Alla dessa amatörregissörer

Grannen Berit tyckte att en del ungar var jobbig i bassängen. De som hela tiden skulle ha sina föräldrar att titta på deras hopp och andra tilltag i vattnet. Nu vet jag vad som är värre. Mycket värre. Pappor som hela tiden ska regissera sina barn.

Nu har en pappa ägnat säkert två timmar åt att få dotter att hoppa från kanten och att simma bassänglängder.
– Men vad är det för fel? Du hoppade ju från kanten hela eftermiddagen igår.
– Hallå! Vad bölar du för? Är det inte du som vill kunna simma hela bassänglängden? Jag kan det redan.

Och så där håller han på. Inte helt olikt andra farsor. Som jag minns det var även Maken en riktig demonregissör när det begav sig. Alltså när våra barn var små. De ränderna sitter fortfarande i, i någon mån. Men nu är det jag som får en släng av sleven. Inte när det gäller bad och simning, utan favoritämnet för hans del är sömn.

Alltså, jag vill ha det mörkt och svalt när jag ska sova. Och jag gillar inte att sova på dagen. Jag blir så mosig efter en tupplur. Maken däremot, kan somna när och varsomhelst. Är min bild. Men inte Makens. I hans värld är det han som har sömnsvårigheter. Eller åtminstone har haft.
– Men jag har lärt mig. Du har bara skämt bort dig med att allt alltid ska vara på ditt sätt. Försök att inte dra ner persiennerna, ska du se att du också lär dig.

Men jag står på mig. Det ska vara mörkt och svalt och spanska staten håller med mig. Enligt deras regler får man inte tillstånd att hyra ut bostaden om inte alla sovrum har luftkonditionering och effektiv mörkläggning.

Så jag undanber mig all regi från utomstående. Vare sig det gäller bassängdopp eller sömn.

Björntjänst

Nu är det dags att ägna mig åt det som Tvåan, Dottern, förutspådde. Hemsöka Kundtjänst, Call Center, Customer Care eller vad de behagar kalla sig. Jag har alltid varit en gnällig typ. Kontaktat olika instanser och klagat när jag tyckt att det varit befogat. Somliga, Maken till exempel, har tyckt att jag haft vissa gemensamma drag med grannen Rättshaveristen. Han som skickar långa inlagor till alla i styrelsen för fastighetsbolaget hemma på Hornsgatan. Det tycker inte jag.

Men är det någon tjänst som förtjänar min uppmärksamhet så är det adressändring.se och Postnord. Jag har varit i kontakt med kundtjänsten ett antal gånger eftersom posten inte har kommit fram som den ska. Och varje gång har slutresultatet varit: Vi skickar en reklamationsblankett till dig. Med post.

– Nu är du riktigt rolig. Ska du verkligen skicka den med posten. Som bevisligen inte fungerar? Kan du inte mejla istället?
– Nej, det går inte. Vi använder oss av alltid posten.
– Okej, jag kan förstå principen. Men i det här fallet skulle processen snabbas upp rejält. Hur svårt kan det vara att bifoga blanketten som ett dokument i ett mejl?

Alldeles för svårt, tydligen. Och nu har det skett, det som jag befarade: en faktura som aldrig kommit oss tillhanda har blivit ett ärende hos Kronofogden. Vi som aldrig i hela vårt avlånga liv funnits i det registret. Inte nog med det, räkningen har i ett nafs blivit 701 kr dyrare med ränta och avgift.

Och det betydde ytterligare en kontakt med kundtjänst. Som ska skicka en reklamationsblankett via posten. Jäklar i min lilla låda, vad jag ska reklamera! Både den extra avgift hos Kronofogden och de 600 kronorna som eftersändningen har kostat. Plus plåster på såren över att jag blir uthängd i ett register, som jag inte vill synas i.

Om nu blanketten kommer fram.

Filmtajm

Vi har varit på bio och sett på en film tillsammans med en hel hoper engelsmän i vår ålder och äldre. På biopalatset i Torrevieja visar de ett par gånger i veckan odubbad film med originalljud. Inte nog med det, på måndagar och onsdagar är det Spectators night och då kostar biljetterna bara 5€ mot det vanliga priset 7€. Inte för att det spelar oss någon större roll, folk över 65 får alltid biljetten för det lägre priset.

