Dag 1

Ett dygn med gipsat ben är avklarat. Det har gått hyfsat. Jag har varit i kontakt med jobbet och kommit överens om att jag jobbar hemifrån fram tills jag mäktar med trappor och långa korridorer. Maken ifrågasätter visserligen min mentala hälsa. ”Varför jobba när man inte måste?” Men eftersom min fysiska verksamhetsradie är begränsad så kan jag lika gärna arbeta.

För vad gör jag som funktionshindrad? Hasar mig med hjälp av kryckor mellan säng och köksbord. Pillar på dator och platta. Löser korsord. Idag var jag klar med DN:s fredagskryss redan på förmiddagen och anmälde mig på ett kryssforum där jag bistod andra kryssare. Och i sängen läser jag. För tillfället Jo Nesbös Polis.

Jag började på boken redan igår, i väntrummet på SÖS och hann en bra bit. Konstaterade att det finns en skiljelinje på vad man roar sig med medan man väntar. Folk under 45 pillar på sina mobiler. Enbart. Äldre än så pillar också på mobiler, men inte bara. Man bryter av med att läsa tidningar och böcker eller lösa korsord. Och hade jag haft en stickning på gång hade jag alla gånger haft den med.

Ettan var snäll och hämtade upp barnbarnen och tog med dem till sitt lantställe. Annars skulle nog deras långhelg bli lite trist. Åtminstone i mina ögon. Själva är de mer än nöjda om de får ägna sin vakna tid åt Minecraft.

Barnbarnens stora bekymmer är annars den framtida mathållningen. ”Farfar lagar inte mat. Han delar ut Rikskuponger.” ”Nu blir det varken pannkakor eller risotto.”

Läkaren på akuten sa att det fanns ett recept åt mig på Citodon, som väntade på Apoteket. Vad jag nu ska med det? Jag har inte särskilt ont och jag gillar inte alvedonpreparat. Tusen varningar i FASS och sen måste man äta ytterligare en medicin mot förstoppning.

Förresten, damen i sjukhuskassan efterfrågade mitt högkostnadskort. ”Det har jag inget” sa jag. ”Bättre sent än aldrig” svarade hon och gav mig ett. Jag hade inte formulerat mig på det viset. Snarare ”Aldrig är bäst”. Eller ”man ska alltid säga aldrig”

Annons

Inte som man tänkt sig

Idag skulle vi egentligen vara i Malmö. Bott på ett lyxigt hotell med extra stort rum mitt i centrala stan. Så blev det inte. Några barnkläder satte krokben för det. På vägen till sovrummet i går kväll låg det flera paltor och skräpade. De ska i smutstvätten, tänkte jag och böjde mig ner. Det skulle jag inte ha gjort. För jag lyckades halka till och sätta mig på min egen fot.

Ett ödesdigert misstag, som gjorde, att jag tillbringade sex timmar på SÖS där man konstaterade att benet var brutet alldeles ovanför ankeln. Sju veckors sjukskrivning med gipsat ben. Inte kul alls.

Sjukskrivning med taxiresor. Det låter bra på papperet, men jag fattar inte hur jag ska kunna betvinga trapporna. För att komma till hissplanet måste jag gå ner tio trappsteg. Samma sak när jag ska ta mig från hissen till gatuplanet. För att inte tala om de båda snurrdörrarna in till jobbet.

Men allt är inte skit. Jag kan glädja mig åt min motoriserade säng. Högläge för vänsterbenet fixar jag hur lätt som helst.

Ärlig & uppriktig

Idag var jag på utvecklingssamtal. Alltså inte för egen del. Sånt har jag slutat med. Det var istället om hur Noa vecklat ut sig under senaste terminen sen han kom tillbaka till Sverige.

Samtalet leddes av hans Mentor. Klassföreståndare existerar inte längre utan har antagligen samma omoderna klang som musikkapell. Men den här Mentorn hade i alla fall honom i ett par av hans kärnämnen. Det kan man inte säga om den Mentor My har fått sig tilldelad. Hon är lärare i textilslöjd; ett ämne som inte ens finns med på Mys schema.

Efter några minuter dök även NO-läraren upp. Båda var nöjda med Noas prestationer. Det var bara på en punkt man hade synpunkter: bristen på ordning och reda. Något som inte alls förvånade. Med tanke på hans slarv.

– Hur ser du på det här med läxor? Du glömmer ofta att göra dem. Tyckte NO-läraren. Noa har inte minsta känsla för att frisera sina åsikter och tänka sig in i vem som frågar och vad han eller hon helst vill ha för svar.

