Påhälsning

2021-02-05
Först ut var ett oväntat blombud. Några vänner här i Spanien uppmärksammade vår guldbröllopsdag med ett fång röda rosor. Ja, jag hade lagt ut en av våra sepiafärgade bröllopsbilder på sociala medier. Inte för att vi egentligen är särskilt bra på att fira. Det har hänt mer än en gång att vi missat dagen helt och hållet, men 50 år klämmer man inte av i brådrasket.

Samtida med budet var barnen och medföljare. Sonen hade bokat gemensam fredagsdrink över nätet. Vi har träffats på det viset tidigare. Ett fullgott substitut i dessa tider när vi befinner oss 333 mil ifrån övriga utan fasta planer på att ta oss norrut. Och som guldkant på bemärkelsedagen blev vi förärade med ett presentkort på Amazon. Man tackar!

Sonen föreslog att vi kunde använda kortet till min efterlängtade spishäll, men jag tror att Maken slog dövörat till när den kom på tal. Vad är köksprylar när det finns ficklampor. Han har sett en ny modell i fickformat med en styrka hela 14.000 lumen. Alltså fyra gånger starkare än den han redan har! Vi får väl se hur det hela utvecklar sig.

När jag gick upp på taket och tog ner tvätten hade mörkret redan fallit sedan någon timme tillbaka. Då märkte jag inte av några ytterligare besökare. På morgonen därpå blev vi varse om annat. I poolen låg det saker och guppade på ytan. Ute på konstgräset låg det annat och skräpade. Skräp närmare bestämt. Mitt på bassängbotten låg en spade. Kan det månne vara vår?

Jodå, visst var det vår spade. Några ungdomar, här och kommer mina fördomar till tals, hade haft roligt under natten. Men för oss var det inte lika skoj. Besökarna tog med sig våra cyklar. Två stycken med 24 växlar var. Låsta individuellt och tillsammans med varandra. Vajerlåset som höll ihop cyklarna låg avknipsat i rabatten. Det måste ha tagit en stund att forcera det låset. Som tack lämnade gästerna två dåligt pumpade bollar, ett padelracket med fodral och två rostiga sekatörer.

Guardia Cilvil-stationen ligger bara några kvarter från oss. Men där pekade polisen bara på ett anslag på flera språk, som angav att man bara tar emot anmälningar på spanska. Ta med egen tolk var budskapet. Enligt min erfarenhet kan ingen polisanmälan i världen, varken i Sverige eller annorstädes, trolla fram en eller två tillgripna cyklar. Oavsett anmälningsspråk. Så vi låter saken bero.

Om nästa påhälsning gjordes före eller efter bovarna, har jag ingen koll på. Men under natten blåste det in sand från Sahara. Utan att det regnat en enda droppe. Överallt låg det finkornig brun sand. I drivor. Det har tagit oss två dagar att få ägorna i hyfsad form. Takterrass, balkong, trappor, uteplats, parkering och bil är renspolade. Inomhus är det dammat och torkat.

Nä, nu släpper vi trevliga och otrevliga besökare och backar tillbaka till februari 1971 och några gamla telegram vi fick då. Avsändarna är efter alla år avlidna.

Må dagens lycka bliva livets!
Mostrarna i Småland

Om det artar sig till ”krig”
kyss varann och tig!
Ros-Marie & Christer

Lyckliga ni båda som får sova i samma låda!
Sven-Olof

Er levnadsfilm har premiär,
den gillas av censuren och barntillåten är!
Sam & Eva

Vi fick ett till. Från Makens bror som var ute på jobb. Han rattade en tankbil på väg mot Norge. Telegrammet löd kort och gott: ”Lycka till”. Min brorsa kommenterade: Vad synd att han inte hunnit i i Norge. Då hade det blivit billigare med en bokstav mindre.

Hårda bud

Ända sen vi flyttade in för nästan fyra år sedan har jag retat mig på keramikhällen. Av flera skäl

Nummer ett: den är vad spanjoren kallar taktil. Alltså den har touchkontrollerna och de sitter på främre kanten av hällen. Vilket betyder att man kommer åt dem stup i kvartern. Inte bara med fingrarna. Ytan är känslig för allt från fuktiga saker till metall. Och vill det sig så börjar hällen tjuta illavarslande och blinka ”ERROR”.

Nummer två: hällen har fyra värmezoner. Inget större fel i sig, om det inte vore för storleken på dem.Två är 14 cm i diameter och två är 18. Fullständigt värdelöst, om ni frågar mig. Varför samma storlek? Och varför ingen zon som passar en vettig stekpanna? De flesta pannor är större än så.

Jag har googlat runt och hittat ett exemplar, som jag gillar bättre. Touchkontrollerna verkar jag inte komma ifrån, men det finns hällar med tre zoner där en av dem går att ställa om i tre olika storlekar. Till och med upp till 27-28 cm. En sån skulle jag vilja ha! Amazon levererar en hem för 168€.

Idag hände något som fick mig att avstå. Äggen var slut och vi satte oss i bilen och styrde kosan söderut. Efter halvannan kilometer passerade vi gränsen mellan Valencia- och Murciaregionen. Aja baja! Det får man inte göra under rådande omständigheter. Invånare bliv vid din region under gällande undantagslagar!

