Fy

image160För vilka har Unilever gjort Knorrprodukten Vie?
I tv-reklamen framhålls att vi behöver äta ca 500 gr frukt och grönsaker varje dag. I en flaska Vie har man skapat en vätska, som motsvarar en persons halva dagsbehovet. Det betyder att om man klämmer i sig två stycken på en dag, så kan man rent logiskt avvara den riktiga varan.

Vilken är målgruppen? Är det människor som inte tycker om att äta? Eller vänder man sig till folk som inte gärna tuggar i sig frukt och grönsaker? Kan det vara så att man vill skapa osäkerhet hos konsumenterna, så att man dricker produkten för att vara på säker på att få i sig det man behöver?

Vitsen med att äta den riktiga varan är att man får tugga ordentligt, som är bra för tänderna. Dessutom blir man mättare på det än drycken. Fibrer är en väsentlig del av födan, som behövs för att magen ska fungera och det går man miste om genom att dricka grönsakerna. 

Visserligen innehåller två flaskor inte särskilt mycket energi i form av kalorier, men om man inte är intresserad av att själva ätandet och ändå få i sig nödvändiga näringsämnen, så finns det alltid diverse pulverfabrikat.

Blåsningen

Igår tubbade Trean mig till att göra något som jag skulle avsky om någon utsatte mig för. 

Bakgrund
Trean har en liten byggfirma, som tar på sig mindre ombyggnadsjobb. För tillfället håller de på att bygga om kök och badrum i en av stans bostadsrättsföreningar.

Steffe, som Trean jobbar med, hamnade i ett dilemma. Närmaste badrummet var inte färdigt på långa vägar, men i köket var diskbänken monterad. Eftersom han var akut nödig, pinkade han i vasken. I samma sekund stegade ordförande i föreningen in och tog Steffe på par gärning. Pinsam historia för bägge parter.

Trean ringde mig och ville att jag skulle ringa Steffe och agera lägenhetsinnehavare, som fått höra om händelsen från ordföranden. Telefonsvararen skulle vara på så jag skulle inte behöva prata med någon personligen. Motvilligt gick jag med på uppdraget.

Men det var ingen telefonsvarare i andra änden, utan en flickvän. Steffe var i duschen och jag sa bara att jag ringer senare. Det tänkte jag inte alls göra och ringde och sa att jag backade ur det hela. Sekunden efter jag lagt på, ringer Steffe och undrar vad jag ville.

Dådet
Då var jag tvungen att spela missnöjd kund och att jag verkligen inte var glad över vad jag hört och tänkte kräva ny diskbänk. Hur skulle jag kunna bortse ifrån att han urinerat där jag skulle hantera mat och porslin. Mitt försäkringsbolag skulle ta kontakt.

Det blev alldeles tyst i luren. Jag avslutade samtalet surt och vi la på . Jag led med den stackaren. Han svalde allt med hull och hår. Jag är bra på att vara missnöjd kund på telefon.

Steffe ringde upp Trean och visste inte hur han skulle göra. Efter några svettiga minuter berättade Trean att allt var fejk och det var bara att glömma alltihop. Det blev en sömnlös natt för vattenkastaren. Mest för att han försökte tänka ut en gruvlig hämnd.

Usch, och jag som vanligtvis lider med alla som utsätts för blåsningar. Det var till och med svårt för mig att glädja mig över stålligheterna amerikanare utsattes för av Borat. Det kanske är för att jag är så lättlurad själv.

Kära dagbok!

Jag kände mig så ämlig och klen under gårdagen att jag slank in både på hälsokostaffären och apoteket på hemvägen. Sommartiden kan jag inte göra så mycket åt, mer än att ställa om klockan och gilla läget, även om jag ogillar hela påfundet. Men lite stärkande preparat kanske kan göra susen.

På apoteket hade man Enomdan och C-vitamin till en rimlig kostnad. Hälsokosten tog 400 pix för diverse produkter. När jag stod och räknade upp pengarna, mindes jag min fars, revisorns, ord: Det finns ingen bransch som har sådana marginaler, som hälsokostaffärerna. Sen blir det förstås kunderna som får leva på marginalen, sin egen alltså.

Och jag fäster stort hopp till att Blutsaft ska pigga upp mig, men ställer mig frågan: Vad är egentligen tvåvärt järn? Och varför innehåller inte flaskan trevärt? Det måste vara mycket värdefullare.

Nu väntar jag bara på effekten av alla elixir, kapslar, piller och brustabletter och hoppas på att överdoseringen inte får några Ann Nicole-konsekvenser.

Tunga argument?

