Fotboja

Nej, det är inte kul med fysiska begränsningar. Speciellt inte i kombination med långhelg. Inte för att vi har några speciella måsten till midsommar utan brukar ta det som det kommer. Men nu när vi inte har bil så blir aktionssträckan inte särskilt lång.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta mig till ICA som omväxling. För senaste veckorna har jag handlat på Coop eftersom den affären ligger närmast; bara tvärs över Ringvägen, en sträcka på ca 60 meter. Och butiken är inte särskilt stor så det går lätt ta sig runt hängandes på en kundvagn.

Till ICA-affären är det drygt 500 meter från mig. Jag kollade med cykelplaneraren; själv trodde jag att sträckan var runt 250. När man inte är så rask i benen, får man planera sin framfart på ett helt annat sätt än man brukar. Vanligtvis korsar jag Ringvägen och Hornsgatan som det faller sig. Ibland går jag till och med mot rött eftersom jag har stenkoll på turordningen när trafikljusen slår om.

Igår gjorde jag helt andra val eftersom tiden för grön gubbe är olika beroende på vilken del av korsningen ljuset är beläget. Korsar man till exempel Hornsgatan väster om Ringvägen är det grönt betydligt kortare tid än på andra sidan. Och det måste en lytt kvinna ta med i beräkningen. Och anpassa sig till.

När jag skulle ta mig tillbaka hem igen valde jag en annan väg; korsade Hornsgatan redan vid Torkel Knutsson för att kunna få en gnutta sol på hemvägen. Det visade sig vara vinst. Med gipsad fot och underben är nämligen ojämnheter av ondo. Längs stadens trottoarer dyker det upp gatstenar som är skålade, rännstenar, som ska underlätta vattenavrinningen från fastigheternas stuprör. Det gör att jag hela tiden måste ha koll och planera hur jag sätter ner fötterna.

På norra sidan av Hornsgatan är det en sträcka som helt saknar den här typen av skålade trottoarstenar. Nämligen Bysistorget och det har jag aldrig tidigare haft anledning till att reflektera över. Men blev glad när jag konstaterade att så var fallet.

Så tråkigt har jag. När det enda intrycken är en tur till matvaruaffären då har inte livet mycket att ge. Men jag kan ändå glädja mig åt att mina begränsningar inte kommer att vara för evigt, till skillnad mot andras. Om knappt tre veckor är det värsta över.

Och då har Harrison Ford fortfarande flera veckor kvar. Undrar hur jobbigt han kommer att tycka att det är att ta sig till och från Safeway eller var han nu införskaffar sitt dagliga bröd?

Annons

Idag var en bra dag

* Vaknade inte av väckarklockan utan av koltrastens sång på innergården
* Uppehållsväder och knappt någon motvind
* Gatubelysningen släcktes innan jag var framme på jobbet (första gången i år)
* Stämplade in 07:33. Med kod ”Pappaledig”. Hur det nu gick till?
* Åke var tillbaka från semestern och vi kunde dra upp planen för veckan
* Jag påbörjade min del av projektet Mini-Bris
* Lunch
* Åke och jag ägnade halvannan timme åt att reda ut ett problem orsakat av Pinochet
* Övervakade tester av program som en annan programmakare gjort ändringar i
* Fortsatte på Mini-Bris och hade riktig programmerings-flow
* Gick hem 17:25 och passerade Bibblan på Medis och fick en pinkod till lånekortet
* Stannade till på Sushibaren och inhandlade middagsmat
* Kollade mobilen och såg att Aleksej, smått desperat, både ringt och mejlat
* Ringde jobbet & ryssen och hjälpte honom att avsluta produktionsdagen
* Åt 10 bitars laxsushi
* Lånade en e-bok på Bibblan med lånekortet och pinkoden jag hämtade på vägen hem

Igår, när jag låg i soffan och läste, fick jag ont i armarna av att hålla boken på rätt köl. En inbunden bok på 630 sidor väger en del och då slog det mig att paddan måste vara betydligt lättare. Men jag har ingen lust att köpa en bok vi redan äger. Därav boklånet. Och då slår jag två flugor i en smäll eftersom jag kan utvärdera om digitala böcker är något för mig.

(Somliga namn är utbytta. Åke och Aleksej heter något helt annat och Pinochet är inte ens från Chile.)

