Glädjedödare

Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt Dagens nyheters korsord under årens lopp. Men det är åtskilliga. Mestadels på datorn. När jag varit klar har jag klickat på knappen ”Skicka in lösningen”. Inte för att själva tävlandet varit så viktigt för mig. Trots att jag vunnit flera gånger. Snarare att jag har varit nöjd över att alla rutorna blivit ifyllda.

Men sen några veckor tillbaka är det slut med det nöjet. DN vill inte längre ha in några lösningar, varken elektroniskt eller på papper. Och motiverar det hela med att det kostar för mycket. Okej, jag förstår att det kostar en del att rätta papperslösningar, men knappast en digital version.

Att man tagit bor vinsterna gör inte så mycket. Presentkort på 200 kr kan man både ha och mista. Men att man ersatt Skicka-in-knappen med en facit-knapp förtar hela utmaningen. Speciellt som lösningen är tillgänglig på direkten. Alltså innan man själv skrivit in en enda bokstav.

Konsekvensen är att jag inte känt mig motiverad att avsluta ett enda korsord efter ändringen. Man kunde väl avvakta en vecka med att göra facit-knappen tillgänglig till exempel.

Och hur mycket kan det kosta att köra insända elektroniska korsordslösningar i ett dataprogram för att sortera ut vinnare? När man redan har ett digitalt facit? Undrar jag.

Men det hela kanske handlar om vilka läsare tidningen är intresserad av att lägga pengarna på. Vi som gillar korsord (läs: äldre med framtiden bakom sig) är antaligen inte målgruppen.

 

Intryck

Om nu munskydd vore så effektiva som en del vill göra gällande, varför leder Spanien i så fall Coronaligan i Europa? Trots att munskydden varit obligatoriska på allmän plats i flera veckor. Oavsett om det finns folk i närheten eller inte. Och har de i Sverige som propagerar för användandet, verkligen prövat att ha ett munskydd i nyllet när de är ute och rör på sig?

Sanningen är att man drar sig för att gå ut. En promenad när det är runt 30 blir bara en bestraffning. Glasögonen immar igen och svetten rinner bakom masken. Vad betyder det för folkhälsan?

Nä, om vi vill ha intryck utifrån tar vi en tur med bilen. Vår lilla Golf har ett rikt inre liv och kommer med synpunkter lite då och då. Ibland är det bara ett förslag. Typ, stäng fönstren för att spara på bränsle. Eller att det verkar som lufttrycket i något av däcken inte är korrekt. Senaste veckorna har den tjafsat om oljebyte och lite allmän omvårdnad.

Volkswagen har en verkstad inne i Torrevieja, som har hjälpt oss tidigare. Igår tog Maken bilen dit. Även det ett ställe med tysk-spansk byråkrati. Innan processen var klar krävdes det underskrifter på åtta olika dokument. Alla i två exemplar. Men som tack ingick biltvätt.

Nu över till annan teknik. Att titta på tv här är en utmaning när man inte behärskar spanska. Svtplay använder vi flitigt. Och vi har en generös son som delar med sig av sina HBO- och Netflixabonnemang. Men de känner av vilken ip-adress man kopplar upp sig ifrån och vi som har en spansk adress får inte se allt på svt. Nästan ingenting, typ. Eller så får vi inte svenska undertexter. Möjligen rumänska.

Lösningen heter VPN. Enkelt uttryckt: man kopplar upp sig mot en server i Sverige, som i sin tur kopplar upp en mot den streamingtjänst man vill åt. Har funkat bra hittills. Speciellt sen vi bytte router till en som kan köra vpn-tjänsten direkt så att hela nätverket blir ”svenskt”.

Kruxet är bara att vissa sajter kan känna av att man inte riktigt är den man utger sig för att vara. Som tv4play till exempel. Sfanytime vill inte heller vara med. Eller SAS hemsida. Så det finns en viss oro att vi blir nedsläckta på andra ställen vad det lider.

Medan Maken väntade på att bilen skulle bli klar på verkstaden, ägnade jag mig åt att komma underfund med hur vi skulle kunna köra Windowsprogrammet Film&TV så att filmerna visas på vår platt-tv. Det går inte på min ålderstigna dator, som saknar en viktig komponent. Men den nya, två dagar gamla, borde vara med på noterna.

Hur jag än gjorde fick jag inte upp valet att sända filmvisningen till tv:n. Jag konsulterade både google och youtube. Det fanns hur många råd och dåd som helst. En massa indier förklarade på broken english hur man skulle göra. Och det var precis så som jag redan hade testat femtielva gånger.

