Saturday To Do

Fixa frukost
En omelett brukar förgylla mina helgmorgnar. Tillsammans med en dubbel espresso och apelsinjuice. Ekologisk med pulpa.

Byta lakan
Idag tar jag de vita satinlakanen. Såna där som hotellen brukar bädda med. Lite vardagslyx, om man säger.

Tvätta
Först lakanen och sen det som samlats i tvättkorgen under veckan. Uppdelat i tre högar: handdukar, ljus och mörk kulör.

Städa
Samma gamla vanliga syssla så här dags i veckan. Men lite noggrannare i vardagsrummet. En familjemedlem hade sönder ett glas igår.

Fila på ett CV
Ja, varför inte? Även om chansen för en kvinna 60+ att få ett nytt jobb är minimal. Men jag nätverkar så gott jag kan.

Läsa
Jag har varken öppnat Språktidningen eller Råd & Rön, som båda landade i min brevlåda i veckan.

Ta en promenad
En mil om dagen har jag ordinerat mig själv. Enligt principen: Envar sin egen doktor. Till vardags löser det sig kemiskt genom arbetsresorna. Men på helgen får jag tvinga mig runt Riddarfjärden, Årstaviken, Kungsholmen eller Södermalm.

Handla
Jag är en småhandlare, en som köper mat varje dag. Så blir det alltid en tur till någon livsmedelsbutik. Gurka glömde jag till exempel när jag var på Ica igår.

Dra en gris
Eftersom jag är en tant i tiden, drar jag mig inte för att testa matnyheter. Om än senare än andra. Idag tänkte jag testa Pulled Pork. Även om jag är lite skeptisk till griskött i största allmänhet.

Lösa korsord
Där emellan fylla i DN:s lördagskryss. Det går lättare om man pausar fylleriet lite då och då. Varje gång jag återupptar kryssandet så ser jag ledorden i nytt ljus.

Annons

Det kvittar inte alls

Mitt allra första riktiga jobb efter avslutad skolgång 1971 var att sitta i kassan på posten. Den titel jag hade var följdriktigt postkassörska. Man kunde även sitta i postens kassor och vara betitlad postexpeditör. Då var man lite finare än en kassörska. För att bli expeditör genomgick man en ettårig utbildning medan jag som kassör bara behövde tre veckor på mig för att lära mig det jag behövde kunna i en kassa. Vad expeditörerna lärde sig på de återstående 49 veckorna har jag ingen aning om.

En kassörska var oftast en extra resurs som sattes in på olika postkontor när det var hårdare belastning än vanligt. I månadskiften, vid utbetalning av barnbidrag och pensioner. För på den tiden kunde man inte betala räkningar på nätet eller via autogiro och de flesta privatpersoner hade inte några pappersgirotjänster. Alltså köade man på posten för att betala sin hyra, el- och telefon eller vad man nu hade för räkningar.

Sin pension eller sitt barnbidrag, fick man oftast i form av ett utbetalningskort och med det i handen ställde man sig i kön till postkassan. En pensionär som hämtade ut sin pension behövde inte legitimera sig med ett giltigt identitetskort. Det räckte med det snusbruna pensionsbeviset, som saknade foto. Och det var tur för pensionärerna. För de kunde vara riktigt besvärliga ändå.

Somliga kunde stå och envisas med att de ville ha ett kvitto på själva utbetalningen. Och det spelade ingen roll hur man än tjafsade och förklarade.

– Men du har ju fått pengarna.
– Ja, och det är dom jag vill ha kvitto på.
– Men om det är jag som gett ut pengar, så är det väl jag som ska ha ett kvitto. Inte du.
– Du har ju själva utbetalningskortet.
– Och det är jag nöjd med. Ditt utbetalningskort är mitt kvitto.
– Just det. Och nu vill jag ha ett kvitto av dig.
– När du handlar i en affär så får du ett kvitto när du betalar. Brukar du skriva ut ett kvitto och lämna till kassören?

Vanligtvis slutade det med att jag signerade en papperslapp och drämde i datumstämpeln på lappen och gav den till kunden.

Vadan denna utläggning? Jo, jag retar mig på bankomaterna. De som envisas med att fråga om jag vill ha kvitto när jag hämtar ut kontanter. Varför skulle jag vilja ha det? Jag har ju fått pengarna. Sluta kalla dessa fåniga minneslappar för kvitton. Och det omedelbums.