Besvärligheter

Igår damp morgontidningen ner i brevlådan när jag höll på att sätta på mig ytterkläderna för att ta mig till jobbet. Så det blev varken någon läsning eller något korsordslösande. Läsningen tog jag igen igår kväll och fredagskrysset tog jag itu med i morse. Och satte nästan morgonkaffet i vrångstrupen på kuppen.

Uppe i högra hörnet stod det ett nyckelord, som förmodligen inte betyder så mycket för det stora flertalet. Inte heller för mig tidigare. Men senaste halvåret har lösningen på nyckeln KULRAM hemsökt mig natt som dag.

Vårt senaste Herrejösseprojekt heter just Abakus och det har varit projektet som gud (han med gemener) glömde. Det som har kunnat gå fel, har helt enkelt gjort det. Som om det inte räckte med att brottas med kulramar i veckorna, jag får göra det även på fritiden.

Jag funderade på att ta tuben till jobbet igår eftersom jag försovit mig. Men som jag hoppade över morgonläsningen kom jag iväg i hyfsad tid och bestämde mig för att gå. Som vanligt. Det var tur, för när jag kom ner till Skanstull hade polisen spärrat av nedgången till tunnelbanestationen och det stod massor av folk och väntade på 4:ans buss. Andra gjorde som jag, stretade över Skanstullsbron i motvinden.

När det var dags för Stockholmarna att ta sig tillbaka hemåt på eftermiddagen hade man ännu inte fått ordentlig fart på tågen. Och när jag var klar med dagens kulramar hade klockan blivit över 18. Då hade jag ingen lust alls att gå hem i mörkret utan chansade på bussbefordran. Tillsammans med en massa andra. Bland annat en arbetskamrat, som i och för sig är snäll och vänlig men som jag stör mig på ändå.

Vi kan kalla henne Petronella. Hon jobbar på vårt Call Center och det passar henne för hon gillar att prata. Och pratade gjorde hon hela vägen från Gullmarsplan till Zinkensdamm. Bara det är jobbigt. Sen försitter hon inte ett tillfälle att i förbifarten nämna sina akademiska meriter. Ännu mer påfrestande.

– Apropå trassligheter i kollektivtrafiken. Du vet den där snöiga och besvärliga vintern för fyra år sedan. Då jobbade jag med min avhandling och var tvungen att ta mig till Nynäshamn fyra dagar i veckan. Gissa om det var problem med pendeltågen?

Och jag tänker elakt: Men om du nu är så himla välutbildad, varför sitter du på ett sketet Call Center?

Novemberhelg

Den här helgen har jag lyckats med att sova ut ordentligt. Det har varit dåligt med den varan senaste månaderna. Jag har vaknat strax efter fem även på lördagar och söndagar och inte kunnat somna om. Men nu har jag överlistat både min fysiska och mentala person. När jag vaknar går jag på muggen och återvänder till sängen. Men för att förhindra att hjärnan börja gå på högvarv, så stoppar jag in öronproppar i öronen. Det gör att jag blir fjärmad från verkligheten och kan komma till ro igen.

Men vad gör nu en festivalänka som jag, när Maken ser tre till fyra filmer varje dag? Jo, hon tar det så lugnt och fint. Kör det vanliga förmiddagsrejset på lördagen. Med städning, tvätt och mathandling. Löser delar av lördagskrysset i DN. Läser lite och förkovrar sig i ett och annat.

När kvällen kommer vill hon beställa några böcker på Bokus och inser att hon även denna gång inte kommer ihåg sitt lösenord. Ja, det är även möjligt att hon även har fått sitt användarnamn om bakfoten. När de problemen löst sig, lägger hon tre böcker i varukorgen och går till kassan.

Det blev lite dyrare än det brukar. Vanligtvis beställer hon tre fyra pocket á 45 kr, men den här gången kostade hon på sig en bok för 175:-. I en genre som hon nästan aldrig köper: en kokbok! Lotta Lundgrens senaste. Leif GW Persson gav den goda vitsord och Festivalänkan litar på hans omdöme.

I övrigt går kvällen åt till Så mycket bättre och lagom till Downton Abbey har hon knoppat i soffan. Trots att festivalänkan haft för avsikt att se avsnitt 2. Därför har hon satt reprisen på inspelning; uppspelningen på svtplay uppförde sig så konstigt.