Efter ett par timmar insåg jag att jag hade missat det mest grundläggande. Så är det ofta. Man är dummare än folk och man själv tror. Ingen ifrågasatte om man verkligen hade klarat av steg ett i processen.

Den nya datorn hittade helt enkelt inte vår tv-skärm på nätverket. Jag hade nämligen inte lagt till den enheten i Kontrollpanelen. Och när jag gjort det och datorn och tv:n hälsat på varandra gick det hur bra som helst.

Nada mañana-mentalitet

Varför skjuta upp till morgondagen det man kan göra redan idag? Maken upptäckte att Mediamarkt har söndagsöppet. Till klockan 23. Varför vänta längre än man behöver? När man kan köpa en ny dator redan idag? Jag konsulterade Sonen och han gav oss råd om processor och ram-minne.

Okej, okej, vi åker väl dit, sa jag i förvissningen att den modell vi tittat ut på nätet inte skulle finnas i butiken. Så fel man kan ha. Det fanns minst ett dussin prydligt uppställda i hyllan. Men att handla på spanska Mediamarkt är ingen barnlek. Tysk nogrannhet parad med spansk byråkrati, typ. Varje kund tar en evighet. Det går inte att plocka det man vill ha ur sin hylla och gå till kassan. Nej , man måste konsultera en säljare på butiksgolvet. Och där är det givetvis kö, som tuffar väldigt långsamt framåt.

Allt ska säljaren mata in i registret. För- och efternamn, adress inklusive det superviktiga postnumret, telefonnummer, mejladress, nationalitet. I Spanien har man en egen variant av personnummer, så kallat NIE. Omöjligt att komma ihåg eftersom det saknar logik.Det skulle med. Som tur är har jag den uppgiften sparad i mobilen. Nästan så man undrar om det hela gäller en visumansökan. Allt printas ut och SEN kan man ställa sig i kassakön.

Väl tillbaka hemma började Maken konfigurera nya datorn. Så kom han till fältet ”registrera ditt Windowskonto” fast på engelska. Där tog det stopp. Användarkontot är nämligen lika med mejladress. Men hur vi än försökte gick det inte att få till alfakrullet. Trots svenskt tangentbord. AltGr + 2 gav ingenting.

Vi ringde Sonen, som inte svarade. Orkade han inte med mer datasupport? Förbannade han att han gett oss råd över huvud taget? Vi bestämde oss för att inte fortsätta på fastande mage. Då är det så mycket svårare att möta motgångar. Efter middagen gick Maken lös på problemet igen. Och voila! plötsligt fanns det ett @ i registreringsfältet.

Hur gjorde du? Inte vet jag, men jag valde stor bokstav, tror jag. Tryckte du på shift-tangenten eller CapsLock? Shift, vad är det för en knapp?

Nåja, det gick att komma vidare med konfigurationen och ett par timmar senare ringde Sonen. Han bekräftade att för att få ett at-tecken på ett spanskt tangentbord ska man trycka Shift + 2. Men jag hade ju valt svenskt. Spelar ingen roll, så länge som konfigurationen inte är klar är tangentbordet spanskt på en spansk dator.

Jag är glad att det inte var ett franskt tangentbord. De är rent obegripliga. Nu gäller det bara att få Windows 10 att bli svenskt. Det menyval som ska fixa det finns inte som alternativ i Kontrollpanelen.

Krackelera

Jag har konsulterat bloggen och kommit fram till att min dator är nio år. Drygt. Jag har behövt köpa nytt batteri, ny nätadapter och installera Windows 10 på den, men än så länge tuffar den troget på.

Annat är det med Makens laptop, som  inte ens är hälften så gammal. Jo, den tuffar visserligen på, men idag när han  flyttade sin dator från ena sidan av köksbordet till den andra, sa den ifrån. Han lyfte den uppfälld i skärmens övre, högra hörn och det var inte alls populärt. Skärmen lossnade från själva ramen och en liten hög med platsdetaljer ramlade ut från gångjärnet. Och nu går datorn inte att fälla ihop.

Maken såg inte särskilt ledsen ut för det. Han tillhör nämligen den skara människor som gärna köper nytt. Själv avskyr jag att behöva lägga pengar på saker vi redan har.

