Fördömda fördomar

Fy, vad jag känner mig lumpen, så lumpen att jag raderade ett halvt inlägg. Det ringde på dörren nyss och utanför stod grannen vars lägenhet blev utbränd i söndags. Hon var både ledsen och förtvivlad över medias rapporteringen om händelsen. Där nämndes utegrill, som troligt brandkälla.

Kvinnan säger att hon i själva verket hade tänt värmeljus, framför kortet på sin döde son. Men svenskar vill nog gärna ha sina fördomar om utlänningar bekräftade, så en utegrill låter bättre. Nästan som potatisodling i vardagsrummet. Och jag eldade på det med mitt raljerade, bara för att göra mig lustig.

Tung pjäs

Det är inte alltid teaterpjäser gör sig på tv. Jag blev smått besviken på En uppstoppad hund. Tv-versionen blev lite väl mycket åt buskishållet. Men det kanske ska vara så. Vad vet en ovan?

En stark teaterupplevelse på tv var Lång dags färd mot natt. Jag var i Stockholm och bodde ensam i mammas lägenhet. Det måste ha varit 1973. Pjäsen hade nyss börjat när jag satte på tv:n. Jag hade ingen tidning och därför ingen aning om vad det var för pjäs, men blev helt uppslukad av en fantastisk amerikansk uppsättning.

Nu fick jag plötsligt en kulturell ingivelse. Två biljetter till Dramatens uppsättning är bokade och betalda till föreställningen 17/1. Bästa platserna var utsålda fram till dess.

Korsord

Mannen jag är gift med, nedan kallad M, är som man brukar säga i USA, en jay walker (walking across a street outside of marked cross-walks and not at a corner, and/or against a signal light). Han struntar totalt i övergångsställen och röda gubbar, inte bara när han är ute på egen hand. Tro inte att han hejdar sig ens när han är ute med barnbarnen.

Vi kan turordningen på ljusväxlingen i korsningen Hornsgatan-Ringvägen och vet när man kan korsa, trots att signalen visar röd gubbe. Idag drog M iväg med Noa mot rött över gatan och jag fick ropa tillbaka dem.

Jag brukar följa signalerna så fort jag ser barn vid övergångsstället. En gång fick jag en indirekt tillsägelse av en mamma . Hennes barn såg mig gå över, trots röd gubbe, och sa:
– Men mamma, den där tanten går ju över nu.

– Hon har nog inte haft någon mamma, som lärt henne hur man ska göra, när man går över gatan, var mammans snabba svar.

Sökes: personlig assistent

Läget är mer förvirrat än vanligt. Först hittade jag inte hotellbokningen för Barcelonaresan. Den fanns inte i mailboxens lilla privatmapp. Inte kom jag ihåg att jag hade en annan liten mapp, resor. Där låg bokningen och när jag öppnar mejlet ser jag att vi åker den 6 november och inte alls den 13:de, som var inbokat i mitt huvud.

Pinsamt nog betyder det att vi måste avstyra en annan aktivitet. Svärmor, avliden 2005, fick tillbaka på skatten i år. Vi hade planerat att använda pengarna till en fest ute i skärgården och bjudit dit M:s brorsor med fruar. Äldsta brorsan fick pussla och avboka annat för att kunna vara med. Fy, vad vi är slarviga.

Miss Nöjd

Miss i planeringen
Stockholms filmfestival startar 16 november. Aj, aj, aj, och vi som är i Barcelona den veckan. Mig gör det inte så mycket, senaste åren har jag varit barnvakt. Jag pallar inte stressen och stillasittandet. För övriga familjen har festivalen varit en Riksangelägenhet säkert i tio års tid och nu bläddrar man engagerat och ringar in olika filmer i programmet.

Steg nummer två är att enas om vilka filmer man ska se och om det går att få till ett vettigt schema. Ett år såg vi 28 filmer på en dryg vecka, i snitt tre filmer om dagen. Nu håller man ett lugnare tempo med två om dagen.

