Waffeltaffel med mera

Jodå, mitt gamla våffeljärn från 1980-talet finns kvar och det är fortfarande liv i det. Av någon okänd anledning beställde barnbarnen våfflor till middag. Något som det var år och dar sen jag gräddade. Maken erbjöd sig att köpa färdig mix. Du är inte klok, sa jag. Köpa färdigt när det är så lätt att vispa ihop smeten själv. Och ingredienserna har vi alltid hemma.

Jag fick nytta av bloggen eftersom jag visste att jag lagt ut mitt favoritrecept för flera år sedan.

Fråga: När pajar torktumlaren?
Svar: Alla gånger när man behöver den som bäst.

Igår var det torktumlarens tur att lägga ner verksamheten. Mitt i torkningen slog överhettningsskyddet till. Trots att jag alldeles nyligen rensat kondensatorn från ludd. Jaha, det är väl bara att göra om proceduren en gång till. Vilket jag gjorde och körde igång programmet igen. Det tog högst tio minuter och sen dog maskinen igen.

Fråga: Vad kostar det att laga en torktumlare.
Svar: Ibland nästan ingenting. Sanningen i Makens gamla devis att flertalet fel på mekaniska prylar åtgärdas genom noggrann rengöring, bevisades ännu en gång. Han, alltså Maken, skruvade isär själva avkännaren som utlöser överhettningsskyddet, pillade bort allt ludd och annan gucka som kletat fast sig på omöjliga ställen. Och torktumlaren beter sig som ny.

Annons

Lagen om alltings inneboende …

Fråga: När kan man vara säker på att en diskmaskin pajar?
Svar: Garantin har garanterat gått ut och man behöver maskinen som bäst.

Fråga: Vad kostar en reparation på en pajad diskmaskin?
Svar: Framkörningsavgift och kostnadsförslag går på 900 kr. Och vad själva lagningen går på står skrivet i stjärnorna.

Vanligtvis kör jag diskmaskinen varannan eller var tredje dag, men nu när hushållet innehåller dubbelt så många personer blir det betydligt oftare. Minst en gång per dag och på helgen blir det nog två gånger.

I lördags pep maskinen för att tala om att den diskat klart. Trodde jag. Men nej, displayen blinkade ilsket E:09. En felkod man inte kan åtgärda själv utan kräver att man tillkallar tekniker. Och nu är det gjort.

Lite sur blir jag. Maskinen var bäst i test enligt Råd & Rön. Nog kan man förvänta att den ska hålla längre än två år. Jag tror att min nuvarande maskin är fjärde i ordningen och alla mina tidigare har fungerat betydligt längre än så innan det varit dags för servicetekniker.

Fly mig en byrå

De båda barnbarnen, som bor hos oss är riktiga stöknissar. Vilket inte är så konstig när förutsättningarna inte är särskilt gynnsamma. De delar både rum och resväska. Alla kläder i en salig röra i en stor röd väska. Om inte kläderna ligger utspridda över rumsgolvet och blir ofräscha och dammiga.

Som jag har tjatat om en ny byrå där de kan ha sina kläder och prylar. Men för stendöva öron. Maken är en sann byrå-allergiker. ”Se på mig”, säger han. ”Jag har klarat mig i hela mitt liv utan en enda byrå.”

Tror jag det. Han har alltid sett till att lägga rabarber på en garderob med trådbackar. I den lägenhet vi bor i nu, har han roffat åt sig två. Jag får hålla tillgodo med en byrå. Som jag blir pikad för lite då och då, men vad är alternativet? Slänga ut Makens kläder och ockupera trådbackarna i en av hans garderober?

Igår kände jag att the bottom is nådd. Barnens rum liknade mer en knarkarkvart än något annat. Maken kunde inte annat än att hålla med och tog tunnelbanan till Skärholmen tillsammans med My, för vidare vandring till Ikea. Där de hämtade ett platt paket på hylla 22 fack 35. Tungt, runt 40 kg. Det blev taxi hem igen.

