Nätservice

Makens dator har en hyfsat bra integrerad kamera. Min dator har också en kamera, men den är lagd åt det lynnigare hållet. Ibland är den på plats, ibland inte. Och då är jag tvungen att starta om maskineriet för att kameran ska dyka upp igen.

Båda datorerna har högtalare som båda är lika usla. När vi har videomöten via zoom kan det vara rent omöjligt att uppfatta vad folk säger. Speciellt om den som säger något talar norska. Sonen tipsade om en ”konferenspuck” som han själv använder i jobbet. Den har både högtalare och mikrofon och kopplas till datorn via usb-kabel/blue tooth.

Låter som en pryl för oss sa vi och konsulterade sortimentet på Mediamarkt. Sök heter Buscar på spanska men resultatlistan visade ”Lo sentimos” och det gjorde också oss ledsna. Men inte förvånade.

Amazon är etablerad på den iberiska halvön och där gav sökningen positivt resultat. Om vi tecknade oss som prime-kunder och bodde i Madrid eller Barcelona kunde vi få beställningen redan samma dag. Annars gällde 2-5 dagar. Vi bestämde oss för att satsa på ”Annars”-alternativet eftersom vår adress varken ligger där eller där.

I lördags kväll fick jag ett mejl om att paketet skulle levereras under söndagen. Någon gång mellan 9.00 och 22.00. Oj, jobbar de även på röda dagar också. Hoppas de kommer tidigt, så vi inte blir låsta hela dagen. En länk följde med i mejlet. Via länken kunde jag se var paketet höll hus. Klockan 10 var bilen någon mil härifrån och hade 5 stopp kvar innan den skulle dyka upp hos oss.

Det kändes nästan som att spela ett dataspel när jag följde med på bilturen. Alla fem leveranser före oss var i vår lilla by på knappa 3000 invånare. Klockan 11 ringde det på porttelefonen och där stod paketmannen med en liten låda adresserad till mig.
Hans nästa paketkeverans var bara tre lägenheter bort från oss. Så man förstår att Amazon växer så det knakar. Både på grund av coronatider och att det är svårt att hitta specialprylar i konventionella butiker.

Igår dök även batteriladdaren till Makens drönare upp. Den beställdes också på Amazon, men leveransen skulle ta längre tid. Antagligen för att den inte fanns i det egna lagret. Laddaren leverades av brevbäraren, som knattrar fram på en gul moppe. Han verkar göra utryckning så fort det dyker upp ett paket.

Men mat dröjer det nog innan jag beställer via nätet.

Covidkommande

Oavsett om munskydd hindrar smitta eller inte så finns det en uppenbar fördel: man påminns hela tiden att sakernas tillstånd inte alls är normala. I Spanien är munskydd obligatoriskt i alla affärer och handsprit finns tillgängligt i butiksentréer. Då blir det så mycket lättare att komma i håg att hålla avståndet. När vårt poolområde öppnades igen efter undantagstillståndet sattes det självklart upp ett antal handspritsautomater. På grindar och vid duscharna.

Själv spritar även jag. Trots att jag inte gillar att ha kladdiga händer. Och det blir så mycket knepigare att få på sig engångshandskarna med kladdiga händer. Men en bra grej med handspritandet är att jag blir påmind om att inte klia i ögonen, peta i näsan eller överhuvudtaget ta mig i ansiktet. Det är en lättnad att få tvätta händerna ordentligt efteråt.

Till helgen dök ytterligare en spansk familj upp i kvarteret. Med barn i sällskap av sin mamma och en självutnämnd regissör. Inte för att jag förstår vad pappan säger, men sättet han säger det på känner jag så väl igen. Barnen får ideliga instruktioner om hur man ska bada på rätt sätt. Så nu är det periodvis riktigt livat på innergården.

Jag har kollat på ankommande flyg på Alicante flygplats. I morgon kommer ett plan från Arlanda och ett från Oslo. Men jag tror att det dröjer innan nordbor dyker upp i större antal. Åtminstone så länge som UD avråder lär svenskar hålla sig hemma när reseförsäkringar därmed inte gäller. Speciellt som vädret är lika soligt och varmt som här.

Lost in translation

Google översätt kan vara bra att ha. Speciellt till och från engelska. Men verktyget är ofta trubbigt när det gäller andra språk. Som mellan norska och svenska eller spanska och svenska.