Filmen vi såg var Dunkirk. Som heter Dunkerque i Spanien. Och jag kan lugnt säga att den filmen aldrig skulle få godkänt i Bechdeltestet. De kvinnor som rörde sig på filmduken hade inga roller alls. De var statister, ömsom sjuksköterskor eller lottor. Och sa det något så innehöll repliken ”te”. De stackars granatchockade soldaterna erbjöds den ena tekoppen efter den andra. Kort sagt: det var en pojkfilm. En film om män för män. Ungefär i klass med Gladiator.

Men å andra sidan sa inte männen så mycket, de heller. Flest repliker hade nog Kenneth Branagh. Men det pangades med kulsprutor och torpeder. Och bomber och granater.

Bakom oss satt det engelsmän som före filmen hörde efter med varandra om de hade någon personlig relation till ”Undret vid Dunkerque”. Som jag fick lära mig att det hette när jag gick i skolan. Den ene mannens pappa hade varit med i evakueringen och själv han fötts 1943, alltså tre år senare. Om farsgubben inte hade klarat sig 1940, så skulle han inte heller levat.

Efter filmen var gubbarna mäkta nöjda och den ene sa ”It was brilliant” och den andre höll med. Jag tyckte att den var sådär.

Som sagt, ljudet var i original men filmen var textad på spanska. Lite störande. När jag ser engelska filmer textade på svenska brukar jag läsa textningen när jag inte hör vad skådisarna säger eller de säger något jag inte begriper. Och trots att den spanska texten bara förvirrade en ytterligare var det svårt att hålla ögonen borta från undertexterna.

Tilltag

Inhemska ungdomar har sommarlov och antagligen ingen lokal. För de drar runt i området om nätterna och gör raider. Det är inte bara cyklar, som Makens, som tilldrar deras intresse. Grannen blev av med sina joggingskor som hon låtit stå kvar på den inhägnade uteplatsen. Mannen i huset var vaken när ungdomarna var utanför och han uppfattade tilltaget. När han tog upp jakten på killarna, slängde de ifrån sig skorna. Både grannfruns och ytterligare ett par andra. Och vem som äger andra paret är under utredning. Grannen var i alla fall glad över att få tillbaka sina märkesskor med svindyra inlägg.

Igår hade vi även besök av tjuvbadare. I det sällskapet ingick ett litet barn, som bajsade i poolen. En poolkille var här och satte upp anslag vid duscharna och vid bassängens båda långsidor. Inget bad på tre dagar. Grannen Berit sa att det var samma visa under vår tur till Madrid. Tur att det är nära till havet för de riktigt badsugna.

Staket, murar och grindar i kvarteret är inte särskilt höga, högst en meter, så vem som helst kan ta sig över. Även om grindarna är låsta. Vilket de sällan är. Och folk runt omkring börjar prata om högre staket, murar och grindar med kodlås istället för nyckellås.

Det här med att prylar försvinner är väl en sak, men tjuvbadare som grisar ner är värre. Om poolen ska vara avstängd stup i kvarten är inte roligt för dem som är här på semester med mindre barn. De gör sig bättre i en bassäng än i havet. Bara de har blöjbadkläderna på sig.

I min närhet

Leo och Eric i poolen
Eric, 40, verkar inte känna Leo, 6, så bra. Men han och dottern Tuva, 10, semestrar med Leos mamma Malin, 38, i ett av radhusen tvärs över.

Dag 1
– Du simmar ju riktigt bra, Leo! Går du fortfarande i simskola?
Då drog jag slutsatsen att Eric inte är pappa till gossen. I så fall borde han veta hur det låg till med den saken. Det hela bekräftades av att Leo kallade honom Eric, medan Tuva sa pappa. Sen lekte de alla tre och stojade ett tag i vattnet.

Dag 2
– Du får faktiskt hämta dina leksaker själv om du vill ha dem i poolen. Sa Eric lite irriterat till Leo. Smekmånaden blev tydligen väldigt kort.

Peter på markplan
Och pappan under oss fick spel på dottern imorse.
– Nu får du ge dig! Gnälla över att frukosten är kall, när du har suttit inne minst en timme och pillat på mobilen efter att jag sa att maten var klar.

