Get luktar dret

En gång, när vi promenerade i den torrlagda flodfåran mellan kusten och vår huvudort, slog en märklig lukt emot oss. Jag säger lukt och inte doft, för det luktade både konstigt och illa. Vi tog oss uppför flodbanken och kikade ut över fältet som bredde ut sig norrut. Jodå, där rörde sig hundrtals getter lite lojt i värmen.

Vi ser honom då och då, herden med sina getter och två vallhundar. De förflyttar sig mellan de åkrar som för tillfället inte är upptagna av odlad gröda. Ibland passerar de landsvägen och bilarna får vackert lämna förtur. Det hela känns som en genuin bild i landskapet.

Maken och jag är lite oense om skocken innehåller getter eller får. Jag tror att det handlar om det förra, så lite ull som de verkar ha. Eller så är de alltid väldigt välklippta.

Ibland, när vinden ligger på från väster, känns lukten ända hit. Det har hänt att jag vaknat och undrat över andedräkten på mitt sovsällskap innan jag fattat att stanken kommer utifrån.

Igår kväll kände jag lukten redan när vi satt i soffan och tittade på en tramsig Netflix-film. Och hela natten låg vinden på från fel håll. En glad sak i sammanhanget är att jag kan konstatera att jag ännu inte drabbats av Corona, eftersom luktsinnet helt klart fungerar som det ska.

På morgonen vände vinden till sitt vanliga NNO. Och jag kan djupandas igen.

Allt är relativt

Ja, hösten är här. Åtminstone på natten. Det känns lite väl kallt med bara ett påslakan när temperaturen kryper ner till 16. Jag vaknade till ett par gånger i natt av att jag småfrös, så imorse åkte täckena fram.

Apropå temperatur införskaffade vi en pryl, som vi inte ägt på år och dar. Den vi hade en gång i tiden gjorde vi oss av med för en massa år sen. Den användes på barnen. Mest för att ha några siffror att komma med när man kontaktade sjukvården. Apoteket fick ta hand om den, eftersom det var en kvicksilvertermometer.

Vi köpte alltså en sprillans febertermometer. Vi stod och velade mellan två olika typer: en pistolliknande historia som mätte på avstånd, med IR-teknik, och en annan som man tog i örat.

”Vi tar den med pipen i örat” sa jag. Och givetvis trodde Maken att det var priset som var motivet. Alltså den som jobbade på avstånd var en hundring dyrare. Men jag föll för texten på förpackningen: ”Die Nr 1 die von Ärzten empfohlen werden”. Vem kan ifrågasätta tyska läkare?

När vi kom hem kollade jag tester på nätet och kände mig triumfatorisk, när mitt val dessutom visade sig vara bäst i test.

Den nya är en modernare variant än vår från 1970-talet. Man tar tempen i örat och inte i rumpan. Det går sekundsnabbt och man behöver inte vaselin heller.

Första dagarn tog vi tempen morgon, middag och kväll. I samband med det upptäckte jag något som störde min självbild. Tidigare har jag hävdat att myggorna föredrar Maken framför mig eftersom han är varmblodigare än jag. För så var det förr. Och jag kan fortfarande inte sitta för nära honom. Han känns som rena kaminen.

Men jag fick tji. Varje gång vi testade, hade han en kroppstemperatur som var en grad lägre än min. Jag hade stadigt 37,4, trots att jag alltid trott mig ha 36. Men å andra sidan hade jag en gång i tiden extremt lågt blodtryck. Och 39 i skor. Något som inte alls stämmer längre.

Ja, det är nog bara yttertemperaturen som går nedåt numera. Endera dan åker nog också gasolkaminen fram igen. Samt strumpbyxor och tjockkofta.

Till förvillelse

Dagens spaning: Varför liknar alla deckare varandra. Den brottslighet som beskrivs ser likadan ut i böcker skrivna under samma period. Just nu verkar trafficking vara på modet. Gärna med tillhörande mord och narkotikabrott.

Ett tag var det incest som gällde. Kvinnor som hämnades övergrepp i barndomen. Sen kom en radda med böcker där mobboffer tog till handgripligheter många år efter avslutad skolgång.

Både Maken och jag har hamnat i varsin och olika böcker om unga tjejer som rövas bort av grymma grabbar från Balkan. Jag vet inte om jag pallar med mer än 50 sidor av elände.

Nä, det är nog dags att låna något i en helt annan genre.

Förvirrad

Jag följer flera konton på Instagram. De flesta är vänner i verkliga livet. Andra är bekanta i samma utrymme. Och somliga följer jag för att de gör roliga eller intressant inlägg.

