Kursad

Idag och resten av veckan går jag och mina kollegor på kurs hos nya ägarna. Det känns lite positivt att de kostar på oss sånt och dessutom räknar med att vi är bildbara. Fast Maken tycker att jag jobbar på en skyddad verkstad.

Och det är likadant varje gång jag ska lära mig något nytt. Processen går liksom in i olika faser. Som Fas 1: ”Varför gruvade jag mig för det här? Det verkar ju lekande lätt. Nästa en kaksmula” Jag var inne i den fasen mellan kl 9:00 och 10:18. Då tog vi en bensträckare och någonstans på vägen tillbaka till utbildningsrummet fick jag ett hål i huvudet.

Det som just varit klart som korvspad rann liksom sakta ut ur hjärnan, ungefär som sanden i ett timglas. Så ser Fas 2 ut. Ju längre dagen lider, desto mindre begriper jag. Så någonstans kring 16:30 inträder Fas 3: ”Hur ska jag någonsin fatta galoppen?”

Och jag kan inte skylla på en opedagogisk lärare; han brinner för sitt ämne och tar i ändå från tårna. Dessutom är han skotte och det låter lite extra trevligt.

Syftet med dagens genomgång var att bekanta oss med företagets ”Djaargen”. Det var Djaargen hit och Djaargen dit, tills jag begrep att det inte var någon anställd utan det var jargong han menade.

Men än förtvivlar jag inte. Jag har kunnat kränga mig över det mesta. Ge mig lite tid bara.

Dagens dödsynd

Jag är en tålig människa och klarar i regel olater från min omgivning. Som till exempel

  • öppna skåpsluckor
  • tomma linsbehållare på diskbänken
  • icke ytterkläder på krokarna i hallen
  • smutsiga strumpor på golvet nedanför soffan
  • ospolad toalett
  • ingen ny soppåse i sophinken
  • öppnad post under sängen
  • tidningar på badrumsgolvet
  • ihoptorkade linser på vardagsrumsbordet
  • viktiga anteckningar på fåniga lappar, som jag råkar kasta
  •  

    Sånt klarar jag med ett leende på läpparna. Men något som gör mig skogstokig är när toapapperet är slut och bara tomrullen hänger kvar i hållaren. Plus att det inte finns någon extrarulle på handdukstorken utan närmsta ligger i skåpet i hallen. Sju steg bort från toastolen.

    Vem tar sista snutten papper utan att fylla på efter sig? Då kan jag minst sagt bli irriterad.

    Jeder Popel fährt nen Opel

    Här tänkte jag skriva några rader om bilar och innan jag visste ordet av hade jag hamnat på en tysk hemsida. En korvfabrik som till och med har en webkamera installerad i lokaliteterna. Idag kan man se att det är tomt på folk, men jag väntar med spänning på att en råtta ska dyka upp.

    Bilarna, jag tänkte skriva om, tillhörde min styvfar. Han körde alltid Opel. Från den första till den sista bilen blev han Opel trogen. När jag var liten tyckte jag att det var dötrist. Kompisarnas farsor körde Volvo Amazon eller Ford 17m. Bara min tråkige far envisades med att åka runt i en Opel.

    1957_Olympia_Prospect

    Men när han och mamma kom och hälsade på sommarkollon ett år tändes hoppet; en ny bil, den är ljusblå och är det inte en Ford?

    Nix, ännu en Opel, denna gång en Opel Olympia Rekord. Men ändå ganska lik  en Ford.

    Hur kom jag in på korv? Det är mammas fel. Hon tyckte att Styvpappan var en trist typ. Lika trist som hans favoritkorv, den beiga berlinerkwursten. Och eftersom han, pappan – inte korven – var revisor, kallade hon pålägget revisorskorv.

    Så är då Opel en revisorsbil? Nej, snarare en förlustaffär precis som alla andra bilar.

    BoyToy

    Nej, jag länkar inte. Den som missat nyheten har knappast dator. Ettan fick ett sms från en kompis.

    ”Michael Jacksons kommer inte att kunna kremeras eftersom han består till 80% av plast. Däremot ska han smältas ner och bli Star Wars-Lego. På så sätt kommer småpojkar kunna fortsätta att leka med honom.”

    När samlingsboxen med Jackson kom för några år sedan, köpte Maken den. Jag ifrågasatte det hela och fick mothugg.

    – Hade jag köpt Situation Stockholm så hade du knappast höjt på ögonbrynet. Se det som en insats för en människa som håller på att bli hemlös.