Och i morse monterade Maken och My ihop byrån och jag tvättade igenom alla barnkläder. Nu ligger allt rent, torrt och fint i fyra lådor. Två åt varje barn. Dessutom tömde jag nästan en garderob i hallen. Ja, jag erkänner: det var mina kläder. I storlekar som jag inte längre kommer i. Några åkte i soporna och finare saker hamnade på vinden. Än lever jag på hoppet.

Nu har även ytterkläderna en plats annat än hatthyllan. Och ordning och reda är nervlugnande. Något som jag verkligen känner behov av i dessa dagar.

Hå hå ja

Det har varit en mental bergochdalbana de senaste dagarna. Först våndan att komma fram till ett avgörande. Sen att verkställa beslutet och ta omgivningens alla reaktioner.

För jag har trots allt jobbat på samma företag sedan 1987 och med ungefär samma arbetsuppgifter i 16 år. Och jag har verkligen tyckt om själva jobbet, som är både självständigt och kreativt. Men så blev vi uppköpta för fem år sedan och i den nya organisationen satte man geten till trädgårdsmästare. Trädgården var gruppen, som jag tillhör och geten är min närmaste chef.

Min chef må vara tekniskt duktig, men personalansvar är verkligen inte hans område. En chef borde vara intresserad av sina medarbetare och vad de kan och vad de gör. Informera och kommunicera. Tycker jag i alla fall. Men det tycker inte Totte. Han går mest omkring och snackar skit med dem han gillar. Och i den skaran ingår inte jag.

Och efter höstens katastrofala utvecklingssamtal, där Totte sågade mig och min kompetens jäms med fotknölarna rann det över totalt. Jag insåg att jag måste göra något åt saken. Sa mitt hjärtas mening till facket och personalchefen och sökte en annan tjänst internt. Som jag inte fick.

Jag tror att ledningen kallt räknade med att en människa i min ålder knappast är intressant på arbetsmarknaden. Men där fick de tji! Även om jag fick pruta på lönen. Och där kom Makens arbetskamrater med ett konstruktivt förslag. ”Hon får väl skaffa ett extrajobb. Bära ut tidningar eller nåt.”

Ledningsgruppen mejlades och man hade krismöte med UK per telefon och HR-chefen försökte få mig att ompröva beslutet. Utan resultat. För även om jag gillar själva jobbet och flertalet på bygget så finns det gränser. Och de har passerats. Tycker jag.

Så nu ser jag fram emot att byta jobb och bransch. Och kanske få arbeta med en schyst chef i ett riktigt team. Det var ett tag sedan.

Förlorat & upphittat

Den borttappade dörrnyckeln är återfunnen. Men sen försvann en gosses mobiltelefon i det svarta hål som kallas lägenhet 1402 på Hornsgatan. Inte nog med detta, den unge mannen var så glad över att äntligen få träffa sina gamla skolkompisar, att han och flera av killarna spelade fotboll hela fredagseftermiddagen. Och när det var dags att ta sig hit lät han skolväskan stå kvar på fotbollsplanen.

Behöver jag nämna att det varit kraftiga vindar och snöglopp sedan dess. Och att väskan med sitt innehåll stått kvar utomhus? Det medförde att två läroböcker fick väldigt vågiga sidor. Den ena var dessutom en lånebok. I ytterfacket låg passet och sög åt sig fukt.

Vi torkade böckerna hjälpligt med hårtorken och la dem i press under varsin hög med tunga böcker. I morse återfanns mobilen. Inklämd mellan resår- och bäddmadrassen i gossens säng. Och nu väntar vi med spänning på nästa försvinnande.

Jag tänker på alla dessa män som startar barnkull nummer två någon gång i sextioårsåldern. Det är tur för dessa gubbar att barnens moder inte har lika många år på nacken. För min fördomsfulla slutsats är att det är hon som får ta smällarna.

Någon gång ska vara den första

Tänk, jag minns så väl första gången jag skypade. Eller skriver man skajpade? Det var med Svärdottern 380 mil härifrån. Det kändes nästan som en tv-konferens. Man både såg och hörde varandra. Fast det var med en fördröjning i ljud och bild. Ungefär som i nyhetssändningar när redaktören i hemmastudion pratar med en utrikeskorrespondens.