Jag läste en spansk notis om ”golondrinas”. Vad det handlade om? Jag konsulterade Google spanska –> svenska och fick beskedet att det handlade om att svälja. Nä, det tror jag inte på. Det syntes tydligt på bilden bredvid att det handlade om fåglar. När jag bytte till spanska –> engelska fick jag förklaringen, resultatet blev swallow.

När jag testade svenska –> spanska med svala blev svaret frio. Medan svenska –> engelska resulterade i cool.

Då vet man det: kolla alltid konstiga översättningar. Förklaringen kan vara att de passerat engelska på vägen.

Flyt & oflyt

Föresats: läsa sommarens bokföljetong i DN och Svd. Det gick inte bra. I DN är det alldeles för mycket folk att hålla reda på och avsnitten är för korta för att man ska få något sammanhang. Och sen har jag lite emot Katarina Wennstam. Eller kanske inte just henne personligen, snarare hennes ålder. Hon är jämgammal med Sonen och det gör att jag har lite svårt att ta henne på allvar.

SvD hackar sönder Peter Englunds Söndagsvägen, ett mordfall begånget i 1965 i Hökarängen. Alltså en akademiledamot som ägnar sig åt true crime? Har han dåligt om pengar, eller? Jag bestämde mig för att köpa e-boken istället.

Av namnet på boken trodde jag att historien skulle utspela sig i veckoområdet, där jag själv spenderade mina första månader i livet. Alltså det sunkiga område som smälldes upp alldeles efter andra världskriget. Genomgångsbostäder med gemensamma toaletter i källaren.

Men längs Söndagsvägen ligger radhus som beboddes av medelklassmänniskor. Och inte av nyflyttade från landsbygden, som trampade varandra i hälarna i stans bostadskö. Nåja, jag läste snabbt ut den.

Nu har jag gått vidare till ett säkert kort: Kjell Westö och fick redan efter ett par sidor lära mig vad min barndoms säng heter på finska: heteka. Syrran och jag delade en sådan, jag sov i den utdragbara undersängen. Med ett vinrött vaddtäcke över mig.

Steel_bed_heteka
Av Pasixxxxx – Bed photographed at Finnish National Museum, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3377416

Nya normaliteten

Imorse kom poolkillen och snyggade till bassängen. Och Lo and behold! tog bort anslagen om att bad var verboten. Vi får alltså bada igen. Inte för att jag är den första att hoppa i utan antagligen en av de sista. Men bara vetskapen att bad är okej räcker.

Nej, istället för bad bestämde jag mig för bak. När all jäst var hamstrad tog affären in halvkilopaket med färsk jäst, så jag har tillräckligt av den varan för överskådlig framtid. Plus att jag hittade tre paket med havregryn i köksskåpet. Ett har jag köpt själv på skandinaviska butiken, AXA malda i Järna. Men de två andra , Copos de Avena, är inte jag skyldig till. Nu är ett av de främmande havregrynspaketen eliminerat och ingår i en jäsdeg, som ska resultera i havrerutor.

Igår fick vi tillskott av ytterligare en spansk familj i kvarteret. Min misstanke är att det handlar om Madridbor som slängde sig i bilen igår klockan 12 när i stort sett alla restriktioner på grund av coronan drogs tillbaka. Det ska bli intressant att se när de första nordborna vågar sig hit.

Sonen golfade med en man för någon dag sedan och han hade bokat flyg till Spanien på torsdag för ta sig till sin ”sommarstuga”. Andra är kanske inte lika ivriga.  Med tanke på smittorisker och att Sverige drabbats av ”Afrikahetta” eller vad aktuell vädersmocka kallas.

Här visar termometer på 27,7 i skuggan. Blir det varmare än så kanske jag hoppar i plurret trots allt.

Medhåll

Min bror förbjöd sin dotter att sjunga ”Kungens lilla piga” när hon var liten. I alla fall när han var inom hörhåll. Han menade att barnarbete aldrig är okej. Inte ens i sagans värld. Och han såg rött speciellt över sista versen, när pigan äntligen får sova sist av alla, efter en slitsam dag. Men sjunger ändå sig glatt genom livet, trots alla vedemödor.

Själv sa jag åt dottern att jag absolut inte ville höra henne sjunga ”Klappa händerna när du är riktigt glad”. För hur tusan kan applåder hjälpa eller glädja andra som på denna jorden vandra? Nej, det krävs mer än så, om ni frågar mig.

På många håll här i Spanien och på andra ställen har folk gått ut på sina balkonger kvällstid och visat sin uppskattning av sjukhus- och blåljuspersonal genom att klappa händer unisont.