Förra sommaren var mannen under oss den förste att installera internet.
– Har man tonåringar i huset är det ett måste. Om inte vi ska go bananas totalt.
Samma eftermiddag som de kom var installatören här. Fick vi erfara eftersom grannens parabol sitter på vårt tak. Så det var tur att vi var hemma när killarna kom.

En liten parabol på samma pinne som vår egen är helt okej. Vad som däremot är störande är att vårt tak även härbärgerar deras AC-aggregat. Och som det låter. Själva valde vi en tystgående, dyrare sort utan att ha en aning om att andras maskinerier skulle hamna hos oss.

Och inte nog med att aggregatet låter, man kör det titt och tätt. Igår flyttade vi matbordet några meter österut eftersom de behövde svalka mitt i vår middag. Hoppas de åker hem snart!

Inflyttning pågår

Egenmonterad Ikeahylla Draget 249 kr.

Hur mycket pengar har folk? Varenda en som flyttar in i de nybyggda radhus på andra sidan gatan får leveranser med möbler. Som de inte själva monterar. Nej, med möblerna följer det med ett par man med skruvmejslar, skruvdragare och tänger. De ägnar några timmar åt att få allt på plats monterat och klart medan ägarna själva är någon annanstans. Eller så har de inte ens kommit hit ännu.

Nu blir det lite åt Monty Python-hållet: Annat är det med oss. När vi skulle flytta in förra sommaren hade vi skickat iväg sängar, soffa, köksstolar, linne och lite husgeråd med en flyttfirma. Allt skulle levereras på förmiddagen dagen efter vår ankomst.

Men hur gjorde vi med första natten? Inte bodde vi på hotell, det hade varit slöseri när vi redan hade tak över huvudet. Nej, vi hade med varsin luftmadrass i packningen på flyget. Och vi sov på dem första natten med varsin stor handduk som underlakan. Allt för att spara några hundralappar.

– Ni är inte de första som gör så, sa mäklaren när vi fick nycklarna. Och ni lär inte vara de sista.

Det är helt enkelt så att de som sätter bo på andra sidan har andra ekonomiska ramar än vi. Till att börja med har de köpt en bostad som kostar nästan dubbelt så mycket som vår. Och flera är norrmän, med fickorna fulla med oljepengar. Inbillar jag mig.

Fram och tillbaka

Allt är relativt. Efter fyra dagar med utetemperaturer på runt 45 grader känns 30 ganska behagligt och inte alls lika klibbigt som tidigare. Våra växter hade klarat sig bra medan vi var borta. Maken hade gjort ett litet, litet hål i botten av en sopbehållare, fyllt den med vatten och ställt behållaren på jorden till citronträdet. Och det gav precis lagom med fuktighet åt trädet.

Krukorna med basilika ställde vi i ett plasttråg fyllt med vatten. Själva plantorna är egentligen inget att ha längre. De har blivit träiga och gått upp i blom. Men traktens bin gillar blommorna och det surrar så hemtrevligt på frukostverandan. Egentligen är det själva idén kryddträdgård som jag gillar. Och visst har jag använt basilikablad och rosmarin i matlagningen några gånger, men det är allt. Det trevligaste med kryddväxter är själva grönskan och att det luktar gott när man tar på dem.

Makens cykel blev stulen när vi var borta. Våra cyklar stod på vår inhägnade markterrass och bara min stod kvar när vi kom hem. För den var låst och inte lika häftig som Makens. Och han är osäker på om han hade låst sin. De var övertäckta med en presenning. Våra grindar var definitivt inte låsta. Något de borde vara när man lämnar huset en längre tid. Uppenbarligen.

Jag blev sur över att Maken inte hade koll på sina prylar och han tyckte att vi har ett gemensamt ansvar för våra saker. Det är möjligt, men jag tycker ändå att hans cykel är hans ansvar. Mycket mer än mitt.

Något helt annat: spanjorer kan inte bygga vettiga trappor. De kan vara konstruerade hur som helst och väldigt obekväma att gå i. Trappstegen på hotellet i Madrid hade både olika höjd och bredd och vred sig ett helt varv mellan våningsplanen. Fullständigt livsfarlig evakueringsväg i händelse av brand. Trappen mellan vårt lägenhetsplan och takterrassen är inte mycket bättre. Nej, tacka vet jag svensk standard.

