Vad gör en pensionär hela dagarna?

Jo, vi gör ungefär samma som den arbetande befolkningen minus arbete. Läser, städar, diskar, tvättar, pysslar med växter, pratar med folk, handlar, promenerar, ringer, sköter korrespondens, tittar på rörliga bilder, googlar. Äter och lagar mat. Men oftast i omvänd ordning. Ja, jag lagar vanligtvis maten. Av flera skäl. Maken ”vill inte” och jag tycker det är ganska roligt att fixa käk.

Men varför inte äta ute? Det är ju så billigt i Spanien? Jo, det är sant. Framför allt drycken. En flaska vin kostar inte så mycket mer på en restaurang än i affären. Men totalsumman blir ändå högre än om man äter hemmavid. När vi äter ute är det oftast tillsammans med vänner. Eller själva på någon servering nere vid havet. Efter några kilometer till fots längs stranden blir man lite sugen på öl och tapas till exempel.

Problemet är bara behovet av förnyelse vi spisen. Jag är så fantasilös och har ett ganska litet register. Som jag upprepar gång på. För några veckor sedan bestämde jag mig för att bli expert på rödvinssås och jagade ett recept på nätet. Då slogs jag av hur mycket värderingar det finns i dagens recept. Man skulle inte ”ta vad man så haver” utan ta 3 dl gott rödvin och 3 dl god kalvfond. Där sket det sig direkt! Jag som bara har vidrigt rödvin och äcklig kalvfond.

Slutsats: jag gillar värdeordet lättlagat så mycket bättre. Och snodde ihop en helt acceptabel sås efter ICA:s recept minus socker, plus bacon.

Samma när jag skulle göra lemon curd. Då var det ekologiskt som var det viktiga; ekologiska citroner och ägg. Hur ska jag veta om våra citroner från takterrassen verkligen är ekologiska? Vi har visserligen inte besprutat dem, men hur hade trädet det innan det kom i vår ägo? Jag valde ett annat recept där man inte var lika petig med ingredienserna.

Ett av mina gamla paradnummer, lamm-/nöt- färspaté, har utgått ur den version av Vår kokbok som jag har. Det jag minns var att man skulle använda leverpastej istället för lever. Det känns så mycket enklare. Valet föll på SVT:s recept Enkel lantpaté. Trots att jag varken har portvin eller cognac. Plus att leverpastejen givetvis skulle vara god. Lidls paté con hierbas is good enough, tycker jag. Resultatet blev helt okej. Valnötterna gjorde verkligen susen. Plus att jag stoppade ner champinjoner i formen.

Vi åt anrättningen tillsammans med gott, färskt bröd direkt från ugnen och en roquefortröra gjord på god ost och fräsch och lagom syrlig crème fraîche. Importerade direkt från Frankrike.

En vacker dag ger jag mig kanske på Cumberlandsås. Om jag hittar svart- eller röd vinbärsgelé. Det ska visst finnas på Iceland, en brittisk matvarukedja. Jag har aldrig varit där men det finns en butik i vår närhet. Och inhandlar gelé och portvin. För nog borde en brittisk butik ha portvin, om någon?

Annonser
Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Överflöd

Min mamma förstod sig inte på söta pålägg. Och inte vitsen med scones och rostat bröd heller. I hennes värld var scones bara en ursäkt för att transportera smält smör in i munnen. Och jag har i någon mån ärvt hennes inställning. Bröd ska ha skinka, korv, leverpastej eller ost på toppen. Inte marmelad, sylt, messmör eller andra sötade produkter.

Vi har ett citronträd på takterrassen som ger ifrån sig frukt. Mycket mer än vad som går åt i drinkar. Så pass att jag upptäckt en massa recept med rivet citronskal som ingrediens. Rödvinssås, tupp i vin till exempel. Och det gör inte så mycket om jag inte får användning av saften.

Häromdagen kom jag på lemon curd. Min bästa kompis i tonåren gillade söta pålägg och de hade alltid lemon curd hemma. ”Där borde det gå åt en del citroner”, tänkte jag. Nåja, inte mer än två. I övrigt ägg, äggulor och smör. Kruxet är att tillagningen ska göras i vattenbad. Och jag har ett nervöst förhållande till tillagning i vattenbad efter ett antal misslyckade hollandaisesåser.

Alla recept på nätet var i stort sett likadana men jag valde ett recept från Ica. Mest för att det stod att resultatet var gudomligt gott. Inte helt oväntat med tanke på att det kryllar av kolhydrater och fett i smeten.

