Tiden lider

Åsså var det lördag. Igen. Och jag har inte hunnit med annat än jobb under hela veckan. Vi ska vara klara med Herrejössesprojektet på onsdag. Alltså projektet med stort H, som vi trodde att vi hade ytterligare några veckor på oss. Men så var inte fallet.

Har man Kunder. Alltså såna med stort K. Det kan vara Myndigheter, Banker eller Försäkringsbolag. Vilket som. Då gäller inte de vanliga spelreglerna. Nej, då spelar man Fia med Storasyrran. Hon som kan ändra reglerna under spelets gång.

– Om man förflyttar sig med en grön plupp och hamnar på en grön cirkel – då får man slå ett extraslag.
– Jaha, men varför fick inte jag göra det, när jag hamnade på en röd cirkel med min röda plupp?
– Men hör du inte vad jag säger? Det gäller grön plupp. Bara den. Fattar ’u?

Och Kunden kräver att vi ska vara klara tre veckor innan vi ska gå igång. Och därmed basta! Då är det bara att jobba på. Ända in i kaklet. Min gissning är att arbetstiden på måndagen och tisdagen blir väldigt lååång. Ingen får gå hem innan jobbet är klart.

Förresten samtalade jag just med Storasyrran. Hon mår inget vidare. Dålig hälsa och dåligt om pengar. Som vanligt. Hon och Lillsyrran hade surrat med varandra och kommit fram till att de ändå haft en viss tur när det gäller var och när de fötts. För om de fötts för 100 år sedan eller i någon annan, mindre utvecklad världsdel, så hade de förmodligen inte levt idag.

Lillsyrran hade antagligen dött i bröstcancer innan hon fyllt 45 och Syrran hade med all säkerhet strukit med i den allmänna blodförgiftning hon fick av mördarbakterier för 25 år sedan. Brorsan hade nog inte heller varit vid liv. Hans hjärta har krävt en del kirurgiska och medicinska insatser.

Enligt det resonemanget vore jag det enda syskonet som överlevt vår gemensamma mor. Om det varit andra tider eller andra platser.

Annons

Moment 22

Om man ska stå på öronen så illa att benet bryts, så ska man göra det på arbetstid. För då kan man bli kompenserad för inkomstförluster under sjukskrivningen genom arbetsmarknadsförsäkringar. Och det har sina poänger.

Maken, som trillade och bröt benet i en källartrappa när han skulle fixa i en tvättstuga har nu blivit kompenserad av AFA Försäkring. Med en kontantavi utställd av Swedbank. Oj, vad många ställen man kan lösa in den här typen av avi på! På Ica, Coop, Hemköp, Willy:s, City gross, Pressbyrån, 7-eleven, Statoil. Med flera. Med flera.

Problemet är bara att alla dessa ställen bara kan betala ut högst 2.000 kr i kontanter. Och värdeavin är på drygt 9.000 kr. Hm, det finns några Swedbankskontor, som jag kan runda på vägen hem från jobbet. Men se, det funkar inte alls för avin får inte överlåtas. Maken måste själv halta iväg på kryckor till banken.

Och även om han tar sig till något bankkontor, så skulle det inte vara till någon större nytta. Varken på kontoren på Gullmarsplan, Medborgarplatsen eller vid Hornstull hanterar man kontanter upplyser Swedbanks hemsida om.

Så om vi inte får någon snilleblixt före 2013-04-14 så lär pengarna frysa inne.

Veckan som gick

Som sagt, jag drog på mig hostan från helvetet i slutet av semesterveckan. Flygresan hem blev en pärs. Inte bara för mig. Omgivningen såg inte heller glad ut när jag fick mina attacker. Inte hon till höger på plats 19C och inte heller Maken på 19A. För det var åt hans håll jag vände mig när det var som värst. Med tanken att han ändå kommer att smittas förr eller senare. Och jag blev sannspådd.

Min räddning ifrån att drabbas av onda ögat från övriga resenärer, var en stackars flicka i tvåårsåldern, som skrek sig igenom större delen flygresan. Familjen satt tre rader framför och barnet överröstade allting annat.