Jag har sett via åtskilliga inlägg på Facebook och i tidningar att jag börjar få medhåll i applådfrågan. Mottagarna tycker tydligen att det inte räcker. Handklappningar betalar inte mat och hyra. Fram för bättre löner och anställningsvillkor istället!

Och jag håller med. Eller ska man uppmuntra dem att sjunga under arbetet? Bakom visir och munskydd. Det gjorde ju kungens lilla piga innan hon uttröttad men förnöjd somnade bredvid katten.

Daterat

I början av 1950-talet var det populärt med dubbelnamn. Jag hade skolkamrater som hette Claes-Göran, Per-Gunnar, Bo-Göran, Lars-Erik, Sven-Erik och Jan-Krister. Tjejerna hette oftast något med Ann eller Britt.

I lägenheten under oss bodde en familj med två tvillingflickor: Ann-Kristin och Ann-Britt. Fast det där Ann i Ann-Britt blev Am, Alltså man sa Am-Britt istället. Det måste vara något med att konsonanterna n och b inte går så bra ihop.

Deras mamma haltade och drog högerbenet efter sig. Mamma sa att hon nog haft polio. Efter några år flyttade de från sin tvåa till en lägehet på våningen ovanför oss. Det var en trea. Alldeles lagom för en tvåbarnsfamilj på den tiden, tyckte man då.

Jag har googlat på skolkamraterna med dubbelnamn och de flesta av grabbarna har spolat ett av sina dubbelnamn: Claes-Göran heter bara Claes, Per-Gunnar heter Gunnar och Jan-Krister Jan.

Äldsta barnbarnet har en fästmö. Jag trodde länge att han pratade om fästmöns mamma när han pratade om henne, som när han sa: ”Swisha pengarna till Anna-Lisa istället. Jag har inte Swish”. Men se det var fästmön själv han hänvisade till. Anna-Lisa är 19 år gammal. Men i mitt huvud borde hon vara åtskilligt äldre än så.

Oops! I did it again

I flera dagar har jag undrat vart en av mina svarta fyrkantiga småasietter tagit vägen. Jag har bara fyra stycken så de är lätt räknade. Senaste gången jag använt en av dem var när det blev en lammkotlett kvar efter en middag. Den hamnade på en av asitterna, täckt med plastfolie och placerades i kylskåpet. Två dagar senare åt Maken upp lammköttet och det var då jag saknade det fjärde fatet.

Vårt utrymme är ganska begränsat och lättöverskådligt, men ingenstans stod tallriken att finna. Tills i morse när det var dags för frukost. Maken brukar köpa chiabata, bakat på surdeg (masa mama) till en kostnad av 1 € för fyra stycken, som alltså räcker till två frukostar. Två brödbitar äts upp på direkten och återstående åker in i frysen.

Idag klockan 10:17 tog jag brödet ur frysen för att tina det i mikron. Där i mikron, med en något möglig halv majskolv ovanpå sig, stod den lilla svarta asietten. Där och då mindes jag att tanken var att samtidigt med att den överbliva kotletten skulle gå åt, så skulle även en sparad majskolv värmas upp och förtäras. Men kolven blev kvar i mikron, saknad av ingen.

Ska jag oroa mig för begynnande demens? För några veckor sedan hittade jag ju kvarglömda, gratinerade champinjoner i ugnen. Den gången kan jag skylla att jag hade tre andra formar där, som jag inte missade. Och formen med champinjornerna är pytteliten och stod längst in.

Eller ska ska jag skylla på att jag gör i ordning alldeles för många olika saker till middagen? Men det är en konsekvens av att hushållet har så olika matpreferenser och alla ska få lite av sina favoriter.

Nästa gång jag undrar vart något husgeråd har tagit vägen ska jag kolla både i mikron och ugnen. Och bara bekymra mig om jag inte saknar något som bevisligen har försvunnit.

 

Valuta

Nej, jag förstår inte vitsen med att skruva upp förväntningarna. Jag trodde allvarligt att Palmeutredarna hade något nytt och konkret att komma med eftersom man ville vänta flera månader med att informera om vad man kommit fram till. Så bidde det bara en tummetott. Men jag är helt med på att det är rätt lägga ner utredningen när man ändå inte kommer någon vart.