Ytterligare något annat: motorvägen mellan Madrid och Murcia är gratis. Plus att den bjuder på många vackra vyer. Vägen slingrar sig fram genom ett böljande landskap med vidsträckta odlingar i dalarna. Olivträd, solrosor, fruktträd och vinstockar avlöser varandra. Så jag kan rekommendera turen. Åt båda hållen. För landskapet på vägen till Madrid kändes helt annorlunda än det på väg därifrån.

Leva enkelt

Något som irriterar mig är att folk kan tjäna pengar på, i mina ögon, rena självklarheter. Till och med få böcker publicerade, inte bara på svenska, utan på flera språk. Nu är det en kvinna som är aktuell med en bok om döstädning. Alltså att var och en borde rensa bland sina ägodelar så att efterkommande slipper göra jobbet åt dem när de kastat in handduken.

Hon beskriver,enligt recensionen, känslan av befrielse när hon sålde jättevillan på Västkusten och flyttade till en liten lägenhet i Stockholm. Bara det får mig att gå i taket. Stackars människa, ha bott så spaciöst och samlat på sig så mycket prylar att det blir en börda. Som om någon annan hade tvingat på henna alla sakerna.

Har man som jag, bott i lägenhet hela livet, finns det inte utrymme att samla på sig. Och eftersom man är så van att göra sig av med saker för att de inte längre har någon plats eller inte fyller någon uppgift, kan man heller inte göra sig pengar på det man trodde att alla redan visste: att överfyllda lador bara är till besvär.

Och trots att vi rensat flitig, behövde vi göra oss av med en hel del prylar när vi flyttade. Helt enkelt för att vi inte fick plats med dem i bilen. Faktiskt så pass att vi haft anledning att ersätta kastat med nytt.

Så nu funderar jag på att skriva en bok med titeln ”Saker du inte trodde du behövde”. Konservbrytare, soppslev, plastporslinet, anteckningsblock, kulspetspenna, fotfil, kylväska, termos, skor, kläder. Ja, saker som inte fick plats och som jag saknat. Och i vissa fall även inhandlat på nytt.

Min misstanke är att efterfrågan på ett alster med det innehållet är ointressant för marknaden. De som redan lever enkelt vet vad som gäller: en pryl in = två ut.

Hjärtinnerligt trött

Tror folk att man har svårt att få tiden att gå, eller? Hela tiden vill man veta vad jag tycker. Ringer jag en kundtjänst så kommer harangen: samtalet kommer att spelas in i undervisningssyfte och du kan bli uppringd efteråt för att lämna ett omdöme. Då slänger jag på luren fortare än kvickt. Som i tisdags när jag pratade med Nordea och de påstod att deras handläggare inte kunde se transaktioner på kundernas konton. Möjligen att det inte har rätten att göra det, men hur ska de då kunna serva Agda, 90, när hon inte har någon dator.

På Arlanda ville de veta hur jag tyckte säkerhetskontrollen skötte sig. De hade en skärm med smajlis från sur till glad och tanken var att passagerarna skulle peta på den gubbe de tyckte passade bäst in på behandlingen. Och en kvart efter att jag checkade in på hotellet i Madrid, plingade det till i inboxen. Det var booking.com som undrade om incheckningen och rummet var till belåtenhet.

Jag kan meddela att rummet är till belåtenhet. Speciellt temperaturen. Ute är det över 40 men inomhus har vi ställt in AC:n på behagliga 24. Värmen till trots har vi lyckats förflytta oss 6024 steg. Det vill säga fram och tillbaka till närmaste Lidl-butik. Ett hotellrum kräver lite nötter och snacks.

Hittat i hettan

Man letar och letar. Flera gånger på samma ställen. Och får Maken att leta på samma ställen som man själv letat flera gånger. Utan resultat. Läsglasögonen är bara borta.

I går gick jag och la mig med tv-glasögonen på. Eftersom drömmar inte kräver hundraprocentig syn, tog jag av mig brillorna och la dem på madrassen bredvid kudden. Inte världens bästa placering kan man tycka, för i morse låg de inte där jag lagt dem. De hade glidit ner under bäddmadrassen och mellan våra tjocka resårmadrasser. Ett ställe där både Maken och jag letat flera gånger. Ja, vi har till och med höjt upp både huvud- och fotändarna med sängmotorerna för att kolla.