Jag tar mig för pannan över svd:s artikel om risker som Atkinsbantare utsätter sig för. Antingen är de som gjort studien puckon eller så är hon som redovisar den ett sådant. (Nu ser jag att dn hänvisar till samma undersökning)

Först frågar man ut 42000 kvinnor om vad de äter för typ av föda, sen väntar man 12 år och kollar om de fortfarande är vid liv. Om de dött under perioden, tittar man vad de svarat på matfrågorna. Då visar det sig att fler av dem som sagt sig äta kost med större andel protein har avlidit.

Slutsatsen i rubriken = Atkinsdieten är farlig. Den är snål på kolhydrater, men rik på proteiner.

Men det märkliga är att dödsfallen samtidigt är vanligare bland rökare och feta personer. Svarade verkligen de intervjuade sanningsenligt på frågorna? Om de gjorde det, åt det likadant under hela perioden? Åt de överhuvudtaget enligt någon form av GI-diet? Och varför var de i så fall feta? Löper inte människor större risker, som feta kolhydratätare än som smala proteinätare?

Nej, som vanligt gäller bara en officiell sanning i taget; fett är farligt, kolhydrater dvs alla, är nyttiga. Om man går ner i vikt genom annat än fettsnåla dieter måste man vara ute på hal is. Sen att massor av människor lyckats minska midjemåttet och kunnat hantera eller undvika diabetes med att hålla koll på snabba kolhydrater, det är fullständigt ointressant.

Manifestet

Jag känner mig slut som människa och det känns som jag släpade mig till jobbet imorse. Och är jag slutkörd, så kan man lätt räkna mig till damerna som ger rött utslag på lackmuspapper, sur med andra ord. 

Flera olika faktorer fick mig att fundera över att starta en ny organisation, Society for Shutting Up Men, förkortad SSUM. Jag är inte lika våldsam och sur, som de i SCUM, att jag vill skära folk. Det räcker med att tona ner dem en smula.

1. Jag har cyklat eller promenerat till och från jobbet i långliga tider, en sträcka på 4,5 km. Under alla dessa år har det pågått markarbeten någon sträcka längs vägen. Varför? Jo, jag tror att det är för att hålla män sysselsatta. Undersysselsatta män är en samhällsfara. Innan man vet ordet av har de skjutit någon bärplockare eller gjort något annat våldsamt.

2. Män tar stor plats på alla möjliga sätt. De är något av mänsklighetens stadsjeepar, bränsle- och utrymmeskrävande. Dessutom kan de ställa till stor skada vid sammanstötningar. Kvinnor är mer åt kompaktmodellen; små, snabba, ekonomiska och effektiva.

3. När män ska transportera sig tar de också i allmänhet större plats, en man i en bil är regel. Annat är det på bussen. Jag brukar roa mig att räkna människor i allmänna kommunikationsmedel. På en man går det i allmänhet fyra kvinnor.

4. Sen när det passerat 50 är det dags att skaffa tvåhjuling. Inte för att komma i bättre form eller för någon nödvändig transport, utan det handlar bara om nöjesåkning. Helst på en HD, vars ljudnivå förmår väcka döda. Det är inte bara motorbullret som tar stor plats i omgivningen, utsläppen från motorcyklar är en miljöfara.

5. Deras självuppfattning har inga gränser. Idag när vi skulle inhandla lunchen, stod en dryga tvåmetersman i 120-kilosklassen och beställde mat. Han sa hela tiden vi om sig själv:

– Vi tar kyckling, sen tar vi tomat och gurka osv. Vilka vi? Visserligen var han stor, men han skulle bara beställa mat till sig själv.

6. På väg till jobbet blev jag omcyklad av flera personer, två av dem män. Båda hade uppenbarligen anledning att harkla sig. Men inte gjorde de som jag gör. Nej de spottade ut resultatet och slemmet gjorde flera volter innan det landade på marken, där det låg som en gulgrön sörja.

7. Det fick min sura bägare att rinna över, var insikten att min trötthet härrör från övergången till sommartid, självklart ett påhitt av en man. Inte nog med att människan var en man, anledningen till idén var golf! Så jag har känningar av jet lag två gånger per år på grund av att någon idiot till golfspelande man, ville ha möjlighet att spela på kvällarna.

Väderbiten

Det var länge sedan jag läste något så vackert i tidningen, nästan som poesi:
– Vi ser ingen ände på detta, åtminstone inte förrän på fredag,
säger vakthavande meteorolog Stefan Flodin på SMHI.

Och det är vårvärmen han talar om. Ingen ände, det antyder en viss negativ ton. Menar Stefan verkligen att beklaga dagens väder?

