Influensaänka

Där sällade sig Maken till den stora skaran av sängliggande. Feber och allmän muskelvärk däckar vem som helst. Själv var jag stursk och påstod att jag inte varit sjuk sen 1976 då jag var riktigt dålig hela första halvåret. Först en urinvägsinfektion med hög feber, sen svininfluensa på det och när jag väl var på benen igen, kom urinvägsinfektionen tillbaka.

Efter det har jag aldrig åkt på influensan och inte heller brytt mig om att vaccinera mig. Jag räknar kallt med att jag immuniteten kvarstår. Och gör den inte det, tror jag att jag fortfarande överlever en omgång.

När Maken är sjuk blir han barn på nytt. Ligger i sängen och önskar sig saker. ”Jag vill ha te och en salamimacka” Och jag svarar: Går det bra med hårt bröd? ”Nej, jag vill ha mjukt” Jaha, då måste jag ut och handla. ”Kan du köpa glass när du ändå är ute?” ”Och någon frukt.”

Och jag knallar ner och handlar på Coop. Funderar om jag ska köpa en Kalle Anka & Co. När en var sjuk som barn kunde en få såna önskningar beviljade. Men jag avstod idag. Serietidningarna är inte längre vad de har varit. Eller så har en vuxit ifrån dem.

Innan Maken blev matt av sjukdom har han legat på mig som en iller. Han vill ut och bort och jag trivs bäst hemmavid. Och den skillnaden bara ökar med åren. Han tycker att det är skandal att vi inte gjort något kul på fem månader. Och kul i hans värld är att resa. Så nu har jag gjort honom till viljes, bokat en resa på en vecka på ett lyxigare hotell på varmare breddgrader.

Det fåre duga, så länge.

Lida

I söndags, när jag satt och tittade på Amazing race, kände jag hur nageln på pektån skavde mot stortån. Alltså när jag viftade på tårna. En nagelhörna stack ut lite väl mycket och jag grep tag i hörnan och slet till ungefär som när man ska dra av ett plåster.

Det var dumt. För att inte säga mycket dumt. Jag fick i stort sett med mig hela tånageln. Blodvite uppstod och tån blev öm som ögat. Speciellt om nätterna. Då vaknade jag så fort täcket kom åt. Men nu har det värsta lagt sig.

En annan kroppsdel som gjort sig påmind på sistone är höger knä. Jag har haft lite problem från och till sedan jag bröt benet. Knäet har fått ta emot mycket större påfrestningar, som kompensation till det svaga vänsterbenet. Nu, när benet är återställt, trodde jag att knät också skulle bli gladare.

Men så kommer SL farande med avstängningar. Av rulltrappor. Min T-banestation är en av de drabbade. En av Stockholms högre (eller heter det längre?) rulltrappor med 70 höga trappsteg nedför gör inga knän glada. Speciellt inte mitt redan krånglande högerknä. Turen varje morgon ner till perrongen känns.

70 steg uppför är inte heller särskilt kul. Ett problem när jag ska hem från jobbet. Och någon hiss finns inte att tillgå. Men det problemet känns mindre. Jag hoppar av vid Mariatorget och promenerar 500 meter. Längre än så är det inte mellan stationerna i Fjollträsk.

Bergochdalbana

Två veckor försvinner i ett litet nafs om man inte passar sig. Och jag har inte skrivit något här på länge. Av flera orsaker. Orken och tiden har saknats. Plus att jag varit inne i en mental svacka. Tyckt att jag knappt duger till någonting. Men nu börjar det kännas lite bättre.

Annars då? Jo, jag har varit på bio. Två gånger till och med. Först på Whiplash, en film om en elev på en musikskola och hans demoniske lärare. Se den om ni har möjlighet. Speciellt om ni gillar jazz. Andra filmen var Fåret Shaun tillsammans med Tvåan och hennes familj. En trevlig och bra film för både barn och vuxna.

Det var förstås många barn i salongen på den filmen, flera så små att det antagligen var första gången de var på bio. Och deras kommentarer var riktigt underhållande. Förutom reklam fick man se en trailer på nya Paddington. Till alla barns förtjusning. Ända tills snutten var slut och flera besviket ställde frågan: Är det redan slut?

En liten kille några rader ovanför oss skrattade sig hjärtligt genom hela filmen. Så glatt att han nästan var roligare än filmen. Som i sin tur var riktigt kul. Har ni barn eller barnbarn, passa på att gå. Förresten det går bra att se den utan några barnsliga ursäkter.