När jag plockar upp tv-glasögonen känner jag att det ligger något mer strax norr om dem. Och vad hittar jag där om inte mina läsglasögon! Hur är det möjligt? Vi har ju nästan plockat isär sängarna utan att hitta dem tidigare. Nästan så jag undrar om det är någon som driver med oss.

Idag är planen att vi ska ta bilen till Madrid, en resa på 45 mil. Från 29 graders svalka till 40 graders hetta. Hur vi nu ska klara det? Hotellet har AC, konferenslokalen har AC och bilen som tar oss där emellan har också det. Så det blir väl att hålla sig inomhus så mycket det går. Sevärdheter får vi ta en annan årstid.

Jag är i alla fall glad att mina läsglasögon kommit till rätta efter dryga två veckor. Det känns så onödigt att köpa saker man redan har.

Näsan i blöt

”Det jobbiga med LinkedIn är att det inte går att lurka runt bland vänner och bekanta, utan att de får veta om det.” sa Dottern. Och jag höll med. En vill ju inte gärna bli avslöjad när en vill veta vad som hänt gamla arbetskamrater eller nya grannar. Men nu har jag använt andra hjälpmedel där undersökningsobjekten inte kan se att man är dem på spåren.

Grannen i lägenheten under oss kom igår. Körandes sin egen svenskregistrerade bil med företagsuppgifter, som reklam på sidodörrarna. Och en internetadress på bakluckan. Plättlätt att spåra upp trots att människan heter Larsson i efternamn och har Sveriges vanligaste förnamn: Sven Erik med tilltalsnamn Peter. Ja, listan från samfälligheten med allas mejladresser innehåller även förnamn och i grannens fall alla.

Hemsidan från bakluckan på bilen gav en del information. Grannens far hade startat en byggfirma för femtio år sedan. Ett företag som nu leds av grannens bror och där grannen är arbetsledare. Men är mannen gift? Förra sommaren fanns det några flickor i lägenheten. Ja, de höll sig helst inomhus tillsammans med sina mobiler. Någon mamma såg jag aldrig. Med samtliga förnamn och födelseår från hemsidan spårade jag mannen till en adress i Älvsjö. Och det är bara han själv som är skriven på huset. En sån där liten villa på tre rum och kök, ett egnahemsbygge från åren efter andra världskriget.

Där fick jag blodad tand och började googla på andra svenska grannar. Som Berit och Stefan snett under oss. Stefan är ekonomichef på ett medicinskt företag och Berit är kvalitetsansvarig på ett annat medicinskt företag. Och hon imponerade på mig när hon dök upp på en lista med folk som fått 2,0 på högskoleprovet. Annars bor de i villa norr om Stockholm med sina tre barn.

Berit är ett strå vassare än jag på ett annat område också. Alltså, jag gillar limegrönt, speciellt i köket. Men hon har limegrönt överallt. Köksluckor, parasoll, handdukar, blomkrukor. You name it – allt är limegrönt.

Göranssons på gaveln i husraddan tvärs över poolområdet, de som hyr ut radhuset via Airbnb, sitter i styrelsen för ett företag som säljer smaklöst porslin. Och annonserar i Hemmets journal, Allers och Land. Jag vet inte om Göranssons själva har varit här ännu. Det är nytt folk där hela tiden.

Göteborgarna, också på andra sidan poolområdet, snackar runt med alla. Och dominerar luftrummet med sönerna Max, 11, och Robban, 22, vars namn egentligen är Maximilian och Robert. Max ropar ideligen på mamma och Robban gillar att göra bomben. Gärna så han stänker ner sin lillebror.

Pappa Göteborg driver en byggfirma. Och när grannen under oss kom hälsade han välkommen. Efter några timmar satt han och grannen under oss och pratade på gräset. Sen hoppade de in i grannens bil och drog iväg. Det är väldigt vad somliga lär känna varandra snabbt.

Min nyfikenhet till trots har jag bara lärt känna våra grannar via nätet. Jag är alldeles för blyg och tillbakadragen för att kasta mig över dem i verkliga livet.