    Idag retar jag mig på …

    Dagis
    Jag förstår att man inte kan hålla alla dagis öppna under semestertider. Dels är det inte full beläggning eftersom barn reser bort och dels behöver personalen semester. Då begriper jag att man stänger vissa enheter och koncentrerar verksamheten till olika sommardagis. Jag är till och med så förstående att man alternerar lokaliteten för det öppna daghemmet år från år.

    Men vad jag inte begriper är varför man kortar ner öppettiderna. Så här stod det bl a på lappen från Mys dagis. I Comic Sans Serif.

    Med hänsyn till barnens säkerhet och förskolans pedagogiska innehåll är våra öppettider 8.00-17.00 under vecka 29, 30 och 31.

    Men var finns hänsynen till ensamstående föräldrars arbetstid? Inte ens om arbetsplatsen ligger nästgårds kan man jobba heltid. Uppfyller verkligen kommunen sina åtaganden och kommer avgiften att reduceras?

    Jobbet
    Idag hade vi första mötet med Myndigheten inför det nya projektet. Med på mötet var även folk från köparnas organisation. Det kändes ganska nedslående. Inte från Myndighetens sida, utan från nya ägarna.

    Det är uppenbart att de redan dragit upp riktlinjer för den framtida verksamheten och det känns som vår utvecklingsavdelning kommer att få sitta på avbytarbänk. Om ens det. Det är Gubbsen i Houston som håller i trådarna och får de svenska marionetterna att sprattla.

    Imorgon ska Höjdarna hålla storinfo, men jag tror att de bara kommer att hänvisa till Nya Organisationsplanen. Den med stort N och O, som kommer att lanseras i september.

    Maken
    Han orkar inte höra mitt jobbgnäll och jag ser att han är en hårsmån från ”Vad var det jag sa. Jobbet har betytt alldeles för mycket för dig. Fattar du inte hur utbytbar du är för dem?”

    Jag kräver lite tyck synd om och deltagande. Åtminstone från närståendes sida.

    Utpressning

    Mellan dagis och oss ligger Ringen, Söders egna yttepyttiga köpcentrum. Där finns i alla fall ett H&M och My och jag tog en tur för att se om det fanns några barnkläder på sommarrean. Jodå, jag hittade kjol, klänning, shorts och två tröjor. Inte allt på rea, men tillräckligt billigt ändå.

    Lagom när det var dags att betala började det.
    – Kan inte jag få de här armbanden?
    – Nej, de kommer bara ligga och skräpa i ett hörn.
    – Men ett diadem då?
    – Du har redan flera och de åker av efter fem minuter?
    – Hello Kitty-paraply?
    – Nej, inga leksaker.
    – Flip-flop-tofflor?
    – Då kommer du inte många meter. De är alldeles omöjliga att gå med.

    Då tar My till Nivå 2: Högre volym och gnälligare ton.
    – Men ALLA dagiskompisar har flip-flop-tofflor.
    – Nej, de har de inte alls.
    – Ballettklänning?
    – Nej.
    – De andra barnen brukar ALLTID få välja nånting som de själva vill köpa.
    – Det tror jag inte ett dugg på. Och du har ju valt saker.

    Vid Nivå 3 ställer jag mig i kassakön. Så betalar vi och går. Båda sura, när vi borde vara nöjda och glada.

    Nästa gång går jag på rea utan barn.

    Orsa kompani lovar inget bestämt

    Idag fick vi första skriftliga infon från våra nya ägare med formuleringar som säkerställa långsiktiga lösningar, tillsvidare inga förändringar planerade och ny organisation planeras i september.

    Ordet för dagen är harmonisering. Vi ska bli så harmoniska ihop. Som en enda stor familj. Jag känner igen greppet från när vi själva köpte in ett annat bolag. Säg som det är: överkörning.

    En kollega berättade en historia från sitt förrförra jobb. Också det på en dataavdelning bestående av både män och kvinnor. Även det företaget blev uppköpt av ett amerikanskt bolag. När nya ägarna blev presententerade för utvecklingsavdelningen, sa en av männen ”Väldigt vad många sekreterare ni har här”.

    Nästa steg att jobba på blir dresskoden. Några herrar från UK och USA kom och hälsade när vi hade gruppmöte. Den som var mest tillbakalutad hade marinblå kostym; övriga gick i svart. Men ingen sa något om sekreterare, trots att vi är två kvinnor på gruppen.

    Nu blir det till att klämma in sig i svart dräkt och stappla runt i högklackade pumps om man ska platsa. Fortsättningsvis.

