Hur bloggare mår?

Tackar som frågar! Ganska bra med tanke på omständigheterna. Det är fredag och sista dagen för lämning/hämtning på dagis/fritids. Hädanefter blir jag min egen herre på morgnarna och slipper de 172 trappstegen. De som bara går uppför, från Hammarbykanalen till jobbet vid Globen.

Men vad visar min blogg? Om jag skulle köra den i hedonometern, programmet som utvärderar känsloläget i bloggvärlden.

Orden värderas på en glädjeskala mellan ett och nio, där ord som kärlek, kyrka och pannkakor ger höga lyckosiffror medan begravning, självmord och våldtäkt ger bottenpoäng.

Jag får många lyckopoäng på ordet kärlek. Inlägg om kärlek till kortspel, espressomaskiner och gosedjur. Flera om kärlek och gravstenar. Var finns människorna? Pannkakor har bara omnämnts i negativa ordalag. Kyrka och Obama har behandlats lite i förbifarten i varsitt inlägg.

De olyckliga orden? Många begravningar har det blivit; först mammas sen en liten tant följd av Svärdotterns mamma och slutligen Treans. Ett självmord; Kusin Klas pappa och en våldtäkt.

En snabbanalys lutar åt jämvikt, kanske med lite svårmodigt överslag.

Sen tycker jag att slutsatsen

På söndagar är bloggarna som lyckligast

inte är särskilt konstigt om kyrka är ett lyckoord. Å andra sidan borde begravning och kyrka nämnas tillsammans. Väldigt ofta dessutom och ta ut varandra. Men det har säkert matematikforskarna tänkt på.

Kortis

Det finns fler återvändare än jag. I dagens DN får jag sällskap av Malin Nordgren, som också gillar Lilla huset på prärien. Bokserien inte den sockrade tv-versionen. Hon skriver om detaljrikedomen i vardagsskildringarna.

Som vuxen är det lite svårt att förstå hur jag som liten flicka kunde vara så fascinerad av böckerna (även om uppenbarligen många andra små flickor också har varit det). De utmärks nämligen av långa, minutiöst detaljerade beskrivningar av både föremål och olika arbetsprocesser – om hur kläder sys, hur lönnsirap utvinns, hur grisar slaktas, skåp snickras, hus byggs och mycket, mycket mer. Skildringar som i dag känns både exotiska och spännande. (Kanske hoppade jag helt enkelt över dem som barn.)

Jag minns att det var just de ingående beskrivningarna som fascinerade mig. Att jag försökte se det hela framför mig. Det var inget jag hoppade över. Annars gjorde jag gärna det. Hoppade över långa stycken när jag läste böcker. Särskilt långrandiga naturbeskrivningar. Som i Anne på Grönkulla. Där blev det väldigt mycket överhoppat.

Trögstartad

Det är inte bara jag som har svårt att komma igång på morgnarna. Hela tillvaron verkar gå i koma nattetid. Till och med tunnelbanesystemet är lite motvilligt före klockan sju.

Först höll jag på att gå in i automatdörrarna vid Zinkens station. Jag var osynlig för avläsaren så jag fick backa ett par steg och börja om för att dörrarna sakta, sakta skulle öppnas.

Spärrvakten satt mycket tillbakalutad med händerna bakom nacken på sin stol i spärren och gjorde ingen notis om att jag sträckte fram åkremsan. Jag fick harkla mig och vifta lite lätt med kupongerna och då lutade han sig nådigt fram och stämplade.

Men inte klickade han på musen för att jag skulle kunna forcera spärren. Nej, han tillhörde säkert de Sammansvurna; spärrvakterna som satt långsamheten i system. Allt för att samla poäng på folk som går rakt in i spärren. Ju större skada desto mer poäng.

Rulltrappan stod stilla men gick igång så fort jag satte foten på plåten framför. Inte så där mjukt och fint utan mera med ett ryck, så att jag höll på att dratta på ändan.

Ropsten 7 min, Mörby 8 min. Jag har aldrig fattat varför tågen alltid kommer parvis. Snälla SL sprid ut dem! Ropsten 3 min och Mörby 8 min känns mycket bättre.

Ner på perrongen kom en mamma med en treåring, som vaknat på fel sida. Han satt och skrek i vagnen.
– Jag vill åka i ett gammalt tåg! Jag vill åka i ett gammalt tåg!

Nu kommer det väldigt sällan gamla tåg. Möjligen i rusningstrafik vintertid, och under sju minuter upprepade det lilla barnet sin önskan. Högljutt. När det nya tåget väl kom in på stationen såg jag till att välja en annan vagn än modern med treåringen.