Ja, det var härliga tider! För sådär en 47 minuter sen.

Dragningskraft

I veckan började jag dödsstäda på jobbet. I gammal programkod, som borde ha åtgärdats för länge sedan. Så att jag slipper skämmas över den lösning, som var tillgänglig för flera år sedan, men som kan göras betydligt smartare idag. Jag ser framför mig hur någon i framtiden annars skulle undra om jag var riktigt navlad, som knåpat ihop något så dumt.

Men idag och igår har jag varit ledig. Och det behövdes. Det är inte lätt att bli med barn i min ålder. Man blir liksom känsligare med åren. Och inser att det känns jobbigt när cirklar rubbas. Eller att gravitationen har ökat i kubik. Minst. För det som inte är fastspikat hamnar förr eller senare på golvet.

Vi har svarta fårskinn på våra pinnstolar i köket. Det är dumt av oss. Sen ett par dagar tillbaka ligger de på golvet större delen av tiden och suger åt sig damm. Posten på hallbyrån ligger också på golvet, trots att man alldeles nyss plockade upp den och la den på byrån. Toarullen ligger halvt utrullad över badrumsgolvet. I sällskap med kammen som borde ligga på sin hylla. Och alldeles intill kammen ligger korken till tandkrämen.

För att inte tala om kläder, handdukar, telefoner. Allt ligger på golv och mattor. Även nycklar, men där vet vi ännu inte på vilket golv. Noa fick en dörrnyckel igår och stoppade den i byxfickan. När han tog av sig jeansen på kvällen, la han dem på sovrumsgolvet. I morse, när han tog på sig byxorna var nycklarna borta. Och vi letade igenom allt utan resultat.

Enda glädjen är att vi vet att nycklarna tappats bort i lägenheten och inte ute på stan. Men vår bostad kan vara ett svart hål. Somligt har hittats många år senare och annat har försvunnit för tid och evighet.

En annan sak när man blir med barn är att man får större användning för dammsugaren. Inte nog med att barn förändrar fysiska lagar, som gravitationen, de bevisar sanningen i dem. De här barnen skräpar även ner när de äter. Tuggar antagligen med öppen mun. Tappar delar av måltiden på golvet. Råkar putta till dricksglaset. Hushållspapperet ligger under bordet och skräpar.

Men de är väldigt duktiga på att bära bort porslinet till diskbänken. Alltid något!

Tillbaka till forntiden

Hela gårdagen var som en lång sportsändning. Mejl och sms for genom etern mellan Stockholm och Andalusien. Nu sitter vi på bussen mot flygplatsen. Bra, hör av er när barnen är incheckade. Farfar, är det säkert att du står och väntar på Arlanda? Att du inte glömmer att vi ska komma?

Sen blev det radiotystnad några timmar. Maken tog tåget för att möta barnen. Och somnade förstås. Rälsdunk och stillasittande är en ödesdiger kombination för vissa. Som tur var vaknade han av att en speakerröst förkunnade att tåget nått fram till ändstationen.

Då upptogs kommunikationen igen. Planet har landat. Farfar är på plats. En ledsagare lämnar över barnen och sällskapet tar taxi mot Södermalm. Och var vid framkomsten de vrålhungriga. Det första som mötte dem när de klev ur taxin var konditori Eclairs skyltfönster. Fyllt med semlor. Oemotståndligt, menade barnen.

Sen gick vi till Coop och handlade frukostmat. Men bara sånt som ni verkligen äter, sa jag. Noa rusade till brödavdelningen och ryckte åt sig en Skogaholmslimpa. Och irrade runt ett tag innan han hittade räkosten. Som han längtat efter limpmacka med mjukost.

My ville ha Yoggi Samoa. Är du säker på det? undrade jag. Kommer du verkligen att äta själva yoghurten? Jag minns hur du brukade sitta och peta fram fruktbitarna och bara äta dem. Eller de där flingorna med torkade bär, där du fiskade ur bären. Men hon lovade att äta allt och plockade dessutom ner några ostfrallor.