Söndagsvädret är ganska uselt så festivalänkan bestämmer sig för att hålla sig inne, tvätta det sista i korgen och vika in gårdagens torra tvätt. Lösa det återstående i lördagskrysset. Lägga sig på soffan och läsa igen. Men till eftermiddagen ska hon hursomhelst ut i regnet. Och gå på knytkalas.

Vi brukar ha knytis någon gång per år. Gärna med ett tema. Men det kräver både tid och organisation. En gång körde vi grekiskt tema och ett ungt par fick till uppgift att göra romröra till ett tjugotal personer. Utan att konsultera vare sig recept eller människor insatta i grekisk mathållning, blandade de Kalles kaviar med crème fraiche. Inte gott. En annan gång var temat turkiskt och då blev uppgifterna väldigt snett fördelade. Att fixa fram en massa vindolmar tar avsevärt mycket längre tid än att köpa baguetter. Menade hon som skulle göra dolmarna.

När vi konfererade om dagens knytkalas och velade fram och tillbaka, var det en av deltagarna som sa: Kan vi inte strunta i själva knytandet? Jag orkar inte. Varför träffas vi inte bara och beställer pizza istället?

Alla andra gjorde vågen! Så skönt och så avspänt. Då behöver ingen knyta knut på sig, vare sig med att organisera eller laga käket.

Så idag blir det pizza till middag och det var nog 100 år sen sist. Innan Maken visste vad vi bestämt insisterade han på att jag skulle ta med en doggy bag med hem till honom. Visst kan jag göra det, sa jag. Du kan få alla torra pizzakanter.

Scener ur mitt äktenskap

Maken kan vara en riktigt kul typ emellanåt. Och det är tur för både honom och mig. Men ibland när han tror att han skojar blir jag bara arg. Inte bara en gång, utan två. Som i söndags till exempel. Då jobbade jag på förmiddagen och när jag var färdig kom vi överens om per telefon att sammanstråla på Götgatan. Jag skulle promenera norrut från Skanstull och han söderut från Slussen och någonstans vid Medborgarplatsen räknade jag med att vi skulle stöta på varandra.

Det gjorde vi inte och då ringde jag upp honom på mobilen. Inget svar. Bara det var irriterande. På tredje försöket svarade han.

– Var är du någonstans, frågade jag.
– Öh, jag har inte gått hemifrån ännu. Sa Maken och då tände jag på alla fyra. Det är så typiskt honom att inte komma iväg när han borde. Och överenskommelser med mig är så oerhört lätta att bryta.
– Men nu får du skärpa dig! Först svarar du inte när man ringer och sen har du inte ens fått ändan ur vagnen och tagit dig utanför ytterdörren.
– Ha, ha! Gick du på det? Jag är på Högbergsgatan.

Alltså 200 meter ifrån mig. Och då trodde den enfaldige mannen att jag skulle bli glatt överraskad. Det blev jag inte. Inte det minsta. Tvärtom. Bara arg ännu en gång.

Nej, den typen av skämt är inte det minsta skoj. Tycker jag. Och det fick han veta. Med besked.

Saturday To Do

Fixa frukost
En omelett brukar förgylla mina helgmorgnar. Tillsammans med en dubbel espresso och apelsinjuice. Ekologisk med pulpa.

Byta lakan
Idag tar jag de vita satinlakanen. Såna där som hotellen brukar bädda med. Lite vardagslyx, om man säger.

Tvätta
Först lakanen och sen det som samlats i tvättkorgen under veckan. Uppdelat i tre högar: handdukar, ljus och mörk kulör.

Städa
Samma gamla vanliga syssla så här dags i veckan. Men lite noggrannare i vardagsrummet. En familjemedlem hade sönder ett glas igår.

Fila på ett CV
Ja, varför inte? Även om chansen för en kvinna 60+ att få ett nytt jobb är minimal. Men jag nätverkar så gott jag kan.

Läsa
Jag har varken öppnat Språktidningen eller Råd & Rön, som båda landade i min brevlåda i veckan.

Ta en promenad
En mil om dagen har jag ordinerat mig själv. Enligt principen: Envar sin egen doktor. Till vardags löser det sig kemiskt genom arbetsresorna. Men på helgen får jag tvinga mig runt Riddarfjärden, Årstaviken, Kungsholmen eller Södermalm.

Handla
Jag är en småhandlare, en som köper mat varje dag. Så blir det alltid en tur till någon livsmedelsbutik. Gurka glömde jag till exempel när jag var på Ica igår.

