Kultiverade

Jäklar i min lilla låda vad vi har ägnat dagen åt kultur. Först ut var den sedvanliga jästkulturen i av ett destilleribesök, Highland Park i Kirkwall. Som visserligen inte hade någon produktion igång, men ändå gärna visar upp sina lokaliteter. Speciellt utrymmena för mältning eftersom det är ett av de få skotska whiskydestillerierna som inte köper färdigmältat korn utan sköter den uppgiften själv.

På Orkney blåser det hela tiden. Så till den milda grad att träd inte klarar klimatet. Och år 1850 blåste det rejält på västkusten. Stormen tog med sig en del av sanddynerna, som under 5.000 år täckt en stenåldersbosättning. Ett dussintal stenhus ligger tätt ihop och ser ungefär likadana ut. En dörr inte högre än halvannan meter, på motsatta väggen några hyllor , mitt på golvet en eldstad och utmed väggarna några korta sängar.

Där tittade vi runt och funderade över hur långa eller snarare korta folk var på stenåldern. Men det som mest fångade vår uppmärksamhet var koltrastparet, som byggt bo mellan stenarna i en av husväggarna. Ungarna skrek hungrigt, så fort de anade att pappa var på gång med några saftiga maskar.

Några kilometer från stenåldersbyn Skara Brae finns det några stensättningar. Och det, förutom grottor, är ett av våra samlarobjekt. Och kulturellt eftersom man inte har en aning om vad de är till för. Ring of Brodgar och Standing Stones of Steness står där de står och lär göra det ett tag till. Om inte blixten slår ner och klyver dem. Som det gjorde med en av dem 1980.

Man ska ha lite tur också, när man är kulturell. Det hade vi ikväll. Lokala säckpipeorkestern, Kirkwall City Pipe Band, tränade på hamnparkeringen utanför hotellet. Spelade på sina säckpipor och trummor samtidigt som de formerade sig i olika figurer ungefär som konstsimmare.

Nu ska vi fortsätta vår kulturella gärning genom att slå på tv:n. BBC har alltid något sevärt. Och oftast begripligt.

Vidare norrut

Dagen började bra. Eller som vanligt, med ett destilleribesök. Efter det petade vi, det vill säga jag, in ett slottsbesök. Ett slott som fortfarande är i privat ägo, men som öppnats för allmänheten, för att ekonomin ska gå ihop. I den stora trägården visade en falkenerare upp konster med hökar, falkar och ugglor.

Sen började Makens högra överkäke spöka å det grövsta. Tanden är rotfylld och för ett halvår sedan amputerades en rot av tre. Just för att den roten inte verkade må så bra. Nu verkar den må den ännu sämre och fantomvärker. Nästan så att somliga hade lust att vända tillbaka till Edinburgh och ta första bästa plan hem.

Nu blev det inte så utan vi fortsatte norrut och tog färjan till Orkneyöarna. Där bor vi på ett litet hotell vid hamnen Kirkwall. Maken ligger på rummet och kvider och lider. Själv har jag tagit tillflykt till loungen där signalen är tillräcklig för att jag ska komma ut på nätet.

Livets vatten

Dagen började ungefär som den slutade. Och då åsyftar jag inte frukosten. Nej, destillerier. På morgonen klarade vi av det lilla vid foten av det stora berget Ben Nevis. Guider är onekligen en sort för sig. Morgonens man undvek ögonkontakt och kliade sig i örat med glasögonskalmen när han inbillade sig att ingen såg. Men det undgick knappast någon.

Efter det tuffade vi upp i Stora Dalgången från Fort William mot Inverness och stannade i Fort Augustus för att äta lunch och beundra det fem trappor höga slussverket. En del av Caledonian Canal, som förbinder hav med hav bland annat via sjöarna Loch Ness och Loch Lochy. 1800-talets konstruktioner står sig än. Om än elektrifierade.

Vi siktade inget sjöodjur. Kanske för att sikten var något nedsatt i regnet. Eller så finns inget att se. Annat än den vackra, gröna dalgången med den gröngråa sjön i botten.