Det kanske var dumt, men jag arbetade hela veckan. Och det tog hela min energi. Att promenera fram och tillbaka till jobbet var inte att tänka på. Så jag spred mina virus i Stockholms tunnelbanesystem och på fyrans buss. Ett par dagar avvek jag redan efter lunch och fortsatte jobbet från köksbordet. Det går ju inte ha två heltidssjukskrivna på 84,5 m². Det vore alldeles för nervpåfrestande för alla inblandade.

Hostan höll mig vaken i två nätter och så kan jag inte ha det. Onsdag kväll bestämde jag mig för att ta Cocillana. Trots den digra listan med biverkningar och kontraindikationer. Klockan 20:16 var sista gången jag tittade på klockan. Sen sov jag som klubbad till klockan 02:32 då jag vaknade med världens hostreflexer utan att kunna hosta.

Jag blev lite panikslagen. Ungefär som när Ettan föddes och jag drabbades av krystvärkar. ”Du får absolut inte börja krysta ännu. Vänta till jag säger att det är okej”, sa barnmorskan. ”Lätt för dig att säga”, tänkte jag medan hela kroppen formligen skrek ”Krysta!”. Jag minns att det kom en del köttiga eder över mina läppar innan jag fick barnmorskans välsignelse att ta i för kung och fosterland. Och klockan 02:33 natten till onsdag kunde jag äntligen hosta igen.

Nej, jag tror inte att jag har haft någon feber. Men å andra sidan har vi ingen febertermometer, så jag är inte helt säker. När jag provade den digitala ugnstermometern i armhålan så visade den på 38°. Vilket inte säger så mycket. Dels visar den bara hela grader och jag stack aldrig in spetsen i köttstyckets tjockaste del.

I går eftermiddag kändes det som det vände och jag orkade till och med laga mat. Lammgryta, som jag åt lite av. Men i morse vaknade jag fortfarande hostig och snorig och med värk bakom vänster öga.

Och jag tänker: Ska det vara så svårt att ta sig igenom en vanlig förkylning? I över 60 år har det funkat utan större problem. Är det ett ålderstecken? Ingår jag plötsligt i en riskgrupp? Och borde hörsamma alla uppmaningar till influensavaccinering?

Inte vet jag, men den här veckan har jag inte känt mig speciellt morsk eller uppkäftig.

Idel ursäkter

När jag var liten och hade ont i ryggen blev jag bryskt avfärdad av min inte alltid så empatiska mor. Hon hade nämligen ensamrätt på ryggvärk i vår familj. Var det någon som hade ryggproblem så var det hon.

– Äsch, kom inte och prata med mig ryggont. Du har ingen rygg, bara en le som ändan hänger ve. Menade hon. Eller:
– Äsch, det är bara latmasken som håller att krypa ut. Lägg på ett par kålblad i ryggslutet för att locka ut honom lite snabbare så kan du förkorta lidandet.

Jag har fått anledning att tro på moderns latmask. Men den håller inte till i ryggen och i mitt fall handlar det om två. En i vardera vad. De senaste nätterna har jag vaknat av förfärliga kramper i vadmusklerna. Ibland i höger och ibland är det vänster som krampar. Och jag misstänker att orsaken är ren och skär lathet. Alltså, jag har av olika orsaker inte gått till och från arbetet i samma utsträckning som vanligt.

* Snö och halka har fått mig att ta tuben på hemvägen
* Arbetet har skötts från mitt köksbord
* Uttag av semesterdagar har hållit mig hemma
* Förkylningen har fått mig att känna mig klen och ämlig och då åker jag hellre kommunalt
* Makens benbrott har förhindrat helgpromenader

Efter att ha vaknat två gånger i natt med kramper, först i vänster vad, sen i höger, bestämde jag mig för att använda några ljusa timmar till gå en vända runt Söder. Oavsett väder, halka, sällskap eller förkylning. Så nu ser jag fram emot att latmasken krupit tillbaka till sitt vanliga gömställe och att nattsömnen blir ostörd.

Jag har haft lite sms-konversation med Svärdottern, som meddelar:

Hej, hej! (Hon både skriver och säger hej två gånger) Vi är i Belgien nu. Mot Paris och tre nätter inkl julafton på hotell där. Sen Spanien 🙂 

Så kan man också ha det.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

Släkten är värst

Det är tur för oss att Sally inte pratar rent ännu. Då vore risken stor att dagispersonalen begriper vad hon försöker säga. Med allt vad det skulle kunna innebära.

