Ångerfull

Nej, jag lovar att inte använda det öknamnet igen. Aldrig att jag kommer att kalla Eva i 112:an för Fyll-Eva en gång till. Även om hon är en sort för sig.

Och varför går hon under detta alias? För ett antal år sedan hade ett av företagen, som hyr lokal i fastigheten en jubileumsfest. En gårdsfest där de bjöd in kunder och annat löst folk. Som Maken till exempel. Det var buffé utomhus och drickat tog man själv från ett bord med vinboxar.

Plötsligt dök Eva upp och minglade och vinglade, som om hon var inbjuden. Försåg sig med det ena vinglaset efter det andra. Det hela slutade med att hon blev ordentligt på röken och kräktes i ett buskage.

Eva ringer på hos oss då och då eftersom hon ofta låser sig ute. Smäller igen dörren utan att kolla om hon har nycklarna med sig. Maken brukar rädda henne ur knipan med sina dubblettnycklar. I måndags ringde hon på vid sjutiden och igår var det dags igen.

– Nu får du ge dig, sa Maken på skoj.
Då började Eva gråta och sa:
– Jag mår faktiskt inte så bra. Och Maken ursäktade sig och hjälpte henne in i lägenheten. Som ligger fyra trappor upp utan hiss.

Idag kom Eva till expeditionen med två smala, glansiga påsar. Den silvriga påsen innehöll en flaska champagne och den gyllene en flaska Châteauneuf-du-Pape.

Och nu vet jag inte vad vi ska kalla henne. Skumpa-Eva?

Uppdaterat
Fel, fel, fel! Jag hade missförstått ovanstående eftersom det finns flera Evor i fastigheten. Det är väl därför Eva i 112:an går under ett öknamn. Den Eva som presentade Maken med vinflaskor var inte alls Fyll-Eva utan en lokalhyresgäst som ska flytta härifrån.

Så nu kan jag ångra mitt dåliga samvete.

Ingen konst

Noa leker med Tage och Maken har tagit My och Stella på bio. Något jag vägrar, speciellt som de ska se Smurfarna. I just hate Smurfs! Själv fick jag ett självmordsuppdrag: Byta ut den gamla routern mot en ny, snabbare låda. Den vi har pallar inte trycket av tre datorer och en smart-tv.

Hur svårt kan det va, tänkte jag och kom så långt som till att öppna lådan och läsa installationsguiden. Fyra enkla punkter och det var klart, var budskapet. Det som komplicerade saken var att man kan ha burken installerad i tre olika lägen, så nu vet jag varken ut eller in. Ska jag ha den i Router Mode, Repeater Mode eller AP Mode?

Då gör jag som jag brukar: Tänker att det här får Ettan ta itu med när han har tid. Och sen lägger jag mig på soffan och bläddrar lite förstrött i en AB-bilaga om lantliga kök och vackra badrum. Och plötsligt dyker mamma upp från ingenstans.

Vi spelade mycket kort när jag växte upp. Mamma älskade att vinna. I själva verket var det bara hon i hela familjen, som kunde spela kort. När hon vann vad det enkom hennes egen förtjänst. Andras vinster berodde på tur med korten.
– Det är väl ingen konst att skita när hela ändan är full med skit, var hennes stående kommentar när andra tog hem stick.

Och vad har det med kök- och badrumsbilagan? Jo, det är väl ingen konst att fixa till ett kök eller badrum om man har en massa kvadratmeter till förfogande, kan flytta väggar eller bygga ut, dra om vatten och avlopp lite som man vill. Men när köket är på 15 och badrummet på mindre än tre är loppet kört, liksom. Då står tvättmaskin och duschkabin helt enkelt där de får plats. Diskhon där avloppsrören finns och spisen intill ventilationsutsuget.

Något annat är inte möjligt.

Bortrikianska

Jag passade Tvåans barn i veckan när det var föräldramöte i Stellas skola. När jag kom gick Sally omkring och sa ”ghick” om och om igen.
– Vad vill hon? frågade jag.
– Jag vet inte. Hon har börjat säga sådär då och då och jag fattar inte vad det betyder.

