Heja Katten

Den lilla figuren Hello Kitty är jämngammal med Tvåan och hellokitty
hon gillade katten från första stund. Flera gånger under
uppväxten kunde Hello Kitty-attiraljer användas som ”plåster”
i svåra stunder.

 

Barnens fader har lämnat över några dåliga anlag till avkomman.
Tvåan fick konstiga permanenta tänder. Jag vet att det är fadern
som är pappa till dem. Mina tänder är så jämna att flera gamla
tanter frågat: ”Är det till att ha löständer?”
(Det var på den tiden de fortfarande var vita.)

 

Åter till Tvåans gaddar. De kunde växa ut på andra ställen än i käken. Några tänder försökte bryta genom i gommen och det gav anledning till flera besök på Eastmaninstitutet, där man opererade med lokalbedövning. 

Nu har även jag bidragit med lite mindre bra gener, som t ex väldigt lågt blodtryck. Så Tvåan svimmade flera gånger i tandläkarstolen, trots att hon redan låg ner. Efter sista pärsen på Eastman, passerade vi en byst av George Eastman i entrén. På sockeln fanns en inskription, som beskrev mannen som en altruist och filantrop.

– Vad betyder det? var Tvåans fråga.
– Att han var en människovän.
– Människovän? Kan man verkligen vara det, när man betalar folk för att plåga barn?

På vägen hem från tandläkaren gick vi in på en leksaksaffär och Tvåan fick välja ut något för att hon burit sitt lidande så duktigt. Valet föll på en Hello Kitty-väska. Hon var 12 år då och jag undrade:
– Är du inte för stor för Hello Kitty-prylar nu? 

Det var hon inte, men hon har tillstått senare att bara veckan efter så kändes väskvalet lite barnsligt. Men nu frossar hon och Stella i Kittysaker. Det är praktiskt med barn som ursäkt för regression.

Dagboksdags

Ja, ska inte en blogg vara en dagbok på nätet? Så här kommer några brottstycken ur mitt liv.

Igår hämtade M barnbarnet Stella på dagis. Tvåan kom hit efter jobbet och efter ett tag tyckte Stella att det var dags för dem att gå hem. Svärsonen skulle inte komma hem förrän vid niotiden, så Tvåan sa:
– Nej, vi stannar ett tag till. Det är ju ingen hemma hos oss. Det skulle bara vara tråkigt.
– Men jag är ju hemma med dig.

I förmiddags träffade vi några bekanta och fick frågan:
– Har ni lust att komma hem till oss imorgon kväll?
– Visst! Vad trevligt, vi har inget speciellt för oss.
– Tack och lov för att det finns andra som är lika oplanerade som vi.

Hur ska jag tolka det? Var vi sista desperata försöket? Äh, spelar roll. Jag är säker på att det blir trevligt i alla fall.

På H&M såg jag två flickor i 20-25-årsåldern klappa händerna i förtjusning över att det fanns Hello Kitty-underkläder för vuxna. En del (Tvåan) får aldrig nog .

Konsum annonserade hummer för 149 kr/st. Jag gick dit och bad om två stycken och funderade på att slå till på lite löjrom. Den kostade 99 kr/hg, men lite extravaganser kan man få kosta på sig ibland. Då ringer telefonen och en röst väser:
– På Ica kostar hummern 99 kr/st och löjrommen 59 kr/hg.

Vad gör man? Jag vill ju inte ljuga och inte heller berätta sanningen för expediten. Det är bara att mörka efter bästa förmåga. En konst som jag förfinat med åren.
– Oj, nu fick ja telefonsamtalet som göra att jag måste backa hummerköpet, sa jag och stäckte tillbaka paketet, samtidigt som jag försökte se sorgsen ut. Sen gick jag raka vägen till Ica och trängdes.

Bloggvärldsbloggens bloggenkät, 2006

(från Sigge Eklunds blogg)

1. Hur länge har du bloggat?
Sen 5 januari 2006. Det stundar ettårsjubileum!

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag hade ingen aaaaning om svenska bloggvärlden. Däremot hade jag följt några amerikanska dagböcker på Open Diary flera år.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Mitt kärleksliv är mer komplicerat och knutet till verkligheten. Så varma känslor som förälskelse hyser jag inte för bloggar.