Jag uppskattade i alla fall den ljumma vårvinden, de bitar av trottoarerna som var nysopade, den lågt stående morgonsolen som stack i ögonen längs hela Ringvägen, terrasslunchen och att det fortfarande var dagsljus när det var tid för hemgång.

Men jag är bara en enkel väderkonsument, glad över att äntligen ha vintern i backspegeln.

Jobbigt

Dagens tidningar bl a dn refererar till ett fall av diskriminering; en stockholmare som blev förbigången just för att han var stockholmare. Ingen större nyhet för mig och jag tror inte att det bara handlar om stockholmare. Så var det redan för 30 år sedan i Dalarna. Gick jobbet till någon utifrån, så betydde det att ingen på orten var intresserad av tjänsten.

I helgen träffade jag gamla vänner, numera lantisar, och som vanligt blev det resonemang om vad som hänt sedan sist. Mannen i familjen är från Stockholm, men bor idag med familjen i Roslagen. Där hör det tydligen till ordningen för dagen att utsocknes förbigås vid tillsättning av tjänster. Men efter många turer har han äntligen fått fast arbete.

Man värnar i allmänhet om folk från orten och är det någon måg eller annan avlägsen släkting som behöver jobbet, så säger man upp någon som vikarierat för någon, som vikarierat för någon annan hur länge som helst. Och det handlade inte om speciellt kvalificerade eller välavlönade arbeten.

Men helgens värsta jobbhistoria kom en kvinna, som varit anställd på Försäkringskassan. Där gick man först ut med att erbjuda avtalspension till dem som hade åldern inne. Arbetsuppgifterna fanns givetvis kvar och dem la man ut på kvarvarande personal.

Självklart blev kunderna lidande, handläggarna hann inte med sina ärenden och fler och fler missnöjda hörde av sig. Nästa steg blev att erbjuda de som jobbat länge förtidspension och självklart föredrog många det framför att bli utskällda av missnöjda kunder. 

Försäkringskassans egen läkare intygade oemotsagd att de inte kunde jobba. De kontroller som andra utsattes för, hoppade man över. Hennes teori var att det överhuvudtaget fanns ett specialavtal när det gällde statliga myndigheters personal. Kontrollen var inte alls lika rigorös då.

Det var en gång …

"Inte nog med att den lilla sjöjungfrun fick offra sin tunga till sjöhäxan, varje steg hon tog skar som knivar genom fötterna. De övriga flickorna såg ut som de svävade fram över golvet i sina nätta skor med höga klackar, men sjöjungfrun fick kämpa för att inte avslöja med en enda min hur mycket förvandlingen av fiskstjärten kostade på."

H C Andersens saga handlar inte alls om de eviga belöningarna utan det pris som kvinnor är villiga att betala för att vara till behag. I går staplade jag runt hela dagen i mina nya högklackade skor.
– Kallar du det för högklackat? undrade tjejerna i Sex and the City.
– Ja, för mig är varje millimeter över horisontalplanet en prestation värdig en sjöjungfru på torra land.

Nu överlevde jag dagen, men nattsömnen ville inte infinna sig. Framsidan av låren molvärkte, som om jag åkt slalom hela dagen.

Sjöjungfrun blev också stum för att vara till behag. Det är nog ett val som jag också måste ta under övervägande. Nattron ville inte infinna sig eftersom jag inte vet hur jag ska hantera en komplicerad situation på jobbet.

Vårt företag har köpt upp en del av ett annat företag. Min uppgift är att kartlägga en bit av verksamheten och skissa på en lösning i vår tekniska miljö. Steg nummer ett är att jag ska begripa hur man hanterar saker där och varför man gör som man gör. En kvinna, som ska vara den som kan den här biten bäst, är avsatt för att hjälpa mig med det hela.

Det som får mig att fundera på alternativet tystnad, är att någon, jag vet inte vem, på det nya stället framfört klagomål över mitt sätt eller min person och jag begriper inte vad jag gjort, som har varit sårande eller störande. 

För åtskilliga år sedan, när jag skulle lära mig ett nytt jobb, fick jag en handledare som efter några dagar inte ville fullfölja uppgiften. Hon sa det inte rent ut, utan löste problemet med sjukskrivning tills jag var varm i kläderna. Jag förstod senare att hon blev jättestressad över att jag hela tiden ville veta varför man skulle göra på ett visst sätt. Jag tror att hon egentligen inte visste varför, så mina frågor blev som en anklagelse och ifrågasättande av hennes sätt att jobba.