När det var sängdags börjad hon med sitt ghickade igen. Jag hade just satt på henne en ren blöja och Sally sa ”ghick” och för att understryka vad hon ville bankade hon framtill på blöjan. Då gick det upp ett ljus. Hon försöker säga kiss. Blöjan åkte av och jag satte henne på toaletten och mycket riktigt, hon ville kissa.

När modern kom hem igen berättade jag vad ”ghick” betydde och Tvåans kommenterade med: Det skulle vara mycket lättare om hon pratade svenska.

Morgonfundering

Nya DN har utnämnt fredagar till filmspecial. I dagens nummer finns en tio-i-topplista med aktuella filmer. Överst på listan ligger Apflickorna. Och nu undrar jag: Är den kritikerrosade filmen verkligen bra? Alltså bra-bra eller är den bara bra-obegriplig. Ungefär som Man tänker sitt. Eller är det en film som har något att säga mig?

Jag tillhör inte dem som ratar filmer med bra recensioner för oftast är jag ganska överens med kritikerna. Men jag blir lite skeptisk när berömmet når alltför höga höjder. Speciellt när det gäller svenska filmer, som i fallet Apflickorna.

Still städerska

Under många år arbetade jag med städning och egentligen gör jag fortfarande det. En stor del av min arbetstid går åt till att städa efter andra och mig själv. För när man ändrar i program tar man risker. Alltid är det någon konsekvens man inte tänkt på eller inte testat. Och när det skiter sig, då städar jag. Eller utreder. Varför gick det åt skogen och hur kan vi förhindra att det gör det igen?

Och så städar jag bort det som gått fel. Bara idag har jag varit framme med mopp och hink hela tvenne gånger. Och imorgon är det alla gånger något annat som knasar så jag får rycka ut med skurborste och trasa. Och så där håller jag på. Fem dagar i veckan. 160 timmar i månaden. 47 veckor om året.

När karriären blir en utförslöpa

Jag är en brukare av verktyg. Men inte av den typen man har i en verkstad. Sådana som Maken använder sig av. Hans arbetsmiljö är en begriplig värld för barnbarnen. Första gången sonsonen var med mig på jobbet sa han:
– Men farmor, var har du dina jobbargrejer?

Jo, lille vän. Mina jobbargrejer eller verktyg finns i datorn. Och ett av verktygen använder jag så flitigt att jag är med i en förening som består av mig och andra brukare av samma verktyg. Det vill säga programvaror som används när man skapar dataprogram. Vi är SUG, The Swedish User Group.

I den föreningen har jag gått från klarhet till klarhet. Första åren var jag styrelseledamot. När jag avsa mig det förtroendeuppdraget kom jag inte undan med mindre än att ingå i valberedningen. Förra årsmötet sa jag ifrån mig även det. Bereda valar är inte min grej. Man måste ringa runt och jaga folk för att få dem att ställa upp.

– Men du kan väl åtminstone vara revisor? Och det kunde jag. Bokföringen är granskad och jag knyckte en revisionsberättelse från nätet. Det tog ett par timmar och sen var det klart.

Ikväll är det årsmöte och jag kommer att föreslå att det beviljar styrelsen ansvarsfrihet. Plus mingla och vingla. Och valberedning övertalade mig att fortsätta mitt värv ett år till.

Ginko med J om jag får be

På Swedenborgsgatan ligger ett populärt ställe, som heter Morfar Ginko. Jag har aldrig varit där, bara passerat det på hemvägen från jobbet. Nu har jag hört flera yngre förmågor säga Morfar Ginko med G. Senast idag. Och det är helt fel eftersom Ginko uttalas Jinko. Det minns jag från min barndom.

Inte så att jag kan erinra mig att jag hörde några radioinslag med Mormor och Morfar Ginko från 1950-talet. Men vi tyckte att själva begreppet lät festligt. Ungefär som vi tyckte om Tshombe och Lumumba.

På Sveriges Radios hemsida finns en ljudfil med Mormor och Morfar Ginko som viker ut sig i programmet Snurran. Och det som slår mig när jag lyssnar på det är hur låga krav man måste ha haft på underhållning på den tiden. Inslaget är både tråkigt och poänglöst. Att man nöjde sig med så lite?