När jag hämtade henne idag på dagis, hade hon först en begriplig utläggning riktad till närmsta fröken, om att mamma hade sagt att det var mormor som hämtade och att vi skulle gå hem till mig och steka pannkakor. Fröken förstod precis och frågade om Sally gillade att äta dem som rullar eller skurna i bitar.

– Lullar. Sen sa vi titta i moppas datoj på fabbon som bickej.

Fröken fattade rullar, ingenting av nästa mening. Men det gjorde jag och bytte snabbt samtalsämne. Moppa, det vill säga Maken, saknar nämligen omdöme emellanåt. Som i det här fallet. För ett tag sedan letade han upp en sekvens på Youtube från Monty Pythons Meaning of Life. Restaurangscenen där Mr Creosote äter, kräks och äter igen tills han slutligen sprängs. Och nu vill Sally se den varje gång hon är här.

Min misstanke är att dagispersonal tycker att sekvensen inte är särskilt lämplig för en treåring.

Maken i sin tur, eller snarare otur, sitter på akuten på SÖS. Vid tvåtiden på eftermiddagen snubblade han så olyckligt i en källartrapp att han bröt ena foten. Och nu avvaktar han röntgenläkarens utlåtande.

Jag begriper bara inte hur han ska kunna ta sig till vår lägenhet med gips och kryckor. Först är det elva trappsteg upp till bottenvåningens hissplan. Sen är det ytterligare elva trappsteg från närmsta hissplan till vår ytterdörr. Det blir till att krypa. Någon annan lösning finns inte.

Tydligen har han inte alltför ont eftersom han uttrycker en viss glädje över att inte behöva jobba på ett tag. Det kallar jag positiv livssyn.

Och hur har helgen varit?

Jag höll mig på benen ända till klockan var 12:21 på lördagen. Innan dess hade kört mitt vanliga lördagspass. Bytt lakan, laddat tvättmaskinen, dammsugit, torkat golven och blivit genomsvettig på kuppen. Helt slut la jag mig raklång i sängen och bestämde mig för att stanna i det läget.

Då är jag glad att
* det är helg
* jag har en oläst Grisham i bokhyllan
* den är på 489 sidor
* jag har en säng som är höj- och sänkbar i huvud- och fotänden
* jag har ett paket med 80 pappersnäsdukar, lämningar från förra förkylningen
* det är lite trafik så jag kan ha korsdrag, lördag 18:15-24:00 ingen trafik alls
* jag är ensam hemma större delen av tiden

Där låg jag i närmare 28 timmar. Slumrade, läste, drack vatten, sov, läste, gick upp och kokade te, slumrade, läste, slumrade, drack te, drack vatten och läste. De första 16 timmarna gjorde jag av med 50 av pappersnäsdukarna. Sen slog snytande av på takten.

Strax efter tre söndag eftermiddag kände jag mig så pass fit for fight att jag var hungrig och sugen på sushi. Maken handlade och jag åt upp det mesta. Gick och la mig igen och fortsatte att växla mellan att slumra och läsa.

Boken, Bekännelsen, då? Jodå, säga vad man vill om Grisham, men lättläst är han. Och man tror på det han skriver. Utom den gången han snurrade in sig i en spionhistoria, som utspelade sig i Italien. Men som vanligt har jag lite synpunkter på översättningen.

DN hade ett upprop: adoptera-ett-ord, äldre svenska ord på utförslöpan. Jag åtog mig personligen ordet halvannan och brukar klämman in det då och då i bloggen. Men jag har mött min överman i form av Ulf Gyllenhak, översättare till boken. På var och varannan sida stod det halvannan. Det var halvannan kilometer om det inte var halvannan mil. Snudd på missbruk, om ni frågar mig.

Sen störde jag mig på ett idiom, som återkom några gånger. Och lät väldigt konstruerat i mina öron. Jag antar att det stod ”add fuel to the fire” i ursprungstexten. Det hade översatts med ” gjuta olja på elden”. Inte alls bra, tycker jag. Gjuta olja på saker betyder dämpa i mina öron, inte spä på. Det blir liksom tvärnit mitt i begreppet. Hade jag varit Gyllenhak hade jag hellre använt ge näring åt, spä på eller något liknande.

Och som vanligt vet folk inte när man ska använda sin eller hans. Men tydligen har det varit ännu värre i tidigare upplagor.

