Upptrappning

Semesterläsningen är ordnad. På Pocket Shop i Götgatsbacken shoppade jag Kioskvridning 140 grader, Morgon i Jenin och Kjell Johanssons trilogi om att växa upp i Midsommarkransen. Min 20 % rabattcheck på Akademibokhandeln använde jag i Skrapan till Jonathans Franzéns Frihet. Inte i pocketformat utan inbunden. Den väger lika mycket som de övriga böckerna tillsammans så den får resa i handbagaget.

Räcker inte ovanstående för två veckor får jag ge mig på någon av Makens deckare. Även om jag känner mig ganska övermätt på genren. Och han väljer alltid läbbigare böcker än jag.

Min väskseger ligger så nära nu att jag nästan kan ta i den. Maken börjar till och med yra om att vi ska ta med oss våra egna kuddar nu när vi för en gångs skull inte reser med avskalad packning.

Nu återstår det att hitta Makens badbyxor. De var också med till Dubrovnik och lyser med sin frånvaro. Som tur är var det ägaren själv som packade upp efter den resan så han kan inte skylla på mig.

Lullar vidare

Först tyckte jag att det var dumt att boka en resa där avresan sker en måndag. Slösa bort en hel helg med att bara vara hemmavid, kändes det som. Men det blev så eftersom min kollega Åke och jag inte får vara lediga samtidigt och han var bortrest i veckan.

Nu har jag ändrat mig. Det är ganska skönt att ha hela helgen på sig. Som det här med systemkameran till exempel. När Maken plockade fram den ur hallbyrån där den brukar ligga, så låg inte laddaren där. Då blev det lite upprörd stämning och jag hukade mig mentalt. Det har hänt att det är jag som städat undan prylar och lagt dem på ett smart ställe. Så smart att de återfunnits flera år senare.

– Just det! Nu kommer jag ihåg när jag hade laddaren senast. Det var i oktober när brorsorna och jag var i Dubrovnik. Bergis att den ligger kvar i ryggsäcken. Men det gjorde den inte. Däremot låg laddaren och skräpade uppe på min svarta sovrumsbyrå. Fullt synlig hela tiden.

Nu har jag hämtat väskorna på vinden. De väskor som jag tycker att vi ska ta. Men kampen är inte avgjord ännu. Får se vad det blir för väskor vi lägger i bagageutrymmet på den förbeställda taxin imorgon bitti. Det är första gången vi kostar på oss den lyxen. Planet lyfter i ottan, långt innan Arlanda Express börjat gå.

Min kamp

Våra meningsskiljaktigheter här hemma följer ett bestämt mönster. Det börjar med att Maken undrar hur vi ska bete oss i en viss fråga. Då talar jag om vad jag tycker och självklart är min åsikt alldeles uppåt väggarna. Och då börjar argumenteringen för och emot. Utlandsresor är rena sprängstoffet och ger upphov till en mängd diskussioner.

– Tycker du att vi ska boka sittplatser på flyget?
– Ja, varför inte.
– Vad tycker du om de här? säger han och markerar två på varsin sida av mittgången.
– Men ska vi inte sitta bredvid varandra? Och efter 20 minuter är min åsikt krossad.

– Man kan beställa champagne på flyget ner. Ska vi göra det?
– Nej, det känns lite onödigt. Vi har ju fortfarande flera lådor kvar sen resan till Frankrike.
– Men det är inte samma sak. Jag känner för en festlig kick off på semestern. Och efter 10 minuter är min åsikt krossad. Nästan. Vi enas om vanligt bubbel.

– Ska vi vara lite svenniga och beställa taxfree? Ha en påse som väntar på flygstolen.
– Nej, det brukar nästan alltid vara billigare dit man kommer.
– Men kommer du inte ihåg hur det var i Indien? Vi såg aldrig var man kunde köpa alkohol överhuvudtaget. Efter fem minuter har jag gett mig. Det kommer att stå en skämspåse på stolen.

