Hemom

Vi bor i en liten by vid havet. Som utvecklat sig från en försvarsanordning mot piratangrepp på 1500-talet, till en fiskeby och sen 40 år tillbaka började byn anta karaktären av sommarstugeområde för folk i inlandet.

Drygt 2000 människor är skrivna i samhället, men under sommarmånaderna kryllar det av folk. Mest spanjorer, men det blir fler och fler från Europas alla hörn.

Vår by tillhör en stad, Pilar de la Horadada, några kilometer inåt landet. Alltså den stad som skulle hållas fri från pirater och där bor det numera tio gånger så många människor som här.

I vår by finns det här och där tomter som inte är bebyggda. Samlingsplatser för skräp, ogräs och marklöpare. Det går lätt att skilja ut om tomten i fråga är privatägd eller ägs av kommunen.

Näst-nästa kvarter norrut ägs av kommunen. Det vittnar omgivande trottoar om. Den är plattsatt. Privatägda tomters trottoarer blir inte åtgärdade förrän kvarteret är bebyggt. Varje sommar kommer ett litet mini-tivoli dit och sätter upp några patetiska åkattraktioner på den dammiga marken.

På en annan av kommunens tomter, några hundratal meter härifrån, händer det grejer. För några veckor sedan kom det dit män och hade med sig byggbodar, staket och grävmaskiner. Tomten rutades upp och lantmätare stod och kliade sig i huvudet. Och på andra håriga ställen. Som spanjorer gärna gör utan minsta blygsel.

Eftersom man kanske skulle kunna säga att vi är något undersysselsatta har vi följt utvecklingen med spänning. Två byggkranar är under montering och igår kom stora skyltar upp: Man ska bygga en högstadieskola.

Jag antar att eleverna ska komma från själva stan. Här i byn kan knappast elevunderlaget räcka till. Och jag vet inte vad folk med sommarstugor/andra hem i omgivande kvarter tycker om utvecklingen men vi kunde konstatera att det fanns skyltar med ”Se vende” på flera av de angränsande radhusen.

Så dra öronen åt dig om trottoaren på ödetomten är stenlagd: Man vet aldrig vad det blir av den.

Konserverad gröt

Ibland är jag pinsamt lättledd. Jag gillar att hasa runt i ett par Birkenstocktofflor. Även inomhus. Mest för att vi har stengolv och jag är smulallergiker. Minsta korn är irriterande. Och är det inte över 27 grader känns golvet kallt. För åtminstone halvannat år sedan köpte jag ett par nya exemplar på nätet, likadana som de gamla. Och för några månader sedan började de nya kännas gamla.

När jag tog fram de äldsta paret såg det fräschare ut än de nyare så jag tog dem till nåder igen. Men nu är båda lika lika nötta. Efter en lång nätodyssé kan jag konstatera att just min modell inte står att finna i min storlek och skobredd. Kanske är det fel säsong eller så är det bara jag som gillar den varianten.

Hur som helst: har man googlat på något får man tusen igen. Det har bara ramlat in spansk skoreklam på min Facebook-sida. Efter ett par dagars bombardemang dök det upp en sko som föll mig på läppen. Men jag är inte den som vågar beställa skor bara så där. Fötter är känsliga kroppsdelar.

Men det visade sig att skofirman i fråga har kontor med tillhörande butik bara en knapp timmes bilresa från oss . Allt enligt nätet. Ja, vad gör man när det ändå regnar? Tar en provtur norrut. Beväpnad med egna provstrumpor.

Vi hittade till adressen på första försöket. Men det var på håret. Batteriet på mobilen höll på att ge upp. Gps:en suger. Den lilla butiken var öppen och tjejen pratade engelska. Varken hon eller visste vad skohorn heter på engelska. Men det löste sig med lite gester.

Eftersom temperaturen nästan krupit ner under 20 grader tycker spanjorer att det är vinter. ”Ska det inte vara ett par kängor?” undrade inte expediten. Nej, kängor heter botines. Men det känns som att skjuta över målet.

Men det blev ett par lågskor. Och för att citera en granne: ”Det var inte billigt men det var det värt”. Hoppas jag.

Trixande tretal

Ett problem kommer sällan ensamt. I regel kommer de tre och tre. Först ut var det Makens laptop som gick i bitar. Och han blev inte minsta ledsen för det. Köpa nytt är alltid roligt. Tycker han. Okej, det kan jag också tycka. Men inte alltid. Speciellt när det gäller saker som vi redan har. Den typen av utgifter kan till och med gräma mig.

Men, men. Nu blev det en ny dator, med allt vad det innebär. Det tog nästan tre veckor innan han hade boat in sig den och alla program och lösenord var på plats.

Sen var det vindrutetorkaren på bilen. På vår bil finns det tre: en för bakrutan och två för framrutan. Och de på framrutan är inte likadana sinsemellan. En har ett kort torkarblad och den andra ett som är nästan dubbelt så långt. Det var framrutans långa som pajat. Det som sköter renhållningen på förarsidan.