Dra en gris
Eftersom jag är en tant i tiden, drar jag mig inte för att testa matnyheter. Om än senare än andra. Idag tänkte jag testa Pulled Pork. Även om jag är lite skeptisk till griskött i största allmänhet.

Lösa korsord
Där emellan fylla i DN:s lördagskryss. Det går lättare om man pausar fylleriet lite då och då. Varje gång jag återupptar kryssandet så ser jag ledorden i nytt ljus.

Förstärkt frukost

Idag vaknade min mage redan 6:30 och sa ifrån att jag hade sovit klart. Det gjorde den även igår, fast ännu tidigare. Eftersom Maken har sömnbehov som en hundvalp, så får jag roa mig på egen hand några timmar varje helgmorgon. Igår gick jag ut på en promenad och idag löste jag klart DN:s lördagskryss och läste klart Karin Alvtegens En sannolik historia.

Det här med böcker kan göra mig lite trött emellanåt. Det är så mycket samma, samma. Alltså det går mode i teman, eller vad jag ska kalla det för. Ett tag var det incest, som var grundbulten. I den ena deckaren efter den andra var övergrepp i familjen roten till det onda. Sen var det mobbning. En mobbare som tog hämnd på sina plågoandar decennier senare. Nu är det ofta homosexualitet som är på tapeten. Gärna i kombination med religion. I Alvtegens bok var det visserligen ett irreligiöst stickspår. Som kändes ganska omotiverat.

Vid tiotiden vaknade övriga familjen och då kände jag mig ganska hungrig och började googla på Brunch. Och här vill jag lägga in mitt veto.

”Brunch är en måltid som … ersätter både frukost och lunch. Brunch är en sammandragning av de engelska orden breakfast och lunch.”

Men när behagar Stockholms näringsställen servera sagda måltid? Tidigast kl 12 och vanligen ännu senare. Det kallar jag en sammandragning av lunch och middag. Typ Dinch. Men en praktiskt lagd människa fixar egen brunch. Kokar potatis, skalar och hackar lök. Tar fram vad kylskåpet förmår och kilar ner på affären och köper det som faller en på läppen.

Till dagens brunch serverades: sill & potatis, rökt lax & pepparrots-creme-fraiche, ägg & bacon, omelett, emmentalerost, kalkonpastrami, jamon serrano, nürnberger rostbratwurst, grapefrukt, juice och några dubbla espresson. Tillsammans med bortbakat, färskt bröd.

Vi hade brunchat klart innan restaurangerna ens hade kommit till skott. Och sex timmar senare är jag fortfarande mätt.

Återfall

Nu har jag bostadsknarkat igen. Inte på lägenheter på Södermalm den här gången utan på bostäder i Spanien. Det vore inte mer än rätt att jag någon gång i livet skulle få bo på marken. Och varför inte någonstans där man kan dra nytta av markboende mer än på våra breddgrader.

Slutsats 1: För samma pris som för en sprillans husbil kan man få ett hyfsat boende någonstans runt Alicante. Det ser i alla fall ut så i annonserna på nätet.

Slutsats 2: Spanjorerna kan inte stava till Home Styling. Det ser i alla fall så ut i annonserna på nätet.

Skitsnack

Och nu över till ett allvarligt ämne, som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen toaletter och tillsynen av dem. Jag har redan vid ett par tillfällen redogjort för hur det kan se ut på mitt jobb. Trots att muggarna städas varje morgon. Fram mot arbetsdagens slut får man verkligen bruka urskiljning och leta sig fram till någon acceptabel klosett.

Idag var vi ute en sväng på Söder och hamnade så småningom på hotell Clarion vid Skanstull. Vår aktionsradie brukar ligga på den nivån när man måste hålla sig på skuggsidan för att över huvud taget orka ta sig fram. Noa åt en barnhamburgare och Maken och jag tog varsitt glas vin. Och om jag ska komma med lite kändisspotting, så satt Ulf Lundell vid bordet bredvid och gjorde detsamma. Tog ett glas vin, alltså.

När det var dags att lämna uteserveringen tog jag en tur till hotellets toaletter i anslutning till foajén. En mycket nedslående upplevelse. Damavdelning rymde åtta toaletter. Tre av den var låsta och antagligen upptagna. Övriga fem såg inte kloka ut. Pappersbitar över hela golvet, tomrullar låg lite här och där och alla bås saknade obegagnat toalettpapper. På ett fyrstjärnigt hotell?