Så långt var allt lugnt. Men när vi kom upp i lägenheten rök ungarna ihop. Noas tandkrämstub hade läckt ut och necessären var kletig. Han har förstört mina grejer, vrålade My. Plus ett batteri med hemska svordomar och tillmälen. Tills vi upptäckte att det vita kletet i väskan inte alls var tandkräm utan nagellack. Som inte ens tillhörde Noa utan My.

Noa blev upprörd över den orättvisa han utsatts för. Och då brusade Maken upp och tyckte att nu fick de ge sig. Det var som att ha förflyttats tillbaka till 1980-talet och Solberga. På ett litet kick.

Efter några mackor och spaghetti carbonara sänktes tonen och alla var snälla och glada igen. Natten var lugn och barnen åt sin självvalda frukost. Jag följde dem till skolan i morse och lämnade våra kontaktuppgifter till expeditionen.

Resten av dagen har jag roat mig med städning. Rensat ut och städat ur skåpet under diskbänken eftersom några spolmän skulle högtryckstvätta avloppsstammen i köket.

I väntans tider

1. Klipp ur mejlen
Ur förmiddagens inkorg.

Barnen har packat klart och är hur taggade som helst!!! Flyga själva känns nog stort. 🙂 Imorgon är de på Arlanda. 🙂 Och lite ont gör det nog i mamma hjärtat. 😦

My är himla smal. Skolsystern tyckte det och om ni kommer ihåg svimmade hon ju i skolan. Växer mycket just nu antar jag. Henne behöver man påminna om att ÄTA. 🙂

Noa glömmer fortfarande sin ASTMA MEDICIN om man inte påminner och han är dålig på att BORSTA TÄNDERNA. 🙂

Så skriver en sann 80-talist. Utropstecken, versaler, smajlisar och särskrivningar. Och vi är själva lika spända på hur det ska gå för de små liven att flyga på egen hand. Men det här med maten är ett jobbigt kapitel. Ungarna är så petiga och det är snudd på omöjligt att få i My något till frukost. Det går möjligen bra om man steker pannkakor.

Incidenten när My svimmade i skolan kom sig antagligen av att läraren tillämpade kollektiv bestraffning i kombination med att My inte ätit någon frukost. Alla elever beordrades att stå vid sina bänkar och efter ett tag tuppade My av. Oj, vilket hallå det blev! Jag misstänker att läraren inte räknat med vilka konsekvenser beslutet om straff kunde få. Och att Mys moder fick dåligt samvete över att inte ha sett till att barnen åt ordentligt.

Själv känner jag att jag har haft nog med matvägrare i mina dar och skyller händelsen på släktens låga blodtryck.

2. Klipp ur mejlen
Karin Ågren är tillbaka och hon ville ha besked om när jag kunde börja på Far & Flyg. Och då återkom jag med ett datum.

Det låter jättebra . Då återkopplar jag det till vår HR-avdelning så att de kan skicka ut ett avtal till dig.
/Karin

Och jag blir så nervös inför framtiden att jag får diarré. Samtidigt som det kommer att kännas som en revansch att kunna säga upp sig. Med tanke på att ingen räknar med att en människa på 62, som arbetat i över 25 år på ett och samma företag, skulle komma på idén att sluta.

Om bakfoten

När jag var liten promenerade min mamma på Ekorre-vyn. Trodde jag länge. Antagligen ända tills jag kunde läsa och förstod att hon inte alls promenerade. Speciellt som hon helst satt i soffan och skötte sina långa naglar.

Nej, det var prenumerera hon gjorde. Och inte alls på någon tidning om vad ekorrar kunde se när de satt på tallegren. Veckotidningen, som trillade ner i brevlådan med jämna mellanrum, hette i själva verket VeckoRevyn. Och handlade om helt andra utsikter än ekorrars.

Syrran och jag brukade leka Kyrka. Ja, det var egentligen mest hon. Hon gillade att styra och ställa och skulle självklart vara präst. Speciellt som hon kunde läsa före mig.

