Yngve ska bli utlänning

Maken till förhalare finns nästan inte. Och då handlar det inte om mig, utan om Maken. Det kan göra mig både nervös och skogstokig och därför är det jag som handhar det mesta som måste årgärdas med någon form av deadline. Som till exempel betalningar och deklarationer. På rak arm är det bara två områden som jag har överlåtit åt honom: hyresrätten i Stockholm och bilen.

Att lägenheten står på Maken har historiska orsaker. Under 25 år var den en tjänstebostad knuten till Makens anställning och när vi fick förstahandskontrakt på bostaden fortsatte den att vara hans. Och att bilen också är hans beror på att det är han som mestadels sitter bakom ratten.

Vi köpte bilen i slutet av förra året och körde ner den till Spanien i månadsskiftet av april-maj i år. Den är alltså svenskregistrerad och en sådan får bara rulla på spanska vägar ett halvår, efter det måste bilen reggas om till spanjor. Och det är en process som är både byråkratisk och kostsam.

Som jag har legat på Maken om att vi måste ta itu med det. Om mindre än en månad skulle vi köra runt olagligt och oförsäkrade. Idag fick han äntligen ändan ur vagnen. Den spanska bilprovningen, ITV, har en anläggning i Torrevieja och tvärs över gatan ligger ett litet kontor, där man specialiserat sig på att hjälpa sådana som vi att registrera om sina fordon. Mannen på kontoret menade att processen kommer att ta ett par veckor.

Förutom alla nödvändiga papper, så ska bilen gå igenom en större kontroll hos bilprovningen. Sen ska vi hosta upp tre olika skatter och tullavgifter. Plus kostnader för själva omregistreringen, skyltar och för att mannen lotsar oss igenom det hela. Totalt kommer det att gå på 15000 prutt.

Ett alternativ vore att köra bilen tillbaka till Sverige och sälja den, men det skulle förmodligen kosta mer. Dels kostar resan i from av bensin, milkostnader och övernattningar. Plus den värdeminskningen som vi som första ägare drabbas av. Dessutom behöver vi bil här och alla säger att begagnade bilar i Spanien är betydligt dyrare än motsvarande i Sverige.

Och den dagen vi får spanska skyltar får vi döpa om bilen. Idag heter den Yngve Holmberg efter den svenska registreringen med bokstäverna YHB. Här i Spanien har bilskyltarna också tre bokstäver, men de står efter fyra siffror. Och är alltid konsonanter. Jo, bokstaven Y finns också med men det tror jag beror på att Y i spanska språket inte är en vokal utan att J-ljud.

Om två veckor får vi veta Yngves nya namn.

Annons

Hela Sverige bakar

Baguetteliknande bröd kostar nästan ingenting i Spanien. Under en euro per styck. Det finns andra brödtyper, men inte på långt när samma utbud som i Sverige. Och eftersom jag har gott om tid funderade jag på att fixa matbrödet själv. Något jag inte gjort på 30 år. Men hittills har stormarknadernas utbud varit en besvikelse.

Bakavdelningen är i regel minimal och i mjölhyllan står det vetemjöl och majsmjöl. På en affär hittade jag danskt potatismjöl. Annars finns det just ingenting. Inte korn, inte råg, inte ens graham. Jag har hittat bakpulver, men ingen jäst. Men jag har kanske letat på fel ställen. Eller så bakas det inte så mycket hemmavid i Spanien.

Och inte verkar man sy heller. Jag har hittat en tygaffär på Gula sidorna. I Torrevieja, en stad med en fast befolkning på 85000. Om jag ska få någon användning för symaskinen får jag nog ta mig till Murcia eller Cartagena.

Problemet med att bo i främmande land är att man inte vet var man ska leta efter saker. Och det begränsar möjligheterna att hitta det man är ute efter. Som ett nytt fodral till min iPad mini. Det gamla har gått sönder. På Mediamarkt har man inte så urgamla tillbehör.

Några gamla vänner kommer på besök i början av december. Något som gör oss lite stressade och nervösa. Billy och Lena har nämligen varit ett par veckor i Kalabrien och på Sicilien och lagt ut bilder på Instagram. Fantastiska login och vackra vyer har avlöst varandra. Och det får vår miljö att kännas alltmer plattare och tråkigare för var dag. Hur ska vi någonsin kunna matcha den upplevelsen? Vad är december i Spanien mot september på Sicilien?

