Elaka dvärgar

Varför barn? Det stärker självkänslan, menar många. Barn ska ju älska sina mödrar villkorslöst. Men hur länge är det en sanning?

Tvåan drev runt i klädesaffärer tillsammans med Stella och på jakt efter något nytt, som kunde passa en ammande moder. Gärna i obestämd färg så att småspyorna på axlarna in syntes allt för väl.

– Det finns ju ingenting vettigt. Och det som finns är alldeles för kort.
– Men mamma, det kanske är kläder gjord för de snygga tjejerna.
– Så du menar att jag inte är snygg? Men tänk på att jag är din mamma och barn brukar bli ganska lika sina mammor.
– Jag är faktiskt mest lik pappa.

Inom sju år kan man vara sågad.

Apropå amning så har AB en blänkare om att barn blir smartare av bröstmjölk. Den inleds med Barn som ammar blir ... Kan barn verkligen det? Amma? Jag trodde att mödrar ammar sina barn och barnen i sin tur diar sina mödrar. Eller möjligen ammas. Barn som ammar känns skumt.

Inte utan min potatisskalare

Jag har inte bara en potatisskalare utan två. Två likadana rostfria Jonas och jag använder dem dagligen. Inte så mycket till potatis utan mest till morötter, jordärtskockor och äpplen. Två behövs eftersom jag har diskmaskin som är så stor att jag inte diskar varje dag.

Åker jag utomlands får en av skalarna följa med. Förutsatt att jag inte flyger utan att checka in.För det är fullständigt obegripligt att folk utanför landets gränser skalar sina jordäpplen med kniv. Som är så tidsödande och skapar så stort svinn.

Sekulariserad

Vi såg Bruce den allsmäktige med barnbarnen. I sekvensen när Bruce fick ett sjå med att hantera alla människors böner fattade My ingenting. Vilket inte var så konstigt eftersom hon plötsligt ställde frågan:
– Bön. Vad är det för något?

Gått in i en dörr

Inte nog med att det smakar bajs i munnen, jag åker på stryk också. Av min egen dammsugare.

När jag ändå var igång med gårdagens lakansbyte passade jag på att dammsuga sängarna. Plötsligt sög dammsugarröret ordentligt fast i ena madrassen, jag ryckte till i röret som släppte taget lika plötsligt som det hade sugit sig fast. Eftersom jag förväntade mig större motstånd än så var jag inte beredd på rekylen. Röret for upp och gav mig en rejäl smäll på hakan.

Jag kände på en gång: det blir ett blåmärke. Och det blev det.

Envar sin egen doktor

Vad vore livet utan Google? Ett famlande i mörker! Nu har jag hittat orsaken till min äckliga smak i munnen. Det mesta har smaka pyton helt enkelt senaste tiden. Ibland flera dagar i rad. Framför allt te. Och jag är en inbiten tedrickare.

Jag har tidigare googlat på konstig smak i munnen, men bara hamnat på sajter med graviditetsproblem. Men där har jag inte haft något att hämta eftersom jag är garanterat obefruktad. Eller så handlar det om konstiga magåkommor. Något som jag definitivt inte är drabbad av.

Nyss sökte jag på besk smak i munnen och fick flera napp, som förklarar fenomenet. Det är pinjenötternas fel. Jag som älskar sallad med pinjenötter och har alltid en påse hemma. Som jag kan ta några nötter ur lite då och då bara för det är så gott.

Så glupska lilla jag får lägga band på mig. Jag som har en oöppnad påse i skåpet. Men med tanke på hur läbbigt det är med pinjemun, så är utmaningen ganska enkel.

Lakansdag

På lördagar byter jag lakan och det känns bra. Bra med rutiner så att bytet verkligen blir av. Jag minns att Tvåan trodde att vi bytte lakan en gång om året. Mest för att jag på den tiden rev ur lakanen ur sängarna, tvättade och hängde för att bädda om med samma lakan. På så sätt slapp jag vika in tvätten.

Nu försöker jag få snurr på användandet och förvarar lakanen med kortändan utåt och när jag byter tar jag alltid de understa. Nytvättade läggs högst upp.

För ett tag sedan degraderades två underlakan till fönsterputstrasor eftersom de var alldeles utslitna. I samma veva hade Åhléns erbjudande med två lakan för 129 kr. Jag såg det som ett tecken och köpte fyra om utifall ytterligare gamla behöver kasseras.