I Spanien kan man stifta lagar som man också har resurser att upprätthålla. Det kryllar av poliser: Guardia Civil, Polica Local och rikspolisen. Två från Guardia Civil stod vid landsvägen och viftade in oss. ”Var bor ni, vart ska ni och varför?”. Vi försökte förklara att vi skulle handla mat på Lidl 200 meter bort. För att den inte var lika välbesökt som den i vår provins.

Sorry, sa snuten. Inte livsnödvändigt. Det blir böter. 50 för dig, sa han och pekade på Maken. Och så blev det 50 för mig. Hela 100 för att vi var två i bilen. Där rök min nya keramikhäll. Åtminstone för ett tag framöver.

Jag får trösta mig med pussel. Fyra som Sonen skickade och ett som vi själva beställde online.

Confesión

Eller vad säger man? Att mamma är lik sin mamma. Eller att mycket ligger i generna. Jag börjar alltså bli lika stridslysten och irriterad på gamla dar som min egen mor. Det är inte roligt, varken för mig eller min närmaste omgivning.

Mammas tredje och siste make var handelsresande. Större delen av året var han hemifrån flera veckor i taget. På dagarna besökte han kunder, det vill säga affärer som sålde armaturer och lampor. Nätterna tillbrinagde han på olika hotell, pang eller vandrarhem. De gånger han inte befann sig alltför långt från Stockholm, kom han hem över helgen.

De fredagar han dök upp i Fruängen hade morsan fullt upp med städning. Till och med fönsterblecken, alltså de på utsidan, fick sig en omgång. Besök hos frissan, shopping på Konsum, matlagning och när allt var klart tog hon igen sig i soffan med manikyr. En riktig kvinna skulle ha långa, välvårdade och röda naglar.

Fredagkvällen förlöpte i allmänhet bra. Mamma och hennes man åt middag, drack rödvin och tittade på tv. Sen gick det bara utför. På lördag morgon packade modern upp resväskan. S-O, alltså hennes make, blev idiotförklarad redan vid frukost. Fullständigt rudis på att packa. Blandade rent och smutsigt, allt var skrynkligt och var hade han gjort av maken till den bruna strumpan? Mycket, ja, helt enkelt det mesta, S-O gjorde var fel. På ett eller annat sätt. Och det är jag kommer in.

Inte så att jag far runt och städar stup i kvarten både högt och lågt. Men golven får sig en omgång ett par gånger i veckan. Och då kan jag ge mig sjutton på att någon kliver ur duschen UTAN att torka sig om fötterna och travar runt och lämnar jättespår efter sig på det nytorkade stengolvet.

Eller så får Maken för sig att fönstren behöver putsas precis när jag är klar. Visst, fönstren blir rena och fina, men hur ser golvet ut efteråt? Nu har jag börjat fråga om det är dags för fönsterrengöring INNAN jag tar itu med golven.

Det händer ibland att hjälpsamme herrn får för sig att han ska damma. Torka av på ställen där mina armar inte når. Tanken är god, men själva framförandet stinker. En trasa ska vridas ur ordentligt, om ni frågar mig. Men omgivningen tycker att det räcker med att krama den lite hjälpligt med ena handen. Vilket ger oönskade konsekvenser.

Idag höll vi båda på att gå bananas. På varandra. Jag var i badrummet när Maken fick för sig att sopkärlet behövde städas ur innan han satte dit en ny påse. Själv tycker jag köket är reserverat för mathantering och inget annat.

”Men hallå! Det där är väl inte rätta platsen. Duschen, tack”
”Du ockuperade ju badrummet.”
”Som om du inte kunde vänta en halv minut.”

Efter lite ytterligare tjafs, besinnade jag mig och insåg att klockan var över fyra och vi inte ätit något sen frukosten. Det kan ha varit ett bidrag till irritationen. Men jag har nog ärvt vissa icke önskvärda drag från min mor.

På söndagkvällen, efter en helg när S-O gått Modern på nerverna, var det dags för mamma att packa resväskan åt maken. På måndag morgon vinkade de av varandra och allt var frid och fröjd igen.

Mitt aber är bara att den ena söndagkvällen och måndagmorgonen för vår del är den andra lik.

Pressat schema

Nej, vi springer inte i butiker. Bara i nödan. Som när den stora supermercadon Alcampo påstod i reklambladet att det i deras fiskdisk skulle finnas kokt hummer. ”Det tror jag när jag ser det” sa jag när Maken tyckte att vi skull slå till på en. Eller två.

Nej, det fanns inga kokta. Bara levande. Jättelika. På en YouTube-film kan man se hur en knivbeväpnad man klyver en sprattlande hummer på längden. Sånt klarar inte mina franska nerver. Jag försökte förklara för kvinnan i fiskdisken att jag inte har någon olla som är tillräckligt stor för att koka en hel hummer.

Maken får nöja sig med ett annat online-köp istället. Inte av skaldjur utan av nya ecco-sandaler. Leverans idag mellan 8 och 22. Till saken hör att vi hade bokat lunchdejt med några vänner klockan 14. Utomhus. Ska budet hinna fram till oss innan vi är tvugna att ge oss av? Och kan vi, när vi ändå är inne i Torrevieja, kolla om det finns hummer på Carrefour?

Vi hade tur som tokiga; budet ringde på alldeles innan vi skulle dra. Vi drog och åt indiskt. Inte min favoritkategori, men Maken blev glad. Och vännerna, som är vegetarianer och stamkunder på stället.