”Ett kvitto är en bekräftelse att en person eller en organisation har betalat för en vara eller en tjänst. Bekräftelsen är skriven på papper. Ett mottagningskvitto eller en kvittens avser oftast ett bevis på att varan eller tjänsten är mottagen.”

Sakletare

Jag är den första att bekräfta att orden ”Den som söker, han finner” är sanna. För om man letar så brukar man hitta något. Inte alltid det man eftersöker, men det man finner kan vara nog så värdefullt.

I fredags var Maken och hämtade ett nytt sim-kort till sin surfplatta. Det gamla kortet hade förkommit på något sätt. Just det här med att slarva bort saker är vi båda ganska duktiga på. När Maken hade brutit loss det lilla sim-kortet från det större kortet, satte han in sim-kortet i plattan. Och alla var nöjda och glada.

Följande morgon frågade Maken: Var är mitt nya sim-kort? I plattan, svarade jag. Nej, sa Maken. Jag tog ur kortet igen, eftersom jag inte vill använda det när jag har tillgång till det trådlösa nätverket.

– Jaha, var la du kortet?
– På överkastet.

Inte världens bästa plats för ett litet sim-kort. Speciellt som jag bara rev av överkastet och slängde de på golvet när vi skulle lägga oss på kvällen. Så det var bara att börja leta. Ta isär sängarna i sina beståndsdelar. Träribbsbotten med motor, resårmadrass, bäddmadrass, lakan, täcke och kuddar.

Men inget sim-kort återfanns. Däremot hittade vi mina glasögon inkilade mellan ribbottnen och resårmadrass. Och som jag letade efter dem när de försvann för nästan ett halvår sedan. Utan framgång. För drygt en månad sedan gav jag upp och köpte ett nytt par.

Och jag lovar att nästa gång vi tappar bort något, så kan jag ge mig på att vi hittar sim-kortet.

Fel, fel, fel!

Hej Cecilia Hagen!
Jag hörde din spaning i Spanarna från augusti. Ja, jag vet att det är nästan en månad sedan programmet sändes. Men jag brukar lyssna ikapp flera program på raken och igår var det dags för några spaningar. Du höll en utläggning på temat ”Framtiden tillhör kvinnor 60+”.

Som bevis för din tes framhöll du exempel på äldre kvinnor i näringsliv, media och kultur, som var heta. Till exempel Antonia Ax:son Johnson, Amelia Adamo, Marie-Louise Ekman med flera. Jag önskar verkligen att du hade rätt i att framtiden tillhörde mig och andra kvinnor, som har passerat 60. Men så är inte fallet. Det är helt enkelt feltänkt från början till slut.

Alla exempel på äldre, framgångsrika kvinnor är helt enkelt kvinnor som kommit fram långt tidigare än 60+. Någon gång mellan 15 och 35 års ålder, skulle jag tänka mig. Och sen har de bara hållit sig kvar i rampljuset. Men säg den kvinna som tar sig fram till toppen efter 60 års ålder? Jag kommer inte på en enda.

Det är till och med så att du själv är ett exempel på att du har fel. Tror du, Cecilia, att du skulle komma ifråga att sitta och spana in i framtiden på P1 tillsammans med Ingvar Storm och andra om du vore en total okänd 67-åring? Hur roliga och intressant spaningar du än kläckte ur dig.

Det tror inte jag. För jag tillhör kvinnor 60+. Den stora massan och jag kan konstatera att i verkligheten har vi, gråa och nästan könlösa kvinnor, framtiden bakom oss.

Med vänlig hälsning
Fröken Tjatlund

Tjuvlyssnat

Jag hade anledning att ta mig in till city idag. Igår, på lunchen, slog jag en lov in på KappAhl i hopp om att hitta en höstjacka. Och det gjorde jag; en tunn dunjacka som räckte ner över rumpan. Jag vill att jackor ska göra det annars blir den världsdelen så kall och frusen. Problemet var bara att i Globen fanns det ingen jacka i min storlek.

Så idag jag tog en tur runt Riddarfjärden och mellanlandade på Sergels torg. Där fanns min jacka och i passande storlek. Men bara i beige och jag som hade tänkt mig en svart. Tills jag kom fram till att jag nästan alltid köper svarta jackor och bestämde mig för att bryta den vanan.

Ut ur butiken gjorde jag sällskap med en mamma och hennes dotter.
– Mamma, där borta är Skulpturhuset. Kan vi inte gå dit? undrade flickebarnet.
– Visst, men jag vill först gå in på Lindex. Sen kan vi gå till Kulturhuset. Rättade modern.

