Vilodag

Vi har slipats mot varandra under drygt en vecka. En vecka blandad med fysisk ansträning och vila. Och vi har inte blivit särskilt välpolerade. Snarare skitiga och irriterade. Svettiga och trötta. Men det kommer vi inte att komma ihag om en sisadär en manad.

Nu kan vi sitta och ta igen oss pa balkongen till hotell Miramar i Porto de Soller och just titta ut över havet. Eller se hur turisterna kliver av och kliver pa sparvagnen, som aker fram och tillbaka mellan Soller och hamnen dagarna i ända.

När vi inte tittar pa havet läser vi om havet i danska boken Vi, de drunknade. Ett kallare hav med betydligt fler offer. Jag kan verkligen rekommendera boken.

Mysterier

Jag blir inte klok på statistikuppgifterna i WordPress. Det finns siffror för Idag visningar, Visningar idag och Views. Visningar idag och Views verkar vara samma sak medan Idag visningar är ett lägre tal. Vad står de olika begreppen för?

Sen finns det uppgifter om folk som klickar på länkar och vilka länkar de klickat på. Det konstiga är att några har lyckats med konststycket att klicka på länkar som inte finns på min blogg. Som mammanoflickan t ex.

En källa till muntration är sökorden, som fått andra att hitta hit. Tjej söker kille eller tjejer som söker killar är populära sökningar. Igår ville två stycken dessutom veta om det finns ”villiga tjejer i Skåne” och lockats att titta in här. Inte har väl jag skrivit något i det ämnet? Men tydligen.

Annat man letar efter är saker som ”vad heter mandelpotatis på engelska” eller ”vattenlås på engelska”. Och varje dag är det någon som undrar ”Är det konstigt att man längtar bort nån”. Varje dag! Det säger något om hur folk har det.

Vi fortsätter att tvätta och packa för att uppfylla lite personlig längtan.

Mossning & goodbaj

dsc00169

Nu börjar det likna något. Skrivbordet avstädat, mejlfrånvarohanteraren påkopplad, telefonen bortkopplad, kollegan instruerad för om-uti-fall-kejsen, kaffekoppen diskad, kylskåpet rensat, tidrapporten korrigerad, alla viktiga samtal och mejl bortgjorda.

Kort sagt: dags att ta fredag och semester!

Avslut

Nu har vi haft två avskedsmiddagar inför semestern. Igår med Tvåan plus familj på Texas Longhorn och ikväll med Ettan och fru och Svärdottern och barnbarn. På Jimmys Steakhouse. Bäst att passa på när det är tre veckor tills vi syns igen.

Jag bokade just de tre första hotellnätterna i Palma. Centralt och jag hoppas att det är bra annars lär jag få höra gnäll från en viss man, som tycker att jag är ute lite väl i sista minuten. Det ska bli intressant att se vad man får för 819 kr per natt. Exklusive frukost.

Min töntige chef kommenterade vårt resmål med ”Jaså ni tänker vandra. Annars är det väl mest flaskan som gäller när man åker till Mallorca.” Så typiskt Thailandsresenärer. I Europa finns det inte längre något av intresse. Men det finns orsaker till att Mallorca blev ett av de första chartermålen. Och det är inte bara det billiga vinet.

Och tittar man på priserna så är det knappast något för fylleresenärernas plånböcker.

(Som de gamla sjunga twittrar de unga.)

Dagens sanning

I morse tog jag tunnelbanan från Slussen till jobbet. Helt gratis eftersom spärrarna var obemannade. Jag vägrar köpa biljett med mobilen eller i automat, när jag redan har en förköpsremsa.

När vi åkte över Skanstullsbron kommenterade tjejen, som satt bredvid mig snöbristen i Hammarbybacken. Killen, som hon hade sällskap med sa: ”Men jag hörde att man tänkte glasa in backen. Ungefär som den där i Dubai.”

Det är så vandringssägner föds och lever vidare. Det startar med ett aprilskämt, som återberättas och någonstans på vägen förlorar historien kopplingen till första april. Processen tog mindre än tre veckor i det här fallet.

