Återfås mot beskrivning

I morgon är det vårdagjämning. Med betoning på jämning för det lär knappast bli någon vårdag. Inte vid Stockholms horisont om man ska tro prognoserna. Och det gör jag i det här fallet eftersom vädersiarna menar att det ska bli samma väder i morgon som det varit idag. En förutsägelse, som brukar stämma i 80 % av fallen.

Alla som är trötta på vinter räcker upp en hand! På den uppmaningen räcker jag upp båda. Utan minsta tvekan. För nu är jag trött på allt byltande.

Men jag tillstår att det finns en fördel med nysnö, som döljer förrädiska isfläckar. Då tvingas jag att sakta farten något och stirra ner i backen för att inte riskera att gå i kull. Det gjorde jag på hemvägen från jobbet. Kollar varje steg noggrant och när jag går längs Rosenlundsgatan och precis har korsat en tvärgata, fladdrar något förbi mina tår.

Detta något var två hundralappar. Närmsta människa befann sig 50 meter österut. Med stora hörlurar på huvudet. Så jag böjde mig ner och plockade på mig pengarna.

Var det rätt av mig? Vad ska man egentligen göra med herrelösa pengar? När det inte handlar om större summor.

En gång när barnen var små, hittade de en femtiolapp i ett buskage. Då ringde jag polisens hittegods och berättade om fyndet. Bara för att vara pedagogisk och lära avkomlingarna att man inte kan behålla det man hittar. Kvinnan i luren antecknade och sa att man skulle höra av sig om någon anmälde förlusten. Vilket ingen gjorde.

Den som kan tala om i vilket gathörn han eller hon blev av med sina surt förvärvade hundralappar, kan anmäla förlusten till mig. Kanhända återgår pengarna till sin rätta ägare.

Alldeles för mycket vinter

Jag försöker återgå till den gamla goda vanan att promenera till och från jobbet. Det har varit dåligt med det senaste månaden. Först skyllde jag på mörkret. Sen vädret. Och på både och. När vi tog en veckas semester fanns det inget jobb att gå till och då skyllde jag på det.

I slutfasen av semestern blev jag så vansinnigt förkyld att det kändes som rena självmordet att börja promenera när det var dags att jobba igen. Men den här veckan har jag tagit mig i kragen och promenerat till jobbet. Åtminstone. Och jag tar det väldigt lugnt.

I morse var trafikljusen ur funktion i korsningen Hornsgatan-Ringvägen. Helt nersläckta. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Gul blink, har jag varit med om någon gång men inte totalt mörker. En stor råtta gjorde mig sällskap en bit. Den kutade utmed muren till Zinkens IP och slank in genom pensionärsspärren på idrottsplatsen utan att betala för sig.

På husbilsparkeringen i Tanto var det tomt. Trots vinter brukar det alltid finnas någon entusiast som hittar dit. Vid uppfarten till SÖS sprang jag på en tjej, 57 år, som jobbat på vårt Call Center. Jag hälsade glatt på henne och drabbades av diverse osorterade tankar.

– Just det. Hon måste ha slutat utan att jag har märkt det. Det var år och dar sen jag såg henne på jobbet. Men vad heter människan nu igen?

Jag blev tvungen att konsultera gamla telefonlistor för att konstatera att hon heter Lisbeth Weberg. Vilda hästar hade inte kunnat få mig att dra fram namnet ur någon hjärnvindling. Det är inte klokt vad snabbt folk försvinner ur ens medvetande.

När jag hunnit till Eriksdalshallen släcktes gatubelysningen. Alltid något. Skanstullsbron söderut bjöd på jobbigt före. Eller snarare jobbigare eftersom gångbanan inte var plogad och det är uppförslut. Dåligt sandat och oplogat är det nästan överallt.

När jag tagit mig igenom den fåniga snurrdörren till fastigheten som huserar min arbetsplats, konstaterade jag att alla tre hissarna fungerade. Samtidigt. Och det är inte ofta.

– Sluta gnäll på hissarna! Varför tar du inte trapporna istället? Du som går så mycket.
– Precis. Jag tycker liksom att jag gått klart när jag är framme på jobbet. 45-55 minuter i halkigt väglag räcker alldeles utmärkt för mig.

Hem tog jag bussen. Och skyllde på dagishämtning. Alltså barn, som skulle hämtas på förskola. Och får man inte komma för sent. Helst före 16:30. Vilket jag gjorde, men sinkades av en liten elak gosse med avsaknad av impulskontroll och att Sallys en känga var som uppslukad.