– Vilka väskor tycker du att vi ska ta?
– Adidasbagarna med hjul.
– Det blir alldeles för mycket bagage. Det räcker med en av dem.
– Det tycker inte jag.
– Men tänk på att vi ska dra runt med dem på flyg och båt hela första veckan.
– Just det. Och då är det bättre med två lätta väskor än en tung.
– Ja men, jag tar hand om den.
– Men jag vill ha mina grejer i en egen väska. Inte ihop med din. Speciellt som du packar så rörigt.

Den här diskussionen pågår fortfarande och här tänker jag inte vika mig en tum. Och frågan jag ställer mig är: Varför ber han om min synpunkt, när han alltid är av annan väldigt bestämd åsikt? Som han gärna kör över min med.

Börjar komma i stämning

Sedvanliga semesterförberedelser har påbörjats. Som skrivbordsrensning. Ett kvittofynd i pappershögen längst ut till vänster gör att jag kan inkassera 249 kr för ett utlägg gjort i juni. Det lönar sig att städa.

Det är känns så härligt att kunna avböja mötesbokningar med beskedet: Då är jag på semester och är inte tillbaka förrän 14/12. Tidrapporter och projektredovisning är fixade, så det blir lön i december. Också.

Nu har jag briefat Åke så att han vet var han ska leta om det skulle bli problem efter mina senaste programändringar och gett honom tillgång till delar av min hårddisk. Jag har lämpat över en mindre uppgift på min nye rumskamrat, den försynte kurden Aram. Som säger Faktiskt och Så att säga i var och varannan mening.

Då är det dags att gå iväg och inhandla lunch. Resten av arbetsdagen softar jag nog. Allt enligt mottot: Den som inget gör, han inget förstör.

Den som tar hon har

Mellan klockan halv fyra och halv sex är Söders trottoarer fyllda av människor som travar hit och dit. Nästan så det känns lite trångt. Folkvandringen beror på att pågår det barnhämtning. Från dagis och från skolor. Idag deltog även jag ihop med Sally och Stella.

Sally håller till på Rävänglarna. Fråga mig inte varför avdelningen har ett sånt knasigt namn. Min teori är att det handlar om två hopslagna grupper; Rävarna och änglarna. Men, som sagt, jag vet inte. Jag kom vid fyra och då var avdelningen så gott som tom. Bara Dagisfröken, Sally och något barn till var kvar.

– Sally blötte ner sina strumpor och sin tröja, så de hänger i torkskåpet, sa Dagisfröken och började sopa i ett av lekrummen. Det hängde tre tröjor på tork i skåpet.
– Och vilken tröja är din, Sally? frågade jag och Sally pekade på den gröna och sa bestämt
– Den. Hon pekade förtjust på trycket på tröjan och sa Muminpappan. Tröjan åkte på men det var knappt jag fick på henne jackan när vi skulle gå ut. Hon ville att alla skulle se hennes fina tröja.

– Vad är det för tröja, som du har på dig? undrade Svärsonen när han hämtade upp barnen.
– Muminpappan, sa Sally.
– Ja, jag ser det. Men var har du fått den ifrån? Du hade ju en grå klänning på dig när jag lämnade dig i morse

Man kan tydligen inte lita på någon. Inte ens en tvååring. Hon tog chansen och lurade till sig någon annans tröja. Jag anade inte ens oråd. Till saken hör att övriga barn i hennes dagisgrupp är pojkar och jag undrar så om det var Vilmer, Teo, Otto eller Valter som fick gå hem i Sallys klänning.

Reprisvarning

När jag passerar Eriksdalsskolan på morgnarna råder det full aktivitet i matbespisningens kök. Igår luktade det pyton därifrån. Tyckte jag och gick in på skolans hemsida för att se vad det stod på matsedeln. Och kunde konstatera att det lät riktigt gott.
Önskerätt: Kycklingköttbullar med basilikadoftande tomatsås& ris
Falafel med basilikadoftande tomatsås & ris
Men jag håller inte alls med om att det luktade basilika.

