Äpplet faller inte långt

När jag pratade med Syrran i våras om vårt vaccinationsdilemma, alltså att vi inte ville åka till Stockholm för att få våra sprutor eftersom barnbarnet Noa bor i vår lägenhet. Han jobbar och går i skola, det vill säga att han träffar folk hela tiden. Syrran var helt oförstående till problematiken och sa kallsinnigt: ”Men det är väl bara att slänga ut honom. Han är i alla fall myndig.”

Bara och bara. Det är lätt för dig att säga. Men vart ska han ta vägen i så fall? Undrade jag. Nu löste sig i alla fall det problemet i och med att skolan tog slut och han kan bo hos tjejen i Norrköping.

Idag pratade jag med Lillsyrran, som har varit på husbilssemester. Hon och dottern hade även med sig Syrran på turen. Det vill säga urnan med askan från kremeringen. Gravsättningen i Småland var med på programmet.

Jag redogjorde för det senaste hos oss. Att Sonen bor på hotell de sista veckorna innan han får tillgång till sin nya bostad. Det visade sig vara ett bättre alternativ till andrahandshyrning. Jag avslutade samtalet med Lillsyrran.

– Nu måste jag gå ner i tvättstugan och ta ur maskinen. Ettan har anförtrott mig sin smutstvätt, nu när han bor på hotell.
– Men han kan väl sköta sin tvätt själv.

Kan och kan. Lätt för dig att säga. Men var då nånstans? I handfatet på hotellet? Undrade jag. Och jag tror inte att hon skulle resonera lika okänsligt om det var hennes son som hade problem.

Nej vet ni vad. Nu är det jag som går ner i tvättstugan och hänger upp andra maskinen med Sonens paltor. Jo, han kan tvätta själv. Det är jag övertygad om, men då och då kan alla behöva en tjänst eller två. Utan förnumstiga syrrors spydiga kommentarer.

Tur att man är pensionär

Ja, hur skulle man annars hinna med att hålla bankpersonalen med jobb? Eller sysselsätta folk på bibblan? Halva dagen gick åt till en massa krångel av den karaktären.

Bankpersonal
Jag har för vana att följa upp balansen på våra bankkonton. Det är inte bara gamla bokföringstakter som gör sig gällande. Nej, det gäller att ha pengar i rätt bank och på rätt konto när det är dags att betala räkningar. Vi är kunder i tre olika banker: en tysk, en dansk och en Bellman. Den sistnämnda är en svensk storbank, den danska är ett kreditinstitut och den förstnämnda är en tysk bank med verksamhet i Spanien.

Den svenska och danska brukar vi inte ha några större problem med. Den tysk-spanska däremot är desto krångligare. För minsta lilla vill de att man kommer till själva kontoret. Personligen. Plus att man tar ohemult betalt för sina tjänster, trots att de sköts helt elektroniskt. Underhållsavgifter kallar man det för.

För ett tag sedan fick vi mejl om att vi borde infinna oss på bankkontoret De behövde tydligen veta varifrån vi fick våra pengar. Ett formulär på spanska bifogades. Och de behövde se våra pass. Som om vi avslutat vår pension. Och passen hade de redan kopierat tidigare. Jag ignorerade deras begäran eftersom vår status inte har ändrats. Det skulle jag inte ha gjort!

När saldot på spansk-tyska kontot kröp ner under 1000€ förde jag över 1000 till. Pengar som aldrig dök upp på saldot. Orsak: kontot hade blockerats av banken eftersom jag hade varit fräck nog att inte hörsamma deras begäran om uppdateringar.

– Men min överföring? Och kommande betalningar för el, vatten, fiber, samfällighet och annat som kan dyka upp?
– Jag sa ju att kontot är blockerat. Överföringen har backats tillbaka till din svenska bank och inga betalningar kommer att göras förrän kontot är unblocked igen.
– Kan jag skicka formulären och bilder på passen i ett mejl?
– No, no. Formuläret ska undertecknas. Passen kan du fotografera och bifoga i ett mejl.
– Men jag har ingen skrivare.
– Ja, det är ditt problem. Inte mitt.

Makens lösningsförslag: Vi köper en skrivare. Clas Ohlson har en för en femhundring. Men varför då? Vi har ju stora bibblan på gångavstånd. Där har jag skrivit ut saker tidigare.

Bibliotekspersonal
På Stadsbiblioteket ursäktade man sig över röran med: Vi bygger om. Tidigare hade man flera skrivare i ett stort rum. Nu fanns det en i .ett blindtarmsliknande utrymme. Jag beställde utskrift av mina formulär och betalade 12 pix med kort.

Det var kö till skrivaren. En sån där stor maskin, som förutom att den printar både skannar och kopierar. En kille höll på att kopiera pass, körkort, kreditkort och en massa annat. Inte bara till sig själv utan till en hel somalisk by, som det verkade. Till slut var min tur kommen. Men mina formulär dök inte upp.

– Men har du betalt för utskrifterna? undrade killen vid disken.
– Ja då. Jag valde kortbetalning.
– Det var konstigt. Men gör om beställningen och välj manuell betalning. Då kan jag skicka beställningen till skrivaren härifrån.
– Okej, sa jag och följde rådet.

Killen vid disken skickade utskriften till skrivaren igen. Men inte kom det ut några papper. Till slut visade det sig att mina utskrifter hade hamnat på en skrivare en trappa ner.