I morgon åker vi till Mediamarkt, har han bestämt. Jag är skeptisk. Min upplevelse är hela stora butiken bara består av varuprover, men hyllorna där varorna ska stå, gapar tomma. Så vi får väl se om det blir någon ny maskin. Eller om vi får beställa på nätet. Envío gratis för beställningar från 26€ och uppåt.

Dilemma

Vi har grannar i kvarteret. Närmare bestämt 32 stycken Men de bor inte här permanent utan de flesta har bostaden som ett andra hem. Som grannen under oss till exempel. Han är svensk och har två barn och numera en ny sambo. När han insåg att de inte skulle kunna komma hit på ett tag bad han oss via messenger, slå lite vatten på deras blommor. Visst, tyckte vi och vattnade hans växter så långt vår slang räckte in på hans uteplatser när vi ändå vattnade i vår rabatt.

När restriktionerna för utlandsresor lättade, kom en annat grannpar hit. De hade också blivit kontaktade Peter under oss. Och fått uppdrag att fixa vattnandet. Med instruktionen att ta sig över den låsta grinden och sätta igång den automatiska och programmerbara bevattningen.

Då får vi bara hoppas att den fungerar. Vi fick aldrig igång vår förra sommaren och det tog nästan livet av citronträdet på takterrassen. Några sommarmånader utan vatten tar död på det mesta i växtväg. Utom möjligen kaktusar och aloe.

Efter ytterligare några veckor kom Peters dotter ner hit tillsammans med en kompis. Jag vet inte om hon gjorde något åt vattningen. Men jag kunde se att hon öppnade vredet till automatbevattningen ett snäpp mer än vad grannen som klättrade över den låsta grinden hade gjort.

Nu har det gått fjorton dagar till och Peters växter, framför allt hans citronträd, ser bara mer och mer moloket ut. Inte för att det var så vackert innan sommaren, men ändå. Det är bara att konstatera att bevattningen inte fungerar som den ska.

Nu är frågan: ska vi ingripa eller inte? Slå på lite vatten när vi ändå själva är igång? Jag tycker synd om växterna som förmodligen går sotdöden till mötes. Maken tycker att grannen får skylla sig själv när han engagerar flera andra i problemet. Då får de ta över ansvaret.

Bästa lösningen vore om Peter själv kom ner och tog hand om sitt. Snarast.

Feber

Om det här året hade varit som det borde, hade vi varit i Stockholm nu. Det är alldeles för varmt här under juli & augusti. Och nu är det semestertider för spanjorer och fransmän så trycket på vår kuststräcka är enormt.

Istället för en långpromenad bestämde vi oss för att ta en biltur. Vem pallar att röra på sig när temperaturen når över 35? Inte jag i alla fall. Då känns det bättre med ett utrymme där en AC håller 21.

Ett beslut, som kändes sådär efter några kilometer. Som alltid. För min erfarenhet är att folk kör sämre och sämre ju längre söderut i Europa man kommer. Vi körde på en smal, kurvig väg med återkommande sträckor med omkörningsförbud. Och sträckorna där det var tillåtet att köra om var korta och få.

En normalspanjor kör så fort det bara går, oavsett hastighetsbegränsning. Stoppar först när han når upp i arslet på framförvarande bil. Det vill säga oss som är lite försiktigare av oss. Där ligger han och avvaktar. Inte så länge som man skulle önska. Idag var vi med om tre incidenter där folk körde om när de inte borde.

Området inåt landet är väldigt torrt, från stäpp till öken. Om det inte vore för konstbevattningen introducerad av morerna vore landskapet antagligen obeboligt. Nu producerar området en stor del av den spanska grödan.

Det ställde till det ordentligt i september förra året. Då regnade det vansinniga mängder och vattnet drog med sig konstgödsel och miljögifter från odlingslandskapet ner i Mar Menor, Spaniens största saltbassäng. Fiskarna kvävdes av övergödningen och även de mänskliga fiskarna kan hålla sig för skratt när ingen längre vill köpa deras fiskar.

Vi körde mot bergen med förhoppningen att det skulle vara svalare i mer höglänt terräng. Nix, det var tvärtom. Eller så kom vi inte tillräckligt högt. Annars finns det berg som kan mäta sig med Kebenekajse bara halvannan timme härifrån. Men så långt kom vi inte den här gången.

Nu visar termometern på 32 grader och om sisådär en timme tänder vi grillen. Maken har fått bestämma och då blir det nötkött.

