Äntligen måndag!

Vissa helger går det för runt. Som den senaste. Då är det nästan så att jag längtar till jobbet och bara få sitta och pula med mitt. Inte bara sköta en massa praktiska göromål. Och framför allt saknar jag tystnaden.

Det uppstår liksom mer och högre ljud ju flera man är i samma utrymme. Så nu har jag till exempel hört Jägarna 2. Alltså inte sett den. Om den var bra? Maken tyckte det. Själv har jag ingen uppfattning och filmens kvaliteter. Och kalla mig gärna gammalmodig men jag skulle vilja huta åt manusförfattarna ordentligt.
– För helvete, Steffe & Björne! Måste alla människor svära så in i vassen i filmen? I 190 minuter svors det så att jag skulle vilja tvätta munnen med tvål på Rolf Lassgård med flera. Pratar svenska poliser verkligen på det viset? I så fall skulle de också behöva en omgång.

Små tjejerna vill gärna kolla på Nickelodeon, en tv-kanal som sänder en massa serier som vänder sig till barn och ungdomar. En favorit är True Jackson. Jag hatar ljudet från den. Dubbad med svenskt tal men bibehållet gapflabb i bakgrunden. Och alla dessa high school-historier. Också dubbade. Med mobbning, skolbaler och dejting. Och mer gapflabb. Jag stänger av eller byter kanal så snart jag kommer åt.

Så det var med lätta steg jag tog mig till jobbet i morse. Men det blev ingen stilla dag i kontorsstolen. Jag for som en skottspole från än det ena och det andra. Så pass att lunchtiden halverades på grund av ett möte som drog ut på tiden.

Och inte kom jag därifrån i tid heller. Det blev istället ytterligare 45 minuter in på kompbanken.

Runt vårt köksbord

På förmiddagen fördrev My och jag tiden med en omgång Alfapet. Hon börjar bli riktigt duktig. Och vi hade glädje av min telefon med nedladdad SAOL. Som att ten är helt okay ord fast vi inte hade en aning om att det inte ens fanns.

Efter lunch blev det kortspel. Noa fick kläm på grunderna i whist och sen drog vi några omgångar casino. Så tränar man huvudräkning på ett roligt och effektivt sätt. När Stella dök upp efter middagen övergick killarna till film och tjejerna inklusive jag, fortsatte med kortspel. Vändåtta, svälta räv och finns i sjön. Jag var tvungen att kolla reglerna för svälta räv på nätet. Jag minns att vi spelade det när jag var liten, men inte vad det gick ut på.

Den stora anledningen till att vi höll oss inomhus och hemmavid skyller jag på Noas fot. På hans skolgård finns det en iskana och i onsdags åkte Noa i den ihop med en massa andra. Någonstans i tumultet slog han i foten så illa att det blev en spricka i ett av fotens ben. Nu hoppar han runt på kryckor.

Här har tjejerna lagt kortleken åt sidan och övergått till elektroniska spel. På Movie Star. En sån där sajt som vänder sig till flickor, som gillar kändisar och shopping. Bland annat. (Och jag erkänner, jag kollar in Wunderbara Klara under tiden.)

“Farmor, vem spelade Lara Croft i Tomb Raider?” “Angelina Jolie” hojtar jag tillbaka. Och då får tjejerna 10 kr till att shoppa för.

Hur jag gjorde med tjejträffen?

Jo, jag tog 806:an från Gullmarsplan. Kön var på busshållplatsen var hur lång som helst. Och det finns en oskriven lag i Stockholmstrafiken, som talar om hur man ska bära sig åt i väntan på bussar. När man ska köa och när man inte behöver göra det. Vid busshållplatser i innerstan kan man stå lite hur som helst, gå på bussen som det faller sig. Innerstan = ingen kö. Men när det handlar om matarbussar, som Tyresö-Haningebussarna vid Gullmarsplan, då ska man köa. Tränga sig är snudd på straffbart.