Och nu är jag benägen att tro att historien med rånaren, som blev våldtagen av sitt kvinnliga offer är någonting likartat. Ett skämt eller hämndlystet önsketänkande. Varför i all världen skulle man blurra till kvinnans ansikte annars? Spelar identiteten på en liten ryska fjärran ifrån någon större roll?

Skåpmat

Ja, jag vet att det är bara ett eller högst två ämnen i taget som gäller på bloggen. Just nu är det Borgs åtgärdspaket och stökiga elever som är på tapeten. Men hallå! Det finns fortfarande glas i kycklingprodukter.

Svärsonen åt kycklingwraps på Sandys till lunch och i de sista tuggorna fanns det två glasbitar. Tjejen bakom disken fattade ingenting. ”Vi som inte ens har någon av de aktuella leverantörerna.”

sandys_glas

Plåster på de, som tur var, obefintliga såren kan beskådas nedan.

snadys_gift

Ynkligt, om ni frågar mig.

Alias

På tv4:as hemsida kan man spela Robinson-spelet. Ganska simpla tävlingsuppgifter, som tilltalar barn. Och barnsliga vuxna.

Om man registrerar sig kan man vinna en platt-tv. Är man tillräckligt barnslig, så registrerar man sig som någon helt annan. Som Maken; han ägnar fritiden åt att spela inloggad som Angela Monroe. Alltså samma namn som grannen, som är med i riktiga Robinson och var starkast i fystesterna inför uttagningen av deltagarna.

Riktigt pinsamt vore det om han vann.

Lynne

Jag borde uppskatta människors omtanke. Och det gör jag, även om det är jobbigt ibland. Som Empatiska Kvinnor. De som undrar hur man mår och får försäkran att det mesta är OK. Men som inte nöjer sig med det beskedet, utan lägger huvudet på sned och verkligen undrar hur man egentligen mår.
– Ja, med tanke på årstiden. Många kan tycka att det är svårt när det kommer ännu en vår, med tanke på hur det var förra året.

Och plötsligt blir den där ärtstora klumpen i halsen till en grapefrukt och jag får svälja minst tre gånger för att samla mig till ”Jodå, det mesta fungerar” och föra över samtalet från känslor till praktikaliteter.

Om jag känner för att ventilera mitt tungsinne, så är det med människor som har samma orsaker till svårmod som jag själv. Känns det som.

Plotter

När jag inte får sova ordentligt fungerar inte hjärnan riktigt som den ska. Koncentrationsförmågan lämnar helt enkelt mycket övrigt att önska. Mentalt har jag påbörjat ett tiotal blogginlägg utan att komma till skott.

Först tänkte jag skriva om lördagens middag med Svärdotter och barnbarn på Thaibåten vid Hammarbykanalen. Läget får betyg 5; vid vatten i kvällssol och på gångavstånd från Skånegatan. Men maten är knappt värd en tvåa. Vår lilla kiosk slår dem med hästlängder.

Nästa tema var kvar i stan en långhelg. Men vi brukar vara hemma långhelger som Påsk, Pingst och Midsommar, so why bother? Jag lovar att återkomma när vi åker bort istället.

Söndagen lekte vi Stockholmsturister och satt i solen på serveringen vid Zinkens Vandrarhem och läste hela eftermiddagen. Jag plöjde igenom Q & A, förlagan till filmen Slumdog Millionaire.

Igår och inatt hade vi Noa och My här. De sov över eftersom det var sista chansen innan vi åker på semester. Noa fastnade direkt för upplägget i boken om den indiske 18-åringen som vann första priset i Vem vill bli miljonär, trots att han aldrig gått i skolan och ville höra alla frågor och hur han kunde känna till svaren. Så jag fick göra skäl för mitt namn.

När det var dags för sänggående för de små liven, var de hungriga, törstiga, kissnödiga, hade ont i benen, var svettiga och/eller frös. Den ena ville ha tänt i hallen, den andra släckt. Fönstret skulle vara öppet och det skulle vara stängt. Ända fram tills klockan var 23.

Min hjärna är antagligen för gammal för sånt. Därav alla röriga tankar.

Outfit

Vi har inventerat och kompletterat semestergarderoben. Senaste Stella var här undrade hon:
– Mormor, varför har mamma och du alltid kjol?