Prislappar

Utanför Södra station brukar det stå en kille med ett torgstånd. I förra veckan sålde han trattkantareller för 80 kr kilot. Jag köpte ett halvt kilo som vi raskt mumsade i oss. Och när jag tänker på vår egenplockade svamp är 80 kr riktigt, riktigt billigt-

Bilhyran gick på 550 för två dagar. Alltså 275 för svampplockardagen. Plus 100 kr för bensin fram och tillbaka till Grödinge. Låt säga att vi plockade 1 kg tillsammans. Det blir svamp för 375 kr kilot. Bra mycket dyrare än svampen utanför Södra station.

Men å andra sidan är det större nöje att plocka själv. Man får vara ute i naturen, riskera att gå vilse, få svampögon så att man hittar de små rackarna, känna jägarens blodsmak i munnen när man hittar en riktigt stor population, diskutera angelägenheter som svampknivens vara eller inte vara eller  hur en riktig svampskog ska se ut. Och efteråt leta fästingar på varandra.

Sånt finns det ingen prislapp på.

Barnfritt

Makens arbetsledare skulle ägna delar av helgen åt sin mammas 75-årsdag.
– Inte för att det spelar någon större roll. För tanten är helt väck och kommer inte ihåg sina egna barn. Sa han. Och vi tänkte att om 15 år kan vi vara där.

Vi ägnade helgen åt annat än födelsedagar och hyrde en bil istället. Själva hämtningen av bilen kunde platsa i en Tatifilm. När vi hyr bil brukar vi göra det på Shellmacken på Folkungagatan. Ägaren heter Owe och är numera en gammal man, som virrade till det hela rejält.

Först hämtade han ut fel bil från garaget. Inte den vi skrivit kontraktet på. Då ställde han ifrån sig den bilen uppe på trottoaren och småsprang tillbaka till garaget. Och kom ut igen. Utan bil. Sen fortsatte språngturen till garage nummer två. Där stod den rätta bilen men när Owe skulle backa ut den hakade vänster backspegel i dörrfodret så att backspegeln gick av.

Då tröttnade den unga killen på macken och ändrade kontraktet så vi kunde ta den första bilen. Några kunder frågade om den gamle mannen jobbade där.
– Nej, han bara är här ändå.
Stackars Owe! Annat var det när han var i sin krafts dagar och startade bensinstationen. För 50 år sedan. Nu är han bara en blek skugga av sitt forna jag. Som omgivningen betraktar med överseende. Och då tänkte vi – snart är vi där.

Vi tog bilen for till Södertälje för att titta på husbil. Makens plan var att lägga ett skambud på en bil som visserligen inte gått några mil men inte blivit såld på två år. Vi får se om det blir någon affär.

På hemvägen stannade vi i Skärholmen och köpte lammkött på Munirs livs. En affär där det är lätt att inbilla sig att man hamnat utomlands. I köttdisken trängs lammtestiklar med komage och hela fårskallar med stora oxtungor. Vi brukar hoppa över den typen av delikatesser och istället ladda med lammkött. För det finns alltid färskt lamm något vi uppskattar.

Söndagen spenderade i svampskogen i Grödinge. Där höll vi på att gå bort oss. Inte precis vilse, men vi hittade inte var vi hade ställt bilen. Vi travade runt i mossan och kom ner på en grusväg, som vi trodde var den väg som vi hade ställt bilen på, men det visade sig att den var en en helt annan väg som utgick från den väg vi parkerat bilen. Och det gjorde att vi gick åt fel håll.

Men till slut hittade vi rätt och mycket svamp blev det. Kantareller, fårticka, röksvamp, soppar och framför allt trattkantareller. Över fyra liter rensad svamp. Så nu har jag lite i frysen också.

Morgongnäll

Antigen är det vi som är dumma eller så är tv4play det. Maken, som är en riktig Robinsontorsk, fick problem eftersom programmet bara sänds på torsdagar. Och den kvällen är vi upptagna med annat.

Sen vi köpte ny tv för ett tag sedan saknar vi inspelningsmöjligheter eftersom digitalboxen sitter i tv:n och vi har ännu inte skaffat någon separat hårddisk. Men när Maken zappade runt lite i Smart-tv:en hittade han erbjudandet: Samsungägare kan pröva ett Premiumabonnemang på tv4play gratis i två månader. Se program före alla andra och utan reklam.

