Forsla fett

I en sån här vagn åkte våra prinsar och prinsessor när det begav sig. På det brun-gula-brandgula 1970-talet. En sprillans ny Brio med både ligg- och sittvagnsinsats, som passade till samma underrede. Eller heter det chassi? Sittvagnsinsatsen hade brandgult yttertyg i manchester och gult frottéfoder.

Det var mamma och hennes nye make, som hade vänligheten att presenta oss. Annars hade vi nog fått nöja oss med en begagnad. För vagnar var dyra även på den tiden. I dagens penningvärde motsvarar priset drygt 8000 kr.

Ettan och Tvåan kom tätt. Bara med ett år emellan. I glappet mellan Tvåan och Trean lånade vi ut vagnen till en granne. Och när Trean hade åkt klart, sålde vi den för 150 kr. Ett par gånger köpte vi nya gummidäck. Barnvagnsdäck var helgjutna på den tiden och blev de för slitna, så tog inte bromsen.

Och vagnen tålde både regn och snö. Till skillnad mot dagens. Eller så är regnskydden bara ytterligare ett sätt för branschen att tjäna pengar.

Jag blev så tillvand att dra barnvagn att det kändes svårt att ta sig fram på egen hand. Vagnen blev en slags rullator. Ett stöd, som gjorde det lättare att hålla balansen. Och sulkyn, som kom efter sittvagnen, använde jag länge. Långt efter att prinsarna och prinsessan tog sig fram på egen hand. Den var så behändig att ha med sig när vi handlat. Bära matkassar är alldeles för jobbigt.

Nödrop från Mariaberget

Ett autentiskt och tragikomiskt utdrag ur Makens jobbmejl. Det är inte alla Södermalmsbor, som jobbar i mediabranschen. Uppenbarligen.

Hej.
väm skriva dän störningsbrev? jag inte knackningar jag måste vietta väm skriva däni störningsbrev…våran granne öpna musik kl 01:00 med 03:00-04:00 jag kan inte sova och jag åka klicka doms dörrer och jag vill prata dom och dom inte öpna dörren jag tillbaka kommer min lägenhetten och dom stänga inte alafall jag åka tillbaka och knacka igen och dom igen inte öpna och jag kommer hämma och ledsen och ringa polis och polis ochså inte kommer min allt psikoloji båtta och jag knacka doms vägg och dom igen inte stänga musik jag tror dom skriva däni störningsbrev och jag vill byta däni lägenhetten dän lägenhetten gammal och fläkt funkar inte element funkar inte och kontakt funkar inte snälla jag vill en person komma och kontroll däni lägenhetten där för jag kan inte leva dän lägenhetten snälla hjälp mej tack

Jag hoppas verkligen att människan får hjälp. Nu när hans psikoloji är båtta.

Ut och in

My vaknade strax efter fyra i morse. Magsjuk. Kräktes ner vårt sovrum med Coeur de filet provencale. Där hade jag för att jag gjorde mig till inför Mellon.  Och hon ligger fortfarande sjuk och ämlig för ankar i ett mörkt sovrum medan bror och farfar spelar Wii i vardagsrummet.

Ett litet glädjeämne i sammanhanget är att hon slipper bowlingkalaset. Som hon tackat ja till. I går drabbades hon av second thoughts. Hon brukar göra det i kalasfrågor. När det väl är dags vill hon inte gå och igår sa My bestämt: Jag vill inte gå på Ann-Christines kalas. Och tack vare försynens skickelse har hon nu laga förfall.

Och jag som undrat när min barndoms dubbelnamn skulle dyka upp igen. I min klass fanns det en Ann-Marie, två Ann-Sofie, två Ann-Christine och en Ann-Britt. Nu finns det åtminstone en nioårig flicka med dubbelnamn på Söder.

Om veckans mest uppmärksammade namn, Estelle, tycker jag inte. Jag gillar helt enkelt inte franska namnformer. Mest för att jag tycker att de låter tillgjorda. Och billiga. Platsar mest i titlar på Harlequinböcker, typ Angélique och Kungen. Vi hade en tjej på jobbet som begåvats med namnet Nanette. Hon bytte till Tora så fort hon kunde. Och jag förstår henne.

Jag, som anar konspirationer överallt, för fram teorin att kungahuset valt Estelle för att flytta fokus från en beryktad Bernadotte till en ryktbar dito.

Men det kunde varit värre. Tänk om man fått för sig att prinsessan skulle heta Sibylla.