– Det hade gått fortare att knalla iväg och köpa en skrivare. Sa jag. Och totalt sett hade det kanske varit billigare rent samhällsekonomiskt med tanke på att jag sysselsatte flera kommunalanställda ett bra tag.

Vi fyllde i bankformulären och skickade dem med snigelpost till Spanien. När jag kom hem igen väntade en nytt mejl på mig. Från spansk-tyska banken. Plötsligt var det okej att skicka formulären via mejl. Man blir aldrig klok på hur de ska ha det.

I morgon får jag ta itu med Bellman-banken här i stan. Var har mina 1000€ hamnat? Och hur gör vi med förlusten som blir när man växlar från SEK till Euro och till SEK igen?

Uppdatering 30/7:
Nu ångrade sig den spansk-tyska banken igen. Mejlade formulär duger inte. Jaha, då blir det spännande att se hur lång tid snigelposten tar på sig innan vårt brev är framme. Om det kommer fram.

Återställelse

Vissa saker får man lära sig den hårda vägen. Som det här med att låna ut saker. Vi hade fått ”ärva” några brandgula pinnstolar från Makens mamma. När hon och svärfar flyttade fick stolarna och tillhörande runda matbord inte plats i nya lägenheten. Furubordet fungerade bra i vårt kök, men de brandgula stolarna åkte ner i källaren.

När en ensamstående morsa i vår bekantskapskrets hörde sig för om det var någon som kunde låna ut några köksstolar, ställde vi upp med våra från källarförrådet. Hon och hennes båda grabbar behövde dem bättre än vi.

Några år senare frågade vi om det var möjligt att få tillbaka lånegodset. Jodå, det gick bra. Kruxet var bara att en av stolarna var trasig. Ett par av pinnarna i ryggstödet var helt av. Men hur kommer det sig, undrade vi. Ensamma morsan hade av någon anledning blivit skogstokig på en av sönerna och tagit ut ilska på stolen. Hon skyllde på sina ”franska nerver”.

”Men det där är en Lilla Åland, en pinnstol designad av Carl Malmsten. Inte vilken skitmöbel som helst.”
”Varför lånade ni ut stolarna då?”.

Ja, det kan man fråga sig. Men vi lärde oss en läxa i alla fall. Att inte ha några större förväntningar när man lånar ut saker.

Det var nästan ett och ett halvt år sedan vi senast var i lägenheten i Stockholm. Och frånvaron har, inte oväntat, satt sina spår. Saker försvinner och saker går sönder. Och en ung man runt 20 har andra prioriteringar än vi yngre äldre. Maken rös när han såg vår postbox i entrén. ”Folk kan ju tro att lägenheten är en knarkarkvart!”.

Vi hade satt upp en lapp med texten ‘Inga gratistidningar’ på boxen. Det går ganska snabbt att fylla facket med två tidningar i veckan. Barnbarnet själv hade tejpat upp en sladdrig lapp med sitt namn. Vår lapp om tidningar hade han tagit bort, men tejpkladdet satt kvar och drog åt sig smuts.

Nu är luckan till postboxen befriad från handtextad namnlapp, smuts och kladd och kompletterad med en proffsig lapp med barnbarnets namn. Ja, Maken är riktigt nöjd med sin insats.

”Farfar, nedersta lådan i frysen har gått sönder.” Gått och gått? Om man trycker in en plastlåda, trots motstånd från en glass som ligger mellan låda och botten på frysen, så är det inte så konstigt att lådan går sönder. Om jag ska säga något positivt i historien så kan jag berömma Electrolux hemsida. Väldigt pedagogisk och lättorienterad. Och snabbt gick det också att få hem rätt reservdel.

Säga vad man vill, det är lättare att ha överseende med ett barnbarn än med en eldfängd kvinna i bekantskapskretsen, som man tycker borde veta bättre.

Gjorda av pengar

Vi gör oss ärenden in till City nästan varje dag. Alltid är det något man kan behöva eller vilja göra. Kosan styrs ofta till Drottninggatan och Clas Ohlson. Eller så går vi Birger Jarlsgatan ner till Nybroviken. Kollar in folk och båtar. Ibland tar vi SL-båten till Nackasidan. Bara för att få lite skärgårdskänsla.

Oavsett vilken väg vi tar kan jag inte låta bli att förundras över alla dessa påsar folk bär runt på. Små och stora papperskassar med handtag i snöre eller sidenband. Ofta en tre, fyra stycken med exklusiva butiksnamn. Folk verkar shoppa som om var dag vore den sista.

När man går Birger Jarlsgatan söderut och passerar Biblioteksgatan kommer man förbi de riktigt fina butikerna. Utanför dem och även de simplare affärerna på Drottninggatan köar folk för att komma in. Jag trodde att fenomenet skulle upphöra den 15/7 när begränsningen på ”ett visst antal kvadratmeter per person för handelsplatser” togs bort. Icke, sa Nicke. Idag gick vi ner till Nybroviken och fortfarande ringlar köerna utanför Prada, Gucci och Louis Vuitton. Min teori är att man bibehåller köandet för att få butiken att verka hetare och populärare. Ungefär som man gör nattetid med nöjesställena runt Stureplan.

Själv är jag alldeles för gammal för att fatta vitsen med att lägga tusentals kronor på väskor som inte ens är i läder. Stora som kappsäckar och dessutom fula.

Har yngre människor hur mycket pengar som helst? undrar jag. Det verkar så. För att släcka törsten köper de en flaska Vitamin Well. Vanligt vatten spetsat med vitaminer som de inte behöver. Sen hyr de en elsparkcykel och brakar vidare till till nästa shoppingstråk.