Dagens kom-ihåg-lista

Påminn mig om att jag inte ska köpa e-böcker på Adlibris. Och om jag skulle göra det, påminn mig om att betala dem i tid. Och om jag skulle glömma att betala, påminn mig om att ha en fungerande eftersändning, så att eventuella påminnelser når mig. Billiga böcker blir annars fyra gånger dyrare när räkningen går till inkasso. Och det är de verkligen inte värda.

Var Postnord har gjort av vår post under dryga två månader är ett mysterium. Jag anmälde och betalade via nätet eftersändning till dotterns lägenhet. Ja, man får även ange lantmäteriets lägenhetsnummer, så det vore inte så svårt att veta i vilken brevlåda posten ska hamna. Och jag har reklamerat flera gånger utan resultat. Kruxet var att våra namn saknades på dotterns brevlåda, alternativt att jag skulle ha angett c/o Dotternsefternamn. Hur man nu ska veta det när ett sånt fält saknas i anmälningsformuläret?

Nåja, nu verkar posten i alla fall landa i Dotterns brevlåda, men jag undrar om det finns flera betalningsärenden som gått vidare till nästa anhalt. Vi har försökt att få alla räkningar vi kan komma på att antingen betalas via autogiro eller landa som e-faktura i internetbanken.

Och den där förpepprade andrahandshyresgästen behöver man tydligen påminna hur många gånger som helst. Hyran för juli har ännu inte kommit in på kontot.

Lite allmänt pladder

Ärtan/vårtan på min näsa har gått in i fas tre. Det vill säga, den har börjat krympa alldeles av sig själv. Det trillar av små, små bitar ibland och jag tror att den även äts upp underifrån. Och jag kommer inte att sakna den.

Vad jag däremot saknar är mina läsglasögon. De är spårlöst försvunna sen en vecka tillbaka, men jag vet att de borde finnas någonstans i lägenheten eftersom jag aldrig tar med mig dem ut. Då har jag med mig ett par progressiva i handväskan, som jag tar fram när jag ska läsa på menyer och annat. Eller när jag kör bil. Vilket jag inte gör särskilt ofta numera. Problemet med att sakna de riktiga läsglasögonen är att jag inte kan ligga i soffan och läsa. En personlig favoritposition.

Jag har letat som en galning, men brillorna verkar ha gömt sig på ett riktigt smart ställe. Och inte kan man ringa till dem, som man kan med en mobil. Om den är laddad och ljudet är på. Vilket oftast inte är fallet när mobilen är försvunnen.

När jag var i Stockholm köpte jag en omgång böcker på Pocket shopen. Jag hade laddat ner några e-böcker på plattan, plus att jag tänkte låna från bibblan. Tanken var god men i praktiken går det inte att läsa utomhus dagtid. Solljuset är alldeles för starkt för att texten ska synas.

Jag köpte också med mig några kryddburkar. Torkad dill till exempel. Om jag skulle få för mig att grava lax och göra hovmästarsås, när hemlängtan slår till. Och koriander. Det har jag inte hittat här, varken malen eller torkade blad. Något som jag gärna vill ha i linssoppa. Färska kryddor finns inte särskilt ofta i affärerna, vad jag har sett.

Men i kväll blir det ingen soppa. Inte när Maken själv får välja. Det blir grillat nötkött, färska majskolvar, blomkål och ostronskivling. Fy, vad hungrig jag är.

Resa i realtid

Rad 31 och ytterplats, det funkar också. Även om jag föredrar att sitta längre fram i planet. Men jag hade ingen lust att betala extra för att välja sittplats, inte när jag reser på egen hand. På resan till Stockholm hade jag tur: ytterplats på raden med nödutgång. Det vill säga benutrymme för en hel karl.

Rullväskan är sprickfärdig och väger ton. Och jag är glad att Svärsonen gav mig skjuts så jag slapp att ta den på tunnelbanan. Det räcker med att baxa den ombord på flygbussen och upp på hatthyllan på flyget. Planet är tydligen en inlånad kärra och den spanska personalen tycks ta god tid på dig; 45 minuters försening från start.

