Livet är inte så livat när man tänker efter

Nej, egentligen är livet ett enda stort logistikproblem. Åtminstone mitt liv. Och värre än vanligt. Bara idag så har jag ägnat snudd på all min vakna tid åt logistik. Fyllt på i ena ändan och tömt ut i den andra. Eller tömt i ena änden och fyllt på i den andra. Och det handlar inte bara om min egen kropp.

När jag vaknade och hasade mig mot köket plockade jag upp morgontidningen från hallmattan när jag passerade ytterdörren. Transporterade tidningen till köksbordet där gårdagens tidning låg kvar. Den stoppade jag i kassen för pappersåtervinning.

Under en lov i vardagsrummet hämtade jag upp diverse rester från gårdagen. Som ett par vinglas och en skål full av uppätna ostbågar. Med tillhörande påse. Diskmaskinen var ockuperade av ren disk, som jag raskt förpassade till sina platser i lådor och skåp. Det gav plats för den smutsiga disken.

Då var det dags att tänka på frukost. Och morgonkaffe. När jag satte på espressomaskinen blinkade kontrollampan ilsket. Vatten! Vatten! Så jag fyllde på och beställde en dubbel espresso. Varvid lampan började blinka. Igen. Bönor! Bönor! skrek Jura. Och jag fyllde på och beställde ytterligare en espresso. Och vad hände? Jo, lampan blinkade ännu ilsknare. Bajsa! Bajsa! Nu var det dags att byta blöjor, typ. Sumpskålen var full.

Efter avslutad frukost gav jag mig på sängarna. Bytte underlakan och bäddade. Tog ut den torra tvätten ur torktumlaren och vek in den. Tog ut den våta tvätten ur tvättmaskinen, la den i torktumlaren och knäppte på den. Fyllde tvättmaskinen med lakan och handdukar, satte på den på 70°.

När det var klart drog jag fram dammsugaren för att kratta i gångarna. Maskinen lät lite tröttare än vanligt och det berodde på att påsen var full. Där rök sista dammsugarpåsen. Nu gäller det att komma ihåg att passera Home på Götgatan och inhandla nya. Helst innan det är dags för påsbyte igen.

Blomsterkvasten Maken fick, som tröst av sina arbetskamrater stod och såg vissen ut i sin vas. Så den brottade jag ner i en soppåse. Och placerade vid ytterdörren i sällskap med den vanliga soppåsen, tidningskassen, lådan med pappersförpackningar och påsen med några sillburkar och en tom vinpava. De överfulla kassarna med pantflaskor hamnade också i hallen.

Jag tar grejerna med mig när jag handlar, var min tanke. Det hade säkert fungerat om jag hade haft fler händer än två. Jag lämnade pantflaskorna och satsade på sopor och återvinning. Vilket var klokt eftersom jag fick trycka in mina pappersförpackningar i den något fulla behållaren.

På Hemköp köpte jag lammstek och yoghurt och på Ica handlade jag oxfilé och hummer. Plus lite till. Och jag kom till och med ihåg att ta fram min bonuskupong när jag skulle betala. En liten tant blockerade kundvagnarna. Hon hade problem att ställa tillbaka vagnen och få ut sin plastplutt. Flytt på dig, tänkte jag. Men sa: Vill du ha hjälp? Det ville hon. Och jag fick fast hennes vagn och loss plastplutten.

När jag kom hem, ställde jag ryggsäcken i hallen, tog kassarna med pantflaskor, vände i dörren och gick ner till Coop. Där handlade jag lite till och pantade mina flaskor och burkar. Jag brukar trycka på Biståndknappen. Mest för att det hänt mer än en gång att jag glömt visa upp pantkvittot i kassan. Då är det lika bra att avsluta pantningen direkt vid automaten. Tidigare har sådan givmildhet belönats med en rungande applåd. Men idag hördes inte ett ljud. Till min stora besvikelse.

Tillbaka i hemmet kunde jag konstatera att torktumlaren hade torkat klart och lakanen höll på att centrifugeras. Tömma och fylla och tömma igen. In med mat och dryck i kyl och frys och dags att fundera på dagens lunch. Som kommer att kräva ytterligare påfyllningar, tömningar och transporter av diverse gods.