Det lät ju bra. Men vilka program man får se innan de sänds talar man inte om. Och att en hel del av det som går att se är riktigt, riktig gammalt. Robinson går att se men tidigast dagen efter sändningstillfället.

När vi kom till skott för att se programmet i fredags kväll började krånglet. Programmet är textat med en textremsa som hänger sig på slumpmässiga ställen och det är störande. För när jag inte hör riktigt vad folk säger så vandrar ögonen automatiskt ner till texten. Och där stod det:
– Han är som en liten dam som vill bli uppassade hela tiden. Oavsett vad som pågick.

Och så var det alla tre gångerna vi spelade upp avsnittet, men olika text varje gång. Varför tre gånger? Jo, för att vi inte hittade något bra sätt att spola fram. När man spolar fram får man reklam på köpet, trots att man valt bort den. När man försökte klicka på Stäng av reklam, fick man beskedet: Du måste vara premiummedlem för att göra detta val. Trots premiuminloggning.

Så vi lät avsnittet stå och rulla medan vi gjorde annat och började titta igen när uppspelning kommit fram dit vi slutade senast. Nej, den tjänsten skulle jag inte betala ett rött öre för. Så tur att den är gratis och Robinson lär vara avklarad när abonnemanget går ut.

Vet mer

Hur man vet att föregående toabesökare var en man

  • Dörren är vidöppen
  • Lampan lyser trots att ingen är där
  • Sittringen är i uppfällt läge
  • Vattnet i toastolen har en ljusgul kulör

Och jag är övertygad att så var fallet just nu när jag tog en sista tur före hemgång. En man hade varit där före mig. Alla fyra punkterna var uppfyllda. Den fjärde punkten är speciellt störande. Jag fattar inte varför män börjar spola innan de pinkat klart.

Dessutom vet jag direkt om Hammarby spelat på Söderstadion. Då stinker det mer och mer urin ju mer jag närmar mig Globenområdet. Varför måste somliga ha så osnyggt beteende?

En riktig mes

Häromdagen blev jag kontaktad av ett företag, som undrade om jag ville konsulta hos dem. För ett halvår sedan fick jag samma fråga från samma företag och då tackade jag nej. Främsta orsaken till det var att uppdraget var för Försvarsmaktens räkning. En makt som jag inte alls sympatiserar med eller vill jobba för. Mig lurar de inte med att byta Krig mot Försvar.

Den här gången var frågan densamma, men uppdraget gällde en annan kund. Och då blev det väldigt jobbigt. Jag sa att jag inte kunde lämna ett svar sådär på stående fot. Och nu velar jag.

Det är den gamla vanliga visan: Man vet vad man har men inte vad man får. Och det jag har är ett fast jobb, som har sina nackdelar. Organisationen skulle kunna vara så mycket bättre och samma med beslutsgången. Å andra sidan är arbetsuppgifterna oftast roliga och stimulerande. Flertalet medarbetare är trevliga och reviren inpinkade sen länge. Så man behöver inte ägna energi åt sånt.

Och jag vet inte om jag är något konsultämne. Jag har svårt att finna mig tillrätta i nya grupperingar och behöver gå på invänjning i kontakten med andra människor. I början ser jag bara alla fel och först efter ett tag upptäcker jag förtjänster. Då är det jobbigt med förändringar.

Sen har vi det här med självförtroendet. Jag tänker bara på allt jag inte kan. Och vad kunder kan tänkas förvänta sig för pengarna. Jag önskar att jag hade lite mer av testosteron eller vad det nu är som gör att män har så lätt överdriva sina förmågor.

Dessutom har jag bara drygt 5 år kvar i arbetslivet. Ska man verkligen bryta upp då? När man inte vet vad man får och hur länge det varar.

Hur man vet

Att det är höst
Man måste tända lampan för att kunna läsa morgontidningen. Man velar om dagens outfit; barbent-tights-strumpbyxor. Kofta, jacka eller både och. Frusna indiskan, som jag möter på vägen till jobbet, har redan börjat med vantar. Och apropå vantar: I entrén till Åhléns möts man av stora tråg med vantar, handskar, mössor och halsdukar. Lite deprimerande.