Helgen hittills
Tvåan bjöd över sig och familjen på lördagsmiddag. Trevligt initiativ, eftersom vi är slöa på såna aktiviteter. Idag blev det brunch med Ettan, Trean och deras närmaste. Nu står magen i fyra hörn, trots att jag avstod från efterrättsbordet.
lunch04
Dagens re-run
Ovanstående bild. Motivet sprang jag på i våras en tidig söndagsmorgon. Brunchen hade intagits vid ett elskåp, Hornsgatam 82.

Icke-rubrik
Svullos exsambo väntar barn.

Konstig fråga
Har du prövat chai-te? Det står så i reklamen för något slags kryddat te. Men chai betyder ju te. Har du prövat coffe-kaffe eller aqua-vatten? Inte jag heller.

Veckans vemod

Ich weiß nicht was soll es bedeuten,

Daß ich so traurig bin

Ja, var kommer plötsligt svårmod från? Kan det vara vanligt höstdepp? Att jag fått vänta för länge på timmen som sommartiden snodde från mig i våras? Eller den hurtfriska artikeln i ICA-kuriren med rubriken ”Städa dig smal”? Jag har för fasen städat hela mitt liv, inte är jag smal för det. Eller kan det vara den adresserade inbjudan till föreläsningen ”Vad händer i kroppen efter 50” med mottot ”Vått & torrt under livet”?
tred
Dessutom blev jag ett offer för gårdagens storm. Först höll jag på att blåsa av Skanstullsbron. Det hade inte varit någon vacker syn. Sen klippte det här vackra trädet till mig när jag passerade. En gren lossnade och träffade mig i ansiktet, rakt på överläppen. Så nu har jag en liten fläskläpp.

Jag gick ner med sopor, flaskor och returpapper. Det var givetvis stopp i sopkarusellen, så jag fick agera fastighetssköterska. Alltid är det någon hyresgäst som skickar ner en binge tidningar bland vanliga soporna och sånt sätter sig på tvären direkt.

Det som sänkte mig rejält, var att tanken slog mig att jag är som mamma i ännu en vana: lördag förmiddag ägnas åt tvätt och städning. Då bestämde jag mig för att muntra upp mig själv. Vädret är ju i alla fall strålande och en promenad till Pocket shop kan lätta sinnet.

Dagens bokskörd
Ett givet köp var Orhan Pamuks Snö. Sen stod en kvinna och pratade sig varm för en författare inför två väninnor. Jag har inte läst något av honom så jag smyglyssnade och tog själv ett exemplar av Douglas Kennedys Den gåtfulle fotografen. 

Nästa köp var Änglarnas stad av Heidi von Borns. Hon har skrivit böcker sen 1956 och jag upptäckte henne först i somras.

Jag ser fram mot horisontalläge i soffan!

Storgé

Treans bar är otroligt snälla mot varandra. Jag har aldrig hört dem bråka sinsemellan. Är det något gny, så är det oftast för att båda vill göra samma sak samtidigt, som t ex åka fram i bilen. Men då brukar de lugna sig när pappa har olat fram resultatet. Ola är att räkna ole dole doff.

Mina syskon och jag var, som jag kommer ihåg det väldigt mycket osams. Speciellt Brorsan och Syrran. De slogs så hårtestarna rök och ringde stackars modern på jobbet för att hon skulle vara skiljedomare på distans. 

Förutom att vi bråkade, så var vi missunnsamma. Om det vankades tårta så ville alla, förstås, ha rosen och unnade ingen annan att få den. Det brukade sluta med att hunden fick äta upp dekorationen.

Mamma brukade säga uppgivet:
– Eftersom ni inte bryr er om vad jag säger, kan jag bara önska er lika djävliga ungar som jag har.
Jag kan inte bedöma om hon har blivit sannspådd i det fallet.

Jag har inte haft kontakt med mina syskon sen allt var avklarat med begravning och arvskiftet efter mamma. Nu är jag lite långsint (fem år) av mig, men det stör mig fortfarande hur de agerade när Trean skulle gifta sig. 