Något mer? Vi har varit ute och ätit under evenemanget Krogveckan. Olika restauranger har haft erbjudande med specialmenyer till lägre pris. Både trevligt och gott. Men i slutänden kostar det ändå en del. Om man är som vi att man gärna vill ha vin till maten när man går ut på lokal.

Prissättningen på dryck stör mig. För det första finns det inget absolut mått på ett glas vin. Det kan vara allt från en fingerborg till 1,5 dl. Och i år verkar flertalet ställen ta 95 kr för en fingerborg. Flaskorna är 4-5 gånger dyrare än på Systemet. Trots att förädlingen av varan knappast motsvarar det.

Igår kväll var jag också ute. Med ett gäng kvinnor från gamla jobbet. Det var både nostalgiskt, trevligt och uppfriskande. Vi träffades på en av Söders greker och ventilerade vad som hänt, både långt tillbaka och det senaste året. Tre jobbar fortfarande kvar på gamla stället, två av oss har slutat frivilligt och två fick gå med avgångsvederlag.

De som fick gå ofrivilligt har haft och har en tuff tid. Det är inte kul när ens chef inte fattar vad man gör utan tror att det bara är att plocka bor en och verksamheten kan tuffa på som vanligt. Och det skrämmande är att det är exakt vad som händer. Nästan. För de som är kvar försöker självklart skapa lösningar.

I stället för att sätta ner foten och säga att det här funkar inte tar en del på sig mer och mer. En av de kvarvarande jobbar runt omänskliga 10 timmar per dag. Andra väljer att skruva ner på kraven. Acceptera att den egna prestationen inte blir som man egentligen skulle vilja eftersom det utrymmet saknas.

I kväll blir det annat av. Vi har blivit bjudna på En man som heter Ove och ska se Johan Rheborg på Rival. Det är Ettan med fru som är så gentila eftersom jag och Maken har uthärdat 44 år i det äkta ståndet. Inte illa, om jag får säga det själv.

Intentioner

Maken och ett barnbarn är på bio. Själv tänker jag ta mig i kragen och gå ut i det vackra vädret. Målet är City och syftet är shopping. Med följande inköpslista:

* strumpbyxor
* mobilfodral
* örngott
* underlakan

Förutsatt att jag hittar något som passar mig, mobilen, kuddar och sängar.

Snapshot

Jag känner mig som ett äldreboende: trött, sliten och värkbruten. Några gästfria vänner bjöd oss på middag igår. Jättetrevligt, men en fredagkväll är egentligen inte den ultimata tidpunkten. En arbetsvecka i ryggen tar på krafterna. Och jag måste ändå tillbringa ett par timmar efteråt i soffan för att varva ner.

Och inte blir det bättre av att högeraxeln värker infernaliskt emellanåt. Kan det vara början till frusen skuldra? Det kanske är dags att sluta klicka bort naprapatmejlen. Som jag brukar göra och istället anmäla mitt intresse. Måhända att axeln skulle må bra av lite bryt och bänd.

Sen lyckas jag ideligen sparka mig själv på högerbenet. På en och samma, numera blålila, fläck. Mina vinterkängor gör motstånd när jag ska ta av dem. Jag håller emot med en fot som jag använder som stövelknekt och nu och då tappar jag greppet om skon och då sparkar jag mig själv på smalbenet. Jag ser verkligen fram emot barmark och lågskor.

Nä, nu är det jag som intar soffan tillsammans med hela Kungsgatan. Sängen är redan upptagen av en ännu tröttare Make, som har kraschat tvärsöver dubbelsängen.

Det går inte bra för mig

Förutom allting annat så tappade jag mitt årskort på SL på vägen hem. Kortet har jag i telefonfodralet och det var hela fodralet som rann mig ur händerna. Precis när jag skulle kliva av bussen ringde mobilen. Jag lyckades få upp telefonen och svara medan jag la tillbaka fodralet i handväskan. Trodde jag. I själva verket hamnade det antagligen bredvid.

Jag gick av bussen med mobilen mot örat. En man gick ikapp mig och undrade om det var jag som tappat en vante, för folk på bussen hade ropat något. Jag ruskade på huvudet och visade upp mina båda vantar. Bara för att några minuter senare upptäcka att jag inte längre hade något telefonfodral och att det antagligen var det någon vänlig människa försökte göra mig uppmärksam på.

Jag vände vid tunnelbanespärrarna och kutade upp igen till busshållplatsen, men bussen hade förstås redan gett sig av. Det var bara att köpa en engångsbiljett för att ta sig hem. En totalt onödig utgift.

Samtidigt är jag glad åt två saker: 1. Jag tappade i alla fall inte telefonen. 2. Jag har anmält förlustgaranti på Mitt SL, där man lovar att skicka mig ett nytt kort inom fyra arbetsdagar.