Att man tillhör en annan generation
Svärdottern, hon som var gift med Trean, bor ihop med en hyvens kille. Han hade fått en massa kött och annat av en tacksam kund. Saker som de gärna ville dela med sig till oss. Och jag har verkligen inget emot sådana gåvor. I kategorin annat fanns ett tjog ägg. När de öppnade paketet med äggen visade det sig att ett ägg var lite trasigt i skalet. Då tog mannen i huset helt sonika och kastade det i vasken.

Jag fick verkligen behärska mig för att inte vråla: Nej! Lite trasigt skal är väl ingenting. Varför inte slå upp ägget i ett glas istället? Det ska väl inte vara så svårt att hitta ett användningsområde?

Att det varit snurrigare än vanligt på jobbet
När jag skulle packa ner dagens frukost i ryggsäcken, låg gårdagens frukost kvar. Jag hade alltså glömt att äta frukost igår. Det har nog aldrig hänt tidigare. Och idag när jag äntligen har tid att fixa gruppens tidrapporter för augusti så har personalavdelningen stängt den månaden för korrigeringar.

Att man varit på mässa
Det vimlar av broschyrer i hela huset. Maken tog med sig stora ryggsäcken när vi stack till Husbilsmässan i Jönköping. Och säcken fyllde han till bristningsgränsen. Innehållet vägde säkert över 10 kg och nu belamrar det köksbord och vardagsrumsbord och ligger lite här och där på golven. Toagolvet är populärt för på tronen sitter somliga gärna och bläddrar.

Att det snart är lunch
Det kurrar oroligt i magen.

Garderobsrensningen dag

Jag tror inte att den dagen finns och inte vet jag om andra lördagen i september redan är upptagen av annat. Men det spelar ingen större roll. Vi har i alla fall utnämnt den till Garderobsrensningens dag. Det var helt enkelt en nödvändighet. Allt utrymme i skåp och byråer var fyllt till bristningsgränsen. Nytvättade kläder hängde på utsidan av garderoberna.

Jag gick igenom alla tröjor. Somliga gamla som gatan, andra i storlekar som jag har växt ur för flera år sedan. Och alla dessa luvtröjor. Jag vägrar att kalla dem för annat. Inte munkjackor, för de är inte jackor och speciellt inte för hoodies, det låter bara larvigt. Inte heller huvtröjor, inte ens om man drar den gamla sagan om Rödhuvan och vargen.

En liten avvikelse från ämnet. Jo, jag har en förkärlek till just luvtröjor. Men de flesta är dessvärre i storlek 40 och det är inte jag. Längre. Men jag lever på hoppet och nu står det en stor kasse med tröjor på vinden. Tillsammans med ett gäng galgar.

Två gamla jeansjackor åkte i soporna. Jag vet inte varför jag köpte dem in the first place eftersom jag aldrig har haft kropp för dylika munderingar. Och som jackor är de ganska värdelösa. Antingen är de för varma eller för kalla.

Jeanskjolar gillar jag däremot och har ett helt batteri. Men ett par slitna åkte ut. Tillsammans med en laxrosa klänning, som jag köpte på rea för nästan ingenting. Inget större fel på klänningen i sig, men laxrosa är fel färg på mig. Jag är alldeles för rosa i hyn och ser helt enkelt ut som en gris i den kulören.

Maken tog itu med sina svarta tröjor med dragkedja fram. Med och utan luva. Jag vet inte hur många han har, men de fyller tre trådbackar. Han liksom dras till snurran med svarta tröjor så fort vi kommer in i sportklädesbutiker.

Nu står det tre blå Ikea-kassar i hallen och väntar på trasporten till grovsoprummet. För Maken vägrar att bära ner dem under helgen. Makens roll i det här hushållet är att bära bort saker. Min är att bära hem. Och han vill inte gå ner med skräpet eftersom det finns grannar som finner nöje i att gå en vända och kolla i sopkärlen varenda dag.
– Jag tar ner dem när det är dags för tömning. För jag vill inte se någon trava runt i mina paltor. Inte en gång till.

Bryderi

Nu är vi igång igen. Ämnet är semestermål för de dagar som jag måste ta ut av årets betalda semesterdagar. Och vi velar fram och tillbaka. Och har avvikande åsikter.