Vi var själaglada att han lyckats med att bli drogfri och ännu gladare att han skulle gifta sig med den gravida, blivande Svärdottern. Inbjudan till bröllop skickades till släkt och vänner dryga tre månader i förväg.

Syrran ringer och säger att hon inte kommer. Den helgen är hon i skärgården och har redan bjudit dit andra. Jaha, så högt var vi på hennes topplista.

Brorsan och Lillsyrran svarar inte alls. Tvåan träffar Lillsyrran helt apropå och säger ”Vi ses väl på bröllopet?” Nix, pix, de kunde inte heller komma och bekvämade sig inte ens att meddela oss.

Jag kontaktar Brorsan, som påstår att han aldrig fått någon inbjudan. Han ska på mineralmässa och har ingen lust att ändra på det.

Så kan det vara med syskonkärlek i vissa familjer.

Fröken, får jag lov

Under min skoltid existerade inget höstlov. Hösten var en enda gråbrun sörja där man fick tvinga sig upp vardagsmorgon efter vardagsmorgon. Men i september-oktober 1969 lyckades vi ändå ordna en veckas höstlov från gymnasiet. 

Min tysklärare från grundskolan ringde och ville att jag skulle prata runt bland kompisar. Någon organisation, förmodligen svenska Sonnenbergstiftelsen, beviljade stipendier för resor till Tyskland. Inte vilken resa som helst, utan avsikten var att man skulle besöka Sonnenberg i Harz, där det anordnades olika konferenser. Inte en enda hade ansökt om pengar och risken fanns att organisationen la ner verksamheten.

Vi var åtta kompisar som fick pengar och ledigt från skolan. Summan räckte till resa, vistelse och en öl om dagen (mycket på den tiden räknades om i öl). 

Vi tog tåget från Centralen och strax innan Södertälje kom den mest ordningsamme i gänget på att han glömt passet. Han hoppade av, hämtade passet och dök upp en dag senare än övriga. 

vi-train

Bilden är från den tiden, troligen från den tågresan. Lägg märke till M:s glasögon. De var hur heta som helst och kostade skjortan. Hans mamma, som inte var av den extravaganta sorten, ville nog ge lite plåster på såren. På den tiden var det inte alltid kul att vara glasögonorm. Jag ser misstänkt åksjuk ut, inte konstigt med tanke på restiden.

Matsäcken ser ut att vara M:s special. Han gillade franskbröd fyllt med jordnötter. Rena rama kalori- och kolhydratbomben med andra ord och det har straffat sig senare.

Jag tror att konferenserna i Sonnenberg startade efter andra världskriget och syftet var att öka förståelsen mellan européer. Förutom vi, var deltagarna ungdomar från England, Frankrike, Holland och framförallt Tyskland som. Många var inställda på ett enat Europa och en holländsk kille hade redan stora planer på att bli president någon gång i framtiden.

Anläggningen låg i vacker, kuperad omgivning inte långt från gränsen mot Östtyskland. Där såg jag för första gången en stavgångare. Vi trodde inte att han var riktigt klok, komma rusande i rask takt uppför berget med ett par stavar, men inga skidor. Men å andra sidan hade vi nog blivit ännu mer förundrade om han haft skidor på sig, när det inte fanns någon snö.

I år har vi också ordnat höstlov på egen hand. Det blir Barcelona vecka 46.

Filmtajm

Onsdagskvällar är i regel filmafton hos oss. Det är då uthyrarna släpper nya dvd. M ligger alltid i startgroparna, för att få del av senaste filmerna. Förr i världen gick vi mycket på bio, men nu är vi så bekväma så vi oftast håller oss på hemmaplan när vi ser film. 

Biominus nummer ett är att man måste passa en tid. En tid som antingen är väldigt tidig, så man knappt hinner för det. Eller så är den sen och då slutar filmen så sent. Dagens filmer är mycket längre än förr, när föreställningarna gick 19.00 och 21.00.