Fram till dess lånar jag Makens kort. Inte så att jag vill skylla min släpphänthet på honom även om det var han som ringde mig.

Krydda inte för mycket

Autokorrigering kan ha sina poänger, men ofta kommer den med så korkade förslag att man får se upp. Som igår när vi var ute på lokal och jag checkade in på Facebook. I Stockholm är det nämligen Krogvecka då ett antal restauranger har specialerbjudande.

Vi beställde bord på Hotell Skeppsholmen för att inta middag vid 17:30. Och, som sagt, jag checkade in, skrev ”Krogveckan” och skickade iväg mitt kortfattade påstående. Men utan att jag uppmärksammade saken hade mitt meddelande ändrats till ”Krogverksamhet” av någon illasinnad programmerare.

Det gjorde väl inte så mycket egentligen. Då var det värre för Maken härom veckan. Han skulle presenta ett av barnbarnen med en efterlängtad tröja, som han beställde på nätet. En svensk sajt, som levererar över hela världen. Eller åtminstone Europa.

”Jag skickar paketet direkt till Malaga” sa Maken och fyllde i adressen. Trodde han, ja. Gatan familjen bor på heter ”Ortega …”. Men det gjorde den inte alls, tyckte den självsvåldiga Autokorrigeringen och förvandlade Ortega till Oregano. Vilket Maken inte märkte.

Paketet har ännu inte kommit fram och på det spanska postverket är man kanske inte lika duktig som på det svenska. När vi bodde på Toffelbacken hittade en avi fram till oss, trots att efternamnet var fel och gatan omvandlad till Pofpabacken.

Nej, det där med att handla på nätet har onekligen sina avigsidor och är inte alls pålitligt.

Glömda ord

”Djuren alade.” står det. Jag gick på pumpen redan på första sidan. Jag har ingen aning om vad hästarna hade för sig mer än att ekipagen med hästar och kärror tog paus på väg från Södertörn in emot Stockholm. Och jag har googlat på saken.

Det är alltid samma sak när jag ger mig på årets bok i serien Stockholm läser. I år är det Ivar Lo Johanssons Kungsgatan från 1935, som vi stockholmare ska kränga oss över. Över 600 sidor. I tidigare böcker har det ofta varit bortglömda klädesplagg som ställt till det för mig.

Men jag tänker inte tappa sugen för det. Inte ännu. Utan läsa ungefär som jag brukar göra med böcker på andra språk. Hoppa över det jag inte begriper om det inte är nödvändigt för handlingen.

Håller oss på mattan

För vart år som går besannas utsagan ”du är precis som din morsa”. Som Maken redan tidigt brukade komma dragande med när inget annat bet på mig. Inte för att det bet speciellt hårt eftersom jag inte var särskilt lik min egen morsa på den tiden. Och inte heller nu om man ser till det stora hela.

Men på en punkt är det sant; jag blir allt mindre rastlös och föredrar att vara kvar hemmavid. Medan det är precis tvärtom för Maken. Eftersom han arbetar i kvarteret vill han inget hellre än att komma härifrån när han har möjlighet. Han älskar att fantisera om resplaner och vill helst ha något på gång. Speciellt som han tycker att jag är skyldig honom en resa. Helgresan till Malmö i maj förra året, som aldrig blev av för att jag bröt benet.

På sistone har det svidit ännu mer i resetarmen eftersom vi har 44-årig bröllopsdag i veckan som kommer. Inte för att vi brukar fira sånt med några större åthävor annars, men det var en anledning så god som någon för att ta en tur för att se lite andra stenhus än Stockholms.

Tyckte han men inte jag. Vad är det för mening att åka till en stad när vi redan bor i en? Och det är fel tid på året; alldeles för mörkt och trist. Det vore annat om vi kunde möta våren längre fram och på sydligare breddgrader. Är min åsikt. Dessutom kostar en week end-resa snudd på lika mycket som en sista minuten till Kanarieholmarna.

Kompromissen blev, konstigt nog, en ny matta till vardagsrummet. Vi var rörande överens om att den gamla mist både spänst och fibrer. Även om vi båda fortfarande gillar designen. Vi slog till på en lite färggladare och större matta igår. Expediten vek ihop den i en prydlig hög och vi tog taxi hem med matthögen i skuffen. Nu ligger den utrullad på parketten och lyser upp vardagsrummet.

Den gamla mattan ligger och skräpar i hallen i vänta på vidare transport till vind alternativt grovsopor eller förflyttning till någon annan plats i lägenheten.