    Konstig konversation

    hello-kitty– Vilka fina gummistövlar mamma köpte till dig, My. Med Hello Kitty på och allt.
    – Ja, de är jättefina. Vet du vilken storlek jag har?
    – Jag tror att du har 31 eller 32.
    – 32, precis som pappa.
    – Som pappa? Men han hade bra mycket större fötter än så. Minst 45.
    – Jag menar lika många år som pappa. För visst är han 32 år.
    – Ja, han skulle ha fyllt 32 i augusti.

    Shaken & störd

    Det trodde jag verkligen inte när jag vaknade i morse; att innan dagen var slut så skulle jag jobba för ett amerikanskt bolag. Jag som arbetat på ett helsvenskt bankägt företag under drygt 20 år. Och som tyckt att barn och svärbarn har jobbat i skakigare branscher än jag.

    ”Det finns absolut ingen anledning till oro” mässar köparna. Ungefär som Parneviks pilot, som gör att alla inblandade börjar bita på naglarna. Och jag är skeptisk. Köper man ett företag, som har funktioner som redan finns i huvudbolaget då känns valet ganska givet. Men, men, inget kommer att hända förrän i september. Säger man.

    Den ende som egentligen har en framtida plats garanterad är vår nuvarande vd. Folket i produktionen har nog inte heller så mycket att bekymra sig över. Men vi andra däremellan.

    Själv har jag gjort mig ganska oumbärlig på vissa bitar av vår plattform. Men om de nya ägarna bestämmer sig för att kasta ut det vi har utvecklat själva då ligger jag nog risigt till.

    Samtidigt blev jag inte förvånad över att vi blev uppköpta. Vår verksamhet idag, ser inte alls ut som för några år sedan. Betalningsförmedlingen har fått ge vika för ren datafångst. Men aldrig att jag trodde att en av våra leverantörer skulle komma med ett bud.

    Life is like a box of chocolates …

    Resolution

    Härmed lovar undertecknad att adoptera och använda ordet halvannan minst tio gånger under år 2009. Både i tal och i skrift.

    Fröken Tjatlund

    Ovanstående är ett svar på uppropet Låt oss rädda våra ord i DN. Det ska inte bli så svårt att leva upp till löftet eftersom med det här inlägget så har jag redan klarat av det tre gånger i år. Min bevara-halvannan-kampanj började redan i maj 2007 (tror jag) och jag har nog använt begreppet ett tjugotal gånger sedan dess.

    När man googlar känns begreppet mer levande på finlandssvenska sidor. Det är nog så att man pratar lite mer gammaldags svenska på andra sidan Östersjön. Jag har en väninna från Österbotten och hon säger till exempel ren när hon menar redan. Som i Alla fåglar kommit ren. Varför blir sedan sen, men inte redan ren längre?

    Dags för en ny adoption? Av ren.

    Dagens profetia

    Min kufige chef är nyklippt. Och har bättrat på hårfärgen. Det ser lite löjligt ut tycker jag. En spolformad på 40+ man med onaturligt svart hår ter sig lite lätt patetiskt. Fråga mig inte varför; det bara känns så.

    Snart kommer han med mascara på fransarna. Det är antagligen bara en tidsfråga.

    Rebusen

    morgonmote

    Jag höll på att bli påkörd på vägen till jobbet. En pundare kom farande på en moppe med ett basebollträ i ena handen. På slagträet hängde två fina cykelhjul. Efter fordonet kom hans hund springande utan koppel. En pitbullterrier som jag också fick väja för.

    Jag bestämde mig för att inte skrika något ovettigt. Varken till pundaren eller till jycken. Det kändes säkrast så.

    Halva hustrun

    Idag sparkar jag igång projektet Halva Hustrun. Med höger fot. Vänster lider av utmattningssyndrom så den är jag rädd om. Och det är också den som är orsaken till att det är dags att ta itu med saken.

    Jag vet nämligen att om jag skulle gå till läkare så skulle diagnosen bli: Främre fotvalvet har sjunkit ner på grund av överbelastning. Det skulle säkert bli bättre om du gick ner några kilo.

    Istället sparar jag 180, eller vad det nu kostar hos doktorn, och säger åt mig själv på skarpen. Nu är det färdigfrossat med bufféer, bruncher, dessertostar, vin och annat som gör livet värt att leva. Dags att gilla läget och återgå till GI.