Efter drygt två timmar skildes vi åt med överenskommelse om att ses på en annan av deras favoritkrogar någon gång framöver. Då hade vi hunnit bli både matta och kissnödiga så hummerexusioner gick bort direkt.

Och i morgon blir det inte heller någon skaldjursjakt. På nyårsafton har Amazon aviserat leverans igen. Då ska vi få ett paket med ett 1000-bitarspussel med Alhambrapalatset som motiv.

Avslöjade

Nu har vi sett alla fjärde säsongens avsnitt av Alla mot alla. Tror jag. I ett av de senare programmen tog man upp ett italienskt begrepp. Varför vet jag inte, för jag kan inte erinra mig någon fråga i sammanhanget. Ordet man tog upp var umarell. Det är dialektalt och betyder liten man ochbetecknar en en äldre, undersysselsatt person som ägnar sig åt att studera byggarbetsplatser. Gärna stående med händerna på ryggen och som inte drar sig för att ge goda råd till byggjobbarna.

Och visst har jag sett dem. Umarellerna. Runt Slussenbygget kryllar det av dem. Till exempel. Men aldrig att jag trodde att jag skulle kunna inbegripas i den gruppen. Men i ärlighetens namn är det nog så. Under våra år här vid Medelhavskusten har det byggts hela tiden. Och det har varit intressant att följa utvecklingen på nära håll.

För några månader sedan passerade vi en ödetomt några kvarter härifrån. Jobbargubbar kom med staket, buggfuttar, grävmaskiner och började montera upp inte bara en -utan två – byggkranar. Här ska det bli något storstilat! Och mycket riktigt, kommunen bygger en gymnasieskola.

I samma veva började man riva ett hus på en tomt med stor trädgård. Alltså vid paseon eller som det heter här: på first line. Av ett hus ska det bli en fastighet med flera lägenheter. Säkert sex, sju stycken och med tanke på läget lär kosta en del.

Bara några dagar senare upptäckte vi att samma byggare också hade rivit en äldre byggnad några hundratal meter längre bort vid strandpromenaden. Även där pågick flitig verksamhet.

Så nu har vi fullt upp. Med att hålla koll på nya och gamla byggarbetsplatser. När vi ändå tar bilen för att åka och handla, tar vi en inspektionstur. Först ut är byggena vid paseon. Därefter skolan. Och sen alla gamla arbetsplatser som vi följt under året. När vi känner för det åker vi till Mar Menor där man håller på att renovera strandlinjen.

Ja, så att vara umarell kräver sin man och kvinna. Men ännu så länge har vi avhållit oss från att kommentera och ge råd. I alla fall så att jobbarna hör det.

Småsynder straffas genast

Jag har inte bakat några kolakakor ännu. Trots mitt sirapsinnehav efter paketet från Sonen. Men igår testade jag att koka kola. På spansk grädde. Och grädde finns det i olika tappningar, men ingen av varianterna är likadan som den svenska vispgrädden.

Den vanligaste gräddtypen är nata para cocinar, alltså matlagningsgrädde. Fetthalten är på 15% och som de flesta mjölkprodukter är den uht-behandlad och kan förvaras i rumstemperatur. Jag använder den flitigt i såser. Om vi ska ha gäster händer det att jag köper en annan typ avgrädde, den som finns på sprejburk, för att dekorera en kladdkaka till exempel.

Den spanska varianten av vispgrädde, nata para montar, har jag inte vågat mig på. Enligt förpackningen innehåller den 35% fett, men om den verkligen går att vispa till fluffigt skum är jag osäker på. Men till kola borde den funka, tänkte jag. Och kokade 2 dl grädde para montar, 2 dl socker och 0,75 dl sirap i säkert en timme innan blandningen fick godkänt i kultestet.

När smeten hade svalnat på bakplåtspapper gick vi lös på kolorna, men det dröjde inte länge innan det roliga var slut. Mellan två kolor fastnade en av Makens plomber. Eller snarare en av hans porslinskronor. Not so very funny. Tandläkarbesök i coronatider är inte något man ser fram emot. Och man kan lugnt säga att mina hemkokta kolor i ett slag blev bra mycket dyrare än jag tänkt.

Nästa gång jag använder sirapen blir det nog till kolakakor i alla fall. De är betydligt mer lättuggade och snällare mot tänderna.

Storhetsvansinne

Nu har vi efter flera månader i avskildhet brutit vår isolering. I veckan var vi hemma hos några vänner för lunch. Inga handtag, famntag, klappar eller kyssar dock. Och måltiden intogs på deras takterrass. Kaffe och kaka serverades på balkongen. Nu är vi inne på inkubationsdag tre och ännu inga symtom.

Jag minns inte hur vi kom in på ämnet. Om det var spanska sängstorlekar eller höjden på köksskåp. Strunt samma, men det som kom att avhandlas var äldre spanjorers kroppslängd. Som vi var överens om inte är särskilt imponerande.

Då säger plötsligt värdinnan: De flesta kvinnorna är väl ungefär i din längd. Och nickar åt mitt håll. Det var nästan så jag satte kaffet i halsen. Ja, jag vet att min längd inte är särskilt imponerande rent objektivt sett. Men min hjärna lägger på åtminstone en decimeter. Alltså jag tror att jag är betydligt längre än vad jag är. Tills jag står bredvid någon, som jag tycker är kort och konstaterar att människan är ett halvt huvud högre.