När man bloggat så länge som jag, så finns det risk för upprepningar. Speciellt som min hjärna ofta associerar i samma uppkörda spår. Mat som luktar illa fick mig att tänka på den parmesandoftande lasagnen jag bjöd på 25 år sedan. Och som inte föll gästerna på läppen. Just för att de tyckte att maten luktade illa. Men det hade jag redan avhandlat för 2 år sedan.

Och jag har bestämt för mig att jag redan kommenterat varselvästarna. Men hittar det inte. Så med risk för att tugga om ämnet igen, kan jag konstatera att allt eftersom dagsljuset lyser mer och mer med sin frånvaro ökar varselvästarna ute på stan.

Många cykelpendlare och joggare bär limegulgröna plagg. I morse mötte jag tre hundar utrustade med reflexvästar. Kopplade jyckar på stenlagda trottoarer, är inte det att överdriva en smula? Påklädda hundar ser ju ut att skämmas.

Endera dagen kommer varselvästarna ta över helt och när limegrönt blir det normala kommer de inte pocka på uppmärksamheten det minsta. Ungefär som när man stryker under hela stycken med gul lyspenna. Eller heter det varselpenna? Det blir liksom inflation över det hela.

Sir, I want some more

Barnen är återlämnade till sin moder och Maken har gått iväg på sin sista filmfestivalfilm; Tomas Alfredssons Tinker, Tailor, Soldier, Spy. Jag hoppas att den är bra och framförallt begriplig. Och att Maken inte somnar i bänkraden. Risken för det brukar vara ganska stor efter en dryg vecka festivalande. Ettan är med och får väl armbåga till sin far om han börjar snarka.

– Spela in Amazing Race, var det sista han sa innan ytterdörren stängdes. Och nu har jag lyckats sätta tv:n på inspelning. Fast inte med samma enkla metod som Maken brukar använda. Den har jag inte lyckats hitta, trots att modellen ska vara idiotenkel och självförklarande.

Fler tekniska utmaningar när jag ändå är igång. Jag köpte en leksak till Sally på nätet och betalade med kort. En säker betalning, som mer liknade trolleri. Jag angav mitt kortnummer och Handelsbanken kontaktades av säljande företag. Från banken fick jag en sifferkod, som jag skulle ange när jag hade stoppat in Visakortet i kortläsaren för internetbanken. Utan att ansluta den med sladd till datorn. Då fick jagen ny kod på kortläsarens display, som jag skulle ange på internetsidan. Och så var det klappat och klart.

Hur går den kommunikationen till? Finns det sändare och mottagare i kortläsaren? Eftersom det inte krävs någon sladd. Om allt funkar som det ska, ligger ett paket och väntar på mig på Konsum endera dagen.

Annars mår jag lite lätt illa efter att ha överkonsumerat knäck. Dagens gråa väder inbjöd inte precis till utomhusaktivitet. För att maximera användningen av min nya digitala stektermometer kokade vi knäck istället. Det var säkert 25 år sen sist. Och även denna gång misslyckades jag med att få knäcken i knäckformar. Efter att fyra av fem formar hade vält, gav jag upp och hällde ut smeten på ett bakplåtspapper. När kakan svalnat tillräckligt klippte jag den i bitar. Betydligt enklare än att skeda upp het smet i löjligt pyttesmå formar.

Och när jag ändå är inne på födoämnen; Jag har genom utnötningsmetoden fått barnbarnen att inse att den enda rätta köttfärssåsen är den som jag gör. Med färs, helst lamm-, lök, vitlök och färska, skållade, skalade och hackade tomater. Och anrättningen kryddad med salt, svartpeppar och basilika.

– Ni får äta knäcken efter lunch, sa jag.
– Vad blir det för mat, då? undrade Noa lite skeptiskt.
– Spaghetti och köttfärssås.
Ett svar som gladde de små liven. Och mig, när de ville ha påfyllning. Nästan så jag känner mig lite löjlig över min egen reaktion.