Då är det inte konstigt att stans restaurangen i allmänhet har så läbbiga gästtoaletter. Ska det vara så svårt med en okulär besiktning lite nu och då? Och göra en insats innan det sunkat ner sig alldeles. McDonalds håller fräschare nivå på sina muggar.

Hur är det då i andra länder? Bättre än här enligt mitt förmenande. Framför allt på rastplatser längs motorvägar. I Tyskland finns det i regel ett kabinettsbiträde som sköter rulljansen. Snyggar upp efter gästerna, delar ut toalettpapper och pappershanddukar. Och det kostar alltid en slant, från 0,5€ och uppåt. Ibland kan toabesöket ge rabatt på kaffet.

I Frankrike är toabesöken i regel gratis. Det är inte alltid som muggstolen har sittring, med då är själva stolsmodellen avsedd för att vara ringlös och porslinet har mjukare rundning där man ska parkera rumpan.

Förutom att franska stormarknader har ett utbud av matvaror som kan göra mig gråtfärdig, så finns det alltid schysta kundtoaletter. Något som styrde min tarmverksamhet på våra bilsemestrar på 1980-talet. Under många år kunde jag inte gå länge i ett varuhus eller på en stormarknad utan att reagera som en av Pavlovs hundar, typ. Jag behövde helt enkelt uppsöka en bekvämlighetsinrättning.

Det avstod jag från på Clarion. Men jag sa till tjejerna i receptionen att de borde skicka någon till damrummet. Och det pronto.

Ingen smygreklam

Som han har hånat och gjort sig lustig över mig för att jag gärna sitter framför datorn. Istället för att umgås med riktiga människor. Det vill säga honom. Och nu har Maken trillat dit själv. Ordentligt. Inte som bloggare, fejsbookare eller twittrare. Nej, det skrivna ordet är inte riktigt hans element.

Det hela började med att han lyckades ta en mobilbild på ett par vinddrivna existenser, som stod och väntade på 4:ans buss utanför vår port. Två skäggiga gubbs, en i rullstol och den andre agerade någon slags assistent. Överhopade med plastkassar och påpälsade i sommarvärmen.

Maken la ut bilden på sitt instagramkonto. Men så slog det honom att det här gick det att göra något större av. Lite inspirerat av Jan Stenmark, typ.

Och nu har han ägnat större delen av sin fritid senaste veckan åt sina gubbar. Använt samma bild, som han manipulerat med diverse appar och lagt på pratbubblor med konversationer männen emellan.

Männen är döpta till Sighsten och Gunnar, i vardagslag Sigge och Gurra, och håller till runt Zinkensdamm. Har koll på det mesta i omgivningen och betraktar sig som söderhipsters. Så gå gärna in och kolla hans tomtar. Och lajkar ni vad ni ser är det bara att klicka på lilla hjärtat. Då blir pappan till figurerna ännu gladare.

Fotgängarbloggen

Välkommen till bloggen för gångtrafikanter!

Nej, jag vill inte elda på i cykelkriget. Inte heller är jag av åsikten att alla cyklister är dumma. Det av flera skäl. Dels för att jag vet att flertalet gör så gott de kan. Men stans trafikplanering verkar skötas av ett gäng inkompetenta skrivbordsnissar som förmodligen åker bil eller kommunalt. Och dels för att jag själv cyklar emellanåt. Men jag behöver avreagera mig.

Min slutsats är att de dumma cyklisterna är alldeles för många och korsar min väg, alltså min gångväg, alldeles för ofta. Eftersom jag går runt en mil om dagen på stadens trottoarer, gång- och cykelvägar så gives det många tillfällen. Här kommer några betygsatta incidenter från de senaste dagarna.

I morse kom en kvinna vinglade förbi mig på trottoaren. En smal trottoar där cykelbanan löper alldeles bredvid. Om än en nivå ner.

– Är inte du lite för stor för att cykla på trottoaren? frågade jag.
– Vadå då? Jag stod faktiskt där borta och ringde.
– Och det tycker du är ett fullgott skäl?
– Du kommer nog fram dit du ska oavsett om jag cyklar på cykelbanan eller inte.
– Det tror jag säkert.
– Du får ha en bra dag, sa hon i snäsig ton.
– Jag önskar jag kunde säga det samma. Var jag helt enkelt tvungen att genmäla.