4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Lite trevande kanske, men jag gillar dem fortfarande.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
Dryga dussintalet. Flera varje dag, andra ett par gånger i veckan.

6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Modebloggar skyr jag som pesten. Teknikbloggar – båååring. Politiska har jag aldrig lyckats hamna på. Och om jag gjorde det skulle jag snabbt försvinna bort. Jag vill inte kalla bloggarna jag läser för dagböcker, utan hellre betraktelser.

7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Stationsvakt. Annat kön, annan ålder, annat jobb, annan social situation.

8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Annaamattson (jag vet egentligen inte om vi är så lika, men jag gillar hennes blogg)

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Några läser, andra tycker att jag är pinsam. Alla vet inte heller om min blogg. Man kan inte vara alla till lags.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag, men jag har aldrig frågat. Så passa på och säg ifrån om jag har fel.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag har nog kört med samma nivå hela tiden.

12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Riktigt, riktigt nära och personliga saker. Vem är intresserad och vem bryr sig, mer än jag själv?

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I stooor utsträckning. Jag blir fortfarande barnsligt glad över kommentarer.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
I någon mån, men man har ju ingen koll på om bloggaren verkligen är äkta. Jag vet åtminstone en person som inte alls var den han utgav sig för att vara.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Hittills har jag inte träffat någon. Första möjliga mötet kan komma nästa vecka. Det ska bli intressant.

16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Se på mig, jag har bloggat snart ett år och har fortfarande hälsan. Jag har sett folk som viker ut sig alldeles totalt och det tror jag inte är nyttigt i längden.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
De som kommenterar hos mig har alltid varit snälla. Visst har det hänt att man missförstått när jag försökt vara rolig eller ironisk, men det beror nog på att man inte känner mig personligen.

18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nja, jag har tagit bort delar av och hela inlägg någon gång. Sen skulle jag nog få ångra en del om vissa syskon skulle hitta bloggen.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Det tar en massa tid. Det ger en viss prestationsångest också. Varför får andra bloggare 18 kommentarer på ett inlägg som liknar mitt?

20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Kanske, kanske inte. Så länge lusten finns fortsätter jag. Ibland ruttnar jag på bristen av gensvar (se fråga 13 + 19)

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Massmedia uppmärksammar somliga, så det påverkar andra än bloggarna själva. Kvällstidningarna har ju gett sig in i bloggvärlden själva och pushar gärna för de som bloggar på deras sajter.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Jag trivs med att uttrycka mig i ord och kan bläddra tillbaka och läsa gammalt och vara riktigt  nöjd med mig själv.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Det är intressant att veta vad som rör sig i huvudet på andra och få följa med i skeenden medan de pågår.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Den här punkten struntar jag i. Det är alltid pinsamt att utmana andra. Den som känner sig manad kan skriva ner några rader.

Delade meningar

Jag blir lika förbryllad varje gång listan med de mest beundrade svenskarna publiceras. Ica-Kuriren har frågat 1000 personer under hösten vilken man/kvinna som gjort störst intryck på dem.

Mitt största bekymmer i sammanhanget är hur i hela världen kungahuset alltid hamnar så högt på listorna över högt aktade män och kvinnor. Vad gör de för beundransvärt? Sköter sina jobb? Sitter raka i ryggen? Ler oavbrutet? Gör mesiga uttalanden?

Drottning Silvia hamnar på andra plats på kvinnolistan, när både män och kvinnor säger sin mening. Hon har klivit upp ett steg från förra mätningen. Undrar just vad hon gjort för speciellt 2006? Det märkliga är att om bara kvinnliga röster räknades så skulle hon hamna på första plats. Jag tar mig för pannan!

Och varför blir det aldrig ett himla liv när prinsar och prinsessor gynnas? De får bostäder när det är bostadsbrist, skräddarsydda praktikplatser och annat. Jag skulle vilja se den politiker som kuddar så för sin avkomma, kastas år vargarna.


Kvinnor


Män

1. Margot Wallström

1. Fredrik Reinfeldt

2. Drottning Silvia

2. Ingvar Kamprad

3. Kronprinsessan Victoria

3. Kung Carl Gustaf

(Heja Ingvar! Du har i alla fall gjort något på egen hand)

Filmflimmer

Nu känner jag för att sticka ut hakan, så håll i er: Jag avstår från vissa filmer, även om andra betraktar dem som mästerverk. Anledningen är att jag absolut inte kan identifiera mig med någon person i historien.