Var hittar man en nya torkarblad i Spanien? Och vad heter vindrutetorkare om man behöver fråga sig fram? Man hittar dem inte på Volkswagen i Torrevieja i alla fall. Där lagar man och servar. Det enda som verkar säljas är nya bilar.

Google översätt säger att vindrutetorkare heter limpiaparabrisas. Man verkar gilla förleden limpia. När man ska städa använder man som regel limpiador. Jag gillar de som luktar lite citron. Vid fiskdisken undrar expediten om jag vill att fisken ska städas. Ja, tack säger jag. Men filea gör jag helst själv. Efter att ha tackat ja en gång och laxen blev snarare massakrerad än filead.

Svaret på frågan var man hittar torkare? På stormarknader. Spanska stormarknader är oftast av franskt ursprung och där finns det i regel en hel avdelning med biltillbehör. På vår närmaste hängde ett helt koppel i olika modeller och längder snyggt och prydligt på rad.

Där uppstod problem nummer två: hur långt är vårt längsta torkarblad? På varje förpackning stod det dessutom till vilka bilmodeller bladet skulle passa. Vi köpte vår Golf i Sverige och där heter modellen ”Sport”. I andra länder kallas den ”Plus”. Svenskar uppfattar ordet ”plus” som något för pensionärer.

Maken hittade ett som var 70 cm som skulle passa till Golf Plus. ”Men kan vi inte kolla om bladet är så långt, först? Det är så jobbigt att byta. Plus att ett byte ger en onödig valutaförlust.”

Vi köpte torkarbladet och Maken var nästan triumfatorisk när det passade precis. Och det städade framrutan så den blev alldeles ren och blank igen.

Nu till problem nummer tre: Mobiltelefonen. Alltså Makens. Plötsligt laddade batteriet ur på tre röda sekunder. Så länge telefonen satt i laddaren indikerade den 100% laddning. Tog man ur sladden gick luften ur batteriet på direkten.

Maken gnuggade händerna och såg en sprillans ny mobil framför sig. Tills han erinrade sig allt mickel innan datorn funkade till 100 %. Och jag frågade mig ängsligt hur man fixar ett mobilt bankID på en ny apparat. 333 mil från närmsta bankkontor.

”Kan vi inte kolla om det räcker med ett nytt batteri?” tyckte jag. Men var hittar man ett batteri. Och vad heter batteri på spanska? Kan man fixa bytet själv?

Vad batteri heter var inte så knepigt. Det heter batería. Och ja, man kan byta själv enligt diverse Youtube-inlägg. Om man har specialverktyg. Och inte är så darrhänt.

I Stockholm behöver man inte gå många hundra meter innan man stöter på ett hål i väggen där man byter både det ena och det andra på mobiler, datorer och plattor. Men hur är det här? Vi har gått många tusen meter utan att stöta på någon verkstad av den typen.

Men visst finns de. Inte alls lika frekvent som hemmavid. Vad vore dagens expat utan internet? Vi konsulterade ett googlat hål-i-väggen några kilometer härifrån. Två engelska killar åtog sig bytet. På 11 minuter och för 40€ blev Makens telefon som ny.

Nu inväntar vi bara nästa utmaning.

Bättre sänt än aldrig

Dear Customer
We have good news!
The product you have enquired about: LANEBERG Extendable table is now in stock at Murcia.

Det var på tiden att vi fick veta det vi redan visste. Och jag kan meddela Ikea att bordet är inköpt, uppburet och monterat. För tre veckor sedan!

Och vad hände med det gamla bordet? Ja, det var inte trasigt eller så. Bara lite skabbigt. Plus att benen var lite i vägen till vardags eftersom de inte satt i de fyra hörnen när skivan var utdragen. Så vi gjorde som man brukar här: bar bort bordet och ställde det bredvid närmaste sopkärl. Sen tog vi en promenad och innan vi var tillbaka hade någon hämtat bordet.

Folk är som flugor runt sopstationerna. De flesta cirkulerar runt på cykel och lastar bra-att-ha-saker på korgar fram och bak. Rekordet innehas nog av vår expressomaskin. Det tog inte många minuter innan den försvann när vi lämpat av den. Så återbruk fungerar i praktiken.

I förrgår bad jag Ikea meddela mig när en gryta åter igen är i lager i Murcia. Idag ser jag att den är tillbaka ”in stock”. Det ska bli intressant när jag får veta det.

Get luktar dret

En gång, när vi promenerade i den torrlagda flodfåran mellan kusten och vår huvudort, slog en märklig lukt emot oss. Jag säger lukt och inte doft, för det luktade både konstigt och illa. Vi tog oss uppför flodbanken och kikade ut över fältet som bredde ut sig norrut. Jodå, där rörde sig hundrtals getter lite lojt i värmen.

Vi ser honom då och då, herden med sina getter och två vallhundar. De förflyttar sig mellan de åkrar som för tillfället inte är upptagna av odlad gröda. Ibland passerar de landsvägen och bilarna får vackert lämna förtur. Det hela känns som en genuin bild i landskapet.