Till saken hör att vår värdinna inte heller är särskilt hög över havet. Kanske två, tre centimeter mer än mig. Jag har alltid tänkt att min egen mentala längdöverskattning i grunden är en form av storhetsvansinne. Men nu undrar jag: är det verkligen jag som har det största storhetsvansinnet? Jag besitter åtminstone en viss självinsikt.

Räckviddsångest, typ

Vi har goda förutsättningar för att för att hålla oss varma. För de behövs även här vid Medelhavet. Vintermånaderna, när solen står lågt dagtid, är ganska kalla. Även inomhus. Speciellt när man sitter still. Och det gör man ganska mycket så här års, särskilt i rörliga bilders sällskap.

Vi har golvvärme och AC Inverter. Alltså en luftkonditionering med termostat, som kan värma upp om det skulle krävas för att hålla den rätta temperaturen. Kruxet med båda dessa lösningar är att de drar ström. Och elen är minst sagt dyr.

Kylan föranledde en av förra vinterns investeringar, Manhattan Fireside. En gasdriven kamin. Eller som spanjoren säger: estufa de butano.

Den värmer så gott när vi sitter och maratontittar på tv-serier. Ja, vi har både HBO och Netflix. Och har sett varenda avsnitt av The Queen’s gambit, the Crown, the Undoing. Med mera. Plus mycket av det som rör sig på svtplay.

I förrgår tog vi fram kaminen. Den har stått i gästrummets skamvrå sen sist. Ingen har gästat oss sen oktober förra året, så den har inte stått ivägen för någon. Men då är frågan: hur är det med gasen? När fyllde vi på senast? Inte en susning.

Så nu sitter jag timme efter timme och gruvar mig för att butanon ska ta slut. Det stör upplevelsen lite grann. Reservplanen är att i så fall hämta ner gasen från grillen. Om orken finns. Annars får vi ta till golvvärmen. Det har vi nog råd med tills vi kommer iväg till Cepsa där man kan skifta till en full flaska.

Men nog ska återstående gas räcka att hålla värmen under kvällens På spåret-premiär.

Fördel Postsyd

Spanska posten har egna brevbärare. Det verkar i alla fall så. De flesta knattrar runt på gula mopeder och delar ut försändelse lite på måfå, typ. Kanske mer på förekommen anledning, när det dyker upp ett brev eller annat som går att pressa ner i brevlådan.

Vi har ett litet postfack ihop med kvarterets alla andra boende. Förra veckan fick jag ett efterlängtat paket från öronpropp.se med 25 par gula proppar. Jag är stamkund där sen några år tillbaka. Och lo and behold! man levererar även till Spanien.

Paketet med propparna var egentligen lite för stort för vårt postfack, men brevbäraren lyckades på något vis pressa in en tredjedel av försändelsen. Med konsekvens att vi nästan fick montera isär brevlådan för att få ut paketet.

Idag plingade det till på vår ringklocka och där stod postisen med ett paket i handen. Ett stort paket, så han kom inte farandes på moppe utan i en paketbil. ”Pasaporte!” sa mannen lite uppfordrande. Sí sa jag och visade mitt i utbyte mot kollit.

En enda gång har jag behövt ta mig till postkontoret för att hämta ut en större försändelse. Då låg det en avi i brevlådan. Antagligen för att vi inte råkade vara hemma när brevbäraren ringde på. Och postmannen ringer inte alltid två gånger.

Vad som fanns i paketet? Sonen hade uppfyllt diverse önskningar: sirap, diskborstar, panelborstar, tandborstar och wettexdukar. Så många trasor att de antagligen räcker livet ut. Plus bonuspresenten: torkade trattkantareller. Allt vad en expat kan behöva och som jag inte hittat här.

Ont i foten

Efter att ha konsulterat Dr Google drar jag slutsatsen att jag drabbats av gikt. I höger stortå. Tåleden är svullen och röd och det värker konstant. Utan att jag ens har druckit en enda droppe portvin. Öl vågar jag knappt titta på. Inälvsmat som lever, blodpudding, njure, bräss har inte stått på menyn de senaste 55 åren. Om någonsin. Är boven i mitt drama måhända vin och ost? Eller att jag dricker för lite vatten? Vad vet jag?

Följetången ”Makens iPad” irriterar med nya avsnitt. Jag löste visserligen problemet med den ständiga nedsläckningen. Den person som bytte batteri hade gjort något som tydligen fick skärmen att tro att fodrallocket las på i tid och och otid. När jag tog bort autolåsfunktionen upphörde det problemet.

Nu är bekymret snarare att få plattan att ladda över huvud taget. Det är antagligen glappkontakt någonstans: laddsladden måste vinklas på ett underligt sätt för att kontakt ska uppstå.

Dagarna blir kallare, men det är svårt att säga hur. Vår termometer tycker att det hela tiden är 19 grader ute men det har jag svårt att tro på. Kanske dags att införskaffa en ny. Annars inga våldsamma regn ännu. November brukar vara blötaste månaden på året.

Det är väldigt lite folk i byn. Norrmänen har sin karantän, spanjorerna får inte överskrida provinsgränserna och svenskar gruvar sig över kostsamma coronatester. Hör man andra språk än spanska är det engelska. Britter verkar göra lite som de själva vill.

