Döden, döden, döden

Fast inte riktigt ännu. Bara en viss föraning när jag kraschade vid middagsbordet i förra veckan. Plötsligt ramlade jag ihop medvetslös, men Maken fångade upp mig innan jag trillade av stolen. ”Vad håller du på med?” sa jag när jag vaknade till sans. ”Jag undrar just detsamma? Vad håller du på med?”.

Efter några förvirrade minuter och diverse telefonsamtal blev jag hämtad av ambulans och vidarebefordrad till sjukhus. Epilepsi, stroke eller blodtrycksfall? Ingen vet. EKG, datortomografi, magnetröntgen visade ingenting speciellt, mer än ett vätskefyllt område utanför hjärnan, på högra sidan. Men det kan lika gärna vara medfött. Så jag svävar fortfarande i ovisshet. På måndag är jag kallad till EEG-mätning.

Att vistas på sjukhus är ingen barnlek. Det piper dygnet runt och medpatienterna låter. Nisse i sängen tvärs över salen var inte glad. Han mådde skit och inte blev det bättre av att Ryssland invaderade Ukraina. Sonen Niklas, som jobbar på bank målade upp en massa ekonomiska komplikationer och dottern Ulla tyckte att han skulle se till att bli utskriven. ”Vad fan ska hem och göra? Jag mår inte bättre där”. Sen gruvade han sig en lång stund för kärnvapenanfall.

Peter i sängen bredvid lät inte så mycket. Det var han alldeles för illa däran för. Sondmatning, dropp, blöjor och tvätt. Uskor och sköterskor kom och gick hela tiden.

Efter ett dygn blev jag utsläppt och hämtad av dotter och svärson. Sen dess har jag varit onaturligt trött och sovit 10 till 12 timmar. Ibland någon timme dagtid, något som jag vanligtvis aldrig gör. Men nu börjar jag känna mig lite bättre.

Idag orkade jag ta mig ner en sväng i tvättstugan. Bara för att upptäcka att någon hällt ut en hel kaffekopp i hissen. Så kan vi inte ha det. I tvättstugan finns mopp och mopphink. Jag fyllde hinken med vatten, men när jag skulle lyfta ner den på golvet lossnade handtaget från trasiga fästen och hinken med vatten for i golvet. På vägen ner hamnade en del av vattnet på min kjol och i högerskon.

Då tappade jag nästan orken. Jag torkade av kaffet på hissgolvet lite hjälpligt men resten fick vara. Nu hänger tvätten i torkskåpet och när andan faller på hämtar jag upp den. Före klockan två. Annars blir inte Lund på två trappor glad.

Förvirringen är total

Ja, vi är tillbaka i Stockholm. Av flera orsaker. Dels för att vi egentligen har stannat för länge i Spanien under pandemin, för att inte skattskriva oss där. Och dels för att vi tänkt oss att ta tredje vaccindosen här. Dessutom vill vi gärna se våra närstående öga mot öga, eftersom det var ett tag sedan.

Pling, pling ljöd det i mobilen igår: ”Välkommen att boka dos 3 som ombud av covid-19-vaccin. Logga in i appen Alltid öppet för att boka tid.”

Idag skred vi till handling, loggade in och bokade. Wow, det finns en mottagning vid Hötorget, snudd på gångavstånd, kl 13:15 blir finemang. Vi hinner dit på en timme. Men med tanke på dagsformen är det nog bäst att ta tuben.

”Ska vi köpa 30-dagars-biljett eller fylla på reskassan?” Vi bestämde oss för månadskort. Jag köpte ett och lämnade sen över biljettautomaten till Maken. ”Vad sjutton är det här?” undrade han efter ett antal knapptryckningar. Av någon outgrundlig anledning hade han hamnat på inköp av gruppbiljett. ”Högsta valbara antal biljetter är 60”.

”Hur klantig kan man vara?” tänkte jag. Och jag sa det förmodligen också, tryckte på ”Backa” men blev ändå tvungen att köpa gruppbiljett för en person. Nåja, nästa tåg tog oss i alla fall till rätt station. Vi får fixa det där med månadsbiljett nästa gång.

Väl där stegade vi in på den tillfälliga mottagningen vid Sergelgången. ”Låg det inte en Hemtexbutik här tidigare?” Jo, det gjorde det. Vi köpte kuddfodral här för några år sedan. Var vi rörande överens om. men nu var lokalen tömd på textil.

”Jag har bokat tid kl 13:15, men vi är lite tidiga. Går det bra ändå?” sa Maken till killen i receptionen. ”Lite tidiga? Det kan man lugnt säga. Typ en månad. Tiden är rätt, men datumet är 2022 22/2”

Nu fick vi våra boosterdoser ändå. När vi ändå var där. En blandad cocktail. Totalt sett: dos 1 Astra Seneca, 2 Pfizer och idag Moderna. Väpnade till tänderna, med andra ord. I alla fall så gott det går mot viruset.

Däremot är jag osäker på vad som ska kunna hjälpa oss mot kaoset i hjärnkontoret.

Om en av oss dör, öppnar jag kafé

Härom dagen innehöll en av morgontidningarna en artikel, som beskrev krånglet som uppstår i samband med att en av parterna i äktenskap avlider.

Förutom alla vanliga saker, som behövde ändras och avslutas, så ägde kvinnan i artikeln en bostad i Italien vilket ställde till extra problem: ”kostnader för notarier, tolkar, auktoriserade stämplar, kopior och administration kring ärendet landade uppskattningsvis på 35 000–40 000 kronor.” Och jag tror inte att det är mindre besvär här i Spanien. man kan knappt vända sig utan att anlita en advokat.