Jag gick med raska steg Drottninggatan mot Gamla stan. Utanför en butik ringlade sig en jättelång kö. Eftersom jag gått samma väg, fast åt andra hållet på väg till tandhygienisten i tisdags visste  jag varför folk stod där och trängdes. Men det gjorde inte paret som gick jämsides.

– Oj, varför köar folk här? frågade kvinnan.
– Det är kanske något nytt spel som släpps, föreslog mannen.

Och då kunde jag inte låta bli att lägga mig i.
– De köar för att Winnerbäck är där och signerar, sa jag .
– Winnerbäck, vem är det? frågade paret i förbifarten.

Det får ni ta reda på själva, tänkte jag och fortsatte hemåt. Lycklig ägare till en tunn dunjacka. En sån där som flertalet tanter går omkring i. Min förhoppning är bara att jag inte kommer likna en Michelingubbe i den.

Alla dessa dagar

Idag är det Messmörets dag. En dag som jag absolut inte tänker fira. För jag ryser av minnen från 1980-talet av just messmör. Själv åt jag aldrig någonsin det pålägget under min egen uppväxt, men Maken som är väldigt svag för sött på mackor introducerade Fjällbrynt för våra lättledda barn. Och det blev kärlek vid första tuggan.

Om barnen själva fick välja så blev det ofta nyponsoppa och messmörsmacka till kvällsmat. Inte alls mig emot, för det utspelade sig långt innan man blev stämplad som dålig morsa om man serverade sockersötad föda. Tvärtom, det var ganska enkelt att värma upp vatten och blanda med Ekströms pulver. Och sen var det bara att skära upp några skivor Skogaholmslimpa och bre på messmöret.

Barnen blev nöjda och mätta. Och inte alls sjövilda eller speedade av sackaros, som verkar vara väldigt vanligt bland dagens barn. Nej, våra barn tuggade i sig mackan med det söta pålägget och sköljde ner den med den söta nyponsoppan. Och efter det var det dags tandborstning och sänggående.

Jag tog hand om disken och då var jag väldigt försiktig. För jag ville undvika att få matrester på fingrarna. Trots att jag aktade mig väldigt noggrant hände det att jag fick messmör och/eller nyponsoppa på händerna. För barnen spred gärna födan omkring sig. På bordet, stolar, handdukar eller dörrhandtag. Och tuggade gärna med öppen mun.

Orsaken till min försiktighet var att nyponsoppa och messmör är något av det äckligaste jag vet. Och om jag av misstag fick kladd på fingrarna var risken stor att kladdet hamnade i min mun. Jag har en ful ovana att reflexmässigt slicka på fingrarna när de känns kladdiga.

Min upplevelse av messmör och nyponsoppa i munnen ger ungefär samma reaktion som när man av misstag råkar få i sig T-sprit när man försöker få fyr på ett Trangiakök. Då är det bara att rusa in i badrummet för att spotta och fräsa. Skölja munnen och snabbt borsta tänderna med massor av tandkräm.

Nej, så jag är ingen Messmörsambassadör. Tvärtom. Men i övermorgon är det istället en temadag att uppmärksamma och minnas. Om man kan. För då är det Internationella Alzheimerdagen.

(Och jag säger mes-smör med långt e, om någon undrar.)

I have a dream

Och nu har den lilla drömmen gått i uppfyllelse. Det tog bara halvannat år så var diskmaskinsluckan på sin rätta plats. Alltså fastskruvad på fronten till maskinen.

Maken har hela tiden hävdat att han inte klarar jobbet på egen hand. Han måste ha hjälp. Och jag har vägrat. Vi beställer hit en snickare, har jag tyckt. Du är inte klok, så komplicerat är det inte. Men jag vill inte, för är det någon gång vi blir osams så är det när vi ska vara händiga ihop.

Då kan det löna sig att ta hand om barnbarn. Tvåan och Svärsonen gick på bio och vi tog hand om småtjejerna. När föräldrarna kom för att hämta upp sin avkomma, fick Svärsonen syn på diskmaskinen och undrade om den var trasig. Nej, den är hur hel som helst. Det är bara själva luckan som står och skäms i ett hörn.