Den här gången tycker jag att jag har all rätt i världen att fråga varför man gör si eller så. Hur ska jag annars kunna lösa min egen arbetsuppgift?

 

Vid ett tillfälle sa jag: Har ni aldrig funderat över att göra så här … ? Hennes reaktion visade att hon tyckte att jag skrev ner deras arbetssätt och applikationen de använder, så jag backade omedelbart. Min tanke var bara att signalera att om de hade några idéer om programförbättringar, så var det bara att komma med dem. 

Nu vet jag inte hur jag ska jobba vidare. Problem nummer ett är att klagomålet kommit till mig i tredje hand. Personen har framfört klagomål till sin chef, som i sin tur framfört klagomålen till vår Kontorschef, som i sin tur vidarebefordrat dem till mig.

M föreslog att jag skulle stega in på nya stället, ställa mig mitt på golvet och be den fega typen säga vad hon tycker öga mot öga. Nu tror inte jag att det är rätta metoden. Läget är lite känsligt. De som köpts upp får visserligen behålla sina jobb, men deras allmänna förmåner kommer att kringskäras. De tycker förmodligen att  den gamla ledningen har svikit dem och den nya står inte högt i kurs.

Men mina problem kvarstår. Hur ska jag jobba vidare? Jag har redan vägt mina ord på guldvåg, så någon ytterligare självcensur är jag inte mäktig. Ska jag bara stålsätta mig och stå över andras känslor och gneta på?  Alla kan ju inte älska alla här i världen.

—– och så levde de rövare alla sina dagar —–

Taraah!

image158

Äntligen blev mitt nya överkast klart. Jag var så lyxig att jag lämnade bort hela härligheten till en sömmerska. Förra överkastet brottades jag med på vardagsrumsgolvet, köksbordet är alldeles för litet för att härbärgerar så mycket tyg. Ännu vackrare kommer det att bli när väggarna blir ommålade.

Dagens misstag var ingivelsen att handla målarfärg. Fredagar är ingen bra dag för shopping, speciellt inte en lönefredag och om vi vanligtvis har svårt att enas om inredningsdetaljer, så hjälper inte trötthet upp kompromissviljan.

M vill ha vita väggar, jag vill ha ljusbeige med argumentet att målar man väggarna i vitt, så kräver taket ommålning. Det är trots allt några år sen senast och det syns. Nej, då! Det behöver man inte alls göra, tyckte motparten.

Eftersom jag är långsint kunde jag erinra mig historien om hur ett toalettutrymme skulle få en uppfräschning. Rosa väggar, var vi eniga om. Men när M påbörjar ett jobb, grips han gärna av uppgiften, så allt på toan målades rosa, t o m rostfria pappershållare och handdukskrokarna.

– Det där blev inte snyggt, sa jag. Går det inte att ta bort färgen?

M löste det hela med att byta lampa i armaturen. Med 25 W såg man inte hur ful färgen var på det rostfria. Särskilt händig är han inte alltid, men praktisk.

Modell äldre

Världsmusiken var värdsa bra. Det handlar alltså om Ale Möllers Band och spelningen på Nybrokajen 11. Speciellt Magnus Stinnerbom imponerade på fiol.

På hemvägen ringde konserttipsaren från Göteborg medan vi satt i tunnelbanetåget. Paret tvärsöver, som tjuvlyssnat på samtalet hade varit på samma konsert, så vi utbytte lite tankar om tillställningen. Musiken ädla känslor föder, brukar man säga och det är inte ofta främmande människor börjar prata med en på buss och tunnelbana. Möjligen om de är påverkade.

Min odyssé bland billiga klädleverantörer gav inget mer än irritation. Jag retar mig så på enfalden i kedjornas reklamkampanjer. Det ska vara äldre modeller sedan Lindex gjorde en lyckträff med satsningen på Emma Sjöberg. Den lyckades tydligen vända deras nedåtgående trend.

När den kampanjen kom, tyckte t o m jag att den kändes rätt; en fräsch, inte alltför ung småbarnsmamma såg aktiv och trevlig ut. En person som många kunder ville identifiera sig med.

Nu har Lindex gått vidare med Isabella Scorupco, men en f d bondbrud ger inte alls samma helylleassociationer. H&M:s special i är kläder designade av Madonna och det är också hon som har plaggen på sig i reklamen.

Mest retar jag mig på KappAhl. De har engagerat Goldie Hawn. Hon är född 1945. Antingen är hon lyft eller så är hon retuscherad så till den milda grad på bilderna att hon ser yngre ut än sin egen dotter.

Det är inte fenomenet äldre känd modell jag vänder mig mot, utan att alla plötsligt ska ha det och dessutom ska personen inte alls se äldre ut.