    OK, inte så att jag verkligen behöver halveras, men en reducering skulle säkert hela hustrun och hennes fot. Och om nu bloggen Hela Hustrun är så populär, kanske halva diton får lite gehör på köpet.

    Lyhört

    Våra nya grannar en våning ovanför är känsliga. Känsligare än vi. Frun har frågat Maken, inte i egenskap av portis, utan som hyresgäst: ”Har ni hört att folk skriker och bråkar på nätterna? Jag har vaknat av att någon kvinna önskat livet ur någon annan. Med besked!”

    Men vi har inte hört något exceptionell och då blir vi mer observanta. Maken vaknade förra helgen av att grannarna vägg i vägg bråkade. De har sin diskbänk i huvudändan av vår säng. Och där är det isolerat lite extra av föregående hyresgäst. Ändå hördes tjafset klart och tydligt.

    I natt vaknade jag 04:11 av att de var igång igen. Lesbiska paret i ettan bredvid. De som bankar i väggen. När vi sitter i soffan helt lugnt och tittar på film.

    På sängkanten

    Vi överraskade Svågern mitt i middagsvilan. På neurologen har man sånt. Och det behövs när man rotat runt bland de små grå. Det märktes att vårt besök tog på krafterna.

    Status var precis som Lillsyrran sagt; vänster sida av kroppen hängde inte med. Han kan röra fingrar och tår, men inte flytta armen eller stödja på benet. Mentalt så fungerar det mesta, men det är lite si och så med närminnet. Så han skrev ner punkter, som stöd, i en anteckningsbok.

    Värsta fienden bortsett från själva sjukdomen, är tydligen Betapred. Ett kortisonpreparat som smakar vedervärdigt och skär som knivar i magen. Varje gång vi varit på besök har han underhållit oss med livfulla skildringar om lömska sköterskor som lite käckt vill få honom att svälja sörjan.

    Synen har påverkats av sjukdom och ingrepp, så Svågern har problem med att läsa och förra gången hade vi med oss Herman Lindqvist Napoleon som talbok.
    – Jag har lyssnat på tre kapitel, men sen blev jag lite förvirrad av alla namn.

    ”Tjohej, du” tänkte vi. Man behöver inte ha haft någon som skurit loss bitar av hjärnsubstansen för att bli konfys över alla människor i början av boken.

    En tanke som dök upp på hemvägen: ”Är det bara män, som blir opererade i huvudet? Eller ligger män och kvinnor på olika ställen?” Svågern har alltid legat på avdelningar med udda nummer och det har bara funnits män på där. Vad jag har kunnat se.

    Sommaren 1961

    Det började med att morfar dog under vintern. Snälla morfar, som egentligen inte var vår riktige morfar utan fostermorfar, han dog plötsligt. Trots att mormor var både äldre och sjukare. Och inte alls lika snäll, tvärtom. Hon var väldigt bestämd av sig och vi barn var lite rädda för henne.

    Mamma och hennes fostersystrar var nästan alltid i luven på varandra, men inför begravningen blev det vapenvila och det bestämdes att vi, det vill säga mamma och vi syskon, skulle bo hos mormor under några sommarveckor.

    Mormor bodde fortfarande kvar i det lilla torp, som mamma vuxit upp i. En liten stuga med ett rum och kök. Och till och med jag som bara var nio år tyckte att det var lågt till tak. Det fanns inte rinnande vatten eller vattentoalett och ingen el heller.

    Första dagen hos mormor i Småland låste Brorsan in mig när jag var på utedasset. Han smög fram och la på haspen på utsidan. Jag tyckte att torrtoan var äcklig och fick panik när jag inte kom ut. Men haspen gav vika när jag kastat mig mot dörren ett par gånger så jag kom ut ganska snabbt.

    Brorsan stod där och skrattade åt mig, men blev snabbt tyst när jag sa: ”Du får laga dörren. Det var ditt fel att den gick sönder”. På något sätt insåg han att jag hade rätt och gick in till mormor och frågade efter en hammare. När hon rotat fram den ur verktygslådan undrade hon vad han behövde en hammare till.

    När mormor fick klart för sig att haspen till dasset var trasig, blev hon så arg att hon drämde hammaren i bordet så det blev ett stort märke. Mamma var hos grannen när det hela hände och blev också arg när hon fick höra om saken. Inte på Brorsan utan på sin fostermor.
    – Att bli så arg över en fånig liten hasp.

    Och vi tänkte ”Stackars mamma med en sån mamma”.