Härdad

Solljuset är inte bara en källa till liv. Blir det för mycket av den varan så är det väldigt nedbrytande. Plast till exempel tål nästan ingenting. Som klädnypor, de åldras väldigt fort i solenoch drabbas förr eller senare av benskörhet. På den omgång jag köpte förra året har plastskänkel efter skänkel gått av. Och några hederliga nypor i trä har jag inte sett här.

Klädnypor finns säkert på Mercadona, sa jag. Förra årets lime-gröna inhandlade jag på Alcampo. Det gör jag inte om, eftersom de egentligen var alldeles för små. Men var i hela världen hittar man nyporna i butiken?

Jag letade på avdelningen för tvätt- och sköljmedel. Nada nypor. Sen bland rengöringsmedel och städattiraljer. Inga där heller. Jag får helt enkelt fråga en anställd. Men vad heter klädnypa på spanska? Google svarar: pinza de ropa. Tjejen i den gröna uniformen viftar med handen mot hundmatsavdelningen.

Fattade hon verkligen vad jag ville veta? Det borde hon, eftersom jag visade googleresultatet på min mobil om utifall mitt uttal var alldeles uppåt väggarna. Och mycket riktigt. Där bland diverse hundgodis låg klädnyporna. En spansk självklarhet, tydligen.

mascarillaI morse förpassade jag de gamla klädnyporna till sophinken och hängde tvätten i de nya. I tvättmaskinen låg det, förutom kläder, även engångsmunskydd. Hela två stycken. Maken påstod att han känt igenom sina fickor. Men efter hård press medgav han att han bara klämt på utsidan av shortsen.

Nu vet jag i alla fall att munskydden tål tvätt i 40 grader utan att de går sönder. Men de lär knappast vara någon större mening att hänga dem på tork i den gassande solen.

Hemlagat

Det händer att jag fastnar i filmer på FB:s avdelning Watch. Speciellt när de handlar om matlagning. Idag gick jag igång på en massa klipp med recept på aubergine. En vacker grönsak, men som andra i hushållet inte är så förtjusta i att äta.

Inslag efter inslag visade på den ena fantstiska rätten efter den andra. En rätt påminde till utseendet om ugnsbakad falukorv, en anrättning som var väldigt gångbar i hushållet när våra barn var små. Man tog en falukorvring, skivade den inte helt ner och stoppade ost och tomat mellan skivorna. Stekte hela konkarongen i ugnen med lite riven ost på toppen.

I auberginereceptet ersatte äggplantan falukorven, i stället för tomatskivorna petade man ner köttfärs blandat med ströbröd, lök och ägg mellan augergineskivorna. På toppen riven ost plus tomatpuré blandat med olja. Och sen skjuts in i ugnen.

Resultatet såg gott ut. Aubergine är inga problem att införskaffa. Den känns lätt igen i grönsaksdisken. Och övriga ingredienser är stapelvaror. Utom breadcrumbs. Vad heter det på spanska? Och finns det över huvud taget i affärerna? Det heter pan rallado enligt Google. Alltså rivet bröd, precis som riven ost heter queso rallado.

Då slog det mig att det var så man sa i min barndom. Alltså rivebröd och inte ströbröd. Precis som skollunchen på den tiden hette frukost.

Maken påstod att han aldrig hört begreppet rivebröd. Möjligen skorpbröd. Men matlagning stod inte högt i prioritet i hans barndomshem, så hans synpunkter på det området väger inte så tungt.

Wikipepanralladodia ger mig i alla fall rätt. Ströbröd som begrepp är inte belagt i svenskan förrän 1972.

Jodå, Mercadona har rivebröd. Hemlagat (casero) dessutom. Nästa gång vi handlar gäller det bara att hitta var man har gömt produkten.

I spanska affärer placeras inte varorna efter samma logik som i Sverige.

Jalu

Nej, jag är inte missunnsam. Om jag får säga det själv. Jag är snarare oftast glad å andra vägnar. Det är bara ibland som jag inte tycker att vedervärdiga människor förtjänar framgång. Men det händer ändå att jag kan känna en viss avundsjuka. Till och med mot trevliga människor.

Folk som disponerar över en massa kvadratmeter till exempel. Många fler än de egentligen behöver. Så stora ytor att de behöver hjälp med att hålla efter dem. Det skulle jag också vilja ha. Kanske inte hjälpen men själva lebensraumet. Fast jag innerst inne inser att då borde jag ha gjort andra val i livet.