Bara nöjen

Vi ägnade gårdagskvällen åt den tyska filmen Das Leben der Anderen, som skildrar hur en stasi bevakar ett par, en författare och skådespelar, i Östtyskland på 80-talet. 

Filmen fick Oscar för bästa utländska film. Jag gillade den verkligen. Det är så skönt att komma ifrån hollywoodproduktioner, som kräver action från första till sista sekunden. Här byggdes historien upp sakta men säkert.

Ikväll är det dags för mer nöjen: Släppkonsert på Nybrokajen 11. Det är Ale Möller Band som har releasekonsert för sin nya cd. Det var våra vänner i Göteborg, som tipsade. De är bekanta med de stolta föräldrarna till sångerskan i bandet.

Nu har jag bara två bekymmer: Vad ska jag äta och vad ska jag ha på mig?

Äta? Det får bli något på stan, konserten börjar 19. På mig? Jag spillde ner tröjan på lunchen och tog upp mejlet från Lindex för att skriva ut en tredje 30 %-kupong. Men de snåla typerna ville inte låta mig göra det. Jag fick bara upp en blank sida på skärmen.

Men nöden har ingen lag. Jag vidarebefordrade mejlet till en medarbetare och på hennes burk där gick det alldeles utmärkt att skriva ut kupongen. Om Lindex inte har något passande får jag väl ta till 25 %-kupongen hos grannen.

Miss Nöje

Varför ter sig senaste veckan plusgrader så mycket kallare än vinterns alla minus ihop? Idag kan folket på SMHI alltid skylla på blåsten, men i förrgår var det vindstilla och 4 plus. Kallt så in i vassen och inte frambringade det vädret heller några större vårkänslor. Ändå slog jag till och köpte en vårjacka.

 

För tillfället håller mina hovleverantörer på att övertrumfa varandra med rabattkuponger. Lindex mejlar sina och det gör att man kan skriva ut dem så många gånger man önskar. Idag önskade jag en 30 %-kupong och på så sätt kom jag över en jacka för ungefär samma summa som en finare vindunk brukar kosta. 

Det är alltid bra att räkna om saker i hårdvaluta. Då känns summan mer påtaglig och en jacka är mer bestående än en än vin, så kostnaden är egentligen en skitsumma. 

För övrigt har känt mig låg hela dagen idag. Numera ska vi jobba i projektform, precis som alla andra team av betydelse. Jag känner att det tar emot. Det betyder att vi ska skriva ner självklarheter och numrera allting i punkter, som 2.1, 2.11, 2.12. Sen kommer självklarhet 2.2 och 2.21 på tur. Har man tur kommer 4.1 direkt efter 3.1. För tillfället är det en liten tillförordnad projektledare, som sköter den biten.

Jag ska göra större delen av själva projektjobbet, men min roll är att vara den s k bemanningen. Allting som börjar med "projekt" är det andra som har hand om. En ytterligare detalj i det hela är att den person som sitter inne med kunskap och information inte haft tid och dessutom varit sjuk.

Något som gör att det hela känns ännu motigare är att mitt delprojekt är en döende del av den nya verksamheten, som vi fick på köpet för att komma över den bit som kan bli lönsam i framtiden.

 

Och jag som tyckte att jag inte var bitter och missnöjd igår. Det är kanske dags att skriva en bok?

ph-värde = 1

Världen är full med bittra kvinnor och de verkar bli allt yngre. När jag var 35 var de flesta besvikna runt 70, griniga och missnöjda med hur livet gestaltat sig.

Jag inser att jag antagligen är en människa utan större visioner och långsiktiga planer. Livet har i stort sett flutit på och blivit som det blivit. Inga drömmar har kunnat infrias, för jag har egentligen aldrig haft några. Livet har oftast existerat i nuet, utan att jag sneglat så mycket på hur andra har det eller hur jag skulle kunna ha det.

Visst har jag ansträngt mig för att vi hela tiden ska få det bättre, men det har hela tiden varit i små steg utan att egentligen ha något djupsinnigare uppsåt. Är den livsinställningen en brist eller tillgång?

Det som fick mig att reflektera över detta var dn:s recension av Maria Svelands bok "Bitterfittan". Det låter som en titel i tiden; bloggvärlden är full av sura, bittra och hämndlystna häxor och hyndor.

Idag vill jag tolka mitt eget synsätt positivt. Den som inte förväntar sig det oerhörda, blir heller inte besviken eller bitter på livet. Det mesta som händer är över förväntan. Allt positivt ger anledning till glädje. Det negativa får man ta itu med hursomhelst. Nu har jag varit relativt förskonad från större katastrofer, så det kan vara en bidragande orsak till min optimistiska hållning.