Vid Slussen tänkte jag på avståndet mellan vagn och plattform och tog ett stort kliv ut genom tågdörrarna. För säkerhets skull.

Tomt

Jag har abstinensbesvär efter tre veckor och många mil längs franska landsvägar. Dessutom några sträckor utmed schweizisk och spansk asfalt och vackrare vyer får man leta efter. Helikopterbilder på gamla franska slott, alptoppar och slingrande floder. Ja, vi dreglar nästan i soffan. Och längtar ut på vägarna.

Eurosport har kört direktsändning av Tour de France på eftermiddagarna och en sammanfattning kl 22. Och bjudit på trevligt resesällskap i form av kommentatorerna Vacchi och Adamsson. Några gånger har vi sett båda sändningarna. Men nu är det slut för den här gången.

Vem vann? Det gjorde en spanjor, samma som förra året och Armstrong, årets återvändare, kom trea. Men det är egentligen ointressant; cyklisterna är bara färgglada statister i årets Road Movie.

Olika

I Lillsyrrans familj äter man nästanmat. Det liknar vanlig mat men det mesta är ersatt med något som påminner om ursprungsingredienserna. Somliga i familjen tål inte mjölkprodukter, andra fixar inte gluten och ett par stycken äter bara fågel. Till och med vissa vegetabilier står no-no-listan. Sånt begränsar mathållningen.

Mjölken ersätts med havredrycker, smör byts ut till margarin, osten är jättekonstig, vinägern liknar mest Molkosan, istället för vetemjöl använder man något glutenfritt som dammar osv. Kort sagt: En lasagne ur deras ugn har väldigt få likheter med originalet. Chili con carne saknar både bönor och kött.

Förutom nästanmaten misshandlar Lillsyrran råvarorna. Av någon outgrundlig anledning finhackar hon isbergssalladen och lägger den i vatten och resultatet blir grönt snor. Ju längre det dröjer, desto snorigare.

Sen vill hon ha mig att dressa salladen. Jupp, jag är familjen dressingexpert. Men vad gör man med äppelcidervinäger och jordnötsolja?

Oprah har sin gourmetkock för att hålla vikten, men jag skulle absolut ha nytta av Lillsyrrans mathållning.

Tematrio

Lyran tar upp något som ligger mig varmt om hjärtat, ja man kan säga att jag är en riktig torsk på barndomsskildringar. Det enda jag läst av Björn Ranelid är hans Till alla människor på jorden och i himlen till exempel. Som jag minns det var boken bra men själva barndomen var lite för beige för min smak. Det ska vara hårt att växa upp.

Om jag ska lista några så får det bli:
Laura Ingalls Wilder med serien Lilla huset på prärien. Det är böcker som jag återvänt till flera gånger. Senaste omgången pågår. Jag har läst ut Lilla huset i Stora Skogen för barnbarnen. Med lite censur här och där.

Niklas Rådström Spårvagn på Vintergatan. Jag läste den för tio år sedan och kommer egentligen inte ihåg så mycket av innehållet. Bara att boken var bra. Men var det inte där som huvudpersonen satt och tittade ut på spårvagnarna nere på gatan och lekte att de deltog i en skidtävling, som han refererade. ”Här kommer nummer 7 tätt följd av 10:an, som snart kommer att växla till vänster.” eller så har jag blandat ihop allt.

Moa Martinsson och Miaserien. Mycket fylla och dumma karlar förstör tillvaron för kvinnor och barn.

Svammel

Idétorkan är total efter en dag med Skatteverkets blanketter. De tar liksom aldrig slut och tömmer huvudet på alla meningsfulla tankar. Det är skatt på allt. Till och med på avfall. Men man kan göra avdrag också, till exempel för Avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats pga. verksamhet vid Falu koppargruva. Undrar just hur många skattskyldiga som är berättigade till det avdraget?

Denna vecka är sista veckan för lämning och hämtning av barnbarn. Det ska bli skönt att slippa passa en massa tider. Och Svärdottern är verkligen värd lite semester innan pluggandet börjar igen.

Det är tredje året som hon sommarjobbar på Häktet. Den främsta orsaken till att hon fick arbetet var att hon behärskar svenska, finska och spanska. Det var gångbara språk då, men nu har kunderna/patienterna/klientelet ändrat sammansättning. Idag skulle det vara mer användbart att kunna ryska.

Men vad är det som utförs på Hornsgatan 68?

 

 

 

 

 

 

Det har jag funderat på länge.

Nöden

Dags för ännu en uppfinning: Våtservett till toalett. Alltså en engångstrasa för rengöring av själva toastolen, färdigpreparerade med medel och allt. Helst ska den gå att spola ner efter användning.