På Glen Ord Distillery utanför Inverness hade vi tur och hann precis med sista turen för dagen. Med en väldigt engagerad guide, som varken kröp eller ursäktade det pissiga vädret. Han menade att det hade en alldeles naturlig förklaring.

– Vet ni hur många liter vatten som krävs i varje sats whisky? 60.000 liter och det finns 98 destillerier i Skottland, som producerar miljontals flaskor varje år. Det är därför som det regnar så mycket.

Men nu har det värsta upphört och vi har tagit in på ett litet, betydligt trevligare hotell än gårdagens. Mitt på huvudgatan i en liten ort vid Dornoch Firth. Och självklart ligger det ett destilleri några meter härifrån. Men det sparar vi till morgondagen.

Fönster mot huvudgatan.

Man lär så länge man har en lever

Whisky har egentligen aldrig tillhört mina favoriter. Jag föredrar konjak. Och efter fyra whiskyprovningar är jag fortfarande inte helt övertygad. Men ju mindre rökig desto bättre är min amatörmässiga slutsats. So far.

Och vad vädret beträffar är det lika bra att resignera. Det kommer att regna. Mer eller mindre. Eftersom det regnade katter och hundar när vi kom till Fort Williams tog vi in på första bästa hotell. Som visade sig vara första sämsta. I alla fall med tanke på det höga priset.

Entré, bar, matsal och receptionen var hel okey. Även om receptionisten var som hämtad från Fawlty Towers. Det tog en evighet för henne att få  in uppgifterna i datorn. Trots att jag skrev ner det hon ville veta är vi incheckade som paret från Stoclhlom i Swidon.

Rummet är litet, luktar unket och utsikten består av en björnbärsbuske eftersom rummet vetter mot berget. Och inte mot den fantastiska havsviken på andra sidan huset. Väggarna är av papper så det är tur att jag har öronpropparna med mig.

Nästa gång är det jag som tittar på rummet innan jag slår till. Man lär så länge man lever. Förhoppningsvis.

Ovan i Oban

Vi tog en båttur bland öarna alldeles utanför Oban. Gröna, karga och bebodda. Enstaka, stora, vita hus i kustlinje, som bara skrek familjedrama. I vattnet låg stora kassar med laxodlingar. Norsk lax. Så all norsk lax växer tydligen inte i Norge.

Sälarna, harbour seals, höll till på några kobbar ett par hundra meter ute i vattnet. Vi såg nog ett trettiotal med kutar. Många av dem var svårupptäckta eftersom deras päls och form liknade stenarna de höll till på. Men pälsen ljusnar med åren, så gamlingarna stack ut.

Tillbaka i hamnen lullade vi runt i affärer, köpte nykokta musslor i kiosken, satte oss under ett parasoll på en uteservering. Inte för att solen tittade fram. Snarare bort och det började regna. Vi läste någon timme. Sen var det dags för destilleri nummer två. Det pluttlilla i Oban.

Egentligen är det inte särskilt mycket att se på en rundvandring. Tillverkning är densamma överallt. Men varje destilleri har sitt egna whiskyglas och det får man ibland som tack för att man betalat för det. Eller visningen.

Sen gick vi till färjeterminalen och köpte biljetter för island hopping. En beige variant: ett skutt till en stor ö och ett skutt tillbaka till fastlandet i andra änden av ön. Och det lilla äventyret tar vi itu med idag.

On the bonnie, bonnie banks of Loch Lomond

Första dagen i bilen blev lite stökig. Uppgift 1: Ut ur Edinburgh gick hyfsat, trots att GPS:en hamnat i koma och vägrade komma ur sitt tillstånd. Tjejen på biluthyrningen var såå pedagogisk och gulade oss ut ur stan på kartan. Men där började svårigheterna.

Säga vad man vill om tyskarna, skylta kan de. Det kan man inte säga om ansvariga på den brittiska ön. Eller så fattar vi dåligt. I min värld ska en skylt, som aviserar höger- eller vänstersväng stå före en korsning. Inte efter. Så funkar det inte här. Ibland kommer skylten före korsningen och ibland efter. Och har man väl svängt av på en väg har man ingen aning om vilken väg man hamnat på.