En annan tolkning av min hållning skulle kunna vara stora inslag lojhet och lättja. Eller rädsla för att ställa krav och ta konflikter. Den förklaringen innehåller säkert också en gnutta sanning.

Nog med självanalys! Nu över till en scen ur verkliga livet.

En gång i tiden arbetade Tvåan på mitt jobb. Där är jag en, som gärna tar mig ton och säger vad jag tycker. När Tvåan frankt kom med påståendet:
– Hemma är min mamma världens mes, var det ingen som trodde henne.

Fånig fobi

Jag har tyckt att Svärsonens variant på hisskräck varit lite väl långsökt. Han har inte velat plocka upp nycklarna så länge han stått i hisskorgen. I fantasin har han fumlat med knippan, och ett, tu, tre så har tappat den och alla nycklar slunkit ner i springan mellan hisskorg och dörr.

– Sånt kan omöjligt hända, har min tanke varit. Egentligen mot bättre vetande, eftersom mycket som är teoretiskt möjligt, bevisligen inträffar.

Ikväll knackade det på dörren. Utanför stod en granne som bad tusen gånger om ursäkt. Hon bor två våningar ovanför och på väg ner i hissen tappar hon taget om tvättstugenyckeln, som far ner just i springan vid hissdörren.

M var borta och jag har inga ersättningsnycklar, däremot en huvudnyckel, så jag kunde gå ner och låsa upp dörren till tvättstugan. Det var precis i skiftet mellan två tvättider och nere i källargången stod nästa tvättare, en kvinna i min ålder som redan efter hela två minuters väntetid hunnit bli sur och grinig.

Inte blev hon gladare över beskedet att nyckeln var väck och att jag inte hade någon i reserv. Det märkliga var att det var mig hon var surast på. Jag låste upp och slarviga hyresgästen var glad att kunna ta ut sin tvätt.

– Men jag måste tvätta, sa nästa tvättare.
– Ja men gör det, då. Det är bara att du inte kan låsa dörren.
– Men det går inte och jag som måste tvätta.
– Ska jag låsa dörren igen?
– Jag som verkligen måste tvätta. Vem som helst kan ju komma in.

Jag undrar vad hon väntat sig. Utryckning från brandkåren och uppvinschning av hissen? Eller att jag skulle krypa ner under hissen och hämta nyckeln? Kanske att jag skulle bryta mig in i på fastighetsexpeditionen och snoka rätt på en dubblettnyckel? 

Men nu har jag lärt mig att Svärsonens skräck inte är ogrundad.

Formuleringsfobi
Redan på mellanstadiet gav Gerhard Olsson stor röd bock i kanten för vissa formuleringar i uppsatser. Ett uttryck som han obönhörligt rackade ner på var "Sagt och gjort". En elev skrev "Det var en vacker dag och vi kände för ett dopp i havet. Sagt och gjort. Vi tog våra cyklar …". Det blev minus på direkten.

Min gamla lärares åsikt har smittat mig, jag kan inte se "Sagt och gjort" utan att himla med ögonen. OK, jag kan ursäkta bloggare, som säger och gör saker, men inte folk som får betalt för att skriva.

I senaste numret av Ica-kuriren har Kattis Ahlström, som vanligt en krönika. På rad fem dyker "Sagt och gjort" upp trots att hon inte sagt ett enda dugg på de tidigare raderna. Bara tänkt och retat sig på.

Några sidor senare i tidningen efterlyser redaktionen en läsarpanel. Hmm, ska jag slå till och anmäla mig?


Nu gör jag ett nytt försök (morgon 6:10). Så knasigt har det aldrig varit förut. Det går inte ens att läsa andras bloggar.

Orimlig begäran alt missunnsamhet

Jag tar mig friheten att göra ta välbehövlig paus från blankett-träsket. Från grannrummet hörs ett glatt ventilerade av helgens sporthändelser, så varför ska jag slita hund hela tiden?

Gårdagen tillbringade jag delvis i Lillsyrrans sällskap. Hon ringde för några dagar sedan och ville åka med oss till Strängnäs. Lillsyrran har bil, jag tror till och med att de har två stycken, så det är inte så att hon är hänvisad till allmänna kommunikationer.

Det var M som svarade. Inga problem med det, tyckte både han och jag. Vi kan hämta upp vid Gullmarsplan eller Södra Station. När Lillsyrran började sväva på målet om bussar och tåg, veknade M och jag såg hur han tänkte erbjuda sig att hämta upp henne. Jag hejdade honom med gesten "skära halsen av mig själv" eller vad den kan kallas.

