Vi är som fiskar

Hur är det man brukar säga? Gäster är som fiskar, efter tre dagar luktar de. Eller nåt. Riktigt så är det inte, men hur det än är så känns som man rubbar värdfolkets vardag.

Idag är det måndag och barnen är i skolan, Joel är på jobbet och Svärdottern tar välbehövligt igen sig i badet med Läsken. Han som är halvannat år och full av liv. Det är åtta veckor kvar på hennes graviditet och bäckenet är inte riktigt fit for fight.

Det har varit roligt att se barnbarnen igen efter fyra månader. Inte helt oväntat har de vuxit, både i förstånd och på längden. De går i en liten svensk skola där flera årskurser går tillsammans. Noa har flera gånger stolt påpekat att han blivit uppflyttad till årskurs 6 i engelska. Bara för att han är så duktig. Ska man tacka det myckna spelandet för det?

My utmärker sig också i skolan. Men kanske mer som flickor brukar. Om jag ska vara fördomsfull. Sitter tyst och still och gör det hon blir tillsagd. Idag blev hon alldeles olycklig över sin matsäck. Mamma skickade med en burk med smaksatt bubbelvatten och det föll inte alls på läppen.

– Fröken har sagt att vi inte får ha med oss läsk.
– Men det är ingen läsk. Det är bubbelvatten med citronsmak. Varför skulle du inte få dricka det?

Diskussionen pågick hela vägen till skolan och slutade med att My nöjde sig med yoghurten och lämnade burken med vatten i bilen.

Flyget går i arla morgonstund imorgon bitti, så vi har bokat ett hotellrum alldeles intill flygplatsen. Så slipper Joel gå upp i ottan. Även om han säger att han är van. Som sagt, man vill inte riskera att bli en stinkande gäst.

Annons

Gott om tid

Vi stack hemifrån när vi var packade och klara. Så nu sitter vi redan på Skavsta. Med utskrivna boardingkort. Och endast handbagage. Bara ett kolli per person. Eventuellt får jag trycka ner handväskan i ryggan. Ryan air är inte att leka med.

Dagens fundering

I morgon sticker vi till Malaga och nu snurrar sista tvätten i maskinen. Tvättmedlet heter Skona och paketet har en ny slogan.

Skona – vi är vad vi heter

Det är samma slogan som Expert körde med. Kan man sno ett annat företags slogan? Bara för att bolaget gått i putten? Eller har man köpt formuleringen?

Och låter det inte lite tokigt? Skona är ju ett verb. Alltså något man gör, inte något man är. Borde de inte byta namn på produkten. Till Skonsam till exempel.

Men vad vet jag? Som inte är någon expert. Det är däremot Lars-Gunnar Andersson och nu tänker jag lyssna på hans utläggningar i gårdagens Språket på radions P1.

Jag lever ett så spännande liv

I samma ögonblick jag klev ut genom porten i morse började regnet. Först duggade det bara så jag orkade inte vända och hämta min regnponcho. Det var dumt, regnet tilltog alltmer. Redan vid uppfarten till SÖS var jag sur, både på insidan och på utsidan.

I höjd med Eriksdalsskolan blev jag lite gladare. En ekorre gjorde mig sällskap ett femtiotal meter där den kutade längs med staketet mot slänten. Den såg ut att springa allt vad den orkade. Som om den trodde att den var förföljd. Det är nog första gången på de dryga 20 åren vi bott på Söder, som jag skådat en sådan gnagare i vår del av staden.

När jag var framme vi jobbet rann vattnet om kjolen och jacka och kofta var genomvåta. För att komma in i byggnaden krävs det ett passerkort om man landar före klockan 8:00. Det gör jag och därför är jag noga med att kortet är med. Visst händer det att jag glömmer, men idag var jag tvärsäker på att jag stoppat ner kortet i höger kjolficka.

Jag trevade och trevade men fickorna var tomma. Tills jag kom på att det var jeanskjolens bakfickor jag muddrade. Under min 50-minuterspromenad hade kjolen vridit dig ett halvt varv, så att fram blev bak. Och vice versa.

Jacka och kofta hängdes på tork och jag jobbade stående tills kjolen var torr lagom till lunch. Då satte jag mig tillsammans med mina matkamrater och åt upp min medhavda sallad. På eftermiddagen la jag upp några nya tabeller i testdatabasen tills det var dags för ett möte. Och sen knallade jag hemåt eftersom jag hade tid för klippning.