Vattenbadandet skulle ta en kvart innan smeten tjocknade. Jag rörde och rörde och var nästan beredd på att ge upp. Först efter dryga 20 minuter började det hända saker och då var det dags att klicka i smöret.

Resultatet? Kanske inte gudomligt. Men gott. Och sött. Maken var så pass nöjd att en burk åker med som gåbortspresent ikväll. Tillsammans med en flaska cava.

Min spådom är ändå att det blir Maken som kommer att sluka merparten av curden. För som sagt, söta pålägg är inte min tekopp.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

På väg

– Behandla rondeller som vilken korsning som helst. Blinka vänster när du ska svänga vänster och blinka höger när du svänger höger. Det sa Seppo, min bilskolelärare 1978. Fast egentligen sa han venstör och högör. Hur som helst: Plättlätt att begripa och tillämpa.

Så är det inte idag. Nu ska man blinka ut sig ur rondellerna, har jag förstått. Vilket jag hela tiden glömmer när jag bara ska köra rakt igenom. Men jag tror inte att det gör så mycket för det finns knappt en spansk bilförare som gör det.

Däremot har den bilist som befinner sig på yttervarvet alltid rätten på sin sida. Även när hen ska svänga vänster. Och det skapar en massa incidenter. För det är inte ovanligt att den bil som ska rakt igenom rondellen ligger i vänsterfil och skär rätt över vänstersvängarens vägbana. Så jag håller helst till i högerfilen och undviker i möjligaste mån vänstersväng i rondell.

Jag läste någonstans att paketleverantören UPS har en alldeles egen GPS, som jag gärna skulle vilja ha i min ägo. Den lägger upp rutten så att man bara kör rakt fram eller svänger höger. Enligt uppgift ska det inte öka körsträckan nämnvärt och framför allt vara betydligt säkrare.

Spanska helgdagar är ett kapitel för sig. I måndags åkte vi till Torrevieja för att tvätta bilen och handla. Maken gillar att åka runt i en ren bil och en biltvätt här kostar nästan ingenting. Det var ganska lite trafik, men inte så lite att vi reflekterade över det. Efter tvätten åkte vi till Carrefour. Jag hade fått en rabattcheck på 8€ i postboxen och det tackar jag inte nej till. Men parkeringen gapade tom. Stängt! För i Torrevieja, och bara där, firade man helgonet San Vicente Ferrer. Aldrig hört talas om karln. Och inte är han värd 34 km och 13 rondellers bilkörning helt i onödan.

Och nu över till något helt annat. Detaljhandlen ojar sig över Amazons eventuella etablering i Sverige. Jag fattar inte varför. Jag har köpt saker på Amazon flera gånger. Både i Sverige och i Spanien. Just för att detaljhandeln inte har kunnat erbjuda det jag vill ha.

För en två månader sedan slutade nätadaptern till min dator att fungera. Det var alldeles innan vi åkte till Stockholm och jag förlitade mig på att Webhallen skulle ha en som passade. Det såg i alla fall ut så på deras hemsida. Men det visade sig att den inte fanns i lager och dessutom var kontakten in till datorn av typen Slim. Och min är snarare av typen Fet.

Enda stället jag hittade rätt adapter på var Amazon. Jag beställde en när vi kommit tillbaka till Spanien, och den levererades på mindre än en vecka. Brevbäraren kom på sin gula moppe, bromsade och hojtade på Maken som var på entrébalkongen. Det var tur eftersom kuvertet inte skulle ha gått att pula ner i postboxen.

Och inte kostade adapterköpet inklusive frakt mer än vad Webhallen ville ha för sin slim-adapter. Som konsument tvingas man emellanåt att köpa via nätet eftersom det inte finns något annat alternativ.

Igår åkte vi till Carrefour igen trots att det inte var så mycket vi behövde. Bara gurka, morötter, bröd, vatten och vin. Fråga mig inte hur det gick till, men kvittot visade på 126€. Efter avdragen rabattcheck.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Fler händelser vid köksbordet

Det är inte många gånger i livet man har anledning att inhandla porslin. För min del har det inträffat tre gånger tidigare. Första gången när vi satte bo, andra på 80-talet och den tredje för sex år sedan. Mitt favoritporslin är egentligen det första, ett enkelt vitt benporslin utan dekor avsett för skolbespisningar. Det vill säga hög hållbarhet. Och som det höll. För all tänkbar omild behandling. Problemet visade sig först när vi skaffade diskmaskin. Då blev tallrikarna alldeles repiga. Vartenda drag med bestick syntes.