Bussen var tre minuter sen och chauffören öppnade bakre dörrarna för att påskynda påstigningen. Men jag stod snällt och väntade på att gå på längst fram eftersom jag ville få en stämpel på alla mina tre åkremsor. Två av dem har legat länge och skräpat i min ficka. De hade bara en kupong var kvar. Men bussföraren var angelägen att komma iväg och viftade bara bort alla med remsor. Inklusive mig. Så jag åkte gratis.

Kvällen med tjejerna blev trevlig sånär som på Syrran. Hon har en upphängning på vår barndom och försöker hela tiden backa tillbaka till den. Och jag byter samtalsämne så fort jag bara kan. För hur intressant kan det ämnet vara för andra?

Äldsta tjejen var runt 90 år och hon imponerar verkligen. Hur vaken som helst och hela tiden med i matchen, som Maken skulle ha formulerat sig. Men lite knackig rent fysiskt så nu har hon flyttat in hos äldsta dottern. Som i sin tur blir pensionär till sommaren.

Hemfärden? Maken tyckte att jag skulle ta taxi. Det tyckte inte jag. Syrrorna har bättre koll än SL:s reseplanerare och sa bestämt att bästa alternativet var buss 807 från Brandbergen. Och lovade skjuts dit. Men precis när vi kom fram till hållplatsen stack bussen iväg. Lillsyrran vände snabbt bilen och körde ikapp och om bussen och jag hoppade av bilen vid nästa hållplats och klev på bussen där istället. Och fick tre stämplar på tre olika åkremsor.

Bussen snirklade sig igenom Trollbäcken, Tyresö och Gudö. Vid Gullmarsplan klev jag och en massa ungdomar av. Deras kväll hade inte börjat ännu. Min var nästan över. Jag fick vänta i 6 minuter på 4:ans buss, som tog mig ända fram till porten där jag bor.

Slutsats: Varför gruvade jag mig över huvud taget?

Moraliskt dilemma

Vänskap måste odlas för att vara bestående och det är väl en av mina svagheter. Jag är lite bekväm av mig helt enkelt. Och det ger anledning till en viss ruelse.

Jag fick en inbjudan till tjejträff, som jag tackade ja till. Den ska gå av stapeln imorgon fredag och tjejerna är i det här fallet är inte purunga utan i min ålder, alltså runt 60. Några är släktingar, det vill säga mina syrror, andra är släkt till släkten, det vill säga svägerskor till Lillsyrran. Plus ett mindre antal mer eller mindre bekanta.

Ett aber i sammanhanget är själva platsen för träffen. Inte så mycket för övriga tjejer men för mig. Lillsyrrans ena svägerska, som står för det hela,  bor nämligen ute i en av kranskommunerna. I området med det märkliga namnet Norra Söderby. Och det ställer till problem för mig som inte har bil utan anlitar kollektivtrafiken.

Att ta sig dit går geschwint; buss från Gullmarsplan som stannar nästan utanför dörren. Hemresan däremot, ser ut att bli ett projekt. Trafiken i Stockholmsområdet fungerar alldeles utmärkt i rusningstid. När den fungerar, vill säga. Men den är uppbyggd för att sköta transporter till och från arbetsplatser.

För att komma tillbaka in till stan från Norra Söderby, föreslår SL:s reseplanerare en promenad på 1200 meter på gångvägar jag inte känner till. Ensam i mörkret. Ett annat alternativ är att ta bussen till Handen och pendeltåg därifrån. Båda valmöjligheterna tar en mindre evighet. Och att åka kommunalt en lönefredag är ingen höjdare.

Så nu funderar jag på hur jag ska göra. Ska jag ringa och säga att jag inte mår så bra? Men det vore ju att ljuga eftersom jag sällan mår dåligt. Eller ska jag säga att Maken är satt ur spel på ett eller annat sätt och jag måste ta hand om barnbarnen. Ett annat alternativ är att jag säger som det är; att jag tycker att det blir för krångligt. Eller så får jag göra det som antagligen är det enda rätta; åka dit och ta omaket med den långa hemresan.

Hjälp! Hur ska jag göra?