I går, på hemvägen, gick jag som vanligt på Skanstullsbrons västra sida. Och det är förenat med livsfara i rusningstid. Cyklar och cyklister kommer i horder när det slår om till grönt i korsningen Götgatan-Ringvägen.

Då blir jag lätt påcyklad av en medelålders kvinna, som cyklar på gångbanan. Hon stannar men vägrar att flytta på sig.

– Här kan du väl inte cykla. Cykelbanan är på andra sidan vita strecket.
– Vadå? Du kan gå på andra sidan bron.
– Varför skulle jag göra det?
– För det är bättre om plats.
– Men hallå! Är du seriös? Ska jag förflytta mig till andra sidan bron bara för att du ska kunna cykla på gångbanan? Varför gör du inte själv det? Cyklar på andra sidan om det är bättre plats där.

För några dagar sedan, när jag också var på väg hem över Skanstullsbron, blev jag omcyklad av en ung tjej. Hon färdades alltså mot enkelriktat och höll på att braka in i en cykelhord på väg söderut. Då bryter sig en man ur horden och stoppar tjejen genom att hugga tag i hennes cykelstyre.

– Du får inte hålla fast mig, vrålar tjejen.
– Men du cyklar ju mot enkelriktat. Begriper du inte hur farligt det är när det är så många som kommer från andra hållet?
– Jag fattade inte att det var enkelriktat förrän jag var halvvägs över bron. Vad skulle jag göra?
– Kanske vända. Eller varför inte kliva av cykeln och gå?
– Du har i alla fall inte rätt att stoppa mig.
– Det tror jag nog att jag har, sa mannen och drog fram en polisbricka ur bakfickan på sin cykeltröja.
Då gjorde jag tummen upp mentalt och gick vidare.

Varför kan folk som uppenbarligen gör fel aldrig tillstå det? Utan alltid käfta emot. I dag väljer jag nog gamla klaffbron på hemvägen. Det känns lugnare för nerverna.

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
– Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Hög ambitionsnivå

Av flera skäl försöker jag lämna hemmet varje vardagsmorgon i ett tillstånd, som gör att jag gärna kommer tillbaka. Sängarna ska vara bäddade. Disken undanplockad. Smutstvätten i tvättkorgen eller i tvättmaskinen. Och maskinen inställd på att starta två timmar in i framtiden. Allt för grannsämjan.

En annan orsak till att hemmet ska se anständigt ut, är att Maken använder vår bostad som visningslägenhet. Som till exempel när någon firma ska räkna på en offert och vill in och titta på hur standarden är i fastigheten. Eller som i torsdags då några hantverkare ville in och påbörja den planerade fönsterrenoveringen.

Det var snickarna Gunde och Sniklas som behövde fylla sin arbetsdag. Så heter de inte alls. Vad Gunde egentligen heter har jag ingen aning om. Namnet kommer sig av att han är från Dalarna och det hörs verkligen.

Maken ville gå in först genom vår ytterdörr. Bara för att kolla läget. Äsch, sa Gunde. Inte behöver du göra det. Du kan inte märka ut dig mer än grannen snett ovanför dig. Hon hade en dildo i bautaformat liggande på nattygsbordet.

Jaha, aldrig får man vara värst. Snickarnas uppgift var att slita bort all tätningslist runt fönstren. Så att målarna kan koncentrera sig på själva målningsjobbet. Och det fick konsekvenser.

Under de dryga 20 åren som vi bott på Hornsgatan, har jag trott att det varit treglasfönstren som gjort att vi inte märkt av trafiken utanför. Men det var fel. Det är tätningslisterna som dämpat ljudet. Nu låter det som om alla fönstren mot gatan står vidöppna. Och målarna kommer inte förrän om tre veckor.

Så vi får uthärda oväsendet. Och draget. Jag torkar varje dag i fönstersmygarna och trasan blir alldeles svart.

Jag lovar, det var mindre än ett dygn sedan jag torkade i köksfönstret. Och nu vet jag hur det är att bo på stans smutsigaste gata. Efter 20 år.

Jag lever ett så spännande liv

I samma ögonblick jag klev ut genom porten i morse började regnet. Först duggade det bara så jag orkade inte vända och hämta min regnponcho. Det var dumt, regnet tilltog alltmer. Redan vid uppfarten till SÖS var jag sur, både på insidan och på utsidan.