Maken och jag är lite oense om skocken innehåller getter eller får. Jag tror att det handlar om det förra, så lite ull som de verkar ha. Eller så är de alltid väldigt välklippta.

Ibland, när vinden ligger på från väster, känns lukten ända hit. Det har hänt att jag vaknat och undrat över andedräkten på mitt sovsällskap innan jag fattat att stanken kommer utifrån.

Igår kväll kände jag lukten redan när vi satt i soffan och tittade på en tramsig Netflix-film. Och hela natten låg vinden på från fel håll. En glad sak i sammanhanget är att jag kan konstatera att jag ännu inte drabbats av Corona, eftersom luktsinnet helt klart fungerar som det ska.

På morgonen vände vinden till sitt vanliga NNO. Och jag kan djupandas igen.

Allt är relativt

Ja, hösten är här. Åtminstone på natten. Det känns lite väl kallt med bara ett påslakan när temperaturen kryper ner till 16. Jag vaknade till ett par gånger i natt av att jag småfrös, så imorse åkte täckena fram.

Apropå temperatur införskaffade vi en pryl, som vi inte ägt på år och dar. Den vi hade en gång i tiden gjorde vi oss av med för en massa år sen. Den användes på barnen. Mest för att ha några siffror att komma med när man kontaktade sjukvården. Apoteket fick ta hand om den, eftersom det var en kvicksilvertermometer.

Vi köpte alltså en sprillans febertermometer. Vi stod och velade mellan två olika typer: en pistolliknande historia som mätte på avstånd, med IR-teknik, och en annan som man tog i örat.

”Vi tar den med pipen i örat” sa jag. Och givetvis trodde Maken att det var priset som var motivet. Alltså den som jobbade på avstånd var en hundring dyrare. Men jag föll för texten på förpackningen: ”Die Nr 1 die von Ärzten empfohlen werden”. Vem kan ifrågasätta tyska läkare?

När vi kom hem kollade jag tester på nätet och kände mig triumfatorisk, när mitt val dessutom visade sig vara bäst i test.

Den nya är en modernare variant än vår från 1970-talet. Man tar tempen i örat och inte i rumpan. Det går sekundsnabbt och man behöver inte vaselin heller.

Första dagarn tog vi tempen morgon, middag och kväll. I samband med det upptäckte jag något som störde min självbild. Tidigare har jag hävdat att myggorna föredrar Maken framför mig eftersom han är varmblodigare än jag. För så var det förr. Och jag kan fortfarande inte sitta för nära honom. Han känns som rena kaminen.

Men jag fick tji. Varje gång vi testade, hade han en kroppstemperatur som var en grad lägre än min. Jag hade stadigt 37,4, trots att jag alltid trott mig ha 36. Men å andra sidan hade jag en gång i tiden extremt lågt blodtryck. Och 39 i skor. Något som inte alls stämmer längre.

Ja, det är nog bara yttertemperaturen som går nedåt numera. Endera dan åker nog också gasolkaminen fram igen. Samt strumpbyxor och tjockkofta.

Till förvillelse

Dagens spaning: Varför liknar alla deckare varandra. Den brottslighet som beskrivs ser likadan ut i böcker skrivna under samma period. Just nu verkar trafficking vara på modet. Gärna med tillhörande mord och narkotikabrott.

Ett tag var det incest som gällde. Kvinnor som hämnades övergrepp i barndomen. Sen kom en radda med böcker där mobboffer tog till handgripligheter många år efter avslutad skolgång.

Både Maken och jag har hamnat i varsin och olika böcker om unga tjejer som rövas bort av grymma grabbar från Balkan. Jag vet inte om jag pallar med mer än 50 sidor av elände.

Nä, det är nog dags att låna något i en helt annan genre.

Förvirrad

Jag följer flera konton på Instagram. De flesta är vänner i verkliga livet. Andra är bekanta i samma utrymme. Och somliga följer jag för att de gör roliga eller intressant inlägg.

En av kategorin bekanta i verkliga livet jobbar med heminredning. Vi kan kalla henne Anna. Jag skulle inte kalla stilen för min egen. Resultatet är mer likt homestyling för lägenhetsförsäljning.

En av de roliga kontona är hemnetknarkarna. Ofta med bilder som gör att man undrar om det verkligen är möjligt att folk har det som de har det. Andra gånger fattar man inte på direkten vad det är som är så kul med bilden. Inte förrän man läst bildtexten.

De här båda kontona kan göra mig konfys. Om jag inte läser vem som lagt ut bilden händer det att jag börjar leta efter något skojigt i Annas foton. Kan det finns någon carpe diem-plattityd någonstans? Eller en spegling, som man inte lägger märke till på direkten?

Stackars Anna. Att jag förväxlar henne med hemnetknarkarna. Här är en kombobild från båda kontona. Anna bidrar med matplatsen.

Höstdagjämning

Idag går solen upp kl 7:52 och ner 19:58 där vi bor. Jämnare än så blir det inte mellan dag och natt. Fast någon större höstkänning har det inte blivit ännu. Temperaturen är runt 28 dagtid och 21-22 på natten.