Då sätter vi fast den och det omedelbums. Sa Svärsonen i bestämd ton. Totalt tog det 30 minuter och större delen av den tiden gick åt till att leta efter monteringsanvisning, skruvar och skruvdragare. Men nu sitter luckan på och jag kan pensionera träsleven, som jag bänt upp fronten med.

Det kan finnas sämre skäl till att knäcka en champagneflaska.

Putelj

Först bubbel. Sen bugg. Och nånstans däremellan lammstek. Plus en liten programmerarvits för att förhöja stämningen: A SQL query goes into a bar, walks up to two tables and asks, “can I join you?”

1111 1111

Visst, det är fredagen den 13, men jag är inte skrockfull utan fångar den här dagen precis som jag gör med alla dagar. Speciellt inte en sån här fredag.

För idag har jag permission och är ledig utan löneavdrag. Så före lunch var veckostädning och helghandling avklarad. Städinsatsen var verkligen välbehövlig efter flera veckors försummande av den detaljen. Och helghandlingen omfamnade jag utan hämningar. Besökte Hemköp, Ica och Konsum i jakten på extrapriser och kånkade hem full ryggsäck plus två kassar.

Förutom ledig fredag, firar jag mig själv. Idag är det dag 255 + 1 på året och då är det Programmers’ Day. En dag som borde utnämnas till allmän helgdag. Om ni frågar mig. Switcha dag 256 mot Nationaldagen till exempel. Och varför inte lite uppvaktning? Far får slipsar på fars dag, mor blommor på mors dag; jag är öppen för förslag om lämpliga gåvor.

Men fram till dess får jag väl fira mig själv. Till exempel bjuda upp Maken på en bugg. Om han inte är alltför svettig efter träningen och slå upp lite kallt bubbel. Som jag tänker ge mig ut på stan och inhandla innan det börjar köa upp sig på Bolaget.

Och så här får man ordning på hemmet. Om man tänker som jag.

Dags att gå till nästa nivå

För drygt fem år sedan, när Svärdotterns mamma dog i alldeles för tidig ålder, var Svärdottern självklart både sorgsen och deprimerad. Inte långt efter dog vår son Trean, hennes make och barnens far. Efter den värsta chocken – eller kanske på grund av den – konstaterade hon lakoniskt: Säga vad man vill, men det här fick mig att snabbt komma över mammas frånfälle.

Och nu är det min tur. Jag som blev så upprörd och besviken över att inte få någon inbjudan till arbetsgruppens gemensamma middag på lokal. Det var ju ingenting i jämförelse med min chefs sågning av min arbetsinsats. Nej, jag struntar i om jag inte blir medräknad som en i gänget och säger som Winnerbäck:

Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

 Men eftersom jag är den enda kvinnan på min grupp funderar jag på att flagga upp för diskriminering. Prata med facket eftersom det är uppenbart att jag döms efter annan mall än övriga. Män. För jag har kompetens som behövs och som flera andra på gruppen saknar. Och om mina brister ligger mig i fatet, så borde deras också göra det. Ligga dem i fatet, alltså.

Nu över till något helt annat. Svärdotterns senast lilla bebis. Ja, jag säger senaste. Modern kommer att vara fertil många år till. Nu är bebban drygt två månader. Och ser ut så här.

Not so very funny – if you ask me

Den senaste tiden har verkligen bjudit på utmaningar. Och då talar jag om jobbet. Min kollega Åke har haft semester. Varför han nu blev beviljade det när somliga andra vackert får gå till arbetet, trots alla outnyttjade semesterdagar? Nå, men när Åke är borta får den här lilla råttan absolut inte dansa på bordet. Nej, hon får se till att verksamheten fungerar.

Och det är här utmaningarna har radat upp sig. Den ena jobbiga situationen efter den andra. Jag har inte gjort annat än städat efter olika medarbetare och rett upp handhavandefel på handhavandefel. Sett till att miljontals kronor hamnat hos sina rätta ägare. Åtminstone fyra gånger den senaste veckan.

Mitt i alltihopa kommer en inbjudan till ett utvecklings-/lönesamtal med min närmaste chef. Han som sitter i rummet bredvid mig och i möjligaste mån ignorerar mig så gott han kan. Och bråttom var det att klara av alla medarbetarsamtal. För den 12/9 ska han sticka på semester.

Som ni hör är jag inte så imponerad av mannen ifråga, men jag tänkte att jag skulle ge Totte en chans. Nu när han, för första gången på alla år tagit sig i kragen och inbjudit till samtal med sin personal. Jag kan bara säga att det sket sig direkt.