Det handlar om två veckor, som jag helst skulle vilja dela upp i två delar; en aktiv och en slapp del. Helst där vi slipper att arrangera en massa på egen hand. På den punkten är Maken och jag ganska överens.

Vi har tittat på en rundresa i Egypten med det kanadensiska företaget Gap. Det såg intressant ut, men saknade slappardelen helt. Bara fara runt som en skottspole från den ena sevärdheten till den andra utan vare sig rast eller ro. Fördelen med det alternativet är att resesällskapet inte är svenskar.

Ett andra alternativ är en cykelresa i Thailand. Med svensk arrangör. Nackdelen är priset och resesällskapet. Sen vet jag inte hur många arrangemang av den typen, som vi anmält oss till och som aldrig blivit av eftersom det inte funnits tillräckligt med medresenärer.

Och blir det cykelresa måste jag fräscha upp trampandet. Skam att säga har jag inte ens tagit fram cykeln i år.

Jaha, det här var ett kort inlägg om dagens I-landsproblem.

Lite annat

Tänk att jag alltid ska överdriva. Som i förra inlägget. Riktigt så enahanda liv har jag inte. I onsdags mellanlandade jag till exempel på Pressbyrån vid Ringen. Och det var jag verkligen inte ensam om. Folk köade nästan ända ut till ytterdörren. Alla i samma ärende: att införskaffa åkmedel på SL eftersom priserna gick upp 1 september. Själv hamstrade jag fyra åkremsor och sparade på så sätt hela 80 kronor.

I fredags tog jag vägen förbi Bolaget. Där det också var knökfullt och långa köer. Mannen framför mig i kön luktade alkohol och jag undrade hur det skulle gå för honom och hans tio öl. Det gick inte bra. Killarna i kassan på Rosenlundsgatan känner sina löss på gången.

– Hur mycket har du druckit?
– Ett par bira. Högst.
– Du menar minst. Och ta inte det här personligt, för det handlar inte om dig. Det handlar om Svea rikes lag. Enligt den får vi inte sälja något till synbart påverkade personer. Och jag ser att du är påverkad.

Och på Svea rikes lag biter inga argument så mannen lommade iväg ut.

Lördag
Då gäller ett helt annat schema än på vardagar. Ingen klocka som väcker utan jag får sova tills jag vaknar. Vilket brukar betyda 5:45, alltså en kvart senare än annars. Idag lyckades jag somna om och slog upp ögonen igen vid sjutiden. Bubblade bubbelvatten, drack och läste DN.

La mig i soffan och började läsa Högre än alla himlar av Louise Boije av Gennäs. Insåg efter 15 sidor att jag är totalt förstörd av alla hårdkokta deckare jag vanligtvis brukar underhålla mig med. Vilket svammel. Kom till sak. Allas dessa passivverb och perfektparticiper. Men jag kanske vänjer mig. Eller så gör jag det inte.

När jag öppnade kylskåpet såg jag plötsligt insidan med nya ögon. Fy fabian, tänkte jag och undrade vilka snuskiga livsformer som dolde sig där. Dags för Utrensning med stort U. Jag gjorde några fina fynd. En burk dijonsenap med bäst före datum maj 2005, apelsinmarmelad av märket Signum också från 2005, arnikaliniment 2006, tomatpuré 2008, kycklingbuljong 2009 och ketchup där datumet var oläsligt. Men det blev fint när det var städat och klart.

Efter det övergick jag till tvätt och att bädda rent i sängarna. Och fixade frukosten. Sen ringde Tvåan och undrade om jag kunde tänka mig att ta Sally till lekplatsen vid Mariatorget. Själva låg hon och Svärsonen i bingen, snoriga och febriga.

Det kunde jag och Stella hängde på. Sally bakade sandkakor, gungade och åt glass. Sen gungade hon och bakade kakor. Treåriga tvillingarna Alma och Vera var lite vilda och kastade sand på allt och alla inklusive Sally och mig. Deras pappa försökte få dem att säga förlåt. Utan större framgång. Sen gick vi hem var och en till sitt.