”Om någon av oss blir sjuka, så säljer vi lägenheten här, på studs!” sa jag. Och såg framför mig alla papper som måste översättas, otaliga besök hos advokater och notarier och kontakter med skattemyndigheter. Man blir trött bara av att tänka på det. För att inte tala om banker och mäklare innan allt är klart. Nej, de som tycker att Sverige är byråkratiskt vet inte vad de pratar om.

Maken blev lite putt och undrade om jag önskade livet ur honom. Nej verkligen inte. Men man får väl ha lite framförhållning utan att folk drar paralleller med Arbogakvinnan.

Gamla grejer

Trots att vi slutade jobba för snart fem år sedan, dyker våra gamla jobb upp. Lite väl frekvent, kan jag tycka. Vi kan inte köra förbi en affär, en restaurang, en klantig bilist eller se en film, en dokumentär, ett underhållningsprogram utan att Maken kommer att tänka på en hyresgäst, en arbetskamrat, en lunchrestaurang, en chef eller en arbetsledare från förr. Lite tröttsamt, kan jag tycka. Speciellt när man hört det mesta tidigare.

Men om man frågar Maken, är jag precis likadan. Mina gamla jobb dyker också upp i samtalen. I fredags till exempel, när Kuba var resmålet i På spåret. Vem kunde namnet på den populära badorten nordväst om Havanna. Jo, jag! Varadero, skrek jag. Jag tittade nämligen på resor dit när jag jobbade på mitt sista jobb. Ett reseföretag och en av arbetskamraterna kom tillbaka från Kuba och hävdade att han förätit sig på hummer under vistelsen. Det vore något! tyckte jag och undersökte reseutbudet.

I förrgår messade en arbetskamrat från min näst sista arbetsplats. Min närmaste kollega från den tiden hade avlidit efter två år med ALS. Och det är klart att man blir lite tagen. Han var tre år yngre än jag och det är inte mer än sex-sju år sedan han slutade att köra Vätternrundan. Så han har nog skött om sig, betydligt bättre än jag har gjort.

”Men sluta! Du tyckte ju inte ens om honom”. Menade Maken. Tyckte om och tyckte om. Jag tyckte inte precis illa om Åke. Bara störde mig på honom. Eller framför allt irriterade jag mig på omgivningens daltande med honom. Man knöt knut på sig för att hålla Åke på gott humör. Han var sååå värdefull för företaget.

Till slut sa jag: ”Om du inte slutar, så tänker jag gå på hans begravning!” Nu när vi ändå är på väg tillbaka till Stockholm. Men i dessa restriktiva tider är det nog bara ett tomt hot.

Nåja, Maken tycker uppenbarligen att jag drar fram mina jobberfarenheter titt som oftast samtidigt som jag tycker att han är betydligt värre på den fronten. Nästan så att jag funderar på att börja föra protokoll. En pinne för var gång han börjar yra om någon av sina erfarenheter efter 25 år i fastighetsbranschen. Och en pinne för mina minnen av ett svunnet arbetsliv. Då jäklar i min lilla låda, ska jag ha svart på vitt vem som är värst!

Toalettmysteriet

Varför i hela världen fanns det från början en separat toalett i trapphuset till vår lägenhet i Vasastan? Alltså en toa med egen dörr ut till det allmänna utrymmet. Alla lägenheter hade ju sina egna wc:n. Jag tror att jag har en lösning på den frågan.

Det hela började med att vi såg en gammal dokumentär på svtplay, Jag bor på Hägerstensvägen. Den beskriver förhållandena i förorten Aspudden runt 1970. Förfall och social misär. Mer eller mindre utslagna människor i små kyffen till lägenheter.

Efter lite googlande: Husen längs Hägerstensvägen byggdes i början av förra seklet av Byggnads AB Manhem. Av totalt 700 lägenheter var mer än hälften ettor eller enrumslägenheter. Det fanns alltså bostäder som bara bestod av ett rum. Utan vare sig kök eller badrum.

(En avstickare till Södermalm och vår tidigare adress: Samma bolag, Manhem, byggde kvarteret Tapeten. I runt 200 lägenheter bodde det år 1901 omkring 3000 personer. Typ 15 personer i snitt per bostad. Man kan onekligen ana en viss trängsel.)

Lösningen på toalettmysteriet heter alltså enkelrumslägenheter. Alternativt uthyrningsrum. Varje våningsplan på Rehnsgatan innehåller en etta och tre tvåor. Tvåornas sovrum vetter mot trapphuset och man kan se att alla har en egen ytterdörr mot det.

Det förklarar också varför vår hall såg ut som den gjorde på originalritningen. Alltså att en del av vår nuvarande hall ingick i trapphuset. Rumsinnehavaren behövde ju komma in och ut på något sätt.

Och det blåmarkerade toalettutrymmet i trapphallen var avsedd för enrumslägenheterna. Det förklarar också varför rummen, annars lite omotiverat, hade handfat.

Om två veckor ska vi ta oss tillbaka till Sverige. Och vem vet, då kanske jag snubblar över något ny gåta.

Fokuserad

Ja, det är ett allvarligt fel på mig. Enda trösten är att jag alltid varit drabbad. Så det har inte kommit med stigande ålder. Inte heller accelererat. I alla fall inte om ni frågar mig. Man skulle även kunna klassa det hela som en positiv egenskap. Säga att jag har en extremt god koncentrationsförmåga. Dessvärre så ställer den emellanåt till problem.

Det är vinter även här i Spanien. Dessbättre utan snö, men ändock i kallaste laget. Igår blåste det dessutom så till den milda grad att möblerna förflyttades på takterrassen. Men solen sken och vi bestämde oss för en biltur. En färd som förde oss sex mil inåt landet, till Ikea i Murcia. Flera av våra örngott börjar bli alldeles genomskinliga.

