när jag skulle hem, ringde jag efter en bil när jag stod ute i foajén till jobbet, vilket betydde att jag fick vänta cirka fem minuter innan bilen kom. Ändå blev jag debiterad för 37 sekunders väntan. Visserligen ingen större summa, men it adds upp, som britten säger. Jag har till och med följesedlar med noll sekunders väntan där man ändå fört upp några ören.

Tre gånger har det hänt att man skickat en bil av större modell med plats för sju passagerare. Snudd på omöjliga att kravla sig in i för en stelbent kvinna. Dagens hemfärd ägde rum i en sådan och min misstanke är att jag fick betala för att chauffören fick vänta medan jag med stor mödan klättrade in i baksätet. Allt medan mannen i förarsätet satt och trummade på ratten.

Annars har jag blivit lite av en stammis. Fått samma förare några gånger och Anthony i växeln har koll på vart jag ska.

I taxibilarna står radion på, som regel. Kanalen framför andra är P4 med täta trafikrapporter. Men det finns några avvikelser; ett par har haft på P1 och bara en säger en har spelat P2. Riktigt avstressande med lite klassiskt i öronen.