Ungefär som vanligt

Vareviga förmiddag brukar jag tänka: Idag ska jag kompa och gå riktigt, riktigt tidigt. Medan det fortfarande är lite dagsljus. Så slut som jag känner mig. Men hur blir det? Oftast åtminstone en halvtimme till på kompsaldot, så nu har jag slagit i taket med 80 timmar. Det vill säga 14 dagars inarbetad arbetstid tillgodo.

Idag var det likadant. När jag landade på kontorsstolen vid åtta, tänkte jag: Idag ska jag gå hem tidigt. Och sen gick dagen sin gilla gång medan jag pillade med statistik beställd av en överordnad. En beställare som tillhör den riktigt svamliga sorten. Så jag ställer några kompletterande frågor för att begripa hur han menar och får svaret, som knappast gjorde mig klokare: Du kan säkert strukturera upp det på bästa sätt.

Och då gör jag det och inser att statistiken kommer att fylla ett Excel ark med massor av kolumner och tusentals rader. Mailar en ny fråga. Kan vi inte göra så här istället? Det blir mer lättförståeligt på det viset. Och får ytterligare ett obegripligt svar på svengelska. Det stod nått om Query, batch, submit och implementation. Utfästelser vs reality och lite annat jibberish. Då tröttnade jag, stämplade ut och gick hem.

Förresten firade jag att det är den 25. Lönedags. Först med att uppgradera mitt Spotifykonto. Jag har varit gratiskund och uthärdat reklamen, men sen man införde regeln att man bara får spela samma låt fem gånger blev det hela ohållbart. För jag gör gärna det; spelar samma låt om och om igen.

På hemvägen investerade jag i ett hopfällbart durkslag i limegrön silikon. Fiffig modell eftersom det tar liten plats, både i skåpet och i diskmaskinen. Och bra mycket bättre än det gamla från Ikea. Det har alldeles för stora hål, vilket gör att spaghettin lätt ålar sig ut och glider ner i slasken. Så nu är jag väpnad till tänderna inför helgen när barnen kommer.

En dåres försvarstal från Bokus låg och väntade på hallgolvet och eftersom jag är vid stadd kassa, betalade jag den på en gång. Allt som allt försvann 170 kr på en dag och på saker om bara jag ville ha.

Sen lagade jag mat, åt och tog jag kväll.

Lite trevande

Jag gör ett försök att komma igång igen. Fast det känns både trögt och tungt. Annaa Mattsson var liksom motorn i min del av sfären tantblogg.se. Eller vad jag ska kalla det för. Nu får jag göra en ansats att paddla omkring lite mer på egen hand.

Vi hyrde bil i helgen eftersom vi var bjudna på stor fest i Jönköping. En konsekvens blev att jag fick äta upp mina åsikter om dubbdäcksförbudet på vår gata i stan. Det tog en timme för Maken att ta sig hemifrån oss för att hämta mig på jobbet i fredags. Enda alternativet, Ringvägen, var en enda lång bilkö.

En annan konsekvens var att behovet av garderobsförnyelse kändes akut. Det parat med rabattcheck från KappAhl gjorde att jag köpte mitt livs första exemplar av Den lilla svarta. Och jag var inte ensam om att ha på mig svart klänning på balunsen. Av de övriga kvinnliga deltagare hade säkert 90 % det.

Sista avsnittet i miniserien Mildred Pierce sändes igår kväll. Det hade jag gärna ventilerat med Annaa. Jag tycker att serien var både bra och välgjord. En bok, film eller tv-serie kan vara bra utan att huvudpersonen behöver vara genomsympatisk. Tycker jag. För så ser det ut i verkliga livet. Jag är säker på att alla människor som jag gillar har en del dåliga sidor. Vem har inte det?

Och jag vidhåller: Kate Winslet är en riktig stjärna. Om inte bäst.

Efter Mildred tittade vi på Guldbaggegalan. Och apropå klänningar: Hade Lisa Aschan bara provat klänningen genom att stå rätt upp och ned? Inte rört sig i den? Det såg ut så eftersom den höll på att trilla av henne hela tiden.