Minus nummer två är den övriga publiken. Ett biobesök ska vara så mycket mer än själva filmen. Publiken äter, prasslar och pratar. Vid mer än ett tillfälle har jag haft användning för min bittra och syrliga kommentar: ”Om ni ska snacka, så kan ni gå på kafé.”

Nummer tre är bristande sittkomfort. Biostolarna är visserligen bekvämare än förr, men fortfarande kan avståndet till framförvarande rad vara väl kort. Ofta är armstöden i metall, vilket jag inte alls gillar. Om jag lägger armarna på den, känns det som metallkylan kryper in i kroppen.

Fyra är att man sitter där man sitter om man inte vill missa någon scen.

Hemma kan vi vräka oss i varsin soffa, starta filmen när vi har tid, pausa när vi har lust och det enda störande i vår salong är bankande grannen, när hon tycker att vi har på alldeles för hög volym.

Igår kom M hem med Mission Impossible III. När barnen var hämtade, drog vi igång filmen och såg med en gång att vi redan sett den. Va, har vi varit på bio? Det hade vi båda förträngt. Vi hade också förträngt vem som var mullvad. Det tog oss en kvart innan vi kom ihåg detaljerna.

Först byxorna – sen skorna

Eftermiddagen gick åt till att försöka komma underfund med varför ett program inte gjorde som jag ville. Allt jag hade gjort var att jag lagt till en kontrollfunktion, så att man inte av misstag kunde köra programmet två gånger. Konsekvensen blev att man inte alls kunde köra det.

Till slut var jag tvungen att ropa på grannen och när jag förklarade vad som hände, såg jag att som vanligt gjorde datorn precis som jag sa. Inte alls det jag ville. Saker hände i fel ordning, så det var inte alls konstigt att programmet fick spel. Så fick jag den eftermiddagen att gå. Tur att min avdelning inte ingår i produktivitetsräkningen. Fem rader kod på dryga två timmar.

Stella behövde dagishämtas. Noa och My behövde också tillsyn och hämtades. Jag hoppade anhörigmötet (tacksamt) och satt i soffan och snorade ihop med barnbarnen.

För ett par år sedan köpte vi leksaker just för att barnbarnen skulle ha något att leka med när de kom hit. Ett par tvillingdockor med tillbehör, några bilar, jojo, pussel, kassaapparat med pengar, varukorg och livsmedel, kritor och block, plus en massa annat.

Flickorna lekte och ritade. Efter ett par timmar, när Noa haft bort sin medhavda snurrmojäng, säger han:
– Varför är det alltid så tråkigt här? Vi får nog förnya prylarna, så de passar en femåring. 

Jag erinrar mig vad Trean själv sa, när han fick veta att han skulle gå farmor efter skolan:
– Men jag vill inte hamna i tråkigheter!

Men tråkigheterna kom så småningom iallafall.

Virusvarning

På lördagskvällen passade vi Stella. Föräldrarna skulle bort på middag och flickan var hängig med plötsliga febertoppar.
– Ja e feber och har ont där. Ja måste ha Alvadån.

Hon hade feber, fick sin Alvedon och somnade på momangen.

Igår hämtade vi Treans barn på dagis, föräldrarna satt fast på annat håll. M är nog världens sämsta barnvakt. Han tog med sig barnen in på Konsum för att handla och jag gick hem och började med maten. När de kommer upp i lägenheten har Noa och My varsin låda med tre Kinderägg i famnen. M tror att jag ska bli glad när han förmanar med orden:
– Nu får ni bara ta ett Kinderägg före maten.

Tack för det! M själv älskar Kinderägg. Inte chokladen, den kan han lika gärna kasta, utan de små byggsatserna. Han har en jättekollektion med olika finurliga figurer på sin expedition. Jag vägrar befatta mig med hans olika samlingar.

Gissa om barnen åt maten? Högst pliktskyldigt en halv portion. My mådde nog inte så bra. Hon ville ligga och vila och somnade i soffan. Nu börjar jag känna mig förkyld och hängig. 