Gemensamt för filmerna är att i stort sett alla inblandade är män, kvinnor förekommer bara i marginalen. Hjältarna i historien beger sig ut i världen, oftast ofrivilligt, och tar sig an svåra uppgifter. Som regel utspelar sig handlingen i en annan tid eller verklighet. 

Ibland slutar det hela lyckligt och mannen/männen återvinner helskinnade hem till någon kvinna. Ibland går det åt skogen och då tycker man i allmänhet att filmen är ännu bättre. Till genren räknar jag Gladiator, Sagan om Ringen-filmerna, Dansar med vargar. Urgamla filmer som Lawrence av Arabien, Ben Hur m m.

Annars har jag sett två bra franskspråkiga dvdfilmer senaste veckan: Kanadensiska C.R.A.Z.Y och belgiska Barnet. Jag kan varmt rekommendera båda!

Konsumentens klagan

Trots att svt:s genomvetenskapliga undersökning tyckte att jag var helyllesvensk till 86 %, skiljer jag mig tydligen från andra på en viktig punkt. Enligt Världens modernaste land, tycker 54 % av befolkningen att det är obehagligt att klaga på restaurangmat. Det är t o m de värsta de kan tänka sig och ljuger hellre än att säga som det är.

Det gör inte jag. Jag tycker att jag har rätt att säga ifrån när jag inte tycker att saker och ting inte motsvarar förväntningar. Speciellt om jag betalar för varan.

Jag käkade en gång lunch ihop med en arbetskamrat, som fick något som hon inte alls tyckte smakade bra.

– Men gå och be om något annat istället, tyckte jag.

– Nä, det pallar jag inte, sa hon.

– Nämen, jag kan göra det åt dig.

Jag stegade fram till portioneringen med tallriken och sa att jag ville byta.

– Va, sa tjejen bakom disken. Du tog ju bakad potatis.

– Ja, men det här smakar inte bra.

– Jaha, det är kompisen som är missnöjd och hon vågar inte klaga.

 
Avslöjade, men hon fick ny mat.

Snappar du allt?

Jag förstår sydsvenska dialekter alldeles utmärkt i det verkliga livet. Vi har tillbringat åtskilliga semestrar i Halland och Skåne och rört oss obehindrat bland lokalbefolkningen. Ändå kräver nya serien Snapphanar hela min koncentration för att jag ska begripa vad de säger.

Maken såg dvd-versionen för några veckor sedan, så han kan hjälpa till med tolkningen av händelseförloppet. Nu ser jag i kvällsblaskorna att jag är långt ifrån ensam om hörselproblemet. Mörka bilder, där man inte ser munnen på den som talar ökar inte heller på min uppfattningsförmåga.

Och inte är jag så imponerad av resultatet, heller. Men jag tycker att det är min plikt att genomlida serien, så mycket som den har kostat.

Jobb – jobb – jobb
Under senaste arbetsveckorna har jag suttit fast i kompileringsträsket. En databasändring gör att vi måste gå igenom varenda programsnutt, för att se om programmet fortfarande används och om det i så fall behöver kompileras om. Nu har jag klarat av alla mina 183 windowsapplikationer. Jag tror det åtminstone tills motsatsen är bevisad. Dags att gå över till unix-diton.

Inkomster – utgifter
För femtielfte gången håller jag mentalt på att förbereda mig för att inte tillåta mig alltför lösa tyglar. Intäkter och kostnader ska väga jämnare, helst ska kostnaderna vara större. Makens julklapp från företaget var ett presentkort på 400 kr, som gäller på Pralinhuset. Det var inte alls snällt av tomten.

Nu blir det ingen avokado eller färdig dressing till lunchsalladen. Inte en massa apelsiner, bara för att det är säsong och så gott. Inga kvällsmackor. Ingen ost annat än som krydda. Inget vin i onödan osv osv.