I höjd med Eriksdalsskolan blev jag lite gladare. En ekorre gjorde mig sällskap ett femtiotal meter där den kutade längs med staketet mot slänten. Den såg ut att springa allt vad den orkade. Som om den trodde att den var förföljd. Det är nog första gången på de dryga 20 åren vi bott på Söder, som jag skådat en sådan gnagare i vår del av staden.

När jag var framme vi jobbet rann vattnet om kjolen och jacka och kofta var genomvåta. För att komma in i byggnaden krävs det ett passerkort om man landar före klockan 8:00. Det gör jag och därför är jag noga med att kortet är med. Visst händer det att jag glömmer, men idag var jag tvärsäker på att jag stoppat ner kortet i höger kjolficka.

Jag trevade och trevade men fickorna var tomma. Tills jag kom på att det var jeanskjolens bakfickor jag muddrade. Under min 50-minuterspromenad hade kjolen vridit dig ett halvt varv, så att fram blev bak. Och vice versa.

Jacka och kofta hängdes på tork och jag jobbade stående tills kjolen var torr lagom till lunch. Då satte jag mig tillsammans med mina matkamrater och åt upp min medhavda sallad. På eftermiddagen la jag upp några nya tabeller i testdatabasen tills det var dags för ett möte. Och sen knallade jag hemåt eftersom jag hade tid för klippning.

Maken hade vissa synpunkter i sammanhanget. Han tyckte att jag skulle klippa mig riktigt kort, gärna raka ena sidan av huvudet och färga håret i några spännande kulörer. Det tyckte inte jag. Så det blev en ganska vanlig tantfrisyr. För att det kändes mera jag. Typ.

Andra tider – annat elände

För nästan 100 år sedan såg det ut så här på trottoaren utanför där jag bor. Hungriga människor köade för brödfödan under Första världskriget. Somliga barfota. Hornsgatan var stenlagd och parkeringen var fri.

Idag är det annorlunda. Nu är det bilarna som köar, både de stillastående och de som rör på sig. Utanför mitt köksfönster passerar det cirka 40.000 bilar per dag. Och den kubliknande mätstationen, som syns på bilden registrerar gång på gång Stockholms sämsta luft.

Och inte blev mitt morgonhumör ljusare av att läsa i DN. Trots den positiva tonen i rubriken.

Bättre luft – och fler fikaställen

Trots att det handlade om att förbättra min närmiljö. Som man lovat sen länge. Trottoarerna breddas och man planterar träd utmed båda sidor av gatan. I sommar skulle det vara vår gatsnutts tur. Trodde jag.

”Med ett undantag – den lilla backen västerut upp från Ringvägen där luften är som sämst och miljöförvaltningens luftmätningsvagn står.

Den etappen – den fjärde – skjuts på framtiden.
- Vi väntar på utredningar om hur trafiken i korsningen Ringvägen–Hornsgatan påverkas när vi bygger om Slussen. Därför tar vi sträckan nedanför Långholmsgatan först, förklarar trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M).”

Ständigt detta Slussenelände. Och bilisterna lär väl fortsätta  att gasa i ”den lilla backen västerut upp från Ringvägen”. Den används som avskjutningsramp för att ta sig flygande över backkrönet vid Ansgariegatan.

Jag klistrar, jag klistrar

De senaste månaderna har helgerna varit lite tråkiga. Och en långhelg kan bitvis vara riktigt långtråkig. Av flera orsaker. Dels har vi inte barnbarnen hos oss varannan helg eftersom de befinner sig 300 mil söderut. Och dels är det Makens ben som spökar.

Jag har insett hur mycket helgtid och energi vi vanligtvis lägger på att nöta trottoarer och asfalt. Nu blir det inte så mycket av den varan. Efter en kilometer måste vi stanna och vila. Och efter ytterligare en är det bara att vända hemåt. För då värker det för mycket i det brutna benet.

Och då får jag trava på egen hand. Eller snarare fot. Igår gick jag in till City. En plats som jag helst undviker. Jag börjar bli alltmer lik Makens arbetskamrat Rolle, han som bara tar jobb på Södermalm. Och när han refererar till Blaskan, så handlar det om Södermalmsnytt. Enbart.

