Månad: mars 2012

Med emfas

Petra är tillbaka efter sin långa föräldraledighet. Det är jag glad för av rent personliga skäl. En av hennes trista arbetsuppgifter hamnade på mitt bord och nu har hon fått tillbaka den med varm hand.

Samtidigt är hennes närvaro lite störande. Hon sitter några rum längre ner i samma korridor som jag och när hon stegar sig fram så låter det. Rejält. Hon går inte utan marscherar till och från sitt rum. Smäller i med klackarna för vart steg hon tar. Nästan så jag har funderat på att presenta henne med ett par filttofflor.

Nu verkar problemet lösa sig kemiskt, har jag fått veta. En omorganisation placerar henne i en annan grupp än min. Och i och med måndag hamnar hon rent fysiskt i en annan korridor. I vilket rum jag själv kommer hamna står skrivet i stjärnorna. Än så länge. Men det blir antagligen inte i Petras närhet.

Var det än blir så hittar jag säkert något nytt irritationsmoment.

En ovanligt god morgon!

Den här helgen är jag fri som en fågel. Inga barnbarn. Ingen Make. Han har flugit sin kos tillsammans med sina bröder. Närmare bestämt till Nice över helgen och där var det 17° igår.

Nåja, helt lös och ledig kommer jag inte att vara. My går på Vår teater och idag 16:30 blir det uppvisning och farmor har svurit dyrt och heligt att hon, det vill säga jag, kommer att sitta i publiken. Med en flaska champagne i ryggsäcken. Den är inte till My, hon är för liten för så ädla droppar. Flaskan ska överräckas till hennes mor, som blev juris kandidat igår. Eller tog juristexamen, som det tydligen heter numera.

För jag vill ju inte någon ska riskera samma öde som John Maynard Keynes. Han som på sin dödsbädd sa: ”Det enda jag ångrar är att jag inte drack mer champagne”.

Grötmysteriet

I gårdagens Svenska dialektmysterier travade Fredrik Lindström runt i Blekinge och pratade med lokalbefolkningen. Bland annat testade han om folk begrep uttryck, som hans farmor brukade använda. En formulering var ”strumporna i gröt”. Som skulle betyda att fotbeklädnaderna kasat ner och korvat sig.

Min mamma var från mörkaste Småland och hon kopplade också ihop strumpor och gröt. Som jag skrev om här. Men inte alls på samma sätt. Hon sa att man kokade gröt i strumporna när man inte dragit upp dem ordentligt.

Och för en gångs skull vill jag ge mamma rätt. Det ska vara koka gröt i strumporna. Inte strumporna i gröt. Det sistnämnda är fullständigt obegripligt. Moderns grötkok framkallar en bild av hur korvande strumpor ser ut som framvällande gröt runt vristerna. Dessutom får jag napp när jag googlar om saken. I en gammal bok skriven på dialekt. Antagligen skånska eftersom det nämns en del skånska orter i texten.

Strumporna i gröt hittas ingenstans. Jag tror helt enkelt att Fredrik minns fel.

Köksutensilier

Här har jag häckat på Halv åtta hos mig vecka efter vecka. Allt med den fromma förhoppningen att det skulle inspirera Maken att börja skramla med kastruller. Ett visst intresse finns, har jag kunnat konstatera. För han brukar ramla in i vardagsrummet när programmet rullat så där en tio minuter.

Maken slutar redan vid fyra och är hemma en minut senare. Medan jag inte brukar vara hemma förrän tidigast kl 17:30. Och ska jag handla på vägen kan det bli ännu senare. Där har han minst halvannan timme på sig att fixa middagsmaten, resonerar jag. Men det gör inte han. Även om programmet tydligen inspirerar.

I lördags fick han ett ryck.
– Jag köper en glassmaskin! För det har han sett att matintresserade människor har hemma hos sig vid halv åttatiden. Och det blev en större modell till barnbarnens stora glädje. Upprymdheten dämpades något när de studerade handboken och insåg att hemmagjord glass inte är någon quick fix. Snarare ett tvådygnsprojekt.

Men första försöket, en hallon-blåbär-chokladglass, kunde intas något flytande efter drygt ett dygn. Alla var nöjda och belåtna. Speciellt, som jag tog hand om disken.

Slutsats: Det enda som kan locka fram lite huslighet hos Maken är nyinvesteringar. Och maskiner.

