Man lär sig något nytt varje dag

Igår lärde jag mig att jag inte lägger in samma innebörd i ordet leka, som andra. Min definition är mer begränsad. Och det som andra kallar lek, har jag andra ord för.

På lunchen pratade en om sin dotter. Hur hon föredrar att leka med bilar istället för med dockor. Sen övergick pratet till att leka i största allmänhet. Jag berättade att jag kommer ihåg precis hur det var när jag plötsligt kände mig för stor för att leka.

– Men man blir väl aldrig för gammal för det? tyckte en vid bordet. Jag bygger fortfarande med Lego. Speciellt när mina brorsöner är på besök.

Legobygge klassar jag inte som lek. Inte heller att inreda ett dockskåp. Eller origami eller att måla akvareller. Lek för mig är det att man fantiserar och spelar upp situationer där man är någon annan och gör saker på låtsas. Lagar mat utan ingredienser, byter blöjor på dockor, kör rally med leksaksbilar. Då leker man. Annars bygger man, pysslar, inreder, ritar eller målar.

Så jag vidhåller att jag kommer ihåg när jag slutade leka. Det var när jag var elva och låtsades laga mat till mitt dockbarn och det plötsligt kändes jättelöjligt att vispa runt i en tom gryta för att fixa mat till en som ändå inte kunde äta.

Idag lärde jag mig vad som menas med staten. Min mamma sa alltid ”nu får vi dra in på staten” när hon började få ont om pengar. Och staten trodde jag att hon menade de statliga utgifterna. Men sedan i morse tror jag att jag vandrat runt i dryga 60 år med en felaktig förståelse.

Nutidskorsordet i dagens DN handlade om sista veckan i oktober månad. Alltså den vecka som statare och tjänstefolk förr i tiden var lediga utan lön. För att söka nytt arbete och ny bostad. Fråga tre löd: ”Vilken är benämningen på den naturalön som dåförtiden var vanlig?”. Svaret var: STAT.

Då gick det upp ett ljus. Den stat som morsan ville dra in på när pengarna tröt hade inte alls med svenska staten att göra, utan det handlade om lönen till statarna. Som husbonden ville skära ned på i dåliga tider.

Det lärde jag mig redan före klockan åtta. Annars var korsordet lätt eftersom det handlade om ett av mina favoritämnen: svenska arbetarförfattare.

Efter korsord och frukost drog jag i väg på ett seminarium, där jag fick tillfälle att lära mig fler nya saker. Å jobbets vägnar. Och att man på mitt gamla jobb dragit in på staten genom att avskeda folk. Så det var tur att jag tog mig därifrån av egen fri vilja.

Äta sova dö

Om jag har gjort något speciellt gångna veckan? Det beror på vad man menar. Växlat mellan att handla, äta, sova, jobba, städa, tvätta, läsa, lösa korsord, diskutera, diska och laga mat. En ganska ordinär vecka med andra ord.

Enda avvikelsen var nog onsdagen. Då var det föräldramöte på Sallys förskola och eftersom Svärsonen var på tjänsteresa, hämtade Maken barnbarnen på förskola och skola. Sen lagade han mat. Det vill säga gick med flickorna till McDonalds och köpte hämtmat. När jag kom hem halvannan timme senare, kunde jag fylla en hel kasse med ”disk”. Det är inte klokt hur mycket sopor en sådan måltid genererar.

Jag satte mig vid köksbordet och kopplade upp mig mot jobbet för att övervaka diverse tester, som pågick. Maken låg som vanligt i sängen och viftade med tårna. Allt medan barnbarnen satt och tittade på den hemska barnkanalen Nickelodeon. Den som avbryter sändningen med reklam som riktar sig till barn.

”Mormor, kom och kolla på de här björnarna” ropade Sally under ett reklamavbrott. ”Såna skulle jag vilja ha.” Jag slog bara dövörat till. Då grep storasyster Stella in: ”Sally, du ska inte ropa på mormor. Om du verkligen vill ha något är det morfar du ska tala om det för.”

Så talar en 11-åring av egen erfarenhet. Morfar är betydligt mer lättövertalad när det gäller konsumtion.

Vicken vecka

Ja, det här börjar mer och mer likna ett veckomagasin. Tiden och orken vill inte riktigt räcka till, om man säger. Men här kommer några rader.

Någon gång då och då går jag in och kollar saldot på våra konton. Ja, jag erkänner: jag håller även koll på Makens konto. För det gör han inte själv. Allt bara för att inte någon av oss ska hamna på minus och behöva betala övertrasseringsavgifter.

I onsdags gick jag in på internetbanken via appen. Mitt konto såg ut som jag förväntat: uttag av Ica, Coop, Systembolaget, Åhléns, Lindex und so weiter. På Makens konto däremot var det upprepade dragningar av iTunes de senaste dagarna. Inga större summor, men totalt blev det drygt 1200 kr.