– Egentligen är det inte så att jag glömmer läxorna. Jag tycker inte att jag behöver göra dem. Det går ganska bra ändå. För mig räcker det med att läsa på inför prov. Inget smörande, där inte.

Slutsatsen var ändå att Noa får betyg i de ämnen man läst den här terminen. Och han blir uppflyttad till sjuan, trots att han inte har fullständig studiekurs. Sen får vi se om det blir skolgång här i Sverige eller Spanien.

Noa kan sannerligen roa – och oroa

I morse följde jag med till skolan eftersom man skulle redovisa resultatet av sexornas nationella prov. I korridoren fanns en låda med upphittade saker. Och vad hittade vi där? Det borttappade sovsäcksfodralet, livremmen som suttit runt liggunderlagen och en luvjacka, som jag inte ens visste var försvunnen. Jag fyllde min ryggsäck med fynden.

Vi kollade igenom Noas prov och det var överlag godkänt resultat, men inte mycket mer. Förutom i engelska; där hade han högsta betyg. Inte helt oväntat. En del av provet var en kortare fritext med titeln ”The saddest thing that happend to me”.

– Jag tänkte att om jag skrev om något sorgligt, så skulle den som rättade tycka synd om mig och ge mig högt betyg. Förklarade han. Jag vet inte om han verkligen är så beräknande eller om han bara hittade på den förklaringen där och då. Som en ursäkt eller förklaring till att han beskrev hur hans far hade dött. Nåja, sorgligt var det och han fick beröm.

Vi skildes åt och jag gick till busshållplatsen. Precis när 55:an var på ingång, slog det mig: Ryggsäcken! Den stod kvar i skolkorridoren. Det var bara att gå tillbaka och hoppas på att Noa inte skulle se mig. Som jag hade muttrat över hans slarv.

Några timmar senare ringd Noa och ville ha pengar.
– Kan vi inte träffas Skanstull? Jag vill hänga med kompisar efter skolan. Käka lite ihop.
– Nej, jag kan inte komma ifrån jobbet. Du får åka hit och så träffas vi på stationen här. Ta Hagsätratåget och kliv av vid Globen så möter jag dig vi spärrarna.

En kvart senare ringer han igen.
– Jag är vid Skogskyrkogården. När ska jag gå av?
– Men då tog du inte rätt tåg. Jag sa ju att du skulle ta tåget som det stod Hagsätra på.
– Det var bara en minut till Farsta strandtåget. Hagsätratåget skulle komma om fyra minuter. Sen tog det ytterligare en halvtimme till innan han var på rätt spår.

Stackars innerstadsbarn. De tror antagligen att alla tåg på samma spår har samma färdväg. Att det går bra med vilket som. För det brukar det göra.

Sist in – först ut

Konkurrensen i vårt trådlösa nätverk är mördande. Noa har lagt rabarber på min laptop, Maken har säkert tre uppkopplingar, My har sin iPhone och det gör att min lilla, klena dator inte orkar ta sig ut. Därför har jag anledning att använda min minipadda. Det funkar sådär. Tangentbordet på touchskärmen petar i punkter när jag minst anar det.

Det var betydligt sämre med Svågern än vad första rapporten angav. Drabbad av både hjärtinfarkt och stroke. Vatten i lungorna och afasi. När en i personalen tittade till honom frågade hon om Maken och hans bror var barn till Svågern. Då blev det för mycket för honom och tårarna bara rann utmed hans kinder.

Natten var kritisk och nu ligger han i respirator och nersövd, men läkarna är mer positiva än igår.

Och vi konstaterade samma sak om Makens syskonskara, som vi gjorde om min. Om vi fötts för 100 år sedan hade Maken och jag varit de enda i våra respektive familjer som överlevt våra föräldrar.

 

Hemma hos

Noa är hemma igen från klassresan. Kvar i bushen är sovsäcksfodralet. Ena liggunderlaget följde med hem till en klasskamrat. Så kan det vara när man kombinerar en slarvig personlighet med en enorm packning. Den ryggsäck som jag brukar nöja mig med för en tvåveckors bortavistelse räckte inte på långa vägar. Nej, förutom ryggsäck krävdes det en Ikeakasse. ”Var ska jag annars ha min kudde?” ”Och mina tre liggunderlag?”