Hur det är med mamma vet jag inte, men jag trivs bäst i plagg där knäna inte tar emot när jag går. En annan orsak är att jag växt en del på bredden. Men nu inför semestern har jag nyinvesterat i tröjor och byxor. Nu återstår bara lite underkläder.

Då kommer vi till Stellas klädesfråga nummer två. Den hon ställde efter att ha sovit över hos oss för ett par veckor sedan.
– Mamma, när ska du få lika stora trosor som mormor?

Hund begraven

Maken, Pryltorsken, har haft en oro i kroppen. Hans mobil har hållit, på tok för länge. Annars brukar den typen av apparater vara tidsinställda bomber och explodera i jämna mellanrum. Lagom för att det ska finnas en ny, intressant modell på marknaden och att senaste bindningstiden löpt ut.

Maken senaste har fungerat fläckfritt månad efter månad. Men då finns det andra lösningar. Man kan ju alltid tappa telefonen. Först köper man en tröja med väldigt låga fickor. Så låga att man till och med kommenterar det: ”Här vågar man inte förvara något av värde.”

Sen gör man det i alla fall. Lägger mobilen i vänsterfickan på koftan och tar tunnelbana och 3:ans buss till Skånegatan. Någonstans på vägen ramlar telefonen omärkligt ur fickan. Och när senast fick man tillbaka något borttappat?

Men se där! Ericsson har en ny fin modell och det är bäst att passa på så att nu när det finns mer än bara ett skäl för en ny mobil. ”Det är bara 100 spänn till i månadsavgift. Och jag får ringa för hela summan. Visserligen för lite högre pris än tidigare.”

Plus en massa andra argument, som alldeles tog musten ur mig. ”Jamen, köp en ny då, för allt i världen!” Sen var det bara att spärra numret hos operatören.

Tre timmar senare:
Ring! Ring!
– Victoria.
– Hej! Jag heter Ali och kör SL-buss. Idag hittade jag en telefon …


– Jaha, och vad ska vi med ytterligare en telefon till?
– Noa börjar väl komma upp i den åldern.

Öråd

Under några års tid hade vi en kille på jobbet, som arbetade som datatekniker. När han började så var det lite som i småskolan. ”Se nu till att vara snälla mot Nicke. På förra jobbet blev han mobbad.”

Först ansträngde sig alla och var snälla mot Nicke. Men Nicke var lite knepig av sig. När det uppstod problem gjorde han inte som andra, även om det var han som orsakat det hela. Hos oss finns det en tyst överenskommelse att de, som har något att tillföra är kvar tills allt fungerar som det ska. Speciellt om man själv är orsaken till att saker går fel.

Folk började muttra. ”Nicke är världens toffel. Ringer Linda och säger att nu får faktiskt du komma hem. Linnea har bajsat och det är din tur att byta. Då åker han hem. Oavsett hur det ser ut här.”

Sen gjorde Nicke det fatala misstaget att skylla på Åke. Han som står överst i hackordningen. Den som sitter inne med färdigheter, som är ovärderliga och som alla anstränger sig för att hålla på gott humör. Åke är långsint och ett sånt påhopp sopas inte under mattan i första taget. Det ältas och ältas, så fort tillfälle ges.

Så till sist fick Nicke sparken, dvs han uppmanades att säga upp sig frivilligt. Ett av hans misstag kostade alldeles för mycket. Både i pengar och i insatser från andra. Driftchefen menade att ”Nu kan du och Linda förverkliga er dröm att flytta tillbaka till Sundsvall.” Så de gjorde det, flyttade tillbaka.

Fortfarande lever hans ande kvar på företaget. När någon klantat sig får han eller hon höra: ”Om du inte passar dig, kanske det är din tur att flytta till Sundsvall.”

Och på så sätt fortsätter mobbningen, trots att Nicke är mer än 38 mil bort.

Tid

På 60-talet gjorde Långfredagen verkligen skäl för namnet. Det fanns helt enkelt ingen längre dag på hela året. Timmarna släpade sig formligen fram. Vettiga människor hade lämnat stan, så det fanns inte ens andra barn att leka med. Trist på radio och ännu tristare på tv.

alfieLångfredagen bär dessutom skulden till att jag har sett Rampljus på bio och blivit utskrattad av några grabbar från HUF. Det sved. Det hände sig på påsken 1967. Min kompis Barbro och jag bestämde oss för att gå på bio. Hon ville se Alfie, eftersom hon var betuttad i Michael Caine och jag ville se Ta fast Räven med Peter Sellers. För jag ville skratta.