Medan jag gläds åt att Ö&B tar 29 spänn för ett10-pack med Wettexdukar, veckan som kommer. Äsch, allt är inte misär. Vi tog båten över till Nacka strand och unnade oss ett glas vitt i eftermiddagssolen.

Tillbakablick

Jag skrev ingenting om Utøya i bloggen när det hände. Kollade för säkerhets skull. Hade jag gjort det, skulle jag blivit förvånad eftersom jag sällan brukar kommentera aktuella händelser. Av flera skäl. När man är mitt uppe i ett skeende är det svårt att ha perspektiv. Och min blogg rör sig mer i det lilla än det stora.

En annan orsak var det som hände dagen före massakern. Som jag inte heller skrev om då. En avdelningschef kom inte till jobbet fredagen den 22/7. Till allas förvåning. Hon som nästan aldrig var borta. Helgen gick och händelserna i Oslo och på Utøya resulterade i svarta rubriker.

På måndagen efter var stämningen bedövad på förmiddagens fikarast. Dels för händelserna i Norge men också på grund av orsaken till avdelningschefens frånvaro. På torsdagen hade hon jobbat som vanligt medan hennes man varit ute på ön i skärgården där de hade ett lantställe. Hon och han hade inte varit gifta särskilt länge och man hade fattat av det hon hade berättat att han var lite speciell. Minst sagt. Men hon tyckte ändå att hon gjort ett kap. ”En tio år yngre toyboy” typ.

På torsdagskvällen hade mannen ringt sin fru. I samtalet framkom det att hans mamma hade kommit ut till ön i egen båt. En mamma som han verkligen inte ville eller borde träffa. Med tanke på hur hans uppväxt sett ut. Hur som helst, kvällen slutade med att mannen tog livet av sin egen mor. Berättade han på telefon.

”Stanna där du är! Jag ringer polisen.” Så småningom hittade polisen rätt ö och mannen greps. Det blev rättegång och han dömdes till 8 års fängelse.

Det mordet drunknade fullständigt i den massiva bevakningen av händelserna i Norge. Vår avdelningschef jobbade kvar under makens fängelsetid. Då och då kunde hon åka till anstalten på besök. Ibland med övernattning. I november 2016 var det dags för muck. Med sparad semester skulle det firas rejält.

Då hade jag gått vidare till annan arbetsgivare. Avdelningschefen slutade också lite senare. Enligt folkbokföringen bor paret på olika adresser numera och är inte längre gifta. Han kanske ändå inte var den där drömprinsen i slutänden.

Det man inte har i huvudet/plånboken

Att handla mat är en konst. Och att handla ekonomiskt är en ren vetenskap. Regel nummer ett: gör besöken i matbutikerna på egen hand. Annars åker det ner en massa onödigheter i varukorgen. Nötter, chips, choklad, smaksatt vatten, fyllda croissanter, Dregens edition av Polly eller liknande. Helt enkelt sånt som jag aldrig skulle lägga pengar på.

Nej, jag börjar veckan med att gå igenom erbjudanden från de fyra matbutikerna runt mig. Utifrån extrapriserna gör jag upp inköpslistor. En per butik och en för sånt som behövs utöver specialpriserna. På tisdag eller onsdag börjar min rundtur.

Först ut är Ica, där jag är stammis och får 10% i seniorrabatt. (Jag uppskattar att det inte heter pensionärs-dito) Idag var Ica-besöket en besvikelse. Jag möttes av flera skyltar med texten ”Aj, vår leverantör har problem …”. Då var det bättre på Hemköp, där fanns det jag skrivit upp. Däremot var det inte så många saker intresserade mig.

Regel nummer två: Om man gjort sig besväret att skriva inköpslistor, är det ännu bättre om man läser vad som står på dem. ”Köpte du något smör?” undrade Maken när vi satt i Obsan och kollade killarna från Jackson trädvård, som grejade med pilarna runt dammen.

”Scheiss! Jag tar det på Lidl. De har en Bregottkopia, som är nästan en tia billigare.” och tog en mindre omväg hem.
”Köpte du nån lammkorv, som jag sa att jag var sugen på?” Men Lidl har ingen lammkorv. Finns möjligen på Hemköp. Ut en sväng igen.

Trots att jag aldrig tog mig längre bort än tre kvarter i olika riktningar från hemmet har jag i alla fall lyckats avverka 8.300 steg. Motion helt gratis.

Slå in öppna dörrar

Härom dagen, när vi skulle gå över Sveavägen vid korsningen Odengatan, kom ett gäng unga tjejer farande i hög fart på elsparkcyklar. Hon som var sist i gruppen missade knixen man måste göra för att komma vidare på cykelbanan och försökte ta sig upp dit över kantstenen som skiljer bilväg från cykelväg. Utan att dra ner på farten det minsta. Det var både dumt och dömt att misslyckas. Så små hjul klarar inte den manövern. Pang! sa det. Cykeln tvärnitade och tjejen for i backen.

En medkännande kvinna undrade hur det gick. Maken däremot var inte alls deltagande. ”Rätt åt ‘na!” väste han. Inte så högt, det var nog bara jag som hörde det. Men ändå. Vurpande tjejens kompisar verkade inte heller bry sig. De for bara vidare söderut och lämnade olycksfågeln åt sitt öde.

”Men hon kanske lärde sig en läxa på kuppen. Man kan inte köra hur som helst. Eller i hastigheter som man inte behärskar.” tyckte Maken. ”Och man får vara tacksam att de inte höll till på trottoaren.”