Jag trivs bäst i öppna landskap

Det finns massor av saker jag sätter värde på. Utan att för den skull ha upplevt motsatsen.

Hälsa – trots att jag inte varit allvarligt sjuk en enda gång i livet.
Fred – trots att jag aldrig någonsin varit utsatt för minsta aggression eller våldshandling.
Frihet – trots att ingen har hindrat mig från att uttrycka mina åsikter.
Livet – trots att jag aldrig hittills varit död. Om man inte räknar tiden som ofödd.

Så kom inte och säg att man måste genomlida fyra månaders vintermörker för att värdesätta våren och det återvändande ljuset. Jag skulle mer än gärna ha lika ljust hela året. Snarare har min uppskattning ökat med stigande ålder – inte av att ha blivit utsatt för motsatsen.

Och förresten: Jag behöver inte ha en dålig chef för att uppskatta en bra sådan.

Dagens trottoarfynd

Det är inte klokt vad folk strör saker omkring sig. Är det inte kalsonger, så är det gosedjur. Idag låg det en sko och skräpade på Skanstullsbron. Ungefär på samma ställe som Björn Borgkalsongerna.

I fredags låg det ett par nerskitna jeans på Rosenlundsgatan. Alldeles intill Systembolaget. Jag avstod från att ta kort på eländet. Men funderade en del på hur byxägaren tagit sig därifrån.

Ombytlig

Nej, jag vet inte om jag orkar med den där Strindberg. Nu har jag lagt honom åt sidan och jag får se om jag tar honom till nåder igen. Istället kastar jag mig över en irländare.

Det är Joseph O’Connor med Guvernörens hustru. Nummer två i en trilogi, som jag sett fram emot i flera år sen jag läste den första delen, Havets stjärna. Det var runt 2007 och som jag har väntat. En meningslös väntan eftersom del två dök upp bara något år senare.

Mina ursäkter: Min hovleverantör av pocketböcker, Pocket Shopen, har inte haft den i sina butiker. I alla fall inte så jag har sett den. Och varken DN eller SvD verkar ha recenserat del två. Däremot uppmärksammade båda tidningarna den tredje delen, Spökljus. Vilket fick mig att vakna till liv och inse att tvåan gått mig alldeles förbi.

Men det har jag reparerat nu. Fortare än kvickt beställde jag Guvernörens hustru på Bokus och igår låg förpackningen med mitt exemplar på hallmattan. Nu har jag påbörjat den lite i smyg och den verkar lovande. Barnbarnen är här i helgen med allt vad det innebär.

Sliten

De två senaste dagarna har det varit fullständigt omöjligt på jobbet. Det ena problemet har avlöst det andra. Igår satt Åke och jag i över fyra timmar och redde ut ett problem. Stort som ett höghus. Men till slut fick vi till det. Hoppas vi.

Idag har det varit den ena brandkårsutryckningen efter den andra. Inte en lugn stund. Och precis när jag skulle gå dök det upp två nya problem. Som jag åtgärdade och sen kunde jag äntligen ge mig av hemåt. Med ytterligare en timme till på kompsaldot och en dundrande huvudvärk på köpet.

Men den här skylten, som jag passerade på hemvägen, gjorde mig lite gladare. Vår fin. När såg man senast en så hejdundrande särskrivning? I konsekvensens namn borde man erbjuda ansikts be handling och bryn färgning. Tycker jag. Och varför samskrivning på extra kostnad?

Nu funderar på om det är värt att lägga 700 spänn på mitt nylle. Mina bryn skulle behöva lite färg. Så gråa som de har blivit.

Lysande

Min nya diskmaskin saknar fortfarande frontlucka, som ni kan se. Men den har en liten finess som den gamla saknade. En liten röd lampa i luckan som projicerar sitt ljus på golvet när maskinen är igång.

Det är bra. Men inte tillräckligt bra. Jag efterlyser en förbättring. På en integrerad maskin sitter alla knappar och annat i överkanten av luckan och när maskinen är igång ska luckan vara stängd och överkanten ligger dold under bänkskivan. Det gör att man inte kan se det som displayen visar. Nämligen återstående disktid.

Det skulle jag vilja veta utan att behöva öppna luckan. Därför vore finessen med den röda lampan så mycket bättre om den projicerade återstående disktid istället för att bara lysa med ett statiskt sken.

Kan man beställa den förbättringen?