Det här med korsande av provinsgränser ställer till det. Vår närmaste Lidl ligger inte särskilt långt bort, men för att komma dit måste vi korsa gränsen mellan Alicante- och Murciaprovinsen. Den butiken är väldigt välbesökt så vi brukar åka några kilometer ytterligare söderut till en mindre frekventerad affär.

Inte för att vi har sett några poliskontroller i gränsområdet, men finns det regler så är de till för att följas, kan man tycka. I fredags valde vi en Lidl norrut, med förhoppning om att det inte skulle vara så mycket folk i den butiken eftersom in- och utfart ligger i en vältrafikerad rondell. Och vi lurades av att parkeringen såg förhållandevis tom ut.

Det var knökfullt! Och flertalet var av engelsk härkomst. Det där med att hålla distansen verkade inte vara deras tekopp. Jag gav onda ögat till flera av dem. Speciellt till två tanter som köade upp efter mig till kassan. Men de verkade inte fatta mina mördande blickar.

Nästa gång vi behöver handla tar vi nog en av butikerna på andra sidan provinsgränsen, vad reglerna än säger. Och om min stortå fortsätter att krångla skickar jag Maken med en inköpslista.

Tur och retur

Den här sträckan mellan oss och San Luis har vi åkt åtskilliga gånger senaste veckan. Alldeles för många, om ni frågar mig. Första gången var det för att byta batteri i Makens mobil. Några dagar senare var det dags att ersätta batteriet i min telefon.

Sen började Makens platta krångla: den laddade inte som den skulle. Var det knas med batteriet eller eller glapp i paddans kontakt? Svårt att veta.

Vi åkte till fixeributiken och de lovade att byta batteri. ”Kom tillbaka i eftermiddag” vilket vi gjorde. Men allt var obytt. Vid närmare kontroll hade inte killarna rätt sort hemma. ”Kom tillbaka på måndag” och då gjorde Maken det. Men plattan behövde än annan version än den de hade fått.

På tisdag fanns rätt modell och rätt version hemma. ”Kom tillbaka i eftermiddag” sa Jack/Tom. Och voilà! där blev plattan äntligen med nytt batteri.

Men säg den glädje som varar beständigt? Imorse blev skärmen svart stup i kvarten. Det gick att tända upp den igen med hemknappen. Men det funkar knappast när man vill spela spel. Och inte hjälpte det med omstart.

Tillbaka igen. Och ”Kom tillbaka i eftermiddag” ännu en gång. När vi kom menade Jack/Tom att han inte kunde upprepa felet. ”Den tuffar och går. Men kom tillbaka om det händer igen, så tar vi isär apparaten och rengör den ordentligt.”

Så typiskt! Som att komma till bilverkstan med en bil som krånglat i flera dagar, men som plötsligt visar sig från sin bästa sida.

Nu har Maken hårdkört med iPaden i dryga två timmar och den har ännu inte dött en enda gång. Vi får hoppas att plattan lever och har hälsan ett bra tag framöver. Jag vill helst inte se sträckan på väg 332 och 905 på ett tag.

Inte lätt alla gånger

Det är alltid lika knepigt att göra en sak för första gången. Speciellt i främmande land där man inte behärskar språket. Även om man gått igenom liknande procedurer ett antal gånger hemmavid.

Vi tog bilen till Bilprovningen för att boka tid på plats eftersom vi inte kunde boka på nätet. Inga problem att hitta, vägen dit var föredömligt skyltad. Ovanför en dörr på gaveln stod en skylt: Oficina. Jodå, där bakom ett plexiglas satt en receptionist.  Reserva??? sa jag. Documentatíon??? undrade hon och jag räckte fram det gröna inspektionskortet och papperet som ger en rätt att cirkulera med fordonet.

Det går bra att kolla bilen på studs, sa hon och vi rundade anläggningen och ställde oss i den så gott som obefintliga kön. Då dök en förvirrad man upp som inte hade fattat var man skulle anmäla sig och betala, trots att det var så tydligt utmärkt. Det finns alltså större amatörer än vi. Skönt att veta.

Jag hoppade ur bilen och bänkade mig på en soffa. Ett engelskt par köade upp bakom oss. Kvinnan hoppade också ur och satte sig också på soffan. ”Not so close” vrålade mannen. ”Keep calm and keep the distance” tänkte jag och flyttade mig en bit bort.

Killarna som kollade bilen kunde prata bil-engelska. Problemet var bara att Makens skol-engelska inte räckte riktigt till. ”Steering wheel” sa mannen. ”Ööh” sa Maken. Till slut kom en annan inspektör och beordrade Maken att kliva ur. Och sen gick kontrollerna hur smidigt som helst.

Inspektören var så nöjd med patienten att vi fick både friskhetsintyg och bokmärke! Kalaset kostade 47€ och nu får vi cirkulera i ytterligare två år innan det är dags igen. Och då kommer vi att vara experter på hur man gör.

Väder är ingen lek

Det regnar inte ofta här i Spanien. Och oftast kommer det bara en liten lätt skur som det inte är mycket att orda om. Men den här veckan har det regnat ordneligt två gånger och har det varit surt. Alltså inte själva surhetsgraden på regnet, men konsekvensen är att det har skapat ett mindre muntert sinnestillstånd.