Hur i hela friden ska jag få upp min lilla, men tunga väska in the overhead compartment? När en endast är 1,60 hög. Upp hoppar Leif-Ivan Karlssons lillebror från sin plats på rad 34. Ja, han påminde om mannen i tv3-såpan. Men inte lika rund. Han är uppmärksam på min belägenhet och lyfter väskan med kommentaren ”Oj, den var tung”.

Tvärs över gången från mig i flygplanet sitter en familj: mamma, pappa och fyra barn. Alla barn med namn som börjar på E. Mamman verkar vara familjens projektledare. Hon ställer in barnens mobiler på flight mode och säger ”Det som fungerar är det som fungerar under resan”. Och så var det bra med det.

Alla fyra barn får varsin vattenflaska och en förpreparerad box med chips och ostbågar. Och de sitter lugnt och fint uppslukade av sina skärmar. Utom när grabben ska be om något och glömmer att han har hörlurarna på och vrålar till sin mor: ”Finns det mer vatten?”

Pappan i familjen sitter och tittar på en film med Brad Pitt som amerikansk (vad annars) militär i Mellanöstern (var annars). Kruxet är bara att han har trådlösa hörlurar, pappan alltså – inte Brad Pitt, som tydligen kräver nätverk. Och det saknas på den här flighten. Så min teori är att han har igång roamingen på mobilen som han stoppat ner i byxfickan. När barnen går på toa passar deras far på att stjäla ur deras boxar med snacks. Inte helt olikt andra fäder enligt mina erfarenheter.

Bredvid mig sitter ett polskt par. Hon håller på att rensa i mobilens arkiv; radera foton och filmsnuttar. Utan några hörlurar inkopplade och det gör att omgivningen, det vill säga jag, tvingas lyssna på ljud som jag absolut inte vill höra.

Tre rader framför och tvärs över gången sitter en man med mustasch och hornbågade glasögon. Sitter och sitter, är en sanning med modifikationer. Han studsar upp och ner som en guttaperkaboll. Jag vet inte hur många gånger han hämtat eller lagt ner saker i väskan på hatthyllan.

Planet är en Boeing 757 och betydligt trängre än Norwegians vanliga 737. Till och med jag tycker att benutrymmet är i minsta laget. Och jag kan inte föreställa mig hur det ska gå att utrymma på halvannan minut. Bara att ta sig från sittande till stående tar ett par sekunder.

Halva sträckan är passerad och nu fick polskan bredvid mig kramp i benen. Jag väljer helst en plats vid gången just för att kunna resa mig när jag behöver och jag har inget emot att resa mig när andra behöver. Polskan och hennes make passar på att gå på muggen och jag får tillfälle att stå och göra tåhävningar under tiden. Då ser jag att finskorna på raden framför löser korsord. På svenska. Duktiga tanter, tänker jag. Även korsordet var för barn.

Jag passar på att besöka toaletten när polackerna kommer tillbaka från sin utflykt. När jag passerar Leif-Ivan säger han ”Jag hjälper dig ner med väskan när vi har landat”. Tack för det, dagens gentleman!

En dryg timme kvarstår till resmålet och ett blöjbarn har fått spel. Hon illvrålar och jag lider med föräldrarna. Mustaschmannen reser sig igen. Utan att rota i handbagaget. Och där nös polacken vid fönsterplatsen så permanenten raknade på finskorna framför. Och polskan svarar med att beställa in en Baileys. Till sig själv.

Själv snålar jag. Dricker medhavt vatten från kranen. En halvlitersflaska Ramlösa kostar 42 kr på Arlanda. Sanslöst, om ni frågar mig. Så jag tog med mig en tom flaska genom säkerhetskontrollen och fyllde på den på toan. Och jag tog en hamburgare på Donken före genomgången. En macka på andra sidan kostar en förmögenhet.

En halvtimme kvar till landning och blöjbarnet luftar sina lungor igen. Och får sällskap av en doakör av andra småttingar. Det trycker väl i öronen. Barnen tvärsöver gången börjar bli uppspelta och högljudda trots att de tagit av sig lurarna. Det ligger helt klart förväntan i luften.

Dags för kontroll av säkerhetsbälten. Pappan tvärsöver lägger bältet symboliskt över magen. Varför göra som man blir tillsagd? Trots att barnen både ser och hör. Ett riktigt dåligt föredöme. Lite skakigt är det när vi passerar genom molnen och vi landar en halvtimme försenade i duggregnet på Alicante flygplats.