Jag tror att hon vann, hon brukade göra det. Men vi hade totalt förträngt att det var påskhelg och när de svartvita bilderna hade flimrat mer än en kvart började vi ana oråd. Bakom oss i biografen satt ett gäng killar som vi träffat på Kungsholmshögerns Ungdomsförbund, så vi vände oss till dem.
– Ska inte Alfie börja någon gång?

De undrade i sin tur om vi inte var läskunniga eller bara dumma i huvudet och skrattade sönder en gripande filmsekvens. Vi hukade oss i bänkraden och tänkte oss bort. Långt bort därifrån och gick aldrig mer på några hufmöten.

Långfredagen 2008 har också etsat sig fast i minnet. Men av helt andra skäl.

Motvikt

Egentligen borde jag skämmas. Gnälla över jobbet. Det är inte alla som har ett jobb. Eller kan jobba. Och om de kan det, har ett roligt jobb. Som jag har. För det har jag. Jag har helt enkelt världen trevligaste jobb. Och jag får betalt för att ha roligt. Bra betalt, dessutom.

Tänk att få sitta på arbetstid och klura ut lösningar på små och stora problem. Eller undersöka varför saker gått åt helvete. Nästan som hon i Damernas Detektivbyrå. Traditionellt byggd, dessutom.

Ta produktionens lilla statistiklista, som exempel. Den som man glömmer att skriva ut då och då. Listan ska skrivas ut sista vardagen i veckan. Oftast fredagar, om det inte är en vecka som den här då det blir torsdag istället. Dessutom ska den skrivas ut den sista vardagen i månaden och det kan bli vilken veckodag, som helst.

Sånt får jag sitta och tänka ut en lösning på. Så att listan skapas och skrivs ut med automatik. Ingen behöver längre bannas för sin glömska och alla blir så nöjda och glada. Speciellt jag blir nöjd med mig själv. Sporten när man dvs jag programmerar är att koden ska bli så kort som möjligt. Och kortare än så här kan det nästan inte bli.

ASSIGN
        gdag = proddatum
        gBdag = bankdatum.
    IF WEEKDAY(gBdag) < WEEKDAY(gDag) THEN skriv = YES.
    IF skriv = NO THEN DO:
        IF DAY(gBdag) < DAY(gDag) THEN skriv = YES.
    END.

Så roligt har jag på arbetstid. Och det är svårslaget.

Olika

En av mina arbetskamrater uttryckte sig förklenade om bloggare. Förstås utan att veta om att hon sänkte mig. Det började med att hon undrade hur det gick med mitt facebookande.

– Inte alls, jag kommer mig aldrig för att gå in där. Du då?
– Jag är inne ganska mycket. Framförallt för att det är kul att se vad andra har för sig. Utan att för den skull behöva träffa dem.
– Men varför twittrar du inte istället?
– Vad är det?
– Ett slags socialt minibloggande.
– Nä, bloggande är inget för mig. Det skulle vara om jag hade oändligt med tid att slå ihjäl. Då kanske det vore aktuellt.

Happ! Där blev jag tvingad att träda upp till försvar.
– Nu tror jag inte att folk bloggar för att de inte har något bättre för sig. Snarare för att de gillar att skriva.

Sen tänkte jag onda tankar. Ska du säga! Inte skulle jag slänga bort tiden på bowling. Det verkar hjärndött att ägna varje måndagskväll åt att rulla klot på parketten. Eller kasta pil. För att inte tala om att jönsa med en massa fåglar; kakaduor, morhuvade gojor och undulater. Så till den milda grad att man inte ens kan lämna hemmet under semestern. Eller gå på Byfåneföreningen första torsdagen i månaden …

Som om ett intresse var bättre än något annat.

