So far

Samma, samma vareviga barnfria lördag och ganska så lik lördagar med barn också. Den här helgen är vi lösa och lediga. Då blir det till att skifta lakan och köa upp tvätthögar i badrummet. Nu snurrar handdukar och underbrallor runt i 60°. Jag arbetar mig ner i temperatur och från ljust till mörkt.

Medan tvättmaskinen gör sitt jobb, gör jag mitt. Plockar undan, dammsuger och torkar golv. Snyggar upp badrum och matar i och ur diskmaskinen. Det brukar ta halvannan timme totalt. Och då är jag värd en stund i soffan. I sällskap med tidningar, som ramlat in under veckan: Råd & rön, Finansliv och Södermalmsnytt.

Sistnämnda tryckalster har gjort mig till bostadsknarkare. Trots att jag varken tänker sälja eller köpa bostad. Bara skanna marknaden runt omkring. Som tvärs över gatan till exempel. Där är en trea till salu för över 4 mille. För 101 kvadratmeter. Och det vedervärdiga köket kallar mäklaren för Unikt.

På andra sidan Söder är Maken barndomshem ute för försäljning. Bra läge, säger mäklaren. När Makens familj flyttade därifrån på 1960-talet lät det annorlunda. Bondegatan var ruffig och nedgången, precis som övriga Södermalm. Barnfamiljerna ville ut till nybyggda förorter och grönska. Nu biter de sig fast i stan istället. Tränger ihop sig och bygger sovloft.

Och jag har varit duktig och fixat räkningar, fyllt i försäkringsansökningar och hälsodeklaration. Jag kostar på mig olycksfall- och sjukförsäkring. Om bolaget inte betraktar liten fet tant som en alltför stor risk. Livförsäkring struntar jag i, kostar skjortan och för varje år över 55 sänks ersättningen med 5 %. Dör man i tillräckligt hög ålder får man säkert betala.

Dags att ta på sig paltorna och ge sig ut på stan. Precis som alla andra lördagar.

Annons

Rädd att flyga

Förr i världen kände jag ett väldigt obehag i samband med flygresor. Nästan så jag blev illamående. Jag satt och höll mig i armstöden med svettiga händer och tänkte på hur jag andades. Men någon gång på 80-talet blev jag botad. Det var när vi gjorde en resa till och runt i USA. Vi flög var och varannan dag och till slut orkade jag inte uppbåda någon rädsla längre. Det var alldeles för jobbigt. Så KBT på egen hand blev min räddning.

Nu har jag upplevt något liknande med min halkskräck. Så halt som det varit den här vintern har jag aldrig varit med om tidigare. Som jag har spänt mig och valt var jag ska sätta fötterna. Koncentrerat mig så jag nästan fått huvudvärk på kuppen. Men nu har jag gett upp.

Det går inte att fega ur och ta tunnelbanan bara för att underlaget inte faller en på läppen. Särskilt som promenaden till och från jobbet är den enda motion jag kostar på mig. I stort sätt. Och visst har jag upplevt incidenter. Störtat två gånger men klarat mig oskadd och varje dag har jag genomlevt turbulens. Det vill säga halkat till då och då men på något mirakulöst sätt återfått balansen.

Så jag flyger vidare längs Ringvägen. Och störtar jag är det i alla fall nära till SÖS.

Försoffad

Maken vill ha nya soffor medan jag är fullkomligt nöjd med de vi har. Två likadana gråsvarta tresitssoffor med vändbara sittdynor. Och det mesta av tyget går att tvätta. Dessutom fungerar de utmärkt som extrasängar. Men sofforna är över tio år gamla och så länge har vi aldrig haft någon tidigare och då tycker somliga att vi har all anledning att byta.

Vår första soffa var ett arvegods: mammas gamla vinröda plyschsoffa från 1957. Den inköptes av Styvfadern när han och mamma gifte sig. Från 1972 till 1974 flyttade vi med den till olika vardagsrum. Ett par stålfjädrar som sa klojnk, klojnk när man satte sig i högra hörnet påminde om Modern. Det var hennes reserverade plats där hon gärna satt och målade sina långa naglar.