Det är inte mycket trapper i den unge mannen. Egen huvudkudde och tre liggunderlag, låter mer som Prinsessan på Ärten än en äventyrare. Och det handlar om ynka tre nätter i tält.

– Det står i utrustningslistan att ni ska ha med er hygienartiklar. Har du packat ner det?
– Jadå, hårgele och deodorant ligger i ett av ytterfacken på ryggsäcken.
– Hur är det med tvål, tandborste och tandkräm?
– Tänkte inte på det.

Maken är och hälsar på sin äldsta bror. Svägerskan, alltså frun till hans andra bror, ringde igår och berättade Klasse fått en stroke. Han har varit knackig en längre tid efter en ryggoperation där utgången inte blev så lyckad. Snarare misslyckad eftersom han knappt kan gå längre. Så nu ligger han på Karolinska.

My sitter i ena soffan och småtjurar. Jag har gett henne tv-förbud. Om ingen hindrar henne kan hela dagarna gå åt till rörliga bilder. Egentligen vill jag få henne att läsa, men det är ju TRÅÅÅKIGT. Den flickan har bara två intressen: tv (Nickelodeon & TLC (Honey Boo Boo i synnerhet)) och shopping (Victoria’s secret & Bik Bok H&M Cubus med flera).

Själv väntar jag på att kommande veckas lunchkyckling ska bli klar. Kökstemperaturen är uppe i 28 och det borde vara straffbart att ha ugnen på. Men vad gör man? Matlagning kräver värme. Speciellt kyckling.

Tada! Där plingade timern och äntligen kan jag stänga av ugnen.

Makten i min hand

Somliga lägger ut youtube-filmer där det säger upp sig med buller och bång. Den här har till exempel visats över 18 miljoner gånger. Nu funderar jag på att göra en egen kupp. Kanske inte lika spektakulär och den kommer inte att göra sig i rörliga bilder.

Företaget har en hemsida på nätet. Den är ingen större kioskvältare och nästan alla besökare hamnar där för att de behöver inbetalningskort. På startsidan finns det en ruta med lite historisk information. Alltså milstolpar i företagets förflutna. Rubriken är Detta har hänt och informationen i rutan varierar slumpmässigt när man kommer in på sidan.

Alla i den ursprungliga webbredaktionen har slutat, utom jag. Det betyder att jag är den enda som kan logga in och göra ändringar. Därför funderar jag på att göra ett avtryck i cyberrymden. Helt enkelt lägga till en post till i den historiska informationen. Typ, den här.

Det kommer antagligen att ta ett tag innan någon märker tilltaget. Som sagt, sidan har inte så många besökare och texten som visas varierar. Men när man upptäcker kuppen så är det bara jag som kan göra något åt det. Om man inte bestämmer sig för att släcka ner sidan helt och hållet.

Dåliga gener

Som vanligt går det att dela in folk i grupper. I det här fallet räcker det med två. Där ena barnbarnet och jag lätt som en plätt kvalificerar oss in i grupp nummer två.

Grupp ett består av ordentliga människor. De som har koll på sina prylar och alltid får med sig de saker de borde få med sig. Oavsett om de är på väg bort eller hem.

Grupp två däremot, består av helt andra personligheter. Allt från skönandar (som Leif GW brukar säga) till bohemer och personer som verkligen har noll koll i tillvaron. Noa tillhör utan tvekan grupp två. Är det inte skolväskor som försvinner så är det kläder, mobiler eller nycklar.

Igår packade jag barnens pannkakor i varsin plastbytta. Inte i några av mina favoriter, utan en sort som jag tycker har för låga kanter. I ren självbevarelsedrift, eftersom jag misstänkte att Noa inte skulle hålla rätt på det han tog med sig till skolan.

När det var dags att dra igång diskmaskinen efter middagen, efterfrågade jag de limegröna plastbyttorna. My hämtade genast upp sin ur skolväskan medan Noa såg helt frågande ut. Han kom inte ens ihåg objektet i fråga. Och var det befann sig hade han inte minsta aning om.

Så kan det vara. Problemet är bara att hans personlighetsdrag ligger i släkten. Hans far var likadan. Och vad som är ännu värre är att jag själv är alldeles hopplös.

Människor som tillhör de ordentliga i grupp ett känns lätt igen. När de lämnar en plats har de för vana att vända sig om för att kontrollera att de fått med sig allt.

Det gör varken Noa eller jag. Vi travar bara iväg. Utan att vrida på huvudet. Och då går det som det går med skolväskor, nycklar, mobiler, kassar, handväskor och jackor. Det finns inga som helst garantier att vi får med oss allt. Ibland har vi tur och hinner vända om och plocka upp det vi glömt. Men allt som oftast blir det inte så.