Så det blev lite omvägar innan vi klarade uppgift 2 och kommit fram till målet, Oban. Men vad gjorde det. Av en händelse hamnade vi på det viset på vårt första destilleri. Stannade, smakade och köpte en flaska 12-årig Glengoyne.

Dessutom har vi sett en massa höga berg och djupa dalar. Och i dalarna en massa sjöar. Vägarna är smala och övriga trafikanter tycker att vi kör i fegaste laget. Och kör om när det går.

Och vad äter man när man kommit till kusten? Självklart seafood. Musslor till förrätt och stuffad fisk till varmrätt. Och dessemellan ett ostron som smakprov. I hamnen med utsikt över ön Mull och diverse andra gröna öar i fjorden.

Musslorna försvann i ett nafs eftersom vi inte ätit någon lunch.

Hoppsan! Det blev en bild på ett uppätet ostron eftersom jag inte kom på att fota anrättningen innan jag åt upp den.

Stuffad fisk med savoury mash fastnade. Innan jag huggit in på maten. Gott var det och vi kan somna mätta även denna dag.

Stan runt

BBC:s nyhetsmorgon visar bilder från översvämmande byar i västra England och Wales. Mer än en månads regn på ett dygn. Med andra ord: vi och Skottland har kommit billigt undan.

Bästa sättet att få grepp om en ny stad är en konventionell sightseeingtur. Tycker jag. Vi drog full nytta av våra 24-timmars hop-on-hop-off-biljetter och hann avverka fem olika guider på delvis samma sträckningar. Man har alltså levande människor, som berättar. Till skillnad mot i Stockholm, där allt är inspelat.

Så nu vet vi var Rowlings skrev sin första Harry Potter-bok, vem som introducerade kloroform i förlossningsvården, varför husfasaderna ser smutsiga ut, var Graham Bell föddes, varför klockan på Balmoral Hotel nästan alltid går 2 minuter för fort, hur många författare det finns i Scott-monumentet, att det är 257 trappsteg upp till toppen och varför det finns vakttorn i hörnet av kyrkogården vi Lothian Street. Det och mycket annat kan man lära sig på 24 timmar.

Vi bor i ett område under uppbyggnad. Gamla hus renoveras och nya byggs. De nya har stora glasfasader och priserna är skyhöga. Med bilder av den här typen säljs lägenheterna.

Så här ser det ut i verkligheten i huset tvärsöver.

Inte riktigt som inredningsarkitekterna tänkt sig. Antar jag.

Amazing race

Vi tyckte att marginalen för byte av plan i Köpenhamn var lite väl snäv i den ursprungliga tidplanen. Och det var innan vi fick mejlet från flygbolaget, som meddelade att vårt flyg var inställt alternativt flyttat en halvtimme in i framtiden. Vilket betydde en halvtimmes marginal. Och inte blev det bättre av planet var drygt en kvart försenat.

Ytterligare en försvårande omständighet var att planet från Stockholm landade vid terminal A12 och anslutningsflyget till Edinburgh avgick från terminal D. Dessutom fick vi fel uppgift om gaten. Flygvärdinnan upprepade med en dåres envishet att vi 20, som skulle vidare till Skottland skulle ta oss till terminal D gate 3. När det i själva verket var D103. Plus att vi skulle passera en passkontroll på vägen.

Som tur var var vi så pass många som skulle med planet att man höll kvar det på marken. Vi kutade som galningar genom hela Kastrup. Personalen välkomnade oss och våra rödbrusiga anleten när vi dök upp, men manglade ytterligare sex stycken, som antagligen stod och stampade vid gate D3. Till slut dök även de upp och såg verkligen lite manglade ut.

Efter halvannan timme i luften landade vi i ett regnigt Edinburgh, tog flygbussen in till centrum och letade upp hotellet vi bokat hemifrån. Och jag har haft användning för både regnjacka och regnponcho redan.

sova

Här ska vi sova i natt. Och det kan vi behöva efter en skakig natt med två barn i sängen och uppe i ottan. Rummet är fräscht och utrustad med porslin, bestick, glas, mikro, vattenkokare, brödrost, kylskåp och en diskmaskin.