Soffan hade inga lösa sittdynor så om man tappade något i den, var risken stor att saken i fråga trillade ner mellan ryggstöd och sitsen. Och då var den evigt förlorade. En kväll började Maken fantisera om allt som kunde gömma sig i soffans inre. Alla pengar som under årens lopp girigt slukats upp av möbeln.

Med bräckjärn och andra verktyg blev soffan till kaffeved. Men fynden var få: några kronor, udda sockor, hårspännen och en nagelfil.

Först blev mamma upprörd över att vi kasserat soffan. Sen tyckte hon synd om oss eftersom vi inte hade pengar till någon ny och köpte begagnade möbler av ett pensionärspar. En förskräcklig soffa. Tyckte jag. Ful och obekväm att sitta i. Den var bäddbar och Maken fick för sig att vi skulle sova i den 110 cm breda sängen. Han, jag och nattvandrade barn. Den soffan blev inte gammal hos oss. Inte ens ett år.

(Farmor, Ettan och Tvåan i hemska soffan. På bilden är svärmodern 53, dvs fem år yngre än jag idag. Scary!)

Nästa soffa var en soffgrupp. Också en grön historia men från Modern. På den tiden bodde barnen i vardagsrummet och soffgruppen stod i ett av sovrummen. Det så kallade tv-rummet. På 80-talet tog hörnsofforna vid. Först en blommig historia från Ikea, sen en enfärgad blå i samma modell.

Den blå soffan förstördes av en kompis till Trean. Hon/han skrev Treans namn med stora bokstäver på sittdynornas undersida. Texten satt som berget och då gick det inte att vända plymåerna längre.

År 2000-04-08 köpte vi två grå soffor av modell Alex. Och om jag får bestämma så duger de ett tag till.

Surprise!

Ettan och Svärdottern bjöd på middag i söndags. De hade köpt en hel ren av en same och vi fick sätta tänderna i filén. Renens, alltså. Tvåan med familj var också medbjudna. En ren familjeangelägenhet och det borde ha fått mig att ana att något var på gång.

Och vid efterrätten dök ett kuvert upp. Med en present: en kväll på Berns i sällskap med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert. Det tackar vi för! Med anledning av vår 40-åriga bröllopsdag.

Bara inte Syrran får höra talas om det. Hon ringde i slutet av november och undrade om vi ville gå på showen med henne någon gång i februari. Jag sa ja och hon bad mig köpa biljetter. Men så dags i månaden var det tomt på kontot och när kontot fyllts på var det tomt i mitt huvud. Och sen for vi på semester.

När jag kom på mitt åtagande var alla biljetter slutsålda, så det bidde ingen föreställning. För Syrran.

Mañana

Jag tillhör kategorin snäppet över medelmåttorna. Drömmen vore att vara riktigt bra på något. Expert eller ännu hellre geni. Men jag saknar det som krävs, som begåvning till exempel. Och framförallt uthållighet. Det enda jag är verkligt skicklig på är att skjuta upp saker.

Idag blev jag tvungen att göra jättetråkiga saker på jobbet. Hela eftermiddagen. För att jag inte har tagit itu med dem tidigare. Själsdödande arbete, som hamnat på mitt bord bara för att en människa hellre föder barn än gör uppgiften själv. För jag har hört att tråkigt på jobbet är en av anledningarna till att somliga ser till att bli gravida.

Inte är det bättre hemmavid. Egentligen borde jag knappa in några räkningar, men inspirationen för det är lika med noll. Speciellt som Maken knappt fick någon lön. Eller så skulle jag behöva fylla i en ansökan om sjukförsäkring. Än så länge medan jag är fullt frisk, något som krävs för att överhuvudtaget komma ifråga. Men jag skjuter, som vanligt, pappersarbetet framför mig.