Men om jag skulle komma med en liten, liten önskan för framtiden så vore det ett kök som är tillräckligt stort för att rymma en kyl- och frys-kombo. Med ismaskin i frysdörren. Det vore nått i sommarhettan. Vi har varit hemma hos folk med nyrenoverade kök och de har självklart försett sig med ett dylikt skåp. Grattis, säger jag!

En gång i forntiden, när vi själva hade ett stort kombinerat kyl- och svalskåp bredvid en lika stor frys, fanns vad jag vet inga frysar med ismaskiner i dörren. Och hade det funnits, hade vi förmodligen inte tyckt att det varit värt pengarna. Om vi hade haft några. Och efter det glada 80-talet har våra kök inte rymt mer än en kyl/fryskombo.

Själv tröstar jag mig själv med att läsa recensioner på nätet. Vart och varannat skåp verkar ha problem med själva isproduktionen. Som ger upp lagom till att garantitiden gått ut. Men vad är en bal på slottet???

Allegrekisk

Jag tål inte alkohol.
– Vem f-n gör det! Skulle Åke på förra jobbet ha sagt. Eller heter det förrförra, när man inte längre har något jobb. Jag vet inte. Hur som helst verkar det som jag blir dålig i magen så fort jag dricker rödvin. Alltså ska jag inte dricka rödvin så fort.

När man blir bortbjuden nu för tiden får man ofta frågan om det är något man inte tål. Själv är jag tålig. Möjligen att rå paprika kan ställa till det, men det petar man enkelt bort.

Andra kan vara svåra att vara till lags. Vi hade en familj hemma hos oss i höstas. Fyra personer. Pappan – vegan, mamman – glutenallergiker, dottern – allergisk mot mjölprotein och sonen tålde inte fisk och skaldjur.

Familjen erbjöd sig att ta med sig egen mat.
– Kommer inte på fråga. Jag löser det.

Även om det komplicerade saker och ting. Svårast var nog mjölkproteinet. Till och med margarin gick bort. De sorter jag hittade innehöll en liten gnutta skummjölk. Det fick bli flera olika rätter med tydlig innehållsförteckning.

Det här med rödvinet kommer helt klart att påverka min självbild. Eller så får jag gå över till  det rödas sura kusiner i form av vitt eller bubbel.

Och jag läser och vet saker. Just nu är jag på upploppet i Ulf Lundells Vardagar 3. Och jag vet med säkerhet att han blir gubbigare och gubbigare för var vardag som går.

En viss övermättnad

Förra helgen vågade vi oss på en utflykt. För att träffa folk. Lite läskigt efter nästan ett halvår som eremiter. Okej, det kanske bara är fyra månader men det känns som en evighet.

Några vänner från Stockholm hörde av sig. De har en lägenhet norr om Alicante och de ville återgälda en middag hos oss i höstas. Vi svarade ja, med en viss bävan. Man vet ju hur man lullat på som vanligt i Sverige. Plus att man onekligen blir lite karantänskadad.

Precis när Spanien stängde ner i mars hörde ett annat svenskt par av sig. De är bofasta här, också norr om Alicante och även vänner till de som bjöd oss nu. ”När det här är över och man får förflytta sig som man vill, vore det kul om vi kunde träffas. Om ni vågar, förstås.”  frågade de.

Om vi ändå ska vara våghalsiga är det lika bra att samordna det hela. Tänkte vi och klarade av besöken samma helg.

I Spanien gör varje region/provins lite som de själva vill. Här oss oss är man väldigt restriktiva. Munskydd överallt, inklusive på stranden. Skor på fötterna ända fram till vattenbrynet. I El Campello åtta mil härifrån var det okej att strosa på stranden utan vare sig skor eller munskydd. Trots att det var betydligt fler på den stranden än de häromkring.

Vi tog risken och promenerade i en dryg timme i vattenkanten. Väjde för folk på väg upp och ner i vattnet. Och nu har det gått en vecka utan några symtom.

Om det här året hade varit som förra, hade vi varit i Stockholm. Det är för varmt och för mycket folk under juli-augusti. Jag är inte riktigt skapt för stark sol och hög värme. För lite pigment och för mycket fett. Så jag håller mig helst i skuggan. Men när temperaturen passerar 30, hjälper det inte.

Hemlängtan blir inte bättre av att vänner och bekanta visar upp hinkvis med bär och svamp i sociala medier. Eller hur de har hemester/svemester och gör utflykter med familj och vänner.

Då känns det som jag begränsas av en mental fotboja.