Sakta, sakta passerade jag igenom avdelningen med hushållsredskap och porslin medan Maken försökte hitta någonstans att sitta. Inte helt lätt eftersom det mesta i möbelväg är fastskruvat på ett sätt som gör dem olämpliga för vuxna rumpor.

Jag fick med mig en skärbräda, en kastrull, en bricka, sex glas och lite annat. För ett par veckor sedan köpte jag ett dubbelpack med skärbrädor på Lidl. I rätt färg (grön) och i rätt storlek. Men ytan är hopplös. Alldeles för hård så det är en pina att hacka lök på dem. Hade man inte redan tinnitus, så får man. De nya glasen kom sig av att de jag köpte senast är för höga för att passa i diskmaskinen. Och ett Ikea-besök utan att jag får med mig en ny bricka, finns inte i sinnevärlden.

Väl inne bland sänglinnet hittade jag örngott som passar våra svenska huvudkuddar. I Spanien föredrar man en långsmalare modell. Två förpackningar med två i varje. Sen en liten runda på matavdelningen alldeles vid kassalinjen.

Vi valde självskanningen. Jag skannade och mitt i alltihopa kom Maken med en ny, blå kasse. ”Skanna den här, så har jag nått att packa i”. Sa han. När vi kom hem och jag packade upp varorna, saknades en av förpackningarna med örngott. ”Jag packade ner allt som låg på bänken” sa Maken. Och jag gick ner och kollade bagageutrymmet.

Inga örngott! Men hur är det möjligt? Två förpackningar med örngott är bevisligen inskannade enligt mejlet med kvittot. Då backade min hjärna händelseförloppet och följande spelades upp: Precis när Maken kom farande och bad mig skanna den blåa kassen, tappade jag förpackning nummer två med örngott ner på golvet. Och när kassen var inskannad fortsatte jag att skanna de varor som återstod. Örngotten blev helt enkelt kvar där jag tappat dem.

Jag var så fokuserad på min uppgift att skanna. Och ingen, inte ens hon som övervakade kassorna, gjorde oss uppmärksamma på missen. Trots att vi stannade vid korvförsäljningen alldeles bredvid.

Vi förlorade 6 € på misstaget. Men vems är skulden? Makens, som ville ha en en kasse inskannad? Kassaövervakarens, som inte gjorde sitt jobb? Eller min, som inte plockade upp det jag själv tappat? Ja, det är en svår fråga. Tycker jag. Men Maken är av annan åsikt. Vad hon i kassan har för uppfattning har jag ingen susning om.

På jakt

Ibland gör jag misstag, trots att jag borde veta bättre. Som det här med böcker. Jag kan till exempel låna en bok på Bibblan bara för att den finns där. Trots att ämnet inte berör mig det minsta. I veckan lånade jag ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig”. Jag visste redan på förhand att jag inte ingår i målgruppen. Varken vad beträffar ålder eller livssituation. Plus att jag förmodligen inte känt igen mig ens om jag vore det.

Men jag blir så glad när biblioteket tar in nyutgivna böcker i sitt e-bokssortiment. Jag vill så gärna ha läst böcker som diskuteras på kultursidorna att jag stödlånar, helt enkelt. Nu är det gjort och efter 85 sidor lägger jag ner. Boken är som ett enda lååångt kåseri (374 sidor). Och det blir fruktansvärt tjatigt i längden med obekanta killars kroppsliga företräden. Eller brister.

Sen vänder jag mig mot titeln. Halva Malmö består antagligen av män, rent statiskt. Men att Amanda skulle var dumpad av dem allesammans är en ren omöjlighet. Det kan knappast ens handla om 10 % av dem. Plus att flera av dumpningarna görs av killar från Bjärehalvön.

Så nu är det dags att gå på jakt igen. Om inte Bibblan har något av intresse får jag i värsta fall vända mig till Bokus.

Det finns grader i helvetet

Jag borde egentligen bo i ett hus med halvannan kilometer till närmsta granne. Med tanke på hur andra människor kan reta gallfeber på mig. Nu när flertalet länder börjat lätta på pandemirestriktionerna, så dyker det upp fler och fler människor i våra kvarter. Och vad gör de? Allt vad de kan för irritera. I alla fall om ni frågar mig.

För några dagar sedan dök grannarna under oss upp. I sällskap med ett par vänner. Välkomna, sa vi. Fast vi egentligen ville säga: ”När åker ni?” Så där som barn brukar göra. Deras AC står på vårt tak och låter värre än vår kaffemaskin, tvättmaskin och dammsugare tillsammans. Plus att den sprutar ut en flera meter lång värmekvast över vår matplats på takterrassen. Våra 60 kvm utomhus blir helt enkelt obrukbara så länge som de behagar köra sin appamojäng. Vi har faktiskt funderingar på ett framtida sabotage.

Förutom olägenheten på taket så är grannarna av den mysigare sorten. Som gillar lyktor. Med ljus. Och inte vilka ljus som helst. De ska lukta! Olika parfymer och gärna vanilj, som står och stinker på deras uteplats. I hate it! Vårt sovrum ligger alldeles ovanför.

I går pratade grannarna med en annan granne, tvärs över poolområdet.
– Jag hoppas att ni inte blev alltför störda av vårt hemmadisko i natt? Ja, vi höll på fram till tvåtiden.
Varför bekymra sig över om folk på andra sidan kvarteret? När det finns människor på närmre håll? Tur för dem att jag sover med öronproppar. Annars hade jag gått i taket! Eller snarare nedför trappan och sagt några sanningens ord.