Dagens ursäkt är att jag brände vänsterhanden när jag skulle diska stekpannan efter middagen. Efter att ha lagt upp köttfärsgrytan på tallrikarna, ställde jag stekpannan på den svala delen av keramikhällen. Men handtaget till pannan stack ut ovanför den varma zonen. Som jag dessutom glömde att stänga av. Utan att ana oråd greppade jag tag i handtaget för att lyfta stekpannan till diskhon.

– Jäklar i min lilla låda! Det där gjorde riktigt, riktigt ont, vrålade jag. Sen stod jag med handen under rinnande kallvatten i en kvart. Och det tog bort värsta svedan. Nu känner jag bara av skadan när jag böjer fingrarna.

Öppet köp får mig också att skjuta saker på framtiden. Igår köpte jag ett par jeans och en kofta. Plagg som jag inte orkade prova utan chansade på att de skulle passa. Vem orkar skala av sig kläder och vinterkängor? Sa jag till expediten. Inte jag. Hon undrade om jag tillhör kategorin, som inte heller provar kläderna när det är sommar. Bara för att det är så svettigt. Kanhända, sa jag tyst för mig själv.

Byxorna fick följa med tillbaka till affären. Där jag bytte dem till en mindre storlek. Som jag inte heller provade. Det här kan bli en följetång är jag rädd och därför skjuter jag upp utprovningen. Jag har ytterligare 29 dagar på mig vela fram och tillbaka.

Ägnar jag den tiden åt att städa, så kan det bli aktuellt med ytterligare en mindre storlek. Om man ska tro artikeln Städa dig smal i AB. Det gör inte jag. Tror att det går att städa sig smal. Med tanke på hur mycket jag har städat i mina dagar, så borde jag se ut som en sparris. Har aldrig gjort och kommer förmodligen aldrig att göra, heller.

Förresten går det att lämna även städning till morgondagen. Det är jag expert på.

Laddad

Läsglasögon är ett gissel. Bara att veta var man lagt dem det är en mindre prövning. Hjärnan rannsakas: när använde jag dem senast? Även om jag kommer ihåg både när och var, så behöver det inte betyda att jag hittar dem. Nej, jag kan ha gått runt länge och väl med glasögonen uppskjutna i pannan och då kan det vara lögn i helsicke att komma dem på spåren.

Ibland tar jag inte ens fram brillorna utan chansar vilt. Som i torsdags när jag skulle ta ut pengar i bankomaten. Om jag kisar lite så går det att gissa sig till vad det står. Och man vet ju ungefär tågordningen. När jag kom till önskat belopp tryckte jag på knappen för 500, eftersom maskinen bara kunde ge ifrån sig den valören. Ut i min hand spottades tio femhundringar, vad jag nu skulle med så mycket kontanter till. Jag som bara ville ha en slant till mat och vin på fredagskvällen, när jag skulle ut med tjejerna efter jobbet. Och sen när införde man förvalet 5000?

På fredagskvällen tog jag med en av sedlarna, när vi skulle ut. Och vi både drack och åt och drack igen. Skrattade och pratade och pratade och skrattade tills personalen ville gå hem. Och visade det tydligt. På vägen hem drattade jag på ändan. Ingen större skada skedd och jag skyller på halkan. Helt och hållet.

Idag tog jag mina femhundringar och gick till Ica. Köpte massor, bland annat ett gäng kycklingar för 20 kr kilot och lammframdel nedsatt med 20%.

I kassan blev jag Den krångliga kunden. Först ville jag inte ha den ena kycklingen eftersom det var hål i förpackningen. Tjejen i kassan sprang och bytte till en annan. När jag hade betalat och börjat packa ner, kom jag på att jag hade en korg till med varor nedtill på vagnen. Efter att jag och kassörskan klarat av även den och jag packat ner inköpen, började jag lusläsa kvittona.

– Här står det blomkål 1,200 kg för 47 kr. Jag köpte ingen blomkål.
– Ursäkta, då har jag nog slagit fel. Du får ta fram lösviktsvarorna så får vi kolla vad det ska vara.