God min i elakt spel

Om jag ska få saker gjort finns det tre saker som verkligen kan få fart på mig

  1. Tidspress
  2. Trista saker som jag egentligen borde göra, får mig att göra väldigt mycket annat
  3. Ilska

 Idag drev ilskan – eller snarare mitt dåliga morgonhumör – mig att jobba över min förmåga. Tvåan med familj var hos hennes svärmor i Norrtälje och vi var också där igår och sov över. 

Maken hade pratat lite löst med Trean om att vi skulle ta deras barn idag. Trean tänkte jobba och Svärdottern behövde plugga. Har M ”lovat” Trean något så knyter han knut på sig, trots att vi vet att Trean själv, när som helst kan avvika från avtal. Det gör han nio gånger av tio.

Imorse gav vi oss iväg från Norrtälje utan frukost. Bara det kan göra mig galen. Sen ringde vi Trean. Nej, någon barnvakt behövs inte. Trean sov förfarande kl. 10:30 och något pluggande var inte aktuellt. Vi hörs senare…

Skönt, tänkte jag, då kanske man kan få frukost. Tjohej, bilen var skitig och det går ju inte an. Det fanns några fler gubbs, som dragit sig till biltvätten och innan vi var hemma var jag färdig att slåss. Det värsta är att M tror att jag gör mig för att verka näpen, på något sätt.

Efter den sena frukosten var adrenalinet på topp och jag tog itu med saker som skjutits upp i långliga tider. Nu har ilskan lagt sig och jag är riktig nöjd med mig själv och omgivningen.

Dialekter

Familjeträffar ger tillfälle till sällskapsspel. Vi körde lite Yatzy, det kändes lagom tankekrävande så sent på kvällen. Steg nummer ett är att fastslå vilka regler som gäller. En stötesten i Yatzy är om fyra sexor även kan räknas som två par. Det har vi aldrig godkänt i vår familj. Jag vet att andra tycker att det går för sig, t o m i nätversioner.

Sen brukar vi häckla den som slår för stegar och ettor. Det gör bara loosers. Stegar ska man helst få  på första slaget. Ettor slår man bara på om man har Yatzychans. Annars är de bra att ha som första nödstrykningen.

Om vi är på humör kör vi ofta Alfapet och även där förekommer olika regeldialekter. Är böjningsformer godkända? Namn? Sammansättningar? Vi har kört med att böjningsformer är OK om man lägger det på en gång. Även så sammansättningar. Men det finns gränser. En gång försökte en närstående med ”pilskogsberövad”. Han påstod att det var vanligt i Skåne.

Numera är vi nätanpassade och det är regelverket enligt Nisse i Betapet som gäller. Man är väl modern.

Jaktdrev

Medan övriga Sverige jobbat upp julstämningen flera grader, har jag ägnat mig åt helt andra saker den senaste timmen. En jagande kompis hade skjutit fler rådjur än han själv hade behov av och vi köpte ett av dem. På köpet fick vi två framskånkor från ett trafikskadat djur.

Så jag har knäckt benen på Bambi. Ingen lätt uppgift för en söderböna, men nu ligger djuret i plastpåsar i frysen. Vårt eget skåp huserar bara sadlarna, mer får inte plats. Resten ligger i en frys i källaren. 

Om jag var politiker skulle jag få avgå med omedelbar verkan. Vi är så om oss och kring oss och utnyttjar varje förmån som våra anställningar kan ge. Idag utnyttjar vi utan att rodna, hyresvärdens lånefrys. Den är avsedd för hyresgäster, vars frys pajat och någon ny inte blivit levererad. Där ligger våra 1,3 rådjur.

Det som verkligen skulle dra igång kvällstidningsdrevet är att M:s arbetsgivare, på olika sätt, fixat lägenheter till alla barnen. Och hör och häpna: två av dem i innerstan.

Varning!

Om några rader kommer jag att bryta mot en av mina egna regler.

Jag inviterade maken till gårdagens matköp. Oftast är det enklare att sköta handlingen på egen hand, men ibland kan jag behöva en packåsna. 

Det finns vetenskapliga undersökningar på att matkassen blir mycket dyrare när män handlar. Så är det också hos oss. M kan inte passera en fiskdisk utan att kolla om det finns hummer. Om det finns hummer kan han inte motstå de röda, vackra ryggarna. Och hummer kräver bubbel. Det är en naturlag. Se där, nu blev våra matkassar åtskilligt dyrare.