Om mamma hade sett Sanna Lundell hade hon sagt till på skarpen:
– Ta genast ut tuggummit! Det ser bara typigt ut att sitta så där och idissla, som en ko i bänkraden.

Inte riktigt i form

Nej, nu kan jag inte sitta här och låtsas som det regnar. För det gör det inte alls. Tvärtom. Solen lyser från en nästan klar himmel. Men det känns dystert ändå. En av mina bloggkompisar har plötsligt tystnat mitt i steget kan man säga. Annaa Mattsson är död och jag tänker på hennes barn. Vuxna visserligen. Men nu alldeles föräldralösa. Det är för sorgligt.

Och jag saknar henne. Vi träffades aldrig i verkliga livet men har hängt ihop i bloggvärlden sen 2006. Läst och kommenterat varandras inlägg. Haft synpunkter på stort och smått. Mer stort hos Annaa än hos mig. Delat åsikter. Ofta. Ibland inte och då har i varje fall Annaa inte stuckit under stol med det. Det känns tomt.

Stockholm läser mer

Årets bok i projektet Stockholm läser presenterades häromdagen. Och eftersom jag läste förra årets lilla pocket Norrtullsligan, tänkte jag även ta mig an Strindbergs En dåres försvartal. Jag har beställt den från Bokus och endera dagen kommer ett sms till min mobil att boken ligger och väntar på Saras tobak. Bra det där med sms istället för avisering med posten.

När jag beställde på Bokus behövde jag bara ange mitt personnummer och med ett musklick kunde jag hämta namn- och adressuppgifter. Fiffigt, tänkte jag och alla fält fylldes snyggt och prydligt. I fältet förnamn fanns det till och med rum för alla mina förnamn, det vill säga 33 tecken. Men vad händer när jag bekräftar uppgifterna? Felmeddelande dyker upp: Hoppsan, något gick snett: Förnamn innehåller för många tecken.

Varför ger man utrymme för alla dessa bokstäver om det ändå inte fungerar? Det tycker jag är konstig programmering. Jag fimpade Ericsdotter och nöjde mig med de tre första förnamnen.

Annars håller jag mest till i Indien. När jag läser, alltså. Jag har pausat Den sjätte gudinnan till förmån för Vikas Swarup och De sex misstänkta. Som känns bra mycket intressantare. Författaren är samme man som skrev Slumdog millionaire.

På min gata i stan

Först trodde jag att det var jullovet, men nu kan jag konstatera att det fortfarande håller i sig. Så tyckte jag inte att det var förra vintern. Jag tänker på trafiken på Söder och effekten av dubbdäcksförbudet på Hornsgatan. Det är helt klart mycket färre bilar i området där jag bor. Annars brukar trafiken gå i ett. Utan några större luckor mellan fordonen. Man får vackert vänta in grön gubbe för att korsa Hornsgatan. Så är det inte nu. Det är tomt på bilar mellan varven och det tycker jag är skönt.

Nu hör jag hur folk tänker: Varför bor människan i stan om hon har synpunkter på trafiken? Det kan väl knappast ha varit någon överraskning att det far runt en massa bilar på gatorna? Och är det bättre att folk måste köra långa omvägar för att komma dit de ska? Det resulterar bara i mer avgaser. Plus att man flyttar problemet till andra gator.

Det är just den här typen av resonemang jag vänder mig emot. Att det är självklarhet för bilburna att de ska kunna framföra sitt fordon när som helst, var som helst och snudd på hur som helst. Som om det inte fanns andra lösningar än att ta bilen dit man ska. För det gör det i Stockholm innerstad.

Och vad det gäller att köra hur som helst, så verkar många bilister (läs unga män) tro att lutningen upp från korsningen vid Ringvägen till Ansgariegatan i själva verket är en avskjutningsramp. De gasar allt vad de kan så att de flyger över krönet vidare ner mot Hornstull.

Jag har sorg

I vårt hus bor en man, som blev arbetslös vid årsskiftet. Honom är det synd om. Men eftersom jag är min mors dotter, så är det egentligen mer synd om mig. Som är tvungen att ändra mina vanor.