Det var över en vecka sedan vi handlade senast och det tog vi igen idag. Förutom mat, behövde vi lite annat: kalsonger, underbyxor, tröjor, tvättmedel med mera. Saker som jag brukar köpa på Alcampo. Vi vågade oss dit för första gången sen nedstängningen.  Stormarknaden ligger i det stora köpcentret La Zenia några kilometer bort.

Redan i parkeringshuset finns det stationer med handsprit och gratis engångshandskar. Tidigare kunde man komma in från två håll i affären, nu är det bara en entré öppen. Där måste man passera en väktare som kontrollerar att alla har munskydd. Överallt finns tydliga markerningar var man ska stå och vänta på sin tur vid manuella diskar och i kassakön. Ja, jag är imponerad.

Idag lyckades vi dessutom hitta ett litet balkongbord på en kina-lada. Inte likadant som det vi redan har, men nästan. Det firade vi med att äta middagen på entrébalkongen istället för på takterrassen. Och lika bra var det eftersom vindbyarna var direkt störande.

För några år sedan idiotförklarade jag ester. Inte alla utan de som tagit lån i euro och framträdde i snyftreportage i spalterna. Luften hade gått ur den inhemska valutan, som de fick sin lön i. Och det gjorde att deras lån blivit svindyra i ränta och amorteringar. Ja, ja, skyll er själva tänkte jag.

Och nu är jag själv där. Med lån i euro och inkomst i kronor. När vi tog lånet kostade euron runt en tia. Sen dess har den blivit upp till drygt en krona dyrare. Men senaste månaden har kursen blivit fördelaktigare. Och då kommer den där Ingves och hotar med åtgärder för att stoppa trenden.

Det trodde jag inte om mig själv för några år sedan. Att jag skulle gå in på Dagens Industri och hålla koll på SEK och EUR.

Snårigt

Det här med spanska coronaregler är ett riktigt härke. Inte nog med att regionerna befinner sig i olika faser av att öppna upp samhället så kan reglerna skilja sig mellan  olika provinser och kommuner. Plus att detaljerna är många.

Ta det här med poolerna. Först lät det som att det skulle vara okej att använda den gemensamma poolen när vi gick in i fas 2. Det är inte hela sanningen, har det visat sig.

Vår samfällighet består av 33 bostäder. Under karantänen har vi inte varit många här, bara vi, ett engelskt och ett belgiskt par. Plus en spansk familj som kommit de senaste två helgerna. Britterna och belgarna har takvåningar och saknar direkt tillgång till poolområdet. De måste gå ut på gatan och in genom en grind för att ta sig dit. Så det är egentligen bara vi som dagligdags kan nyttja bassängen.

Idag fick vi ett mejl från ordförande i föreningen. Där klargjorde man vad som gäller. En gemensam bassäng, oavsett hur många som har tillgång till den, faller under samma regelverk som stora de kommunala. Vilket ställer till en hel del.

För att kunna ha öppet för bad måste flera villkor uppfyllas. Bland annat måste duschar och annat desinficeras minst tre gånger per dag. Vattnets ph-värde och klorhalt ska testas en gång i timmen. Plus att det måste finnas en badvakt som kontrollerar att inte maxantalet badande inte överstigs.

Konsekvens: det är av kostnadskäl inte försvarbart att hålla poolen öppen för bad den närmaste framtiden.

Ja, ja. Antagligen ett I-landsproblem i det stora hela.

Saker jag har svårt för

Det finns folk som blir bedragna av andra. Lurade på tusentals kronor. Och visst är det synd om många av dem. Men inte alla. Ta det här med bitcoinbedrägerierna. Visst, det är slipade typer som skinnar folk på pengar. Men ofta har den bedragna framför allt lurats av sin egen girighet.Det är kärleken till pengar som gjort att de förlorat de pengar de redan hade. Om ni frågar mig.

Så den typen av snyftreportage hoppar jag över.

En annan sak som är jobbig är historien om Lilla Hjärtat. Jag får ont i magen bara jag ser en rubrik i ämnet och bläddrar snabbt vidare. Hela skildringen är bara för tung för att ta in.

Så jag hoppar konsekvent över rättegångsskildringarna i fallet.

Jag lånade en bok på bibblan. I tron att det var en deckare. Ja, den är kanske det rent formellt. Men jag borde ha anat oråd av formuleringen: ”Den bästa thrillern sedan Da Vinci-koden”. Jag gillade inte ens den boken. Och den här är ännu värre. Massa kvasireligiöst dravel sida upp och sidan ner. Och den är lång, 590 sidor. Utan att vara minsta spännande.