Men växterna känner av att solen står lägre. Vi får jaga våra vissnade blad från vinrankorna, som blåser ut över poolområdet. Även om de flesta i kvarteret givit sig av härifrån vill vi inte att de kvarvarande ska irritera sig på oss och vår skräpande rabatt.

Härom dagen slängde vi våra balkongblommor. Bara två stickiga kaktusar står kvar. Vi kanske borde satsa på suckulenter istället för blommande växter. Med tanke på färgen på fingrarna och våra minst sagt oregelbundna vattningsvanor.

Eftersom solen går upp sent gör vi det också. Det har medfört att vi numera har andra mattider än när vi jobbade. Det blir en frukost-lunch-kombo vid 10-11 och middag vid åttatiden.

Och det här med matpreferenser är en källa till oro. Jag gillar kyckling och skulle kunna äta det jämt. Det gör inte Maken. Han ogillar kyckling och gillar köttfärs, som han skulle kunna äta det varje dag. Helst i hop med pasta, olivolja och vitlök. Mycket vitlök. Om det inte vankas entrecote förstås.

Jag har ett visst övertag i matfrågan eftersom det är jag som sköter själva lagningen. Ibland blir det en kompromiss: han får sin köttfärs och jag äter kyckling.

Den spanska köttfärsen är inte som andra. Den innehåller också annat än rent nötkött. Som majs- och ärtmjöl, soja, socker, lök och kryddor. Kötthalten är visserligen 90-95% men de övriga ingredienser gör att konsistensen blir lite väl ”smetig” för min smak.

Jag brukar titta på matlagningsfilmer på Facebooks Watch för att få lite inspiration. Men jag vet inte om jag har hamnat i en trång åsiktskorridor. I de flesta recept kröner man maten med en massa riven ost och sen gratineras det hela. Jag har börjat tröttna på alla bilder där osten trådar sig när man skär upp anrättningarna.

Strax efter solnedgången klockan åtta i kväll serveras därför en asiatisk köttgryta med kokosmjölk, garanterat ostfri. Med fläskkött, färdigtärnat. Och då står det cerdo a tacos på etiketten i köttdisken. Det återstår att se om det faller på läpparna. Griskött är inte så populärt.

Dags igen

Ikea har en tjänst, som jag inte kände till. Nämligen att man kan lägga in en bevakning, så att deras kundtjänst skickar ett mejl när en pryl man vill ha, har kommit in i lager i själva butiken. Jag anmälde mitt intresse på köksbordet Laneberg, som varit slut i Murciabutiken och har väntat spänt på att det skulle plinga till i inboxen. Trots det har jag gått in varje dag och kollat läget. Imorse stod det på nätet att bordet fanns tillgängligt igen. Men ännu har det inte hörts något pling.

Jag har fyllt i en lista med bra-att-ha-saker som borde införskaffas när vi ändå tog oss sex mil inåt landet. Det mesta fanns. Det enda som saknades var en sil i önskad storlek och tyger på meter. Tygavdelningen i Murcia är ett riktigt skämt. Knappt ett dussin tyger att välja mellan. Så det blir inget lapptäcke.

Jag gjorde en lov i butiken med svenska matspecialiteter och rykte åt mig en förpackning med rökt lax där priset var nedsatt med 30%. För att inte kassörskan skulle missa rabatten la jag laxen på kassabandet så att den illgröna rabattlappen skulle synas ordentligt.

Men såg hon lappen? Njet. Min vana trogen kollade jag kvittot och där syntes bara fullpriset. Hallå, fröken! Här blev det fel. Nej då, laxen kostar så mycket. Ja, jag vet. Men var finns avdraget? Då blev det väldigt krångligt. En tjej från kassaledningen tillkallades. Hon sa att jag måste gå till återköp. Pengarna för fullt pris  skulle sättas tillbaka på kortet och laxen inhandlas på nytt till det rabatterade priset.

En sån hantering gör att jag förlorar pengar på affären. Kassaledningstjejen trodde att jag var dum ihuvudet och gjorde sitt bästa för att förklara för mig att det skulle jämna ut sig. Pengarna backades och jag fick laxen med rabatt, typ.

Och jag i min tur försökte förklara att mitt kort var svenskt och att när jag köpte för 14,50 kostade det mig mer än den summa som sattes tillbaka när köpet backades. Skillnaden brukar vara runt 50 öre per euro. Tillräckligt för att vara irriterande. Plus den tid som förslösades under hanteringen.

Nåja, vi har ett nytt köksbord. Som ligger kvar i bilen än så länge. En tur till Ikea tär på krafterna. Och innan vi kan bära upp de två platta paketen måste det gamla bordet väck. Det tar vi en annan dag.

 

Inte al[l]s roligt

Jag har kontakt med en del gamla arbetskamrater och igår pratade jag med en av dem på telefon. Hon har också gått i pension. I förtid. För sju år sedan sa hon upp sig från vår dåvarande gemensamma arbetsplats. Hon gillade helt enkelt inte den nya företagsledningen som tillsattes efter ett uppköp. Hon fick ett nytt jobb, som funkade sådär i början. Men urartade så småningom. Därav pensionering.

Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube. Utan den information min gamla arbetskamrat hade om min före detta kollega Åke.  Han är tre år yngre än jag och jag har faktiskt undrat om han tänkt dra sig tillbaka från arbetslivet. Det har han, men inte för att han uppnått 65 års ålder.

Åke blev ombedd att fortsätta jobbet på halvtid. Och sa ja till det. Kanske för att frun är sju år yngre. Vad vet jag. Men sent i höstas började Åke må dåligt. Han började sluddra och hade svårt att göra sig förstådd. Sen kom Coronan och läkarna blev upptagna med annat så diagnosen drog ut på tiden.

Jag har svårt att föreställa mig ett hemskare besked. En neurologisk sjukdom som gör att dina muskler fungerar sämre och sämre och till slut kvävs du. Processen brukar ta två till fyra år. Och det finns inget botemedel.

Och jag som har gnällt på Åke. Till och med här på bloggen. Hur han alltid fick sin vilja igenom när det gällde semestrar. Och att alla på företaget tassade på tårna för att hålla honom på gott humör. Inklusive jag själv.

Vi jobbade ihop i 15 år. Satt i rummen bredvid varandra och hade ungefär samma arbetsuppgifter. Men vi var knappast några besläktade själar. Han gillade sport. Framför allt fotboll och i synnerhet Hammarby. På vintern var det utförsåkning som gällde. Julledighet, sportlov och påsk tillbringades i stugan i Härjedalen. Och Vättern rundades i början av juni.

Nu blir det inget av med det. Nej, man har ingen aning om vad morgondagen kan föra med sig.

Glädjedödare

Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt Dagens nyheters korsord under årens lopp. Men det är åtskilliga. Mestadels på datorn. När jag varit klar har jag klickat på knappen ”Skicka in lösningen”. Inte för att själva tävlandet varit så viktigt för mig. Trots att jag vunnit flera gånger. Snarare att jag har varit nöjd över att alla rutorna blivit ifyllda.

Men sen några veckor tillbaka är det slut med det nöjet. DN vill inte längre ha in några lösningar, varken elektroniskt eller på papper. Och motiverar det hela med att det kostar för mycket. Okej, jag förstår att det kostar en del att rätta papperslösningar, men knappast en digital version.

Att man tagit bor vinsterna gör inte så mycket. Presentkort på 200 kr kan man både ha och mista. Men att man ersatt Skicka-in-knappen med en facit-knapp förtar hela utmaningen. Speciellt som lösningen är tillgänglig på direkten. Alltså innan man själv skrivit in en enda bokstav.

Konsekvensen är att jag inte känt mig motiverad att avsluta ett enda korsord efter ändringen. Man kunde väl avvakta en vecka med att göra facit-knappen tillgänglig till exempel.

Och hur mycket kan det kosta att köra insända elektroniska korsordslösningar i ett dataprogram för att sortera ut vinnare? När man redan har ett digitalt facit? Undrar jag.

Men det hela kanske handlar om vilka läsare tidningen är intresserad av att lägga pengarna på. Vi som gillar korsord (läs: äldre med framtiden bakom sig) är antaligen inte målgruppen.

 

Intryck

Om nu munskydd vore så effektiva som en del vill göra gällande, varför leder Spanien i så fall Coronaligan i Europa? Trots att munskydden varit obligatoriska på allmän plats i flera veckor. Oavsett om det finns folk i närheten eller inte. Och har de i Sverige som propagerar för användandet, verkligen prövat att ha ett munskydd i nyllet när de är ute och rör på sig?

Sanningen är att man drar sig för att gå ut. En promenad när det är runt 30 blir bara en bestraffning. Glasögonen immar igen och svetten rinner bakom masken. Vad betyder det för folkhälsan?

Nä, om vi vill ha intryck utifrån tar vi en tur med bilen. Vår lilla Golf har ett rikt inre liv och kommer med synpunkter lite då och då. Ibland är det bara ett förslag. Typ, stäng fönstren för att spara på bränsle. Eller att det verkar som lufttrycket i något av däcken inte är korrekt. Senaste veckorna har den tjafsat om oljebyte och lite allmän omvårdnad.

Volkswagen har en verkstad inne i Torrevieja, som har hjälpt oss tidigare. Igår tog Maken bilen dit. Även det ett ställe med tysk-spansk byråkrati. Innan processen var klar krävdes det underskrifter på åtta olika dokument. Alla i två exemplar. Men som tack ingick biltvätt.

Nu över till annan teknik. Att titta på tv här är en utmaning när man inte behärskar spanska. Svtplay använder vi flitigt. Och vi har en generös son som delar med sig av sina HBO- och Netflixabonnemang. Men de känner av vilken ip-adress man kopplar upp sig ifrån och vi som har en spansk adress får inte se allt på svt. Nästan ingenting, typ. Eller så får vi inte svenska undertexter. Möjligen rumänska.