Nej, det var inte lösviktsvarorna utan lammframdelen som spökade. Dels hade den gått in som blomkål med 20 % rabatt och sen hade jag även fått betala fullt pris för den. En liten kråka och jag fick tillbaka 58 kr. Maken hade dött om han varit med. Först för att jag köper till extrapris, sen för att jag vimsar och värst är nog att jag tar fram läsglasögonen och studerar kvittot ingående.

Och nu är lammet stekt i stora lergrytan, kycklingarna stekta i stora rostfria formen. Och inte nog med det; jag har skurit upp kycklingen och lagt köttet i små plastpåsar. En portion i varje, frusit in köttet och har för avsikt att proteinberika framtida lunchsallader med kycklingen.

Stänka vatten på torrt bröd

Nej, jag har inte för vana att kasta mat. Att säga att det är mot min religion är nog att ta i, men det är absolut mot min natur. Men så slog det mig att jag visst kastar mat. Flera gånger i veckan. I morse när jag stod och fixade med min lunchsallad gjorde jag som jag alltid brukar göra; slängde den smala ändbutten på gurkan.

– Ta inte med sista biten av gurkan. Den är så besk. Sa mamma och en lydig dotter gör som mor säger. Om och om igen. Utan att ens under sitt 40-åriga vuxna liv prova om det ligger någon sanning i påståendet.

Och nu vet jag inte hur jag ska göra. Ska jag provsmaka eller inte? Om jag provsmakar kan det visa sig att jag anledning att gräma mig över bortkastade resurser. Låt säga att jag gjort av med två gurkor i veckan under 40 år med eget hushåll och låt säga att varje gurkaända väger 25 gram: 40 * 52 * 25 / 1000 = 52 kg. Mycket bortkastad gurka blir det.

Dessutom kastar Maken frukt. Han brukar köpa lime, ananas, kiwi och annat trots att vi knappt äter det. Istället för blommor, säger han.
– Folk köper snittblommor och kastar när de börjar vissna. Varför skulle det vara mer omoraliskt att kasta dekorativ frukt när den börjar skrumpna?

Ja, inte vet jag. Men min magkänsla säger att det inte är riktigt kosher.

DN

Tjuvlyssnat

Jag vet inte vad vad åkomman kan heta. Det är lite som ansiktsblindhet, fast det handlar om svårigheten att minnas vad folk heter. Vi har en sån kvinna på jobbet. Hon döper om människor på löpande band bara för att hon inte kan komma ihåg vad de har för namn. Jag har inte riktigt fattat vad det är som är så svårt.

Idag gick den glömska kvinnan i korridoren och skulle presentera några medarbetare för en besökare. Och då lät det ungefär så här:
– Det här är Anders Persson, en av våra tekniker. Teknikern såg lite förbryllad ut. För så heter han inte.
– Åh, förlåt! Jag blandar alltid ihop folks namn. Det här är Per Andersson. Det finns en Per Andersson och en Anders Persson, som jobbar här. Väldigt förvirrande, måste jag säga.

Jag har inte ens reflekterat över likheten.

Grått är det nya vita

Jo, så är det; jag tänker ta en grå månad eller två. Kanske rent av ännu fler. Förhoppningsvis så många som behövs. För så här kan jag inte hålla på. Äta när det passar mig och äta det som passar mig. Dricka det som passar mig och när det passar mig. Ledorden för framtiden är försakelse, uppoffringar och avstå ifrån.

§ 1
Nu blir det andra bullar för mig. Det vill säga inga bullar alls. Och inte några pepparkakor heller. Bara nyttigheter med så få kolhydrater och kalorier som möjligt. Som grönsaker som har vuxit ovan jord. Och magert protein.

§ 2
Och andra drycker kommer det att bli. Mer te till exempel. På bekostnad av produkter från bryggeri och bolag. Det är både hälsosammare och billigare. Men det blir inte helvitt utan snarare grått. Eller Stockholmsvitt.