M och jag har olika uppfattningar om hur man ska hantera förkylningssymtom. Hans föräldrar var vegetarianer och hälsokostfantaster. Husapoteket bestod i stort sätt av fyra medikamenter:

Och i den listan är Molkosan Kung och Saltvatten Drottning. Gnäller jag det minsta över snuva, då börjar en lång föreläsning om hur nyttigt det är att spola näsan med saltvatten. Gör det ont i halsen, då åker molkosanflaskan fram. Då drabbas jag av ytterligare ett besvär, lukten av ostvasslan gör mig illamående.

Jag brukar ligga lågt med att beklaga mig över halsont eller snuva. Då är det bättre att göra som Stella och säga ”Ja e feber”. Men jag avstår från alla pulver och tar mig en kopp te i soffan.

Tjejkvinna?

Vilda Matilda! Ser med fasa att jag endast har 212 dagar kvar tills jag övergår till gruppen Seniorer. Scary!

På Trelleborgsbibliotekets hemsida kan man läsa om hur föreningen Seniornet nyligen arrangerat en landsomfattande surfdag för 55+. Och vad är det för information man vill hjälpa målgruppen med? Jo, sjukvård, mediciner och apotek.

Där har jag framtiden, som i en ask.

Besynnerliga beteenden

Min mor och jag var väldigt olika. Det vill jag i alla fall tro, eftersom hon kunde reta gallfeber på mig. M kan använda det emot mig i diskussioner och med repliken:
– Nu är du precis som din mamma, och plötsligt tar resonemanget en helt annan vändning.

Nej, jag envisas med att jag inte är lik henne. Inte ens till utseendet, men jag kan gå med på att jag sköter vissa saker i hemmet på samma sätt som hon.

Tvätten
Mamma levde i den fasta förvissningen att hon var den enda som kunde tvätta. Vi bodde i hyreshus, med två tvättstugor. Det fanns också två torkrum som skildes åt av en vägg i gunnebonät, så man kunde se grannens tvättresultat. Varje gång mamma haft tvättstugan, ”underhöll” hon familjen med vilken förskräcklig tvätt Malmqvist i 3:an eller Andersson i 17 hade på tork. 

Det var speciellt viktigt att vita plagg behöll sin vithet. Vi döttrar fick gärna tvätta, men all sortering tog mamma själv ansvar för.

Jag vet att andra kan tvätta, men om min tvätt blir missfärgad blir jag olycklig och ger mig inte förrän allt vitt igen. Om det är omöjligt så slänger jag det hellre än blir påkommen med något plagg i obeskrivlig gråblå eller rosaaktig färg. 

M är fråntagen uppgiften som tvättsorterare, eftersom han inte får in i huvudet att alla vita plagg inte är vittvätt. Jag misstänker att det ligger en viss strategi i ovilligheten till inlärning.

Disken
När min barndoms middagsbord skulle dukas av fick man absolut inte sätta tallrik på tallrik. Besticken skulle ligga kvar mellan faten. Det blev ett himla hallå om någon tjänstvillig gäst tog sig för att duka av på konventionellt sätt. Mamma stönade ljudligt över att också behöva diska undersidan av tallrikarna.

Den ordningen håller också jag på och avböjer all hjälp med avdukning från främmat. Om någon skulle drista sig till att börja plocka av när jag vänt ryggen till, protesterar alltid någon annan familjemedlem.

Fröken Svår

Flygvärdinnekomplex
Jag skulle vilja se ordentlig ut i någon näpen dräkt, med en välordnad frisyr och bekväma pumps.

Grace Kellykomplex
Snubblande nära flygvärdinneditot. Sval, elegant för att dölja ett inre kaos.

Institutionskomplex

Helst skulle jag vilja ha restaurangutrusning i köket. Jag gillar rostfria prylar där designen helt koncentrerar sig på det funktionella. Och helkaklat a la sköljrummet på SÖS.

Bibliotekariekomplex

(Det egentliga syftet med inlägget. Jag tog med övriga för att visa hur mångfacetterad och komplicerad jag egentligen är.)