Vi har en inofficiell arbetsfördelning här hemma: jag tillhör innelaget och Maken utelaget. Alltså jag ansvarar för tillståndet inomhus och Maken för det utomhus.

Alldeles innan regnet gick Maken lös med högtrycken. Både på takterrassen och på markplanet. Grindar, trappor och grill fick också sin beskärda behandling. En matta åkte i soporna och tusen, säger tusen löv sopades upp.

Bortkastad möda så här i backspegeln. Spanskt regn är skitigt. Riktigt skitigt om vinden ligger på från Sahara. Och det gjorde den tydligen den här gången. Allt är sandigt. Till och med klädnyporna, som numera sätter smutsmärken på tvätten.

En av innelagets uppgifter är att sköta kontakten med bland annat myndigheter. Härom veckan fick vi en påminnelse om att det är dags att boka tid på itv (Inspección Técnica de Vehículos), det vill säga spanska Bilprovningen.

Det går att boka tid på nätet. Och provställena ligger tätt och har hur många tider som helst, visar det sig. Men kruxet för vår del är att nätformuläret har ett antal obligatoriska fält, bland annat mobilnummer. Där sprack det. Vi har kvar vår svenska operatör och våra svenska nummer. Invalida på hemsidan, hur jag än skrev det.

Vi får väl ta oss fysiskt en halvmil och boka på plats. Vädret lovar att bli vackert den närmsta veckan.

Vinden är vresig

Den nordostliga vinden blåser så det viner om knuten. Men jag skulle inte säga att kölden är sträng. Nej, det är 19 grader. Däremot började det att regna precis när jag var på väg upp på taket. Min intention var att hänga tvätt. Lakan som snurrade klart i maskinen redan i går eftermiddag.

Nu får hängningen anstå till i eftermiddag. Förhoppningsvis. Enligt två olika väderappar ska det sluta regna vid lunchtid. Det är bara yr.no som är av avvikade åsikt: enligt norrmännen regnar det inte alls och vinden är knappt laber.

Häromdagen blev det ännu en tur till mobilfixarna. Då gav batteriet på min mobil upp. Två veckor efter Makens. Våra telefoner köptes samma dag, 25/2-2017. Vi har inte hanterat laddandet på samma sätt. Jag vill helst ha mobilen fulladdad så mycket det går. Maken däremot har låtit sin ligga utan att vara uppkopplad till elnätet, så den laddat ur totalt ett par gånger i veckan.

Nästan så att jag tror att Apple kodat in någon form av självdestruktion i sina mobiler. Ännu ett sätt att öka omsättningen. Förutom att lansera nya modeller.

Nu börjar även Makens iPad muppa sig. Han brukar spela fåniga spel, som gör att plattan blir superhet. En konsekvens han försökte motverka genom att lägga den på en kylplatta, tagen direkt ur frysen. Inte att rekommendera. Paddan protesterade å det bestämdaste genom att släcka ner sig.

Jag frågade mobilfixarna om de även byter batterier på plattor. Yes, box! sa killen. Men det kostar lite mer. Ja, ja, inte helt oväntat.

Min Ipad är nog ett halvår äldre än Makens och än så länge uppför den sig exemplariskt. Men jag spelar inte på den, utan läser bara DN, Svd och AB stillsamt liggandes i soffan. Inte alls lika upphetsande som Diggy och Angry Bird.

Kritiskt självupptagen

Att låna e-böcker på bibblan har sina begränsningar. Man får bara låna fem stycken på en sjudagarsperiod och jag har just avslutat min tredje. Inte så att jag är någon snabbläsare, men de tre senaste har varit lite väl korta.Alla under 300 sidor. Annat var det med Ken Follets 1900-talstrilogi. Men så orkade jag bara med två av dem. Alldeles för mycket kättja för min smak.

Jag läste Kaj Schuelers 277* sidor långa En kibbutz i Falun. Där rekonstruerar han sin mors liv, framför allt genom de brevväxlingar hon och släkten hade. Och slogs av tanken att den bedriften skulle aldrig jag kunna göra om. Dels för att brevskrivning aldrig varit min familjs starka sida och dels för att vi alltid varit duktiga på att slänga.

Efter det tog jag mig igenom Frida Boisens Berätta aldrig det här (299* sidor). Jag som tyckte min mamma var en jobbig typ, som hade en massa synpunkter på hur man levde sitt liv. Bara en beige kopia om man jämför.

Under förmiddagen klämde jag En ny värld utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides på ynka 97*. Inte många ord för det lånet. Men tänkvärda. Jag bär speciellt med mig det polska uttrycket: ”Inte konstigt att det regnar skit, när man höjer kossor till skyarna.”

Nu har jag lånat min fjärde bok: Klas Östergrens Renegater. Det står att den är på hela 646* sidor. Hoppas den är bra. Och att den går att läsa utan att ha läst Gentlemen och Gangsters. Bara sett filmatiseringen.

*** Min erfarenhet av antalet sidor är att det är ett ungefärligt mått; ju fler angivna sidor, desto fler består av tack. Fasen och hans moster räknas upp. Sida upp och sida ner.

Import

Sonen ska skicka ett paket, har han lovat. ”Men vänta några dagar, vi kanske kommer på fler saker” sa jag. Fler än vad då? Man kan tro att det mesta finns här. Och det gör det. Men inte allt.