Med ett litet, litet förbehåll bara: Är vi borta hos folk eller har folk hemma hos oss, då åberopar jag första tillägget till ovanstående regelverk: Gäst eller gäster, då är § 1-2 satta ur spel.

Men hur blir det på fredag när jag ska ut med tjejerna från jobbet? Och ta några glas vin. Hm! Restauranggäster är också gäster och därmed kan jag tillämpa första tillägget. Med gott samvete.

Spörsmål

Folk frågar så konstigt när man kommer hem från en resa.
– Var var ni någonstans? är självklart en helt naturlig undran. För man kan ju inte komma ihåg destinationen för alla som åker och far. Men om man inte svarar Thailand, det är då man ofta har anledning att häpna.

– Vi var i Indien.
– Vad gör man där?

Ja, vad gör man i ett jätteland med en miljard människor, som lever med andra traditioner och under andra livsbetingelser?

Eller så frågar den artige konversatören:
– Var det skönt?
– Nja, skönt är nog inte rätta ordet. Vi var på en rundresa. Inte i Goa. Upplevelsen lutar mer åt intressant, lärorik, spännande, omtumlande, berikande och liknande. Det sköna låg mer i att komma hem igen.

Arbetslust

Nej, min arbetslust lyser med sin frånvaro. Fortfarande. Hostan och hängigheten håller i sig så jag gör bara det allra nödvändigaste. Maken däremot fick ett ryck. Och får han det bävar makan. För att jag vet att det till syvende och sist drabbar mig.

Vi ska ha några på visit imorgon och plötsligt såg han vardagsrummet med nya ögon. Fläcken på mattan måste bort. På med hett vatten och medel. Gnugga och sug upp vätskeöverskottet med handdukar.

Lika bra att torka av soffborden när han ändå var igång. Tyckte han. Efter halvannat bord pös han iväg till affären och kom tillbaka med bets. Då började den verkliga cirkusen. Betsningen gjorde sig bäst på köksbordet. Ett bord som redan är belamrat med allt möjligt. 

Konsekvensen blev att fick jag torka svarta fläckar högt och lågt. Tvätta trasor och handdukar. Och imorgon bitti tänker han göra strykning nummer två. Jag som inte gillar borden längre. Glasen ser kladdiga ut även när de är rena. Nu lär jag få dras med dem 10 år till.

Enda glädjen i sammanhanget är att jag själv fick ändan ur vagnen. Handdukarna som användes i fläckborttagningen på mattan var två stycken som legat oanvända i skåpet över ett år. Bara för att hängarna hade lossnat när några oförståndiga barn torkat sig i häftigaste laget. Nu tog jag fram min lilla fina Bernina och sydda fast hängarna igen.

I snigelposten

Nej, jag gillar inte hotbrev. Några gånger per år får jag den typen av post. Avsändaren gör allt för att maskera vad det egentligen handlar om. På olika sätt. Ibland med rubriken Kallelse. Jag blir till exempel med jämna mellanrum kallad till tuttmangling på SÖS. Och då kan man hålla sig för skratt.

Andra gånger kör man med något käckt teckensnitt, som Comic sans serif. Då brukar jag vara Välkommen till gynekologisk cellprovtagning! Men mig lurar man inte så lätt. Varken med välkommen eller skojiga teckensnitt. Jag vet att det kommer att göra ont. Eller vara obehagligt.

Men värsta hoten kommer från tandhygienisten. Och hennes korrespondens är betydligt mer frekvent – tre, fyra gånger om året dyker hennes kort upp i brevlådan. Och till skillnad från de andra aviserade övergreppen måste jag betala rejält för misshandeln.

Vi har reserverat tid för Dig fredag den 21 januari 2011 kl 08:00
OBS! Om du inte avbokar senast 24 timmar före kallelse tiden blir du betalnings skyldig.

Inte nog med att människan torterar sina patienter, hon misshandlar svenska språket. Och är inkonsekvent. Av bokar, heter det!

Och förresten stavas Victoria med c.