När jag var liten lekte jag bibliotek med våra böcker hemma. Längst bak i alla böcker hade jag klistrat en liten ficka och stoppat dit en rutad lapp. På lappen stämplade jag fiktiva lån med en datumstämpel jag önskat mig i present. Leken pågår fortfarande. Jag har spolat det där med fickor i böckerna, men det har ju även biblioteken.

Vi har tio Billyhyllor med böcker, alla ordnade i bokstavsordning. Givetvis har jag referensavdelning med uppslagsböcker och facklitteratur. För att hålla isär vilka böcker vi ännu inte har läst, så ligger de olästa framför bokraden i yttersta hyllan och får inte sorteras in förrän de är lästa.

Bokutlåning förekommer, ibland innan jag själv läst boken. M lånade t ex ut Damernas detektivbyrå utan min vetskap. Den ligger på ett nattygsbord i Göteborg sen ett år tillbaka. Jag gav upp och köpte ett exemplar till, som jag just blev klar med.

Jag vet att vi har köpt ytterligare delar i serien. Men nu verkar nästa bok försvunnen in i ett av hemmets svarta hål. Eller så ligger den på ett nattygsbord någon annanstans i Sverige.

Precis så där som Alexander McCall Smith skriver skulle jag vilja kunna skriva. På en gång både lättsamt, allvarligt, vackert och sorgligt.

Men jag fattar inte hur någon kan blanda in Agatha Christie i sammanhanget, som man gör på baksidestexten. Hon har väl knappast lyckats med intressanta personbeskrivningar.

Kärnverksamhet

Senaste halvåret har vi jobbat med ett projekt som gett mig och andra inblandade fjärilar i magen. Min uppfattning är att ledningen kört samma resonemang som Gunnar Sträng hade om slutförvaringen av kärnkraftsavfall. Han sa nått i stil med: ”Så duktiga tekniker, som vi har hittar de säkert på ett bra sätt. Dåliga tekniker vore de ju annars.”

Man har alltså bestämt sig för en lösning, utan att ha koll på hur det hela ska kunna genomföras. Vi som ska genomföra lösningen är de duktiga teknikerna, som länge famlat i mörkret. Om inte annat, så har jag känt mig väldigt dålig till mods. 

Senaste veckorna har jag upplevt det som vi hittat formen för hur vi ska gå till väga. Alla tester har hittills gått bra och under nästa vecka ska vi gå igenom förväntat och verkligt resultat. Vi kanske är ”duktiga tekniker” trots allt.

Ett annat jobbprojekt, som förhoppningsvis ska säkra framtiden, tog en annan vändning senaste vecka. Företaget bestämde sig för att köpa en helhetslösning från en utomstående leverantör. Vår egen utvecklingsavdelning kommer inte att involveras nämnvärt. 

Det är trist, men jag förstår beslutet. Vi är alldeles för sent ute för att uppfinna hjulet själva. Det hade varit kul annars.

Fler kolon

Senaste veckan har jag hittat två tidskrifter med kolon i namnet: att:ension & re:public. Sen erinrar jag mig även festivalen re:orient.

ER

Stella gillar när man berättar sagor och historier. Vilken treåring gör inte det? De ska inte vara alltför långa. Då kan hon avbryta och säga: Morfar, nu räcker det! Helst ska personerna i berättelsen vara sådana som hon känner. Just nu är det Treansagor som gäller.

– Mormor, kan du berätta en Treansaga? En sån saga ska innehålla en händelse, där Trean skadat sig på ett eller annat sätt. Vi behöver inte uppfinna historier, för vi hade ofta anledning att uppsöka sjukhus när Trean var liten.

Nu ska jag berätta en Treansaga. Det blir i en längre version, nu när ingen kan säga, nu räcker det.

Det var en varm sommarsöndag för massor med år sedan och morfar, mamma och hennes bröder var på Älvsjöbadet, ett bassängbad i södra förorterna. Mormor jobbade. Morfar låg på en filt och läste i solen. Plötsligt såg han i ögonvrån hur alla människor drog sig mot fotbollsplanen. Efter ett tag kom en procession gående över gräsmattan. Det såg ut som två personer bar på en tredje.