Och då är det bra att tänka på ”Mitt liv som hund”. Att det alltid finns de som har det värre. Våra vänner som bor inne i Torrevieja, till exempel. Deras grannar är ett gäng säsongsarbetande killar. Som gärna festar loss. Röker gräs och spelar musik nätterna igenom. När de är på plats. Så till den milda grad att våra vänner tvingades byta sovrum, till det i andra änden av huset.

Ja, det är bara att lugna ner sig. I morgon åker våra grannar med sällskap tillbaka till Stockholm. Och vi kan pusta ut!

Vi bilägare

– Han har så pigga ögon.
När barnen var små slukade jag artiklarna i Vi föräldrar. Jag minns speciellt mamman som just varit på BVC med den halvårige sonen och citerade sköterskans kommentar. Alltså den om de pigga ögonen. Hur föräldrar suger i sig komplimanger om sin avkomma. Samtidigt tänkte jag: stackars barn! Och mamma! Fanns det inget annat positivt att säga om det lilla livet?

Ungefär där har vi hamnat igen. Fast ändå inte riktigt. När vi startade bilen på långtidsparkeringen efter tre månaders bortavaro, talade motorn till oss. Inte hörbart, men det stod ”Inspektion inom 23 dagar” på displayen. Meddelandet, med nedräkning, dök upp varje gång vi startade bilen. Då är det bäst att göra Golfen till viljes innan tidsfristen löper ut.

Inspektionen ägde rum för en vecka sedan. Inspektören var så nöjd med allt. Förutom däcken. De började sjunga på sista versen. Okej, de kan funka ett tag till. Kanske till nästa servicetillfälle. Sa han och gav oss ett erbjudande på nya gummiringar. Vi tar det, sa vi. Det handlar ju i alla fall om säkerheten.

– Ska vi ta det på en gång? När ni ändå är här?
Opp, opp, opp. Vi är faktiskt pensionärer. Då kan man inte klara av två saker på en och samma dag. Vi tar det nästa vecka.

I går satt de nya däcken på plats. Balanserade och fina. Verkmästaren var nöjd när vi hämtade bilen. Ja, även däckbytaren själv kom ut från verkstan och log med hela ansiktet.
– A very nice model. Sa verkmästaren. I can’t understand why Volkswagen only made it one year.

Inte vi heller, sa vi. Och sög åt oss berömmet, som om vi på något sätt var ansvariga för modellen. Ja, vår lilla Golf har verkligen pigga ögon. Fortfarande, efter nästan 5000 mil.

¤*@$%*€

Det händer att jag önskar att jag kunde lite mer spanska. Ganska ofta, faktiskt. Speciellt idag. Vi tog oss till stora köpcentret för att handla lite mat. Inte för att vi egentligen behövde. Mat, alltså. Däremot börjar bensinmätaren krypa ner under halv tank och om man handlar för över 30€ på Alcampo får man en rabattcheck på bensin, 0,05€ per liter.

Maken körde in bilen i garaget och ställde sig i en ruta. Alltså han körde igenom en ruta och ställde sig i rutan framför.
– Det där gillar jag inte, sa jag. Om det ställer sig någon bakom oss blir det knepigt att få in varorna i bagageluckan.
– Äsch, jag sitter kvar och håller koll.

När jag kom tillbaka var rutan bakom oss fortfarande tom och jag började plocka ur mina varor. Då backar en kvinna i en bauta-Volvo in i rutan bakom oss och in i min varuvagn, som fastnar i hennes registreringsskylt. Då hon lägger in framåtväxlen, kör och tar med sig min vagn. Då bankar jag på bakrutan, skriker och sliter tillbaka min vagn och fortsätter med urpackningen.

Kvinnan i bilen fortsätter en bit framåt, lägger in växeln i reverse och börjar backa mot mig igen. Det var då topplocket gick. På mig. Och jag sökte efter lämpliga glosor. Helst hade jag velat säga: estás ciega?men jag drog till med: Are you blind, or just stupid? Det var hon inte. Blind alltså men hon hade mörka solglasögon på sig i det underjordiska garaget.

När Volvo-kvinnan klev ur sin bil hävdade hon att det var jag som var estupido, som stod i den ruta hon hade för avsikt att ställa sig i. Enligt hennes logik var hon i sin fulla rätt att köra på mig och min vagn. Jag inkräktade ju på de kvadratmeter hon hade för avsikt att nyttja.

Då drog jag till med: cretino, tonto y estupido, på dig själv och knackade mig menande i tinningen. Maken klev ur bilen och föste med talande gester bort henne.

Ja, jag kanske skulle anmäla mig till kommunens gratiskurs i spanska som börjar i nästa vecka. Men jag misstänker att man inte har oförskämdheter på schemat. I alla fall inte i grundkursen.

Messerschmidt

I P1:s Spanarna krävs det åtminstone tre exempel för att bevisa en spaning. Jag gör ett försök med en introspektiv variant.

Mina barn kallade mig för Fröken Tjatlund efter guvernanten i ”Det blåser på månen”. Hon som, om jag minns rätt, inte kunde räcka över saltet utan att kommentera: ”salt kommer från salare som betyder beströ med salt” eller något i den stilen. Jag antar att det var för att de tyckte att jag ständigt försökte förmedla diverse mer eller mindre väsentliga lärdomar. Och jag kan vara ännu tråkigare än Tjatlund och tillägga: salt var så värdefullt att romerska soldater fick en del av sin lön i form av salt. Därav det engelska ordet ”salary” för lön.

