Någon måtta får det vara

Två gnällartiklar i DN på kort tid är två för mycket. Tycker jag. Trots att jag själv inte drar mig för att klaga när det är på sin plats. Som nu till exempel, när somliga tycker att en vecka är alldeles för lång tid. Jag tycker att det var snabbt hanterat.

När någon hade fräckheten att ta ut 2000 sydafrikanska rand elva gånger från mitt konto blev jag inte glad. Det märks när man har 22000 mindre att röra sig med. Jag minns inte hur vi gjorde under de tre veckor pengarna var borta. Om vi tog ut från sparkontot eller sög på ramarna. Men gnällde det gjorde vi i alla fall inte.

Nej, vi var glada att banken/kortföretaget överhuvudtaget ersatte förlusten. Tänk om man hävdat att vi varit oaktsamma med kortet, när vi öppnade det igen för utlandsköp. Banken själv hade ju anat ugglor i mossen och stängt för utlandsköp när samma uttag dök upp gång på gång.

Och skulle jag glömma saker på tåg så inte skulle jag gnälla över att det tog lång tid att återfå prylen. Eller att det skulle kosta mig en slant. Det är ju jag som varit oaktsam. Inte SJ.

Dessutom: Hur ofta har det hänt att kvarglömda saker återfunnits på hittegodsavdelningar? Mig har det bara hänt en gång. Närmare bestämt en sommardag 1960 när Syrran och jag åkte och badade på Vanadisbadet. På hemvägen glömde vi kassen med badkläder på spårvagnen. En dryg vecka senare, när vi kom till Förlorat/upphittat, återfann vi vår badkasse.

Men det var så dags. Innehållet hade möglat och luktade pyton, så det var bara att kasta baddräkterna och de polkagrisrandiga badrockarna. Och inte gnällde vi och tyckte att det var SS:s fel.

Annons

Lite näthat

När man handlar lunchsallad på Ica Globen får man en förpackning med dressing på köpet. Men jag brukar tacka nej till den, eftersom jag tycker att Felix Caesardressing är godare. Och det innebär att jag med jämna mellanrum köper en flaska med just nämnda dressing.

Igår var ett sådant tillfälle. Salladen och dressingflaskan kostade 70 kr och jag räckte fram en rikskupong på 80 kr till kassörskan.

– Nä, nä. Inte kan du betala dressingen med rikskuponger. Den får du allt betala på annat sätt.
– Konstigt, sa jag. Det har aldrig varit några problem tidigare.
– Rikskuponger kan man använda till färdiglagat. Inte annars.
– Jaså, men vad kan man tillaga på salladsdressing? Och varför får man en gratis till salladen, om man vill?

Men det spelade ingen roll hur jag än argumenterade. Hon vägrade att ta kupongen. Det var bara att ta en 50 kronorskupong och slanta upp en tjuga istället.

Nästa gång väljer jag en annan kassa, där det inte sitter en liten, tjurig, medelålders kvinna med ljust, krusigt hår. Och till alla andra kunder: Se upp med den människan. Hon verkar inte veta vad service är och har ett alldeles eget regelverk, som hon envist håller sig strikt till.

Sömntutor

Jag försov mig i morse. Väckarklockan, det vill säga mobilen, låg kvar i ytterfacket på ryggsäcken, som stod i köket. Alldeles för inbäddad och långt borta för att jag skulle höra den ringa 5:45.

Och lika skönt var det. En dryg timmes extra sömn alldeles oväntat. Eftersom vädret var så vackert bestämde jag mig för att promenera, trots att jag var sen. Dessutom blev jag kvar en timme extra igår på jobbet. Tanken var att Maken skulle ha hämtat mig med bil direkt när han slutat sitt arbete. När klockan närmade sig 5, ringde jag. Och väckte honom. Han skulle bara sträcka ut sig  i sängen fem minuter. Som blev 55 minuter istället.

Så är det. Maken sover mer än jag. En timme längre varje morgon och lite då och då en timme extra på eftermiddagen. Då jag i regel tar mig från jobbet. Själv har han ingen restid alls utan är på jobbet så fort han kliver ut genom dörren.