De nya lakanen känns bra, det är bara ett aber: jag såg inte att kortändorna är stadkanter och långsidorna är fållade när de låg i sina förpackningar. Och det gör att sovrumsdörren, som är min klämdörr när jag viker in lakanen, inte kan hålla kvar lakanet när jag sträcker det.

Så nu har jag fått ändra vikteknik. Det funkar inte med fröken Cederstrands metod: Vik lakanet på längden, vik det en gång till på längden, släpp ner ena sidan och vik upp den på andra sidan. Typ. Nu får jag vika de nya först på korten och sen på längden.

Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. Och lite fuskigt känns det utan lakanssträckning. Tur att linneskåpet luktar precis lika gott som vanligt. Det är nämligen en liten last jag har, att öppna dörren till garderoben med lakan och handdukar och dra in doften i näsborrarna. Det kallar jag riktig parfym.

Ord

Ibland när jag får ett ord i huvudet kan jag få för mig att jag bara drömt ihop det. Trots att jag vet att jag fått det med modersmjölken. Som ämlig till exempel. Eller ämabel. Då blir jag tvungen att googla på saken och känner mig oftast inte längre så udda.

I inlägget om arbetskamraten Petra hade jag tänkt skriva att hon är junoesk men eftersom jag verkar vara rätt så ensam om begreppet så fegade jag ur.

Tidsmaskin

Igår kväll när låg jag sjuk och ämlig på divanen tänkte jag på förr och önskade mig sådär tjugofem år bakåt i tiden. Till det glada 80-talet då det var goda tider på många sätt. Fast det begrep vi inte. Allt var bara som det skulle vara.

Vi var unga och starka och drev företag tillsammans med Marika. Det var innan Den stora depressionen slog till. Som gjorde att Marika började självmedicinera och bara låg i sängen vänd mot väggen och upprepade hjälp, hjälp, hjälp i timmar. Det enda som hon klarade av var att ta sig till och från Systemet.

Men inte var den medicinen till minsta nytta. Och inte hjälpte det med annat heller. Terapi, lyckopiller, starkare mindre lyckade piller – allt var förgäves.

När hon inte svarade på telefon var frågan: Är hon hemma men vill inte svara? Eller snarare: Är hon hemma men kan inte svara? Var svaret nej så ringde jag Mariamottagningen. Där svarade man: Om vi har någon här som heter Marika Samuelsson, så ska vi be att hon ringer upp.

När Marika inte ringde upp, så var frågan: Är hon inte på Maria? Eller vill hon inte ringa upp? Oftast ringde hon tillbaka. Tills hon en dag var på Maria men inte kunde ringa upp. Hon föll i koma och dog på några timmar. Då hade hon druckit och kräkts, druckit och kräkts ännu mer tills saltbalansen var rubbad och hjärnan fått obotliga skador.

Då tänkte jag till igen där på min soffa. Nej, jag vill inte tillbaka i tiden. Tänk att behöva gå igenom alla negativa saker en gång till. Det var skönt att man inte visste hur det skulle bli då på 80-talet utan levde i förvissningen att allt bara skulle utveckla sig till det bästa.

Väkommen till matbloggen!

Jag har varit Vår kokbok trogen hela mitt vuxna liv och glatt mig över varje reviderad upplaga. Inte för att jag fikat efter den senaste utan för att jag vet att man snart kommer att rea ut föregående. Då har jag passat på att förnya mig med den näst senaste.

Ett aber har varit att under resans gång har jag tappat bort handskrivna recept. Sådana jag vet att jag skrivit i marginalen men på ett bokexemplar som för länge sedan hamnat i soporna. Men nu skulle de kunna komma till användning igen.

Våfflor har vi inte ätit på många år och jag vet att jag fick ett jättebra recept av Lena i Göteborg. Det skrev jag ner i Vår kokbok någon gång i slutet av 70-talet. Efter några år försvann den versionen och ersattes med en ny, som jag inte brydde mig om att uppdatera. Varför skulle jag göra det? Receptet satt som berget i huvudet.

Men efter nära 20 våffellösa år kommer jag inte ihåg mer än att det bara krävdes ett enda ägg. Och inte hade jag någon glädje av Lena heller. Hon hade ingen aning om vad jag pratade om.

Samma sak med äppeltoscan. Det receptet fanns ju på baksidan av havregrynspaketen, så varför skriva ner hur man gör när det bara var att vända på påsen. Särskilt som jag kunde det utantill. Men kunskaper som inte används förtvinar och nu när det åter igen finns folk i omgivningen som efterfrågar den här typen av föda har jag letat. På nätet.