Till slut återfanns högerkängan bakom tvättmaskinen och jag kunde ta mig ut i vintermörkret. Sen kämpade jag mig fram med vagnen längs Krukmakargatan i snömodd, motvind och nederbörd.

Och nu får det vara slut på den här förbannade vintern! Jag har fått alldeles för stor dos, som det är.

Den perfekta ursäkten

istapp

Idag finns det ingen som helst anledning att gå utanför dörren. Det är +2° och snön smälter så sakteliga på taken och dropparna bildar jättelika istappar.

Livsfarligt att bege sig ut. Antingen ramlar saker i huvudet på en eller så står en på öronen i halkan.

Själv tänker jag inta horisontalläge i soffan och avsluta Min mors tystnad, bok nummer två av Lizzie Dorons självbiografiska serie.

Jag fattar inte hur det har kunnat ta mig nästan fyra veckor att plöja igenom två väldigt tunna böcker. Som jag dessutom tyckt om.

Mellan varven ska jag fundera över 2012 års årskrönika. Vilken form den ska ha och vad den ska innehålla.

Nu är det dags igen

För vintergnäll. Det är minst sagt jobbigt att ta sig fram på stan när snösvängen inte hinner med. Sen får norrlänningarna håna och kränka oss i Fjollträsk så mycket de orkar. Själva tar de bara skidorna, sparken eller snöskotern och drar iväg dit de ska. Här får vi halka runt bäst vi kan.

Idag tog det mig 15 minuter längre än vanligt att ta mig till jobbet. Av 4,3 km var det bara plogat några 100 meter. På Skanstullsbron av alla ställen. Den som vanligtvis är väldigt styvmoderligt behandlad. Mina knän gillar inte heller väglaget. Det känns som ledband och annat töjs i alla möjliga riktningar i halkan.

I morse hade Maken tid för återbesök på SÖS. Ettan var snäll och lovade skjutsa. Min första tanke, när jag klev ut ur porten, var: hur ska det gå för honom att ta sig över den upplogade snövallen? Maken, alltså. Med kryckor och gipsat ben? Men det gick bra och efter avklarat läkarbesök och omgipsning var kusin Klas snäll och körde Maken hem igen.

Medan Maken var upptagen på sjukhuset ägnade jag hela förmiddagen åt ett stormigt möte på jobbet. Ett så kallat uppstartsmöte för 2013 års stora utvecklingsprojekt. Många stridiga viljor och inte kom vi fram till något. Mer än att alla ansvarig fick diverse hemläxor för att utvärdera risker, kostnader och resursbehov.

Jag är tämligen säker på vilken väg vi borde välja. Problemet är bara att det låter som om jag försvarar min egen sjuka mor. Det vill säga det system som jag varit med om att bygga upp. Och emot den lösningen står en riktig liten småpåve. En man som rent allmänt verkar övertygad om sin egen förträfflighet och ser sig antagligen också som Guds gåva till mänskligheten. För det brukar hans sort göra.

Men i slutänden är det ändå de engelskspråkiga gubbarna som fattar alla viktigare beslut. Och då kan det bli hur som helst, är jag rädd. So why bother?

Konstigt, det blev snö i år också

I min kalender står det på dagens datum ”Årsmöte i användarföreningen”. Alltså föreningen som härbergerar programmerare, som kodar med samma verktyg som jag. Men det blir nog inte många som kommer. Trots att det vankas landgång. Jag borde ta mig dit eftersom jag är revisor. Men eftersom trafiken ser ut som den gör, skickade jag ett mejl till ordföranden.

Hej!
Jag misstänker att jag inte är ensam om saken, men jag kommer ha problem att ta mig från jobbet. Så jag lämnar ett sent återbud till kvällens årsmöte. Hoppas att det räcker med den skannade revisionsberättelsen.
/frk Tjatlund

Och när jag ändå var i farten skickade jag ytterligare ett. Till min chef.

Hej!
Går det bra att jag jobbar hemifrån imorgon, 6/12?
/frk Tjatlund

Och det var okej. Vilket gladde mig eftersom jag slipper en massa transporter i snömodden. Speciellt som det står ”Barnvakt” i morgondagens kalender. Och då gäller det att passa tiden för dagishämtning.

I kalendern för Makens arbetskamrater står det ”Julmiddag” ikväll. Om den nu blir av. Det ser lite mörkt ut för de festsugna. Själva transporten till festplatsen ska ske med abonnerad buss. Om den kan ta sig fram i snökaoset.

Snart blir jag tvungen att ta tjuren vid hornen och halka hemåt. Något jag inte ser fram emot.