Förvirringen är total

Ja, vi är tillbaka i Stockholm. Av flera orsaker. Dels för att vi egentligen har stannat för länge i Spanien under pandemin, för att inte skattskriva oss där. Och dels för att vi tänkt oss att ta tredje vaccindosen här. Dessutom vill vi gärna se våra närstående öga mot öga, eftersom det var ett tag sedan.

Pling, pling ljöd det i mobilen igår: ”Välkommen att boka dos 3 som ombud av covid-19-vaccin. Logga in i appen Alltid öppet för att boka tid.”

Idag skred vi till handling, loggade in och bokade. Wow, det finns en mottagning vid Hötorget, snudd på gångavstånd, kl 13:15 blir finemang. Vi hinner dit på en timme. Men med tanke på dagsformen är det nog bäst att ta tuben.

”Ska vi köpa 30-dagars-biljett eller fylla på reskassan?” Vi bestämde oss för månadskort. Jag köpte ett och lämnade sen över biljettautomaten till Maken. ”Vad sjutton är det här?” undrade han efter ett antal knapptryckningar. Av någon outgrundlig anledning hade han hamnat på inköp av gruppbiljett. ”Högsta valbara antal biljetter är 60”.

”Hur klantig kan man vara?” tänkte jag. Och jag sa det förmodligen också, tryckte på ”Backa” men blev ändå tvungen att köpa gruppbiljett för en person. Nåja, nästa tåg tog oss i alla fall till rätt station. Vi får fixa det där med månadsbiljett nästa gång.

Väl där stegade vi in på den tillfälliga mottagningen vid Sergelgången. ”Låg det inte en Hemtexbutik här tidigare?” Jo, det gjorde det. Vi köpte kuddfodral här för några år sedan. Var vi rörande överens om. men nu var lokalen tömd på textil.

”Jag har bokat tid kl 13:15, men vi är lite tidiga. Går det bra ändå?” sa Maken till killen i receptionen. ”Lite tidiga? Det kan man lugnt säga. Typ en månad. Tiden är rätt, men datumet är 2022 22/2”

Nu fick vi våra boosterdoser ändå. När vi ändå var där. En blandad cocktail. Totalt sett: dos 1 Astra Seneca, 2 Pfizer och idag Moderna. Väpnade till tänderna, med andra ord. I alla fall så gott det går mot viruset.

Däremot är jag osäker på vad som ska kunna hjälpa oss mot kaoset i hjärnkontoret.

Om en av oss dör, öppnar jag kafé

Härom dagen innehöll en av morgontidningarna en artikel, som beskrev krånglet som uppstår i samband med att en av parterna i äktenskap avlider.

Förutom alla vanliga saker, som behövde ändras och avslutas, så ägde kvinnan i artikeln en bostad i Italien vilket ställde till extra problem: ”kostnader för notarier, tolkar, auktoriserade stämplar, kopior och administration kring ärendet landade uppskattningsvis på 35 000–40 000 kronor.” Och jag tror inte att det är mindre besvär här i Spanien. man kan knappt vända sig utan att anlita en advokat.

”Om någon av oss blir sjuka, så säljer vi lägenheten här, på studs!” sa jag. Och såg framför mig alla papper som måste översättas, otaliga besök hos advokater och notarier och kontakter med skattemyndigheter. Man blir trött bara av att tänka på det. För att inte tala om banker och mäklare innan allt är klart. Nej, de som tycker att Sverige är byråkratiskt vet inte vad de pratar om.

Maken blev lite putt och undrade om jag önskade livet ur honom. Nej verkligen inte. Men man får väl ha lite framförhållning utan att folk drar paralleller med Arbogakvinnan.

Gamla grejer

Trots att vi slutade jobba för snart fem år sedan, dyker våra gamla jobb upp. Lite väl frekvent, kan jag tycka. Vi kan inte köra förbi en affär, en restaurang, en klantig bilist eller se en film, en dokumentär, ett underhållningsprogram utan att Maken kommer att tänka på en hyresgäst, en arbetskamrat, en lunchrestaurang, en chef eller en arbetsledare från förr. Lite tröttsamt, kan jag tycka. Speciellt när man hört det mesta tidigare.

Men om man frågar Maken, är jag precis likadan. Mina gamla jobb dyker också upp i samtalen. I fredags till exempel, när Kuba var resmålet i På spåret. Vem kunde namnet på den populära badorten nordväst om Havanna. Jo, jag! Varadero, skrek jag. Jag tittade nämligen på resor dit när jag jobbade på mitt sista jobb. Ett reseföretag och en av arbetskamraterna kom tillbaka från Kuba och hävdade att han förätit sig på hummer under vistelsen. Det vore något! tyckte jag och undersökte reseutbudet.

I förrgår messade en arbetskamrat från min näst sista arbetsplats. Min närmaste kollega från den tiden hade avlidit efter två år med ALS. Och det är klart att man blir lite tagen. Han var tre år yngre än jag och det är inte mer än sex-sju år sedan han slutade att köra Vätternrundan. Så han har nog skött om sig, betydligt bättre än jag har gjort.

”Men sluta! Du tyckte ju inte ens om honom”. Menade Maken. Tyckte om och tyckte om. Jag tyckte inte precis illa om Åke. Bara störde mig på honom. Eller framför allt irriterade jag mig på omgivningens daltande med honom. Man knöt knut på sig för att hålla Åke på gott humör. Han var sååå värdefull för företaget.

Till slut sa jag: ”Om du inte slutar, så tänker jag gå på hans begravning!” Nu när vi ändå är på väg tillbaka till Stockholm. Men i dessa restriktiva tider är det nog bara ett tomt hot.