Det blir bara pannkaka

Gör en sak 20 gånger och du har skaffat dig en vana. Gör en sak 20 gånger vid ett bestämt tillfälle och du har skapat en tradition. Så är det med söndagsmorgnarna jämna veckor. Då är det pannkaksfrukost som gäller för barnen i lägenhet 403. Allt annat är numera otänkbart. 

Vid sådana tillfällen måste jag arbeta strategiskt. På lördagar har jag arbetat fram en annan tradition: byte av lakan, tvätt av de smutsiga, som jag hänger dubbelvikta på tork över diverse dörrar i lägenheten. Lagom till frukostdags på söndagen har de i regel torkat. Och då får barnen vackert vänta på frukosten tills jag hunnit vika ihop och stoppa in dem i linneskåpet. Inte barnen, utan lakanen. Annars kan jag lika gärna tvätta om dem. 

Där har jag egentligen ett av svaren på frågan om vilken målgrupp försäljningen av färdigstekta pannkakor har. Jag har funderat över det eftersom det är plättlätt att röra ihop smeten och steka dem. Plus att det kostar nästan ingenting att göra det själv och ingredienserna finns redan hemma. Målgruppen är helt enkelt folk, som gillar pannkakor men inte oset. 

Då dyker nästa undran upp: Vilka är det som köper färdigblandad smet? Och varför är vuxna män så förtjusta i pannkakorna?

För gubbsen på mitt jobb är torsdagar heliga. Aldrig i livet att de skulle kunna tänka sig att äta lunch på en restaurang som inte serverar pannkakor. 

För egen del ingår pannkakor i samma kategori som messmör, nyponsoppa och ketchup. En slags ätlig T-sprit. Jag skulle aldrig slicka på fingrarna om jag riskerade att få det i min mun.

Dålig tajming

Igår fick jag förnyelseerbjudande på Råd och rön-prenumerationen. Jag har haft den under ett antal och tycker att den är läsvärd och bra. Men idag slog det mig att jag personligen inte har haft särskilt stor nytta av den. 

Inspirerad av Halv åtta hos mig och lammsteken jag köpte på Konsum fick jag för mig att hushållet borde investera i en digital stektermometer. Och då uppsökte jag ovan nämnda husorgan. Sökte på stektermometer, ugnstermometer, köttermometer och termometer, utan att få napp. 

Och så är det varje gång jag ska inhandla något. Antingen har Råd och rön aldrig testat produkten eller så är testen så gammal att den är ointressant för mig. Den här gången spelade det ingen större roll eftersom det inte handlade om någon större summa. Så jag köpte första bästa och enda på Järnia lite längre österut på Hornsgatan. 

Nu står lammsteken och svettas i ugnen och har kommit halvvägs om jag ska tro det digitala mätverktyget. Och jag ägnar väntetiden till att fundera över varför köttermometer inte stavas med tre t:en. På tyska skulle det vara en självklarhet. Alltså inte när det gäller köttermometer, men Schwimmmeister har jag sett åtskilliga gånger på tyska badanläggningar.

Urblåst

Ta en del av följande ingredienser
– lera
– regn
– blåst
– flygfän; fjärilar, malar, fåglar och ännu fler fåglar
– döda kaniner
– slagsmål
– mer regn och lera
– mossa
– ljung
– delvis obegriplig dialog
– dogmaaktiga och gryniga kamerabilder
– ridturer över hedmark
– meandrande vattendrag

Rör ihop alltihop till en deg och smeta ut den på vita duken.

Alltså, jag har filmfestivalat  ikväll och sett Wuthering Heights 2011. Inte så imponerad. Det jag främst kräver av en film är att den ska berätta en begriplig historia. Om jag inte haft koll på originalet hade jag varit helt rökt.

I tidningarna kommer det antagligen låta annorlunda. Nej, det är tur att jag inte är filmrecensent. Så populärkulturell som jag är.