Lösningen heter VPN. Enkelt uttryckt: man kopplar upp sig mot en server i Sverige, som i sin tur kopplar upp en mot den streamingtjänst man vill åt. Har funkat bra hittills. Speciellt sen vi bytte router till en som kan köra vpn-tjänsten direkt så att hela nätverket blir ”svenskt”.

Kruxet är bara att vissa sajter kan känna av att man inte riktigt är den man utger sig för att vara. Som tv4play till exempel. Sfanytime vill inte heller vara med. Eller SAS hemsida. Så det finns en viss oro att vi blir nedsläckta på andra ställen vad det lider.

Medan Maken väntade på att bilen skulle bli klar på verkstaden, ägnade jag mig åt att komma underfund med hur vi skulle kunna köra Windowsprogrammet Film&TV så att filmerna visas på vår platt-tv. Det går inte på min ålderstigna dator, som saknar en viktig komponent. Men den nya, två dagar gamla, borde vara med på noterna.

Hur jag än gjorde fick jag inte upp valet att sända filmvisningen till tv:n. Jag konsulterade både google och youtube. Det fanns hur många råd och dåd som helst. En massa indier förklarade på broken english hur man skulle göra. Och det var precis så som jag redan hade testat femtielva gånger.

Efter ett par timmar insåg jag att jag hade missat det mest grundläggande. Så är det ofta. Man är dummare än folk och man själv tror. Ingen ifrågasatte om man verkligen hade klarat av steg ett i processen.

Den nya datorn hittade helt enkelt inte vår tv-skärm på nätverket. Jag hade nämligen inte lagt till den enheten i Kontrollpanelen. Och när jag gjort det och datorn och tv:n hälsat på varandra gick det hur bra som helst.

Nada mañana-mentalitet

Varför skjuta upp till morgondagen det man kan göra redan idag? Maken upptäckte att Mediamarkt har söndagsöppet. Till klockan 23. Varför vänta längre än man behöver? När man kan köpa en ny dator redan idag? Jag konsulterade Sonen och han gav oss råd om processor och ram-minne.

Okej, okej, vi åker väl dit, sa jag i förvissningen att den modell vi tittat ut på nätet inte skulle finnas i butiken. Så fel man kan ha. Det fanns minst ett dussin prydligt uppställda i hyllan. Men att handla på spanska Mediamarkt är ingen barnlek. Tysk nogrannhet parad med spansk byråkrati, typ. Varje kund tar en evighet. Det går inte att plocka det man vill ha ur sin hylla och gå till kassan. Nej , man måste konsultera en säljare på butiksgolvet. Och där är det givetvis kö, som tuffar väldigt långsamt framåt.

Allt ska säljaren mata in i registret. För- och efternamn, adress inklusive det superviktiga postnumret, telefonnummer, mejladress, nationalitet. I Spanien har man en egen variant av personnummer, så kallat NIE. Omöjligt att komma ihåg eftersom det saknar logik.Det skulle med. Som tur är har jag den uppgiften sparad i mobilen. Nästan så man undrar om det hela gäller en visumansökan. Allt printas ut och SEN kan man ställa sig i kassakön.

Väl tillbaka hemma började Maken konfigurera nya datorn. Så kom han till fältet ”registrera ditt Windowskonto” fast på engelska. Där tog det stopp. Användarkontot är nämligen lika med mejladress. Men hur vi än försökte gick det inte att få till alfakrullet. Trots svenskt tangentbord. AltGr + 2 gav ingenting.

Vi ringde Sonen, som inte svarade. Orkade han inte med mer datasupport? Förbannade han att han gett oss råd över huvud taget? Vi bestämde oss för att inte fortsätta på fastande mage. Då är det så mycket svårare att möta motgångar. Efter middagen gick Maken lös på problemet igen. Och voila! plötsligt fanns det ett @ i registreringsfältet.

Hur gjorde du? Inte vet jag, men jag valde stor bokstav, tror jag. Tryckte du på shift-tangenten eller CapsLock? Shift, vad är det för en knapp?

Nåja, det gick att komma vidare med konfigurationen och ett par timmar senare ringde Sonen. Han bekräftade att för att få ett at-tecken på ett spanskt tangentbord ska man trycka Shift + 2. Men jag hade ju valt svenskt. Spelar ingen roll, så länge som konfigurationen inte är klar är tangentbordet spanskt på en spansk dator.

Jag är glad att det inte var ett franskt tangentbord. De är rent obegripliga. Nu gäller det bara att få Windows 10 att bli svenskt. Det menyval som ska fixa det finns inte som alternativ i Kontrollpanelen.

Krackelera

Jag har konsulterat bloggen och kommit fram till att min dator är nio år. Drygt. Jag har behövt köpa nytt batteri, ny nätadapter och installera Windows 10 på den, men än så länge tuffar den troget på.

Annat är det med Makens laptop, som  inte ens är hälften så gammal. Jo, den tuffar visserligen på, men idag när han  flyttade sin dator från ena sidan av köksbordet till den andra, sa den ifrån. Han lyfte den uppfälld i skärmens övre, högra hörn och det var inte alls populärt. Skärmen lossnade från själva ramen och en liten hög med platsdetaljer ramlade ut från gångjärnet. Och nu går datorn inte att fälla ihop.