Livet är inte som en tom påse. Nej, det är ren och skär logistik.

Annons

Krymper

Nej, jag begriper mig inte på hur WordPress räknar statistiken för kommentarer. Som man presenterar i form av en topp-lista beräknad på de 1000 senaste kommentarerna. Men tendensen är tydlig. I början av februari i år låg Annaa i topp med 214 synpunkter. Idag innehar hon fortfarande förstaplatsen, trots att 2/3 av henne har försvunnit på elva månader.

Förfärligt

Nej, jag tror inte på uthängning av brottslingar. Inte ens när de begått så vidriga saker, som gängvåldtäkt och dödsmisshandel. Offentlig publicering av gärningsmäns namn och adress har en benägenhet att skapa lynchstämning. Dessutom drabbar det även andra än de som begått brotten. Familjemedlemmar  till exempel. Och tänk om uppgifterna är felaktiga?

Bättre vore att tillämpa de lagar som finns. Se till att de efterlevs och att polisen arbetar för offren och inte för mutor. Och att alla krafter arbetar för att kvinnors rättigheter och jämställdhet kommer upp på dagordningen.

För två år sedan, när vi var i Delhi, tyckte vi först att uppdelningen i man- och kvinnovagnar i tunnelbanetågen var lite väl överdrivet. Och att kvinnor och barn satt i främre delen på bussar och männen i bakre halvan. Det var tills en kvinnlig resedeltagare utsattes för icke önskvärt tafsande på en biograf. Vilket inte alls var ovanligt enligt den indiske guiden.

Så jag är glad att jag framlever mina dagar i ett land ensamma kvinnor kan vistas utomhus efter mörkrets inbrott. Och inte i ett land där vad som helst kan hända.

Årskrönika 2012

I år blir det ingen genomgång månad för månad. Utan i rubrikform istället. Året kan sammanfattas i följande:

Evenemang
Vi halkade in på Spamalot helt oplanerat. Och det var kul. Bevistade bekantas bröllopsdagsfest. Hade anledning att träffa tjejer på tjejträffar. Och bloggare på bloggträff. Plus såg några väl valda filmer på Stockholms filmfestival.

Investeringar
Årets första större inköp var diskmaskinen. Som ännu saknar sin trälucka. Nästa maskin som bars hem var glassmaskinen. Använd hela två gånger. Sen slängde vi de gamla sofforna till förmån för två mindre bekväma, men fräschare. Till barnbarnen köptes bland annat diverse sällskapsspel och legobyggsatser. Jag shoppade då och då böcker. Gissningsvis ett tjog. Och några skodon. Inte lika många. Inte ens ett dussin. Och för att dölja gula fläcken på sovrumstapeten i sängens huvudände inhandlade vi en lämpligt täckande sänggavel.

Resor
Bröllopsdagsfesten tog oss till ett snöigt Jönköping. Skärgårdslängtan fick oss att sticka en sväng till Åland. I början av sommarlovet stuvade vi in tre barnbarn, tält och oss själva i en hyrbil och åkte till Tyskland. Efter den pärsen var det dags för riktig semester. Drygt tre veckor i ett regnigt Skottland. Som vi några månader senare kompenserade med två veckor på soliga Kreta.

Tv
Vi gav Melodifestivalen en chans i år. Mest för barnbarnens skull. Vardagkvällarna ägnade jag mig ofta åt Halv åtta hos mig. Inte för att jag är så matintresserad utan mer nyfiket lagd och gärna går husesyn hos vilt främmande människor. Min sanning såg jag ett par gånger, trots att jag inte gillar Bodströmskan. Och årets vinnare är: Historieätarna och På spåret. Roliga och lärorika program, som jag gärna inte missar.

Läsning
Som sagt, många böcker har införskaffat och de flesta genomlästa. Flertalet är pocketutgåvor i lättare genre. Bland de bättre: Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink. Trots att jag tyckte att hon sågade kyrkans män lite lättvindigt. Som jag tycker handlade efter mottot: Bättre att rädda några än inga alls. Även Lena Einhorns bok om Siri von Essen föll mig på läppen.