Jag får nog anse den gröna plastbyttan, som för evigt förlorad.

Dagens mirakel i inboxen

Inga spamfilter i världen kan hålla stånd mot den här attacken.

hej! Mitt namn ar jag Anna . I Och jag ar 30 ar gammal. Min van fran Stockholm Skriv du ser vill fortrogenhet och skickade mig din e-post. vi kan bli vanner? Jag ar en enda flicka I gentleman for ett forhallande, och jag hoppas med du mots. min langd ar 168 centimeter , min vikt ar 55 kilogram.

min personligt e-post: annamirakel@hotmail.com . Jag vantar pa ditt brev och jag kommer skicka min bilder!

losning for du! Bra?

 Jag svarar:
Anna: Mitt namn ar  jag Victoria. Varfor du skicka e-post pa mig? Jag vara liten fet kvinna redan i forhallande med gentleman. Allt annat dalig losning for jag.

Säckar

Alla har sina hundben. Så även jag. Och med hundben menar jag ämnen och frågeställningar, som man gärna återkommer till. Nu är det dags igen. Hundbenet i fråga är i skolutflykter allmänhet och matsäckar i synnerhet.

Idag har barnbarnen en så kallad utflykt. Jag säger så kallad eftersom destinationen är barnens egen skolgård. Och är det utflykt så serveras det ingen skollunch. Även om matsalen inte är längre bort än vanligt.

Jag anar en konspiration. Idén går ut på att hålla nere skolans utgifter. Skolan och kommunen sparar pengar, medan föräldrar och andra får betala och fixa lunchmaten åt de små liven. Alltså, man betalar för mat man redan betalat för.

Nåja, om skolan gör det lätt för sig så är inte jag sämre. Barnen fick önska matsäcksinnehållet. Pannkakor var deras självklara val. Vilket jag visste redan på förhand. Och så fick det bli. Varsin plastbytta med stekt mjölk plus äpple och bubbelvatten.

Tjuvlyssnat

När jag var på Ica senast stod en mamma före mig i kassakön. Hon hade sällskap av sin fyraåriga dotter. Flickan vände sig plötsligt till sin mamma och ställde frågan:

– Mamma, om man tar bort piggarna, kan man äta en igelkott då?

Jag hörde aldrig vad den förvånade modern svarade.

Ombytlig

Somliga sitter inte fast någonstans. Ta Svärdottern till exempel. För två veckor sedan började hon på ett nytt jobb, vilket gjorde att familjen flyttade tillbaka till Sverige. Barnbarnen, som bott hos oss ett par månader, flyttade hem till mamma och småsyskon. I fredags kom ett mejl.

Hej!
Joel och Pixie har åkt tillbaka till Malaga. Jag och Loranga kommer att åka ner så fort som möjligt i nästa vecka. Noa och My vill vara med på skolavslutningen, så min fråga är om de kan bo hos er några veckor till?

Ville bara flagga upp det så snart som möjligt. Vi hörs på mobilen. 🙂

Pasta och pannkakor! Nu är vi med barn. Igen. Svärdottern sa upp sig innan hon hade börjat. Nu ska hon börja på en advokatbyrå i Spanien. Med lugnare tempo och inte med en tjänstgöringsgrad på 140% . Och ingenting är bestämt hur det blir med de stora barnens skolgång.

Tur att vi vilade ut i helgen. På lördagen låg jag i solen på en parksoffa i Skinnarviksparken och fördjupade mig i grammatik. Verb, närmare bestämt. Som i sin tur gjorde mig smartare än en femteklassare. Lasse Kronérs fråga om supinum var rena barnleken. Plus att jag präntat in att det heter preteritum och inte imperfekt. (Att envisas med att säga imperfekt är ungefär lika fräscht, som att hävda att Rolling Stones är ett musikkapell.)

På söndagen upprepade vi majtraditionen med en dagstur till Åland. Solen lyste och jag halvlåg i en soffa på akterdäck. Löste lördagskrysset i DN när jag inte läste Jo Nesbøs senaste. Brände mig rejält på ben och knän.

Men nu är barnbarnen här igen och jag är upptagen. I kök och badrum. Med matlagning, disk och tvätt. Första Carbonaran är tillagad, serverad och uppäten. Och fler lär det bli framöver. Om jag känner Noa och My rätt.