Om jag gick till jobbet i morse? Nej, det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande känner mig något klen. Jag tog tuben. För jag har närmre 2500 skäl att vara på plats. Plus att jag inte vill spräcka 25 års arbete utan sjukdagar.

Bättre men fortfarande lite risig

Nej, jag firade inte nationaldagen i år heller. Nationalism är inte min tekopp alls. Men jag uppskattade ledigheten. Visserligen låg jag hela dagen och dunade i bingen. Med feber. Tror jag. Vi har ingen sån termometer, men har jag feber så har jag förutom lätt frossa även en molande ickespecifik tandvärk. Och det hade jag igår.

Men, som sagt, dagen var röd och jag behövde inte gå till jobbet. Det vill säga jag slapp sjukskrivning och det ekonomiska avbräck som den medför. Och idag var jag så mycket bättre, så jag beslöt mig för att ta mig till jobbet. Mest för att kunden Myndigheten tog sig brösttoner och krävde utredning av en incident. Ett populärt ord numera. Förut kallade vi det rätt och slätt för fel.

Jag utredde och tog mig hem tidigt och la mig på soffan. Maken gick på ett möte och jag letade efter något oläst. Och lättsamt. Hittade en av Makens husbilstidningar, som jag bläddrade lite förstrött i. På näst sista uppslag kunde man vinna bränsle för 1000 kr. Om man löser korsordet, vill säga, och skickar lösningen före 10 juni.

Vilket jag gjorde. Vad jag nu ska med en massa bränsle till? För ett ögonblick körde jag fast. Mest för att jag har så konstig fantasi. Ledorden var: Har hål som mål och jag hade bokstäver P-T-. Och jag tänkte som Gösta Ekman, alltså PITT. Men det skulle bli PUTT. Inte alls lika kul.

Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Jobspost

Jag har också jobbarkompisar men inte alls av samma sort som Makens. Hos mig är flertalet kvinnor 50-65 år och de har annat att tänka på än sånt som rör sig i huvudet på Makens jobbarpolare. Som sin och andras hälsa till exempel.

Det går nästan inte en månad utan cancerbesked eller dödsfall. Barn stryker med, makar avlider, föräldrar tynar bort och då och då inträffar naturliga avgångar i form av att anställda själva dör.

Förra månaden dog en medarbetare på sin första semesterdag. Hon och maken gav sig söderut med bilen på E4:an och stannade utanför Lund för att tanka. På bensinstationen faller hon plötsligt ihop. Kommer man bara i tid kan läkare trolla. Inbillar man sig. Men inte med massiv hjärnblödning, trots att man inte är äldre än 56.

Idag fick en annan kvinna domen: Bukspottkörtelcancer. Högst två månader kvar. Hon som gått ner i vikt, slutat röka, träffat en ny, väntar första barnbarnet och går i pension nästa år. Plötsligt blir nystarten väldigt avslagen.

Det är bara skit nuförtiden. Nästan.

Miljöombyte

Maken är trött på sitt jobb. Samma sak vareviga dag. Droppande kranar, spyor i trappen, ludd i luddfilter, oväsen från grannar, varmvattnet är kallt, kallvattnet är varmt, det drar från fönstren, ventilationen brummar, stopp i sopkarusellerna. Kort sagt: jobbiga kunder omöjliga att vara till lags.

Företagsledningen skickade ut styrelsens mål för 2010 och då gick Maken igång på miljömålen. För första gången nämndes tankar om att minimera negativ miljöpåverkan. Så under 36 timmar for mejl fram och tillbaka. Mellan Maken, mig och Ettan.

En slutgiltig formulering mejlades där Maken anmälde sitt intresse för att vara med i arbetet med företaget miljöfrågor. Observera brinnande intresse. Vd:n svarade snabbt att Maken inte var ensam, men vd:n skulle hålla honom i åtanke.

För vad, kan man undra? Så nu fantiserar vi om att Maken kommer att ingå i grovsopsrumspatrullen. Gruppen som ser till att brännbart brinner i Högdalen. Och håller snyggt efter sophämtarna.

Stekt fläsk

Nej, Perre Portvakt! Ålder är inte bara en siffra vad du än säger. Framförallt är ålder relativ. En arbetskamrat berättade att hennes granne slagit sig rejält när han trillade i trappan. Så pass att ambulansen hämtade.
– Hur gammal är han?
– 70, och det är ju ingen ålder.