Svärdottern
Hon blev äntligen klar med sin juristutbildning. Bra jobbat med en massa barn runt benen! Sommaren spenderade familjen i Spanien. Och det gav mersmak. Hux flux var hon gift och ett par veckor senare flyttade paret och barnen till Spanien igen. Så vi blir barnlösa under kommande halvår. Hur nu det ska gå.

Sjukdomar
Som en granne sa: Inga större problem. Men en massa små. Och väldigt tätt.

Jag som i alla tider betraktat mig själv som en ovanligt frisk person, får nog tänka om. När jag tittar tillbaka på året som gått kan jag konstatera att det har varit ett förfärligt gnällande över förkylningar. Nästan så jag varit krank och ämlig varenda månad.

Och Maken dras fortfarande med sitt gipsade ben. Idag är det månadsjubileum. Han har ny läkartid om ett par veckor och då åker gipset av. Hoppas jag. Den här månaden har varit en liten försmak på kommande pension. Som jag kan tänka kommer att gå mig på nerverna.

Begravningar
Det blev en sådan i början av året. För det går inte att gå förbi Annaa Mattsons död i en årskrönika för 2012. Så tyst och tomt det blev här webben. Nästan ofattbart att jag skulle kunna sakna en människa jag inte ens träffat i det verkliga livet. Men livet på nätet är också ett liv. Dock inte lika livligt numera. Känns det som.

Den perfekta ursäkten

Idag finns det ingen som helst anledning att gå utanför dörren. Det är +2° och snön smälter så sakteliga på taken och dropparna bildar jättelika istappar.

Livsfarligt att bege sig ut. Antingen ramlar saker i huvudet på en eller så står en på öronen i halkan.

Själv tänker jag inta horisontalläge i soffan och avsluta Min mors tystnad, bok nummer två av Lizzie Dorons självbiografiska serie.

Jag fattar inte hur det har kunnat ta mig nästan fyra veckor att plöja igenom två väldigt tunna böcker. Som jag dessutom tyckt om.

Mellan varven ska jag fundera över 2012 års årskrönika. Vilken form den ska ha och vad den ska innehålla.

En borde inte sova

Nu är jag kanske lite tidigt ute. Men eftersom både SvD och AB tar upp frågan så förekommer jag årets nyårslöfte. Och därför kommer jag med mitt bidrag redan nu.

Det handlar om hen istället för hon eller han. Idén är inte dum men för mig känns det här med hen än så länge, som en onaturlig konstruktion. Engelskan gör att det luktar lite hönsigt. Däremot känner jag, som flera andra, för att städa bort ordet man. Så gott det bara går. Därför ska jag under 2013 försöka att undvika män. Alltså inte verkliga män, det vore en omöjlighet. Men i formuleringar där det egentligen handlar om mig själv eller folk i största allmänhet ska man undvikas.

Hur känner man en knöl i bröstet? Hur använder man en binda? Hur får man en dotter? Hur hittar man en pojkvän? Hur får man en mörkare röst? Hur får man en kille att gilla en? Ja, det kan en fråga sig. Och det gör folk på nätet.

Hur som helst, jag kommer att göra vad jag kan för att man ska stå tillbaka. Till förmån för en eller jag, typ.

Lådfynd

Snart 40 år sedan. Far och son i kökssoffan. Faderskapets nya glasögon är bra lika den tidens heta modell.

Abstinens

Långledighet och jag börjar leta flödesscheman på nätet. Några sakfel och massor av generaliseringar. Men kul. Tycker jag.

Idel ursäkter

När jag var liten och hade ont i ryggen blev jag bryskt avfärdad av min inte alltid så empatiska mor. Hon hade nämligen ensamrätt på ryggvärk i vår familj. Var det någon som hade ryggproblem så var det hon.

– Äsch, kom inte och prata med mig ryggont. Du har ingen rygg, bara en le som ändan hänger ve. Menade hon. Eller:
– Äsch, det är bara latmasken som håller att krypa ut. Lägg på ett par kålblad i ryggslutet för att locka ut honom lite snabbare så kan du förkorta lidandet.

Jag har fått anledning att tro på moderns latmask. Men den håller inte till i ryggen och i mitt fall handlar det om två. En i vardera vad. De senaste nätterna har jag vaknat av förfärliga kramper i vadmusklerna. Ibland i höger och ibland är det vänster som krampar. Och jag misstänker att orsaken är ren och skär lathet. Alltså, jag har av olika orsaker inte gått till och från arbetet i samma utsträckning som vanligt.