Det här fångade jag på min restid till jobbet. Stans elskåp får det att klia i fingrarna på somliga. Och jag undrar vad som fick polisen att svärma vid Ringvägen 38 igår. För att jag kan inte erinra mig att texten funnits där tidigare.

Kan det ha varit en aktion av Södermalmspolisens anti-graffitti-grupp?

Smaken är olika

Kalles kaviar besöker olika platser utomlands och bjuder på kaviarmackor i sina reklamfilmer. Folk äter, ler artigt trots att de nästan håller på att kräkas. Ja, en hel del svenska matfavoriter faller inte alla på läppen.

Så till exempel ligger en svensk anrättning etta på 10-i-topplistan över konstiga maträtter i Come Dine with me (engelska Halvåtta hos mig). Smörgåstårta är tydligen något väldigt egendomligt på brittiska öarna.

Stackars Evelyn från Leeds bjöd på Swedish sandwich gateau och det var ingen framgång. Snarare ett nederlag, som liknas vid Waterloo. Mer Napoleons än Abbas, antar jag.

Tänk på det nästa gång ni funderar på vad ni ska servera när ni ska ha Öppet hus eller liknande.

Perspektiv

När ett liten, liten trädfrukt singlar iväg från moderträdet är den ganska vilsen. Eller är det fröer som ger sig av? Ett är säkert: det är väldigt få, som det blir något av. Och även om det blir något av fröet/frukten, är det inte alla som hamnar rätt.

Jag är så dålig på att känna igen träd, så fråga mig inte vad det är för frösort, som för några år sedan tyckte att en skarv, tre meter från marken, mellan två betongblock på Gullmarsplans tunnelbanestation var en finfin plats att gro på. Där finns det både näring och vatten. Om man bara sträcker sina rötter tillräckligt långt in i sprickan.

Men saknar man perspektiv i tillvaron så är det inte lätt att ha balans i livet. Man växer och växer där man står. Tills man en dag blivit för stor så att man inte längre orkar hålla sig kvar. Själva tyngden i den egna kroppen knäcker en fullständigt jäms med fotknölarna.

Nu sitter jag här och håller mig lite räddhågad i skrivbordet. Tänk om min fästpunkt i verkligheten egentligen bara är en spricka i en jättekonstruktion, som jag omöjligen kan överblicka.

Doft, lukt eller stank?

Jag struntade att äta frukost i morse och vid 8:30 var jag vrålhungrig. Och vansinnigt sugen på en leverpastejsmörgås. Eftersom Ica Globen öppnar redan klockan 8 smet jag iväg och handlade pumpabröd, ugnsbakad leverpastej, Bregott och Mor Annas inlagda gurka. Regnet hängde i luften, så jag tog vägen genom Globen Shopping.

Så tidigt är det bara matställena som har öppnat. I övriga utrymmen pågår aktiviteter, som förflyttade mig 20 år tillbaka i tiden. Inte så mycket aktiviteterna i sig, utan lukten från dem. Luftrummet inomhus var mättad av allrengöringsmedel. Och det påminde mig om när jag själv ingick i armén, som såg till att butiker kunde öppna dörrarna klockan 10.

Redan klockan 6 hängde vi på låset till Det Stora Varuhuset. Tidigare än så öppnade inte vakterna personalingången. Vi städade oss igenom Bädd & Bad, Böcker & Papper, Hus & Hem, Sport & Fritid, Herrkläder, Tigershoppen, Sand, Kriss, Kids, Glas & Porslin. Och det var säkert fler butiker än så.

Fyra timmar senare var vi färdiga. Både i bemärkelsen klara och helt slut. Tog oss hem, åt frukost och slängde oss utmattade i sängen och sov ett par timmar. Och så var den dagen förstörd.

Nästa gång jag blir sugen på leverpastejmacka, tar jag nog yttervägen till Ica. Även om det regnar.

Inget särskilt

Här händer det just ingenting för tillfället. Jobbet går på halvfart och de flesta kloka människor har lämnat stan. Som dottern med familj till exempel. De har dragit till Spanien och besöker några vänner i Valencia. Kul för dem och i viss mån även för oss.