Alltid på väg

Nu haver vi tvättat allt och packat om för nya resmål. Minimal packning i varsin ryggsäck för oss vuxna. Det som inte får plats i säckarna får vi ha på oss. Heidi-packning bruka vi kalla det för. Från Johanna Spyris böcker om föräldralösa Heidi som åkte till farfar utan väskor men med lager på lager av kläder på kroppen. Så det kommer att bli lite varmt på vägen till Edinburgh.

Väderprognosen för Skottland ser ungefär ut som den för Stockholm: ostadigt med regn då och då men med ett par grader lägre temperatur. Jag har laddat med både regnponcho och regnjacka. För säkerhets skull.

Barnen har varsin rullväska, som innehåller betydligt tunnare och somrigare kläder än de i våra ryggsäckar. Lägenheten på Götgatan är uthyrd under hela sommarlovet och familjen ska tillbringa åtta veckor i Spanien.

Vi har beställt taxi till i morgon kl 6. Alarmet i mobilen kommer förhoppningsvis att ljuda åtminstone tvenne gånger innan dess. Och det vore bra olikt oss att inte vakna i tid.

Det ska bli skönt med verklig semester. Även om det är kul med barnbarnen, så tar det på krafterna. Allt detta ätande stup i kvarten. Är det inte frukost, lunch och middag så är det ett förfärligt tjat om annat, som glass, godis eller läsk. Eller att stoppa mynt i automater med värdelösa prylar. För att inte tala om småbråket barnen emellan. Jag skulle vara rik om jag fick en tia för alla ”Sluta”, ”Allvarligt talat” och ”Seriöst”, som ekat i bilen under en veckas tid.

Så nu blir det natti, natti och Scotland: Here we come!

Tom i bollen

Vi är hemma på vår gata i stan igen. Ett dygn tidigare än det var tänkt. Drygt sex timmar med 30° i luften och 28° 5 vattnet sätter sina spår. I en dansk jättebadanläggning kan man byta kroppsvätskor med större delen av norra Europa och är inte immunförsvaret på topp så får det konsekvenser.

Maken och My vaknade med ont i halsen och tanken på att krypa in i ett tält fram emot kvällen kändes inte särskilt tilltalande. Speciellt inte som det går att avverka 75 mil på en dag. Och då är man hemma och kan sova i sin egen säng. Med en nattemperatur som ligger över 10°. Och inte under. Plus att man slipper resa tält och pumpa madrasser. Det kallar jag en väldigt stor morot.

Resmålet, Hansa-Park strax utanför Lübeck, fick fem stjärnor av barnbarnen. Lagom stort, inga köer och massor av åkattraktioner. Till skillnad mot Disneyland Paris för två år sedan. Då hann vi inte med särskilt mycket på två dagar. Nästan all tid gick åt till att köa. Och Stella har vuxit på sig och vågade åka allting. Så var det inte när vi var i Paris.

En annan positiv skillnad var att det inte fanns en massa butiker. På Disneyland kunde man inte gå 10 meter utan att passera en butik med krimskrams. Och med dem följde en massa tjat. Jättegulliga Mimmi och Mickey, för att inte tala om deras musungar. Kan inte jag få köpa en sån? Man kan bli tokig för mindre.

Makens ursprungsplan var att vi skulle ta oss till en jättebadanläggning i Berlin. Jag höll emot, mest för att jag tyckte att tidplanen var lite väl snäv och det skulle bli alldeles för många mil i bil. Och när han hittade en sajt (barnsemester.se) insåg han att vi passerade ett antal intressanta ställen på vägen till och från resmålet. Och barn struntar fullständigt i vad som är Europas största och värsta. Det bästa brukar vara det närmsta. Och så blev det.