* Snö och halka har fått mig att ta tuben på hemvägen
* Arbetet har skötts från mitt köksbord
* Uttag av semesterdagar har hållit mig hemma
* Förkylningen har fått mig att känna mig klen och ämlig och då åker jag hellre kommunalt
* Makens benbrott har förhindrat helgpromenader

Efter att ha vaknat två gånger i natt med kramper, först i vänster vad, sen i höger, bestämde jag mig för att använda några ljusa timmar till gå en vända runt Söder. Oavsett väder, halka, sällskap eller förkylning. Så nu ser jag fram emot att latmasken krupit tillbaka till sitt vanliga gömställe och att nattsömnen blir ostörd.

Jag har haft lite sms-konversation med Svärdottern, som meddelar:

Hej, hej! (Hon både skriver och säger hej två gånger) Vi är i Belgien nu. Mot Paris och tre nätter inkl julafton på hotell där. Sen Spanien 🙂 

Så kan man också ha det.

Sovmorgon

Ska verkligen skolpoliserna gå samma väg som pepparkaksgubbarna? Ut i intigheten? Äsch, jag tycker att det är rätt. Barn ska inte stå i avgaser och ha ansvar för andra barn.

Själv var jag aldrig skolpolis. Förstod aldrig hur någon skinnig varm choklad och ostmacka kunde uppväga omaket att gå upp tidigare än nödvändigt. Jag frågade Maken varför han tillbringade varje torsdagsmorgon, i ur och skur, vid ett övergångsställe på Skånegatan. Var det verkligen chokladen som lockade?

– Nej, men man slapp större delen av första timmen. Det uppskattade jag. Och sen fick man gå på begivenheter bara för skolpoliser.
– Som vaddå?
– Jo, en gång fick vi se Hönebjär. Jag tror att det var på Konserthuset.

* Upp i ottan
* Skinnig choklad
* Missad undervisning
* Lyssna på gnällig gubbe med fånigt namn

Det kallar jag inte för morötter. Snarare straff. Och är glad att jag inte var så lättlurad när jag var 12.

DN – dagens nonsens

Maken viftade alldeles för vilt med ena kryckan och lyckades slå ner glasflaskan jag ställt på nattduksbordet. Allt för att han skulle ha bubbelvatten på en armlängds avstånd. Flaskan gick förstås sönder och utan den kan vi inte bubbla vatten.

Vems var felet? Ditt, sa jag till Maken. Det var ju du som slog ner den. Nej, det var ditt fel, genmälde han. Det var ju du som ställde den i riskzonen.

Strax efter fick jag en redig tvärmaska på strumpbyxorna. Lilltånageln fastnade när foten var på väg ner i strumpan och jag tog fram en ny ask med strumpbyxor ur förrådet. Det sista paketet. Dags för en ny omgång med ta fem betala för fyra på Åhléns.

Häpp! Där öppnade Maken sin sista förpackning med antiblodproppsinjektioner. Och vem ska se till att han får ny medicin? Eller köpa nya mjukisbyxor till patienten? Eller betala straffavgiften på hyrfilmerna?

To do:
* Glasflaska till Sodastreamern
* Mjukisbrallor
* Strumpbyxor
* Betala filmuthyraren
* Fixa sprutor

Allt inom en timme, så jag kan åka på samma biljett till och från city. Det är själva utmaningen. Fast det höll på att gå på tok. Fullt med folk på stan och de flesta hade inte alls lika bråttom som jag. De hasade fram i släptåg med sina dramaten eller sina gamla, stappliga morsor. Hela tiden i vägen för en kvinna med mission. Som invärtes småsvärande kryssade fram.

Jag klarade uppgiften med några minuters marginal. Men bara nästan. För apoteket hade förstås inte medicinen på lager. I morgon efter kl 17 ska den finnas på plats.

Dagens överraskning stod Svärdottern för. Vår kontaktyta är mestadels sms. Klockan 17:36 pep det till i luren.