Idag var vi och utfodrade deras fiskar och hamster. Kanske inte något större nöje i sig, men vi kunde konstatera att det inte är mycket kvar av Maria Plaza tvärs över gatan från deras köksfönster. Antagligen inte mer än skräphögar när familjen är tillbaka på onsdag.

Förutom djurvakteriet så är vi bilvakter. För bilar i innerstan behöver vaktas. Framför allt mot lapplisor. Så vi håller reda på städnätter och fixar boendeparkeringsbiljetter. Den här gången med större omsorg än förra. Då drog vi på oss en bot. Som vi betalade omedelbums bilägarna ovetande. Den typen av onödiga utgifter känns så retfulla. Även om jag brukar rubricera dem som förhöjd kommunalskatt. Och hoppas på att staden använder pengarna förståndigt.

Imorgon tänker vi dra nytta av bilen vi vaktar. Tar den och oss på en tur till Ettans landställe. Kolla in vad som hänt sen sist. Förhoppningsvis grilla och gå på svampjakt. Enligt tidningarna ska det redan krylla av kantareller i skogarna.

I mina kvarter

Igår var jag uppe i ottan och städade. Slet som en galärslav i halvannan timme innan hemmet såg någotsånär presentabelt ut. Och det målet var uppnått redan klockan 8 då jag började jobba. Hemifrån. Tills det var dags för lunch. För att inte säga långlunch.

Syrran hade bestämt träff vid Zinkendamms tunnelbanestation med vår nyfunna kusin. Han och hans fru stod redan och väntade i biljetthallen när Syrran och jag kom. Brorsan hade ringt och meddelat att han inte mådde så bra och därför tänkte stanna hemma. I närheten av toaletten.

Jag tog med dem på en tur i mina kvarter. Visade var kusin Kent kunde ha bott under sina första levnadsår. Hans moster, som fortfarande lever, visste bestämt att det var på Wollmar Yxkullsgatan i närheten av Ringvägen och att man kunde se en skolgård från köksfönstret.

Problemet är bara att det finns två skolor vid Wollmar Yxkull: Maria gamla folkskola och Maria skola. Sistnämnda skola ligger i närheten av Ringvägen, närmare bestämt alldeles vid Ringvägen, men skolgården är inte synlig från gatan. Och det är knappt några hus med adress Wollmar Yxkullsgatan, som har utsikt mot skolgården på Maria gamla folkskola.

Jag pratade med Kents moster på mobilen och frågade om skolan var i rött tegel eller inte, men det kunde hon inte erinra sig. Men vi bestämde oss för att det måste ha varit tvärs över gatan från Maria skola, som han bott första tiden. Där finns det flera hus med fönster mot skolan.

Vi kollade också adressen på Maria Prästgårdsgata där Brorsan påstod att farmor och farfar hade bott utan att bli mycket klokare. Det måste ha varit en annan portuppgång än den Brorsan kommer ihåg.

Syrran hade med sig kopior på gamla kort, tagna av vår far. Bland annat ett där vår gemensamma farmor stod och sålde blommor på Mariatorget. Så vi gick dit och försökte fastställa var hon stått med sin blomsterkorg. Antagligen var det på Rivalsidan om torget. Där rör det sig mest människor.

Vi köpte med och lunchmat och gick hem till mig. Kent berättade lite om sin uppväxt. Att han nästan var tonåring innan han fick veta att den man som han växt upp med inte var hans riktiga pappa. Och det var i samma veva som den riktiga pappan dog. Så han fick aldrig tillfälle att träffa honom. Hans barndom kantades av föräldrarnas alkoholmissbruk och ständiga bråk. Och som äldsta barnet i familjen fick han ta mycket stryk från sin styvfar.

Jag tog fram stora plasttråget med alla våra foton och lyckades hitta några gamla bilder i röran. Den oordning, som uppstod för 20 år sedan, när Maken fixade varsitt album till barnen i samband med att de flyttade hemifrån. Några bilder på oss syskon, som små. Och på vår pappa. Syrran hade med sig ett kort från begravningen av vår farfars far och där var både vår pappa och Kents pappa med på bilden. Och det är nog den enda som finns.