Tjut i rutan

Alldeles för mycket snyftande för min smak. Ja, jag erkänner. Jag är lite långsam i starten, men nu har jag sett Allt för Sverige på svtplay.se. Och kan konstatera precis som många andra att konceptet känns lite snopet.  Både för deltagarna och mig som tittare.

Varför ska folk behöva åka ut? Kan de inte få vinna mer information om sin släkt istället? Som det är nu är det ett förfärligt bölande i programmet. Dels för dem som får veta några detaljer om sina förfäder och dels för att någon åker ut. Då bölar alla.

Och precis som i Vem tror du att du är, så tycker deltagarna att de får förklaringar till varför de själva är som de är. Grundat på små fragment av fakta om morfars farfar. Som jag dessutom kan ge mig på att redaktionen blåst upp bara för att man räknar med att deltagaren ska känna igen sig.

Och gråta ännu en skvätt.

Tekniken är emot mig

Som sagt, man lär sig nya saker varje dag. Och glömmer ofta lärdomen fortare än kvickt. I dag lärde jag mig till exempel att saker och ting inte alls är så lätta att göra som de ser ut att vara på en Youtubefilm.

Det har jag lärt mig flera gånger tidigare. Som när My och jag skulle försöka oss på avancerade snörlekar. En annan gång försökte vi oss på origami. Trots att vi stegade oss igenom moment för moment fick vi ändå inte till det.

Idag var det lilla filmen om hur man växlar funktions- och kontrolknappar på datorn. Starta datorn och håll ner den blå knappen med rubriken ThinkVantage. Välj sen Config och …

Jag startade om och tryckte på knappen, men datorn låtsades som det regnade och gick vidare med att dra igång Windows. Tre gånger upprepade jag proceduren och fick samma resultat. Då googlade jag på saken och tydligen är det operativet Windows 7 som ställer till det.

Ungefär som på jobbet. Där är det skrivaren och Windows 7 som inte lirar ihop. Tre av fyra utskrifter skrivs aldrig ut utan lägger sig bara raklånga i skrivarkön. Och det hjälper inte alltid att jag startar om printservicen. Det är sånt där kan göra en kvinna galen. Särskilt som jag har så långt till skrivaren och får knata dit så många gånger i onödan.

Apropå jobbiga saker på jobbet. Ännu tokigare blev jag den här veckan när ett jobb som jag uppskattade skulle ta åtta timmar och offererades för det, tog nästan tre dagar. Bara för att Adobes programmeringsbara pdf-filer uppför sig så puckat. Om någon frågar vad jag jobbar med, kommer jag hädanefter säga att jag programmerar om Adobepedofiler. Så sinnessjukt är de att jobba med dem.

Förgås

Mamma höll sig med djur om somrarna nere på landstället i Halland. Några år var det grisar som gällde. Två i taget, som slaktades och blev till stekar, korvar, syltor och frikadeller. Andra år var det kalkoner och gäss. Höns fanns det alla år.

Även vi fick del av slakten. Ett gåsår presentades vi med en av hennes slaktade och nedfrysta gäss. Vid varje telefonsamtal höll hon förhör: Har du gjort något åt gåsen ännu? Och jag beklagade mig att så inte var fallet. Och hon suckade värre och värre för varje gång. Men så kom den dagen jag äntligen fick ändan ur vagnen, tog ut fågeln ur frysen och när den var tinad stoppade in den i ugnen. Så jag kunde få tyst på tanten.

Maken kom med ett förslag 45 minuter senare: Vi åker till Ikea. Då hade jag hunnit förtränga gåsen i ugnen. Och ett Ikeabesök klarar man inte av på en kafferast. Inte ens om man bor mindre än 10 kilometer från Kungens kurva. När man ändå är där kan man lika gärna äta lunch, resonerade vi. Så behöver vi inte bekymra oss om den saken.

Fem timmar senare klev vi innanför dörren hemma. I lägenheten rådde det dimma. Gåsen, skrek jag och rusade ut i köket. Där i ugnen stod resterna av moderns ansträngningar den sommaren. Det var bara skinn och ben kvar av den stora gåsen. Rent bokstavligt. Köttet hade liksom förångats.