Hej! Jag vet inte om barnen har berättat om våra planer. Men vi flyttar till Spanien. Lägenheten är uthyrd, barnen har fått plats i svenska skolan i Malaga. Vi kommer hem i juni och höstterminen går barnen i skola här hemma. Vi packar in oss i bilen och reser redan i morgon. …

Där hoppar inga halta löss. Allt enligt mottot: Går det så går det. Vilket det oftast gör för det mindre hariga människorna.

Fönster mot gården

Ja, vi har fönster åt både gård och gata. Och en dag som denna har det glatt Maken. Större delen av förmiddagen pågick takskottning på andra sidan Hornsgatan. Tre gubbar, förankrade med rep i midjebälte, såg till att taket blev snöfritt. Medan en fjärde stod nere på gatan och höll koll på gående, visslade i visselpipa, när det kom någon på trottoaren för att skottarna på taket skulle pausa.

-Såna där skovlar ska man inte ha. Det förstör taken och gör att det läcker in. Och att de bara har midjebälte? Vem vill bli hängande i ett sånt? Nästan så att jag inte pallar att titta. Sa Maken och bad mig putsa hans glasögon och fortsatte att kolla.

När skottande upphörde linkade han in i sovrummet. Då hade ett gäng gubbar tagit sig upp på taket till fastigheten tvärsöver gården. Med schysta spadar och riktiga selen. Konstaterade Maken nöjt. Men förankrade med alldeles för långa rep.

– Kolla han som står högst upp. Om han skulle halka så skulle han trilla ett par våningar ner innan repet tog emot. Gubbarna gastade då och då till varandra på spanska.
– Undrar varför alla takskottare är från Sydamerika? Och varför är alla hotellstädare från Asien. Eller varför är alla reklamutdelare ryssar?

Världen blir onekligen något begränsad när den består av tre rum och kök. Tänkte jag och gick ut.

Jag använde min lediga dag till att göra sånt som Maken brukar göra: återvinna tidningar, pappersförpackningar och glas, färgat och ofärgat. Plus återlämna tre filmer som vi haft alldeles för länge. Butiken var stängd men det blir säker ett par hundra i straffavgift.

Stella kom hit efter skolan. Eftersom alla fritidsaktiviteter hade lagts i malpåse. Sa hon i alla fall. Klockan 16:48 ringde en desperat barnafader. Hans hemfärd hindrades av snöröjning och dagiset stänger kl 17. Stålmormor rykte ut och plockade upp Sally. Utfodrade barn och lyssnade på P1.

Ett av mina favoritprogram, Språket, tog upp flera etymologiska vanliga missuppfattningar. Några kände jag till, andra var nya för mig och en förklaring vill jag protestera mot. Det handlar om ordet fika. Lars Gunnar Andersson menade att det var gammal stockholmslang från 1930-talet. Det menar inte jag. På 1970-talet, när vi bodde i Malung fick vi höra samma förklaring, som finns i Wikipedia.

”I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ” (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. … Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i I en avhandling från 1733 av Reinhold Näsman, ”Historiola lingvæ dalekarlicæ”[5] (Dalmålets historia) nämns ”skinnarmålet”, ett hemligt språk som användes av dem som ägnade sig åt skinnberedning. Språket kom att föras vidare av gårdfarihandlare och användes ännu 1913 då Ola Bannbers gjorde uppteckningar i Västerdalarna. Skinnarmålet innebar att man kastade om stavelser och ljud i malungsdialekten.”

Alltså ordet fika är betydligt äldre och kommer från skinnarmålet. Hävdar jag bestämt.

En annan P1-favorit är programmet Typo. Som tar upp teckensnitt och dess historia. Senaste programmet tog upp Times New Roman, det typsnitt som jag antar att min blogg har. Som jag trodde var lättläst. Men så är inte fallet. Tydligen. Bara så vanligt att de flesta är vana att tyda det.

Programmen är bara 10 minuter långa och jag rekommendera allihop.

Än slank hon hit

Jag tog mig till jobbet trots all snömodd. Och gubbplogning. Vägbanorna är renskrapade, men det är sisådär med gångbanorna.

En nymodighet för i år är jättevallen mellan vägbana och trottoar. Så hög och bred att det är snudd på omöjligt att korsa gator annat än vid övergångsställen.