Nej, inte för den som är 60. Då är 70 bara ynka tio år, som går hur fort som helst. Samtidigt som tiden är relativ åt andra hållet. Den här veckan har jag längtat till 2017. Det är inte ens tio år dit. Ändå känns det som en evighet till pensionsdax.

Jag som redan drabbats av seborroisk keratos, sådan fläckar som gamlingar får. Hudläkaren sa att min växande fläck på magen var en sån och inget att oroa sig för. Och innan jag visste ordet av hade han skrapat bort den. Plus lagt lokalbedövning och tagit ett prov på något obestämbart.

Sen tog doktorn fram brännjärnet och svedde mig för att stoppa blodflödet. Det  luktade verkligen inte gott!

Hur fann du Österlen?

Lätt som en plätt. E4:an till Markaryd, väg 117 till väg 21, som går till Kristianstad. Därifrån mot Simrishamn och sen väg 9 till Borrby. Där höll vi till höger om kyrkan och tog andra tvärgatan till vänster.

I en liten uppiffad skånelänga har Makens bror sitt fritidshus. Och inte långt därifrån bor ena systern. Permanent. Med make, får, hundar, hästar, höns och katter. Den andra systern bor i Malmö men har en västkuststuga utanför Sjöbo. Och vi fick tillfälle att träffa båda.

När vi säger pappas systrar, så framkallar Tvåan en bild av Patty och Selma i sitt huvud. Det vill säga Marge Simpsons storrökande systrar. Och bilden är inte helt fel. Makens systrar blossar oavbrutet. Hittills. Och deras röster är väldigt hesa.

Patty har slutat röka av förklariga skäl. För tre veckor sedan tog man bort hennes ena lunga eftersom den var så cancerangripen. Men Selma blossar tappert vidare.

Vi for runt som skottspolar och besökte en massa konstnärer. Två tavlor fick följa med hem tillsammans med två keramikskålar.

Det var tur att vi hade egen bil så vi kunde avreagera oss. Somliga människor klarar inte man har andra åsikter. Sån är Svägerskan. Hon blev nästan lite gråtfärdig kväll två när diskussionens vågor gick höga. Så vi la ner meningsutbyten i politik och religion och övergick till att spela Bezzerwizzer. Inte mig emot eftersom jag vann. Oftast.

Envar sin egen doktor

Vad vore livet utan Google? Ett famlande i mörker! Nu har jag hittat orsaken till min äckliga smak i munnen. Det mesta har smaka pyton helt enkelt senaste tiden. Ibland flera dagar i rad. Framför allt te. Och jag är en inbiten tedrickare.

Jag har tidigare googlat på konstig smak i munnen, men bara hamnat på sajter med graviditetsproblem. Men där har jag inte haft något att hämta eftersom jag är garanterat obefruktad. Eller så handlar det om konstiga magåkommor. Något som jag definitivt inte är drabbad av.

Nyss sökte jag på besk smak i munnen och fick flera napp, som förklarar fenomenet. Det är pinjenötternas fel. Jag som älskar sallad med pinjenötter och har alltid en påse hemma. Som jag kan ta några nötter ur lite då och då bara för det är så gott.

Så glupska lilla jag får lägga band på mig. Jag som har en oöppnad påse i skåpet. Men med tanke på hur läbbigt det är med pinjemun, så är utmaningen ganska enkel.

Svacka

Nej, jag hade inte klarat mig länge i ett koncentrationsläger. Gått upp i ottan för att marschera till stenbrottet. Inte med tyfus, difteri och skabb. Jag hade sagt Skjut mig bara – gör mig den tjänsten. Ingen skulle bli gladare än jag.

Gårdagens nästäppa huvudvärk övergick under natten till huvudvärk, feber och lättare magsjuka. Och plötsligt var jag tillbaka i Solberga 1976. Med barn som inte kunde hålla tyst när deras mor låg i ett mörklagt sovrum och försökte slumra. Ljudet skar in i hjärnan och den dumme mannen fattade inte att alla måste ut. Nu!

Och 34 år senare är omgivningen fortfarande lika oförstående.
Ursäkta mig! Men de spelar ju bara på datorn. Just det! Och den där evighetsmusiken gör mig vansinnig. Runt, runt som värsta konsummärket. Gå på Spårvägsmuseet, på McDonalds. Åk till Sypoolen. Vad som helst, men försvinn. Ut! Nu!