    På kvällarna spelade vi kort när mormor somnat i kökssoffan. Mamma försökte lugna ner oss fyra ”Vänta tills mormor tagit ut pittenotten ur örat”. Pittenotten var hörapparaten och när mormor tog ur den hörde hon ingenting och vi kunde stoja så mycket vi ville. Trots att hon sov bara en meter bort vaknade hon inte vad vi än gjorde.

    Lillsyrran var fyra år och försökte hänga med oss äldre så gott det gick. Man hörde henne vråla ”Vänta på meeeej” bakom sig hela tiden. En dag snubblade hon när sprang i backen på grusvägen utanför. Hela ansiktet blev ett enda stort skrubbsår och det satt fast småsten överallt.

    Brorsan bar in Lillsyrran till mormor som stod och diskade i köket. Under Lillsyrrans storgråt tvättade mormor rent ansiktet med diskvattnet. Vi berättade för mamma om det skandalösa: ”Tvätta sår med diskvatten – är inte det barnplågeri”. Men mamma tyckte inte att det var särskilt märkvärdigt. Vatten som vatten. Diskvatten var bättre än ingenting. Nu när mormor inte hade Desivon. Sånt man tvättade sår med när jag var liten.

    Mamma cyklade till Apoteket och inhandlade en förbandslåda i trä. För säkerhets skull. Den hade hon på pakethållaren hela den sommaren. Jag vet inte hur många utryckningar hon gjorde, men Syrran blev hundbiten två gånger, fick in foten i framhjulet på cykeln, jag fick hjärnskakning och Brorsan bröt armen.

    Och på sjukstugan i Tingsryd var vi alltid lika välkomna.

    Fransk kortfilm

    Scen 1
    Chefen kommer in till en av sina underordnade och skäller ut honom efter noter. Mannen säger ingenting utan slår ner blicken och sväljer ett antal gånger.

    Scen 2
    Den anställde kommer hem till familjen efter arbetsdagen och retar upp sig på frun, som pratar i telefon. Länge. När samtalet är avslutat får hon sig en rejäl duvning av maken.

    Scen 3
    Sonen i familjen kommer hem från fotbollsplan och kliver in med leriga skor. Då brister det för mamman och hon ger sonen en örfil. Plus ”Hur många gånger har jag sagt …”

    Scen 4
    Sonen tar av sig skorna och går in i vardagsrummet. Där ligger familjens hund och sover på mattan framför tv:n. Pojken går fram till hunden och ger den en ordentlig spark i baken. Hunden fattar ingenting och springer yrvaket ut i trädgården.

    Fin

    Så tror jag att det är med svenssons rasism. Den som upplever sig hunsad, försöker att hitta någon att själv hunsa med.

    Små grodor

    Riktiga stockholmare tar sig ut i Skärgården på midsommar. Vi vill inte vara sämre så tog en dagstur till Åland och kalasade på en skaldjursplatå på vägen hem. Väldigt gott!

    skaldjur

    På vägen dit åt vi oss igenom stora frukostbuffén. Igenom är nog att överdriva. Jag såg en människa ta en tallrik havregrynsgröt. Slösa bort aptiten på något, som kostar 50 öre när det fanns lax och franska ostar. Och inte tog jag några piroger heller. Som alla finnar gjorde och toppade dem med en rejäl klick smör.

    När det gäller bufféer och smörgåsbord måste man vara strateg. Man orkar inte äta hur mycket som helst. Då är det dyraste rätterna som gäller. Kostar det 187 kr vill jag ha valuta för pengarna. Och gärna knäcka krögarens kalkyl.

    Vi har åkt dagsturer förr med finlandsbåtar, men aldrig att det raglat omkring så många fulla människor som idag. Mitt på dagen. En finne spydde i askkoppen på bordet i cigarrummet. Ett gäng svenska killar satt och skrålade ”are we human or are we dancers” hela tiden. Jag säger bara, varken eller. Deras form tillät absolut inga danssteg och de lät mer åt det djuriska hållet.

    När folk är dragna blir de rasister. Inte alla men många. En mer än medelålders man vrålade ”Har ni inte fattat att det finns ingen Gud. Och Muhammed var förresten en riktig skitstövel” åt ett gäng sjalprydda kvinnor.

    Oj, vad man (=svenska kvinnor) suckade när det blev stopp i gången ut när en gammal invandrarkvinna behövde hjälpas ner i sin rullstol. Jag gissar att man hade varit mer förstående om det varit Agda, 85, som hade problem. Eller är det jag som har fördomar om svenskar?

    Annars var vi trevliga. Och nästan nyktra. Maken och jag.