Så det blev skaldjur och champagne till middag. På det lite ost och rödvin. En mindre bra film passerade synfältet under tiden. Ibland när vi inte vet riktigt vad vi vill se, går vi på filmer för att vi brukar gilla det som huvudrollsinnehavaren gör. Den här gången var Helen Mirren med, men filmen var inget vidare.

Hummer och annat, som skvalpade i magen gav mig ännu en orolig natt. Och nu kommer jag till själva brottet. Jag tänker berätta vad jag drömde. Mest för att jag vaknade med en otrevlig känsla i maggropen.

Jag drömde att jag var på konferens med jobbet. Hela tiden hamnade jag långt borta från övriga. Mitt rum låg i ett annat hus och jag fick äta ihop med okända. När det var dags för föreläsningar kom alla andra från jobbet tillsammans och lite sent och satte sig så långt bort de bara kunde.

Till slut ställde jag frågan rakt ut:

– Vad håller ni på med?

Alla spelade oförstående, men till slut tog en bladet från munnen och sa:

– Det är nästan ingen som gillar dig.

När jag försökte få fram något konkret hummade alla lite och sen sa en:

– Du kommer till jobbet, fast du är förkyld.

Jag vaknade med samma känsla som jag hade under mellanstadiet. Då var det Anki, Ann-Sofie och Christina, som var klassens drottningar. Trots att jag inte gillade dem, var jag angelägen om att få tillhöra innegänget och blev själaglad för all upphöjelse.

Hur ska jag förstå drömmen? Vet jag undermedvetet att ingen gillar mig? Är jag bara orolig för att det kan vara så? Eller har mitt hjärnkontor varit alldeles för sysselsatt med såna frågor, senaste tiden?

Tvehågsenhet (2)

Strax efter lunch kom telefonsamtalet. Ett okänt mobilnummer dök upp på displayen till Marias telefon. Kunde det vara han med drinkerbjudandet igen?

– Ja, hej! Det är Anders, kan du prata?
– Visst, en sekund bara. Hon reste sig och sköt igen dörren och hoppades att Sture inte skulle märka något. Vanligtvis var det han som ville prata ifred, så hon bad en stilla bön att han inte fick någon anledning att lämna vardagsrummet.

– Jag sa ju att jag skulle ringa före helgen. Är du fortfarande intresserad? Maria hejdade sig någon hundradels sekund. Sen svarade hon och hoppades att Anders inte uppfattade någon tvekan. För tillfället hade Sture och hon mer eller mindre lagt ner alla ansträngningar till förändring.

– Jo, det kändes bra förra gången vi träffades, så jag går gärna vidare.
– Bra, då återkommer jag när jag är tillbaka i stan efter nyår.

Samtalet avslutades och Maria var snabbt uppe från stolen och ställde upp dörren igen. Nu återstod bara väntan och en massa tankearbete.


(Inlägget ingår i serien Förändringens vindar. Jag vet inte själv ännu hur det slutar, bara att allt inte är vad det förefaller vara.)

Fast food & fast föda

Ingen hade tid med mig på lunchen. Dessutom är mitt privata lunchrum ockuperat av två fjortisar, som fnissar ikapp. I brist på annat fick Fredrik Lindström duga. Tur att modern inte lever längre. Jag gjorde något som var totalförbjudet hemma; åt och såg på tv-program samtidigt.

En viss uppryckning, tyckte jag. Ämnesvalet, mat genom tiderna, kanske bidrog. Tidsperioden, som behandlades, var inte särskilt lång. Det kändes som världshistorien hade sin början 1968. Inte mig emot, de flesta av mina starkaste minnen härrör från tiden efter 68.

Mathållning har verkligen ändrats under min livstid. Jag fick en påminnelse om det när jag för några år sedan såg en tv-repris på ett Ture Sventonavsnitt (1989), där han förminskade korvkaka. Vem i hela friden vet vad korvkaka (lever, korngryn, ägg, mjölk) är, sådär på rak arm?

Andra maträtter som jag vänt ryggen: Pölsa, isterband, fläskkorv, köttsoppa, pannkaka, bruna bönor med fläsk, fläsk och löksås, falukorv i alla former och format. All husmanskost kan man summera det till. Möjligen skulle jag kunna tänka mig att äta rotmos, men det kan ingen annan i familjen.