Ja, de här elsparkcyklarna är ett riktigt otyg. Inte själva fordonen, utan snarare de som nyttjar dem. Förutom att man riskerar att bli påkörd när man går utanför porten, trots att man går på mark avsedd för fotgängare, så utgör tokigt parkerade fordon en avsevärd snubbelrisk för den som inte ser upp. Eller snarare ner.

Och då tänker även jag elaka saker. Inte att det är rätt åt folk som står på öronen, utan varför ska vi gamlingar tänka på klimatet? För kommande generationers skull. De där yngre versionerna av Hansar och Gretor verkar ju inte ta särskilt stor hänsyn till övriga delen av mänskligheten.

Tankenötter

Det finns en massa som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ägnar till exempel flera timmar i veckan åt korsord. Favoriter från förr var DN:s fredags- och lördagskryss. Men de går bort numera. Tävlingsmomenten är bortrationaliserade och själva kryssen är alldeles för stora för att rymmas på min bildskärm om jag samtidigt ska kunna läsa nycklarna. Och övriga kryss verkar oftast vara datorgenererade, signerade Magnus Avesson. Det vill säga, de är inte lika kul.

Den där Avesson dyker även upp bland SvD:s korsord, så de båda tidningarna verkar ha samma underleverantör. Men i Svenskan har jag hittat en favoritkonstruktör: Jerry Waldemarsson. Hans ordflätor är både lärorika och kluriga. Plus att storleken på kryssen passar bättre på min dator.

Idag var temat på Profilen Tom Alandh, en dokumentärfilmare jag verkligen gillar. Så ikväll tittar jag på en film på svtplay: Ur Svennis skugga. Den har gått mig fullständigt förbi, men den finns i Öppet arkiv.

För många

En och en är flugorna okej. Och om de är av typen som landar mellan flygturerna. Då har man åtminstone möjlighet att slå ihjäl dem. Men när de uppträder i svärmar och bara flyger runt, runt går de mig på nerverna.

För att få lite luftcirkulation i lägenheten är alla fönster vidöppna dygnet runt. Av någon anledning verkar taklampan i vardagsrummet utöva en speciell lockelse på traktens flugor. De flyger oavbrutet runt under skärmen. Och inte går det att slå ihjäl dem eftersom de aldrig parkerar sig. Möjligen uppochner på skärmens nederkant och där funkar ingen flugsmälla.

Men på Clas Ohlson finns det inte bara flugsmällor utan även flugremsor. Grymma grejer. Kladdiga historier, där flugorna fastnar och dör en masse. Förpackningen innehåller sex remsor och vi är inne på vår andra.

Jag läste på nätet att det är hanflugorna som har det här beteendet. Vanligtvis är det trädgrenar utomhus som de dansar runt under och där inväntar de honor, som de parar sig med.

Vi är nog inte ensamma om flugproblemet. Ett par dagar efter att vi satt upp vår första remsa i taklampan, hade vi anledning att göra ännu ett besök på CO. Ugnslampan hade pajat. Och i vilken hylla hittar man en sån?

Sökdatorn på affären var upptagen av en man så jag avvaktade på rekommenderat avstånd tills han gått. Och vilken hylla letade den mannen efter? Resultatet stod kvar på skärmen: hyllan med Flugfälla spiral Silvalure. Samma produkt som vi har hängande i vardagsrummet.

PS. Jag skulle gärna ha ett Clas Ohlson i Spanien också.

Dyrort

Egentligen borde jag lägga in en brasklapp: det här inlägget kommer att handla om utgifter och kostnader. Pengar, helt enkelt. Somliga i min närhet tycker att mina tankar är alldeles för fokuserade på det ämnet. Men hur som helst: det är bra mycket dyrare för oss att leva i Stockholm än i Spanien. Av flera orsaker.

Maten
I Spanien finns det flera matkedjor som har lågprisprofil. Vanligtvis gör vi våra inköp på Lidl och Mercadona. Den sistnämnda är en inhemsk matkedja med butiker i snart sagt varenda buske. I prisläge är båda butikskedjorna jämbördiga, men Mercadonas fördel är att de har det mesta man behöver. Utan några extrapriser.

Lidl ser ut ungefär som i Sverige. Med extrapriser, ”tillfälliga besökare” och temaveckor. Och i Spanien ser varusortimentet ut ungefär som här. Samma märken och upplägg. Det gör att man lätt kan konstatera att samma varor kan vara 50% och ibland dubbelt så dyra här som där. Här är det dubbla priser på ägg, kyckling, ost och bröd. Till exempel.

Vin & öl
Att alkoholskatten är högre i Sverige är ingen nyhet. Men ändå. En 33 cl exportöl i Spanien kostar mellan 3 och 5 kronor. Motsvarande siffra här ligger runt 15. Nu är vi inte så svåra på öl, så det spelar någon större roll för vår ekonomi.

När det gäller vin kan prisavståndet vara astronomiskt. Mercadona har som policy att de säljer viner i ett prisspann som deras normalkunder tycker är rimligt. En hyfsad cava kostar från 20 kronor flaskan, rödvinet likaså. Utbudet av det vita är ganska litet och det är i regel gjort på samma inhemska druva, Verdejo.

Det finns även flaskor av samma sorter som finns på Systembolaget: El Coto, Sangre de Toro, Campo Viejo, Banda Azul med flera. Men då är priset halverat. Så när vi är i Stockholm köper jag inte spanska viner. Varför betala dubbelt så mycket som jag brukar?

