Den som gör en resa har alltid något att berätta

Maken anammar gärna nyheter. Själv är jag oftast skeptisk. När han hörde talas om SL:s nya elektroniska reskassa nappade han direkt, skaffade ett accesskort och laddade det med 500 kr. Men eftersom jag är skeptiker, så håller jag mig till förköpremsan.

När man laddar det nya SL-kortet ska man också ange hur ens standardresa ser ut. SL har delat in Stockholm i olika zoner och Maken valde resor i en zon, som kostar två kuponger. Det går att göra resor avviker från förvalet och igår när vi skulle ta oss hem från Saltsjö-Boo var just en sån avvikelse. Gårdagens hemfärd tog oss genom två zoner och då kostar det ytterligare en kupong.
SL instuerar:

Om du ska göra en resa som kostar fler eller färre kuponger än din standardresa, behöver du köpa en biljett manuellt med reskassan. Du kan göra på följande sätt:
…
köpa i biljettmaskinen på bussen. Knapparna står för 1, 2 eller 3 kuponger. Så här gör du:
* Välj antal kuponger
* Tryck på knappen tills siffran visas i fönstret.
* Lägg till sist på ditt kort.

Buss 471 rullade in på hållplatsen klockan 20:53. Vi klev på och jag sträckte fram min åkremsa och sa: Slussen. Chauffören stämplade tre kuponger och jag gick och satte mig. Maken, som kom efter, tog fram sitt nya, blanka kort och sa att det här var första gången han behövde betala mer än för den förprogrammerade standardresa. Jaha, det är första gången för mig också, sa föraren.

Och där stod Maken och tryckte. Och tryckte. Och tryckte. I flera minuter. Chauffören tryckte också några gånger. Men kortläsaren vägrade lägga på en kupong. Så det fick bli en standardresa i alla fall. Om bussen skulle kunna komma iväg från Saltsjö-Boo. Men det blev en dyrare historia. För vi skulle fortsätta från Slussen med tunnelbanan ända hem till Zinkensdamm.

SL varnar mycket riktigt för konsekvensen om man inte betalar för hela resan från start:

Betala alltid för hela resan från start, annars dras en helt ny biljett när du kommer in i en zon som du inte betalat för och där läser av kortet.

Så när Maken passerade spärren vid Slussens tunnelbanestation, knyckte SL helt sonika två kuponger till av reskassan. Själv kunde jag visa min åkremsa för spärrvakten och passera utan extra kostnad.

Slutsats: Det kostar att ligga i teknikens framkant. Cirka 33 % mer.

Annons

Ute i Stockholmsnatten

Jag märkte av det redan igår och i morse hade jag vissa svårigheter att ta mig ur sängen. Vänster höft värker på ett sätt som jag inte varit med om tidigare. Så nu funderar jag på att kontakta AMF, för det måste kunna klassificeras som arbetsskada. Om inte annat så indirekt.

Tidigare, när företaget jag arbetar på hade andra ägare med betydligt bättre finanser, så släpptes jag iväg på lufthålspermissioner i form av konferenser åtminstone två gånger per år. Och konferenserna innehöll tillfällen till dans och det drog jag nytta av. Stuffade runt hela kvällar utan problem. Och eftersom tillfällena kom med en viss regelbundenhet, så ingick det så att säga i min fysiska träning. Men, som sagt, det var ett tag sedan. Och det märks.

Igår ringde Makens desperate storebror och frågade om vi kunde tänka oss att spendera kvällen på lokal ätandes kräftor. Egentligen kände jag mig inte alls i form för det. Trött efter en snörvlig arbetsvecka. Men storebror hade fått en massa sena återbud och därför gick frågan till oss. Tvåan hejade på och tyckte att det var på tiden att stugsittarna kom över sin egen tröskel och det finns sämre anledningar till det än en kräftskiva.