Väl på arbetet kände jag inte av någon större arbetslust. Utan mer av att det inte blev någon vidare helgvila. Barnbarn och annat löst folk såg till att jag var tvungen att vara social. Och det tar på krafterna.

Det kommer besökare, som vill höra hur det står till med Makens ben. Höra hur olyckan gick till och vara allmänt deltagande. En sa till och med ”Du har i alla fall ditt goda humör i behåll”. Som om han drabbats av en dödlig sjukdom.

Under förmiddagen slog det mig att jag fortfarande har två sparade semesterdagar att ta ut. Så varför inte göra det innan ledigheten fryser inne och ersätts med pengar. Konsekvens: I morgon och på onsdag är det jag som stannar hemma. Halka runt i snömodden överlämnar jag åt andra.

Ännu en skolmassaker

Det är inte första gången jag har anledning att brottas med frågan om varför USA är så överrepresenterad i skolskjutningar. Första tanken är ”men det är inte så konstig, med tanke på tillgången till vapen”, för i 39 % av alla amerikanska hushåll finns det handeldvapen.

Vapenlobbyns mantra är ”Det är inte vapnen som dödar; det är människor”. För att bekräfta påståendet tar man till statistik och den visar att i Schweiz och Finland finns det procentuellt väldigt många vapen, som privatpersoner har tillgång till. Finland har inte varit helt förskonat från skolskjutningar, men i det stora hela avviker statistiken varken i Finland eller Scweiz särskilt mycket från övriga Europa när det gäller antalet mord med skjutvapen.

Kan det vara så att själva orsaken till att vapen finns i hemmen är avgörande för hur man ser på användningen av dem? I USA är det en grundlagsenlig rättighet för i stort sett var och en att inneha vapen och även att använda dem om nöden kräver det.

Så den stora skillnaden är kanske vem ser man som fiende? Om den imaginära fienden kan var vem som helst, en granne, en släkting, då finns det desto större anledning att tillgripa vapen.

Men om personer med tillgång till vapen är utbildade hemvärnsmänniskor med en yttre fiende i fokus kanske utfallet blir något annat.

Det mest huvudlösa i helgens tragedi är nog ändå vapenlobbyns förslag att beväpna lärarna. Knappast den rätta metoden att gå till roten med det onda.

Ovidkommande

Nu har jag storstädat i mejlen. Jag vet inte varför, men jag har anmält mig som prenumerat på alla möjliga och omöjliga mejl. Och i måndags kunde jag inte se skogen för alla trän. Inboxen svämmade över av olästa mejl. Meningslösa sådana, kändes det som.

Därför startade jag projekt Avprenumera. Eller vad motsatsen till Prenumerera kan heta. Alla avsändare med länk av typen: Om du inte vill ha några fler meddelande från oss Klicka här gav jag mig på. Gjorde som de sa; klickade där. Hittills har jag avprenumererat på nedanstående:

– Coop
– Arla köket
– Disneyland Paris
– Matchmail
– CSjobb
– Addskills
– Learning Tree
– Bokus
– Kilroy
– Apollo
– Adobe
– FitDay
– Accent
– Akademibokhandeln

Men Ticnet, som skickar flera mejl i veckan, ställde till problem. Jag gjorde enligt instruktionerna. Loggade in på Mitt konto, bockade ur rutan framför meningen Jag vill ha nyhetsmeddelanden och klickade på bekräftaknappen. Då blev skärmen alldeles vit och sen hände inget mer. Och ganska snart fick jag ett nytt mejl från Ticnet. Med nya erbjudanden.

Efter tre avanmälningsförsök gav jag upp. Nu har jag skapat en regel i Outlook. Kommer det ett mejl från Ticnet, så raderas det omedelbart. Obönhörligt.

Så nu ekar mejlboxen ganska tom på nyinkommet. Och kommer det något så vet jag att det kan vara viktigt. Plus att jag inte tappar tråden lika ofta. För hur det än är, så är jag nyfiket lagd och vill vittja inkorgen när det lilla gula kuvertet dyker upp nedre högra hörnet på bildskärmen.

Helt apropå

Jag är inte särskilt förtjust i glögg, men de här glöggmuggarna var förtjusande med sina irländska stickmönster. Tycker jag. Och de ska finnas på Åhléns, som jag passerar på hemvägen. Om jag orkar gå hem.