Så jag lägger ner läsningen efter 212 sidor. Och utfärdar en varning för Absoluta bevis av Peter James.

Tropiska nätter

Jag har vänner som blir alldeles till sig när vädret hettar till. Ju varmare desto bättre verkar de tycka och lägger ut skärmdumpar på prognoser som svarar mot deras preferenser. Idag har det varit 33 grader och åskan har mullrat i fjärran. Utan att komma hit. Enda glädjen är att temperaturen sjunkit något. Tropiska nätter är inget jag ser fram emot. De senaste två åren har vi tagit oss till Sverige lagom till början av juli. Och stannat till mitten av september.

Mataffärskedjorna här i Spanien har olika mer eller mindre begripliga bonussystem. Handlar man för mer än 30 € på Alcampo får man rabatt på bensin. De stora franska hipermarcadona har sina egna bensinpumpar där man kan tanka. De senaste två och en halv månad har vi av förklarliga skäl inte gjort av med några större mängder. Mätaren visar fortfarande på drygt halv tank.

Carrefour har ett kundkort, ungefär som Ica, där man samlar bonus. I förra veckan fick jag veta att jag hade 21,99 € innestående. Inte illa. Skulle vi ta mod till oss och åka till stora Carrefour i Torrevieja? Så långt hemifrån har vi inte varit sen början av mars.

Vi kände oss som burkaniner där burdörren plötsligt öppnats. Det var nästan så att vi inte vågade oss ut. Och det är inte klokt vad mycket folk som drar runt på stan. Alla med munskydd visserligen. Men ändå. Kommunen hade varit ute och målat övergångsställen, markerat hur man ska hålla till höger för att se till att distansen bibehålls.

Mercadona och Lidl får bättre betyg på desinfektionsstationerna vid entrén. Där finns det flera ställen med handsprit och man får engångshandskar. På Carrefour stod en man och sprejade och torkade vagnshandtagen. Das war alles. Det skapade en lång kö där folk knappast höll anbefallt avstånd.

Men vi kom in, handlade och fick vår rabatt. Och jag fick min brödkavel. Förhoppningen är att vi inte fick med oss några oönskade virus. Det kan knappst räknas som bonus i sammanhanget!

Där kom äntligen åskregnet och med det sjönk temperaturen ytterligare tre grader. Skönt!

Dag 80

Visserligen har inskränkningarna här i Spanien lättat något, men inte i den utsträckning som vänner och bekanta i Sverige tycks tro.

Idag försov vi oss och missade vårt morgonpass. Då får vi vackert hålla oss inne tills 70-plussarna vädrat klart. Efter det kan vi i alla fall ta oss en promenad eller ett dopp i poolen om vi skulle känna för det. Om inte några andra i urbanisationen blir närgångna på de allmänna ytorna.

Igår blev Maken extra glad. När vi kom tillbaka från morgonpromenaden kom postbilen och stannade utanför oss. Brevbäraren levererade ett väntat paket med Sonen som avsändare. För något som saknas här är butiker av typen Tekniska magasinet, Clas Ohlson eller Kjell & Kompani. Ja, vi har i alla fall inte hittat något motsvarande.

Med tanke på dagsläget och olika katastrofscenarier tyckte vi att vi behöver något som kan hålla omvärlden öppen om strömmen skulle försvinna. På Kjell & Co har man en radio som drivs av solceller och där man också kan ladda batterierna genom att snurra på en vev. Plus att det går att ladda mobiler med den.

”En sån ska vi ha” tyckte Maken och bad Sonen köpa och skicka. Och i paketet fanns också en present: en liten drönare. En mycket uppskattad leksak. Den låter förfärligt och jag är glad att körtiden bara är 13 minuter per laddning. Och att det tar en och en halv timme att ladda om.

Jag har tänkt på det här med radions själva radiofunktion. Det är en FM-mottagare och de kanaler som finns på det bandet är till 99 % spanska. Det finns nog någon engelskspråkig. Det betyder att om det blir katastrofläge kommer vi ändå inte förstå informationen.

Nu ska jag ta mig till Stockholm stadsbibliotek för att låna en ny bok. Nina Wähäs Testamente är avklarad och den kan jag rekommendera. Efter det läste jag Gunna Bolins bok om sin släkt, en mer lättsam men intressant bok. Och där jag kan bli lite avundsjuk, med släktanor som inte går längre tillbaka än till mina föräldrar.