Så försvann de äntligen ut. Efter många om och men. Till McDonalds och min tyfus har lagt sig något. Så pass att jag tål ljus och kan läsa. Hungern börjar också komma tillbaka. Eller mer ett otydligt sug efter något mer substantiellt än te och bubbelvatten. Men inget i kylskåpet lockar mig. Än.

Boklördag

Vår helg med barnbarnen i kombination med rinnande näsa och huvudvärk. Min näsa och mitt huvud. Då krävs radikala lösningar. Sådana man tar till när man helst vill ligga i soffan under en filt med en bok som enda sällskap. Med metoder som jag på papperet är direkt motståndare till.

Och vad gör man? Jo, man köper sig fri. Betalar ett medlemskap till något fånigt sällskap på nätet. Nu är Noa Member i Disneys pingvinsällskap och My är Superstar i Stardoll. I ett halvår på min bekostnad. Ja, jag vet att jag borde skämmas och det gjorde jag. Några minuter i soffan under filten tills jag kom in i Berättelsen om Edgar av David Wroblewski.

Varje lördag har DN en tio-i-topp-lista med bästa böckerna. Jag försöker hålla titlarna i minnet tills det är dags för pocketutgåvorna. Janet Frames Mot ännu en sommar väntar jag med spänning på. Inte för att jag läst hennes tidigare böcker, men filmatiseringen av En ängel vid mitt bord är nog en av mina favoritfilmer. Och det räcker långt.

En annan bok jag ser fram emot i mjuka pärmar är Kioskvridning 140 grader av Peter Törnqvist. Presenterad som ”en dråplig skildring av ett småländskt samhälle på 70-talet … delvis skriven på dialekt”.  70-talet plus dialekt. Vem kan motstå sånt?

Men är inte omslagen lite lika?

Egon

Världen är full av självupptagna människor. Som grannen till exempel. Hon som har Holger på sjukhus. Hon har det jättejobbigt. Men maken hennes, han som är inlagd får knappt några sympatier. Inte från hennes håll, vad det låter.

Och mamma som ojade sig när Brorsans fru fick bröstcancer.
– Vad har jag gjort för att Berit skulle drabbas så hårt. Som om hon kunde ändra eller påverka tid och oförutsedda händelser.

Nu är det Syrran. Hon agerar som om universums centrum finns i hennes navel och nu när Svågern ligger på sin dödsbädd är hon värre än vanligt. Allt tycks kretsa runt henne och hur hon ska kunna klara sig igenom förloppet.

Sjuksköterskan Daniel kommer var tredje timme till Svågern och ger morfin. Igår kväll skulle Syrran prompt klämma ur honom hur långt han trodde att det var kvar. Man behöver inte ha någon större erfarenhet eller fantasi för att fatta att det inte handlar om veckor. Snarare dagar. Och vad spelar det egentligen för roll?

Och inte bara det; sen var Syrran tvungen att berätta för Lillsyrran om samtalet med Daniel. Hon ska alltid vara av den där ”raka och ärliga” sorten. Den med tillnamnet Ångvält och som saknar filter mellan tanke och tal. Och pratar hellre än kniper igen.

Smärtsamt

Idag är jag tacksam för småsaker. Som att jag kan äta, dricka och gå på toaletten. Alldeles själv och det räcker långt. Fungerar inte sådana basala saker då spelar ingenting annat någon större roll.

Svågerns fysiska utförsluta har varit ett stup de senaste veckorna och nu fungerar nästan ingenting. Bara hjärnan och det känns ännu jobbigare. Om han inte sover så gråter han och känner dödsångest.

Men då och då kan man känna igen honom. Som igår när Lillsyrran skulle lyfta honom i en traversliknande lift för att han skulle till toan. Selen krånglade och Maken ställde frågan. Till Lillsyrran, alltså:
– Behöver du hjälp med något?
– Jag behöver hjälp med det mesta nu för tiden, svarade Svågern snabbt.

Hela proceduren tog en timme och var knappast smärtfri. På vägen tillbaka ner i sängen sa han med hotfull stämma:
– Det här ska ni få ångra!

För det gjorde så fruktansvärt ont allting. Ryggen saknar styrsel. Armar och ben är som pinnar. Inget underhudsfett och inga muskler. Skinkorna är som tomma påsar och hur han än ligger så är det obekvämt.