Den numera arbetslöse körde nämligen ut Aftonbladet i Stockholmsområdet. Och den tidningen levereras inte om aftonen, som namnet antyder, utan tidigt om morgon. När grannen var klar med dagens utkörning brukade han lägga en bunt med överblivna tidningar i ett av trappfönstren. Det hade Maken och kvarterets pensionärer glädje av.

Efter avslutad arbetsdag brukade Maken ta med sig ett tidningsexemplar upp till lägenheten. Och när jag kommit hem efter väl förrättat arbete brukade jag lägga mig i soffan och läsa det uppburna bladet. Det var alldeles lagom avkoppling innan jag tog mig an middagsmaten.

Maken köpte en flaska whiskey till herr Mårdgren på hemvägen från Kap Verdeöarna. För då visste vi inte att mannen var uppsagd. Det var när drycken överlämnades som han sa att det snart var slut med gratisläsningen.
– Och det säger du nu? tänkte Maken. Kunde du inte kläckt ur dig det tidigare. Då hade jag inte behövt göra mig till på det här sättet.

Så det blir ingen mer kvällstidningsläsning. Varken för kvarterets pensionärer, Maken eller mig. Annat än på nätet.

Tomt

Ja, det är tomt på jobbet. För att inte säga dött. Mina mesta medarbetare är frånvarande. En är i Afrika och en är sjuk. Allt känns bara som ett vakuum och jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra.

Då bestämmer jag mig för att ta lunch. Man kan inte skapa på fastande mage. Tror jag.

Lugna gatan

Hemmet är återerövrat. Smulor och damm är borta från vertikala ytor. Tvätten tvättad, disken diskad. Barn och Make utvisade till Filmstaden, Medborgarplatsen och nu lägrar sig lugnet. Och jag kan sitta här och vara mig själv nog.

Den här helgen har hemmet dessvärre visat sig vara lite låghalt. Både här och där. Det började med duschkabinen. Den står på fyra ben och det högra främre benet vek sig. Inte så konstigt med tanke på att två människor klivit in och ut ur duschen någon gång per dag under 20 års tid.

Nummer två var en av barnens sängar. Den låga, som man skjuter in under den högre, när man ska bädda. Den sängen går på hjul och de främre hjulen lossnade igår. Båda på en gång. Inte så konstigt, det heller eftersom hjulen satt fastskruvade med små skruvar i kortänden på en spånplatta.

Idag, när jag tömde diskmaskinen, hittade jag saker på botten av maskinen. Plastdetaljer och stålkulor, som jag inte stoppat in. Vid närmare kontroll visade det sig vara prylar som underlättade utdragandet av övre våningen. Och gjorde att den hängde rakt. Nu hänger övre våningen lite snett framåtlutad och man får lyfta korgen lite grann för att få in den ordentligt.

Diskmaskinen är över elva år och den kostade nästan 10 000. Vi har alltså haft den i 4 126 dagar och den har kostat oss 2,42 per dag. Och jag har ingen lust att kalla på service. Jag minns att senaste gången gick det på 2 000 kr bara för att få diskmedelsluckan att öppna sig när den borde. Hoppsan, lägger jag på det på priset så blir dagskostnaden nästan tre kronor.

Dåliga saker brukar komma tre och tre. Är min erfarenhet. Så jag hoppas att måttet är fyllt nu.

Så kall ni är om handen

På två dygn förlorade jag halvtannat par med vantar. Först försvann mina svarta fingervantar. När jag gick in på Konsum tog jag av mig vantarna och när jag kom ut ur affären hade de gått upp i rök. Jag tog ett varv till i butiken utan att hitta så mycket som en tummetott. Och jag har efterlyst dem i efterhand utan att få napp.

I tumultet när jag hämtade Sally försvann nästa vante; den svarta tumvanten. Bara den ena. Men vad ska man med en vante till när man har två händer? Så den kvarvarande åkte i soporna.

Nu har jag införskaffat ett nytt par. Svarta tumvantar för 99 kr på Lindex. Jag hoppas att de är varma. För det är inte alltid som tjocka vantar är det. Jag har ett vitt par som ligger i hallbyrån. Ett felköp från Åhléns. De är riktigt tjocka, men ändå blåser det rakt igenom dem. Så jag blir väldigt kall om handen.