Mat var det …

Påskmaten tilltalar mina smaklökar och nu har jag ägnat några minuter åt att kolla upp veckans erbjudanden. På Konsum har man specialpris lammstek, varmrökt lax, lagrad ost och ekologiska ägg. Hemköp lockar med rökt och gravad lax och Vi-butikerna har extrapris på sparris och mandelpotatis.

Men var finns sillen? Konsum har 3 coop-burkar för 20 kr. Men jag är skeptisk och föredrar Abba. Speciellt Skärgårds- och Midsommarsill. Helst skulle jag vilja prova på Pepparrotssillen, men den har jag inte hittat i någon butik.

Vad Ica har för erbjudanden framgår inte på nätet. Varför lägger de inte ut sina reklamblad, som alla andra? Jag börjar nog min inhandlingsrunda där och hemsöker övriga i mån av behov.

Om 7 minuter bär det av!

Dagens depp

Jag har bloggat i tre år, tre månader och tre dagar. Och det har varit lite upp och ner. I början var det mest upp. Men ju längre tiden lidit så har det nedförslöporna kommit tätare och tätare. Så där var tredje vecka har jag börjat fundera över att ”slänga & stänga”.

godmiddagOch inte blir det bättre av att jag är den enda på min avdelning, som är på jobbet.
– Nej, nej! Inte kan alla vara fysiskt frånvarande samtidigt.

Två har semester, två jobbar hemifrån och här sitter jag och håller ställningarna. Jag tröstar mig med att jag har tagit ledigt klämdagen 22 maj, men då kan jag ge mig 17 på att det är OK för alla andra att jobba hemifrån.

Vädret är inte heller till någon glädje. Grått, småregnigt och trist i största allmänhet. Jag vänder ryggen åt eländet, men hör hur dropparna slår mot fönsterblecket. Inte ser det mycket bättre ut på Mallorca; 15° och regn. Och vi som ska dit om drygt en vecka och vandra. Med övernattningar utomhus, utan tält. Ska det kallas för semester?

Finansförbundets medlemstidning var inte heller någon uppmuntrande läsning. Ett uppslag ägnades åt A-kassa, Trygghetsrådet, Inkomstförsäkring och en sak till, som jag inte kommer ihåg. Helt enkelt en liten checklista, om utifall man blir av med jobbet.
Uppdaterad: Jag hade inte glömt en fjärde pelare. Det fanns bara tre.  

Hit med några förändringar. Snabbt! Och till det bättre!

Varning

Om du gillade Damernas detektivbyrå, gör inte samma misstag som jag. Låt dig inte övertalas att se filmatiseringen av boken. Jag anade att det var en dum idé redan från början och fick min misstanke bekräftad. 

Böckerna i serien är charmiga, lättsamma och fulla av mänsklig värme. Filmatiseringen känns platt och berättelsen blir bara barnslig. Det är mera som en talbok med bilder. Och inte blir den bättre av sekreterare Makutsis överspel. 

Så om du vill behålla den varma känslan från bokserien: Se inte filmen!

Rättvisa

Egentligen kan man skippa rättssystemet. Åtminstone när det gäller medialt uppmärksammade brott. En grupp på 1200 personer, eller vad en statistiskt försvarbar storlek är, skulle kunna ge sitt utlåtande i en folkomröstning. Billigt dessutom; inga förkunskaper eller utbildning behövs.

Då skulle t ex gärningsmännen i Lindomefallet dömas till mord. ”Jamen, hallå! Spelar roll om de skyller på varandra? Någon har ju gjort det. Lagar och andra spetsfundigheter skiter vi högaktningsfullt i.” Och hur skulle en liknande grupp döma Annika Deasy Östberg?

Oj, vad bloggare har åsikter om att hon ska förflyttas till svenskt fängelse. Redan det efternamn skribenten väljer, avslöjar var sympatierna ligger. Deasy = negativ, Östberg förmodligen positiv till händelseutvecklingen.

Pressen har kört väldigt många tyck-synd-om-reportage under årens lopp, så jag är lite förvånad över att så många år negativa. Även om det verkar bero på att de är rädda om sina skattepengar och inte tycker att hon är tillräckligt svensk.

Själv tycker jag att 28 år räcker. Vilken svensk domstol skulle döma ett strängare straff ? Även om gärningsmannen vore utländsk.