Det tycker jag vore en bra grej. Finns den redan på marknaden tipsa mig.

Låg prio

DN recenserar cykelhållare som man fäster på bilens dragkrok. Det tycker jag är märkligt eftersom sådana anordningar är olagliga om man inte kompletterar med en ramp för baklysen och registreringsskylt.

Det är olagligt att köra bil med last som skymmer registreringsskylt eller bakljus. Det är inte något högprioriterat brott … Det finns också ett folkhälsointresse i att folk tar med sina cyklar och använder dem.

Jaha, eftersom måttliga mängder av alkohol bevisligen är bra för hälsan så borde polisen sluta med nykterhetskontroller. Trafikfara som trafikfara.

I Tyskland ges det ingen pardon i den här frågan. Inget bagage, oavsett hälsoeffekter, får skymma bilens baklysen. När vi och vårt resesällskap passerade gränsen med bil fick vårt sällskap vackert ta bort sina cyklar från dragkroken.

Men å andra sidan får man prata i mobilen medan man kör. Det är inte tillåtet i andra länder. Möjligen i något skumt hörn av Balkan.

Är inte Sverige längre den säkraste platsen på den här planeten?

Berg och dal

Vi skippade kantarellskogen till förmån för Skogskyrkogården. På något sätt är det ödets ironi att vi som inte ens vill ha någon begravningsakt när vi dör har fått en grav att ta hand om. Tanken med kistbegravning och gravsten var att barnbarnen skulle få något konkret att förhålla sig till. Men Svärdottern orkar inte åka dit och barnen vägrar.

På väg till Lillsyrran och Svågern inspekterade vi sakernas tillstånd bakom Skogskapellet och konstaterade att jordplätten framför stenen skulle se bättre ut med fler blommor. Och det åtgärdade vi på hemvägen.

Svågern sov när vi kom vid halv två. Bara turerna kring dusch och påklädning räcker för att göra slut på krafterna. När Maken fixat grillen väckte Lillsyrran Svågern och han tog sig ut på altanen med hjälp av rollatorn. Där hade Sonen spikat upp en ledstång som han kunde hålla sig i för att ta sig ut till matplatsen.

När det var dags för kaffet dök Svågerns bror upp. Med fru och ett svenskt par som bor i Uganda och det piggade upp alla. Annars är det så lätt att vi halkar in på gemensamma minnen. Som gamla bilsemestrar på 1980-talet. Roliga minnen, men lite väl uttjatade vid det här laget.

Nu fick vi höra lite andra historier. Som den här:
Vet ni vad påven sa när han träffade Djävulen?
– Oh, My God!

Eller den om när FN skickade ut ett PM till världens länder.
”What is your opinion about food shortage in the rest of the world?”

Kina skickade: Vi förstår inte ordet ”opinion”.
Uganda undrade: Vad är ”food”?
Flera europeiska länder ställde frågan: ”shortage” vad innebär det?
USA skrev tillbaka: What is ”the rest of the world”?

Efter det fick vi höra anekdoter om hur det är att vara vit och hårig i mörkaste Afrika. Hur folk i skydd av lokala språket säger saker som ”Ser de inte ut som grisar?”. Och får till svar ”Om ni inte slutar får ni betala inträdesbiljett”

*B****

Vi har slagit på stort och hyrt bil över helgen. Och det kostar extra att vara oplanerad. Vår ordinarie leverantör tar under tusenlappen för en helg med fria mil. Nu hade han ingen bil kvar, så då fick vi ta vad som fanns.

Så lätt är det inte att hitta en helgbil en fredagseftermiddag men på Mabi fick vi napp på ett återbud, men till dubbla priset. Men totalt sett blir det bra mycket billigare än att ha eget fordon.

När jag hämtade barnen var de tveksamma till att åka med.
– Har du verkligen körkort?
– Är det säkert att du kan köra bil?

Jag var tvungen att visa upp den rosa lappen för att övertyga dem. Sånt stärker självkänslan när det säkert var ett halvår sedan jag satt bakom en ratt. Särskilt som kopplingen tog väldigt högt upp, så bilen skuttade fram innan jag vant mig vid den.

På söndag funderar vi på att rulla iväg på en kombinerad kantarell- och Svågerutflykt.

Mellan hötappar

Inte vet jag om jag hade asiaten. Jag var bara 5-6 år då och var jämt sjuk. Det var öroninflammation på öroninflammation. Däremot minns jag att mamma var jättedålig och låg bara i sängen och sov. Och drack vichyvatten. Då visste man att hon riktigt illa däran.