Om några minuter ska jag göra jungfruturen med de nya vantarna. Då lär det visa sig om de håller måttet.

Apropå mammor

När jag talade om för Syrran att vi sagt upp vårt fasta telefonabonnemang blev hon alldeles ställd. Hon älskar att prata och eftersom hon har fysiska begränsningar så blir det mycket per telefon. Syrrans begränsningar är inte bara fysiska utan hon har dessutom väldigt begränsad ekonomi. Det gör att hon inte gärna ringer till mobilabonnemang. Så nu ringer hon bara mig när jag är på jobbet.

För var gång vi pratas vid så är hennes minne av vår gemensamma moder ljusare och ljusare. Idag ringde hon strax före lunch. Och när samtalet gled in på mamma hade hon varit helt fantastisk. Mamma alltså. Med tanke på omständigheterna. För tio-femton år sedan lät det helt annorlunda. Låg de inte i luven på varandra så hade de snudd på sagt upp bekantskapen. Men allt det är glömt nu. Och jag orkar inte gå i svaromål.

Mamma var ingen ängel, som Syrran vill få henne till. Möjligen kan jag sträcka mig till att hon gjorde sitt bästa. Men hennes bästa var inte alltid gott nog. Någon mer självupptagen människa har jag knappt träffat i levande livet. Och det blev bara värre och värre med åren.

Allt handlade om henne. Till och med det som hände andra. På något sätt kunde hon bli hjälte i vilken historia som helst. Ett exempel var den gången jag berättade den sorgliga nyheten att Tvåan fått missfall. Då säger mamma:
– Tänk att ingen av mina flickor har fått det. Med betoning på mina. Som om det var hennes förtjänst. Och att det aktuella missfallet var mitt fel. Inte ett ord, som beklagade händelsen.

Syrran har också fått höra knasiga saker under årens lopp. Som den gången hon lyckats gå ner åtta kilo. Då säger modern
– Vad synd att det inte var jag. Då hade det ju synts. Men det och allt annat sårande som kom ut ur moderns mun har Syrran tydligen glömt.

Jag gräver inte ner mig i någon olycklig barndom. För det hade jag inte. Men jag tänker inte göra om den till något den inte var. Och framför allt tänker jag inte göra om mamma så här i efterhand.

Från mild till vild

Först var det Maken, sen var det jag som hämtade Tvåans barn på dagis respektive fritids. Och båda var med om samma sak. Sally var fullständigt omöjlig. Ville inte följa med, ville inte ta på overallen, ville inte ha på sig skor eller mössa. Jag blev helt genomsvettig av brottningsmatchen mellan mig och Sally. Som jag till slut vann.

Hon vrålade hela vägen ner i trapphuset. Men när vi klev ut genom porten var det som att stänga av en strömbrytare. Mössan och kängorna åkte på utan minsta problem och vi var båda vid gott mod när vi hämtade upp storasyster.

Det verkar som Sally sällat sig till the Terrible Twos. I alla fall om jag ska tro på experterna på nätet. Som även tillhandahåller en liten kalylator. Den ger ett exakt svar på när man kan räkna med att det slut på brottning, skrik och raseriutbrott.

Sally was born on October 31, 2009 and is 2 years and 3 months old.

You have 292 days – 13 hours – 50 minutes – and 2 seconds until your child is out of the terrible twos phase.

Så någon gång under den 30 oktober kan vi räkna med att hon är lugn och fin igen.

Blängsylta med tittsås

Igår försov jag mig. I hela tre timmar. En typisk konsekvens av långhelg, då en kvällsmänniska (jag) får leva ut sin läggning. I kombination med att jag stängt av larmet helt och hållet på mobilen. Bara för att inte riskera att bli väckt 5:30 på Trettondagen. Och självklart glömde jag att aktivera larmet igen. Ingen större skada skedd. Avståndet från sängvärme till kontorsstol avverkades på 35 minuter. Men då gick jag inte utan tog tuben.