Trean var inte vid trapetsen, som morfar trodde. Han hade gått till fotbollsplanen, men grabbarna som spelade boll tyckte att Trean var för liten för att vara med. Fotbollsplanen hade inga riktiga fotbollsmål. Det var lösa hockeymål och ett av dem började Trean klättra på. 

Det som vållade uppståndelsen var att Trean lyckades tippa målet över sig och fått en smäll över ansiktet. Det blödde rejält ur munnen och det såg ut som tänder var utslagna. Morfar tog Trean i famnen och kutade till badvakterna, som backade förskräckta. Men morfar fick i alla fall ringa sjukvårdsupplysningen från deras telefon.

På sjukvårdupplysning tyckte sköterska att det lät som en tandskada och rekommenderade tandakuten på Drottninggatan. Barnen och morfar rafsade ihop sina prylar och åkte iväg med bilen i bara badkläderna.

På tandakuten, fick de ta nummerlapp, som alla andra. Morfar försökte gång på gång be om förtur för sexåringen utan framgång. ”Här väntar alla på sitt nummer, inget undantag för barn” var beskedet tills Trean kräktes blod över hela golvet. Då blev Trean plötsligt högsta prioritet.

Tandläkaren tittade i Treans mun och vänder sig om och säger:
– Det verkar vara käken som är bruten.
Då svimmar morfar. Personal kommer springande med syrgas och filtar för att få liv i morfar. 

Bruten käke var inget för tandakuten, utan Huddinge sjukhus blev nästa anhalt. Där fixerade läkaren ihop över- och underkäke och Trean fick hålla sig till flytande föda i sju veckor. Det dröjde flera år innan han åt glass efter den pärsen.

Epilog
Många år senare var Bertil Perrolf på Tandakuten och spelade in ”Skivor till kaffet”. Då ställde han frågan till en i personalen:

– Tandakuten, men här händer väl knappast något dramatiskt? Jag menar som på ett akutsjukhus?


Då berättade tandläkaren Treansagan på radio. Så Treans blodkräkning och att M dånar i badbyxor var tydligen det mest uppskakande som hänt på tandakuten.

Gammal och nyare byk

Det är lika bra att jag lägger korten på bordet: Jag har inte alltid betalat tv-licens. Det var några år under 70-talet, som vi hade det riktigt knapert. Så knapert att vi inte hade råd, helt enkelt. Med tv-apparat, alltså, och då tog vi oss friheten att avstå från tv-avgiften.

På den tiden fanns det både radio- och tv-licens. När färgtv-mottagare dök upp infördes en tredje variant. Det kostade mer att se Fem myror i färg än i svart-vitt. Så småningom bånkade man ihop allt till en enda licensavgift och då skaffade vi tv. Affären som sålde apparaten anmälde vårt innehav till Televerket. Inte visste jag att man kunde avanmäla innehav.

Förresten har jag en liten plump i protokollet från den tiden. Vi hade bostadsbidrag och jag bytte jobb. Inkomsten höjdes och jag var noga med att följa uppmaningen:
Anmäl alltid ändrad inkomst till Försäkringskassan, för din egen skull.
Man har väl sett Anslagstavlan.

Kommunen var lömsk nog att samköra sitt register med Försäkringskassans. Hoppsan! Ett brev med beslut om återbetalning av bostadsbidraget. De ville ha tillbaka hela klabbet från årets början. Men, sa jag, den nya inkomsten gällde inte förrän i oktober. Det är bara att överklaga till Länsrätten, men de avslår alltid, var beskedet från handläggaren.

Märkligt system, vad är det då för mening med överklagande? Hålla pappersvändare med jobb? Till slut nöjde sig kommunen i alla fall med återbetalning för tre månader.

Annars tror jag att mitt samvete är rent. Hushållsnära tjänster har jag hållit inom familjen. Maken har på eget initiativ skött fönsterputsning utan annan ersättning än beröm. Barnen har med åren kunnat vakta sig själva. Med lite blandat resultat, visserligen.