Det tar några timmar att förflytta sig 175 mil och det är orsaken till att hjärnkontoret känns alldeles tomt. På Konsum i Markaryd fick tjejerna välja varsin cd. Absolut-nånting, som var till förvillelse lika. Samma artister, nästan samma låtar men i olika ordning. I mina öron ekar fortfarande Sean Banan, Justin Bieber, Lady Gaga, Eric Saade, Darin, One Direction, Love Generation och Loreen. Med flera.

Nu sover övriga i resesällskapet och jag njuter av den totala tystnaden, så när som surret från kylskåpets kompressor. Lagom vilsamt för mina trötta öron.

Är vi framme snart?

Det tog ett tag innan vi passerat Södertalje. Vi behövde komplettera utrustningen, bland annat med luftmadrasser till barnen. Vi köpte tre på Jula. Två funkade, en gick inte att blåsa upp. Ingen större skada visade det sig. Fyra madrasser var precis vad som rymdes i tältet. Så vi har slumrat lite kors och tvärs. På tältplatsen i Markaryd. En ganska folktom ort numera. Övergivna hus och igenbommade affarer. Så sorgligt att se.

Tur som en tokig

Ja, det behöver man ha när man tillhör de mindre strukturerades skara. Vi kollade flyget till Skottland och upptäckte att vi bokat det en dag tidigare än vi antecknat i almanackan. Så nu blev det lite tajtare tidsschema.

Men på ett sätt lite bättre, eftersom vårt flyg går ett par timmar tidigare än barnbarnens Malagaflight. Då kan vi ta samma taxi ut till Arlanda och hämta upp moster Linda på vägen. För det är hon som ska ta barnen till Spanien.

Not so very funny

Igår påbörjade vi operation Kulram. Ett projekt där vi ska ta över verksamheten hos en konkurrent. Så det är inte riktigt så kul som det låter. Speciellt som de som gör jobbet idag förlorar sina arbeten på kuppen. Plus att de ska förklara för oss vad verksamheten går ut på, så att vi kan göra samma saker. Fast snabbare, bättre och billigare.

Ingen önskesits med andra ord. Varken för dem eller oss. Jag har varit med om liknande processer ett par gånger tidigare och det har inte varit roligt. Trots att folk då inte har stått inför att förlora sina jobb. Så det kommer inte att bli lättare de här gången, när de man ska samarbeta med förmodligen kommer att bli arbetslösa.

När man ska kartlägga verksamheter och processer är man tvungen att ställa en massa frågor om hur arbetet går till. Och inte nog med det, när de visat och berättat blir man tvungen att fråga: Varför gör ni på dette viset? Och det tycker många är provocerande. Ungefär som man ifrågasätter deras sätt att arbeta. De kan känna sig smått idiotförklarade, trots att man egentligen bara vill ha en orsak förklarad för sig.

Speciellt jobbigt blir det när vederbörande inte vet varför arbetsgången ser ut som den gör. Och svaret blir mer eller mindre: Därför. Då händer det att folk vägrar fortsätta samarbetet.

Ja, ja. Det får jag ta itu med någonstans i september. Nu är jag utstämplad för några veckor framåt och tar hand om annan byk. Min egen som ligger i en jättehög på barnens säng.

Jag blir så trött …

Utanför entrén på jobbet står det ett antal blompottor. Och det gillar jag. Det känns lite lättare att ta itu med arbetsdagen när man får lite blomsterprakt på näthinnan på vägen in.

Tidigare stod det ett litet träd i varje kruka mitt i bland färgglada penséer. Men träden verkade locka till sig vandaler. För var och varannan dag lågkrukorna ikullvälta och jag antar att det var därför man ersatte träden med annan, betydligt lägre växtlighet.

Men vad hjälper det? Då river man ur blommorna istället.  Vad det nu ska vara bra för.

Nedräkning

Diskussionens vågor har stormat hela helgen, men nu tror jag att vi nått en viss samsyn Maken och jag. Ämnet för dividerandet har varit semesterplaner. Det blir inget Berlin. Norra Tyskland räcker gott och väl. Fungerar allt som vi har tänkt, så hinner vi med ett nöjesfält och ett jätteakvarium. Och är vädret och annat nådigt kanske även ett äventyrsbad. Det är nog vad man klarar av på en vecka ihop med tre barnbarn.