Trots att vi aldrig träffats tidigare gick allt förvånansvärt smidigt. Kent verkar vara en lättsam person och vi hade inga problem att hålla konversationen igång. Men det brukar inte vara något större problem. Inte när Syrran är med. Hon pratar så gärna.

På min och andra gator i stan

Förra veckan fördjupade jag mig i Stockholmiana. Eller snarare Södermalmiana. Dels läste jag på lite om kvarteren runt där jag bor och dels hade jag anledning till att forska lite kring kvarteret Bergsgruvan större och Maria Prästgårdsgata.

Förra året gjorde Syrran en djupdykning i släkten på pappas sida och hittade ett par okända kusiner. Barn till pappas bröder, syskon som vi inte kände till eftersom de blev omhändertagna av samhället i småbarnsåldern. I morgon ska Syrran, Brorsan och jag träffa en av kusinerna och tanken är att vi ska strosa runt på Söder och insupa lite lokalfärg i området där vår gemensamma farmor och farfar bodde.

Men var bodde då paret Samuelsson på 1920-1930-talet när pappa växte upp? Jag har ingen aning om var eftersom jag aldrig träffat våra farföräldrar. Bara att det var på Söder och inte långt från Mariatorget. Syrran vet inte heller. Medan Brorsan är tvärsäker på att de bodde på Maria Prästgårdsgata. Problemet är bara att det portnummer, som han kommer ihåg inte existerar.

I kvarteret Bergsgruvan större låg det tidigare muggiga träkåkar. Hus som revs för att ge rum för stenhus. Och i den vevan försvann några gatunummer. Inklusive det nummer, som Brorsan hävdar att farmor och farfar bodde i. I de nya husen, som byggdes 1938-1939, la man portarna på andra sidan huset och i och med det fick de högre nummer än tidigare.

Som alla i min familj så är Brorsan väldigt säker på sin sak, men i morgon är det upp till bevis. Jag tror att han helt enkelt kommer ihåg fel nummer. Eller så har han fått uppgiften från modern. Och hennes förhållande till fakta var minst sagt lite skakig.

Sajten Stockholmskällan är verkligen en källa till glädje, när man letar efter Stockholmiana. Och finns en intressant funktion: Jämför kartor. Man kan samtidigt se två kartbilder från olika årtal och se hur gatubilden ändrat sig genom historien.

Och nu har jag skrivit ut kartbilder från idag och hur det såg ut på 1930-talet, som vi kan orientera oss med under stadsvandringen.

Världsarv

Jag är en sann optimist. Alldeles för ofta, kan jag påstå, utan minsta tvekan. I fredags tog jag med mig mina inneskor från jobbet i tron att jag skulle komma ihåg att ta med dem tillbaka idag. Trots att jag väldigt sällan tar med mig saker när jag borde.

Hela förra veckan, till exempel, glömde jag att ta med mig matpytsarna hem. Det slutade med att jag på torsdagen fick ta med mig maten i en reservbunke och på fredagen tog jag inte med mig någon mat alls. Utan inhandlade en lunchsallad på Ica.

På fredagen fick jag äntligen med mig de tomma plastpytsarna. Så idag är det lugnt på matfronten. Däremot blev jag tvungen att konsultera Skokyrkogården för att ha något på fötterna.

I min jobbgarderob trängs mer eller mindre uttjänta skodon, som kan komma till nytta när det kniper. Och det gjorde det idag.

Dagens läxa

Om en närstående ställer en uppriktig fråga ska du ge ett uppriktigt svar. Inte komma dragande med vita lögner bara för att du inte vill såra. Det trodde jag gällde i alla lägen. Åtminstone i den allra närmaste familjekretsen.

– Vem har störst mage? Jag eller Brorsan?
Den frågan kändes väldigt uppriktig. Och självklart luftade jag min osminkade åsikt: Du.