Samma sak med hongkonginfluensan. Jag kommer inte med säkerhet ihåg att jag blev drabbad, trots att jag var 16. Eller så var det inget särskilt med att bli sjuk på den tiden. Det var bara en tidsfråga. Inte visste vi att det var en pandemi.

Det som talar för att jag hade hongkong är att jag nästan aldrig blivit sjuk av några senare varianter. Trots att jag aldrig vaccinerat mig.

Varje år erbjuder jobbet en flunsavaccination. För att minimera sjukfrånvaron. Men lite virusar får man tåla när man inte tillhör någon riskgrupp. Så har jag resonerat. Jag tror att äkta vara stärker immunförsvaret bättre än det framodlat i laboratorium.

Nu vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Hur farlig är svininfluensan egentligen och hur farligt är ett snabbt framtaget vaccin? Och hjälper det verkligen? Låter jag bli att vaccinera mig, kan jag ge mig på att Nemesis slår till.

Vid kanalkanten

Maken ringer och kommer med oemotståndliga förslag. Inte en enda gång denna sommar har vi kommit iväg till Boule & Berså! Det ska vi omedelbart reparera.

Nej, vi spelar inte. Bara äter och dricker. Och tittar på folk och båtar som väntar på att passera bron in till Hammarbykanalen. I kvällssolen.

Motion får vi på vägen dit. Det gäller bara att runda en bankomat. Nicke nekar kort.

Nu är jag sådär negativ. Igen

Det gör absolut ingenting att publiken inte kan sjunga. Inte heller behöver programledaren sjunga klockrent. Men jag kräver en viss musikalitet av artisterna. I gårdagens Allsång var det alldeles för lite av den varan på scenen.

Sorry, men Jack Vreeswijk sjunger inget vidare. Det gör inte Jonas Karlsson heller. Och Caroline Johansson Kuhmunens röst gick inte alls ihop med Kevins.

Monica Dominique är jag avogt inställd till sen 80-talet då en snickare i bekantskapskretsen inte fick fullt betalt för ett jobb hon beställt. Hon strök hej vilt på räkningen och tänkte minsann inte betala för den ena posten efter andra. Så jag sågar också henne och hennes fyrhandspiano. Det kan knappast kallas sång.

Kevin för ett plus för att han vågade sig ut bland mupparna i publiken. Om Willie Crafoord säger jag bara: Han är snygg.

Slutsats: Första programmet var bra. Sen har det gått mer och mer utför.

Bara en grej till

Efter förstoppning kommer diarré och efter en helg utan uppdateringar har det stockat sig lite.

Jag är inget fan av Linda Skugge och i lördagens AB överträffade hon sig själv. Tyvärr kan jag inte länka eftersom intervjun är publicerad som en Plusartikel.

LS lyckades få mig fientligt inställd till Alice Bah, den genomkäcka Disneyvärdinnan. Hon som ska få ännu ett toppjobb och minsann inte har någon att tacka för det. Särskilt inte äldre kvinnor. Och där kom Linda Skugge in på veckans ord: leverera. Man måste kunna leverera, annars är man dödens. Och äldre kvinnor är livrädda för 18-åringar för de kan leverera.

Alice Bah höll med och lovade vara hård och kräva lika mycket av andra, som hon krävde av sig själv. För är det något som Alice kan, så är det leveranser.

Konsultation

Mitt mer än en månad gamla fotonda har flyttat på sig. Nu gör det inte längre ont i foten, den är bara lite svullen på ovansidan. Istället har problemen flyttat sig uppåt till nedre halvan av vaden. Det liksom pirrar i nedre delen av benet. Speciellt på framsidan.

Lena från Göteborg skrämde upp mig. Hon drabbades av blodpropp i benet för ett par år sedan och det började också med ont i foten. Sen fortsatte det upp i benet.

Så borde jag uppsöka läkare? Eller kommer jag avfärdas som hypokondriker? Fnoskig tant? Banta! Svid- och brännkärring?

När Maken hade proppar kändes det mer konkret på något sätt. En 50+ man, som just flugit långflyg. Med värmekänsla och benvärk. Plus röda fläckar på vaden.

Vad är lite konstant sockerdricka i högerbenet mot det?

Tufft

Så är den här helgen på upphällningen. En helg med idel barnsligheter. På lördagen blev det en tur till Andys Lekland och idag genomfördes en trädsafari i Tanto.

Andys Lekland var barnens förslag och trädvandringen var ett tips från Södermalmstidningen. Barnen var nöjda med Andy och nu vet vi hur ett oxelträd ser ut. Och att hagtorn används till hammarskaft. Man lär sig något nytt varje dag.