På min sista arbetsplats före pensionen, hände det att jag blev kallad ”Lilla Wikipedia”. Mina närmaste arbetskamrater var som hämtade ur en Bellmanhistoria: en syrian, en tjeck och en nepales. Och det var förmodligen jag som var Bellman. Hur som helst, var det väldigt frestande att lägga ut texten när de undrade över, för mig, självklara företeelser.

Härom dagen la en nyare bekantskap ut foton från en höstpromenad, däribland en bild på ett gäng fjälliga bläcksvampar.
Han: ”jättegod men man får skippa vinet/ölet till maten. Annars otrevligt resultat! 😂😉
Jag: ”jag trodde att det bara gällde den grå varianten”
Han: ”du har säkert rätt!😉 Det brukar du ha, och jag har aldrig provat. ”

Hur ska jag tolka det här? Är jag en mästrande Besserwisser? Mina barns omdöme ursäktar jag med att de saknade erfarenhet och jag kände ett ansvar att ge dem grundläggande information, som skulle hjälpa dem på vägen. Även om jag riskerade att vara låta tråkig som en snusförnuftig guvernant. Fröken Tjatlund kanske är en hederstitel.

Och hur ska jag tolka mina utlandsfödda arbetskamrater? Ja, jag kanske skulle ha hållit en lägre profil, men det ligger liksom inte för mig. När folk undrar något och jag tror mig veta svaret så ligger det nära till hands att jag lägger ut texten. Min Make är inne på linjen att epitetet var ironiskt. Men han är jävig. Eller borde jag skriva jävlig?

Och vad ska jag säga om han med bläcksvamparna? Jag vet inte, för så många gånger har vi inte träffats. Och hur kan han veta om jag har koll på svampar? Det har jag, om jag får säga det själv. Men det ämnet har aldrig tidigare varit på tal oss emellan. Och har jag verkligen uttryckt så tvärsäkert i andra sammanhang.

Ja, det var tre exempel. Det kanske är dags för mig att byta stil. Eller byta umgänge. Båda alternativen är en utmaning så här sent i livet.

Tillbaka

Ja, då är vi här igen, 333 mil söderut. Med våra vaccinintyg och hälsodeklarationer i högsta hugg. Utskrivna på papper. Jag litar inte riktigt på de digitala versionerna. Det har hänt mer än en gång att mobilen dött när man behöver den som bäst.

Att hämta hem vaccinationsbeviset var inga problem. Men hälsodeklarationen var lite knepigare. Den ska man fylla i på nätet för att få en QR-kod, att visa upp i Spanien. På första sidan skulle man fylla i för- och efternamn och passnummer. Lätt kan man tycka. Sen skulle man försäkra på heder och samvete att man var frisk som en nötkärna och inte varit nära någon med covid de senaste 14 dagarna. På sista sidan var det dags att ladda upp filen med vaccinationsintyget. Där tog det stopp.

Hur jag än gjorde fick jag ett felmeddelande. I röd text. På engelska. Det var något med namnet. Va fa, ska filen heta något speciellt? Jag döpte om den flera gånger, men inget hjälpte. Tills jag kollade mina egna namn. På första sidan, den med passuppgifter, hade jag skrivit just de namn som står i passet. Där har man förkortat mitt fjärde förnamn till ”E”, men på intyget hade man skrivit ut hela, det vill säga ”Ericsdotter”.

Där var det lite stresspåslag eftersom deklarationen inte fick var äldre än 48 timmar. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte skulle förvåna mig om vi aldrig behövde visa upp papperna, eftersom vi skulle landa mitt i natten. Men där hade jag fel. Ett tiotal kontrollanter inspekterade allas intyg innan vi släpptes vidare till bagageutlämningen.

Vi hämtade bilen på långtidsparkeringen. Men i nattmörkret körde vi fel. Jag skyller på vägarbeten i kombination med dålig skyltning. Istället för landsväg 332 hamnade vi på motorvägen mot Madrid. Det blev en liten omväg innan vi hamnade rätt, men vi lyckades hålla sams hela vägen. Annars kan felkörningar ge upphov till livliga diskussioner.

Väl hemma i bostaden var vi glada att kylskåpet kunde leverera varsin kall GT att somna på.

Det rullar på

Senaste veckan har varit intensiv. Jag har ätit på restaurang fler gånger än vi gjort på länge. Torsdagen i förra veckan var det kanonväder. Min arbetskamrat och jag lunchade på ett café vid Tyresö slott. Utomhus i sensommarvärmen. Av nostalgiskäl blev det bakad potatis med skagenröra, något som vi ofta åt under de första 10 åren av det här århundradet. Under dryga tre timmar avhandlade vi högt och lågt, ungefär som vi gjorde på luncherna när vi jobbade ihop.

I söndags bjöd barnen oss på lokal. Köttrestaurang. Man kanske borde tala tyst om det i dessa tider. Men det var gott, rikligt och fullspikat. Tydligen hade fler än vi anledning att fira med en pangmiddag. Måndagskvällen tillbringade vi med gamla vänner. Ni vet av den typen som det kan dröja fyra-fem år mellan träffarna och ändå är det som det var igår som vi sågs. Det blev middag på lokala favoritstället, MOAS, ett bättre kebabhak på krypavstånd. Vi har säkert varit där fem-sex gånger under våra tre månader här i Stockholm.

Tisdag var ruhetag. Men på onsdagen dök våra Dalavänner upp. Och då blev det ännu intensivare. Allt mellan himmel och jord avhandlades. Diskussionerna kan bli högljudda, men den här gången hittade vi inte något riktigt bra stridsämne som vi kunde gå igång på. Det är kanske åldern som tar ut sin rätt.