Uteätande
Vi går väldigt sällan ut och äter i Spanien. Deras mattider passar oss inte. Lunchen mellan två och tre är för nära inpå frukosten, middagen runt nio på kvällen är för sent. Äter vi ute är det för att träffa vänner som vill göra det. Och äta ute i bokstavlig bemärkelse gör vi nästan varje dag på vår takterrass

Här i Stockholm är det annorlunda. Dels för att det finns ett uppdämt behov att besöka gamla goda matställen. Vi har en lista där vi prickar av olika inrättningar där vi vill göra återbesök. Och dels för att det är trevligare att sitta utomhus och äta. Vår lägenhet kan kännas lite väl klaustrofobisk i sommarvärmen.

Så nu har vi ätit på restaurang varannan, var tredje dag. Och det kostar även om man inte går på några flotta ställen. Tanken svindlar, vi ska vara här i minst två månader till. Hur ska det sluta?

Alternativa fakta

Det kanske är ett släktdrag. Vad vet jag? Alltså det där med svårigheten att hålla sig till sanningen. Min Moder hade helt klart det problemet. Och när jag tänker på Syrran så visade hon även tecken på att en egentillverkad skröna var helt klart bättre än verkligheten.

Syrran berättade gärna om vår dotters undulater. Hon hade ett dussintal som flög fritt i rummet. Jag kommer inte riktigt ihåg hur Syrrans version lät, men det var något i stil med att Tvåan slängde upp en eller flera fåglar i luften. Varav en hamnade i takfläkten alternativt i takkronan och dog på fläcken.

”Det där har aldrig hänt” sa Tvåan, när Syrran drog sin historia. ”Har det inte?” sa Syrran förvånad. ”Nej, så här var det …” Och så la Tvåan ut texten. Ingen undulat hade kommit till skada. I alla fall inte permanent. Men det är klart att det händer ett och annat när man har hand om levande varelser.

”Jaha, men håll med om att min historia är mycket bättre!” sa Syrran.

Och det är inte otroligt att Syrran fortsatte berätta sin version. Den som var så mycket bättre.

Alla dessa diskussioner – och fastigheter

På en videokonferens med vänner som är kvar i Spanien fick vi frågan om hur vi bor när vi är i Stockholm. ”I ett hus som står ute om natten. Om ingen tar in det” svarade jag inte. Däremot säger Maken ”Ja, huset är en gammal industrifastighet, så lägenheterna är lite speciella.”

Men hallå! sa jag inte heller. För jag ville inte börja tjafsa inför folk. Men när vi stängt ned mötet sa jag att vårt hus inte alls varit något annat än ett bostadshus. Ända från det byggdes 1912-1913. Det framgår alldeles tydligt i Bebyggelseregistret. Annat är det med gårdshuset. Det byggdes som en industrifastighet, men är omgjort till bostäder i ett senare skede.

”Men ser du inte? Det finns knappt en rak vägg. In- och buktningar både här och där. Knackar man i väggarna hör man att det låter olika. Och dessutom sitter takrosen inte centrerad i sovrummet. Lägenheten har inte sett ut så här från början. Jag har pysslat med fastigheter i över 25 år.” Vidhöll Maken. Det är möjligt men jag tror i alla fall mer på vad arkiven säger, sa jag.

Så har det låtit hemma hos oss till och från under flera dagar. Idag gjorde vi slag i saken! Tog tricken till Stadsarkivet på Liljeholmskajen. Lokalerna är nästan nya. En välventilerad miljö i dagens 30-gradiga utomhusvärme. En arkivarie, eller vad hon tituleras, hjälpte oss med att ta fram originalritningarna för husbeteckning Smeden 3.

Den röda inramningen visar originalritningen på vår lägenhet. Okej, den ser inte riktigt likadan ut idag. Ytterdörren är flyttad och vi har fått ett par kvadratmeter av gårdagens trapphus. Toalett och garderob ingår i vardagsrumsytan. Dagens badrum ryms i sovrumsgarderoben plus en del av utrymmet med handfat?. Sovrummet nås från hallen och köket är inget rum utan ett kök. Utan gasspis.

Slutsats: Huset har aldrig någonsin varit en industrifastighet. Däremot ett hus som står ute om natten och rymmer ett dussintal smålägenheter.

Nån måtta får det vara

”Happy wife – happy life” brukar Henric säga. Och med det antyda att han låter sin filippinska fru oftast få sin vilja igenom. Det är lugnast för både honom och henne. Nu tror jag inte att det är särskilt svårt att göra en sån väldigt anspråkslös och energisk kvinna till viljes. Förutom att hon är ett språkligt geni så är hon fenomenal på vårrullar. Och på det gästfri som få.

Andra verkar mer leva efter devisen ”mycket vill ha mer”. Det spelar ingen roll hur bra de har det eller om omgivningen lägger sig platt inför önskningar och krav – de blir aldrig nöjda. Alltid finns det något att vara missnöjd med. Är det inte bostaden så är det jobbet. Eller utseendet. På dem själva eller de närmaste.

Och det är lätt att halka dit själv. Vi drev företag på 1980-talet. Och det gick hyfsat bra för oss. Sen kom 90-talet med tillhörande kris som gjorde att vår verksamhet tynade bort mer och mer. ”Tänk om vi hade fattat att det var goda tider. Då kanske man hade värdesatt det så mycket mer” sa vi till oss själva och sadlade om.