Självklart kontaktade jag Gustavsbergs kundtjänst och en man ringde upp mig och mansplainade: ”Tallrikarna är inte alls repiga. Ränderna sitter bara på ytan. Ta ett suddgummi och sudda, ska du se att reporna försvinner.”

Men så kan vi inte ha det. Ska jag sudda tallrikarna med jämna mellanrum? När vi är fem personer i hushållet? Då känns en diskmaskin ganska meningslös. Därför köpte jag en ny servis, som inte repades. För sex år sedan köpte jag en ny diskmaskin och tänkte inte på storleken på våra mattallrikar med en diameter på 28 cm. De fick inte plats i nya maskinen.

Jag beställde nya tallrikar från en restauranggrossist. Nästan lika förtjusande som mina första. Och hållbara. Inte så mycket som en flisa har slagits ur en enda av 36 möjliga. Och alla har fått följa med ner till Spanien.

Men i och med nya lägenheten i Stockholm uppstod ett nytt behov av tallrikar. Jag greppade en förpackning på Ikea med mattallrikar, assietter och skålar; sex av varje. Det tog mindre än en vecka innan en av mattallrikarna var kantstött. And I hate kantstött porslin!

Då tänkte jag med saknad på porslinet i mitt spanska kök. Det som jag köpte 2012 med tio års kompletteringsgaranti. Eftersom grossisten bara säljer till företag var jag tvungen att ännu en gång fråga Kusin Klas om jag kunde använda hans firmanamn. Ett annat problem var att jag inte kom ihåg namnet på porslinet, det stod inte på undersidan av tallrikarna och det fanns inte kvar på företagets hemsida.

Och vad gör fröken Tjatlund då? Jo, kontaktar Kundtjänst.
”Ge mig ditt organisationsnummer så kan jag se vad du beställde 2012.”

Fem minuter senare hade jag beställt nya mattallrikar och assietter. Tolv av varje, färre än så kan man inte beställa. Inte så konstigt med tanke på att restauranger är målgruppen. De djupa tallrikarna använder jag inte så ofta utan de kan fördelas mellan bägge hemmen.

Tallrikarna från Ikea får Tvåan ärva. Hon har samma serie och då har hon möjlighet att kassera sina kantstötta. Och jag kan glädja mig åt mina felfria. Både här och där.

Så från att ha köpt porslin tre gånger på 40 år gick jag till att köpa porslin två gånger på två veckor. Det var snabbt marscherat!

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Heltidsjobb

Jag tänkte vara flitig och ta itu med deklarationen. Borde inte stöta på några större problem då det mesta redan är förifyllt. Min enda konstighet är avdrag för räntekostnader i utländsk valuta. Danska kreditinstitut skickar inga uppgifter till svenska skatteverk utan jag får hämta Årsoversigt på min danska e-boks. Men då är uppgifterna specificerade i DKK och EUR, inte i SEK.

När jag deklarerade förra året lyckades jag hitta omvandlingskurs på Skatteverkets hemsida (tror jag) och kunde göra ett avdrag som myndigheterna tyckte var okej. Men inte idag. Eftersom kundtjänsten hunnit stänga, mejlade jag en fråga till dem.

Det är så härligt att kunna styra tillvaron från köksbordet. Fixa autogiro och skapa konton på diverse ställen. Ibland går det lite för bra. Jag skickade till exempel en autogiroanmälan till hyresvärden. Alltså tog ett kort på den ifyllda blanketten och bifogade bilden i ett mejl. Efter någon vecka fick jag svar att det räckte bra med min bild, de behövde inte det fysiska papperet.

När jag pratade med kundtjänsten trodde inte killen i andra änden att autogirot skulle vara igång när det var dags för aprilhyran så den knappade jag in i internetbanken. Hyran drogs mycket riktigt den 29/3. Inte nog med det, ett litet autogiro gjorde detsamma den 3/4. Så nu har vi betalat dubbel hyra.

– Det kommer att kvittas med nästa hyra, sa damen i kundtjänst. Kruxet är bara att i aprilhyran ingick även en retroaktiv höjning för flera månader. Så jag vill nog ha tillbaka mina pengar pronto och inte dra ut processen längre än nödvändigt.