Vilket liv det blev. Maken tyckte nämligen precis tvärtom. För han hade i smyg jämfört magstorlekarna i spegelbilderna när han och brorsan passerade diverse skyltfönster. Där syntes det tydligt vem som hade störst mage. Tyckte Maken och inte var det han själv.

Där började en diskussion, som höll i sig hela kvällen. Först avhandlades själva definitionen för mage. Var den börjar och var den slutar. Är det magen, som sticker ut längst, som är störst? Eller är det den som brer ut sig mest, som är det?

– Det spelar ingen roll. Din är större. Och varför frågar du, om du inte vill veta min åsikt?
– Jo, jag vill veta vad du tycker. Om din åsikt överensstämmer med min.

Så hädanefter ska jag tydligen besvara varje fråga med ”Vad tycker du?”. Om jag vill undvika meningslösa tankeutbyten.

Mandelmanns trädgårdar

I Skåne. Om någon undrar vart jag tog vägen.

Äta bör man

Jag lider fortfarande av sviterna från 1970-talet. Den period i mitt liv då vi hade uruselt med pengar. Under lång tid hade vi 100 kr per vecka i matkostnader. Enligt SCB motsvarar det 565 kr i dagens penningvärde. Och det skulle räcka för två vuxna och två små barn.

Varje torsdag damp veckans reklamtidning ner i brevlådan och den innehöll bland annat matvaruaffärernas extrapriser. Som jag studerade noga. Och sen kryssade jag emellan de fyra butiker som låg på gångavstånd. Handlade lite här och lite där utan att skämmas det minsta. Mathållningen styrdes helt av vad som för tillfället erbjöds till lägre pris.

Nu har vi ett helt annat ekonomiskt läge. Men beteendet sitter fortfarande i. Inte så att jag väntar med iver på veckans gratistidning. Men innan jag bestämmer mig för dagens middagsmat, kollar jag in veckans reklamblad för Ica Aptiten, Hemköp Mariahallen och Coop Zinkensdamm. På nätet numera.

Och jag ser att Hemköp har kycklinglårfilé, halloumi och färska rödbetor, Coop erbjuder fläskfilé och mozzarella medan Ica har entrecote, Lallerstedt såser och kronärtskockor.

Jag ruvar på vad det blir på vägen hem. Men på fredag-söndag vet jag bestämt vad det blir: hummer. Mer lätt lättlagat än så kan det knappast bli.

Och knappast godare, heller.

Tillbaka i stan

Och innan vi visste ordet av är vi hemma igen och imorgon är det arbetsdag. Inte kom jag ihåg att vi lämnade landet i så dåligt skick. Skulle någon haft anledning att ta sig in i lägenheten hade vi fått skämmas. Smuligt och stökigt, det vill säga precis som när vi stack.

Men nu är det dammsuget, undanplockat och uppackat. Tvättmaskinen är inne på tredje rundan och jag försöker acklimatisera mig till dubbla värmen mot senaste veckorna. Ändå kör jag inte torktumlaren, som skulle göra det etter värre.

I morse tog vi taxi till Edinburghs flygplats. Tänk att även i Skottland kommer taxi på beställning och man kan betala med kort om man väljer rätt bolag. Våra kontanter var slut och vi hade inte lust att kosta på oss fler kontantuttag.

Maken hade packat alla whiskyflaskorna i sin ryggsäck. Som han lindade in i sin regnponcho och slog femton meter tunt rep om, så att flaskorna inte gick att rubba sinsemellan. Paketet tryckte han ner i vår nyköpta väska. Behöver jag säga att väskan efter det vägde ton?
– Äsch, väger det för mycket får vi väl betala för övervikten, enades vi om. Säkra på att vikten överskred 20 kg.

När vi vägde in väskan vid in checkningen bekräftades vår föraning – vågen visade 23,8 kg. Men det bekom inte markvärdinnan utan hon satte på en etikett och lät väskan åka vidare på bagagebandet. Puh, sa vi och lyckönskade varandra till att ha undkommit så lätt.