Vi hade fått en lunta med papper från HR där vi skulle resonera om olika punkter och gradera ämnena i betyg 1-5 där ett var sämst och fem högsta betyg. Första ämnet: Arbetsmiljö. Är du nöjd med den? Ja, sa jag. Nej, sa chefen Totte. Den är hemsk. Tycker du? genmälde jag. Själv tycker jag att den är bra. Det är rent och snyggt, skrivborden är höj- och sänkbara, ventilationen är bra och vi har en fantastisk terrass. Jag sätter en femma på arbetsmiljön.

Men Totte ringade ändå in tvåan. Och ännu värre blev det när vi kom in på min kompetens. Värdelös, sa Totte. Du kan inget som är värt något. Men hallå, vem är det som får ta hand om skiten när andra klantat sig? Jamen, systemet är så klantigt gjort så att det går att göra fel, tyckte min chef. Konstigt att det fungerat alldeles utmärkt under alla år. Och det är klart att det går att göra fel om man inte begriper vad man håller på med, menade jag.

Så där höll vi på i en halvtimme. Jag tyckte att jag var värd fyror och femmor. Totte höll inte alls med. Det blev genomgående ettor och tvåor. Som sagt, till och med på arbetsmiljön, som jag var helt nöjd med. Plus B i ordning och uppförande. Han visste nog att jag gjorde svartjobb, som han inte beordrat. Bakom hans rygg. Insatser på sådär 20 minuter som visserligen gjorde stor skillnad för användarna. Men ändå. Han hade inte fått bestämma.

Efter den bataljen tog jag lunch. I sensommarvärmen. På terrassen. Den som ingår i min dåliga arbetsmiljö. Efteråt, på väg till ett möte med en kund, blev jag upphunnen av en medarbetare. Nu var det knas igen. Och jag felsökte och hittade problemet. En kund hade skickat in en fil, som inte följde överenskomna regelverket. Kontakta kunden och be dem skicka en korrekt fil, sa jag och gick hem. Less på jobbet. Och framförallt min chef.

När jag står vid grönsaksdiskarna på Ica ringer en chef. Inte han som sågat mig strax före lunch, utan mannen snäppet över honom. Eftermiddagens fel kvarstår. Kunden har inte skickat någon ny fil. Vad göra? Varför frågar du mig? undrade jag bittert. Enda anledningen till att jag skulle vara behjälplig är att jag tycker synd om de som har fått problemet på halsen. För någon större kompetens besitter jag ju inte.

Efter gårdagens lönesamtal blir det väl minus i lönekuvertet. Om Totte finge bestämma. Som det känns nu får man gärna ge mig foten. Med omedelbar verkan. Då skulle jag ta med mig min jobbdator och två papperskassar till jobbet. Lämna tillbaka datorn och passerkort. Tömma lådhurtsen på personliga föremål och ta mina soffkuddar och gå ut genom snurrdörren.

Det skulle bara kännas skönt. Och framförallt befriande.

Det händer att jag har Esso i tankarna

I morse kom jag att tänka på Moderns senaste make. Han som också skulle bli hennes siste. Jag mådde nämligen inte så prima när jag vaknade 04:47. Och då gjorde jag som Esso. Skyllde på paprikan.

Esso hade envisa utslag i ansiktet. Framför allt i pannan. Rosacea skulle jag vilja påstå att han led av. Som var ett utslag (tihi) av hans förkärlek till alkoholhaltiga drycker, menade omgivningen. Själv hade han den bestämda åsikten att blemmorna berodde på allergi. Överkänslighet mot paprika, helt enkelt.

Ändå var hans kärlek till öl vida känd. Maken och Svågern brukade klocka Esso, när vi hälsade på i Halland. Hur lång tid skulle det ta innan de blev erbjudna varsin Falcon? Det handlade om några minuter högst. För han ville gärna ha sällskap. Klart att grabbarna ska ha en öl, sa han och försåg dem och sig själv.

Vid lunch kunde Esso sitta och peta i maten och undra över: Vad konstigt att jag inte är hungrig. Det tyckte inte vi andra, som räknade ut att han hunnit med åtminstone sex öl mellan frukost och lunch. Men, som sagt, det var paprikan som låg bakom utslagen i ansiktet. Ingenting annat.