Det här året går mot sitt slut och det gör även min almanacka. Nu har jag botaniserat i inkommande post och hittat två gratisalmanackor.

Den ena från Maskinbolaget i Mörrum. Traktorer och grävmaskiner på varenda månadsbild. Inte så inspirerande för en stadsmänniska.

Den andra kommer från Svensk Cater och gör reklam för olika matproducenter. Bilden för januari månad får mig av någon anledning att associera till Tintin i Kongo.

Jag får se om det dyker upp någon bättre framöver. Den jag haft för 2012 kom från Öresundskraft och hade fina naturbilder, som passade den aktuella månaden.

Men beggers can’t be choosers. Då får en nöja sig med det som bjuds.

Nu är det dags igen

För vintergnäll. Det är minst sagt jobbigt att ta sig fram på stan när snösvängen inte hinner med. Sen får norrlänningarna håna och kränka oss i Fjollträsk så mycket de orkar. Själva tar de bara skidorna, sparken eller snöskotern och drar iväg dit de ska. Här får vi halka runt bäst vi kan.

Idag tog det mig 15 minuter längre än vanligt att ta mig till jobbet. Av 4,3 km var det bara plogat några 100 meter. På Skanstullsbron av alla ställen. Den som vanligtvis är väldigt styvmoderligt behandlad. Mina knän gillar inte heller väglaget. Det känns som ledband och annat töjs i alla möjliga riktningar i halkan.

I morse hade Maken tid för återbesök på SÖS. Ettan var snäll och lovade skjutsa. Min första tanke, när jag klev ut ur porten, var: hur ska det gå för honom att ta sig över den upplogade snövallen? Maken, alltså. Med kryckor och gipsat ben? Men det gick bra och efter avklarat läkarbesök och omgipsning var kusin Klas snäll och körde Maken hem igen.

Medan Maken var upptagen på sjukhuset ägnade jag hela förmiddagen åt ett stormigt möte på jobbet. Ett så kallat uppstartsmöte för 2013 års stora utvecklingsprojekt. Många stridiga viljor och inte kom vi fram till något. Mer än att alla ansvarig fick diverse hemläxor för att utvärdera risker, kostnader och resursbehov.

Jag är tämligen säker på vilken väg vi borde välja. Problemet är bara att det låter som om jag försvarar min egen sjuka mor. Det vill säga det system som jag varit med om att bygga upp. Och emot den lösningen står en riktig liten småpåve. En man som rent allmänt verkar övertygad om sin egen förträfflighet och ser sig antagligen också som Guds gåva till mänskligheten. För det brukar hans sort göra.

Men i slutänden är det ändå de engelskspråkiga gubbarna som fattar alla viktigare beslut. Och då kan det bli hur som helst, är jag rädd. So why bother?

Det är andra tider nu

Igår när jag kom hem från jobbet lagade jag som vanligt middag, som vi intog vid köksbordet. När all disk var undanplockad, kokade jag en kopp te och gick in på Facebook. Där hade Svärdottern gjort en statusuppdatering: Pirjo Sannberg är gift med Joel Malmström. Bara sådär.

I fredags hörde Svärdottern av sig och frågade om My kunde vara hos oss i helgen. Trots att det inte var ”vår” helg. Noa skulle åka bort tillsammans med sin moster. Jo, det var inga problem. Vi hade inte planerat något särskilt med tanke på att Maken knappast tar sig utanför lägenheten med sitt brutna ben.

På lördag eftermiddag hörde Svärdottern av sig igen.
– Kan vi hämta My nu?

Absolut, men My blev lika förvånad som vi.
– Skulle inte jag vara här till på söndag?
– Jo, så hade jag också fattat det. Men nu vill mamma tydligen att du ska komma hem.

Och så blev det. My åkte hem och vi undrade vad som stod på. Nu vet vi. Genom Facebook. Kalla mig gammalmodig, men det kändes lite märkligt. Även om jag självklart önskar dem all lycka i världen.

Hm. Borde jag döpa om Svärdottern? Nu när hon egentligen är någon annans svärdotter.