Nej, nyckeln till happy life ligger snarare i förnöjsamhet. Inte i att bara jämföra sig med de som har det bättre. I livets lotteri hade man kunnat vara kvinna, född i Afghanistan.

Fastighetsaffärer

Maken vaknade med ett ryck i morse. Det lät som om Niagarafallet rann genom vårt nedsänkta halltak. Själv sov jag helt bekymmerslöst. Öronproppar kan vara effektiva, speciellt mot brus. Men ljudet var helt klart oroväckande och Maken såg framför sig alla vattenläckor han upplevt under sitt arbetsliv. ”Vi måste gå ut. Vem vet, rätt vad det är ramlar innertaket ner i våra huvuden!”.

Jag ringde in en felanmälan och Robin lovade att skicka över någon. Någon, Kenta, plus en till kom halvannan timme senare. Då hade ljudet av forsen lagt sig. ”Kan det vara ombyggnaden på plan ett som gjort något?” ”Tror inte det”, sa Kenta. ”De gör inget som påverkar vattnet”. Nähä, men låter gör det likafullt då och då. Framtiden lär väl utvisa hur det går med fastigheten, om det är vatten som brusar eller inte.

När plusmannen, tillika förvaltare ändå var här frågade jag vad de tänkte göra med innergården. ”Har ni några planer på rengöring, högtrycksspolning, eller nått?”. Svaret blev ”eller nått”. Man tänker använda höst och vinter till att bryta upp gården och bygga om garage och källarplan. Och då är det ingen större mening att göra något åt gården. Vi får väl se om den förändringen blir till det bättre.

En annan förändring som är på gång är ett bygge på grannfastighetens innergård. Fastighetsägaren där har ansökt och fått beviljat byggnation av ytterligare ett hus. Förvaltaren hade förhoppningar om att ombyggnaden av vår gård och tillbyggnaden hos grannen ska samordnas.

Enligt planbeskrivningen på stadens hemsida:

”Det tillkommande gårdshuset placeras direkt motbyggd de befintliga brandväggarna tillhörande fastigheterna Smeden 3 respektive 4. Byggnaden kommer att inrymma cirka 5 lägenheter, med en yta av uppskattningsvis 50 kvm per lägenhet, och en lokal på bottenplan samt trapphus och hiss.”

Okej, några cykelställ flyttas till andra sidan gården. Det enda jag kan ha emot bygget är att det blir ytterligare 5 hushåll som kan leva rullan på vår redan nu livade innergård.

Utflykt

Vi bestämde oss för att göra den där turen till Ikea. Och tur var väl det. Från nästa vecka hade det blivit betydligt krångligare. All trafik på stora delar av tunnelbanelinjen mot Skärholmen kommer att ersättas med bussar från och med måndag. Nu gick färden till och från förhållandevis smidigt.

Man har gjort om på Ikeas sen sist. I alla fall där vi rörde oss. Nu hade man öppnat upp så man kommer direkt till husgeråd och alldeles invid inpasseringen kan man passera ut via kassor med självskanning. Om man hade färre än 20 varor och betalar med kort. Det passade oss utmärkt!

Jag lullade runt med min inköpslista. Hittade de mesta på en gång, förutom tillbringaren. Eller bringaren Vardagen, som den heter enligt kvittot. Ikea tycker att den hör hemma bland baksaker. Jag antar att det beror på att prylen är försedd med gradering. Men däremot gick jag bet på grytlappar. Vi letade och letade och när vi hittade en i personalen, kunde han upplysa oss om att pannlapparna var slut. Totalt ”Så ni får leva på hämtpizza ett tag till” sa han och travade vidare.

Vi köpte på oss lite allt möjligt så nu har vi 18 teskedar att slarva bort om det skulle knipa. Plus några skålar, plastbyttor, smörknivar, äggkoppar, rivjärn och en skalkniv. Det mesta i serien Vardagar eller IKEA 365+. Det står i alla fall så i specifikationen på kvittot, som man numera kan få till sin mejladress.

Det blev ingen kudde och inte heller någon matta. Husgeråd var det enda vi mäktade med. Bra jobbat ändå, tyckte vi nöjda med dagens expedition.

Dagens konspirationsteori

Jag är helt beroende av mina progressiva glasögon. Utan dem kan jag varken läsa eller köra bil. Men om sanningen ska fram blir det inte alls lika mycket bilkörning som läsning. Jag gör mig bättre som back seat driver än front seat. Nej, jag sitter helst inte i baksätet, men håller inte precis tillbaka mina råd när jag sitter i fram på passagerarsidan.

Härom dagen konstaterade jag att hur jag än putsar glaögonglasen så är de ändå kladdiga. ”Det var samma sak med de förra glasögonen. Efter ett par år var jag tvungen att skaffa nya”. Idag pep mobilen. Och vad hittar jag när jag kollar sms:en? ”Hej, det har nu gått två år sedan din senaste synundersökning. Ta hand om dina ögon. Boka din tid här …”.

Kan det var så att Synoptik sätter in tidsinställda glas i bågarna? En sort som bara klarar att vara klara i två år. Man undrar hur de annars kan tajma in sitt meddelande så perfekt.

kanhända inskaffas mitt nästa par hos en spanska optiker.