Så det är bara när jag prövat möjligheterna på Söder, som jag förflyttar mig till andra stadsdelar. Den här gången var orsaken bristen på strumpbyxor. Åhléns har en sort som jag gillar och på hemvägen i torsdags slank jag in i varuhuset vid Skanstull. Där jag möttes av skyltar med Ursäkta röran. För man bygger om och det stökar till rejält. Mina strumpbyxor låg blandade i ett stort tråg. Gråa i storlek 36-40, nougat 48-52 om vartannat. Inga svarta i 40-46.

Ovanstående plus en bonuscheck på 50 kr fick mig att gå in till stan. Jag tog snabbaste vägen in. Det vill säga Söder mälarstrand, järnvägsbron mellan Söder och Riddarholmen, Hebbes bro & trappor och Riddarholmsbron.

Järnvägsbron är ett eldorado för klottrare. Människor som tvångsmässigt måste upprepa samma sak. Ett exempel är ordet Humörkaos. Det finns överallt. Somliga skriver inte ord, utan bara en tagg. BST är en sådan som är väldigt frekvent runt mitt jobb.

Den här frågan hade någon skrivit mitt över Söderström. Och vad svarar man på det? Skjutit någon? Och siktat bättre.

Själv fortsatte jag till Åhléns, inhandlade mina strumpbyxor och återvände hem. Via Gamla stan, Slussen och Hornsgatan.

Återfås mot beskrivning

I morgon är det vårdagjämning. Med betoning på jämning för det lär knappast bli någon vårdag. Inte vid Stockholms horisont om man ska tro prognoserna. Och det gör jag i det här fallet eftersom vädersiarna menar att det ska bli samma väder i morgon som det varit idag. En förutsägelse, som brukar stämma i 80 % av fallen.

Alla som är trötta på vinter räcker upp en hand! På den uppmaningen räcker jag upp båda. Utan minsta tvekan. För nu är jag trött på allt byltande.

Men jag tillstår att det finns en fördel med nysnö, som döljer förrädiska isfläckar. Då tvingas jag att sakta farten något och stirra ner i backen för att inte riskera att gå i kull. Det gjorde jag på hemvägen från jobbet. Kollar varje steg noggrant och när jag går längs Rosenlundsgatan och precis har korsat en tvärgata, fladdrar något förbi mina tår.

Detta något var två hundralappar. Närmsta människa befann sig 50 meter österut. Med stora hörlurar på huvudet. Så jag böjde mig ner och plockade på mig pengarna.

Var det rätt av mig? Vad ska man egentligen göra med herrelösa pengar? När det inte handlar om större summor.

En gång när barnen var små, hittade de en femtiolapp i ett buskage. Då ringde jag polisens hittegods och berättade om fyndet. Bara för att vara pedagogisk och lära avkomlingarna att man inte kan behålla det man hittar. Kvinnan i luren antecknade och sa att man skulle höra av sig om någon anmälde förlusten. Vilket ingen gjorde.

Den som kan tala om i vilket gathörn han eller hon blev av med sina surt förvärvade hundralappar, kan anmäla förlusten till mig. Kanhända återgår pengarna till sin rätta ägare.

Tjo flöjt!

När jag gick hem från jobbet igår passerade jag flera tiggare. Bland annat en kvinna, som satt i korsningen Blekingegatan och Götgatan. Nej, inte mitt i gatukorsningen utan på trottoaren i hörnet av Åsö gymnasium. I händerna höll hon en plastflöjt, som hon blåste halvhjärtat i lite, då och då.

 

På marken framför stod en handtextad skylt. Och jag kan intyga att hon behövde alla pengar hon kunde få.

Det ska jag fira

• Att det är dagsljus i dryga 10 timmar. Det var inte igår. Om man ska lita på DN.
• Att solvinkeln är större än 20° och solen orkar upp över taket på huset tvärs över gatan. Det i sin tur betyder att solens strålar tittar in i kök och vardagsrum.
• Att jag vaknade med tillräcklig energi för att ge kylskåpet en omgång. Något som stått högst upp på att-göra-listan en längre tid.

Hur ska jag fira? Äta gott och dricka gott fungerar alltid. Lammracks med rostade rotfrukter och olivsmör. Plus ett schyst rödvin. Som Château Pech-Latt till exempel.

Och när? Ja, varför inte redan ikväll? Då säger vi så.