Vi tog tuben till Golden Hits, på Kungsgatan, där Hans Wallman håller en traditionsenlig skaldjursafton för vänner och stammisar. Maken och jag är varken det ena eller andra men storebror är både och. Vi åt våra kräftor, drack öl och nubbe, sjöng snapsvisor under ledning av Lelle Printer. En gick under rubriken Kungens skål, och jag var lite tveksam först eftersom jag har mina synpunkter på kungahuset. Tills jag läste texten, som sjöngs till melodin ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”.

Inte lyssnar vi på ryktena om kungen
Inte tror vi på nåt illasinnat prat
Han har bara supit om han varit tvungen
därtill lurad av nån ondskefull kamrat
Han har aldrig sett nån kaffeflicka naken
Inte haft nån äventyrlig eskapad
Så lojala med den arma stackars kraken
tar vi själva nu en sup och vänder blad.

Det gjorde vi. Vände blad i sånghäftet och tog en sup. För mer än en blev det inte. Storebror är ingen öl och nubbegubbe. Mer åt söta drinkhållet. Och det är inte precis min tekopp. Men konjak till kaffet blev det.

Jaha, och vad har det här med värken i höften? Efter kaffet förvandlades stället till nattklubb och disco. Tre stycken dansgolv staplade på varandra. Och eftersom klockan ännu inte passerat midnatt lät jag inte tillfället gå mig ur händerna utan slängde mig ut på dansgolvet och skuttade runt. Och konstaterade att King of Pop fortfarande regerar på dansgolvet. Michael Jacksons låtar spelas fortfarande flera gånger i timmen.

När klockan började närma sig ett tog vi oss hem och på väg mot Hötorgets tunnelbanestation högg det till på ett oroväckande sätt i höften. Och nog måste det betraktas som en arbetsskada när inte arbetsgivaren ser till att de anställda får den träning de så väl behöver.

Men nu tänker jag ta en pocketbok, inta soffan och fortsättningsvis vila mig och höften i form.

Dagens mysterium

Hur kommer det sig att den här reklampennan plötsligt ligger på mitt skrivbord? Felstavad och med julhälsningar från Kia i Ånge. Det blir en nöt att knäcka.

Ett sms betyder så mycket – krångel

Pip, pip! sa mobilen när det landade ett meddelande från Posten.

Brevet från BöckernasKlubb kunde inte
delas ut. Finns nu att hämta hos ICA Nära
Hornstull, Bergsunds Strand 42.
Mvh Posten

Det var väl det jag visste. Att jag skulle missa att avbeställa boken. Jag borde inte gå med i klubbar där man är tvungen att hojta till när man inte vill ha något. Inte nog med en oönskad leverans. Paketet har hamnat på fel ställe. Vanligtvis hamnar försändelser på Konsum, tvärs över gatan. Nu har man skickat den till ett utlämningsställe halvannan kilometer bort. Åt ett håll som jag sällan har anledning att söka mig till.

Så jag ringer Postens kundtjänst, hänger i luren i nästan en kvart innan man avverkat 12 samtal före mig. Kan man hjälpa mig? Bara om jag har den fullständiga identiteten på paketet. Och den står inte i sms:et. Hur får man rätt på den? Det kan avsändaren ge besked om.

Kruxet är bara att avsändarens Kundtjänst stänger redan kl 15. Och jag har ingen större lust att hänga ytterligare en kvart i telefonen för att tala om för Posten vilken av alla försändelser, som ska flyttas från Hornstull till Zinkensdamm. Men blir väl så illa tvungen.

Om jag hinner komma fram till kundtjänst på BöckernasKlubb. På fredagar har de bara öppet 9-11.

Omvägar

Igår gick jag tidigare från kontoret. Maken ville ha smakråd hos optikern. När jag skulle ta mig upp på Skanstullsbron stod det en man på uppfarten. Med bar underkropp. Bajsandes. Så jag bestämde mig raskt för att ta en annan väg. Lilla bron vid Hammarbyslussen. Och där var det självklart broöppning.