Kuddkrig

Normalt tar jag med mig min huvudkudde när jag avviker en längre tid från hemmet. Så blev det inte den här gången. Det var ont om plats i handbagaget. Jag bad Sonen att inventera linneskåpet i Stockholm eftersom man aldrig kan vara riktigt säker på att det är intakt. Ett underlakan, förutom de i sängarna, var allt som fanns. Det går ju inte, skulle min hemkunskapslärare hävda. Varje hem behöver åtminstone tre omgångar lakan: en omgång i sängarna, en i smutsen och en prydligt invikt i linneskåpet. Två underlakan packades med från Spanien och min kudde blev kvar.

I Stockholm har vi två kuddar av modellen ”Jordrök”. Fasta, dunfyllda från Ikea. Förutom dessa hittade vi två sladdriga modeller. Skumgummifyllda. Maken hävdade bestämt att han ägde Jordrökarna. De andra, som snabbt döptes till ”Rövhål”, var mina.

Aldrig i livet! Skulle jag någonsin införskaffa oformliga kuddar med skumgummifyllning? Det som till slut övertygade Maken var lapparna på Rövhålen. De visade på en högst obestämbar härstamning, Soft Comfort, typ. För det mesta i form av lösöre hemma hos oss, härrör från Ikea. Nu sover vi på varsin Jordrök och Maken får ha de amorfa Rövhålen alldeles för sig själv.

Mysteriet med de försvunna underlakanen löstes delvis när jag inventerade tv-bänken. Där låg det två stycken. Plus lite annat som inte är särskilt tv-mässigt. Säga vad man vill om barnbarnet, någon organisatör är han inte. Man kan hitta saker på de mest oväntade ställen. Plus att samma kategori kan finnas på oändligt antal platser. Pasta och astmamedicin slåss om utrymme i fyra-fem olika skåp. Torrvaror blandas med kaffekoppar och annat porslin. Påsen med socker hittade jag i städskåpet.

En gång slösade jag flera minuter på att beskriva för honom hur man borde disponera utrymmet i en byrå: saker man bytte dagligen, som underkläder och strumpor i översta lådan. Tunna tröjor i låda två, tjocka i trean och jeans i nedersta. Plus att man får plats med så mycket mer och man viker sina paltor. Bortkastad möda. koncentrationen försvann redan innan jag kom till låda nummer två.

Vi borde egentligen ta oss till Ikea. Det saknas en del husgeråd. Kaffe/teskedar till exempel, finns det numera bara fem av. De vassa knivarna är också för få. Ett par halvstora skålar behövs. Tillbringare. Ja, jag behöver nog skriva en lista. Kruxet är att det är ganska tidsödande att ta sig till Kungens kurva när man inte är bilburen. Dessutom går inte gratisbussarna längre.

Det får bli en dagsutflykt någon gång i framtiden. Kanhända slinker en ny kudde med när vi ändå är där.

Uppsamlingsläger

Om Statistiska Centralbyrån i dagsläget gjorde en folkräkning skulle vi framstå som extremt trångbodda: fyra vuxna i en liten tvåa på 52 kvm. Så ser ut, i alla fall på papperet. I själva verket bor vi här i skift, ibland inte alls.

Det finns flera skäl till att det blivit som det blivit. Maken och jag bor här, men inte på heltid. Och på sikt kommer vi nog att skriva oss i Spanien. Person tre, barnbarnet, är mer än vi på adressen eftersom han och styvfadern inte drar jämnt. Plus att den lägenhet som övriga familjen bor i inte riktigt har utrymme för honom. Varken på det ena eller andra sättet.

Nu har vi fått ett tillskott till, Sonen, som inte bara blivit portad från hemmet av före detta frun. Fysiskt genom ett låsbyte. Deras försäkringsbolag ringde upp i morse och meddelade att exet även skrivit ut honom från hemförsäkringen. Bara sådär. Utan att vidare. Och utan att kommunicera det med den drabbade.

”Det bästa för dig är att du hänger på någon annans försäkring” sa deras handläggare. Handläggaren på vårt försäkringsbolag sa att de som ingår i avtalet måste vara skrivna på adressen. Så nu lever vi i storfamilj. Tre generationer med oss på undantag. Fram till mitten av augusti när Sonen får tillgång till sin nya bostad.

Sommar, sommar, sommar

Jag heter Victoria Sannberg och det här är mitt sommarprogram!

En enkel och rak inledning. Men hur kommer jag vidare?

10.VI.21
Vinden ligger på från nordost.
Funderar på att byta lakan i sängarna. Sol och vind ger bra torkväder.
Pandemi, pandemi och pandemihantering. Nej, ge mig lite regeringskris som omväxling.
Om inte JW fixat Dagskrysset i SvD kunde jag lika gärna låta dagstidningarna ligga orörda.

Nja, mina vardagar och reflektioner är ganska platta. Men jag kunde kanske berätta om sädesärlorna på takterrassen. Som byggde ett bo i skorstenen. Den som hanterar ventilationen till badrummet. En unge trillade ut ur boet och trippade runt ett par dagar medan föräldrarna flög runt och då och då försåg den med mat. Men en morgon låg den belly up i ett hörn.

Nästa dag kom ännu en dunig unge farande. Den här gången nedför trappan i den kraftiga vinden. Den skrek hjärtskärande och Maken lyfte upp den igen på terrassen. Med hjälp av sopskyffeln. Men en kvart senare kom den nerdunsande igen. Och igen. Flera gånger. Trots att vi la en kvast som hinder. Efter en dag i utrymmet utanför vår köksdörr hade även den dött. Ingen speciellt upplyftande historia.

Men din mor-dotter-relation? Där måste det väl finnas något att hämta? Okej, vi prövar.