Nu ska jag vässa armbågarna ta mig ut på mat- och dryckesmarknaden och inhandla ett och annat. Kylskåpet gapar pinsamt tomt.

Barnomsorg

Kollegan har problem med 13-åriga dottern. Riktig vad det gäller vet jag inte, men han har pratat mycket i telefon senaste dagarna. Jag har hört spridda fraser som: ”Rektorn sa …”, ”Det blir nog en annan skola”, ”Jo, det verkar bättre. Hon har börjat äta nu.” och ”Jag vet inte hur det hela ska kunna lösas”. 

Det låter väldigt jobbigt. Han har stängt dörren emellanåt, så det känns inte läge för att höra hur det är. Det ligger inte i hans natur att tala om personliga saker. Inte med mig i alla fall.

Jag minns mina funderingar när Trean strulade som värst. Först tänkte jag att det värsta som skulle kunna hända var att polisen ringde på en dag, för att berätta att han var död. Min nästa tanke var, att det skulle nog inte vara det värsta som skulle kunna hända. Det skulle nog vara mycket värre om polisen ringde på för att tala om att Trean var orsak till någons död.

Så jag funderar över arbetskamratens dotter. Är det fråga om någon mobbningshistoria? Vad skulle vara värst som förälder: Få klart för sig att ens dotter är mobbad eller att hon mobbar andra?

Jag skulle personligen tycka att det skulle vara mycket tyngre att vara förälder till mobbaren.

Matt & mätt

Julbord är inte att förakta, inte dess verkningar heller. Man sover inte speciellt bra med ett julbord med tillbehör i magen. Ändå gjorde jag mitt bästa för att göra mig av med den extra energin.

Vi blev alltså bjudna av en leverantör på bowling med julbord. Det var lite gruvfaktor över själva bowlingen. Jag har inte bowlat sen tonåren och såg framför mig hur kloten bara skulle fara ned i rännan. Men när vi drog igång kändes det ungefär som med cykling och simning. Har man en gång lärt sig, så sitter det i muskelminnet.

Sen blev det mat och dryck. Och blir det mycket inkomster så måste det kompenseras med utgifter. Då ställde ytterligare en leverantör upp med bar, live band och disko på Clustret. Bandet var riktigt bra och vi höll igång på dansgolvet. Allt för att göra av med kalorier. Det känns faktiskt i benen att jag rörde på andra muskler än vanligt. 

Det riktigt positiva var att jag hade gångavstånd hem. Men som sagt, den riktigt djupa sömnen ville aldrig infinna sig. När jag låg där och vred mig jobbade hjärnan på egen hand och jag kom på en liten hake i ett projekt vi planlägger. Kan man begära övertid för sånt?

Safety first

Termometern visade på fyra plusgrader imorse, men det visste inte marken om. Trottoarerna var belagda med ett tunt, tunt lager med is och jag riskerade livhanken när jag trippade med små myrsteg fram längs gatorna.
reflex
Svenskar i allmänhet är måna om säkerheten, men ibland kan
det gå till överdrift. Under min morgonpromenad möter jag
flera vuxna, också på väg till jobbet, som bär reflexväst.
Är inte det att ta i? Vuxna människor, mitt i stan, på upplysta
trottoarer? Vad är nästa steg? Pannlampa och röd lykta på
rumpan?

Varför inte. Gångtrafikanter transformerade till blinkade bunnies.

Dagens dilemma (1)

Hon funderade fortfarande på hur hon skulle kunna säga det. Ja, faktiskt om hon överhuvudtaget skulle behöva berätta det som hänt senaste tiden.

Telefonen hade ringt en förmiddag förra veckan. Till saken hörde att kvällen innan hade hon blivit så oerhört besviken på Sture. Det var som om han överhuvudtaget inte ville få saker och ting att fungera. Inte så att det hade blivit något större gräl, men hela uppträdet låg kvar en tung, våt, grå filt över tillvaron.

När Maria svarar presenterar sig en man. Hon hade inte en aning vem han var, men han var väl bekant med några som kände henne. Vilka ville han inte berätta. Efter några inledande artighetsfrasen, gick han rakt på sak.
– Kan du tänka dig att gå ut och ta en drink nån kväll, den närmste tiden?