I går kväll hade vi avspark på jobbet. Lite lättsamt grupparbete kombinerat med mat och dryck. Jättegod buffé, som jag gjorde rättvisa och vin därtill. Klockan 23 bröt jag upp och tog bussen hem. Gick och la mig och vaknade, som sagt, tidigt.

På bufféfaten fanns det en hel del paprika. Som jag undvek eftersom jag mår tjyvtjock av rå paprika. Men jag kunde inte motstå de ostfyllda minipaprikorna utan tog risken och åt två stycken. Det var dumt gjort, kunde jag konstatera efter några timmars sömn. Jag fick använda all min samlade vilja för att inte minipaprikorna skulle komma ut samma väg de kom in.

Jag lyckades och kunde ta mig till jobbet på vanligt sätt och i vanlig tid. Och kom inte dragande med att det var drycken som var den egentliga orsaken till morgonens krasslighet. Då gör jag som Esso, blånekar.

S-O som ung. Före öl och utslag.

Quatre kilomètres à pied

”GEL-ODYSSEY är en komfortabel och hållbar walking sko, som är gjord för att klara av längre promenade. Den nya versionen har en ny, exalterande profil.

Denna modell har bland annat, Full Length Guidance Line, ett spår längs med underdelen av sulan, som guidar foten till rätt typ av steg och uppmuntrar således ett mer effektivt steg, framförallt när du blir trött i fötterna.

DuoMax Support System i mellansulan ger omfattande support och stabilitet, medans Solyte 55 genererar i en mjuk känsla i skon.”

Oj, vad mycket man får för 1200 spänn. Saker som man inte ens visste att de fanns. Och som ska få mig att studsa fram och tillbaka till och från jobbet. Man kan bli exalterad för mindre. Jag köpte skorna i lördags och tog premiärturen idag. Igår regnade det och jag ville inte misshandla dem redan på första promenaden.

Mina första 4,3 km avverkades utan så mycket som en antydan till skavsår. För oftast känner jag redan när jag provar skorna om de kommer att fungera eller inte. Mina gamla tjänade troget i tre år och jag gissar att de gått drygt 5000 km utan service. Och det är ovanligt långt. Annars brukar jag behöva inhandla nya vartannat år.

Så nu har jag tryggat höstens förflyttningar. När snön kommer blir det dags att jaga kängor, för de gamla har tagit slut. Efter åtminstone tre säsonger på isiga trottoarer.

Förstärkt frukost

Idag vaknade min mage redan 6:30 och sa ifrån att jag hade sovit klart. Det gjorde den även igår, fast ännu tidigare. Eftersom Maken har sömnbehov som en hundvalp, så får jag roa mig på egen hand några timmar varje helgmorgon. Igår gick jag ut på en promenad och idag löste jag klart DN:s lördagskryss och läste klart Karin Alvtegens En sannolik historia.

Det här med böcker kan göra mig lite trött emellanåt. Det är så mycket samma, samma. Alltså det går mode i teman, eller vad jag ska kalla det för. Ett tag var det incest, som var grundbulten. I den ena deckaren efter den andra var övergrepp i familjen roten till det onda. Sen var det mobbning. En mobbare som tog hämnd på sina plågoandar decennier senare. Nu är det ofta homosexualitet som är på tapeten. Gärna i kombination med religion. I Alvtegens bok var det visserligen ett irreligiöst stickspår. Som kändes ganska omotiverat.

Vid tiotiden vaknade övriga familjen och då kände jag mig ganska hungrig och började googla på Brunch. Och här vill jag lägga in mitt veto.

”Brunch är en måltid som … ersätter både frukost och lunch. Brunch är en sammandragning av de engelska orden breakfast och lunch.”

Men när behagar Stockholms näringsställen servera sagda måltid? Tidigast kl 12 och vanligen ännu senare. Det kallar jag en sammandragning av lunch och middag. Typ Dinch. Men en praktiskt lagd människa fixar egen brunch. Kokar potatis, skalar och hackar lök. Tar fram vad kylskåpet förmår och kilar ner på affären och köper det som faller en på läppen.

Till dagens brunch serverades: sill & potatis, rökt lax & pepparrots-creme-fraiche, ägg & bacon, omelett, emmentalerost, kalkonpastrami, jamon serrano, nürnberger rostbratwurst, grapefrukt, juice och några dubbla espresson. Tillsammans med bortbakat, färskt bröd.

Vi hade brunchat klart innan restaurangerna ens hade kommit till skott. Och sex timmar senare är jag fortfarande mätt.