Det finns vissa saker jag är petig med, som visserligen finns i Spanien, men inte riktigt av samma slag som jag är van vid. Som somliga städutensilier. Visst, det finns diskborstar, men jag har inte hittat några som kommer i närheten av Icas egna. Ja, det finns skurborstar, men alla är med hård, för att inte säga superhård borst. Och det finns diskdukar, men inte mina favoriter: Wettex classic.

Dagen efter kom jag på sirap. Det har jag saknat. Visserligen funkar honung till mycket, men knappast till kolakakor. Idag kom jag på strumpbyxor. Där har Åhléns en sort som jag föredrar. En timme senare dök tandborstar upp. Min favoritsort finns inte här.

Nu vågar jag inte komma med fler önskningar. Det går ju inte att köra med sina barn hur som helst. Och jag erinrar mig min arbetskamrat som brukade handla åt sin gamla svärmor. ”Anita, jag ser att Hemköp har extrapris på strömming. Kan du köpa ett halvt kilo till mig?”

Man kan lugnt säga att det var en omväg att ta sig till Hemköp, så Anita köpte fisken till fullt pris på närmaste Konsumbutik. Uppdragsgivaren var nöjd med att ha sparat några kronor. Utan minsta tanke på att det skulle kosta svärdottern både tid och bensinpengar.

Hemom

Vi bor i en liten by vid havet. Som utvecklat sig från en försvarsanordning mot piratangrepp på 1500-talet, till en fiskeby och sen 40 år tillbaka började byn anta karaktären av sommarstugeområde för folk i inlandet.

Drygt 2000 människor är skrivna i samhället, men under sommarmånaderna kryllar det av folk. Mest spanjorer, men det blir fler och fler från Europas alla hörn.

Vår by tillhör en stad, Pilar de la Horadada, några kilometer inåt landet. Alltså den stad som skulle hållas fri från pirater och där bor det numera tio gånger så många människor som här.

I vår by finns det här och där tomter som inte är bebyggda. Samlingsplatser för skräp, ogräs och marklöpare. Det går lätt att skilja ut om tomten i fråga är privatägd eller ägs av kommunen.

Näst-nästa kvarter norrut ägs av kommunen. Det vittnar omgivande trottoar om. Den är plattsatt. Privatägda tomters trottoarer blir inte åtgärdade förrän kvarteret är bebyggt. Varje sommar kommer ett litet mini-tivoli dit och sätter upp några patetiska åkattraktioner på den dammiga marken.

På en annan av kommunens tomter, några hundratal meter härifrån, händer det grejer. För några veckor sedan kom det dit män och hade med sig byggbodar, staket och grävmaskiner. Tomten rutades upp och lantmätare stod och kliade sig i huvudet. Och på andra håriga ställen. Som spanjorer gärna gör utan minsta blygsel.

Eftersom man kanske skulle kunna säga att vi är något undersysselsatta har vi följt utvecklingen med spänning. Två byggkranar är under montering och igår kom stora skyltar upp: Man ska bygga en högstadieskola.

Jag antar att eleverna ska komma från själva stan. Här i byn kan knappast elevunderlaget räcka till. Och jag vet inte vad folk med sommarstugor/andra hem i omgivande kvarter tycker om utvecklingen men vi kunde konstatera att det fanns skyltar med ”Se vende” på flera av de angränsande radhusen.

Så dra öronen åt dig om trottoaren på ödetomten är stenlagd: Man vet aldrig vad det blir av den.

Konserverad gröt

Ibland är jag pinsamt lättledd. Jag gillar att hasa runt i ett par Birkenstocktofflor. Även inomhus. Mest för att vi har stengolv och jag är smulallergiker. Minsta korn är irriterande. Och är det inte över 27 grader känns golvet kallt. För åtminstone halvannat år sedan köpte jag ett par nya exemplar på nätet, likadana som de gamla. Och för några månader sedan började de nya kännas gamla.

När jag tog fram de äldsta paret såg det fräschare ut än de nyare så jag tog dem till nåder igen. Men nu är båda lika lika nötta. Efter en lång nätodyssé kan jag konstatera att just min modell inte står att finna i min storlek och skobredd. Kanske är det fel säsong eller så är det bara jag som gillar den varianten.

Hur som helst: har man googlat på något får man tusen igen. Det har bara ramlat in spansk skoreklam på min Facebook-sida. Efter ett par dagars bombardemang dök det upp en sko som föll mig på läppen. Men jag är inte den som vågar beställa skor bara så där. Fötter är känsliga kroppsdelar.

Men det visade sig att skofirman i fråga har kontor med tillhörande butik bara en knapp timmes bilresa från oss . Allt enligt nätet. Ja, vad gör man när det ändå regnar? Tar en provtur norrut. Beväpnad med egna provstrumpor.

Vi hittade till adressen på första försöket. Men det var på håret. Batteriet på mobilen höll på att ge upp. Gps:en suger. Den lilla butiken var öppen och tjejen pratade engelska. Varken hon eller visste vad skohorn heter på engelska. Men det löste sig med lite gester.

Eftersom temperaturen nästan krupit ner under 20 grader tycker spanjorer att det är vinter. ”Ska det inte vara ett par kängor?” undrade inte expediten. Nej, kängor heter botines. Men det känns som att skjuta över målet.