Nästa gång mamma frågade om gåsen kunde jag sanningsenligt säga att jag stekt den. Ordentligt. Om den var god? Den var försvinnande god.

Doften brer ut sig

1980-talet var inte bara axelvaddar, permanentat år, HIV och hockeyfrilla. Även om jag faktiskt permanentade håret strax efter att Carola vunnit melodifestivalen med Främling. Mitt 80-tal var ganska fattigt. Framför allt på pengar.

Det finaste vi kostade på oss i köttväg var fläskfilé. Gärna gratinerat i ugnen med banan eller ananas och grädde. Mycket Hawaii på både fläsk och kyckling. Jambalaya med äpple, banan och ananas var ett av mina paradnummer. Var vi bortbjudna var det Flygande Jakob som gällde i ett fall av tre. Med marängsviss till efterrätt.

Nötköttet var i form av färs eller grytkött. Aldrig finare delar. Det blev lasagne eller moussaka. Chili con carne, som man sa med ett långt svenskt a: caarne. Annars tyckte folk att man gjorde sig märkvärdig. Grytköttet kunde bli burgundisk köttgryta eller kalops.

Mycket hemgjorda pajer och pizzor. Men med tunn botten. Pan pizza, även den med långt a, gick bort. Det var ju toppingen man ville åt. Inte en massa bröd.

Och varför brer jag ut mig i ämnet? Jo, jag ramlade tillbaka till ännu en het sak från 80-talet; lergrytan. Jag har kvar en stor modell, som heter Schlemmertopf, tror jag. Just nu står den i ugnen och svettas så jag kan inte kolla. Fylld med lammkött, morötter, lök, vitlök och tomat.

Jag passar på nu när jag är Festivalänka. Sådan mat är inte alls Makens tekopp.

En benvärmare gör ingen vinter

För var dag som går så här års förlorar vi fem minuter dagsljus. Och det är sex veckor kvar tills det vänder. Jag blir deppig bara jag tänker på saken. Enda glädjen i sammanhanget är att vi smiter bort från mörker och kyla om dryga två veckor. I två veckor.

Som en vinterförberedelse inventerade jag stumplådan och hittade bara en svart benvärmare. Inte bra, så länge som man äger två ben. Därför passade jag på att köpa ett nytt par på H&M; Leg warmers One size. Det visade sig vara rejäla doningar, cirka en meter långa. Så långa ben har jag verkligen inte. Så de får väl korva sig i flera lager runt vristerna.
– Inte koka gröt i strumporna, sa mamma om vi inte hade dragit upp dem ordentligt. Den saken verkar inte vara lika viktig längre.

Ett annat nyköp, dock inte mitt eget är den nya hemma-jobb-datorn. Det är en laptop modell större. Men inte tillräckligt stor för att ha ett numeriskt tangentbord. Och nu är jag i valet och kvalet: Ska jag be om en dockningsstation och använda ett stort tangentbord och stor bildskärm? Eller ska jag bara ha ett separat numeriskt? Och nöja mig med datorns lilla bildskärm.

Det som talar emot sista alternativet är laptopens tangentbord. Jag använder mig hela tiden av kortkommandon. Ctrl+a,  Ctrl+c,  Ctrl+v, Ctrl+x,  Ctrl+z. Särskilt  Ctrl+z. Det är så användbart. Jag har ideligen anledning att ångra mig. Det vore ännu bättre och det gick att trycka på ångerknappar i det verkliga livet också. Det är mycket som jag skulle vilja ha ogjort.

Där tappade jag tråden lite. Åter till tangentbordet. På platsen längst ner till vänster sitter det ingen  Ctrl-knapp utan en Fn-knapp. Vad f-n det nu ska vara bra för. Jag trycker ju fel hela tiden.
Uppdaterat: Jag är inte tydligen inte ensam om problemet. Ettan visade mig att det går att skifta Ctrl- och Fn-knapparna. Det gör man i BIOS:et. Och när jag ändå är där, funderar jag på att slå av musplattan helt och hållet. Jag kommer hela tiden åt den och plötsligt hamnar texten jag skriver någon helt annanstans.