På spåret

Igår ökade vi på promenadsträckan till 15 km. Tror jag i alla fall att det blev: Liljeholmsbron, Årstaskogen utmed Årstaviken, Hammarby sjöstad, Henriksdalshamnen, färja till Barnängens brygga, Hammarbykanalen, Götgatan och Hornsgatan till Zinken.

Eftersom vi lovat Tvåan söndagmiddag passade jag på att handla på Ica. När jag står och langar upp röding, potatis, jordärtskockor, aioli, mjölk, Bregott med mera, harklar sig kunden framför. Kvinnan står och packar ner sina varor och riktar sig till mig.

– Ursäkta att jag frågar. Men jag cyklar förbi dig nästan varenda morgon när jag ska till jobbet. Vart är du på väg, egentligen?
– Till Globen, svarar jag förvånat. Inte över att jag har Globen som mål. Utan att hon ställer frågan. Själv har jag aldrig lagt märke till henne. Kunden före mig kunde inte riktigt dölja sin besvikelse över mitt svar.
– Jaså, jag trodde minst att du skulle till Farsta eller nåt.

Hur ska jag ta den kommentaren? Positivt eller negativt? Har jag sån spänst i steget så det ser ut som orken räcker ytterligare 7 km? Är sträckan till jobbet alldeles för ynkligt kort? Skulle jag dragit till med att jag går hem också?

Är det fler som undrar vart jag ska när jag stretar fram längs Ringvägen och i uppför Skanstullsbron? Nedför bron och uppför Ringvägen tillbaka? Borde jag tillverka en skylt med Zinkensdamm-Globen på ena sidan och Globen-Zinkensdamm på den andra. En vändbar, som jag sätter väl synlig på ryggsäcken. Så behöver folk inte ligga sömnlösa längre.

Inför semestern

Avståndet mellan Porto och Santiago de Compostela är ganska långt och ska man vandra hela sträckan på två veckor så gäller det att orka trava på. Drygt 20 km varenda dag. Med packning på ryggen.

Själva sträckan tror jag inte är problemet. I alla fall inte för mig, som går 10 km varje dag. För min del ät det nog packningen, som blir utmaningen. För Maken är det nog precis tvärtom. Kånka kan han. Däremot har han väldigt känsliga fötter. Får skoskav av minsta lilla. Och har en fallenhet för att välja fel skor.

När jag provar skor, känner jag på en gång om de kommer att funka eller inte. Maken däremot kan prova och prova och till slut bestämma sig för köpa ett par. Som självklart ger honom stora blåsor på hälarna, när han gått ett par km i dem.

För att testa om vi skulle fixa en längre sträcka till fots, bestämde vi oss för att gå en rejäl runda idag. Allt som allt sju broar tänkte vi oss: Liljeholmsbron, Essingeleden mellan Gröndal och Stora Essingen, tvärbanans bro till Alviks strand, lilla bron över vattendraget mellan Lillsjön och Ulvsundasjön, tillbaka över samma bro, Tranebergsbron och Västerbron.

Nu kom vi inte så långt. Bara fyra broar. Då hade Maken dragit på sig skoskav. Vi tog oss till delmålet: Decathlon i Ulvsunda industriområde. Den franska sportklädeskedjan som Maken älskar intensivt. Där köpte han ett par nya skor, slängde de gamla kängorna, som plågat honom och satte på sig nyförvärvet.

Men då gick luften ur oss. Och vi tog buss, tvärbana och tunnelbana hem igen. Allt som allt blev det nog 9-10 km. Vi får nog jobba på att trappa upp träningen. Så att Makens känsliga fötter härdas lite pö om pö.

Dagens fynd

Eller så kan det rubriceras som Det som göms i snö kommer upp i tö. Ett par Björn Borgkalsonger kostar flera hundra och om de var mina skulle jag hålla ordning på dem. Inte låta dem ligga och skräpa på Skanstullsbron.

Men det gäller tydligen inte alla eftersom det här paret har kommit i dagen efter vårens intåg. Nu funderar jag över historien bakom.

Hur hamnade kallingarna där? Mitt på bron i smällkalla vintern. Inte precis drömstället för byte av underkläder. Jag skulle inte komma på den idén i alla fall.