Och mitt i alltihopa vill Lillsyrran ta hem honom. Hon tycker att det är jobbigt att behöva vara på närsjukhuset. För det känner hon att hon måste, eftersom personalen är så underbemannad. Jag fattar bara inte hur hon ska klara det fysiskt. Även om de får hem en massa hjälpmedel och att det finns flera av hans hjälpsamma syskon i närheten.

Sen hör jag att hon har ett annat tilltal när hon pratar med honom. Eller snarare till honom. Han heter inte Gunnar längre, utan Vännen. Ta tag i grinden, Vännen. Vännen, blir det bra så här? Och tonen är mera åt mor-barn hållet.

Elände

Jag samtalade med mina systrar igår. Och det var inte bra. Inte någonstans. Lillsyrran har begripit att Svågern är riktigt, riktigt dålig. Att hans ovilja att ta sig ur sängen inte beror på tjurskallighet. Eller att orsaken till att han ligger på rygg och pinkar rakt upp i luften inte är att han vill jävlas med henne.

Nej, det beror på att cancern spridit sig till ryggmärgen och han helt enkelt inte kan bättre. Nu ligger han på sjukhus och det är nog bra för alla parter. Lillsyrran kan låta personalen ta hand om det tunga praktiska jobbet med kroppen och ägna den sista tiden åt Svågerns person.

Min andra syster, Syrran, har haft diabetes i många år och börjar få förändringar i ögonen. Hon bävar inför utsikten att bli blind och det kan jag förstå. Men jag försökte ändå vara lite positiv och berättade om en granne som drabbats av samma sak.

Om grannen fick vilja mellan att bli blind eller döv, så tyckte hon att blindhet var det mindre dåliga valet. Som döv är man mycket mer isolerad från omvärlden.

Nu får man sällan välja mellan de alternativen och Syrran tyckte att livet skulle bli tomt och innehållslöst, som blind.
– Allt jag ägnar mig åt har med syn att göra. Jobbet och fritiden. Tänk att inte kunna läsa eller se på tv. Inte lösa korsord eller gå på bio.

Värst av allt med den framtidsutsikten är ändå själva mörkret. Alltså om allt blir mörkt runt omkring Syrran. Hon är så extremt mörkrädd och mörkret fasar hon allra mest för.

Splittrad

Nu har jag påbörjat flera inlägg som jag raderat efter ett femtontal rader. Först var det ett om matvägran. Tvåans Sally vägrade äta större delen av gårdagen. Det var orsaken till att jag drog mig till minnes Lillsyrrans ensidiga kost: välling tills hon började skolan.

Och Tvåan själv började krångla med ätandet redan vi tremånaders ålder. Jag fick lägga henne till bröstet medan hon fortfarande sov. Och det var jätteviktigt att hon inte blev för hungrig. Då var det tvärstopp direkt. Hade inte yoghurten funnits så vet jag inte om hon överlevt förskoleåldern.

Sen påbörjade jag en post om Svågern. Han med hjärntumören. Lillsyrran och han har varit i Tyskland och Svågern har fått behandling. Men jag tror inte att Lillsyrran fattar hur dålig han är. Hon blir så irriterad på att han bara ligger i sängen hela tiden.
– Men snälla nån! Han har en sjukdom där de flesta har dött någonstans mellan sex till tolv månader efter diagnos. Och han är inne på månad fjorton. Tänker jag.

Ett blogginlägg om bloggar? Som det skrivs så mycket om just nu. DN har en serie om Livet på nätet och bland annat uppmärksammat fejkbloggarna. Sådär, säger jag. Livet på Söder var roligt i tre inlägg. Sen blev det bara trams. Speciellt som jag bor på Söder. Roligast i den genren var KD-bloggen Sanningen måste fram. Inte så mycket för bloggen skull utan för att så många gick på bluffen och skrev långa och många kommentarer.

Och så fort det står om bloggar i tidningen, blir jag ansvarig per automatik. Maken kan läsa delar av artikeln med löjlig röst. Som om jag skulle behöva ta på mig det Sanna Lundell skriver. Eller vad hennes barn heter.

Men jag skriver inte en enda rad om hur det är på jobbet. Inte idag. Då vet man aldrig vad som händer.