– Har du köpt en massa saker på paddan? frågade jag.
– Nä, hurså?
– Det har dragits pengar från ditt konto.

Hur gick det till? Det var inte Maken som spenderat pengarna. Däremot ett litet barnbarn 250 mil härifrån. Maken hade nämligen godheten att presenta My med en iPhone för ett halvår sedan. Och utan att han fattade det blev hans konto kopplat till hennes AppleID. Och det gjorde att det var fritt fram för barnbarnet att konsumera.

Maken kontaktade Apples kundtjänst och förklarade problemet. Och bad dem stänga köpfunktionen på kontot. Vilket man gjorde. Plus att man hade vänligheten att sätta tillbaka pengarna som dragit genom barnbarnets inköp.

Det blev även mejlkonversation i ämnet med barn och moder.

Veckans slutsats: Håll koll på era konton. Och på dem som har tillgång till dem.

Tid är pengar, sa kyparen och räknade in datumet på notan

Första vardagen i månaden är en hektisk dag för Maken och hans kollegor. Då ska nämligen fastigheternas vattenförbrukning läsas av och rapporteras in till driftansvariga. Robban* i Bagis är inte undantagen och han gick som vanligt runt i undercentraler och andra udda utrymmen och antecknade vad mätarna hade för värden. Mejlade in det till kontoret, som i sin tur ska rapportera vidare till diverse intressenter.

När Siv* öppnade Robbans mejl höjde hon förvånat på ögonbrynen. Vad är detta? Hur mycket vatten har folk i Bagarmossen använt under september? De tidigare rapporterna hade visat fyrsiffriga värden. Nu hade det rakat iväg med betydligt större tal än så. Sivan ringde Robban, som stod på sig. ”Jag tyckte också att det var konstigt, men jag har kollat flera gånger” sa Robban.

Siv bestämde sig för att dubbelkolla. Hon och en annan tekniker åkte ut till Byälvsvägen och Robban mötte upp. Trummande på sina nya läsglasögon. ”Det är viktigt att se ordentligt när man ska läsa av vattenmätarna” sa han och visade dem mätaren undercentralen.

”Men det står ju 3974 på mätare. Du har rapporterat 513974. Var har du fått 51 ifrån?” undrade Siv och vände sig mot Robban. Och insåg genast varifrån.

lasglas

Dagens lärdom: Köp inte dina läsglasögon på Clas Ohlson. Och om du gör det, se då till att ta bort alla klisterlappar.


* I vissa fall har personerna fått andra namn än i verkligheten.

Dagens råd

En ska inte bli osams; det förlorar en bara på. Jag till exempel, blev av med min älskade North Face-väst på grund av meningsskiljaktigheter Maken och mig emellan. Och den (västen) är nästan oersättlig eftersom modellen inte tillverkas längre.

V har ett stående diskussionsämne: Hur förvara viktigare ting? Maken stoppar saker i sina fickor, oavsett vad det är och hur fickorna är beskaffade. Jag lägger prylarna i handväskan eftersom jag inte tycker att fickor är att lita på.

Under semestern fick Maken förtroendet att ansvara för kortet som öppnade dörren till hotellrummet; ett platskort som efter öppnandet skulle sättas i ett fack på väggen innanför rumsdörren. Och på så vis fick man elektriciteten att strömma ut i ledningarna.

En dag, när vi hade varit ute på en tur med hyrbilen, var rumsöppnarkortet som bortblåst. Vi letade och letade utan resultat.

– Har du kollat i västen, frågade Maken.
– Varför skulle jag göra det? Den stoppade jag bara ner i kassen om utifall det skulle bli kyligt. Jag hade den inte på mig är vi gick ut och den har bara legat i kassen hela dagen. Kortet kan väl inte ha hoppat ner i västfickan av sig själv? Speciellt som jag aldrig lägger saker i fickor.

Där stod vi på hotellparkeringen och tjafsade i flera minuter. Kortet var väck och jag vägrade kolla i västen. Till slut slog oss tanken att kortet kanske var kvar i hållaren på väggen i hotellrummet. Som vanligt var det jag som fick förklara vårt problem för hotellets ägarinna, eftersom hon talade tyska. Inte engelska. Men jag lyckades göra mig förstådd och hon öppnade dörren till vårt rum. Och där satt vårt kort. I hållaren på väggen.

Ingen av oss hade tappat kortet. Däremot har inte någon av oss klart för oss vart min gulleväst tog vägen. Sista gången den sågs var när Maken höll upp den ur kassen på hotellparkeringen och ville att jag skulle kolla fickorna. Vi letade i hyrbilen, vi letade runt poolområdet, vi letade igenom väskor, ryggsäckar och hotellrum. Men västen hade försvunnit. Gone by west, typ.

Så bli inte osams om struntsaker. Det kostar på. Cirka 899 kr om en ska införskaffa något liknande.