Halv åtta

Numera brukar jag följa Halv åtta hos mig. Inte slaviskt, men när jag har tillfälle. Som igår till exempel. Den här veckan är det fyra yngre förmågor som står för mathållningen. Två av dem verkar ha lite speciella sysselsättningar till vardags. En av tjejerna bar titeln Förskolevikarie. Vad gör en sån egentligen? Rycker in som förskola när det kniper.

Killen som var i fokus i gårdagens program var Butiksförsäljare. Undrar just vad han får per såld butik?

Och apropå Melloefterspelet om kroppsbehåring så vill jag inte undanhålla mänskligheten den här skärmdumpen på Konstantin. Även folk som säljer butiker har hår. Både här och där. Men är glada ändå.

Idag är jag glad

Maken blev inspirerad, så till den milda grad att nya diskmaskinen redan står på plats och går att använda. Det som återstår är att skruva dit träluckan och sockeln. Och det kan ta tid innan inspirationen för det dyker upp. Men det spelar mindre roll, huvudsaken att maskinen funkar.

Ett annat glädjeämne är vårdagjämningen. Om en vecka tar dagsljuset överhanden. Det känns bra även om det bara några dagar senare är dags för den förhatliga sommartiden. Som gör att jag har jet lag minst en vecka.

Och i inboxen till min hotmail hittade jag nedanstående spännande meddelande:

Attention,
You are a winner in the ongoing UK-National Lottery Promo, you have been approved to paid the total sum of One million pounds to you in your location. For more information kindly contact your claims director Barrister Mark William with his information below:

Fill Your Claims
Information Serial No: XZPY/22595478233:
Full Name:
Contact Address:
Tel/Age:
Country:
NOTE:
Do not reply to this e-mail, you are to contact your claims agent Barrister Mark William with his information giving to you and keep your winnings Serial No: XZPY/22595478233 confidential do not give anybody your winning detail OR tell anyone to avoid lost of winnings claims.
Regards,
Ann-Christine Larsson.

Då har vi grundplåten till nya sofforna, som i en liten ask. Om ingen skvallrar för Ann-Christine att jag publicerat konfidentiellt material.

Håller hårt i plånboken

I ett anfall av givmildhetbestämde jag mig för att sätta mig in i reglerna för överlåtelse av pensionsrätten. Tanken är att jämna ut pensionen mellan makar. Eftersom min pension kommer att bli betydligt högre än Makens, så kunde det vara en idé att minska det ekonomiska gapet oss emellan.

Men vi skulle förlora 8 % av överförd pensionsrätt på den affären. Pengar som skulle slukas av övriga pensionärer. Varför? Enligt pensionsmyndigheten är motivet:

”Minskningen beror på att man räknar med att det kommer att ske fler överföringar från män till kvinnor än tvärtom, och att kvinnor i genomsnitt lever längre än män. Pensionen till kvinnor måste alltså betalas ut under en längre tid.”

Nu råkar det vara precis tvärtom i vårt fall. Borde inte vi 8 % plus i så fall? Och får man verkligen resonera på det viset? När det gäller kön. Försäkringsbolag ska ju inte få ta ut högre bilförsäkringspremier av unga män. Trots att det finns svart på vitt att de kostar mer i försäkringssystemet.

Investeringar

Handdukar
Våra badrumshanddukar börjar se lite väl nötta ut, så jag har letat runt efter nya. Krav nr 1: God kvalitet och fluffig frotté. Ingen konst att hitta kandidater, det handlar som vanligt om hur mycket man är villig att betala. Krav nr 2: Längre än standard. Minst 50 x 90. Vår hylla med handdukskrokar sitter lite högt och är handdukarna kortare än så, då når inte barnen.

På Ellos hittade jag Zara Home Egyptian Cotton i önskad storlek. För 99 kr styck + frakt. Jag köpte två, som test. Jo då, de verkar vara av bra kvalitet. Men saknar en väsentlig detalj för handdukar: hank. Jag skulle förstå om de varit av större storlek än så. Badhanddukar och badlakan hänger man sällan på krok. Men storlek 50 x 90 borde ha öglor. Tycker jag. Och köpte band och sytråd. Idag sydde jag äntligen i hankarna. Två på varje när jag ändå var igång. Tack, gamla Bernina att du fortfarande uppför dig som folk trots att du fått nöja dig med att hålla till i garderoben. I över 40 år.