Maken hade vissa synpunkter i sammanhanget. Han tyckte att jag skulle klippa mig riktigt kort, gärna raka ena sidan av huvudet och färga håret i några spännande kulörer. Det tyckte inte jag. Så det blev en ganska vanlig tantfrisyr. För att det kändes mera jag. Typ.

Medberoende

Min kollega Åke åtnjuter i mina ögon en alldeles speciell ställning på min arbetsplats. Han är helt enkelt bra på det mesta. Jag har ännu inte sett ett problem, som han inte lyckats lösa. Och det kan man inte säga om alla. Inte om mig till exempel. Hittills har jag haft turen på min sida, kan man säga, för de problem som uppstått när Åke varit på annat håll har jag lyckats ta hand om.

Alla har i alla tider trippat på tårna för att hålla Åke på gott humör. Och det är inte det lättaste. Han kan vara både stingslig och långsint. Hon som är löneansvarig lär aldrig bli förlåten. En gång gjorde hon fel på lönen. Fel kan all göra, även Åke, men det var hennes kommentar som gjorde honom ursinnig. Pengarna som fattades ville han ha in direkt på sitt konto. Det tyckte Kerstin var lite besvärligt.

– Du som har så hög lön kan väl vänta till nästa månad. Sa löneadministratören. Det tyckte Åke att hon enbart skulle skita i. Och så fort Kerstin kommer på tal stånkar Åke ljudligt och berättar gärna om deras mellanhavanden.

Och jag är inte heller oskyldig i den positiva särbehandlingen. Mina semesteranpassningar är ett tydligt exempel på det. Förutom de jag räknade upp i förra inlägget, så har Åke haft spikade sommarsemestrar. Gothia cup var helig tills för ett par år sedan. Så julisemester har varit otänkbar för min del. Åke var i många år tränare för dotterns fotbollslag och då var det bara för mig att rätta in mig i ledet. Man väljer sina krig.

Närmste chef säger att han lägger beslutet i näste högre chefs knä. Och han är på semester så jag lever fortfarande i ovisshet.

Jag tror jag smäller av

Som jag har anpassat mig under alla år. Justerat mina semesterönskemål efter hur kollegan Åke vill ha det. Alltid jobbat vecka 9, för då vill Åke åka skidor eftersom det är sportlov. Aldrig tagit ledigt runt påsk. För då vill Åke åka skidor. Och varit på plats alla årskiften. För då vill Åke också åka skidor. Och det får han, trots att det är semesterförbud.

Likadant har det varit med sommarsemestrarna. I år till exempel säger Åke att han har beställt en resa vecka 28. Tillsammans med ett dussin andra familjemedlemmar och vänner. Och då rättade jag mig efter det. Begärde semester i juni. För jag är inte den som vill sätta andra på pottkanten. Sabba när de vill ha trevligt.

Men idag ville min närmsta chef prata semester med mig. Och kommer med beskedet att mina semesterönskemål inte kan beviljas till 100 %. Nej, för Åke vill vara ledig en fredag mitt i min semester. Inte för att åka skidor utan för att cykla. Den 14 juni går Vätternrundan av stapeln och den kan man inte flytta på. Och då tycker arbetsledningen att jag ska jobba. Eller åtminstone kunna koppla upp mig.

– Men hallå! Jag lämnade ju in mina önskemål för länge sen. Långt innan Åke kom på att han ville vara ledig.
– Det handlar inte om vem som är först. Så jobbar vi inte här. Alla får komma med sina önskningar och sen jämkar vi ihop allt.

Jaha, och då smäller Åkes önskemål högre än mina. Trots att jag har rätt till minst tre veckors sammanhängande ledighet. Alltid denna *#¤&%* negativa särbehandling.

Det kunde man ge sig på!

Temadagar tycker jag är ganska kul. Speciellt dagar som Silikonbröstens Dag. Eller varför inte Internationella orgasmdagen. Det finns dagar som uppmärksammar olika sjukdomar; ALS, epilepsi, klamydia, bröstcancer med mera. Andra framhåller diverse ätbart; råkost, rulltårtor, palt, sill och färskpotatis, köttbullar, polkagrisar. Och den inte helt okända kanelbullens dag.