Först blev Maria helt ställd.
– Va, varför skulle någon vilja bjuda ut mig. Och varför skulle jag vilja gå ut med någon annan?
Tankarna for genom huvudet. Den våta filten slöt sig fuktigare och kallare än någonsin om henne. Sen fattade hon sitt beslut.
– Jo visst, när skulle det vara i så fall?

På den vägen är det. Mannen i telefonen var hur trevlig som helt och krävde inget annat tillbaka än uppmärksamhet. Andra träffen blev mindre avvaktade och förr eller senare kommer det att krävas ett avgörande. 

Vad har Maria egentligen för alternativ? Stanna kvar under den grå filten? Äventyra tillvaron? Gå vidare ut i det okända? Riskera att själv bli ratad? Ta konsekvenserna måste hon hur som helst göra, vad beslutet än kommer att bli.


(Inlägget ingår i serien Förändringens vindar. Jag vet inte själv ännu hur det slutar, bara att allt inte är vad det förefaller vara.)

Handlingsförlamning

Jag har saker på gång som låst hjärnan i stand by-läge. Ingenting vettigare blir gjort, som borde göras. Bara en liten laxgryta, numera uppäten. Det gav mig en gnutta energi, tillräckligt för att knappa in månadens räkningar. Men inte så mycket så jag orkade leta upp fakturan för platt-tv:n. Den kanske inte ens har kommit ännu och då skulle allt letande vara bortkastat.

 

Ordspel på datorn brukar alltid liva upp mig. Men så inte ikväll. Hjärnan är fortfarande i låst läge och ord med fler bokstäver än tre vill inte födas fram. Man ledsnar snabbt på ord som mat, röv och bro. Det som gav bäst poäng var pattar. Jag trodde aldrig att det ens skulle bli godkänt.

sthlm-res

DN-STHLM testar hur
mycket stockholmare
man är och där gick
det bättre. 

Undrar om det är
ett bra betyg?

….

Nya lidanden

Visst sjutton lider jag av musfrustation. Hur vet jag det? Jag har åtminstone flera av symtomen för det.

1. Ökad hjärtfrekvens
2. Ökad svettning
3. Våldsam klickning på musen
4. Klickning och samtidigt uttalande förbannelser över skärmen
5. Slå musen i bordet

Symtom nummer fyra är min specialietet. De förbannelser jag kan uttala över bildskärmen skulle kunna skrämma vem som helst. Tur att det finns vettiga undersökningar i ämnet!

Mat och annat prat

Vi svek vårt stamlokus, Texas Longhorn, idag. Det räcker med att vi var där i onsdags tillsammans med Tvåans familj. Då var grannbordet reserverat och innan gästerna skulle komma, ställde servitrisen fram åtta iskylda nubbar och två stora tillbringare med öl. In ramlade ett gäng finnar. Nu var det inte vilka finnar som helst, utan ett gäng säljare från Finland, som jobbar på samma företag som Tvåan själv.

Kyparen på TLH sätter en ära i att komma ihåg sina gäster och märker på en gång om någon i sällskapet avviker från sin ordinarie beställning. Gamla fadäser kompenseras alltid. Förra gången var dressingen slut. Denna gång fick vi en sallad på husets bekostnad, som plåster.

När hungern slog till idag befann vi oss mer centralt och bestämde oss för att pröva Jensens bøfhus. Texas Longhorn vinner det rejset med häst- för att inte säga flera kolängder. Vi åt i sällskap med en kompis. Hans fru jobbade och han ringde efter deras 16-årige son, som kom lite senare.

Vi hade redan beställt när servitrisen tog upp grabbens beställning. Konversationen lät så här:
– Och hur vill du ha köttet?
– Grillat.
– Jamen, grillat hur då?
– På båda sidorna.

Den köttbiten kommer ynglingen förmodligen få äta upp flera gånger.

Andra språkliga förvecklingar
Igår rådde vi om Treans barn. M var inne på en affär i fastigheten och innehavaren ville ge en liten present. My fick en pappersmobil med tomtar och julgran. 

När Trean kom och hämtade barnen, kom Noa på att mobilen skulle med hem och sa:
– Nu höll vi på att glömma Mys telefon.
– Va, vilken telefon?
– Den där med tomtar på.