Sen satt jag på ändan hela långa dagen och lusläste blanketter. Utställaren lovade och svor på att inget var ändrat utan allting såg precis ut som det gjorde förra året. I helsicke heller. Jag hittade minst tio olika ändringar. Man kan inte lita på nån nuförtiden. Speciellt inte kunder. De har aldrig rätt.

När jag glott på skärmen tills ögonen både glödde och rann, gick jag hem. Köpte mat på thaikiosken. Tittade på Mildred Pierce och funderade på om jag skulle skriva en bok. En barndomsskildring där huvudpersonen skulle vara dottern Veda. Något i stil med den, som Anna Wahlgrens dotter knåpat ihop. För Mildred är inte världens bästa morsa, hon heller.

Eftersom hyrtiden för filmen Flickorna i Dagenham, håller på att gå ut, så kollade vi på den. Och konstaterade att den var riktigt trevlig. Men att verklighetens Dagenhamkvinnor från 1968 var bra mycket rundare än skådisarna som agerad i filmen.

Om man väl hamnat framför tv, så är det svårt att komma därifrån. Av bara farten såg vi söndagens avsnitt av Amazing race. Inspelat eftersom jag passade barnbarn. Däribland en tvååring, som tvärvägrade lägga sig.
– Inte tova. Leka! sa hon, trots att jag läste flera böcker om barn och djur som inte ville lägga sig. Men som kom på bättre tankar när de insåg att alla andra redan låg i sina sängar. Och hon fick leka bäst hon ville tills föräldrarna kom hem.

Slutsumma av gårdagen är att jag tillbringade i stort sätt hela min vakna tid framför en skärm. Gjorde bara paus för mat och ett och annat toabesök. Om jag skulle få frågan: Hur lång tid sitter du framför datorn/tv:n? skulle SCB:s statistik löpa amok.

Slut på sötebrödsdagarna

Själv är jag en väldigt balanserad människa. Om jag får säga det själv. Har ambitionen att äta nyttigheter, röra mig till vardags, inte överdriva alltför mycket. Varken åt det ena eller andra hållet. Nu kanske somliga kan invända att resultatet av mina ambitioner inte är riktigt till 100 %. Ska sanningen fram så bär jag på ett antal icke önskvärda kilon. Min tröst är att jag har haft en viss nytta av det under Dagmar och Emils härjningar. En liten satt tant blåser inte så lätt av Skanstullsbron i stormbyarna.

Maken däremot är en rätt obalanserad människa. Om jag får säga det själv. Även om han har ambitionen att äta rätt och röra på sig. Jag vill poängtera att det handlar om ambitioner. För i hans fall finns det bara två lägen: Full fart eller Stopp. Senaste halvåret har det varit Stopp, så när som på ett par gymbesök i veckan. Och ska sanningen fram så har han dragit på sig en hel del kilon sen mönstringen.

Idag, när vi började diskutera det alltid lika infekterade ämnet nästa semester, kom han med den befängda idén: Varför inte åka två veckor på en boot camp? Stenhård träning dagarna i ända. Tills man kräks eller svimmar. Det borde få fart på dödköttet och göra under för fettförbränningen.

Jag kämpar emot som en galning. Inte tänker jag skämma ut mig på ett militärläger. Speciellt som jag är emot allt vad militärer heter. Övriga deltagare skulle antagligen skratta bråck på sig över två trinda 60-åringar, som tror att de är 35. Vore det inte bättre att börja röra på sig redan nu? Återuppta goda matvanor. Begränsa intaget av diverse kaloririka drycker. Inte trycka i sig knäckemackor sent på kvällen. Bara för att man är sugen. Eller sluta insistera på att det är en mänsklig rättighet att få äta ostbågar när man känner för det.

Nu har vi tolv oxveckor långa framför oss tills det är dags för några extra röda dagar i almanackan. Det känns som rätt period för att straighta upp tillvaron. När man ändå bara ska trampa runt i ekorrhjulet.