I dagens post

Pensionsmyndighetens orange kuvert har landat i min brevlåda. Och jag väldigt missnöjd med det. Falsk varubeteckning skulle jag vilja säga. Färgen på konvolutet är inte alls orange. Snarare rött. Och vart har färgen brandgul tagit vägen. Som är så mycket lättare att böja än orange.

Innehållet? Som väntat. Jag måste jobba tills jag är 66 år och 8 månader för att få en pension som motsvarar vad jag skulle fått i pension vid 65 års ålder om medellivslängden varit oförändrad. Och tur att jag inte är arbetare. Som Maken. Han har nästan ingen tjänstepension alls. Så det gäller att han håller mig på gott humör. Och att jag håller mig liv så länge som möjligt.

För jag har ännu inga funderingar på att föra över delar av min pension på honom. Rätt som det är kommer han med förslag, som: När vi går i pension, flyttar vi till Uganda. Där räcker pengarna betydligt längre. Eller så ska vi bo i husvagn. Permanent. Alternativt bo någonstans i Asien.

Då kan jag frankt säga: Ja, gör det du. För min del stannar jag i Sverige.

Inte skakad – bara störd

Jag har två mejlboxar på jobbet. En med adressen gamlaforetagsnamnet.se och en med pacman.se. Och de fyller en del av min arbetstid. Nu damp dagens tredje mejl ner i inboxen, som börjar med: Hej Viktoria!

Varför envisas somliga att skriva adressatens namn efter hejet? Trots att det bara är en mottagare till mejlet. Nämligen jag och jag stavar mitt namn med c. Inte k. Det ser så pinsamt ut när flera av mina överordnade inte ens vet hur jag stavar mitt namn.

Sen har jag fått ett mejl med floskeln Gör om! Gör rätt! Fast det inte ens är mitt fel att det gick åt skogen. Utan avsändarens eget, som inte kollade upp ordentligt hur vi skulle göra för att kunden skulle bli nöjd.

På onsdagar erbjuder jobbet subventionerad massage. Och varje gång får jag tre onödiga mejl i vardera inbox. Minst. Idag blev det fyra. Först ett med lediga massagetider. Nummer två har formuleringen ”Obs! Det är först till kvarn, som gäller”. Sen kommer ytterligare ett med ”Fortfarande lediga tider”. Och slutligen ”Alla tider är upptagna”.

Mycket högerklicka och Markera som läst och högerklicka och Ta bort blir det. Varför skapar man inte en mejlgrupp där man får anmäla sitt intresse? Så slipper övriga irritera sig.

Helst inte under markytan

Jag gillar inte källargångar. I Fruängen, där jag växte upp, fanns det gott om den varan. Många av gårdarna är u-formade och kommer man från ”fel” håll går det snabbare att gå in i huset genom källargången än att gå runt hela gården. Det gjorde Agneta i juni 1958. Genade genom källaren och det blev det sista hon gjorde. Och det är en av orsakerna till att jag inte gillar källargångar.

Låset i min barndoms ytterdörr var av märket ASSA och gick att ställa upp så dörren var olåst. För det mesta var låset uppställt, bara till natten såg vi till att det var låst om oss. Oftast var det mamma som ropade från soffhörnet när någon passerade ytterdörren: ”Kan du slå ner låset?”

För att få låset i låst läge var man tvungen att öppna dörren och peta till en pigg, så att låskolven poppade ut. Det var ingen rolig uppgift, tyckte jag. För ofta var det någon som fann nöje i att ta fram bästa basrösten och ropa: ”Fruängsmördaren!” Och trots att jag visste vad som väntade så hoppade jag högt varje gång.

Det hände att jag själv genade källarvägen. Jag blev anlitad som barnvakt i en familj, som bodde på en u-formad gård. Närmsta vägen från mitt håll var via källaren och jag hade nyckel. Vid ett tillfälle fick jag sällskap av pappan till en av mina klasskamrater, som bodde i samma hus. Ofarligt, tänkte jag. I helsicke heller. Den pappan var en riktigt otrevlig typ. Men på något sätt lyckades jag ta mig helskinnad därifrån. Efter det gick jag hellre runt gården än att ta några risker.

Sen var det källargången där Syrran bodde. Där hade mammas make ett förråd. En dag ringde mamma till Syrran.
– Kan du kolla förrådet? Pelle gick iväg för att köpa kvällstidningen och det var nästan två timmar sen. Han sa att han skulle till förrådet på vägen till centrum.