Trodde vi, ja. Vi passerad säkerhetskontrollen och satte oss i avgångshallen för att vänta på uppgift om vilken gate vi skulle användas oss av. Då sprakar det i högtalarna.
– Mr Sannberg on flight DY9966 to Stockholm, please contact … Resten av meddelandet uppfattade vi inte.

Herr Sannberg backade till säkerhetskontrollen, men de hade inget otalt med honom. Då backade han ett steg till. Och där fick han träff. Det var folket i bagagehanteringen som hade synpunkter på vår tunga och fullproppade väska.
– Hur många flaskor whisky har du i den här?
– Tolv, tror jag.
– Hm, vet du inte att man av säkerhetsskäl bara får ha fem liter i en väska?
– Nej, det hade jag ingen aning om. Jag trodde att bagagereglerna bara handlade om vikten på väskan.
Vad gör man om man har med sig fyra liter mer än man får ha? Ber dem hälla ut överskottet? Nej, det vore synd på så ädla droppar.

– Kan vi lösa problemet med att jag skakar fram en väska till och vi delar upp flaskorna i två kollin? undrade Maken så snällt han bara kunde. Vi är ju två som flyger.
– Låt gå för det, men låt det gå fort.

Vi tömde Makens bag med handbagage och han rusade tillbaka och stuvade ner flaskorna i två väskor. Inte lika bra packat, men försöka duger. Då dök nästa problem upp.

– Det blir 15 £, sa bagagemannen.
Maken rotade igenom alla byxfickor efter plånboken, men den låg i jackan hos mig innanför säkerhetskontrollen.
– Äsch, strunt i det. Jag bryr mig inte om pengarna, det är säkerhetsreglerna som är viktiga för mig.

Makens väsklösa handbagage stuvade vi ner i plastkassar. Några gamla kalsonger, som inte fick plats åkte i närmsta papperskorg. Maken var inte riktigt komfortabel med att resa med prylarna kassar. Men vad gör man inte i nödlägen?

Så vi blev bjudna på fyra kilos övervikt, alternativt en gratis incheckad väska. För egentligen ska man föranmäla och betala för väskor som ska checkas in. Priset var en del stress och svett innan allt var klart.

Och båda väskorna kom med flyget och alla tolv flaskor var hela.

I etern

Nu ska jag in och tassa på förbjudet område. Nåde mig om jag kommenterar vädret. Speciellt om jag antyder att det regnar, att vädret är dåligt eller gläder mig över att solen tittar fram. Då hugger Maken direkt. I hans värld har vi haft alldeles utmärkt semesterväder. Så kom inte dragande med något annat.

Visst, det störtregnade bara första dagarna i Edinburgh. Efter det har det mest varit regnskurar alternativt molnigt. Temperaturen har hållit sig runt 11 grader förutom halvannan dag i Fife då solen faktiskt sken och det steg till ofattbara 22 grader. Idag, sista dagen spöregnar det igen i Edinburgh.

Nog om det. Vi har tittat på en del på tv. Mest BBC och Channel 4 och jag är både snabb och fördomsfull att drar slutsatser. Som jag gärna delar med mig med.

Britter älskar nyheter vad det verkar. På svensk tv har jag lärt mig undvika nyhetssändningarna, men här verkar det vara nyheter hela tiden åtminstone på någon kanal. Och vad rapporterar man om? Ungefär samma saker som i svensk nyhetsförmedling.

Banker är skit. Byt bank eller ännu hellre, ha pengarna i madrassen. Antingen har de allvarlige är systemfel, som NatWest i Royal Bank of Scotland, så att kundernas pengar varken kommer in eller ut ifrån kontona. Eller så förekommer det oegentligheter, som på Barclays. Inte för att jag fattade vad man hittat på, men högsta hönset avgick på direkten.

Åldrandet är också hett. Särskilt vad det gäller ekonomin. Ledsna förtidspensionärer, som tvingas leva på £3 per dag när hyran är betald. Sjuka pensionärer, som får betala hela kostnaden för den vård de behöver, om de äger sin bostad eller har ett sparkapital på över £3000. Det enda jag saknar är vårdskandaler. Men vårdsektorn kanske inte är avreglerad. Vad vet jag?