Annars är det den årligen återkommande novemberveckan då jag disponerar mycket egentid. Andra delar av familjen ägnar sig åt Stockholms filmfestival. Speciellt Maken. Han och Ettan har ett ambitiöst körschema. De brukar gå ut hårt varje år för att tappa motivationen vart efter dagarna går. I morse drog de redan 9:15. Och jag har ingen aning om hur många filmer de betar av idag.

Själv har jag ingen lust att stänga in mig i biomörkret när det är ljust ute. Speciellt med tanke på att det blir mindre och mindre av den varan. Och inte har jag lust att sitta still så länge, heller. Nej, jag tror jag tar på mig benvärmarna, svarta parkasen och rostbruna tubsjalen. Ger mig ut på stan och letar efter ett par varma vantar istället. Svarta eller rostbruna.

Jobbigt på jobbet

Det finns dagar i mitt arbetsliv då jag mått fysiskt illa. Och det har varken berott på överkonsumtion av alkohol, vinterkräksjuka eller matförgiftning. Idag var just en sån dag. Strax före lunch blev jag varse om att vi hade ett jättesystemfel. Som vanligt orsakat av att det var två torsdagar i samma vecka. Alltså, det som hänt hade vi i vår vildaste fantasi inte kunnat förutse. Och är man systemutvecklare sätter man gärna felen i system och skapar en dominoeffekt av oanad storlek.

Jag kände mig som sagt kräkfärdig tills kollegan Åke och jag rätt ut omfattningen. Räddat det som kunde räddas. Det vill säga det mesta.  Och stå med skammen när vi var tvungna att konstatera att somligt inte gick att göra något åt. Vi hade skickat fel saker till kunden. Det tog oss drygt 8 timmar tillsammans och på det sättet fick vi hela eftermiddagen att gå.

Lite jobbigt var det att behöva anstränga hjärncellerna och fokusera just idag. Både mamma (jag) och pappa (Åke) var lite trötta. Kvällen innan ägnade vi och andra medarbetare oss åt att spela boule, äta buffé och dricka. Företaget stod för tre drinkbiljetter. Så att vi inte skulle bli alltför uppkäftiga.

En påhittig deltagare kom på att vi skulle låta allas drinkbiljetter räknas i en enda pott. Två föranmälda lämnade återbud i sista stund. Två andra var bara med på själva boulespelet. Tre stycken avstod från alkohol eftersom de skulle köra bil hem. Där hade vi åtminstone 21 biljetter att fördela på oss kvarvarande femton.

Ja, då blir man lite trött nästa dag. Trots att jag inte gjorde som några yngre, piggare och törstigare typer; fortsatte på hotell Malmens bar. Utan jag spatserade hem över Söder och klev innanför dörren 22:30.

Virrvarrig

Om det inte hade varit likadant i alla tider hade jag startat en demensutredning. På mig själv. I morse gick jag runt hemma och upprepade gång på gång: Glöm inte att ta med dig datorn, glöm inte att ta med dig datorn. Och det gjorde jag inte. Jag kom till och med ihåg att ta med mig elsladden till den. Så långt blev det rätt.

Men det är en del annat som också ska med.
* Frukost
* Lunch
* Passerkort
* Mobiltelefon
* Nycklar

Jag bockade av ovanstående. Frukosten och lunchen fick trängas med datorn i ryggsäcken. Passerkortet stoppade jag, som vanligt ner i en av kjolfickorna. Mobilen hamnade i högra jackfickan och i den vänstra la jag nyckelknippan. Så att den inte skulle repa skärmen.

Vad var det då som blev kvar hemma? Halvvägs till jobbet slog det mig: Var är handväskan? Den bär jag inte på min axel, som jag hade planerat. Nej, den hänger kvar på dörrhandtaget till hallgarderoben. Vanligtvis får den åka i ryggsäcken, men inte idag eftersom datorn bredde ut sig där.