Vart vill jag komma? Jo, jag kände att jag behövde en alldeles egen dag. Visst, det finns Min egen dag, men den är alldeles för anonym. Det borde finnas fler temadagar som uppmärksammar yrken. Tänkte jag och ville införa Programmerardagen. Idag, helst. Eftersom den inte redan var upptagen av något annat. Plus att jag fick rätt i min misstanke att jag jobbat en hel vecka förgäves med ett projekt. Timmar som var bortkastade eftersom det kryllade av fel i specifikationen. Det är inte första gången det händer mig. Och den här kunden.

Jag har bett projektledaren ställa frågor till kunden eftersom jag inte tyckte att allt verkade rätt och riktigt. Men kunden slog ifrån sig. Tills i eftermiddag då man medgav felen. Som om vi inte hade annat att göra än att göra om det vi redan gjort.

Men när jag googlade på saken framkom det att min dag redan existerar. Och att jag är tvungen att vänta i nästan fem månader innan den infaller. Den 13/9 är det dags i år. För dagen flyttar sig nämligen beroende på om det är skottår eller inte.

Den utvalda dagen är årets dag med nummer 256. Lite vitsigt utvalt, om man är nördigt lagd. Trots att man är en 60-årig tant. Från wikipedia: ”Numret 256 valdes eftersom den är antalet distinkta värden som kan representeras med en åtta-bitars byte, ett värde väl känt för programmerare.”

Så i september är det jag som firar mig själv. Rejält!

Tystare än vanligt

Det är lyncstämning på jobbet. Alltså, vår gamla växel har ersatts av Microsofts programvara Lync där man ska kommunicera via datorn. Förra veckan hade vi en massa nätverksproblem när teknikerna skulle koppla in nya saker. Och det ställde till det. Jag och andra fick städa efter dem både här och där.

I helgen kopplade man om. Bort med den konventionella växeln och in med det nya. Problemet är bara att inte alla har programvaran installerad på sin dator. Jag till exempel saknar den och även headsetet man behöver för att höra och höras. Inte för att det spelar så stor roll. Jag har inte så många ingående samtal. Och ringer någon så ser jag det i Outlook.

Idag ringde en och han kostade på sig att prata in ett meddelande. Men högtalaren i min dator är värdelös. Dessutom sitter datorn fastskruvad i skrivbordets bortre vänstra hörn med högtalaren vänd ifrån mig. Det var helt enkelt omöjligt att höra vad människan sa.

Men som väl är ser man uppringarens nummer så jag ringde tillbaka med min mobil. Mannen med meddelandet ville ha en mejladress till en som gick i pension förra året. Plus äckla mig med att själv skulle han gå i pension om 14 dagar. Utnyttja § 8 i bankavtalet.

Det samtalet hade jag lika gärna kunnat vara utan.

I ynkligaste laget

Vi har en friskvårdsgrupp på jobbet. Den anordnar diverse aktiviteter. Både på fritid och på arbetstid. Det kan vara allt från stadsvandringar, skärgårdsturer, museibesök till diverse tävlingar.

Vi har haft gångtävlingar i olika omgångar. Då brukar jag ligga i täten och den senaste vann jag. Och bestämde mig då för att aldrig ställa upp mer. Det skyller jag på tävlingsandan i mig. Den som griper mig när det gäller att gå mest. Hösten 2008 bestod mitt liv av Äta, sova, jobba, gå. När jag inte jobbade så var jag ute och gick.

Senaste tävlingen var en ståupptävling. Och det handlade inte om att vara roligast utan tävlingen gällde att stå upp så mycket som möjligt när man jobbade. Vi har höj- och sänkbara skrivbord och man ville pusha för att fler skulle nyttja den finessen.

Själv deltog jag inte. Men det gjorde Petra, Marianne, Annette och Lena. Det vet jag med säkerhet eftersom jag publicerade resultatet av tävlingen på Intranätet. Och nu kommer jag till pudelns kärna: gnället.

Jag undrar över friskvårdsgruppens budget. Vinsterna var i futtigaste laget. Om ni frågar mig. Petra, som vann fick en blomma och två biobiljetter. Och det säger jag inget om. Men övriga vinnare, då? Jo, de fick varsin biobiljett. Alltså en biljett var. Vad är det för vinst? Gå på bio gör man helst tillsammans med andra.