Nåja, Maken tycker uppenbarligen att jag drar fram mina jobberfarenheter titt som oftast samtidigt som jag tycker att han är betydligt värre på den fronten. Nästan så att jag funderar på att börja föra protokoll. En pinne för var gång han börjar yra om någon av sina erfarenheter efter 25 år i fastighetsbranschen. Och en pinne för mina minnen av ett svunnet arbetsliv. Då jäklar i min lilla låda, ska jag ha svart på vitt vem som är värst!

Toalettmysteriet

Varför i hela världen fanns det från början en separat toalett i trapphuset till vår lägenhet i Vasastan? Alltså en toa med egen dörr ut till det allmänna utrymmet. Alla lägenheter hade ju sina egna wc:n. Jag tror att jag har en lösning på den frågan.

Det hela började med att vi såg en gammal dokumentär på svtplay, Jag bor på Hägerstensvägen. Den beskriver förhållandena i förorten Aspudden runt 1970. Förfall och social misär. Mer eller mindre utslagna människor i små kyffen till lägenheter.

Efter lite googlande: Husen längs Hägerstensvägen byggdes i början av förra seklet av Byggnads AB Manhem. Av totalt 700 lägenheter var mer än hälften ettor eller enrumslägenheter. Det fanns alltså bostäder som bara bestod av ett rum. Utan vare sig kök eller badrum.

(En avstickare till Södermalm och vår tidigare adress: Samma bolag, Manhem, byggde kvarteret Tapeten. I runt 200 lägenheter bodde det år 1901 omkring 3000 personer. Typ 15 personer i snitt per bostad. Man kan onekligen ana en viss trängsel.)

Lösningen på toalettmysteriet heter alltså enkelrumslägenheter. Alternativt uthyrningsrum. Varje våningsplan på Rehnsgatan innehåller en etta och tre tvåor. Tvåornas sovrum vetter mot trapphuset och man kan se att alla har en egen ytterdörr mot det.

Det förklarar också varför vår hall såg ut som den gjorde på originalritningen. Alltså att en del av vår nuvarande hall ingick i trapphuset. Rumsinnehavaren behövde ju komma in och ut på något sätt.

Och det blåmarkerade toalettutrymmet i trapphallen var avsedd för enrumslägenheterna. Det förklarar också varför rummen, annars lite omotiverat, hade handfat.

Om två veckor ska vi ta oss tillbaka till Sverige. Och vem vet, då kanske jag snubblar över något ny gåta.

Fokuserad

Ja, det är ett allvarligt fel på mig. Enda trösten är att jag alltid varit drabbad. Så det har inte kommit med stigande ålder. Inte heller accelererat. I alla fall inte om ni frågar mig. Man skulle även kunna klassa det hela som en positiv egenskap. Säga att jag har en extremt god koncentrationsförmåga. Dessvärre så ställer den emellanåt till problem.

Det är vinter även här i Spanien. Dessbättre utan snö, men ändock i kallaste laget. Igår blåste det dessutom så till den milda grad att möblerna förflyttades på takterrassen. Men solen sken och vi bestämde oss för en biltur. En färd som förde oss sex mil inåt landet, till Ikea i Murcia. Flera av våra örngott börjar bli alldeles genomskinliga.

Sakta, sakta passerade jag igenom avdelningen med hushållsredskap och porslin medan Maken försökte hitta någonstans att sitta. Inte helt lätt eftersom det mesta i möbelväg är fastskruvat på ett sätt som gör dem olämpliga för vuxna rumpor.

Jag fick med mig en skärbräda, en kastrull, en bricka, sex glas och lite annat. För ett par veckor sedan köpte jag ett dubbelpack med skärbrädor på Lidl. I rätt färg (grön) och i rätt storlek. Men ytan är hopplös. Alldeles för hård så det är en pina att hacka lök på dem. Hade man inte redan tinnitus, så får man. De nya glasen kom sig av att de jag köpte senast är för höga för att passa i diskmaskinen. Och ett Ikea-besök utan att jag får med mig en ny bricka, finns inte i sinnevärlden.

Väl inne bland sänglinnet hittade jag örngott som passar våra svenska huvudkuddar. I Spanien föredrar man en långsmalare modell. Två förpackningar med två i varje. Sen en liten runda på matavdelningen alldeles vid kassalinjen.

Vi valde självskanningen. Jag skannade och mitt i alltihopa kom Maken med en ny, blå kasse. ”Skanna den här, så har jag nått att packa i”. Sa han. När vi kom hem och jag packade upp varorna, saknades en av förpackningarna med örngott. ”Jag packade ner allt som låg på bänken” sa Maken. Och jag gick ner och kollade bagageutrymmet.

Inga örngott! Men hur är det möjligt? Två förpackningar med örngott är bevisligen inskannade enligt mejlet med kvittot. Då backade min hjärna händelseförloppet och följande spelades upp: Precis när Maken kom farande och bad mig skanna den blåa kassen, tappade jag förpackning nummer två med örngott ner på golvet. Och när kassen var inskannad fortsatte jag att skanna de varor som återstod. Örngotten blev helt enkelt kvar där jag tappat dem.

Jag var så fokuserad på min uppgift att skanna. Och ingen, inte ens hon som övervakade kassorna, gjorde oss uppmärksamma på missen. Trots att vi stannade vid korvförsäljningen alldeles bredvid.

Vi förlorade 6 € på misstaget. Men vems är skulden? Makens, som ville ha en en kasse inskannad? Kassaövervakarens, som inte gjorde sitt jobb? Eller min, som inte plockade upp det jag själv tappat? Ja, det är en svår fråga. Tycker jag. Men Maken är av annan åsikt. Vad hon i kassan har för uppfattning har jag ingen susning om.