Mina föräldrar skildes när jag var ett år. Och när jag var 10. Men jag hörde dem aldrig bråka. Första gången, när det gällde mamma och min biologiske far, var jag förståeligt nog inte medveten om det hela. Andra gången, när det var mamma och min styvfar, hade jag inte heller någon aning vad som var på gång. Syrran påstod att hon hörde dem bråka bakom stängda dörrar om kvällarna, men det gjorde inte jag.

Ja, där ser ni: inte mycket att hämta där heller. Inget sönderslaget porslin, inga upprörda gräl i offentligheten. Syrran och Brorsan la skulden på mamma, trots att hon var den oskyldiga parten. Styvfadern hade kärleksaffärer vid sidan om. Precis som hans egen far hade haft. Farmor teg och led, men det gjorde inte modern.

Efter skilsmässa nummer två visade modern upp nya sidor. Hon tog Lillsyrran med sig till Mallorca om somrarna. Vi äldre syskon åkte på kollo eller placerades på sommarhem. När semestern var slut hade gänget, som modern höll i hop med i Spanien, återträffar hemma hos oss. Det var högljudda fester och grannarna ringde till polisen. Inte bara en gång.

Det låter kanske värre än det var. För konstigt nog sov syrrorna och jag oss oftast igenom uppståndelsen. Och i övrigt var mamma en pedant. Hemmet var extremt välstädat och måndag till fredag var det jobbet som gällde.

Mamma utvecklades så småningom till en fullfjädrad narcissist. Allt kretsade runt henne. När Brorsans fru fick bröstcancer sa hon: ”Vad har jag gjort för ont för att Berit ska få cancer!” Eller när Syrran hade lyckats gå ner 8 kg: ”Vad synd att det inte var jag. Då hade det ju synts!”.

Men allt det där har jag berättat tidigare. Plus om mammas mytomani. Hon kunde berätta långa och många historier om jobbhändelser som aldrig inträffat, cykelturer hon aldrig gjort, tanter hon aldrig träffat i tvättstugan, folk som berättat om sina liv, trots att människor knappt fick en syl i vädret i hennes sällskap. Berättelser om hur hon sa ifrån på fackmöten ”och flickorna bara jublade”. Hjältinna som vanligt.

Nej, jag sa aldrig upp bekantskapen med henne. Även om tankeutbytet var ganska skralt ju längre tiden led. Inte på grund av demens utan för att hon var så självupptagen och ointresserad av andra. Och jag gick på hennes begravning. Som faktiskt var ganska trevlig. Med middag efteråt på Långbro värdshus.

Men hur kommer man vidare. När man har en barndom som knappast var rosenröd, ett ganska hyfsat arbetsliv, en egen familj där det hänt ett och annat som man helst skulle ha sett ogjort, en något intetsägande vardag. Ja vad gör man? Lite galghumor är aldrig fel. Och jag säger som Ingemar i Mitt liv som hund: ”Jag tänker på Lajka”.

Det var Victoria Sannberg med dagens sommarprogram. Programmet sänds igen i kväll och ni kan alltid lyssna på det i Sveriges radios app.

Men musiken då? Det får bli ett annat inlägg. Eller inte. Den överlämnar jag åt grammofonarkivet.

J’accuse

Jag sover dåligt om nätterna. Det är inte bara värmens fel. Vår lilla lya ligger visserligen i direkt söderläge med alla fönster åt samma håll. Värmen inomhus är konstant cirkus tre grader högre än utomhustemperaturen. Trots att vi har rullgardinerna nerfällda tills solen har passerat våra fönster.

Nej, det som håller mig vaken är långa samtal. Inte verkliga, de förekommer bara i mitt eget huvud. Och det handlar egentligen inte om konversationer, snarare anklagelseakter. Vad jag skulle vilja säga, men avhåller mig ifrån eftersom de inte skulle göra sakernas tillstånd bättre.

Man skulle kunna tro att en skilsmässa mellan två vuxna utan barn skulle vara en relativt lindrig process. Man skickar in en ansökan till tingsrätten och sen är det klart. Jo, själva skilsmässan är lätt avklarad, men sen har vi det här med bodelning. Den snyter man inte ur näsan. I alla fall inte om den ena parten vill ha kompensation i form av orimligt stor andel av de gemensamma tillgångarna.

Kompensation för vad då? Ekar i mitt huvud. Är det inte snarare ett straff som ska utmätas? Ett straff för att inte livet blev som man drömt om eller önskat. Och felet är givetvis någon annans.

Sonen växlar mellan: Jag skiter i allt. Det är ju ändå bara pengar. Och: Om jag gör henne till viljes hamnar jag på en av stadens parksoffor tillsammans med en massa andra hemlösa, frånskilda män. För den gemensamma hyreslägenheten ska hon självklart ha.

Deras gemensamma juridiska ombud har inte lyckats få dem att komma överens. Och vi säger: Låt det hela gå till tingsrätten så gör en opartisk bodelningsman uppdelningen. 50/50 borde gälla även dem. På så sätt skulle Sonen ha möjlighet att också få ett boende. ”Men det skulle ta flera månader och det orkar jag inte. Jag vill få ett snabbt avslut och kunna gå vidare. Prestera på jobbet, fokusera på annat och leva mitt eget liv”.

Och vad gör jag? Ligger och vrider mig i nattens ljusa mörker och häver ur mig min version av sanningar. Talar till rätta och argumenterar mig blå. Allt till ingen nytta. Det enda som händer är att min nattsömn blir förstörd.