Trean har fått tillbaka körkortet. Polisen behöll det efter en fortkörning i somras. Förutom det fick han en bot. Eftersom Trean är den han är, betalades den alldeles för sent. Ärendet hade under tiden gått vidare till annan instans. Där upptäcktes ett formellt fel i själva bötfällandet och det gjorde att beloppet återbetalades.

Ibland kan det löna sig att vara slarvig. Hade han betalat i tid skulle felet aldrig ha upptäckts.

(Jag väntar fortfarande på samtal från Rosenbad)

Rörd – inte skakad

Om det fanns behov professionella gråterskor så skulle jag ha en lysande karriärmöjlighet. När någon berättar om hur jobbigt de har det, har jag lätt till tårar. Det spelar ingen roll om berättaren själv gråter eller ej. Det är bara som att vrida på en kran.

Varför har jag inte riktigt klart för mig. Mina syskon och speciellt min mamma har återkommit med omdömet: ”Du har så kalla ögon”. Det tror jag inte att jag har. Men jag kanske inte är lika känslomässigt lättpåverkad när det gäller personer jag känner väl. Mamma gillade att ta på sig martyrrollen och det gick jag inte på.

Igår på anhörigmötet var det en kvinna som berättade om sin kaotiska livssituation. Som avslutning sa hon att mitt i all bedrövelse kunde hon inte gråta. En av deltagarna kommenterade med orden: ”Du måste vara en stark människa”.

Handledaren bröt in med en intressant tanke: "Det är inte fråga om styrka. Snarare att man stänger av kontakten med sitt känsloliv"

Nu tror inte jag att min gråtmildhet har med någon enastående kontakt med känslolivet. Det är nog mera ett utslag av livlig fantasi och inlevelse.

Namn & Nytt

En mammaledig medarbetare var på besök på jobbet häromdagen och visade upp sin tremånaders pojkbebis. På min fråga om de hade bestämt något namn ännu, svarade hon: Han heter Felix (den lycklige). Eftersom han var på lite kinkigt humör undrade jag:
– Men är han lycklig, då?
– Öh, jag tror det.
Jag hörde på tonen och såg att mamman inte verkade begripa varför jag ställde frågan. 

Det är inte många gånger i livet som man har möjlighet att sätta så stora spår som när man bestämmer vad barnen ska heta. Namnet bär de i regel med sig hela livet och ett viktigt kriterium, enligt mitt tycke, är namnets innebörd. Jag skulle t ex inte välja namnet Dolores (smärtor) till en flicka och inte heller Job (hatad, förföljd) till en pojke.

Just nu håller jag på att läsa i kapp mig på serien med Damernas detektivbyrå. Huvudpersonen har ett coolt namn, Precious. Jag känner en kvinna från Afrika, som heter Blessing.
– Får jag presentera mina döttrar, lilla Värdefull och Välsignelse? Mycket bättre namn än sönernas Månfare och Linblå.

Mitt eget namns betydelse beskriver min yttre människa på pricken. Hur kunde mamma vet det?

Annars har dagen i stort sett gått åt till olika möten. Försäljare har ett alldeles eget språkbruk. Vad sägs om:
– Kunder har olika sätt att respondera på frågor.
eller
– Det beror på hur ni vill monitorera det hela?

Ministerpost

Jag funderar på att kontakta regeringskansliet och erbjuda mina tjänster som Näringsminister. Låt Maud Olofsson bli Handelsminister istället. Jag har läst att hon är en hejare på att handla. Hennes klädkonto är massor med gånger högre än mitt.

Om Maudans jobb blir ledigt, har jag ministerposten som i en liten ask. Näring, det är mitt gebit. Är det något jag är bra på, så är det att äta. Tom tallrik, är tallriksmodellen för mig.

Jag är bra på att ge näring också. Ammat avkomma i dryga fyra år. För att inte tala om alla rykten jag bättrat på.

Sen kan jag avgå efter några dagar med en saftigt ersättning. Orsak? Min specialitet är att eliminera jobb och det ser jag till att servera någon bloggare.