Torsdag förmiddag ägnade herrarna åt att försköna hemmet. Fondtapeten kom på plats med damerna gjorde en liten sightseeingtur med SL. Tunnelbana till Centralen, spårväg city till Djurgården där vi förfasade oss över den betongklossen vid Liljevalchs konsthall. En utbyggnad signerad av Gert Wingårdh. Not so very beautiful, om ni frågar mig.

Färjelinje 80 tog oss tillbaka till Nybroplan. Vi gick till Norrmalms torg, passerade genom Birger Jarlspassagen och strosade Birger Jarlsgatan norrut till Stureplan, där vi tog tvåans buss hem. Jag tror att vi klarade av alla typer av allmänna kommunikationsmedel som Stockholm har att erbjuda på några timmar. Och jag underhöll mitt sällskap med att peka ut alla adresser där vi haft städningar på den tid vi hade städfirma. Jag hoppas att det uppskattades!

Tapetseringen var klar lagom till att vi kom tillbaka. Det blev inga restaurangbesök, däremot hämtmat flera gånger. Och det funkade ganska bra att sitta fyra pers vid vårt lilla köksbord. Men nu har gästerna dragit vidare västerut till Falköping och Göteborg. De höll på att packa ner Makens glasögon bland sina pinaler. Det hade varit katastrof. Däremot misstänker jag att det breda lakanet, som tillhör vår bäddsoffa, är på väg någonstans längs E18. Jag hittar det i alla fall inte.

På tapeten syns en massa kända Stockholmsbyggnader och jag tror att jag har kläm på de flesta. Men inte vad det inramade är för ett hus.

Förslag?

Uppdatering:

Tack för förslaget AW! Jag var också inne på att det var en skola av något slag. Men nu lutar jag åt att det är Nationalmuseum. Eller?

Nedräkning

Igår blev jag av med coronafrisyren. Äntligen! Efter mer än ett och ett halvt år. Frissan försökte övertyga mig om att jag borde ha lite färg i barret, när jag ändå var igång. Fräscha upp de vita och grå stråna. Jag stod emot för jag är väl medveten om konsekvenserna. Efter två-tre veckor behöver man åtgärda utväxten och sen, efter några veckor, är det dags för samma sak igen. Och igen. I evigheters evighet.

Men jag förstår frissorna. De ska ju också leva. Eller kallar man inte kvinnliga frisörer för frissa längre? Många säger frissa om frisyrer nuförtiden. Men i min värld heter de frilla om man vill slanga till det.

Idag har jag tvättstugan. Med stort T. Dels som ett led i att stänga ner vår vistelse här, men också för att fräscha till det inför nästa vecka när vi ska få fondväggen tapetserad. Mattor, täcken, kuddfodral, sittdynor och annat får en sig duvning. Hemmet kommer i ett annat ljus när man ska ha nattgäster. Plötsligt ser man alla smulorna i besticklådan och i kylskåpet uppenbaras smörkladd och annat icke önskvärt på glashyllorna.

Vi var på Ikea i måndags. Igen. Saker här tenderar att få fötter. Eller så har de egentligen aldrig funnits innanför vår ytterdörr. Underlakanet till bäddsoffan har definitivt tagit sig ut genom ytterdörren. Det var mycket bredare än övriga och jag har letat högt och lågt på våra 52 kvadratmeter utan resultat. Huvudkuddarna däremot är jag osäker på om vi haft fler. Men nu är två till införskaffade. Våra gäster ska ju också ha något att vila sig på.

Det har ju stått i bladen att flera butiker har transportproblem, inklusive Ikea. På plats i varuhuset ser man att det är oroväckande tomt i somliga hyllor. De kuddar jag ville köpa har varit slut länge. Samma med Billyhyllan. Jag har varit inne på hemsidan i stort sett varje dag och kollat lagerstatus. Vi vill också uppdatera vårt muggiga badrumsskåp. Jodå, visst kan vi få det skåp vi vill ha. Om vi hämtar ut det på närmaste varuhus. Det där med nära kan ju diskuteras. Hemsidan föreslår Sundsvall, en bit från oss. Typ 38 mil. Så det behovet känns inte så trängande i dagsläget.

Annars har jag lite luncher/middagar att se fram emot. Imorgon ska jag luncha med en gammal arbetskamrat, på söndag bjuder barnen på en försenad bröllopsmiddag med anledning av vår 50-åriga i februari och i nästa vecka har vi bokat en middag med gamla vänner. Efter det kommer våra Dalavänner.

Sen drar vi 333 mil söderut. Där är det fortfarande över 30 grader och prognosen lovar ingen svalka de närmaste veckorna.

Förhalning straffar sig

Nu har vi bokat återresan till Spanien. Och fy vad stressigt allting blev! Alla dessa saker som man borde ha gjort men skjutit framför sig. Som att kontakta Försäkringskassan och Skatteverket, till exempel. Och då möts man av: ”Handläggningstid för att få ett utfärdat intyg av Skatteverket är för närvarande ca 6 veckor och vi hanterar alla ärenden i tur och ordning.” Jaha, då hinns det inte med innan vi åker.

Men i förmiddags fick jag i alla fall en tid hos en hudläkare. Jag har lite konstigheter här och där som jag vill ha identifierade. ”Åldersförändring, åldersförändring, basaliom, åldersförändring, basaliom, baslaiom” lät det när Kristina for över min hud med förstoringsglas.

Åldersförändringarna lämnades därhän, men alla basaliomen fick sig en duvning av fryssprej. Jag hoppas att det räcker. Tidigare har jag tagit bort ett antal kirurgiskt framför allt på ryggen. Jag lever på hoppet att Cancerfonden har rätt när de skriver: ”Eftersom basalcellscancer nästan aldrig ger metastaser kan praktiskt taget alla patienter botas.” Och att jag ingår i kategorin ” praktiskt taget alla ”.