Kallt i poolen och kala vinodlingar. Och kommer folk att fortfarande gnida in sig i lera i Lo Pagan? Som ska vara så upplivande. Romerska teatern kan nog fortfarande vara värd ett besök. Annars är närmaste omgivningen ganska platt. Och inte har vi hittat några märkvärdiga restauranger. Många har redan nu stängt för säsongen.

Fy, vad jag låter negativ. Nu får jag verkligen skärpa mig. Hitta på något upplivande. Gå ut i det behagliga vädret; växlande molnighet, 25 °C och nordostlig vind 4 m/s. Alldeles lagom för 10000 steg.

Dåligt morgonhumör

Idag har Dagens nyheter en bilaga med rubriken HEMMA plus tillägget inredning reportage inspiration. Och jag säger som morsan gjorde när vi spelade kort: ”Det är ingen konst att skita, när hela ändan är full av skit”. Innebörden var alltså om det gick bra för någon annan än henne så berodde det på att personen i fråga hade fått en fantastisk hand. Och då var det ingen konst att vinna.

Jag säger ungefär samma om inredning: ”Det är ingen konst att inreda, när hela fickan är full av flis” och ”ytan är full av kvadratmeter”. Det är bild på bild med jättehus och jätterum med soffor större än mitt vardagsrum. Eller så bor man som Ranelid, i våning på Södermalm plus ett sommarhus på Österlen.

Fast det där med våning kan diskuteras. Det finns ytterligare en lägenhet på det våningsplan där Ranelid bor. På Hornsgatspuckeln. Men om man ska tro Wikipedia har det skett en förskjutning av betydelsen på ordet våning. ’En våning kan även betyda bostadslägenhet. Tidigare avsågs en bostadslägenhet som upptar ett helt våningsplan i en bostadsbyggnad. Begreppet har dock med tiden delvis tappat sin betydelse och kommit att betyda ”större lägenhet”, men inte nödvändigtvis ”helt våningsplan”.’ Men jag är grinig och avundsjuk och håller fast vid det gamla.

Hur som helst, har man mycket pengar löser sig det mesta. Speciellt när det gäller inredning. Nej, gör en tidningsbilaga för oss med 50-60 kvadratmeter och högst 2,5 meter i takhöjd. Gör något snyggt och beboeligt av det. Då ska jag bli både imponerad och inspirerad.

Alfombra, maquina de coser y tumbona

Jag trodde att jag dokumenterar det mesta. Antingen på bloggen eller i sociala medier, men det är uppenbart att det finns luckor. Jag vet att vi ett år gav oss själva en bröllopspresent: en stor blå matta med svarta zebraränder, som skulle pryda vårt vardagsrumsgolv. Men nu vet jag inte vilket år vi införskaffade den, men det var högst fem år sedan. Vi lät mattan ingå i flyttlasset till Spanien, trots att den var i största laget för vardagsrummet här/där.

En annan nackdel med den mattan var färgen. Blåfärgade textiler och solljus är ingen bra kombo. Trots att jag hela tiden stängde ytterdörren för att solen inte skulle lysa in, så blev den blå färgen bara blekare och blekare. Plus att vi spillde saker som inte gick att få bort. Den kändes helt enkelt ofräsch, trots sin ringa ålder.

När vi var på Ikea tidigare i veckan ropade en matta på oss med locktoner som ”Slitstark, fläcktålig och enkel att sköta”. Passar oss precis och dessutom var priset mindre än en tiondel av den gamla. Då gör det inte så mycket om man spiller saker. Och när vi ändå var i farten köpte vi några sektioner av kökshyllan Omar. För att få upp saker från golvet.

Idag gjorde jag ännu en investering. Köpte en pryl, som det var över 40 år sedan jag gjorde senast. Jag inhandlade en symaskin. På Lidl. Ifall jag skulle få för mig att sy några fodral till madrasserna som vi har till solsängarna. Det befintliga tyget är vitt och blir solkigt bara man tittar på det. Det är visserligen tvättbart, men skitjobbigt att ta av och sätta på.

Förresten, solsängarna är en historia för sig. Vi köpte dem förra sommaren och har inte använt dem särskilt mycket. Det är mesta Maken eftersom jag helst håller mig i skuggan. Dödsstöten kom när Maken fick för sig att han skulle sova på takterrassen. I en solsäng. En aktivitet som sängen inte höll för. Ena hjulet gick tvärs av vid fästet.