Så Miss Serendip proudly presents efter lyckad jakt:

Goda och billiga våfflor
10-12 personer.
Ingredienser
6 dl mjölk
4 dl vetemjöl
1 ägg
150 g smör
1 tsk bakpulver
3 tsk socker
1 kryddmått salt

Rör ned mjölet i mjölken. Tillsätt sedan övriga ingredienser. Våfflorna serveras genast medan de är varma.

Äppeltosca
För 4 personer.
Ingredienser
Äpplen
Mald kanel efter smak

Toscasmet:
50 g smör
1,5 dl havregryn
1 dl strösocker
1 msk vetemjöl
2 msk mjölk

Skala och skiva äpplena. Lägg i en smord form och strö över med kanel.
Toscasmet: Blanda ingredienserna i en kastrull och låt det få ett uppkok. Bred ut smeten över äpplena.
Grädda mitt i ugnen ca 20 min i 225 C°.

Nästa gång kan jag begränsa jaktmarkerna till min egen blogg.

Märkliga människor

Det finns en tjinona på vår avdelning, som stolpar i högklackat. I storlek 42. Inte bara fötterna är stora utan hela hon. Ofta tror man att hon glömt kjolen hemma, men det har hon inte. Kjolen är bara elastisk, väldigt kort och lika svart som tightsen så munderingen flyter liksom ihop.

Kollegan och jag har inte blivit kloka på vad den här Petra egentligen har för arbetsuppgifter. Igår fick vi klart för oss hur det förhåller sig. Direkt från henne själv. Vi har besök av Helmut aus Stuttgart, som ska lära oss ett och annat. Men innan han satte igång kursen ville han veta vår bakgrund. Om vi jobbat med verktyget tidigare och så vidare.

När det blev Petras tur sa hon öppenhjärtigt:
– I haven’t worked with anything.

Så vad det med den saken. Kollegan och jag undvek ögonkontakt. Man vill ju inte bryta ihop redan första lektionen.

Livat på Söder!

Min rumsgranne på jobbet skulle kunna vara Mattias, han med Söderfamiljen. Visserligen bor han i Uppsala men man känner igen typen.

En dag hade han en rejäl diskussion på telefon med Vidars dagmamma. Hon har fräckheten att vilja ha lite fredagsmys med dagbarnen. På fredagar blir det efterrätt; glass, paj eller något bakverk. Oj, vad Mattias var störd över det. Då snodde hon helt fräckt veckans sockerkvot och därmed föräldrarnas möjlighet att skämma bort sonen lite grann.

Idag ägnade Mattias hela förmiddagen åt att ringa runt till olika badinrättningar.
– Hej! Jag har en pojke som är tre och ett halvt till sommaren och jag undrar om ni har någon simskolegrupp för honom. Så att han skulle kunna ha större behållning av att bada i sommar.

– Inte. Vet du om det finns någon annan som kan ha det.

Han fick inte napp någonstans och vad jag vet är det ingen större idé att ens försöka lära ett barn under fem år att simma. Vidar är helt enkelt inte motoriskt mogen för uppgiften.

Dessutom tycker jag att Mattias ska träna gossebarnet på helt andra saker. Som att hålla tätt till exempel. I förra veckan var Vidar med på jobbet och vaggade runt med en rejäl blöjrumpa. Först torr, sen blöt tycker jag. Jag skulle inte uppskatta barnkiss i bassängen. Inte ens från Vidar, som pinkar guld. Om Mattias får bestämma.

Ännu latare

En helg som denna är jag mer än nöjd över att bo i lägenhet. Även om det skulle vara trevligt att bo på marken och kliva rätt ut i vårsolen och sätta sig med kaffemugg och morgontidning för att suga upp D-vitamin. Men det låter inte värt besväret för en som är bekväm av sig.

Jag hör hur mina jobbarkompisar med hus i Tyresö, Enskede, Bålsta och Enköping räknar upp allt som måste hinnas med under helgen. Växthuset ska städas ur, snöhögen måste bort från fasaden innan smältvattnet runnit ner i källare, garaget måste utrymmas, carporten fick en knäck av all snö och hur ska den frimärksstora gräsmattan kunna absorbera all snö för den som fått bort högen vid fasaden.