Syrran gick ner i källare och där låg Pelle på golvet. Fälld av en massiv hjärnblödning. Syrran ringde oss och bad oss åka hem till mamma och berätta vad som hänt. Vi åkte dit och ringde på dörren. Mamma blev förvånad när hon öppnade och sa glatt ”Kommer ni och hälsar på!”. För att i samma ögonblick inse varför vi kom helt oanmälda.

Så jag undviker källargångar och är glad att vi numera har vindsförråd.

Som folk stövlar runt på stan

Det är inte första gången jag förvånas över att vuxna människor så gärna drar på sig gummistövlar. Som igår när det slaskade. Då släpade sig folk, det vill säga framför allt kvinnor, runt i sina stövlar. Ja, så fort det finns tillfälle åker de på.

När jag var liten var jag tvungen att ha stövlar när det regnade. Och jag hatade det. Det tog flera minuter extra att ta sig till skolan vilket betydde att man måste gå hemifrån tidigare om man ville komma i tid. Plus att de var mycket svettigare än basketkängorna. Dessutom fick man inte gå in med stövlar i klassrummet.

Jag vågade inte trotsa moderns idéer om passande klädsel. Inte så där rätt upp i ansiktet på henne. Men jag hade inga problem att gå bakom hennes rygg. Så regniga morgnar tog jag snällt på oss mina gummistövlar. Och stoppade basketkängorna i jackfickorna. När jag stängt ytterdörren gick jag en halvtrappa upp, tog av mig stövlarna, ställde dem utom synhåll från moderns falkögon och tog på mig mina All Stars.

Och idag ser jag heller ingen anledning till att trava runt i stövlar. Inte så att jag har några Converse i garderoben. Goretexkängor funkar mycket bättre än både stövlar och platta tygskor.

Mello yello

Och jag säger som Makens arbetskamrat: Har Trus & Tobbe rökt på, eller? Kläderna såg inte riktigt kloka ut. Särskilt som alla tre hade exakt likadana outfits.  Någon kunde åtminstone haft ränder på höger ben och vänster arm. Nu såg de bara ut som en optisk villa.

AB citerar bland annat diverse kändisars twitter och där står Andreas Lundstedt för lågvattenmärket: ”Molly är söt och rultig. Men kan hon sjunga på engelska?” Ja, det kan hon. Var det någon som kunde sjunga, så var det hon. Och varför är hennes vikt viktig i sammanhanget? Och i mina ögon såg hon högst normalviktig ut.

Varför hissar man hela tiden Gina? Gina med G, som i vagina. Och som bara gör det som jag förväntar av en programledare. Är det för att hon är ung? Själv stör jag mig på hennes sätt att uttala bokstaven Ä. När hon säger Välkommen, vilket hon gör väldigt ofta, låter ä:et mer som en korsning mellan a och ä.

Ranelid var enbart pinsam och jag hoppas innerligt att folk inte ironiröstar i finalen. Då blir det aktuellt med en jätteskämskudde i min soffa när det är dags för ESC Baku.

Trampet av små, små skor

Första veckan vi bodde i vår lägenhet här på Hornsgatan gjorde Maken ett jobb i lägenheten under oss. Då, för nästan 20 år sedan, bodde barnen fortfarande hemma. När det var dags för Maken att tacka för sig bröt en mindre jordbävning ut. Det lät i alla fall så och grannens kristallkrona svajade betänkligt i vardagsrumstaket.

Men det var inte jorden som bävade. Däremot pågick ett slagsmål på vårt vardagsrumsgolv. Ettan och Trean hade rykt ihop och låg och brottades för fullt. Så vi vet hur det kan låta när det blir lite väl livat i lägenheten. Och försöker förflytta barnbarnens lekar till hallgolvet när de är hos oss.

Grannarna ovanpå oss har också barnbarn. Två, minst. Det vet vi den hårda vägen. När de var mindre kunde man tro att det pågick en bowlingmatch på våning fem. Klot rullades fram och tillbaka över golvet. Lät det som. Nu har barnen fått längre ben och fotstegen blivit längre. Och som det låter. Bom, bom, bom. Bom, bom, bom. När de jagar varandra.

Grannens lägenhet har förstås samma planlösning som vår. Så det finns två dörrar till vardagsrummet; en mellan rum och hall och en mellan kök och rum. Plus att det finns en dörr mellan kök och hall. Igår kväll kutade de runt, runt så vi knappt hade någon behållning av Melodifestivalen.