Så nu kan jag inte handla middagsmat på vägen hem. Om jag skulle vilja det. För i handväskan ligger plånbok och glasögon. Som tur är har jag ett par glasögon som alltid ska ligga på mitt skrivbord. Eftersom jag vet hur virrig jag kan vara.

Söndagskink

Min jobbdator här hemma begick harakiri i eftermiddags. Jag bara lullade runt på nätet och klickade på en kommentar till en artikel i DN, när jag fick en fråga typ, Tillåter du sajten att kontrollera din dator? Självklart svarade jag bestämt Nej på den frågan. Varvid Internet Explorer stängde ner sig. Skönt, tänkte jag, reste mig och fortsatte vika in tvätten.

Nästa gång jag passerade datorskärmen var den ockuperad av femtielva illavarslande felmeddelanden och inget hände vad jag än försökte med. Det gick inte ens att stänga av skiten. Då tog jag helt sonika ut batteriet och satte tillbaka det efter en timme. Datorn drog igång med vit text på svart skärm: Operativsystem saknas. Så nu får jag bära med mig eländet till jobbet imorgon och hoppas på att det går att installera om alltihopa.

Den här helgen var barnhelg och den ägnades till större delen åt kortspel. Framförallt åt poker med tändstickor som insats. Ungarna tyckte det var kul. Jag delar inte den uppfattninggen. Nästan så Finns i sjön är roligare.

Det som är det jobbigaste med barnhelgerna är att det handlar så mycket om det man stoppar i sig. Och allt runtomkring. Planera, handla, laga mat, plocka undan och diska. Det går liksom i ett. Plus allt tjat som hör till.

Nej, inga kex/inget godis före maten.
Ostbågarna tar vi till Idol.
Imorgon gör vi kokostoppar, inte nu. Ni har just smällt i er en massa kola. 
Du kan inte ha både honung och socker på pannkakorna.
Nej, knappast inte heller smör dessutom.

Ännu jobbigare blir det när ryggradslösa och släpphänta familjemedlemmar minns sin egen barndom och tycker att alla restriktioner av den karaktären är av ondo.

En väldigt röd lördag

Vad gör en stackars morgontidningsberoende en dag som denna? En av årets trista tidningslösa morgnar.

Hon öppnar brev, som legat några dagar på hallbyrån och får veta att SPP kommer att betala ut 535 kr per månad när hon går i pension vid 65 och fram till hon är 69 år och 11 månader. Spontan reflektion: Undrar just hur mycket den summan kostat under årens lopp? Och hur mycket det verkligen kommer att bli när den dagen kommer?

Kuvert nummer två innehåller en inbjudan till en mingelkväll på bankkontoret vid Globen. Rubrik: Vi vill lära känna dig bättre. Spontan reflektion: Är det verkligen mig ni vill bli bättre bekant med? Och inte mina pengar?

Sen bläddrar hon i senaste fackföreningstidningen Kollega och hittar en artikel med rubriken: Våga bajsa på jobbet. Spontan reflektion: Är det något som folk på mitt jobb vågar sig på så är det att knäcka. Däremot så vågar de inte vända sig om och kolla hur muggstolen ser ut efter spolningen. Men jag lägger inte ut äckelbilden en gång till. Den som bevisar hur illa det kan se ut.

Eftersom gårdagens morgontidning inte behagade dyka upp förrän hon lämnat hemmet, så läser hon den. Noggrant. Och hummar instämmande till Hanna Hellquists krönika. Spontan reflektion: Precis så är det. Många män har fortfarande en sexistisk kvinnosyn.

De från trakten runt Nytorget, som tror annat kan till exempel få Praoa på Makens arbetsplats. Där två tredjedelar av personalen spontant skulle säga att griniga och krävande kvinnor saknar stock. Och övriga kvinnor delas in i grupper av mer eller mindre påsättningsbara.

Och sen gick hon ut och köpte en kvällstidning.