Jag fortsatte tvättande, drog en repa med dammsugaren och förberedde morgondagens utflyktsmat. Fixade en lunchsallad och vek in tvätt. Fyllde diskmaskinen och drog igång disken. Läste Södermalmsnytt och blev upprörd över att trafikplanerarna inte såg några problem med cykel- och gångtrafikanterna. Inte ens på Götgatspuckeln där det är rena Vilda Västern. Stockholmarna är bara inte vana vid att cykel- och gångtrafikanter samsas om samma utrymme, var deras argument.

Då kom Maken hem från sin shoppingtur där han bland annat köpt AB. Då la jag mig i soffan och läste den. Sen hängde jag underlakanen. Och nu börjar jag så smått fundera över vad det blir till middag. Om det blir någon.

Same, same – no difference

Måndag
Klev upp 05:30. Kokade ägg, bubblade bubbelvatten, drack, läste DN, gjorde morgonjympa, fixade lunchsalladen, duschade, klädde på mig, gick till jobbet. Jobbade, lunchade, jobbade, gick hem från jobbet. Handlade mat, lagade mat, åt mat. Läste kvällstidningen och tittade på tv. Borstade tänderna och gick och la mig.

Tisdag
Se måndag.

Onsdag
Klev upp 06:30. Kokade ägg, bubblade bubbelvatten, drack, läste DN, gjorde morgonjympa, fixade lunchsalladen, duschade, klädde på mig, gick till tandhygienisten. Blev misshandlad i 45 minuter och fick punga ut med 735 kr. Tog tuben till jobbet, jobbade, lunchade, jobbade, gick hem från jobbet. Handlade mat, lagade mat, åt mat. Förberedde morgondagens lunch. Läste kvällstidningen och tittade på tv. Borstade tänderna och gick och la mig.

Torsdag
Se måndag.

Fredag
Se måndag.

Mitt liv påminner helt klart om en dinosauries dagbok: Döda något och äta upp det. Döda något och äta upp det. Vareviga dag. Vecka efter vecka. I all oändlighet. Tills döden skiljer oss åt.

Be careful out there

Som om jag inte visste det tidigare, men det finns riktigt otrevliga människor därute. Helt skrupelfria personer som inte drar sig för att utnyttja och lura andra. Tack och lov är de inte så vanliga men det hjälper knappast deras offer.

Maken fick en signal på jobbluren i eftermiddags. En kvinna presenterade sig och sa att hon ville hämta ut nycklarna till lägenheten hon skulle flytta in i.

– Vilken lägenhet?
– I 110:an på två trappor.
– Det var konstigt. Jag brukar alltid bli aviserad från hyresavdelningen när det är nya hyresgäster på gång.
– Jamen, jag står ju utanför porten med kontraktet i handen.
– Vänta ett tag, så kommer jag.

Kvinnan hade mycket riktigt ett hyreskontrakt i handen. Med hyresvärdens logga och allt, så Maken gick in på sin expedition och ringde upp uthyresansvarig, som sa att saker och ting nog inte stod rätt till.

– Skanna in kontraktet och mejla det till mig. Och det gjorde Maken.
– Det här är inte vårt kontrakt, sa ansvarig på huvudkontoret.
– Nä, säg inte att jag blivit lurad, sa kvinnan med kontraktet.

Och sen vek sig benen på henne. När hon lugnat sig något kom hela den sorgliga historien. Kvinnan kom från Östersund och hade just skilt sig. Före detta maken hade köpt ut henne för 100.000 från deras gemensamma hus. Pengar som hon hade använt för att skaffa lägenhet i Stockholm. Svart.

”Mäklaren” hade till och med visat henne lägenheten. Något som nuvarande hyresgäst så här i efterhand ställde sig helt oförstående till. Mäklarkontakterna hade varit flitiga ända tills igår när han fick pengarna. Då blev det tvärtyst.

Den olyckliga kvinnan fick en del att rodda med. Stoppa en sängleverans och kontakta flyttfirma som skulle komma med flyttlasset imorgon. Dessutom skulle den femårige sonen börja på ett dagis här i närheten på måndag.

– Jag har inte ens pengar till att sova någonstans. Och hur ska jag förklara det här för min före detta man? Han, som redan är galen på mig.

Hon som är hyresansvarig, var riktigt empatisk och sa att hon skulle önska att det fanns något att erbjuda det stackars offret. Men så var tyvärr inte fallet.