På förekommen anledning

Man ska akta sig för att dra taskiga skämt om andra människor. Även när skämtet är roligt. Det kan nå föremålets öron och då är det inte alltid lika livat längre. Man kan säga många elaka, och roliga, saker om Ranelid och Marcus Birro till exempel. Men efteråt är det inte särskilt kul att se löpsedlar med hån och kränkt ihop med stora, ledsna hundögon.

För känsliga själar kan inte ta personliga påhopp med en klackspark; de brukar bli som stora lokaltidningsbesvikelser istället.

Tacka vet jag Camilla Läckberg. Inte för hennes böcker utan för att hon tog udden av Leif GW Perssons elaka, men roliga, kritik. När han tyckte att hennes böcker höll samma kvalitet som en novell i Min häst, presentade hon Persson med en prenumeration på tidningen.

Tala ut

Igår berättade vännerna för AB om Lundells sjukdom. Den som får honom att ställa in årets turné. Det vill säga att kompisarna inte har en susing om saken. Inte ens dottern. Idag är det han själv som viker ut sig.

”Någon mer detaljerad beskrivning om hur han mår ville han inte ge. Förklaring var att han inte ville prata sjukdomar i medierna.”

Oj, en artikel fullspäckad med information.

Men jag kan förtälja om mitt hälsotillstånd. Förkylningen håller i sig. Den liksom kommer och går i styrka. För tillfället sitter jag och hostar i soffan med en hushållsrulle på mindre än en armlängds avstånd.

Knäskålarna värker fortfarande efter morgonens fall. Och jag tog bussen hem för säkerhets skull. Men krämporna går säkert över så jag ställer inte in några konserter.

Förr eller senare

Varje morgon gör jag en riskanalys när jag kliver ut genom porten. Hur glatt är underlaget? Kan jag promenera till jobbet? Eller ska jag ta tuben? För att minimera antalet steg på isiga trottoarer.

Måndag och tisdag bestämde jag mig för att ta tåget. Igår och idag tyckte jag att väglaget visserligen fortfarande var halt, men lite sandkorn har gatukontoret strött ut här och där så jag bestämde mig för att gå.

Och det gick ju bra. Igår. Men idag for jag på öronen så det tjongade i knäskålarna. Och ont gjorde det. Så där så att jag blev lätt illamående.

Så var morgonens riskanalys slarvigt genomförd? Egentligen inte. För det hade inte hjälpt om jag bestämt mig för att åka kommunalt. Platsen jag drattade i kull på, var på övergångsstället precis utanför jobbet. Och det skulle jag tagit mig över även om jag valt annat färdmedel än apostlahästarna.

Några grabbar frågade om jag behövde hjälp att komma på fötter igen. Tack, det var snällt men jag tror jag klarar mig, sa jag. Och var glad att jag verkligen gjorde det.

Halv åtta hos mig

– Var det någon som såg gårdagens program? undrade långkoftan under lunchen.
– Vilket?
– Halv åtta.
– Inte jag, sa jag sanningsenligt.

Typiskt tantprogram, snudd på panchovarning, och ändå har jag aldrig sett det. Mest för att jag inte är förtjust i mat-tv. Mat ska ätas, helt enkelt. Inte visas i rörliga bilder. Det är aldrig särskilt spännande.

Istället har jag hookat på en serie på tv4+, Kvinnor som mördar. Programmet går mellan 19:00 och 20:00 på vardagkvällar. Och då sitter jag där och känner en viss tacksamhet. Mot mitt milda sinne, min positiva livssyn, mina låga krav och förväntningar på livet. För att inte tala om de restriktiva svenska vapenlagarna.

Möderskorna på tv beskrivs ofta som vackra, smarta, intelligenta och populära. Det verkar vara viktigast av allt. Att vara populär på High School. Och sen lever de den amerikanska drömmen. Ändå tar de livet av sina makar. På de mest korkade sätt. Trots att de är så in i vassen smarta.