Fetma och nyttig mat återkommer. Speciellt barnfetma och kvaliteten på skolmaten. Och ska jag vädra ännu fler fördomar, så tycker jag mig se fler tjocka barn här än hemma.

Sport. Misslyckandet i fotbolls-EM glömdes samma kväll England åkte ut. Nu är sportjournalisterna alldeles till sig över att ha två britter i Wibeldon-finalen. De första på 74 år.

Och där är vi tillbaka till vädret. Spänningen är olidlig. Ska dagens tennismatcher kunna spelas utan att avbrytas på grund av regn? Reportrarna står i färgglada regnrockar vid centercourten och försöker vara positiva.

För på brittiska öarna flödar vattnet. Sydvästra hörnet får sin beskärda del idag. Mer än vad som brukar komma under hela månaden. I Edinburgh kommer det att regna ordentligt fram till kl 16.00. Vi trotsar vädret och ger oss ut på jakt efter en ny väska. Vi behöver en till handbagage eftersom vi kommer att checka in ena ryggsäcken. Den med whiskyn.

So far

Britter är så  otroligt vänliga och trevliga och ingen fråga är för dum utan de svarar snällt de bara kan. Värdinnan i Oban tog nästan första priset. Jag såg framför mig hur hon gick ut och kräktes lite då och då för att avreagera sig. Över sitt översockrade sätt.

Och de har helt klart en toalettfixering. I turistbroschyren över Orkney fanns till exempel en lång lista över offentliga toaletter och deras öppettider. Alla utom två dygnet runt. Och ändå ligger pubar och annat tätt med sina bekvämlighetsinrättningar.

Jag var på språkresa i England som 15-åring och redan då kändes kranarna som rena hedenhös. Inga blandare på handfaten utan en kran för varmt och en för kallt. Och så är det fortfarande. I alla fall på de ställen vi bott. Ibland har högerkranen släppt fram kallvatten, andra gånger har det varit vänsterkranen.

Det nuvarande hotellet är enda undantaget. Så unikt att jag förevigade det.
Uppdaterat: Men självklart är det något som avviker. Kallvatten vrids av och på åt fel håll. När man tror att man stänger av vattnet vrider man på och tvärtom.

Vi är tillbaka i Edinburgh och hyrbilen är återlämnad fulltankad och utan minsta skråma. Det där med tankningen blev lite komplicerat. Bensinstationer lyser med sin frånvaro i innerstäder även i Skottland. Men vi hittade en till slut. Och vi hittade till hotellet och tillbaka till garaget trots att det låg på en liten bakgata vars adress inte fastnat i GPS:n.

Så nu har vi en dag kvar i Edinburgh och det borde betyda att resten av semestern är rena defileringen.

We have Wi-fi – or not

Ja, vi hamnade lite i internetskugga några dagar. Bed & Breakfast in the Middle of nowhere saknar ofta uppkoppling. Hotell säger sig ha kontakt med yttervärlden, en kontakt som i verligheten visar sig vara väldigt begränsad.

– Jaså, ni bor på våning tre. Nej, dit räcker inte signalen. Men i loungen på våning ett fungerar den utmärkt. Och i loungen är det lekstuga hela kvällen. Två barnfamiljer har ockuperat utrymmet och gör det omöjligt för andra att tänka en vettig tanke.

På världens minsta Hiltonhotell har man också självklart Wi-fi. I baren är det gratis, men vill du ha det på rummet så går det lös på 180 per dygn. I baren är signalen så dålig att det kändes sämre än ett modem på 90-talet.

Men nu har vi hamnat i golfens födelseort, strax söder om Dundee, på ett B & B där man förstått vikten av kontakt. Så nu blir det ett litet referat sen senast.

Speyside
Där ligger destillerierna tätare än Stockholms 7-elevenbutiker. Jag vet inte hur många anläggningar vi besökt, men många blev det. Och jag får halsbränna bara jag känner lukten jäst korn. Ungefär som en av Pavlovs hundar. Drygt ett dussin flaskor ligger och skramlar i bagageutrymmet. Nu återstår problemet att få med dem hem. I en väska. För fler än så har vi inte anmält för incheckning.