För en vecka sedan hittade jag ordersedel och kvittot på solsängarna. Här ska reklameras, tänkte jag och tog med den trasiga sängen och kvittot till Jysk. Det visade sig att det var två års garanti på prylarna. Finemang, då är det väl bara att ni tar fram en ny. Nä, nä. Så lätt gick det inte. Jag hade visserligen ordersedel och kvitto, men saknade det som verkligen behövdes vid reklamation: en garantisedel. Den skulle jag ha fått vid leverans.

– Men hallå! Det finns datum på både order och kvitto. Ni kan väl inte ha levererat varorna tidigare än så? Det tog ett tag och lite högljutt resonemang men till slut fick jag en ny solsäng. Utan någon garantisedel. Och nu har Maken liggförbud. Endast lättviktiga individer får nyttja sängarna.

Hur det har gått med lägenhetsbytet? Jodå, paret som tittade på vår bostad vill gärna byta. Jag har mejlat dem att det inte kan komma på fråga förrän efter årsskiftet eftersom vi har en del åttagande med folk som kommer hit på besök under hösten.

Vi enades med att återuppta kontakten senare eftersom ingen utav oss egentligen satt i sjön.

Reträtt

Det börjar dra ihop sig. På tisdag flyger vi tillbaka till Costa Blanca och sommarvärme. Två veckors svalka har känts bra för kroppen. Jag har promenerat mer totalt sett än vad jag gjort på flera månader. Och konditionen har förbättrats tack var fyra våningar utan hiss. Nu orkar jag gå uppför utan att pausa på vägen.

Jag har hunnit med ett par luncher med dem som jag jobbade närmast med på reseföretaget och en middag med två nära medarbetare från Pacman. Trevligt båda återseenden, framförallt middagen. Vi ventilerade högt och lågt från tiden när det begav sig. Hur roligt vi hade haft det på jobbet. Så pass att det stack i ögonen på andra arbetskamrater.

Jag fick tillfälle att upprepa mitt mantra: Om man ändå visste bra man hade det, när man hade det bra. Då skulle man uppskatta det och inte bara ta det för givet. Att det varit goda tider vet man bara i efterhand.

Lillsyrran ska eventuellt följa med oss tillbaka till Spanien och stanna en vecka. Hon ringde igår och tipsade om att Clas Ohlsson har 40 % på solcellprodukter.
– Men Maken har redan inhandlat ett antal lampor.
– Men då kan han väl gå tillbaka och be dem återköpa det han köpt och sen köpa det igen. Fast mycket billigare.

Sa Lillsyrran. Då känner du inte Maken, sa jag. Själv har jag kunnat göra den typen av manöver, men aldrig i livet att han skulle nedlåta sig till något dylikt.

Hur det har gått på lägenhetsfronten? Ganska hyfsat, tror jag. Vi har tittat på tvåan i Vasastan och det var kärlek vid första ögonkastet. Precis det som skulle passa oss, både i storlek och i månadskostnad. Maken var med och tyckte också att allt såg bra ut. Men han gruvade sig för att kontakta vår andrahandhyresgäst. Trots att kontraktet gäller på ett år, med villkoret tre månaders uppsägningstid om något skulle inträffa under perioden.

Nu har något inträffat, tycker jag. Jag har fått hudförändringar av solen och skulle behöva spendera värsta månaderna i Sverige. Plus ha friheten att åka fram och tillbaka när jag känner för det. Det man brukar kalla hemlängtan.
– Äsch, säg som det är. Du skulle helst vilja bo i Tvåans ficka, om du fick som du ville.

Nu tycker inte jag att Observatorielunden är dotterns ficka precis. Utan fem kilometer därifrån. Men en ganska lagom promenad. Och inom en femminutersradie ligger Lidl, Hemköp, Ica och Systembolaget. Plus ett antal restauranger om man är lagd åt det hållet.

Efter mycket stånk och stön från Makens sida, kunde vi komma överens med paret i Vasastan och vår andrahandshyresgäst om en visning av vår lägenhet. I morse var paret här och såg glada ut över den gröna innergården med grillmöjligheter, de myckna tvättstugorna och framför allt av bastun.

Vi väckte andrahandshyresgästen. Han hade varit ute på galej till morgontimmarna. Till vår glädje hade han både pyntat och städat. Det var nästan så jag hade lust att flytta in själv. Bytesparet såg glada och nöjda ut. Möjligen att de tyckte att badrummet var i minsta laget och språkade sinsemellan om att någon tvättpelare var de inte i behov av. När det fanns tvättstuga. Så olika man kan vara; I hate tvättstuga, och har redan räknat ut hur jag ska få in en maskin i deras badrum.