Den halvnakne mannen på Skanstullsbron påminde mig om en mina första utlandsresor. Maken och jag var 18 år och svärmade i Paris. Vi satte oss på en parksoffa vid Seine och tittade ut över vattnet. Under en bro tvärsöver floden boade en hemlös man tillsammans med sin hund.

Där ser man. Det bor verkligen folk under broarna i Paris, sa vi till varandra. Och stirrade häpet på mannen när han flyttade sig några meter för att utföra sina behov. Och då menar jag tvåan. Efteråt visslade han på hunden, som lydigt kom och snyggade upp sin husse i baken.

Efter den synen har jag svårt med folk som pussar sina jyckar.

Enerverande

Dagens utfästelse
Härmed lovar jag att undvika Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets hemsidor. Så länge de har irriterande flash-reklamen för SAS i sidhuvudet. Man kan bli tokig för mindre. Eller sjösjuk.

Så här ser den ut. Inte så otäck kan man tycka, men i verkligheten rör den på sig.

Vänligen meddela mig när den är borta.

Och hur har helgen varit?

Jag höll mig på benen ända till klockan var 12:21 på lördagen. Innan dess hade kört mitt vanliga lördagspass. Bytt lakan, laddat tvättmaskinen, dammsugit, torkat golven och blivit genomsvettig på kuppen. Helt slut la jag mig raklång i sängen och bestämde mig för att stanna i det läget.

Då är jag glad att
* det är helg
* jag har en oläst Grisham i bokhyllan
* den är på 489 sidor
* jag har en säng som är höj- och sänkbar i huvud- och fotänden
* jag har ett paket med 80 pappersnäsdukar, lämningar från förra förkylningen
* det är lite trafik så jag kan ha korsdrag, lördag 18:15-24:00 ingen trafik alls
* jag är ensam hemma större delen av tiden

Där låg jag i närmare 28 timmar. Slumrade, läste, drack vatten, sov, läste, gick upp och kokade te, slumrade, läste, slumrade, drack te, drack vatten och läste. De första 16 timmarna gjorde jag av med 50 av pappersnäsdukarna. Sen slog snytande av på takten.

Strax efter tre söndag eftermiddag kände jag mig så pass fit for fight att jag var hungrig och sugen på sushi. Maken handlade och jag åt upp det mesta. Gick och la mig igen och fortsatte att växla mellan att slumra och läsa.

Boken, Bekännelsen, då? Jodå, säga vad man vill om Grisham, men lättläst är han. Och man tror på det han skriver. Utom den gången han snurrade in sig i en spionhistoria, som utspelade sig i Italien. Men som vanligt har jag lite synpunkter på översättningen.

DN hade ett upprop: adoptera-ett-ord, äldre svenska ord på utförslöpan. Jag åtog mig personligen ordet halvannan och brukar klämman in det då och då i bloggen. Men jag har mött min överman i form av Ulf Gyllenhak, översättare till boken. På var och varannan sida stod det halvannan. Det var halvannan kilometer om det inte var halvannan mil. Snudd på missbruk, om ni frågar mig.

Sen störde jag mig på ett idiom, som återkom några gånger. Och lät väldigt konstruerat i mina öron. Jag antar att det stod ”add fuel to the fire” i ursprungstexten. Det hade översatts med ” gjuta olja på elden”. Inte alls bra, tycker jag. Gjuta olja på saker betyder dämpa i mina öron, inte spä på. Det blir liksom tvärnit mitt i begreppet. Hade jag varit Gyllenhak hade jag hellre använt ge näring åt, spä på eller något liknande.

Och som vanligt vet folk inte när man ska använda sin eller hans. Men tydligen har det varit ännu värre i tidigare upplagor.

Om jag gick till jobbet i morse? Nej, det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande känner mig något klen. Jag tog tuben. För jag har närmre 2500 skäl att vara på plats. Plus att jag inte vill spräcka 25 års arbete utan sjukdagar.