Vad kan tre biljetter kosta? Företag har dessutom 10-20 % rabatt, ser jag på SF:s hemsida. Och summan är alla gånger avdragsgill. Jag hade gärna varit flugan på väggen när man kom fram till prislistan i ståupptävlingen. Och hört hur resonemanget gick.

Några spridda meningar

fångade under min eftermiddag:

– Då ses vi om ett år!
Sa Gunnar, the Dentist, samtidigt som han snodde 848 kr från mitt konto. Och jag drog en lättnadens suck. Inga hål den här gången, heller.

– Får jag låna din mobil och kolla i Nordea-appen hur mycket cash jag har?
Frågade en tjej sin kompis. Och jag som trodde att cash var reda pengar i plånboken. Inte ett saldo på ett konto.

– Vad gäller saken? El? Tack, men jag är inte intresserad. Jag sa ju att jag inte är intresserad.
Röt en kvinna i sin mobil medan tåget tuffade in mot Slussen. Och sen undrar folk varför ungdomar inte vill jobba med telefonförsäljning.

– Sitter du på tåget? På väg tillbaka till jobbet? Varför det? Är det inte lika bra att du åker hem?
Undrade Maken när jag nådde Skanstull.

– Jag tror inte att Helen, vars SL-kort jag lånat, för att ta mig till och från Hötorget skulle uppskatta det. Jag är ganska säker på att hon behöver kortet för att ta sig hem till Jakobsberg. Och jag har saker kvar på jobbet innan jag kan kalla den här arbetsdagen för all.

Sen kom en lång harang om att det var typiskt mig att låna andras kort, bara för att slippa göra egna utlägg. Men det tar jag som en kvinna. En mycket praktisk och ekonomisk sådan.

 

Andra tider – annat elände

För nästan 100 år sedan såg det ut så här på trottoaren utanför där jag bor. Hungriga människor köade för brödfödan under Första världskriget. Somliga barfota. Hornsgatan var stenlagd och parkeringen var fri.

Idag är det annorlunda. Nu är det bilarna som köar, både de stillastående och de som rör på sig. Utanför mitt köksfönster passerar det cirka 40.000 bilar per dag. Och den kubliknande mätstationen, som syns på bilden registrerar gång på gång Stockholms sämsta luft.

Och inte blev mitt morgonhumör ljusare av att läsa i DN. Trots den positiva tonen i rubriken.

Bättre luft – och fler fikaställen

Trots att det handlade om att förbättra min närmiljö. Som man lovat sen länge. Trottoarerna breddas och man planterar träd utmed båda sidor av gatan. I sommar skulle det vara vår gatsnutts tur. Trodde jag.

”Med ett undantag – den lilla backen västerut upp från Ringvägen där luften är som sämst och miljöförvaltningens luftmätningsvagn står.

Den etappen – den fjärde – skjuts på framtiden.
- Vi väntar på utredningar om hur trafiken i korsningen Ringvägen–Hornsgatan påverkas när vi bygger om Slussen. Därför tar vi sträckan nedanför Långholmsgatan först, förklarar trafikborgarrådet Ulla Hamilton (M).”

Ständigt detta Slussenelände. Och bilisterna lär väl fortsätta  att gasa i ”den lilla backen västerut upp från Ringvägen”. Den används som avskjutningsramp för att ta sig flygande över backkrönet vid Ansgariegatan.

Vintergäck

Ett vårtecken så gott som något. Men kunde man inte väntat på isfria och rensopade trottoarer. Där håller ändå många cyklister till.

Ombyte förnöjer

Jag tog en annan väg till jobbet idag. Eftersom vädret var så strålande. Och jag hade spring i benen.

Ledsen, Cruella

Jag sitter fast och kommer ingen vart. Efter att ha tagit mig igenom 33 % av boken Agaat har jag bestämt mig för att göra en paus. Det händer inte särskilt mycket och läsningen får mig att känna mig lika instängd som Milla själv i sin förlamade kropp. Och jag kan bara läsa ett par sidor i taget eftersom jag somnar i soffan.

Boken må ha hur många goda sidor som helst, men just nu finns det andra bokinköp som köat upp sig i bokhyllan. Först ut blir nog Johannes Anyuru och En storm kom från paradiset.

Som ska vara fantastisk och så bra att det svindlar. Då är det bäst att inta ryggläge. Om utifall yrsel skulle uppstå.

Uppdaterat: Jag kan absolut rekommendera boken. Verkligen läsvärd och gripande. Och lättläst plus lärorik.