I morse vaknade jag av att ungarna var igång igen. Inte i sovrummet ovanför men de sprang sin vanliga runda i övriga lägenheten. Och det räckte för att väcka mig. Nu har de gått ut, tror jag, eftersom det är lugnt och tyst i huset.

Men aldrig i livet att jag skulle banka i väggarna eller klaga. För egentligen låter det ganska gulligt med lite liv och rörelse. Och skulle jag gnälla så sätter jag måttet för var ribban ligger. Och nåde oss om våra barnbarn eller vi själva skulle vara lite livade.

Skogkyrkogården igår

kapell

Jag är glad att jag gick på Annaa Mattssons begravning. Den var både ljus och fin. Och sorglig förstås. Speciellt med tanke på barnen. Roger Mogert var officiant och höll ett tal om Annaas liv och gärning. Sören Nilsson sjöng, spelade fiol och gitarr. Fiddler´s green var självklart med i programmet och den sjöng Sören Nilssons dotter ackompanjerad av sin far på fiol och sig själv på gitarr.

Vi fick höra den här fina sången av Mikael Wiehe. Plus delta själva i allsång i form av Vi bygger landet.

Cruella och jag träffades på vägen från tunnelbanan till kapellet och i foajén fick vi sällskap av Lena, en av Annaas gamla skolkamrater från Uddevalla. Hon kände igen fröken Tjatlund i verkliga livet, vilket förvånade mig eftersom bilden på min blogg är från 1968. Evis var också på plats och vi fick tillfälle att pratas vid. Ja, som Ulla Åkerström påpekade på fejan, ett udda ställe för en nätvänträff.

Det var åtskilliga som kommit, säkert över 100, så defilering tog ett tag och jag började oroa mig för att högen med blommor skulle tippa i kull. Som om det skulle spela någon roll. Och Rutan: Jag la en bukett champagnefärgade rosor från oss  båda.

En begravning är också ett tillfälle att begrunda sin egen dödlighet och hur skört allting egentligen är. Och när jag tänker på det så är det fantastiskt att man över huvud taget hänger med. När det gäller mig och mina syskon till exempel, så är jag den enda fullt friska av oss. Brorsan har hjärtproblem, Syrran har en massa sjukdomar och Lillsyrran har haft bröstcancer. Samma med Maken. Nej, han har inte haft bröstcancer. Han är frisk, men det kan man inte säga om hans båda bröder.

Men det är väl bäst att tillägga: Än så länge. För som sagt, det verkar bli skörare och skörare.

It could have been me

Nu dammas Kattis av igen. Varför får somliga ideligen drömjobb? Det ena efter det andra. Är inte Ahlströmskan lite överskattad? Och vad är en kraftsamlande ledare egentligen?

Jag visste inte ens att jobbet var ledigt. Då hade jag sökt det omedelbums. För jag skulle inte ha något emot att byta spår. Och kunna titulera mig Generalsekreterare. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig att jobba tills jag blir 75 under sådana omständigheter.

Nu är man populär

sms: Hej hopp! Magnus här. Tänkte om du och Maken skulle ha lust att äta middag hos oss ikväll då jag tänkte ta ut Svärdottern på restaurang. Överraskning 🙂
Svar: Maken kommer över efter jobbet.

Jaha, så Svärdotterns sambo tänker bjuda ut henne på lokal. På Alla hjärtans dag. Och jag skulle inte bli förvånad om det blir ett frieri. Eftersom de aldrig uppmärksammat den här dagen tidigare.

En timme senare dyker ytterligare ett meddelande upp i mobilen. Den här gången från Tvåan.
sms: Hej! Skulle du kunna barnvakta idag? Maken måste hinna med ett flyg och sticker hemifrån kl 17 och jag hinner nog inte hem till dess.
Svar: Jag skulle gärna barnvaktat. Men tyvärr, det går inte eftersom jag äntligen tagit mig i kragen och bokat tid för klippning 17:30. Och jag vill inte missa det tillfället eftersom det var en halv evighet sen jag var hos frissan. Minst. Plus att vi ska bli fotograferade på jobbet om ett par dagar. Så fåfäng är jag. Faderskapet är redan uppbokad med övriga barnbarn.


Apropå dagens datum, hittade jag den här bilden på nätet. Bacon är bra mycket godare än geléhjärtan. Det är vi rörande överens om Maken och jag. Och som sagt, dagen är ganska fånig.

Varde ljusare

Idag gick solen upp 7:26. Precis när jag travade uppför Skanstullsbron seglade den upp bakom siluetten av Hammarbyhöjden. Som den också gjorde för halvannat år sedan då jag fångade den här bilden.