Maken såg inte särskilt ledsen ut för det. Han tillhör nämligen den skara människor som gärna köper nytt. Själv avskyr jag att behöva lägga pengar på saker vi redan har.

I morgon åker vi till Mediamarkt, har han bestämt. Jag är skeptisk. Min upplevelse är hela stora butiken bara består av varuprover, men hyllorna där varorna ska stå, gapar tomma. Så vi får väl se om det blir någon ny maskin. Eller om vi får beställa på nätet. Envío gratis för beställningar från 26€ och uppåt.

Dilemma

Vi har grannar i kvarteret. Närmare bestämt 32 stycken Men de bor inte här permanent utan de flesta har bostaden som ett andra hem. Som grannen under oss till exempel. Han är svensk och har två barn och numera en ny sambo. När han insåg att de inte skulle kunna komma hit på ett tag bad han oss via messenger, slå lite vatten på deras blommor. Visst, tyckte vi och vattnade hans växter så långt vår slang räckte in på hans uteplatser när vi ändå vattnade i vår rabatt.

När restriktionerna för utlandsresor lättade, kom en annat grannpar hit. De hade också blivit kontaktade Peter under oss. Och fått uppdrag att fixa vattnandet. Med instruktionen att ta sig över den låsta grinden och sätta igång den automatiska och programmerbara bevattningen.

Då får vi bara hoppas att den fungerar. Vi fick aldrig igång vår förra sommaren och det tog nästan livet av citronträdet på takterrassen. Några sommarmånader utan vatten tar död på det mesta i växtväg. Utom möjligen kaktusar och aloe.

Efter ytterligare några veckor kom Peters dotter ner hit tillsammans med en kompis. Jag vet inte om hon gjorde något åt vattningen. Men jag kunde se att hon öppnade vredet till automatbevattningen ett snäpp mer än vad grannen som klättrade över den låsta grinden hade gjort.

Nu har det gått fjorton dagar till och Peters växter, framför allt hans citronträd, ser bara mer och mer moloket ut. Inte för att det var så vackert innan sommaren, men ändå. Det är bara att konstatera att bevattningen inte fungerar som den ska.

Nu är frågan: ska vi ingripa eller inte? Slå på lite vatten när vi ändå själva är igång? Jag tycker synd om växterna som förmodligen går sotdöden till mötes. Maken tycker att grannen får skylla sig själv när han engagerar flera andra i problemet. Då får de ta över ansvaret.

Bästa lösningen vore om Peter själv kom ner och tog hand om sitt. Snarast.

Feber

Om det här året hade varit som det borde, hade vi varit i Stockholm nu. Det är alldeles för varmt här under juli & augusti. Och nu är det semestertider för spanjorer och fransmän så trycket på vår kuststräcka är enormt.

Istället för en långpromenad bestämde vi oss för att ta en biltur. Vem pallar att röra på sig när temperaturen når över 35? Inte jag i alla fall. Då känns det bättre med ett utrymme där en AC håller 21.

Ett beslut, som kändes sådär efter några kilometer. Som alltid. För min erfarenhet är att folk kör sämre och sämre ju längre söderut i Europa man kommer. Vi körde på en smal, kurvig väg med återkommande sträckor med omkörningsförbud. Och sträckorna där det var tillåtet att köra om var korta och få.

En normalspanjor kör så fort det bara går, oavsett hastighetsbegränsning. Stoppar först när han når upp i arslet på framförvarande bil. Det vill säga oss som är lite försiktigare av oss. Där ligger han och avvaktar. Inte så länge som man skulle önska. Idag var vi med om tre incidenter där folk körde om när de inte borde.

Området inåt landet är väldigt torrt, från stäpp till öken. Om det inte vore för konstbevattningen introducerad av morerna vore landskapet antagligen obeboligt. Nu producerar området en stor del av den spanska grödan.

Det ställde till det ordentligt i september förra året. Då regnade det vansinniga mängder och vattnet drog med sig konstgödsel och miljögifter från odlingslandskapet ner i Mar Menor, Spaniens största saltbassäng. Fiskarna kvävdes av övergödningen och även de mänskliga fiskarna kan hålla sig för skratt när ingen längre vill köpa deras fiskar.

Vi körde mot bergen med förhoppningen att det skulle vara svalare i mer höglänt terräng. Nix, det var tvärtom. Eller så kom vi inte tillräckligt högt. Annars finns det berg som kan mäta sig med Kebenekajse bara halvannan timme härifrån. Men så långt kom vi inte den här gången.

Nu visar termometern på 32 grader och om sisådär en timme tänder vi grillen. Maken har fått bestämma och då blir det nötkött.

Härdad

Solljuset är inte bara en källa till liv. Blir det för mycket av den varan så är det väldigt nedbrytande. Plast till exempel tål nästan ingenting. Som klädnypor, de åldras väldigt fort i solenoch drabbas förr eller senare av benskörhet. På den omgång jag köpte förra året har plastskänkel efter skänkel gått av. Och några hederliga nypor i trä har jag inte sett här.