Han tyckte jag var snål, som inte ville hämta henne hemmavid. Men är det jag eller Lillsyrran, som är den snåla i det här fallet? Hon sparade på utgifterna genom att åka med oss. Och varför ska vi gå upp tidigare än nödvändigt och åka fyra mil extra arla söndag morgon?

The Animals

Efter dagens med sammanträffande med släktingar och vänner drog vi oss tillbaka till vårt, eller snarare ett av våra stamlokus. M var så oerhört sugen på en rejäl portion med nötkött. Detta trots att jag gjorde mig till och köpte prima svensk entrecote, som vi ätit två dagar i rad. Nähä, det finns de som gör det bättre. Steker kött, alltså.

Vi blev hjärtlig mottagna på restaurangen, men servitören höjde något på ögonbrynen när M beställde vatten till maten och jag bjöd mig själv på ett glas rött. Det är sånt man får uthärda inför hälsokontroller. 

Medan vi väntade på maten, kommer en man i 50-årsåldern in från en sidoingång, som vi inte visste fanns. Han hoppade på kryckor och när han kommit längre in i lokalen såg vi orsaken; benet var kapat en bit under knäet. Även han välkomnades som stammis.

Oj, stackars människa, tänkte jag. Undrar just vad han råkat ut för. Överkörd av tåget, eller? Han tog sig fram till ett bord och beställde mat och en flaska vitt vin. När maten kom in tog mannen fram insulinsprutan och pickade sig själv i magen. Ingen olycka, tänkte jag. Snarare illa skött diabetes, var nästa reflektion.

Vi fick vår mat, han fick sin och alla var vi riktigt duktiga och åt upp allt utan att någon behövde tjata. När vi ville ha notan ville enbente mannen ha en flaska vin till.
Konserten gick bra, så jag har verkligen nåt att fira.

Av klädseln att döma såg det inte påståendet otroligt ut. Och om han kämpade för att ta sig fram i lokalen på väg in så tror jag att personalen var beredd på att assistera på utvägen. Förmodligen bor gästen i trappuppgången intill. Sidodörren mynnade ut där.

Jag har alltid tänkt att ett eget Fawlty Towers vore intressant för en nyfiken person som jag själv, men att jobba på restaurang har säkert sina poänger.

Vem bryr sig?

Nu är det klippt! Jag sa till frissan:
– Gör något radikalt.
Konsekvensen är att jag nu ser ut som en korsning mellan Anitra Steen, Gro Harlem Bruntland och Hillevi med Handväskan. Särskilt genomgripande är det inte, med andra ord. Tidigare såg jag bara ut som Anitra Steen.

Igår kväll såg vi Masjävlar för andra gången. Förstagångskänslan kvarstår: Det märks att Maria Blom vanligtvis skriver för teatern. Hon utnyttjade inte filmens möjligheter. Det kändes som allt plötsligt stannade av och strålkastarljuset riktades mot en person eller grupp på scenen.

Behållningen med filmen är att man känner igen karaktärerna och har förmodligen själv bitar av somliga i sig. Även om Mia är en liten självisk, bortskämd flicka så känner jag igen mig lite i henne. Det enda som min familj och då menar jag mamma och syskon, har fattat med mitt jobb är att jag jobbar med Datan.

Sen kan jag inte låta bli att tycka att Eivor är en kopia av Syrran. Arrangerar och organiserar och förväntar omgivningens tacksamhet, trots att ingen begärt hennes tjänster. Kanske lite Maria-Marthaproblematik över det hela.

Nu över till böckernas värld. Jag köpte en bok av Marian Keys, med kåserier. Vanligtvis brukar jag gilla hennes alster och humor. Men den här boken kändes inte bra. Alldeles för mycket jargong och klyschor och lämnade mig med den förmätna känslan, att det här skulle jag själv kunna klämma ur mig.

Sen blev jag glad över att dn hade en artikel i dagens kulturdel om Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter, en riktigt bra bok. Den bokserien förtjänar att återupptäckas av varje generation, så förträfflig är den. Jag har läst den flera gånger och tänkt mer än en gång att jag skulle ta mig till Trondheim och vandra lite i bokens miljöer, men av någon anledning går alla våra resor söderut.

Nästa omdöme gäller Elvisföreställningen med utvecklingsstörda och "normalstörda" från Hudiksvall. Det var både underhållande och rörande att se. Lite svårt var det emellanåt att höra vad personerna sa, men det löste sig med teaterviskningar mellan bänkraderna.