Det blev en viss förvirring när jag pratade med några gamla vänner om våra sommarplaner. Jag tog för givet att alla begriper när jag säger att vi ska åka med barnen en vecka, så menar jag barnbarnen. Inte våra egna barn. Det ska jag inte göra hädanefter för han jag pratade med lät lite konfunderad och undrade om inte de vuxna barnen hade egna semesterplaner.

Eftersom vi varit lite hängiga på sistone, har vi halkat efter i förberedelserna. Tanken är att vi ska campa tillsammans med barnbarnen i möjligaste mån. Om inte vädret är alldeles omöjligt. Men vi har ännu inte inventerat utrustningen. Har vi luftmadrasser så det räcker? Och om vi har det, är de verkligen hela. Det var ju några år sedan vi hade anledning att testa dem. Fyra närmare bestämt. Bilden är från 2008 och det är inte klokt vad barnen vuxit sen dess.

Jag gissar att det kommer att bli lite rörigt i vardagsrummet de närmsta dagarna framöver. När allt ska fram och testas av.

När vi kommer hem från Tyskland är det bara att tvätta och packa om i flygande fläng. Noa och My ska sättas på ett plan till Malaga, dit övriga familjen tagit sig. Själva sticker vi till Skottland på drygt två veckor. Igår kunde vi samla oss så pass att vi bokade en hyrbil. En VW Golf eller liknande. Jag hoppas bara att det blir en tillräckligt stor modell, så att Maken kommer in och ur den utan skohorn.

En bil ger lite större frihet om det blir alltför regnigt. För vi räknar kallt med det. Ungefär som på Irland där vi sysselsatte oss med att kuta mellan bilen och puben. Eller bilen och borgen. Eller bilen och någon udda sevärdhet. Allt medan regnet fortsatte att strila.

Bättre men fortfarande lite risig

Nej, jag firade inte nationaldagen i år heller. Nationalism är inte min tekopp alls. Men jag uppskattade ledigheten. Visserligen låg jag hela dagen och dunade i bingen. Med feber. Tror jag. Vi har ingen sån termometer, men har jag feber så har jag förutom lätt frossa även en molande ickespecifik tandvärk. Och det hade jag igår.

Men, som sagt, dagen var röd och jag behövde inte gå till jobbet. Det vill säga jag slapp sjukskrivning och det ekonomiska avbräck som den medför. Och idag var jag så mycket bättre, så jag beslöt mig för att ta mig till jobbet. Mest för att kunden Myndigheten tog sig brösttoner och krävde utredning av en incident. Ett populärt ord numera. Förut kallade vi det rätt och slätt för fel.

Jag utredde och tog mig hem tidigt och la mig på soffan. Maken gick på ett möte och jag letade efter något oläst. Och lättsamt. Hittade en av Makens husbilstidningar, som jag bläddrade lite förstrött i. På näst sista uppslag kunde man vinna bränsle för 1000 kr. Om man löser korsordet, vill säga, och skickar lösningen före 10 juni.

Vilket jag gjorde. Vad jag nu ska med en massa bränsle till? För ett ögonblick körde jag fast. Mest för att jag har så konstig fantasi. Ledorden var: Har hål som mål och jag hade bokstäver P-T-. Och jag tänkte som Gösta Ekman, alltså PITT. Men det skulle bli PUTT. Inte alls lika kul.

Man behöver inte vara kärnfysiker

På det glada 70-talet arbetade min bror extra på en ungdomsgård. Första kvällen fick han handledning av föreståndaren. En massa förhållningsorder typ gör si, men inte så. För om du gör så, kan det inspirera till … Och så målade han upp ett smått otroligt scenario, som slutade med att hela söderförorten brann upp.

– Nä du skojar. Är ungarna verkligen så bänga?
– They are bänger than that, sa den luttrade chefen för verksamheten.