Nu börjar jag fundera över den där Rune i Västerås, som jag skrev om i förra inlägget. Varför i hela världen är han så intresserad av min biologiske far? Jag föreställer mig att en släktforskare framför allt vill få fram fakta om sin egen släkt. Inte andras. Är hans egen släkt alldeles för slätstruken och tråkig? Bara generation efter generation av skogsbönder i Värmlands tassemarker. Lite creepy känns det.

I morgon blir det nya duster med Skatteverket och endera dagen bokar jag tid hos frissan. Det var över halvannat år sedan sist. Stressigt värre för en pensionär!

I snigelposten

Det låg ett brev i postboxen. Adresserat till mig! Personligen. Och som inte var reklam. Brevet var från Rune i Västerås. En äldre man intresserad av släktforskning. Nej, vi är inte släkt. Men hans farmor hade haft fosterbarn på gården hemma i Värmland. Min far hade tillbringat några år hos henne under sin barndom och Rune ville gärna veta hur fadern hade haft det. Speciellt under de sista levnadsåren.

Ja, hur svarar man på det? När man inte har en susning. Inte i stort sett mer än det man kan googla sig till. Och det har Rune säkert redan gjort. Så jag skrev så här:

Hej Rune!
Jo, jag är dotter till Henrik Holland. Min helsyster, Monica Holland, dog i maj i år och hon gjorde lite efterforskningar på Henrik i samband med att vår mor dog 2006. Han hade flera syskon som också blev utplacerade hos olika fosterfamiljer i Värmland.

Enligt min mamma var Henriks uppväxt mycket problematiskt, med kriminella föräldrar. Mamma och Henrik träffades 1948 när mamma redan var gravid med min äldre bror. Han heter Holland i efternamn, men Henrik är alltså inte hans far. Mamma och Henrik gifte sig 1949 och Monica föddes 1950. Två år senare föddes jag.
Varför våra föräldrar skilde sig ett par år senare fick vi aldrig riktigt kläm på. Mamma var förtegen när saken kom på tal och vi hade ingen kontakt med Henrik.

Min mamma gifte om sig 1957 och då kom den nye maken och Henrik överens om att han skulle slippa betala underhåll för oss om han avstod från umgänge. Enda gången jag träffade honom efter skilsmässan var 1964 när min äldre syster konfirmerades. Då var mamma frånskild igen.

Henrik hade precis blivit diagnostiserad med diabetes och varnade oss för det låg i släkten. Någon gång under början av 1970-talet vet jag att min syster sökte upp honom när han deltog i ett veteranbilsrally här i Stockholm, men hon uppfattade det som att han inte var intresserad av vidare kontakt.

Under flera år arbetade Henrik på ett verkstadsföretag i Nacka. Man kan se hans namn i platsannonser: ”för vidare info kontakta ingenjör …” och efter det var han vd på ett mindre verkstadsföretag.

Som du skriver hade han en gedigen vapensamling. Han var intresserad av skytte och tävlade en del. Förutom det åkte han på storviltjakt. När han dog hade han bokat en björnjakt i Kanada.

Han dog 1981, som sagt ganska ung. Hans hälsa var inte den bästa, med diabetes och diverse cirkulationsproblem. Kvinnan han bodde ihop med när han dog, var sjuksköterska och de hade träffats när Henrik låg inne på sjukhus för lungproblem på den avdelning hon arbetade.

Henrik dog av hjärtinfarkt när han körde bil. Som tur var hade det snöat så han höll låg hastighet och hans sambo kunde styra bilen in i en snödriva och dra åt handbromsen.

Vi träffade hans sambo och hennes son Urban, ett par gånger, dels i Värmland där de bodde och dels i Stockholm. Jag var aldrig med på begravningen eftersom jag hade tre småbarn på den tiden och mina känslomässiga band till Henrik inte var särskilt starka.

Med vänlig hälsning

Så skrev jag och Rune blev tydligen lite tagen av min öppenhjärtighet. Han skulle återkomma när han hämtat sig.

Och jag tänker ibland att om jag skulle höra eller läsa om mig själv och min barndom så skulle jag kanske tänka: stackars människa! En sån rörig uppväxt.

Men då tänker jag på Lajka. Eller ännu hellre min mamma. Där ligger man verkligen i lä.

Klämkäck

Om man ska tro på Hollywood så skulle jag aldrig ha platsat som advokat. Inte bara för att jag saknar rätt utbildning. Det går ju alltid att reparera. Nej, det hänger mer på klädstilen. Fy för att stolpa runt i högklackat hela dagarna. Det var länge sedan jag klarade det på en fest ens. Och korta, snäva kjolar till korta snäva kavajer passar varken min kropp eller knopp.

Nej, ballerinaskor tillsammans med rymlig kjol och kofta, är mer min melodi. Och strängare klädkod än så har det inte varit på mina arbetsplatser. När jag jobbade hade koftorna knappar framtill, men i min tillbakalutade pensionärstillvaro har flera av koftorna dragkedja. Och huva. Själva huvan är inte viktig eller nödvändig i sammanhanget, den brukar ingå ändå. Men det är sällan jag har den på huvudet.

På en butik i Skrapan hittade jag tröjor i min kaliber. Med dragkedja och huva. Jag tog en grå och en svart huvtröja med mig till kassan. Om det hade funnits en olivgrön i min storlek, hade det blivit tre.

– Mysdax, ser jag, sa expediten Som tydligen ville göra jobbet lite roligare.