Så många smaker – och resultatet för min del är halsbränna.

Egentligen är whiskytillverkning en enkel historia och kräver inte särskilt många människor i produktionen. Däremot satsar somliga tillverkare ordentligt på besöksverksamheten. På Glenfiddich jobbar cirka 25 personer med produktionen, men ytterligare 400 krävs för att hålla besöksverksamheten igång. Men så slog blomsterprakten och gräsmattorna flera slottsanläggningar.

River Dee
I dalgången till floden Dee ligger Elisabeth II sommarstuga. Som blev en besvikelse. Och det skyller jag på Hasse & Tage. I sketchen En spik i foten målade Hasse Alfredsson upp en bild av Balmoral, som slottet inte alls levde upp till i verkligheten. Men rördragningarna är exotiska.

Det enda man får se av själva slottet är the Ballroom. Inte särskilt imponerande och går det verkligen att dansa på heltäckningsmatta?

Trädgården verkar vara helt koncentrerad på att ta fram färska blommor till blomsterarrangemang under perioden när kungafamiljen vistas på slottet.

Men floddalen är vacker. Vilket knappast kan tillskrivas Victoria och Albert. Eller övriga kungahuset.

Över huvud taget kan nog dalgångarna på skotska höglandet tävla med de i Alperna i skönhet. Visserligen är inte bergen så höga. Men å andra sidan finns det sjöar lite här och där.

Trafiken
På landsväg får man köra 97 km/tim. Och det gör man. Det vill säga andra än vi. Vägarna är smala så 70 räcker gott och väl tycker vi och kör in på P-platser för att släppa förbi hetsporrarna. Vi har  även kört en hel del miles på vägar så smala att två bilar inte kan mötas annat än på Passing places. Det blev lite kris idag när vi hamnade bakom en lastbil, som mötte en annan lastbil. Men förarna hade varit med förr så det löste sig.

Imorgon börjar återtåget mot Edinburgh. Bilen ska lämnas tillbaka och jag hoppas att inget oförutsett inträffar. När vi bokade hyrbilen gjorde vi det inte hos själva hyrfirman utan på en sajt, som gav lägre pris och där man kunde betala extraförsäkring för att eliminera självrisken. Det gjorde vi utan att läsa det finstilta. Där stod det nämligen att om uti fall det hände något så fick man punga ut självrisken på 9600 kr och sen kräva motsvarande summa av ett udda spanskt försäkringsbolag i efterhand.

Känns lite shaky.

Gårdagen

Kan rubriceras som en mellandag. Inga destilleri. Ingen kultur. Mest förflyttning. Vi tog färjan från Orkney och valde den ödsliga vägen söderut. Den som slingrar sig över inlandets torvmossar. Samma torv som används för att få till den mer eller mindre rökiga smaken i whisky.

Tv-tittande skulle kanske kunna klassas som kulturellt. Men inte igår. Channel 4 kör då och då maratonomgångar med Come dine with me, den engelska versionen av Halv åtta hos mig. Här är det fem, som bjuder på middag. Och man kör alla fem avsnitt efter varandra.

Helge Skog är mycket spydigare här. Programmet är över huvudtaget mycket stökigare. Man får inte se så mycket av deltagarnas hem, nästan ingen matshopping och det verkar alltid finnas med någon stökig människa i gruppen. Någon som dricker för mycket eller anstränger sig för att skapa bråk.

Flera deltagare är dessutom väldigt kinkiga med maten. Skjuter tallrikarna ifrån sig och vill inte ens smaka. Och det man får se av hemmen befäster fördomar. Folks hem är inredda ungefär ut som 80-talets husvagnar. Blommigt och ryschigt.

Efter det såg vi faktiskt EM-finalen. Maken gladdes över att Italien fick spö. Mest för att det kanske täpper till munnen på Enzo. Hans italienske arbetskamrat, som lever i vanföreställning den Italiens förträfflighet.