Jag vann en liten delseger när jag sparkade ut oss på en tvåtimmars promenad runt Södermalm. Nästan. För Maken fegade ur och tog bussen sista biten. Och han var inte ens i närheten av att kräkas. Eller svimma. Medan jag travade på i kylan.

Jag har verkligen ingen plan

Ändå händer det saker. Där ligger jag i godan ro och läser i soffan. Trettondagen är precis så där oplanerad som de flesta helgdagarna i mitt liv. Boken i min hand är Karin Alfredssons Den sjätte gudinnan. I det ögonblick jag slits mellan att reta mig på förnumstiga formuleringar, som snutfager till exempel, och att hon greppar alldeles för många problem på en gång.

Då ringer telefonen. Som gör att vi hamnar här. På Skybar i city. Men när vi var där var det beckmörkt. Ett litet förspel till ett besök på Oscarsteatern. Där vi såg:

Ett gäng bekanta hade beställt biljetter till Spamalot för länge sedan, men när det var dags att gå fick ett par i sällskapet förhinder. Så vi gick från 0 till 100 på tre minuter. Vi hade nog tänkt se musikalen någon gång men inte fått ändan ur vagnen och beställt biljetter själva. Våra obokade platser i salongen var bästa tänkbara och föreställningen var riktigt kul. Speciellt i akt två när musikalen började handla om musikalen.

Efter föreställning tänkte vi oss en annan höjdare, baren högst uppe i Skrapan. Men det stannade bara vid tanken eftersom det var stängt för ombyggnad. Så vi hamnade på en av Söders greker istället. Inalles sju personer runt bordet. Som pratade ett par timmar.

Folk är olika. Och tur är väl det. Jag gillar när samtal går från det ena ämnet till det andra utan att någon styr det hela. Att man då och då funderar över: hur hamnade vi här? Men så finns det människor, som inte vill ha det så. Utan de vill gärna prata klart om det som ligger dem varmt om hjärtat. En av sju runt bordet var av den sorten. Han backade ideligen konversationen till sina ämnen. Lite jobbigt. Speciellt som vi hört flera av hans historier tidigare.

Och då tänkte jag: Stackars hans fru. Hur många gånger har inte hon behövt lyssna? Men hon ser så glad ut och ler uppmuntrande. Ibland hjälper hon till så att han kan komma tillbaka till sina hundben.

Å andra sidan sitter vi i samma båt. På sätt och vis. Så fort Maken börjat på ett inlägg i samtalet vet jag vad som komma skall. Oftast. Jag känner igen hur associationerna går i hans hjärna och blir sällan överraskad. Och lyssnar utan att gäspa. jag kanske till och med ler uppmuntrande.

Det går utför för somliga

Det här året hade jag tänkt jaga upp mig till en rejäl 60-årskris. Av flera anledningar. Ettan, äldste sonen går på sitt fyrtionde år. Det betyder att mina barn närmar sig medelåldern. Och hur urgamla är då inte deras föräldrar.

En annan anledning är att jag aldrig ålderskrisat en enda gång och då kunde det vara kul med ett nytt inslag i livet. Men den främsta orsaken är helt klart att 2012 är det år jag fyller 60.

Men dagens tidningsrubriker får mig att inse att det är ganska meningslöst med en 60-årskris. Ska man ålderskrisa borde man göra det redan vid 45. För sen går det bara utför. Visar forskning på brittiska statstjänstemän.

Nu är inte jag brittisk statstjänsteman. Så jag tänker inte ta åt mig av den forskningen. Syrran, som vigt sitt liv till statens tjänst, har gett mig en bild av hur det går till på verken. Och den gör att jag förstår att den kognitiva förmågan inte stimuleras.

För egen del kan jag bestämt säga att min slutledningsförmåga kanske redan har peakat. Vad vet jag? Men jag är säker på att det inträffade långt efter min 45-årsdag. Så mycket som jag både lärt mig och förstått sedan 1998. I alla fall yrkesmässigt. Det går bara inte att jämföra med tiden dessförinnan.

Sen har jag lärt mig och förstått en hel del på det personliga planet också. Sånt är livet.