Vi hade en psalmbok och längst bak i den fanns det texter som beskrev formulär för vigsel och begravningar. Syrran tog en badhandduk om axlarna, det var själva mässkjortan, och jag fick vara församling. En ganska tråkig uppgift. Men jag satt snällt på en pall och lyssnade på när Syrran begravde eller vigde nallar och dockor.

En passus i vigselformuläret missförstod jag. Och vad jag förstår är jag inte ensam om det. ”Som ett vårdtecken giver jag/mottager jag denna ring” stod det i psalmboken. Jag trodde att det handlade om vårtecken. Alltså tecken på att våren var på gång.

När jag googlar på saken visar det sig att jag inte hade helt fel. Från början hette det vårtecken. Utan d. Men det handlade inte om årstiden utan är en översättning från det tyska ordet ”Wahr”.

”Vigselordet vårtecken (utan d!) är ett översättningslån från tyskan: Wahrzeichen, som betyder symbol. Ringen symboliserar en bekräftelse. Ordagrant betyder ordet Wahrzeichen sanningstecken. (Nicht wahr = inte sant, eller hur?) Samma ordstam var har vi i ord som varsko, varna och allvar.”

Så det skulle inte förvåna mig om 1950-talets VeckoRevyn egentligen handlade om gnagare.

Oönskade synpunkter

Sen vi gjorde oss av med bilen undviker jag bilkörning överhuvudtaget. Och det är inte heller så ofta jag behöver hålla ordentlig koll på trafik och färdvägar heller. Men när vi hyrde bil på resan till Portugal och Spanien och jag skulle vara andrepilot drabbades jag av insikt. Att jag hade väldigt otydlig utsikt. Alltså, jag ser urdåligt på håll. Så dåligt att jag knappt hann läsa på vägskyltar innan vi kört förbi dem. Och det hände mer än en gång att vi fick vända och köra tillbaka av den orsaken.

Dålig syn, stämmer inte med min självbild. Ungefär lika dåligt, som att jag numera ofta är tvungen att välja skor i storlek 40 istället för 39. Som är min skostorlek. Egentligen. Förr i världen, när vi stod och väntade på bussen, var jag den första att identifiera linjenumret på en annalkande buss. Oavsett vilket sällskap. Nu är jag bland de sista.

Först tänkte jag: är man över 60 har man redan sett det mesta, så vad spelar det för roll om konturerna är lite suddiga på håll. Det var dumt tänkt, var min andra tanke eftersom dålig syn spär på min ansiktsblindhet ytterligare. Därför bestämde jag mig för att det var dags för glasögon för annat än läsning.

Sitter man, som jag, framför en bildskärm dagarna i ända bidrar arbetsgivaren med terminalglasögon. Och paret jag har nu har flera år på nacken. Därför äskade jag om en rekvisition hos HR och beställde tid för synundersökning. Med tanken att då kunde jag samtidigt skaffa ett eget par att användas på håll.

På väg hem tog jag vägen om optikern. En kvinna i 60-årsålder, som tog världsrekord i ålder. I var och varannan mening använde hon ordet. Det var åldersförändringar hit och åldersförändringar dit. Grå starr – ålder. Grön starr – ålder. Gula fläcken – ålder. När hon frågade om jag hade några problem med ögonen, svarade jag att ögonen rinner en hel del. Men att jag betraktar det som en arbetsskada.

Men, nej, det hade inte alls att göra med bildskärmsarbetet. Optikern fattade lätt min hand och påminde om åldern. Alltså att vi – både hon och jag – led av sviterna av lägre hormonhalter i kroppen. Och det gör ju, som alla vet, slemhinnorna tunna och torra. Det gäller även ögonen. Och då reagerar kroppen med att kompensera med att tokbilda tårvätska. Så att det rinner över alla bräddar.

Konstigt, tänkte jag; mina ögon har burit sig likadant åt i över tjugo år. Oavsett höga eller låga hormonnivåer.

Det spelar ingen roll om det är tandläkaren, hårfrissan, hudläkaren eller optikern. Ingen av dem försitter tillfället att påpeka åldersförändringar. Hur ska det då bli tjugo år fram i tiden? Om inte åldersförändringarna hunnit bli dödliga.