Många i publiken var också utvecklings- och normalstörda. Nedanför oss satt Måns. Han torkade hela tiden näsan på skjortärmen och la då och då armen om personen i stolen bredvid. Det var ett helt gäng från ett gruppboende, både boende och ledsagare och jag beundrar det tålamod och engagemang personalen visade.

Om jag ska säga något negativt, i egenskap av the Church Lady, så begriper jag inte varför man har en scen som föreställer en restaurang och "behållningen" är att servitriserna säger Jävla kärring rakt i ansiktet på jobbiga kunder. Jag tycker inte sånt är kul, men många gjorde uppenbarligen det.

Trean (tv-kanalen) visar Älskade spion för femtielfte gången. Nog har saker och ting förändrats sen 1977. Jag misstänker att filmen inte var barntillåten på den tiden, men nu sänds den på bästa familjetid.

Spektakel

Idag gjorde jag en ?Stella?. Det är ett internt begrepp uppkallat efter Svärmor. Innebörden är att man ger sig på något som kräver glasögon, utan att ha dem på sig. Eller att de är så kladdiga att man skulle se bättre utan några på. Konsekvensen blir att man gör alldeles galet.

För knappt en vecka sedan åkte mina glasögon i golvet och bågen gick sönder. Brillorna håller hjälpligt fast glaset så jag har bara på dem om jag ska läsa. Middagsmaten tillagades utan synhjälpmedel. Det fick konsekvenser när jag skulle öppna en förpackning med frysta grönsaker. Halvblind såg jag inte att förpackningen redan var öppen. Den hade en fiffig zipöppning, som var hjälpligt stängd och medan jag klippte upp påsen i andra änden for hela innehållet ut över bänken.

Så kan det gå, när inte goggelsen är på.

Innan dess hade jag precis fått ändan ur vagnen och beställt nya glasögon hos optikern. Köp 2 till priset av ett par, totalt 2300 pengar. Om två veckor ska de anlända. Fram till dess får jag smyga med mina demolerade exemplar på fritiden. Mina jobbglasögon får inte under några villkor lämna arbetsplatsen.

glasses

Efterlysning: uppiggande medel

Hu, jag skulle behöva något rejält energigivande preparat. Timmen efter lunch är inte nådig för den kvällspigga sorten. En långfilm höll mig vaken till midnatt, så nu har det blivit sent i säng hela veckan. Min första tanke i morse:
– I kväll ska jag lägga mig tidigt!

Just nu håller jag dessutom på med rena sömnpillret; kartläggning av nya verksamhetens blankettflora och hur man hanterar den. Bara det försätter mig i koma. Jag har klarat av en av fem verksamhetsdelar och ska tvinga mig själv till att dra igång nummer två.

vantar
Den enda medel jag kommit på mot
narkolepsiattacker är att skruva ner
värmen i rummet. Snart kommer jag
behöva sticka ett par käcka torgvantar
för att ha lite fart i fingrarna.

Får man hälsa?

Det har sina poänger att vara anställd. Under många år var vi lite egna och drev företag. Det innebar både plus och minus. Ett minus var att det kändes, som man alltid behövde vara på jakt efter nya uppdrag. Ett annat var att om inte vi slet ihop pengarna, så blev det inga pengar. 

När jag blev anställd kändes det som rena lyxen att kunna sitta hela dagen på ändan och få pengar för det. Ännu lyxigare var att man betalade mig för att äta. Ytterligare plus är att man är angelägen att jag håller mig på benen, så med jämna mellanrum skickar företaget mig på hälsokontroll.
(Kan kanske diskuteras, i och för sig. Varför slösa sjukvårdsresurser på friska människor?)

Nå, M har också förmånen att gå på hälsokontroller. Förra gången han gjorde det blev han både kränkt, hånad och förolämpad. Läkaren tyckte att han hade fler kilon på kroppen än nödvändigt och några prover var inte på topp. Sen dess har M inte nappat på den anställningsförmånen på flera år. Rena strutsmentaliteten, med andra ord.

För två veckor sedan kom en inställelseorder per post. Vojne, vojne, då blev det andra bullar. Kritvit tillvaro fram till mitten av april när det är dags för sanningens minut och idag blev han chikanerad av sin arbetskamrat med repliken:
Du har säkert gått upp 10-15 kilo sen jag började

Det fick M att bestämma sig för ytterligare restriktioner. Maken, som alltid vill ha sällskap i det han gör, tycker självklart att jag ska involveras i inskränkningarna. Den mannens uthållighet brukar vanligtvis inte imponera, men idag låter han väldigt övertygad.