Redan vid lunchen på fredagen börjar de låta jagade. Och så fort flextiden börjar försvinner de ut genom snurrdörren. Med något vilt i blicken.

Då känner jag att det ska bli så skönt att vara ledig, nu när man är ledig. Och kunna strosa runt på Söder med lappar om lägenhetsbyte. Nej, det är inte vi som vill byta bostad utan Svärsonen. Han vill ha större. Tre rum och kök räcker inte tycker han.

Och det är ingen idé att komma med vår egen skokartongshistoria. Att vi minsann bodde med tre barn i en trea. I över sex år.

Men det här med lägenhetsbyte verkar komplicerat. Ettan har försökt under många år. De har en liten. billig tvåa och skulle också vilja ha större. Men allt faller på att de bor 100 trappsteg upp utan hiss. Och folk som vill ha mindre är ofta äldre och beroende av hiss.

Tvåans lägenhet är i ett hus från 60-talet. Ett hus som egentligen byggdes som kontorsfastighet så lägenheterna saknar balkong. Och folk på Söder är så krävande. Om de själva bor i hus från slutet av 1800-talet, kan de inte tänka sig lägre takhöjd än tre meter. Bor de i modernare lägenheter har de ofta balkong och även om balkongen inte är större än en fågelholk så kan de inte tänka sig att vara utan.

Men nu sitter det lappar på portar och stolpar i omgivningen och skulle någon ha en fyra i rockärmen. Och rocken ska vara på Söder. Det behöver inte vara tre meter i takhöjd och inte heller någon balkong. Inte ens en fransk. Då är det bara att höra av sig.

Lat

Imorse försov jag mig. Med flit. Sen tog jag tuben till jobbet. Min ursäkt: Barnen sover här i helgen och då vet jag av erfarenhet att vi är uppe i ottan. Så jag bunkrade halvannan timme på sömnkontot.

Min disposition är lat. Inte bara till kropp utan också till ande. Som det här med mail och anvisningar. Varför ska saker dokumenteras in English? När alla inblandade är svenskar. Eller åtminstone svensktalande. Fluently.

Det tar helt enkelt emot att läsa. Särskilt på en bildskärm. Och jag har egentligen aldrig fattat varför man ska göra flödesscheman över fullständigt självklara processer. På engelska. Folk på mitt jobb kan bli riktigt lyriska över sånt. Och dunka varandra berömmande i ryggen

Det här schemat är mer i min smak. Som slutar med drinkar. Då tar jag helg.

Motsatser

Om man vill veta vad majoriteten svenska folket tycker och tänker behöver man inte alls punga ut en massa pengar till något gallupinstitut. Nej, det räcker med ett telefonsamtal till Makens bror och hans fru. Svennigare typer finns inte.

De tittar på alla tv-program inklusive Saltön och Hollywoodfruar. Spelar på Harry Boy och köper trisslotter. Det skulle inte förvåna mig det minsta om de prenumererar på Postkodlotteriet också. Hon jobbar i kommunen och är med i konstföreningen, för vinstchansen. Han är bilmeck med norra Europas stökigaste och skitigaste verkstad.

När deras barn var små fick de blodförgiftning. Svågern meckade hemma i garaget/trädgården och spred sina verktyg. Som barnen trampade på och blev allt som oftast tvungna att äta penicillin mot elaka bakterier.

Svägerskan är så positiv så jag kan bli tokig. Allt är intressant och trevligt. När hon berättar och saker vi gjort gemensamt känner jag inte igen historierna.
– Men hallå! Den utställningen var ju aptrist. Tycker jag, men hon är så överdrivet entusiastisk.

En gång bilsemestrade vi ihop i tre veckor och vid frukosten blev hon alltid alldeles lyrisk över rostat bröd med marmelad.

– Guva gott! sa hon flera gånger. Varenda morgon. Maken fick sparka mig på smalbenet för att jag inte skulle ge henne Onda Ögat. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Inte ens i semestertider.

De har varit gifta nästan lika länge som vi och tjafsar ständigt med varandra. Säger Irja att det var 28 på årsmötet, så säger Hasse att det var 35. Nej, det var 28, säger Irja. Aldrig, säger Hasse. Björne skickade mig protokollet för justering.

Ibland kan samtalen gå helt över styr. Och kom inte med att det låter likadant om oss. Våra diskussioner är bara bleka skuggor av deras tjafsande.

Och nu planerar vi att tillbringa fem dagar i deras sällskap. Det är tur att de innerst inne är så genomsnälla och att vi är så väluppfostrade.