Helgen som var ägnade jag mig åt samma gamla vanliga helgnöjen, som att städa, tvätta och laga mat. Jag lyckades dessutom tillbringa några timmar i soffan och det var en välgärning. Annars hade jag nog varit tvungen att börja om från början i boken De sex misstänkta. Eftersom det var ett tag sedan jag påbörjade läsningen och då är det svårt att hålla isär folk.

Det var en arbetskamrat som gav mig boken och det börjar bli lite pinsamt när hon frågar vad jag tycker om den. Hon och jag har ett böcker-som-utspelar-sig-i-Indien-förhållande. Det började med att hon skulle åka till Indien i jobbet och då gav jag henne boken Kvinnor på tåg. Bara för att hon skulle komma i stämning. Sen har vi turats om att sticka till varandra böcker.

Och nu kan jag stolt och rakryggat säga att jag är klar med boken och lämnar den vidare till någon annan. Till exempel Tvåan.

I marginalen

Snart är det alla hjärtans dag. En ganska fånig dag, om ni frågar mig. Ungefär på samma nivå som Halloween. Pådyvlad av marknaden för att öka omsättningen av diverse meningslösheter. Som till exempel alla dessa röda och sockrade geléhjärtan, som enbart är äckliga. Tycker jag. Speciellt när man begrundar vad gelégodis vanligtvis är gjort av.
 
Nej, tacka vet jag Hjälp någon med något-dagen, som infaller några dagar senare. Närmare bestämt den 19/2. Allt enligt min gratisalmanacka från Öresundskraft. Fast borde inte alla dagar vara Hjälp någon med något-dagar? Om man kan, vill och hinner.

Tvåan hörde till exempel av sig igår och ville hjälp med något. Närmare bestämt med Stella som har ögoninflammation och därför inte får gå till skolan. Tyvärr hade jag telefonen på ljudlöst när hon ringde, så jag hörde inte nödropet. Dessutom behövde jag säga: Tyvärr, jag kan inte, eftersom jag har ett möte inbokat på förmiddagen. Ett möte om redan flyttas tvenne gånger. Men när jag kom till jobbet i morse hade dagens möte åter igen flyttats. Den här gången till måndag. Där gick jag lite snopet miste om ett tillfälle att hjälpa någon med något.

Nu i helgen tänker jag slå till och hjälpa några fler med något. Svärdottern bland annat. Vi har barnen och ett av barnbarnen, My, ska ha kalas och har beställt hemkokt kola till det. Eller om det var hembakade kolakakor, som hon ville ha. Jag vet inte, men det ordnar sig säkert under morgondagen. Jag har för säkerhets skull införskaffat ingredienserna till både och.

Nu har vi sett semifinalen i På spåret (framtvingat av mig) och ser fram emot finalen nästa vecka. Jag håller på Haags. De har imponerat mest. Samtidigt som jag inte blir speciellt ledsen om det blir Strömstedts somt vinner. Båda paren är så sympatiska.

Så var den här arbetsdagen all

En del av arbetsdagen har jag ägnat åt att svara på dumma frågor. Att formulera själva svaret tog kanske inte så lång tid, men att komma fram till det rätta beskedet krävde lite grävande.

Resten av tiden använde jag till att beskriva en del av vår verksamhet i form av ett flödesschema. Arbetet ingår i ett superhemligt projekt. Så hemligt att jag har fått skriva på en sekretessförbindelse. Trots att alla anställda måste fylla i en sådan för att överhuvudtaget få jobba här.

Projektet ger mig mardrömmar. I helgen drömde jag att jag berättade om det för Maken. Och vaknade med ett ryck alldeles kallsvettig. För är det någon som inte kan hålla tätt så är det han. Rätt som det är har han glömt att det var konfidentiell information och babblar glatt på om saken.

När jag ändå hade ångan uppe passade jag på att fixa ett flödesschema för alla, som i likhet med mig börjar närma sig 65. Med tanke på dagens diskussioner i media.

Återvinning

Lite mer statistik när jag är inne på temat. Det finns uppgifter om vilka sökord folk har använt för att hamna hos mig. Ofta innehåller listan ord och fraser som: koka sniglar, gamla gåtor, Orsa kompani, benvärmare, torrt bröd. Och då blir jag inte förvånad eftersom jag vet att jag har skrivit om sånt.

Men igår hade någon landat här genom att söka på Finska vinterkriget. Inte har väl jag skrivit något i det ämnet? Det hade jag visade det sig. För fyra år sedan relaterade jag en historia som Svärsonen drog. Och som jag upprepar eftersom jag fortfarande tycker att den är kul.