Och för varje avsnitt blir jag mer och mer förbryllad över det amerikanska rättväsendet. Rena rama lotteriet. Utgången är beroende av hur dyr advokat du har råd med. Och framför allt om du kan göra en schyst överenskommelse med åklagaren. Då kan ett hotande dödsstraff omvandlas till tre år villkorligt.

Själv har jag låst in alla vassa saker, stekpannor, klorin och basebollträet. Om vi hade haft något. Om utifall jag skulle börja gå i sömnen.

Det går över tills du gifter dig

Oxveckor är ett lite helsicke när man är avvand. Från arbete. Hela femton långa måndag-fredag åtta-fem-veckor innan det blir lite extra ledighet. Och inte blir det roligare när matkedjorna bjuder under varandra med extrapriser på pasta, blodpudding, falukorv och tonfisk.

Och inte lär lidandet gå över eftersom jag redan är gift. Vi snackar om en eon på hela 40 år. Vad ett sånt jubileum nu kan kallas. Och borde det firas?

Vi har gått ut och ätit på lokal med familjen somliga årsdagar. På det 25:te året fixade Lillsyrran och Svågern en överraskningsfest till vår ära. Något som förmodligen inte kommer att upprepas. Lillsyrran har fått lite förändrade familjeförhållanden och flera från tjugofemårsjubileet inte längre är våra vänner. Av diverse orsaker. De har helt enkelt dött, till exempel. Och det kan man inte säga mycket om. Eller försvunnit på annat sätt. Som flyttat och/eller är ointresserade av vidare umgänge. Eller så är vi det.

Vi odlar helt enkelt inte vårt umgänge på samma sätt som tidigare. Treans barn har kommit emellan. Eller blivit en ursäkt för att vara bekväm. För mänskliga relationer kostar. På, på ett eller annat sätt.

Tjuren vid hornen

Det tar liksom emot när jag inte gjort några inlägg på ett tag. Speciellt som inget särskilt har hänt. Visserligen brukar det inte hända speciellt omtumlande saker i mitt liv. Och det är jag glad för. Men för att liksom ta mig över tröskeln kör jag en snabbresumé över gången tid.

Onsdag 5 januari
Bestämde mig för att tjura en dag till över Pingvinen på jobbet. Det får bli hans namn tillsvidare. Mest för att han är en liten satt typ, som går utåt med fötterna och liksom skruvar sig fram med en lätt vaggande gång. Och för att jag är lite hämndlysten i det fördolda. Så jag mejlade att jag jobbar hemifrån. Ett mejl, som han fullständigt ignorerade.

Men jag jobbade på hemmavid och tvättade lite mellan varven. La i en maskin med tvätt, plockade ut den när programmet gått klart. Flyttade tvätten till torktumlaren och fyllde på ny tvätt i tvättmaskinen. Så fick jag den dagen att gå.

Torsdag 6 januari
Då gjorde förkylningen come back och jag la mig raklång på soffan. Igen. Försökte mig på att komma in i Gregory David Roberts Shantaram. Igen. Eftersom flera på indienresan talade sig varma om boken. Men jag tappade sugen. Igen. Och bestämde mig för att ge en annan indienbok chansen. Anita Nairs Kvinnor på ett tåg passade mig så mycket bättre. Så fick jag torsdagen att passera.

Förresten har jag en bokspaning. Vad har hänt med den grafiska formgivningen av omslagen på pocketutgåvorna? Den verkar ha upphört. Mer eller mindre. De flesta pocketböcker har bilder från Gettyimages på framsidan. Och det gäller även riktiga storsäljare. Det känns lite i billigaste laget.

Fredag 7 januari
Tog mig till jobbet och höll låg profil. Inte för det spelade någon större roll. Pingvinen jobbade hemifrån. Tror jag. Han var i alla fall inte på plats. Och jag drog tidigt eftersom vi skulle ha barnbarnen i helgen.

Tvättade några handdukar och badrumsmattan. Handdukarna för att de var smutsiga; badrumsmattan tvättade jag redan på onsdagen. Men eftersom jag köar upp tvätten på badrumsgolvet råkar mattan ofta komma med av misstag.