För saker tar tid och kan det bli fel så blir det gärna det. Ta en sån enkel sak som att ändra namnuppgifter i porten. I min enfald trodde jag att det fanns någon slags automatik. Att fastighetsvärden fick meddelande från hyresavdelningen och ryckte ut och ändrade där det behövdes. I vårt fall på tre ställen: dörren, postboxen i entrén och på ljustavlan bredvid.

När det gått en vecka utan att något hänt, gjorde jag en felanmälan på ”Mina sidor”. Efter två dagar fick jag ett mejl om att ärendet var avslutat. Jovisst, vårt namn stod på postboxen. Men inte på dörren eller ljustavlan. Ny felanmälan och nytt mejl om avslutat ärende. Jovisst, namnet på dörren hade kommit upp. Då ringde jag kundtjänst och tredje då kom äntligen vårt namn upp på sammanställningen över hyresgästerna.

Men Emil, som gjorde jobbet har ingen känsla för estetik. Våra uppgifter stod som L / V Sannberg. Alltså först initialerna på våra förnamn, sen efternamnet. Alla övriga hyresgäster radades upp med efternamnet först och därefter initialer. Inte alls snyggt. Nästan så att jag funderar på att göra en ny felanmälan.

Och inte har den förpepprade förvaltaren hört av sig. Trots att jag jagat honom med blåslampa. Besiktningsprotokollet hade Mattias vi bytte med, bort i flytten. Jag vet att fönsterbänkar och vardagsrums- och halltak ska åtgärdas, men jag har en hels del andra synpunkter. Golv och övriga ytskikt till exempel ser för hemska ut. Egentligen är det bara badrummet som är schyst.

Men jag får väl jaga vidare nästa gång vi är i Stockholm.

Publicerat i Allmänt | 2 kommentarer

Kan själv

Att ha bil i Stockholms innerstad är ingen barnlek. Det både kostar på och kostar skjortan. De flesta bilburna behöver bilen i jobbet eller har ett fritidsboende som endast nås med egen bil. Eftersom vi inte tillhört någon av dessa grupper, har vi inte ägt en bil på många år. Och det har fört med sig att jag knappt suttit bakom en bilratt under den tiden. Med andra ord: jag är en ringrostig förare som endast använt körkortet som legitimation.

Men se, det duger inte här i Spanien. Vi bor i ett sommarstugeområde med en dryg mil till affärer. Jo, det finns bussar men de går inte särskilt ofta och jag har inte ens tagit reda på hur det rent praktiskt fungerar med betalning eller vart man kan åka.

Så nu har jag börjat ta mig runt på vägarna igen. Helst utan Maken vid min sida och helst i dagsljus. Och de senaste veckorna har jag inte ens haft Maken vid min sida. Han har varit i Stockholm och hängt med äldsta barnbarnet. Så ska jag någonstans så är det jag själv som får styra.

Samma vecka som vi bytte lägenhet, genomgick barnbarnet Noa en stor ryggoperation. Den tog tio timmar och i över en vecka låg han på Huddinge för att sen transporteras med liggtransport till vår nya lägenhet. Han orkade inte med sina livade småsyskon. Sa han. Men vi hade bokat flyg tillbaka till Spanien och efter en vecka fick Noa flytta hem till sig. Och vi hem till oss i Spanien.

– Kan inte jag få bo i er lägenhet? På fredag kommer också Joel (styvfar) och My (syster) hit, så då blir det ännu fler här. Frågade Noa.

Vi hade lite olika uppfattning Maken och jag. En sak var vi eniga om: en 16-åring ska inte bo själv. Men jag tyckte att förr eller senare måste Noa lära sig att leva med övriga familjen. Alltså säger vi att det inte fungerar. Det tyckte inte Maken utan flög tillbaka till Stockholm. För att hänga med barnbarnet.

På torsdag är det färdighängt. Då har Joel och My åkt tillbaka till Malaga och Maken har en stol inbokad på sena flyget till Alicante. Och det betyder att jag måste köra en timme till flygplatsen. I mörker. Jag har visserligen kört kortare sträckor i mörker, men det kräver att jag koncentrerar mig på gränsen till huvudvärk. Alla synintryck måste tolkas och utvärderas på ett sätt som gör att jag knappt törs blinka.

Den praktiska lösningen får bli att jag kör till flygplatsen redan vid sjutiden. Solen går ner runt halv nio och då hinner jag parkera före mörkrets inbrott. En bok får hålla mig sällskap till midnatt då planet förhoppningsvis landar.