Men det blev ett par lågskor. Och för att citera en granne: ”Det var inte billigt men det var det värt”. Hoppas jag.

Trixande tretal

Ett problem kommer sällan ensamt. I regel kommer de tre och tre. Först ut var det Makens laptop som gick i bitar. Och han blev inte minsta ledsen för det. Köpa nytt är alltid roligt. Tycker han. Okej, det kan jag också tycka. Men inte alltid. Speciellt när det gäller saker som vi redan har. Den typen av utgifter kan till och med gräma mig.

Men, men. Nu blev det en ny dator, med allt vad det innebär. Det tog nästan tre veckor innan han hade boat in sig den och alla program och lösenord var på plats.

Sen var det vindrutetorkaren på bilen. På vår bil finns det tre: en för bakrutan och två för framrutan. Och de på framrutan är inte likadana sinsemellan. En har ett kort torkarblad och den andra ett som är nästan dubbelt så långt. Det var framrutans långa som pajat. Det som sköter renhållningen på förarsidan.

Var hittar man en nya torkarblad i Spanien? Och vad heter vindrutetorkare om man behöver fråga sig fram? Man hittar dem inte på Volkswagen i Torrevieja i alla fall. Där lagar man och servar. Det enda som verkar säljas är nya bilar.

Google översätt säger att vindrutetorkare heter limpiaparabrisas. Man verkar gilla förleden limpia. När man ska städa använder man som regel limpiador. Jag gillar de som luktar lite citron. Vid fiskdisken undrar expediten om jag vill att fisken ska städas. Ja, tack säger jag. Men filea gör jag helst själv. Efter att ha tackat ja en gång och laxen blev snarare massakrerad än filead.

Svaret på frågan var man hittar torkare? På stormarknader. Spanska stormarknader är oftast av franskt ursprung och där finns det i regel en hel avdelning med biltillbehör. På vår närmaste hängde ett helt koppel i olika modeller och längder snyggt och prydligt på rad.

Där uppstod problem nummer två: hur långt är vårt längsta torkarblad? På varje förpackning stod det dessutom till vilka bilmodeller bladet skulle passa. Vi köpte vår Golf i Sverige och där heter modellen ”Sport”. I andra länder kallas den ”Plus”. Svenskar uppfattar ordet ”plus” som något för pensionärer.

Maken hittade ett som var 70 cm som skulle passa till Golf Plus. ”Men kan vi inte kolla om bladet är så långt, först? Det är så jobbigt att byta. Plus att ett byte ger en onödig valutaförlust.”

Vi köpte torkarbladet och Maken var nästan triumfatorisk när det passade precis. Och det städade framrutan så den blev alldeles ren och blank igen.

Nu till problem nummer tre: Mobiltelefonen. Alltså Makens. Plötsligt laddade batteriet ur på tre röda sekunder. Så länge telefonen satt i laddaren indikerade den 100% laddning. Tog man ur sladden gick luften ur batteriet på direkten.

Maken gnuggade händerna och såg en sprillans ny mobil framför sig. Tills han erinrade sig allt mickel innan datorn funkade till 100 %. Och jag frågade mig ängsligt hur man fixar ett mobilt bankID på en ny apparat. 333 mil från närmsta bankkontor.

”Kan vi inte kolla om det räcker med ett nytt batteri?” tyckte jag. Men var hittar man ett batteri. Och vad heter batteri på spanska? Kan man fixa bytet själv?

Vad batteri heter var inte så knepigt. Det heter batería. Och ja, man kan byta själv enligt diverse Youtube-inlägg. Om man har specialverktyg. Och inte är så darrhänt.

I Stockholm behöver man inte gå många hundra meter innan man stöter på ett hål i väggen där man byter både det ena och det andra på mobiler, datorer och plattor. Men hur är det här? Vi har gått många tusen meter utan att stöta på någon verkstad av den typen.

Men visst finns de. Inte alls lika frekvent som hemmavid. Vad vore dagens expat utan internet? Vi konsulterade ett googlat hål-i-väggen några kilometer härifrån. Två engelska killar åtog sig bytet. På 11 minuter och för 40€ blev Makens telefon som ny.

Nu inväntar vi bara nästa utmaning.

Bättre sänt än aldrig

Dear Customer
We have good news!
The product you have enquired about: LANEBERG Extendable table is now in stock at Murcia.

Det var på tiden att vi fick veta det vi redan visste. Och jag kan meddela Ikea att bordet är inköpt, uppburet och monterat. För tre veckor sedan!

Och vad hände med det gamla bordet? Ja, det var inte trasigt eller så. Bara lite skabbigt. Plus att benen var lite i vägen till vardags eftersom de inte satt i de fyra hörnen när skivan var utdragen. Så vi gjorde som man brukar här: bar bort bordet och ställde det bredvid närmaste sopkärl. Sen tog vi en promenad och innan vi var tillbaka hade någon hämtat bordet.

Folk är som flugor runt sopstationerna. De flesta cirkulerar runt på cykel och lastar bra-att-ha-saker på korgar fram och bak. Rekordet innehas nog av vår expressomaskin. Det tog inte många minuter innan den försvann när vi lämpat av den. Så återbruk fungerar i praktiken.

I förrgår bad jag Ikea meddela mig när en gryta åter igen är i lager i Murcia. Idag ser jag att den är tillbaka ”in stock”. Det ska bli intressant när jag får veta det.