Inte att leka med

Jag tror att jag skulle bli en förskräcklig patient om jag drabbades av en allvarlig sjukdom. Tendenserna är tydliga. Bara en liten, ynklig förkylning gör mig vedervärdig. Som nu. Snuvig med minst 37° feber och jag är hur otrevlig som helst. Gnäller och skapar bråk. Retar mig på allt och alla. Inte konstigt att folk flyr fältet.

Tur att en förkylning går över på ett par dagar.

Dubbelt förnedrad

Maken skulle göra sin jobbarkompis en tjänst. Åka in till Stadium i city och vara på plats när butiken öppnar. Det är där, som kompisen ska hämta sitt startkit till lördagens Midnattslopp. Han försökte själv mitt på dagen i tisdags men då ringlade sig köerna långa på utlämningsstället.

När man ska åka tunnelbana krävs det giltigt färdbevis och Maken brukar med jämna mellanrum inhandla en åkremsa. Eftersom den gamla remsan var slut så var det dags för en ny upphandling för resan in till T-centralen. Och i och med det kom den första förnedringen. Expediten i Pressbyrån ställde nämligen frågan: Ska det vara till reducerat pris?

Vilda Matilda, där trampade hon på en öm tå. Reducerat pris erbjuds barn och ungdom, ålderspensionärer och folk med sjukersättning, handikappersättning, aktivitetsersättning eller hustrutillägg. Lite sårat svarade Maken: Nej, fullt pris ska det vara.

Spärrvakten stämplade två kuponger och öppnade glasgrinden för en fullt betalande resenär och fem minuter innan butiken öppnade stod Maken utanför i sällskap med ett antal andra herrar. Några av dem hann före till utlämningsdisken. Killarna som stod bakom disken gjorde jobbet lite trevligare genom att konversera kunderna medan de delade ut t-tröjorna.

– Är det första gången du springer?
– Det var en bra startgrupp. Hur snabbt brukar du springa en mil?
– Tar man bara lugnt i början när det är trångt, så brukar det glesa ut vartefter.

När det var Makens tur kom nästa förödmjukelse.
– Du hämtar åt en kompis, va? sa Hammarbykillen. Och det kunde inte Maken inte neka till. Fast han väldigt gärna ville.

Förklarad som ålderspensionär blott 60 år gammal och dessutom sakna kropp för löpning. Inom loppet av en timme. Det stärker inte självkänslan, precis.

Mitt liv som pusselbit

– Mormor, det låter som du är lite sjuk, säger Sally och ger mig flera sprutor i armen. I själva verket är det hon som är lite sjuk och jag vobbar från Tvåans köksbord.

När Sally inte leker doktor, så är hon på resa. Soffan i vardagsrummet är ett tunnelbanetåg och hennes egen säng är en båt. Här är hon på väg med båten till Jönköping tillsammans med sin sovande nalle Charlie och hunden Hund. Han är lite vild av sig, så han får vackert stanna i transportburen under båtturen.

Och är man lite sjuk så behöver man vila. Men inte i båten. Där ligger det ju redan en och sover. Tur att Storasysters säng är ledig. I alla fall på dagtid.

En flyktig tanke apropå ingenting

Mitt tv-tittande styrs oftast utifrån. Nämligen av Maken. Och han har bara två lägen: på eller av. I år har Allsången varit väldigt på. Så till den milda grad att vi såg den via datorn och svtplay.se när vi var i Skottland. Men nu är Allsången all för den här säsongen.

När jag såg Jerry Williams i aktion på Sollidenscenen, slog det mig: gubbar är till förvillelse lika till utseendet. Om man radade upp Bob Hoskins, Börje Ahlstedt, Brasse Brännström och Jerry Williams så skulle jag ha svårt att tala om vem som är vem.

Som värsta förortsbor

Vad ska man med en bil till när det knappt finns någon svamp i skogarna? Och vädret inte inbjuder till picknick i det gröna. Och alla vänner och bekanta är bortresta, redan påhälsade eller bor alldeles för långt bort för en dagsutflykt?