TGIFF

Ja, jag är tacksam att det är fredag. Och dessutom månadens fria fredag efter en veckas beredskap. Speciellt som vi hade nattgäster. Sally och Stella sov över eftersom deras föräldrar var ute och roade sig på Friends arena.

Sally ägnade kvällen åt att titta på film tillsammans med Moppa. För Ettan har ett Netflixabonnemang, som han har lånat ut till sin gipsade fader. Och Moppa, av mig kallad Maken, gillar Wallace och Gromit. Men filmen de såg var tydligen alldeles för läskig för en treåring. Inte nog med att Wallace förvandlades till en jättekanin i nattens mörker; han tog andras grönsaker. Och det mest skrämmande av allt; han gjorde det utan att fråga först. För det vet Sally att man måste göra innan man tar något.

Flickorna somnade snällt, men Sallys sömn blev orolig. Titt och tätt vaknade hon till för att hon drömde om jättekaninen, som tog andras saker utan att fråga först. Och efter en lite orolig natt var det skönt med en lugn morgon. Stella gick själv till skolan och vid niotiden drog jag Sally till dagis.

Ja, jag drog henne i en pulka. På sandade trottoarer och över renplogade gator. Och framkallade det där avskyvärda, skrapande ljudet som jag hatar. Men vad gör man när det är alldeles för moddigt för barnvagn.

Nu har jag varit ute en sväng och klarat av helghandlingen. Jakten en stekpanna till mellanstora plattan pågår fortfarande. Jag har köpt två stycken utan att ha hittat rätt. Den första på Åhléns. På själva stekytan satt en rund lapp med lite information och när jag tog bort den hemmavid upptäckte jag en skada i beläggningen. Och skadad beläggning vill inte jag betala för eftersom jag redan har en sån stekpanna.

Den andra köpte jag idag på Ica. Utan att ha måttband med mig. Och det var dumt. Diametern på stekpannan var en centimeter för liten så den täcker inte hela plattan. Så den får åka med tillbaka till affären.

Jag får jaga vidare. Nästa nedslag blir på Järnia. Eller El- & Digital. Där jag redan har varit idag. Kolsyran var slut och jag stegade in i butiken med flaskan i handen.

– Oj, du måste bo alldeles i närheten. Flaskan är fortfarande varm, sa expediten. Det dröjde ett bra tag innan kvittot kom ut ur skrivaren.
– Hörru du, Sherlock Holmes, blir det något kvitto någon gång? Eller är det lika bra att jag går? Nej, det sa jag inte. Möjligen tänkte. Och kvinnan ursäktade dröjsmålet med att de just uppgraderat datorerna.

Och snart är det dags att hämta upp annat barn. På andra sidan Södermalm. Jag tror att 55:ans buss blir bästa alternativet. Då kan jag passera Ica på vägen till busshållplatsen och återbörda stekpannan.

Konstigt, det blev snö i år också

I min kalender står det på dagens datum ”Årsmöte i användarföreningen”. Alltså föreningen som härbergerar programmerare, som kodar med samma verktyg som jag. Men det blir nog inte många som kommer. Trots att det vankas landgång. Jag borde ta mig dit eftersom jag är revisor. Men eftersom trafiken ser ut som den gör, skickade jag ett mejl till ordföranden.

Hej!
Jag misstänker att jag inte är ensam om saken, men jag kommer ha problem att ta mig från jobbet. Så jag lämnar ett sent återbud till kvällens årsmöte. Hoppas att det räcker med den skannade revisionsberättelsen.
/frk Tjatlund

Och när jag ändå var i farten skickade jag ytterligare ett. Till min chef.

Hej!
Går det bra att jag jobbar hemifrån imorgon, 6/12?
/frk Tjatlund

Och det var okej. Vilket gladde mig eftersom jag slipper en massa transporter i snömodden. Speciellt som det står ”Barnvakt” i morgondagens kalender. Och då gäller det att passa tiden för dagishämtning.

I kalendern för Makens arbetskamrater står det ”Julmiddag” ikväll. Om den nu blir av. Det ser lite mörkt ut för de festsugna. Själva transporten till festplatsen ska ske med abonnerad buss. Om den kan ta sig fram i snökaoset.

Snart blir jag tvungen att ta tjuren vid hornen och halka hemåt. Något jag inte ser fram emot.