Uppdaterat
Och inte oväntat ringer de och röstat på Willy i Let’s Dance.

Ordlös onsdag

Min hjärna har ältat globalisering och rå kapitalism. Om och om igen. Hur man flyttar arbetstillfällen till länder med lägre löner bara för att flytta jobben igen. Till länder med ännu lägre löner. Och så håller det på.

Knappt någon verkar fundera över att minimera utgifter, effektivisera processen eller bibehålla kvaliteten. Nej, politiska beslut är viktigare än annat.

Endera dagen är jag ersatt av en indier. Man får säkert två för samma pris. Och två indier jobbar säkert lika hårt som fyra här, så innan vi vet ordet av tar man ner skylten. Eller ändrar texten till Systemavveckling tills uppsägningstiden löpt ut.

Aha!

Nu fattar jag! Påskresan till Österlen är ingen påskresa. Trots att vi ska hyra bil för att åka ner till Makens bror och deras sommarhus i Skillinge. Nej, det är en Konstresa med stort K. Vi ska åka runt och kolla in gallerier. Helt i linje med Makens Konstföreningsprojekt. Det hade ingen berättat för mig.

Håna

Maken är periodare. Han kan gå in för saker med hull och hår och just nu är det Konstföreningen som han missbrukar. Han som i alla tider föraktat töntar som inte själva kan välja vad de vill ha på väggarna. Nu går arbets- och fritid åt att fixa inför årets utlottning.

Han skriver CV:n på konstnärer, hittar på aktiviteter för att öka intresset för att folk ska bli medlemmar, köper tavlor och hänger upp dem på HK. Märkligt för en man som aldrig skulle drömma om att ens gå med i något fånig liten förening.

Men det var företagets egen lilla Finnjonna som vädjade hans insats. Bara ett år, så hon och la sitt lilla blonda huvud på sned och tittade på honom med väldigt blå ögon. Och hon fladdrade säkert med ögonfransarna också. Om jag känner henne rätt.

Så nu är Maken fast och skickar mig mejl på mejl för att jag ska granska hans utskick. Som om jag inte hade annat för mig. Nu väntar jag bara på att den här perioden ska ebba ut.

Mening

Det skulle vara så mycket enklare att blogga om jag var en åsiktsmaskin. Jag har visserligen synpunkter på det mesta men är bara så fruktansvärt dålig på att argumentera.

Jag tycker till exempel att det är uppåt väggarna otidsenligt med ett kungahus och skulle kunna skriva spaltmeter med inlägg i ämnet. Men inte särskilt bra. Ett annat ämne är RUT-avdraget. Som jag inte heller gillar. Ge en massa pengar till dem som redan har. På bekostnad av dem som verkligen skulle behöva. Som gamla och sjuka.

Och skolan, som tappade status när den blev kommunal. Och att alla borde ha rätt till en enhetlig skola. Oavsett. Fast egentligen har jag ingen susning om saken. Det är bara min magkänsla. Eller att djurrättsaktivister inte vinner stilpoäng genom att bryta mot lagar. Inte hos mig och skriver jag det så kokar kommentarerna.

Men det är ingen större idé att jag viker ut mig. Andra gör det så mycket bättre. Och när jag får mothugg kan jag ge mig. Men bara högst tillfälligt. Efter en stund har jag backat tillbaka till mina ursprungliga åsikter.

Därför skriver jag hellre om att jag börjat kolla mina kvitton när jag handlar. Noggrant. Idag höll Ica på att snuva mig på åtta spänn eftersom de hade fel pris på rödbetor i kassasystemet. Sånt kan jag riva upp himmel och jord för. Till och med ställa mig en gång till i kassakön.

Jag vet att somliga aldrig skulle förslösa flera minuter på en sån sak. Randy Pausch med boken Sista föreläsningen tyckte att det vore som att kasta bort livet. Men å andra sidan berömde han sig om att han snabbt lärde sin bebisdotter att hålla nappflaskan själv, så att han kunde syssla med annat medan hon åt. Rationellt kanske, men ett okänsligt resonemang. Barn gillar kroppslig närhet.

Så jag håller mig till det lilla livet och har inga ambitioner på att hamna i styrelsen för något börsföretag, göra karriär eller få en maktposition. Kvitton är så mycket enklare att hantera. Och meningen med livet är inte makt och position – det är att känna mening i livet. Så ser jag det.