Jag försökte titta på På spåret utan större behållning. Make och barn delar inte mitt intresse utan pratade sönder programmet. Fullständigt. Och ett par timmar senare var fredagen till ända.

Lördag 8 januari
Barn växer och det har sina poänger. Som det här med tidiga morgnar. Noa har alltid vaknat vid 6, senast 7. Oavsett hur sent de lagt sig. Den här helgen var det vi som vaknade först. Idag vaknade de inte förrän klockan var över 9.

Stella kom också hit och vi tog en tur till BR där barnen fick välja varsin pryl. Sen åkte vi hem och jag tvättade. Lördagens lakansbyte hade köat upp på badrumsgolvet. Och den vita badrumsmattan fick sig en tredje omgång ihop med ett par vita påslakan. Mycket renare kan den knappast bli.

Söndag 9 januari
Redan igår ville barnen gå på Eriksdalsbadet och i något svagt ögonblick lovade Maken att vi skulle göra det idag. Och involverade mig i utfästelsen.
– Jag kan väl inte ta tre barn själv.
– Men hallå! Jag tog tre barn själv till Högdalsbadet. År ut och år in tills de kunde simma. Och de här tre barnen kan redan simma hjälpligt.
– Då var du inte ens hälften så gammal som jag är nu.

Och man ska vara snäll mot gamla människor så jag följde med och tog hand om småtjejerna. Trots att badhus inte alls är min grej. För bullrigt och kallt, mycket folk och ansträngande att ha koll på badande barn. Även om de kan simma.

Behållningen med Eriksdalsbadet är att man kan simma ut i vintern och sitta i bubbelpool och titta på solnedgången. Medan ångan stiger från vattnet och blandar sig med den rökiga utandningen.

Sen är man helt slut och äter middag på restaurang. Tror jag. För det gjorde vi.

På det humöret

Efter en idiotförklaring av en småpåve och lite annat, skriver jag inga detaljer. Inte här och framförallt inte på Fejan. Då kan man bli av med jobbet har jag läst. Och det vill jag ha kvar ett tag till. Åtminstone tills Unionens inkomstförsäkring börjar gälla. I årskiftet bytte jag fackförbund och då får jag inte vara särskilt uppkäftig de närmast 12 månaderna.

Annars funderar jag på en karriär som Centerpartist. Motionera om det som verkligen tär på statskassan. Som alla dessa gamlingar; för varje år blir de bara fler och äldre. Och belastar sjukvården mer och mer. Man behöver inte ens göra någon djupare analys för att konstatera att skatteskala borde justeras uppåt med stigande ålder.

Problemet är bara att jag ganska snart kommer att drabbas själv av en sån reform.

Oavslutat

Ett par böcker jag släpade med under semestern, som verkade lovande men som jag aldrig kom igenom.

Johan Hakelius Döda vita män
Jag påbörjade den på Arlanda och hade jätteroligt hela första avsnittet. En osannolik suput, som man bara älskade. På avstånd. I verkliga livet hade man förmodligen sagt upp bekantskapen direkt.

Boken började helt enkelt med en jordbävning och sen bar det ganska raskt utför. Jag höll ut några snubbar till bara för att konstatera att jag borde ha orkat igenom Cecilia Hagens De osannolika systrarna Mitford eftersom de dök upp med jämna mellanrum.

Tana French Okänt offer
Typisk semesterdeckar och Makens val. Översättning gjord av Peter Samuelsson. Störande. Om ni frågar mig. Och till och med Maken. På sidan 21 återser den kvinnliga polisen en lärare från polisutbildningen och brister överraskat ut i det fullständigt naturliga: Knulla mig baklänges! Absolut det första jag hade sagt om jag sprungit på magister Ohlsson.

Jag höll ut ett tag till, men efter diverse andra könsord, skälmska leenden, flickungar och Herrejesus la jag undan även den boken. Speciellt som storyn var fullständigt osannolik.