Pressat schema

Nej, vi springer inte i butiker. Bara i nödan. Som när den stora supermercadon Alcampo påstod i reklambladet att det i deras fiskdisk skulle finnas kokt hummer. ”Det tror jag när jag ser det” sa jag när Maken tyckte att vi skull slå till på en. Eller två.

Nej, det fanns inga kokta. Bara levande. Jättelika. På en YouTube-film kan man se hur en knivbeväpnad man klyver en sprattlande hummer på längden. Sånt klarar inte mina franska nerver. Jag försökte förklara för kvinnan i fiskdisken att jag inte har någon olla som är tillräckligt stor för att koka en hel hummer.

Maken får nöja sig med ett annat online-köp istället. Inte av skaldjur utan av nya ecco-sandaler. Leverans idag mellan 8 och 22. Till saken hör att vi hade bokat lunchdejt med några vänner klockan 14. Utomhus. Ska budet hinna fram till oss innan vi är tvugna att ge oss av? Och kan vi, när vi ändå är inne i Torrevieja, kolla om det finns hummer på Carrefour?

Vi hade tur som tokiga; budet ringde på alldeles innan vi skulle dra. Vi drog och åt indiskt. Inte min favoritkategori, men Maken blev glad. Och vännerna, som är vegetarianer och stamkunder på stället.

Efter drygt två timmar skildes vi åt med överenskommelse om att ses på en annan av deras favoritkrogar någon gång framöver. Då hade vi hunnit bli både matta och kissnödiga så hummerexusioner gick bort direkt.

Och i morgon blir det inte heller någon skaldjursjakt. På nyårsafton har Amazon aviserat leverans igen. Då ska vi få ett paket med ett 1000-bitarspussel med Alhambrapalatset som motiv.

Avslöjade

Nu har vi sett alla fjärde säsongens avsnitt av Alla mot alla. Tror jag. I ett av de senare programmen tog man upp ett italienskt begrepp. Varför vet jag inte, för jag kan inte erinra mig någon fråga i sammanhanget. Ordet man tog upp var umarell. Det är dialektalt och betyder liten man ochbetecknar en en äldre, undersysselsatt person som ägnar sig åt att studera byggarbetsplatser. Gärna stående med händerna på ryggen och som inte drar sig för att ge goda råd till byggjobbarna.

Och visst har jag sett dem. Umarellerna. Runt Slussenbygget kryllar det av dem. Till exempel. Men aldrig att jag trodde att jag skulle kunna inbegripas i den gruppen. Men i ärlighetens namn är det nog så. Under våra år här vid Medelhavskusten har det byggts hela tiden. Och det har varit intressant att följa utvecklingen på nära håll.

För några månader sedan passerade vi en ödetomt några kvarter härifrån. Jobbargubbar kom med staket, buggfuttar, grävmaskiner och började montera upp inte bara en -utan två – byggkranar. Här ska det bli något storstilat! Och mycket riktigt, kommunen bygger en gymnasieskola.

I samma veva började man riva ett hus på en tomt med stor trädgård. Alltså vid paseon eller som det heter här: på first line. Av ett hus ska det bli en fastighet med flera lägenheter. Säkert sex, sju stycken och med tanke på läget lär kosta en del.

Bara några dagar senare upptäckte vi att samma byggare också hade rivit en äldre byggnad några hundratal meter längre bort vid strandpromenaden. Även där pågick flitig verksamhet.

Så nu har vi fullt upp. Med att hålla koll på nya och gamla byggarbetsplatser. När vi ändå tar bilen för att åka och handla, tar vi en inspektionstur. Först ut är byggena vid paseon. Därefter skolan. Och sen alla gamla arbetsplatser som vi följt under året. När vi känner för det åker vi till Mar Menor där man håller på att renovera strandlinjen.

Ja, så att vara umarell kräver sin man och kvinna. Men ännu så länge har vi avhållit oss från att kommentera och ge råd. I alla fall så att jobbarna hör det.

Småsynder straffas genast

Jag har inte bakat några kolakakor ännu. Trots mitt sirapsinnehav efter paketet från Sonen. Men igår testade jag att koka kola. På spansk grädde. Och grädde finns det i olika tappningar, men ingen av varianterna är likadan som den svenska vispgrädden.

Den vanligaste gräddtypen är nata para cocinar, alltså matlagningsgrädde. Fetthalten är på 15% och som de flesta mjölkprodukter är den uht-behandlad och kan förvaras i rumstemperatur. Jag använder den flitigt i såser. Om vi ska ha gäster händer det att jag köper en annan typ avgrädde, den som finns på sprejburk, för att dekorera en kladdkaka till exempel.

Den spanska varianten av vispgrädde, nata para montar, har jag inte vågat mig på. Enligt förpackningen innehåller den 35% fett, men om den verkligen går att vispa till fluffigt skum är jag osäker på. Men till kola borde den funka, tänkte jag. Och kokade 2 dl grädde para montar, 2 dl socker och 0,75 dl sirap i säkert en timme innan blandningen fick godkänt i kultestet.

När smeten hade svalnat på bakplåtspapper gick vi lös på kolorna, men det dröjde inte länge innan det roliga var slut. Mellan två kolor fastnade en av Makens plomber. Eller snarare en av hans porslinskronor. Not so very funny. Tandläkarbesök i coronatider är inte något man ser fram emot. Och man kan lugnt säga att mina hemkokta kolor i ett slag blev bra mycket dyrare än jag tänkt.

Nästa gång jag använder sirapen blir det nog till kolakakor i alla fall. De är betydligt mer lättuggade och snällare mot tänderna.

Storhetsvansinne

Nu har vi efter flera månader i avskildhet brutit vår isolering. I veckan var vi hemma hos några vänner för lunch. Inga handtag, famntag, klappar eller kyssar dock. Och måltiden intogs på deras takterrass. Kaffe och kaka serverades på balkongen. Nu är vi inne på inkubationsdag tre och ännu inga symtom.

Jag minns inte hur vi kom in på ämnet. Om det var spanska sängstorlekar eller höjden på köksskåp. Strunt samma, men det som kom att avhandlas var äldre spanjorers kroppslängd. Som vi var överens om inte är särskilt imponerande.

Då säger plötsligt värdinnan: De flesta kvinnorna är väl ungefär i din längd. Och nickar åt mitt håll. Det var nästan så jag satte kaffet i halsen. Ja, jag vet att min längd inte är särskilt imponerande rent objektivt sett. Men min hjärna lägger på åtminstone en decimeter. Alltså jag tror att jag är betydligt längre än vad jag är. Tills jag står bredvid någon, som jag tycker är kort och konstaterar att människan är ett halvt huvud högre.

Till saken hör att vår värdinna inte heller är särskilt hög över havet. Kanske två, tre centimeter mer än mig. Jag har alltid tänkt att min egen mentala längdöverskattning i grunden är en form av storhetsvansinne. Men nu undrar jag: är det verkligen jag som har det största storhetsvansinnet? Jag besitter åtminstone en viss självinsikt.