Vi tillhör en skandinavisk menighet här i Spanien. Alltså den består av svenskar och norrmän. Rent språkligt är det inga större problem. Kan man bara lite gamla svenska ordvarianter som spörja, spisa och pläga samt några specialare som skjønner, husker och teller och att norrmän använder vill på samma sätt som engelsmän, så funkar i regel konversationen.
Men ibland stöter man på patrull. Senast var det inte norska språket som ställde till problem. Vi har en Whatsapp-grupp där en av medlemmarna gjorde ett litet upprop: ”Är det någon som har en säckakärra som jag eventuellt skulle kunna låna?” Inget svar på ett par timmar.
”Vad kan en säckakärra vara?” sporde jag Maken. ”Fråga honom” Så jag messade: ”Menar du en pirra, så har vi en.” Fredrik kommer från Eslöv och hade inte hört talas om pirror, lika lite som vi hade hört säckakärra. Men det var en pirra han efterlyste. Tvättmaskinen hade pajat och skulle ut ur bostaden.
Då började norrmän lägga sig i diskussionen: ”Hva er det disse svenskene driver og snakker om tru? Når de ikke skjønner hverandre – hva skal da en stakkars nordmann si?” Terje kompletterade med att på norska säger man ”Trillebor” om magasinkärror.
Om skånske Fredrik i framtiden efterlyser en rullebör på Whatsapp vet jag i alla fall vad han är ute efter, men där kan vi inte hjälpa honom.
frktjatlund 
Det är inte alls många år sedan jag lärde mig vad en ”pirra” är för något. Säckkärra hade jag sagt om jag hade behövt prata om en sådan. Likaså var ”skuffen” ett nytt begrepp när jag hörde det för några år sedan, jag kunde snabbt lista ut av sammanhanget att det var bagageutrymmet, men efter den första gången, har jag hört det ganska ofta. Kanske har det spritt sig via deckare?
Jag kan inte skylla på dialektala problem eftersom jag bott i många landsdelar söder om Uppsala. Norrländska är jag inte haj på.