Och Maken får hålla sig nykter och blek på flyget. Eftersom han får köra oss därifrån.

Publicerat i Allmänt | Lämna en kommentar

Tar sats igen

Jag kom av mig alldeles i början av december. Det går inte att skriva på bloggen utan flyt. Eller vad jag ska kalla det. Och något som stör mitt flyt är meningsskiljaktigheter. Alltså att Maken och jag inte har samsyn. Jag kan ligga vaken i timtal och älta saker utan att komma någon vart. Och problemet med stort P har varit Pierre, andrahandshyresgästen.

Min uppfattning är att han ljuger, som en häst travar. Hittar på att han visst betalt hyran, men att banken av någon outgrundlig anledning satt tillbaka pengarna på hans konto. Maken i sin tur säger: ”Det är lugnt! Du kanske skrev någon siffra fel i kontonumret” och sen messar han numret för femtioelfte gången.

Eftersom jag har inside information i ämnet bankväsen, så vet att så inte är fallet. Det går inte att registrera ett bankkontonummer med en enda felaktig siffra. För att passera 11-modulchecken med ett felaktigt kontonummer måste tre av siffrorna vara ”fel”. Och det ska bara inte kunna hända.

Så där höll P-problemet på första halvåret och låg hela tiden efter med hyran. Jag tyckte att han skulle ut ur lägenheten eftersom han brutit mot avtalet. Men Maken är snällare än jag och tyckte synd om Pierre. ”Han har det inte lätt. Har säkert blivit lurad på pengar av sin kompanjon och det är därför han inte kan betala. Och hittar på något för att inte tappa ansiktet.” Egentligen tror jag att Makens inställning grundar sig i konflikträdsla. Han vill helt enkelt inte skapa dålig stämning.

Men när Pierre låg efter med ytterligare hyror gjorde även Maken göra omvärderingar; sa upp uthyrningen och gick vidare med lägenhetsbytet.

I februari, när vi kom tillbaka till Stockholm och skulle återta lägenheten på Söder, hade Pierre inte riktigt tagit in att han skulle vara ute ur bostaden den 20:e, som vi skrivit på uppsägningen. Så hans reträtt skedde lite hals över huvud. Saker som var våra åkte med ut bland hans grejer och annat som inte var våra blev kvar.

Mina tre rostfria kastruller var till exempel puts väck. Pierre påstod att han ställt dem i vindsförrådet. Varför han nu skulle ha gjort det? Förrådet var låst med ett kombinationslås och en del av utrymmet var utlånat till en granne. ”Det måste vara grannen som tagit kastrullerna. Min verktygsväska som jag ställt där är också borta. Och den var värd över 20.000.” Underförstått: kom inte dragande med några sketna kastruller. Vad är de mot verktyg? Nästa gång verktygen kom på tal var de värda 25.000.

Kvar på översta hyllan i ett av porslinskåpen stod det en råsaftcentrifug och en tryckkokare. Enligt Pierre var det mina. Som om jag inte skulle komma ihåg om jag ägt den typen av köksredskap eller inte. För att överbevisa mig tog han fram en visp som hör till stavmixern och menade att den hörde ihop med råsaftcentrifugen.

Fyra dagar efter utsatt datum var Pierre så gott som ute ur vårt hus. Återstoden av hans prylar åkte i grovsoporna. Som smutstvätt, maten i frysen, en stol, nattduksbord och diverse prydnadssaker.

Därefter vidtog utrensning av våra egna saker. Skönlitterära böcker åkte ut och med dem en av Billy-bokhyllorna. Två byråer slogs i bitar och stora hallmattan åkte i grovsoporna. De skulle inte få plats i nya lägenheten.

Själva flytten gick ganska smidigt. Det som blev kvar rymdes i tio flyttkartonger och möblerna var ett fåtal. Barn med respektive var behjälpliga. Plus att vi tog professionell hjälp med flyttstäd och flytt. Ja, jag erkänner: jag har utnyttjat Rut. Något jag aldrig trodde att jag skulle tillåta mig. Men skyller på att det är en engångsföreteelse och att vår flytt gav möjlighet till att en blivande barnfamilj kunde få ett bättre boende.

Och nu känns det mycket bättre. Mina känsliga nerver klarar helt enkelt inte av andrahandsuthyrning. Förhoppningsvis ska vi klara av kostnaden för två boenden. Och gör vi inte det så får vi omvärdera hur vi löser det hela.

Publicerat i Allmänt | 6 kommentarer