Jo, man gör som en massa andra. Tar bilen och åker till köplador utslängda i vägkorsningar. Som i Länna där Nynäsvägen korsar Lissmavägen. Gör av med pengar. Närmare bestämt 10260 kr. Slantar som ska göra oss till lyckliga ägare av fyra pinnstolar av modell Lilla Åland. Som har det jag kräver av en köksstol: den är stadig, har en bekväm sits och bäst av allt; tvärslåar mellan stolsbenen. Men eftersom det bara fanns tre stolar i lager och vår hyrda bil var väldigt liten, så bestämde vi oss för att avvakta leverans tills den fjärde stolen dyker upp.

På tillbakavägen passade vi på att snygga till på Treans grav. Med några nyinköpta begonior från Plantagen. Allt medan regnet vräkte ner.

Sen lämnade Maken av mig hemmavid och bilen återlämnades till Ove på Folkungagatan. Och så var den helgen all. Så gott som.

Fem dagar senare

Makens dator har fått snurren och vägrar starta annat än i felsäkert läge. Och när den väl går igång, så fungerar bara delar av tangentbordet. Då blir det konkurrens om hemmets återstående datakraft. Det vill säga min. Och han har bestämt sig för att vänta med att införskaffa en ny maskin tills Windows 8 lanseras i höst.

Gubbsen på Makens jobb har underhållit varandra med kantarellupplevelser under veckans luncher. Hur det kryllar av svamp i skogsbackarna. Ja, inte så att de hittat några själva men grannar och bekanta har bärgat hem rikliga fångster.

Maken tände på alla fyra och bestämde sig för att hyra bil, så att vi också kunde få del i skörden. Själv är jag skeptisk till svampplockning så här års. Den enda svamp som växer nu är kantareller. En svamp som lyser gult lång väg och som minsta barnunge känner igen. Då ska man ha ett ställe, som man vet inte besöks av andra. Och sådana platser är verkligen sällsynta i Stockholmstrakten.

I Tullingeskogen hittade vi 13 kantareller på två timmar. Det blev dyra svampar. Inte nog med arbetsinsatsen så tillkommer bilhyra och bensin. Plus att vår Icaaffär lovar billig svamp under nästa vecka enligt  Södermalmsnytt. Ett kilopris där vi skulle kunna bära hem minst 13 kilo till motsvarande kostnad.

Om en månad, säger jag bara. Då är det dags att ge sig ut i svampskogen. När soppar, trumpetsvamp, sotbrun vaxskivling, tickor, taggsvamp och trattkantareller börjar dyka upp i mossan. Svampar, som man inte hittar lika lätt och som alla inte känner till.

Beklagligt?

Den som söker

på google.se idag, han får hoppa häck. Om han vill. Jag ville och det tog 22 sekunder.

Storstädning

Telefonen blippade till om att minnet är fullt. Så jag avinstallerade appar, som jag sällan använder. Idag blippade den igen och då gick jag lös på Meddelanden. Raderade för glatta livet långa konversationskedjor. Ett axplock av det som försvann.

Maken
Tittar du aldrig på telefonen? Varför ha den på ljudlöst? Det är lika bra att du stänger av den helt och hållet.
(Så sur man kan låta. Bara för att jag inte hör ringningen. Vem är det som brukar säga: Jag har inte mobiltelefon för att andra ska nå mig utan för att jag ska kunna nå andra?)

Svärsonen
Bilen står på Maria Prästgårdsg samma kvarter vi bor i.
(Tack för lånet! Borde jag ha messat tillbaka.)

KappAhl
Hej! Just nu får du ta 2 betala för 1 på all rea, tom 22/7. Vi bjuder på det billigaste plagget.
(Så gentilt, kan man tycka. Jag tittade in på lunchen den 19, men hittade bara ett reaplagg som jag gillade och som var i passande storlek.)

Tvåan
Sally har officiellt kommit i kiss-och-bajsåldern, när hon byter ut orden i låten ”Dansa, pausa” till ”Kissa, bajsa” och skrattar hjärtligt efteråt.
(De är så intelligenta alla mina barnbarn.)