Alltid två saker att välja på
För den som dog i Finska vinterkriget fanns det bara två alternativ. Antingen förmultnade man i en mosse och då var det inget mer med det. Eller så kunde man bli näring till en av skogens tallar. Och som tall fanns det två saker att välja på. Antingen fick man växa vidare och då var det inget mer med det. Eller så blev man nerhuggen.

För timrets del fanns det egentligen två utgångar. Antingen blev man ved och då var det inget mer med det. Eller så fraktades man till massafabriken.

Massafabriken hade två produktionslinjer. En för finpapper och en för fulpapper. Hamnar man i finpapperet så är det inte mer med det. Men hamnar man i fulpapperet finns det två möjligheter. Antingen blir man hushållspapper och då är det inte mer med det. Eller så blir man toapapper.

Som toapapper finns det två möjligheter. Antingen hamnar man på herrtoan och då är det inte mer med det. Eller så kommer man på damtoaletten. Och kommer man på damtoan, då finns det två möjligheter. Antingen används man för att torka där bak och då är det inte mer med det. Eller så får man göra jobbet i de främre regionerna. Och då kunde det vara värt att dö i Finska vinterkriget.

Sjunker

I wordpress kan man få ut statistik både på längden och tvären. Som hur många som hittat bloggen och hur de gjorde det. Via sökord eller andra bloggare. Vilka länkar, som läsarna klickat på och vilka inlägg de läst.

Dessutom finns en topplista över de som skriver kommentarer. Där ligger jag själv i topp eftersom jag  försöker att ge respons till dem som besvärar sig med att anstränga sig för att hålla mig på gott humör genom att skriva en rad.

Så här ser statistiken ut för tillfället. Och det känns lite jobbigt. Annaa Mattson ligger fortfarande i topp, men det är inte det som är det jobbiga. Utan att hon krymper vartefter dagarna går eftersom det inte blir några fler recent från det hållet.

Hur som helst; jag planerar att gå på hennes begravning den 17:de.

Om barnen själva får välja

Vi känner vår plikt mot yngre generationer och det fick oss att se årets första  Melodifestivalprogram. Trots att detta är en barnfri helg. För är det något tjejer i 5-12-årsålder gillar så är det just den tävlingen. Och vi vill väldigt gärna kunna föra engagerade samtal med barnbarnen.

Eftersom jag bara sett programmet högst sporadiskt tidigare kan jag inte uttala mig om hur årets programledare står sig i jämförelse. Men i mitt tycke var Sarah Dawn Finer den som utmärkte sig. På ett positivt sätt. Även om Maken var lite distraherande med sunkiga kommentarer som: Undrar hur hon ser ut utan klänning. Och tur att Helena Bergströms programledarroll var lite nedtonad, eftersom hon var alldeles för beroende av sina manuskort.

Förra årets barnfavorit, The Moniker, hade valt helt fel låt för att gå hem hos barn. Om det var det han ville. Ungar födda senare än 1998 har antagligen aldrig vare sig hört Chris Isaak sjunga eller sett Bryan Ferry dansa. Och Thorsten Flincks Jag reser mig igen kändes som ett försök i stil med Just idag är jag stark. Fast utan rätta känslan.

Att Loreen gick vidare var helt i min smak. Hon var helt enkelt bäst. Men Hur ska hennes namn uttalas? Det var lite blandat i programmet. Ibland hette hon Lorén och ibland sa man Lorin. Jag röstar på Lorin. Både i tävlingen och som uttal.

Dagens ord: Bylta

Jag är ingen vinterfan i största allmänhet och speciellt inte när temperaturen kryper ner under -10°. Då blir det riktigt jobbigt. Alla dessa paltor som ska byltas på och byltas av när man ska ut och in. Och det gäller att göra rätt avvägning så att det varken blir för mycket byltat eller för lite.

För mycket kläder är kontraproduktivt eftersom man blir för varm och börjar svettas. Och blir man svettig så är det lätt att man börjar frysa istället. Det är min erfarenhet. Men med 20 vintrar och 20 000 steg per dag i bagaget räknar jag mig som proffs i lager på lager.

Idag, fredag, tänker jag bylta på mig tidigt för hemgång från jobbet. Så tidigt det bara går. För att njuta av en helg i lugn och ro. Utan att mitt kök förvandlas till spelhåla.

Från förra helgen. Är man nästan fyra månader vill man också vara med i leken.