Och nu säger Maken ungefär detsamma. Inte om ungdomar utan om hyresgäster. Fastighetsföretaget genomför varje år en enkätundersökning för att ta tempen på vad kunderna tycker och tänker. Som sista punkt får hyresgästen gärna ge uttryck för egna synpunkter. De som tar tillfället i akt brukar ta upp återvinning och sopsortering.

Ja, man vill helt enkelt återvinna och sortera mera. På papperet vill säga. Men inte i praktiken. För en månad sedan visade Maken stolt upp soprummen. Ommålade och uppfräschade. Men tydliga skyltar om var man skulle lägga vad. Tidningar här, hårdplast där. Glödlampor här, batterier där. Metall där och brännbart här. Med bilder så man behöver inte ens vara läskunnig.

Men hur ser det i verkligheten? Folk vill inte alls sopsortera. Möjligen sopsabotera. Har man burit ner tidningarna i en plastkasse, så åker den med i pappersinsamlingen. I kärlet för hårdplast kan man hitta vad som helst. Träreglar, spackel, tyg, tidningar, kuvert, cement. Flaskor ställer man bara innanför dörren.

Men kan det inte vara så att de som vill sopsortera gör rätt? De som slänger saker på fel ställe har aldrig uttryckt någon önskan om att återvinna. Så skulle det kunna vara, men varför gör man då en ansträngning över huvud taget? Som att bära ner det till återvinningen när man lika gärna kunde slänga sakerna i soporna.

Härom dagen stötte Maken på en hyresgäst, som uttryckte sin glädje över att fastighetsägaren hörsammat önskemålet om utökad sopsortering. Men när han gjorde sin vanliga lov till soprummet för att rätta till de värsta övertrampen, hittade han en plastback bland hårdplasten. I backen låg en hög med tidningar. Alla adresserade till den nöjda hyresgästen som han just stött på.

Inte undra på att han tappat tron på mäskligheten.

Tjejtjusare

– Jag bryr mig inte i hur många badrum Justin Bieber har i sitt hus. Och jag struntar fullständigt i om han har ett hus eller inte.

Så bryskt avfärdar Maken barnbarnet My när hon pladdrar på om diverse kändisar och hur de har det. Ändå är det han som är orsaken till att My vet att 18-årige Bieber köpt ett jättehem utanför Los Angeles för 40 miljoner. Den värdefulla informationen finns i det senaste numret av tidningen Julia, som Maken köpte utan att blinka när My ville ha den.

Egentligen har My varit mentalt kidnappad av förlaget Egmont, så länge jag kan minnas. Fått Maken att köpa deras skittidningar titt som tätt. Emellanåt även betalat en och annan prenumeration.

Först var det Disneyprinsessorna. Texten var så undermålig att jag knappt förmådde mig att läsa högt ur dem. Efter några meningar ville man skrika rakt ut. Sen övergick hon till Barbietidningarna. Inte bättre kvalitet. Och sämre var knappast möjligt.

För något år sedan svalnade intresset för dockor. Gulliga husdjur blev intressantare. Och självklart har Egmont en usel blaska som fångar upp den målgruppen. Pets har sida upp och sida ner med bilder på näpna djur som ackompanjeras av puttnuttiga texter.

Tvåan gjorde mig uppmärksam på några uppslag, som återkommer i nummer efter nummer av tidningen: Kändisspecial med bilder på celebriteter och deras hundar och andra djuraccessoarer.
– Vet du varför de här sidorna är med?
– Nä, svarade jag aningslöst.
– Jo, det är för att bereda vägen för nästa fas och därmed nästa tidning. Den som inriktar sig på kändisar.

Och nu är vi där. Egmonts tidning Julia som har sida upp och sida ner med bilder på kändisar. Kommentarer om deras utseende och klädsel. Med modetips, horoskop och diverse råd. Hur man flirtar, gör slut, skiljer på flytningar och mens och om man får mer finnar om man har lugg.

Kort sagt väldigt utseendefixerat. Och målgruppen tweens (flickor 9-14) hittar dit. Förlaget slår sig för bröstet och utnämner Julia till största tjejtidningen i Sverige. Då känner jag ett visst vemod för tjejerna. De är värda något bättre.