Svärdottern
Hej! Kommer hem den 26. Vi ska försöka sälja Ringv och ta tillbaka Skåneg. Om vi får ut det vi gav så är vi lite sugna på ett ”sommarställe” här på spanska solkusten.
(Sälja Ringvägen? Och ta tillbaka Skånegatan? Det låter som Monopol. Men det handlar om lägenheter. Alltså bostadsrätten på Ringvägen och hyreslägenheten på Skånegatan, som är uthyrd i andra hand. Och vad säger man om sommarställe i Spanien om man är skeptisk till hela idén? ”Det låter spännande”. Messade jag tillbaka.)

Nu har jag gått två lektioner i Androidskolan och fattat att det går att flytta appar till minneskortet. Men det gjorde ingen större skillnad, eftersom de stora programmen inte går att flytta från telefonminnet.

Några ess

Splittrad
Senaste dagarna har jag påbörjat ett antal inlägg både i tanke och på datorn utan att avsluta med publicering. Så det får bli en snabbis av det som har rört sig i mitt huvud sen sist.

Syrran
Varför far Syrran med halv- och osanningar? Trots att hon inte behöver. När vi var små brukade Modern säga: Du skulle inte hålla dig till sanningen, om man så trampade dig på halsen. Och i någon mån är det fortfarande så, när det gäller löjliga småsaker. Och när vi träffade Kusin Kenth hände det två gånger. Jag såg att hon flackade med blicken åt mitt håll eftersom hon förstod att jag visste att hon for med osanning.

Stresstålig
Ännu en gång har det bevisats: Jag är inte stresstålig. Det dök upp ett problem på jobbet i början av veckan och innan jag hade koll på vad som behövde göras så led jag av svår hand- och fotsvett. Plus en släng diarré. Och när jag lugnat ner mig och andats djupt ett antal gånger konstaterade jag att ursprunget till felet låg hos en samarbetspartner och att jag inte kunde göra annat än att vänta på att de löste problemet.

Men vad hjälpte det. Under tiden ägnade min hjärna sig åt att måla upp diverse skräckscenarier. Vad skulle hända om man inte lyckades rätta till det hela i tid. Bevare mig väl om man inte var klar före midnatt. Och hur troligt är det att rätt personer finns på plats efter kl 17 en sommarkväll?

Strömhopp
Flera har sagt upp sig på jobbet och ska vidare till andra ställen. Till och med personalchefen. Det känns sådär. Härom dagen låg rumskompisens CV i skrivaren, så min rumsförbannelse kanske slår till igen. Och för egen del har jag antagligen inte särskilt mycket att hämta på arbetsmarknaden. Fel ålder, fel kön, fel kompetens. Plus det värsta av allt: Jag är, som sagt, inte stresstålig. Denna viktiga egenskap, som alla arbetsgivare efterfrågar. Jag behöver helt enkelt lugn och ro för att prestera på topp.

Såld
Det låg ett mejl och skvalpade i mejlboxen i morse. Från en höjdare på andra sidan Atlanten. Budskapet löd: Företaget är uppköpt och ska bonkas ihop med ett annat företag som uppköparen just kommit över. Så kan det gå. Man kan jobba på samma ställe och med samma saker i åratal, men ändå byta arbetsgivare.

Stolt
Jag efterlyser än en gång Prydfestivalen. Har gjort det flera gånger utan framgång. För blyga normisar. Plus en och annan autosexuell, som också vill festa loss.

Snart
Hösten närmar sig. Det känns i vinden, dagarna blir kortare och solen står lägre. Idag låg det två reklamblad i morgontidningen. Båda med rubriken Skolstart. Inte bra. Samtidigt som det känns som det var evigheter sen jag hade semester.

Slut
Nej, jag skulle behöva ytterligare en semester. Med stort S. En riktigt lång en. Utan planer och gärna på obestämd tid. Pension tror jag att det kallas.