Klädnypor finns säkert på Mercadona, sa jag. Förra årets lime-gröna inhandlade jag på Alcampo. Det gör jag inte om, eftersom de egentligen var alldeles för små. Men var i hela världen hittar man nyporna i butiken?

Jag letade på avdelningen för tvätt- och sköljmedel. Nada nypor. Sen bland rengöringsmedel och städattiraljer. Inga där heller. Jag får helt enkelt fråga en anställd. Men vad heter klädnypa på spanska? Google svarar: pinza de ropa. Tjejen i den gröna uniformen viftar med handen mot hundmatsavdelningen.

Fattade hon verkligen vad jag ville veta? Det borde hon, eftersom jag visade googleresultatet på min mobil om utifall mitt uttal var alldeles uppåt väggarna. Och mycket riktigt. Där bland diverse hundgodis låg klädnyporna. En spansk självklarhet, tydligen.

mascarillaI morse förpassade jag de gamla klädnyporna till sophinken och hängde tvätten i de nya. I tvättmaskinen låg det, förutom kläder, även engångsmunskydd. Hela två stycken. Maken påstod att han känt igenom sina fickor. Men efter hård press medgav han att han bara klämt på utsidan av shortsen.

Nu vet jag i alla fall att munskydden tål tvätt i 40 grader utan att de går sönder. Men de lär knappast vara någon större mening att hänga dem på tork i den gassande solen.

Hemlagat

Det händer att jag fastnar i filmer på FB:s avdelning Watch. Speciellt när de handlar om matlagning. Idag gick jag igång på en massa klipp med recept på aubergine. En vacker grönsak, men som andra i hushållet inte är så förtjusta i att äta.

Inslag efter inslag visade på den ena fantstiska rätten efter den andra. En rätt påminde till utseendet om ugnsbakad falukorv, en anrättning som var väldigt gångbar i hushållet när våra barn var små. Man tog en falukorvring, skivade den inte helt ner och stoppade ost och tomat mellan skivorna. Stekte hela konkarongen i ugnen med lite riven ost på toppen.

I auberginereceptet ersatte äggplantan falukorven, i stället för tomatskivorna petade man ner köttfärs blandat med ströbröd, lök och ägg mellan augergineskivorna. På toppen riven ost plus tomatpuré blandat med olja. Och sen skjuts in i ugnen.

Resultatet såg gott ut. Aubergine är inga problem att införskaffa. Den känns lätt igen i grönsaksdisken. Och övriga ingredienser är stapelvaror. Utom breadcrumbs. Vad heter det på spanska? Och finns det över huvud taget i affärerna? Det heter pan rallado enligt Google. Alltså rivet bröd, precis som riven ost heter queso rallado.

Då slog det mig att det var så man sa i min barndom. Alltså rivebröd och inte ströbröd. Precis som skollunchen på den tiden hette frukost.

Maken påstod att han aldrig hört begreppet rivebröd. Möjligen skorpbröd. Men matlagning stod inte högt i prioritet i hans barndomshem, så hans synpunkter på det området väger inte så tungt.

Wikipepanralladodia ger mig i alla fall rätt. Ströbröd som begrepp är inte belagt i svenskan förrän 1972.

Jodå, Mercadona har rivebröd. Hemlagat (casero) dessutom. Nästa gång vi handlar gäller det bara att hitta var man har gömt produkten.

I spanska affärer placeras inte varorna efter samma logik som i Sverige.

Jalu

Nej, jag är inte missunnsam. Om jag får säga det själv. Jag är snarare oftast glad å andra vägnar. Det är bara ibland som jag inte tycker att vedervärdiga människor förtjänar framgång. Men det händer ändå att jag kan känna en viss avundsjuka. Till och med mot trevliga människor.

Folk som disponerar över en massa kvadratmeter till exempel. Många fler än de egentligen behöver. Så stora ytor att de behöver hjälp med att hålla efter dem. Det skulle jag också vilja ha. Kanske inte hjälpen men själva lebensraumet. Fast jag innerst inne inser att då borde jag ha gjort andra val i livet.

Men om jag skulle komma med en liten, liten önskan för framtiden så vore det ett kök som är tillräckligt stort för att rymma en kyl- och frys-kombo. Med ismaskin i frysdörren. Det vore nått i sommarhettan. Vi har varit hemma hos folk med nyrenoverade kök och de har självklart försett sig med ett dylikt skåp. Grattis, säger jag!

En gång i forntiden, när vi själva hade ett stort kombinerat kyl- och svalskåp bredvid en lika stor frys, fanns vad jag vet inga frysar med ismaskiner i dörren. Och hade det funnits, hade vi förmodligen inte tyckt att det varit värt pengarna. Om vi hade haft några. Och efter det glada 80-talet har våra kök inte rymt mer än en kyl/fryskombo.

Själv tröstar jag mig själv med att läsa recensioner på nätet. Vart och varannat skåp verkar ha problem med själva isproduktionen. Som ger upp lagom till att garantitiden gått ut. Men vad är en bal på slottet???