Konstig kommentar, tänkte jag. Speciellt som jag kom dit i en snarlik tröja. Min alldeles vanliga mundering.

– Vill du ha en kasse?
– Nej tack, jag har en med mig, sa jag och slet upp en prydligt hopvikt Hemköpskasse ur ytterfacket på handväskan.

– Åh, en ordentligt människa, ser jag.
– Njae, snarare ekonomisk.
– Är inte det samma sak?

Okej då. Jag är väl ganska ordentlig. I handväskans ytterfack har jag alltid två plastkassar att ta till vid inköp. Det sparar både plast och pengar.

Hjärndöda lockrop

  1. Ät det du tycker om
  2. Laga maten från grunden
  3. Fortsatte att äta allt, gick ändå ner
  4. Promenera dig smal
  5. Gick ner i vikt utan träning
  6. Jag har inte gjort några uppoffringar

Det kryllar av dem, tydligen. Folk som går ner i vikt plättlätt, enligt Aftonbladet. Jag tror inte på någondera rubrik. Alltså att man går ner i vikt om man tillämpar dem. Inte ens om man gör alltihopa. Jag är själv ett lysande exempel på motsatsen. Varenda punkt har jag praktiserat utan att gå ner ett enda hekto.

Jag äter till exempel det jag tycker om. Varför skulle jag inte göra det? Om argumentet i stället hade varit: ät det du inte gillar, hade jag kanske tappat lite. Ta nummer två: laga maten från grunden. Det gör jag nio gånger av tio. Inte har det hjälpt. Och jag äter allt. Nja, kanske inte surströmming. Det finns gränser.

Och att promenader skulle göra skillnad är rena idiotin. Under massor av år gick jag till och från jobbet. Det blev mellan 15.000 och 30.000 steg om dagen. Vad fick jag ut av det? Billiga arbetsresor. Nu har det blivit mindre av promenader och mer av ”utan träning”. Nada har hänt på viktfronten.

Till den som går ner i vikt utan några uppoffringar har jag bara en fråga: Varför blev du då fet, in the first place?

Det absolut sämsta motivationen i Aftonbladet är: ”Nu orkar jag leka med barnen”. Men hallå! Det är ju aptråkigt att leka med barn. Barnlek gör sig bäst när barnen själva håller på. Blanda inte in mig, för då tappar jag sugen direkt.

Nej, det är bara att bita i det sura äpplet! Ska man bli fin får man lida pin. Det är försakelse och umbäranden som gäller om det ska hända något. Och det är världen redan full av, så varför utsätta sig frivilligt för dylikt?

Kräsen

Mitt läsande går i vågor. Och då talar jag om genre, för läser gör jag hela tiden. Gärna självbiografiska berättelser, deckare, fackböcker eller romaner. Och numera är det e-böcker som gäller. Utanför Sveriges gränser lyser pocketböcker på mitt modersmål med sin frånvaro. Det mesta lånar jag på bibblan. Till nöds laddar jag ner från bokus. Om det är något speciellt jag vill ha. Bibblans utbud kan ha några år på nacken.

Stockholms stadsbibliotek har tips och topplistor i olika kategorier. Jag brukar ögna igenom dem. Men mycket, som finns med, har jag redan läst. Eller så vill jag inte läsa det som andra gillar. Speciellt när det gäller kategorin populära romaner. Just nu är den listan fullsmockad med Lucinda Rileys femtielva syster-böcker. Inte min tekopp, precis.

För några månader sedan lånade jag Fjärilsrummet ”en underbar familjesaga, med dramatiska hemligheter” enligt förlaget. Man vill ju gärna hänga med. Men det var det tramsigaste jag läst på länge. Efter 50 sidor gav jag upp. Nä, då klämmer jag hellre en deckare. jag hade betydligt större utbyte av AJ Finns Kvinnan i fönstret. Med en halvfnoskig huvudperson som levde i en fantasivärld och hinkade i sig Merlot hela dagarna, som självmedicinering.

Men nu har jag hittat en författare som passar mig utmärkt: Elizabeth Strout. Jag har precis läst klart Olive Kitteridge, och nu har jag laddat ner två böcker till av henne. Det ska bli en njutning att läsa dem.

Hemarbete

En granne till oss när vi bodde i Solberga, det vill säga för sådär trettio fyrtio år sedan, ägnade mycket tid åt ommöblering. Så mycket att något av det första dottern sa var: Ska vi möbbla om? Sån är inte jag. I regel ger det sig på en gång var möblerna ska stå och sen står de där vi ställt dem, tills det är dags att flytta.

Men det är lite annorlunda när man flyttar från stort till mindre. Då är risken stor att man får med sig mer än man egentligen behöver. Igår åkte en bokhyllesektion till ner i grovsoporna. Eller kretsloppsrummet, som det numera står på dörren. Men mig lurar de inte. Rummet är så litet att det enda som sorteras är glas, tidningar och elektronik. Resten hamnar i ett kärl med rubriken Blandat.

Och nu har även jag möbblat om. Skrivbordet är flyttat till det tomrum som uppstod när vi slängde bokhyllorna och byrån hamnade på skrivbordet gamla plats. Vardagsrummet börjar se riktigt spatiöst ut. Nu inväntar vi bara att den smalaste Billyhyllan ska finnas i lager på Ikea i vår närhet. Den kostar nästan ingenting, men att få hem den kostar mer än dubbelt så mycket som själva möbeln. Och då lämnas varorna på trottoaren utanför. Så ännu en gentjänst kommer att krävas framöver.

Om en månad ska nog både ommöblering och tapetsering vara avslutad. Våra vänner från Göteborg har lovat att titta förbi oss i mitten av september.