Sopkalle på Hornsbruksgatan har också hört av sig. Han har en tvåa men den är 500 dyrare, så den avvaktar vi med. Plus ett triangelbyte där en lägenhet på Bastugatan ligger som en stoppkloss. Det är den som är intressant för oss men jag säger som man brukar: om det är för bra för att vara sant, så är det förmodligen inte sant.

”Sekelskifteshus, nyslipade trägolv och nymålade ytskikt, kakelugn, skafferi och diverse originaldetaljer. Grön innergård. Boytan är på 75 kvm och månadshyran på 6500 kr.
Bredband, kabel-TV, hiss, öppen spis, badkar, dusch, vindsförråd”

Alldeles för mycket för pengarna om ni frågar mig. Kostnaden borde ligga på minst 7500. Och dessutom finns tillägget: ”Bilder kommer snart”. Just det får mig att tvivla ännu mer på seriositeten eftersom det ännu inte dykt upp några bilder. Inte ens en planlösning.

Om jag tittar på annonsens löpnummer drar jag slutsatsen att den aktiverades för nästan ett år sedan. Snart är en betydligt kortare period än så i min värld. Så jag är tveksam. Och det har jag mejlat till övriga triangelbytare, som inte heller fått fatt i bostadsinnehavaren.

Stockholms bostadsmarknad är onekligen spännande. Nu tänker jag dra ut på sista varvet runt Riddarfjärden för den här gången. I morgon blir det nog inte tid för längre promenader. Jag har bokat både klippning och tvättstugan. Egentligen alldeles för mycket på en och samma dag, när man är pensionär.

Som en hästägare

Nej, det stämmer inte; jag har inte någon häst. Men om man ska tro Johan Glans så kunde det vara sant. Han hävdar i en show att hans flickvän är hästägare och som det kostar. Större delen av inkomsten går till kusen och det enda som pengarna räcker till i matväg är produkter av lågprismärket Eldorado.

Igår fick jag hedersuppdraget att köpa raklödder på burk. Helst en flaska som går att ta i handbagaget. En sån liten förpackning fanns inte på Hemköp och då tog jag den billigaste sorten, Eldorado, för hela 12:95. Då gör det inte så mycket om man får vaska det som blir över.

Hemköp på Hornsgatan har för övrigt Söders kassaste kassalinje. Alltid kö och det händer inte att de ropar ut att det behövs fler öppna kassor. Som man hela tiden gör på Ica, när folk börjar köa upp. I den kassan jag ”valde” satt en trött kvinna. Enligt kvittot heter hon Extraexpedit13. Och jag frångick min vana att kolla kvittot på plats. Först när jag hade tagit mig upp alla 94 trappstegen upp till lägenheten såg jag att raklöddret hade blippats in tvenne gånger.

Eftersom det redan hade mörknat och jag inte hade minsta lust att göra om de 94 stegen i brådrasket, tog jag en tur till Hemköp i förmiddags. Extraexpedit13 jobbade inte idag och Olivia, som satt i kassan ville inte ge mig tillbaka pengar för en produkt som jag inte köpt. ”Det är många som köper två av samma sak.”

Det vet väl jag också, men om jag vill luras så skulle jag verkligen inte tagit den billigaste produkten. ”Men jag blir ansvarig inför min chef om jag ger dig pengarna.” Sa Olivia och ringde upp chefen för att få råd. Som ungefär tyckte ”Ge kärringen pengarna” och då gjorde Olivia det.

Varför berättar jag det här? För att illustrera hur olika Maken och jag är. Häromdagen var han på Clas Olsson och köpte rispapperslampor som går på solceller. Kassörskan var ny och höll på att sjabbla fram och tillbaka. När Maken kollade kvittot såg han att han betalat för sex lampor, trots att han bara köpt fem.

– Gick du tillbaka och fick rättelse?
– Nej, tok heller. Jag var ju redan i tunnelbanan.
– När ska du lära dig att kolla kvittot på en gång? Sa jag.

Så nu har vi betalat för en lampa som vi aldrig fått och den kostade betydligt mer än 12:95. Och Maken skulle aldrig drömma om att begära rättelse. Han skulle ha dött om han varit med mig idag på Hemköp. Och stönade när han såg att jag köpt raklödder av märket Eldorado.

– Det är för att vi ska ha råd med en häst, sa jag.