Diskmaskin
I fredags kom den och nu står den i hallen i väntan på installation. Maken, tillika hemmets installatör, är en konstnärssjäl och arbetar på inspiration, om man säger. Och man vet aldrig när den infinner sig. Ibland går det snabbt, andra gånger, det vill säga ofta, kan det dröja. Och det är ingen idé att ligga på. Tjat är rent av kontraproduktivt. Då blir det som med träjalusierna. De står fortfarande och skäms i ett hörn.

I en vecka har jag diskat för hand. Nervöst. Efter varenda måltid. För jag orkar inte med några diskberg. Och det skulle aldrig falla mig in att torka disk med handduk. I min barndom slösades en massa energi på det. Trots att disk självtorkar förr eller senare. Modern envisades med att besticken blev fläckiga om man inte torkade dem. Kanhända, tyckte jag. Men då handlar det om rena fläckar.

Soffor
Maken har ruttnat på våra. De är en skam för hemmet, tycker han. Fläckiga, slitna och solblekta. Bekväma tycker jag. Även om jag kan hålla med om att de är i skabbigaste laget. Så nu är vi med skinnsoffor. Två svarta tresits. Leveranstid 6-8 veckor. Eller sa säljaren 68 veckor? Vi får se. Förhoppningsvis har vi dem här någon gång i maj.

Och när vi ändå är igång borde vi ta itu med fondväggen bakom ena soffan. Tapetens bottenfärg är svart och har en magisk dragningskraft på barn. De kan helt enkelt inte motstå att pilla på tapetskarvarna. Och nu har barnen, trots åthutningar, pillat både här och där så att vita baksidan kommit i dagen.

Det är som förgjort

Jag har kommit igång med årets bok i Stockholm läser: Strindbergs En dåres försvarstal. Men hittills tar det lite emot. Han är så förbannat självupptagen, den där August. Inte helt oväntat men ändå lite för mycket för min smak, än så länge. Det vill säga sidan 63.

På sidan 59 kom “Sagt och gjort”. För andra gången till och med. Vad är det för en stil? Och kommateringen? Minst tre till fyra komman i varje mening. För att inte tala om alla semikolon.

”Han hade lagt av sig sin vanliga högdragna och dystra min; han hade anlagt en sensuell och glättig mask; ordvalet hade berikats med vulgära uttryck av tvivelaktig smak; och tonfallet hade förändrats på ett påfallande sätt.”

Tre i en och samma mening. Nästan så att han slår Hjalmar Söderberg i Doktor Glas. Eller så var var det skiljetecknet hetare på den tiden.

Nu lägger jag ifrån mig boken och satsar på Mellon ihop med barnbarnen. Min topplista: Loreen, Molly och Flincken. Det spelar ingen större roll vem av dem som vinner. För min del.

Alea iacta est – nästan i alla fall

Det handlar om vårt återkommande trätoämne: semester. Vart och vad. Samma visa vartenda år i månaden mars. Det är då jobben vill ha in semesterönskemålen för att kunna planera sommaren.

Först hade vi storstilade planer. Som att ta barnbarnen till Disneyworld, Florida. Men det visade sig skulle kosta en mindre förmögenhet. Speciellt att ta sig dit och hem. Och så stort utrymme medger inte våra plånböcker. Så det bidde en fingertutt.

Vi hyr en bil och tar oss söderut till norra Tyskland. Stannar en natt på vägen och våldgästar Makens bror på Österlen. Om Maken har mage till det. Annars får det bli camping. Om vi orkar med så mycket packning.

Målet eller eventuellt delmålet är Hansa-Park utanför Lübeck. Där man har günstige Preise für barn och folk 60+. Oss, alltså. För då har både Maken och jag passerat den milstolpen.

Förra gången vi tog Treans barn på tur började Är vi framme snartandet redan i Södertälje. Men har vi och barnen ork och tid så fortsätter vi till Berlin och Tropical Islands. Där har man günstige Angebote för sällskap med tre barn; barn två och tre går in gratis. För om allt går i lås följer Tvåans äldsta med.

Övriga veckor? Ja, det är just det som vållar diskussioner. Just nu leder Maken med förslaget: pilgrimsvandring Porto till Santiago de Compostela. På egen hand. Eller snarare fot. Drygt 20 km om dagen. I två veckor.

Själv är jag tveksam. Inte så mycket för ansträngningen utan mer för alla praktikaliteter, som måste lösas längs vägen. Och då vet jag hur det blir. Trots att jag verkligen inte är stresstålig blir jag tvungen att ta itu med problemen.