Dessutom hade vi Göteborgsvännerna här, men de hade eget program dagtid så vi sågs på kvällarna. Gästerna kunde sova hos Tvåan eftersom de är i Skåne. Det blir lite jobbigt med en enda toa på sex personer. Särskilt morgnar.

Annars har det varit mycket origami. My vill hela tiden ha nya figurer vikta. Vi tittar på instruktionsfilmer på YouTube, jag viker och hon kollar att jag gör rätt. I hate it! Särskilt när jag inte fattar hur man ska göra fast jag backar tillbaka om och om igen. Rena idiotförklaringen.

Nu har den ömma modern hämtat sina kottar och jag har hunnit prata med Lillsyrran. Svågern är väldigt trött och under helgens permission sov han hela lördagen. Min tolkning är att det låter illavarslande. Jag läste en beskrivning av dödsprocessen för en människa med hjärntumör och där stod det just om trötthet och sömn. Sömnperioderna blir längre och längre och till sist vaknar man inte alls.

Ursprungsprognosen var ca 6 månader utan behandling och upp till 12 månader med. Nu har det gått nästan 9 månader sen första symtomen. Även om utvecklingen inte är oväntad så på något sätt blir man ändå överraskad.

Tom i bollen

Man kan inte bli annat efter att ha varit förvisad till ett konferensrum dagarna i ända. Tre olycksfåglar som inte haft vett att ta semester vecka 28-31, som alla andra. Sitta och försöka förstå en virrig beskrivning på vad vi ska åstadkomma och få ned det på begriplig svenska.

Våra nya ägare har dessutom krav på att allt dokumenteras på engelska. Och allt skulle ha varit klart i förrgår.

Då är barn mycket roligare att ha att göra med. Igår gick en tjej framför My och mig med bestämda steg på parkvägen. De 15 cm höga klackarna slog mot asfalten.
– Farmor, kan man göra sig illa när man går i klackskor?
– Jo, det är nog värre om man trampar snett i höga klackar än i låga. Då kan man vricka foten rejält.
– Men varför använder folk klackskor. Om det är farligare.

I natt sov barnen hos oss så jag åkte kommunalt med dem till fritids/dagis. Och jag har inte haft en tanke på att det kostar för en sjuåring. Busschaffisen undrade över barnens ålder och jag svarade ”sex och sju”.
– Sjuåringen måste ha biljett.

Så då fick hon makulera två kuponger till för två ynka stationer. När vi satte oss längst bak och jag sa att jag inte har tänkt på att jag ska betala för Noa viskade han till mig.
– Vi brukar fuska. Mamma säger att vi är fem och sex.

Min ursäkt är att vi brukar oftast åka på helgerna och då får även sjuåringar åka gratis. Min i morgon köper jag en barnremsa.

Salve me

Det måste finnas ett sätt att byta skiva. I mitt huvud snurrar Henrik Dorsin runt, runt och han är jättejobbig i längden.

Alltihop är Makens fel, som spelar samma låtar om och om igen utan att tänka på följderna för omgivningen.

Klickar ni på play, så svara inte jag för följderna.

Dagis rules

På morgnarna är det papporna som lämnar. Gärna iförd en cykelhjälm eftersom han jobbar på cykelavstånd. Överenskommelsen bland flertalet föräldrar verkar vara samma. Pappa börjar senare så han lämnar.

Mamma drar till jobbet i ottan, redan innan övriga familjen kommit igång. Några cyklar andra åker kommunalt. Det viktiga är att hon kan sluta tidigt, handla, hämta barnen och laga mat.

När pappa lagar maten blir det hämtpizza. Och går han tidigare från jobbet så är det för att ha tvättstugan. Utan barn.

Pappa heter Patrik eller Niklas, mamma heter Anna eller Linda. Och de små barnen på dagis heter Tindra, Adam, Felix, Selma, Nike, Harry, Tilda, Tage och Hugo. Eller Lou och Linn.

Dagisföreståndaren är ett rejält fruntimmer vid namn Mona, som kunde vara mormor till dagisbarnen. Fröknarna heter Martin, Filip, Petra eller Malin. Stackaren som heter Filip går under öknamnet Pedofilip bland cyniska föräldrar.

En skämmig sak är tiden för lämning och hämtning. Man får inte lämna först OCH hämta sist. Det vet till och med My och noterade att hon drabbades av detta stigma idag. Det spelade ingen roll att lille Adam klev över tröskeln precis steget efter oss imorse. Först är först.

I morgon blir det till att skärpa sig. Man vill ju inte att Martin, Filip, Petra och Malin ska ge barnet onda ögat.