Jag ringer Maken som hämtar upp mig på parkeringen för avgående flyg. Den är gratis om man inte stannar längre än 15 minuter. Det gäller att var ekonomisk som pensionär.

Ibland har man tur som en tokig – eller inte

Igår när jag tyckt att jag uttömt alla möjligheter till att få tid hos en kirurg för min vårta på näsan och bokat ett flyg tillbaka till Spanien till ett hyfsat pris var jag nöjd. Relativt sett. Och ännu nöjdare blev jag i morse när en resa med samma flight hade gått upp flera hundralappar i pris.

”Det är nog första gången i mitt liv jag har haft den turen” sa jag till dottern. Vanligtvis brukar jag vara tvungen att köpa när det är som dyrast.

Men då kan man ge sig på att det visar sig vara otur, totalt sett. För vid elvatiden ringer Sandra från kirurgkliniken och undrar om jag kan komma dit på tisdag för då har man ett återbud. Det var så dags när jag det var klappat och klart för en massa annat. Det fick bli en tid i augusti istället.

Upplevelsen var ungefär som Dotterns cykelresa i tonåren. Hon cyklade i Holland tillsammans med flera kompisar. Platt landskap = lätt som en plätt kan man tycka. Om man bortser från motvinden, som var konstant. Utom en sträcka där vinden kom bakifrån. Alla var så nöjda och glada tills man upptäckte att man cyklat ett par mil åt fel håll.

Jag borde ha dragit öronen åt mig och anat oråd när jag hittade ett förhållandevis lågt flygpris i högsäsong, för någon större tur har jag aldrig tidigare haft på det området.

Slåss mot väderkvarnar

I slutet av förra veckan började jag känna mig smått desperat eftersom jag inte kunde få tag på någon hudläkare som kunde identifiera knölen på min näsa, om den var fiende eller bara ful. Så jag kontaktade vårdcentralen i Stockholm. Där sa man att jag kunde komma in på måndag morgon klocka 8 och få en läkartid samma dag. Allmänläkaren kunde i sin tur skriva en remiss till en hudläkare, för en remiss är nödvändig sen årsskiftet, och var det något allvarligt så handlade det om bara om dagar.

För säkerhets skull kontaktade jag även den hudmottagning, som åtgärdat tidigare åkommor. Där fick jag en tid kommande fredag. Människan i andra änden av linjen hörde mitt desperata tonläge och försäkrade: ”Det händer ingenting på en vecka, så du behöver inte vara orolig.” Och när det inte heller hade någon lugnande inverkan sa hon: ”Men ring på måndag när telefontiden börjar och hör efter om vi fått något återbud.”

Så jag gjorde det. Alltså båda sakerna. Flög till Stockholm på söndagen. Tog mig till vårdcentralen klockan 8 måndag morgon och satt där och ringde hudläkarmottagningen medan jag väntade. Jo, man hade ett återbud klockan 10.

Läkaren försäkrade att min växande knöl på näsan var en keratoakantom och inte malignt melanom. En cellförändring orsakad av solskada. Inte något malignt men inte heller någon särskilt trevlig besökare. ”Det typiska förloppet kännetecknas av en snabb tillväxt under 2-6 veckor, följt av en lika lång stationär fas, som därefter avslutas med spontan regress under ytterligare 2-6 veckor.” Vill det sig illa kan tillväxten fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta. Tills knölen är 20 cm i diameter.

Men tillståndet är inte livshotande. Och det i kombination med att det är semestertider betyder att ingenting händer. Kliniken som hudläkaren remitterade mig till har inga tider att erbjuda. Bara ett svävande besked ”om i höst”. Jag chansade på Sophiahemmets hudklinik där telefonsvararens upplyste om att de redan hade mer samtal än de kunde besvara: ”Var god försök senare.” Och det gjorde jag tills telefontiden var slut.

Så nu har jag kastat in handduken och bokat biljett tillbaka på fredag. Om jag ändå inte kan få någon behandling i närmsta framtiden är det skönare att vara hemma hos sig själv än att putta ut ett barnbarn ur sin säng och låta henne ligga på en madrass på golvet inne hos sin lillasyster. Även om jag är välkommen att bo här så länge det kan behövas.