En av kategorin bekanta i verkliga livet jobbar med heminredning. Vi kan kalla henne Anna. Jag skulle inte kalla stilen för min egen. Resultatet är mer likt homestyling för lägenhetsförsäljning.

En av de roliga kontona är hemnetknarkarna. Ofta med bilder som gör att man undrar om det verkligen är möjligt att folk har det som de har det. Andra gånger fattar man inte på direkten vad det är som är så kul med bilden. Inte förrän man läst bildtexten.

De här båda kontona kan göra mig konfys. Om jag inte läser vem som lagt ut bilden händer det att jag börjar leta efter något skojigt i Annas foton. Kan det finns någon carpe diem-plattityd någonstans? Eller en spegling, som man inte lägger märke till på direkten?

Stackars Anna. Att jag förväxlar henne med hemnetknarkarna. Här är en kombobild från båda kontona. Anna bidrar med matplatsen.

Höstdagjämning

Idag går solen upp kl 7:52 och ner 19:58 där vi bor. Jämnare än så blir det inte mellan dag och natt. Fast någon större höstkänning har det inte blivit ännu. Temperaturen är runt 28 dagtid och 21-22 på natten.

Men växterna känner av att solen står lägre. Vi får jaga våra vissnade blad från vinrankorna, som blåser ut över poolområdet. Även om de flesta i kvarteret givit sig av härifrån vill vi inte att de kvarvarande ska irritera sig på oss och vår skräpande rabatt.

Härom dagen slängde vi våra balkongblommor. Bara två stickiga kaktusar står kvar. Vi kanske borde satsa på suckulenter istället för blommande växter. Med tanke på färgen på fingrarna och våra minst sagt oregelbundna vattningsvanor.

Eftersom solen går upp sent gör vi det också. Det har medfört att vi numera har andra mattider än när vi jobbade. Det blir en frukost-lunch-kombo vid 10-11 och middag vid åttatiden.

Och det här med matpreferenser är en källa till oro. Jag gillar kyckling och skulle kunna äta det jämt. Det gör inte Maken. Han ogillar kyckling och gillar köttfärs, som han skulle kunna äta det varje dag. Helst i hop med pasta, olivolja och vitlök. Mycket vitlök. Om det inte vankas entrecote förstås.

Jag har ett visst övertag i matfrågan eftersom det är jag som sköter själva lagningen. Ibland blir det en kompromiss: han får sin köttfärs och jag äter kyckling.

Den spanska köttfärsen är inte som andra. Den innehåller också annat än rent nötkött. Som majs- och ärtmjöl, soja, socker, lök och kryddor. Kötthalten är visserligen 90-95% men de övriga ingredienser gör att konsistensen blir lite väl ”smetig” för min smak.

Jag brukar titta på matlagningsfilmer på Facebooks Watch för att få lite inspiration. Men jag vet inte om jag har hamnat i en trång åsiktskorridor. I de flesta recept kröner man maten med en massa riven ost och sen gratineras det hela. Jag har börjat tröttna på alla bilder där osten trådar sig när man skär upp anrättningarna.

Strax efter solnedgången klockan åtta i kväll serveras därför en asiatisk köttgryta med kokosmjölk, garanterat ostfri. Med fläskkött, färdigtärnat. Och då står det cerdo a tacos på etiketten i köttdisken. Det återstår att se om det faller på läpparna. Griskött är inte så populärt.

Dags igen

Ikea har en tjänst, som jag inte kände till. Nämligen att man kan lägga in en bevakning, så att deras kundtjänst skickar ett mejl när en pryl man vill ha, har kommit in i lager i själva butiken. Jag anmälde mitt intresse på köksbordet Laneberg, som varit slut i Murciabutiken och har väntat spänt på att det skulle plinga till i inboxen. Trots det har jag gått in varje dag och kollat läget. Imorse stod det på nätet att bordet fanns tillgängligt igen. Men ännu har det inte hörts något pling.

Jag har fyllt i en lista med bra-att-ha-saker som borde införskaffas när vi ändå tog oss sex mil inåt landet. Det mesta fanns. Det enda som saknades var en sil i önskad storlek och tyger på meter. Tygavdelningen i Murcia är ett riktigt skämt. Knappt ett dussin tyger att välja mellan. Så det blir inget lapptäcke.

Jag gjorde en lov i butiken med svenska matspecialiteter och rykte åt mig en förpackning med rökt lax där priset var nedsatt med 30%. För att inte kassörskan skulle missa rabatten la jag laxen på kassabandet så att den illgröna rabattlappen skulle synas ordentligt.

Men såg hon lappen? Njet. Min vana trogen kollade jag kvittot och där syntes bara fullpriset. Hallå, fröken! Här blev det fel. Nej då, laxen kostar så mycket. Ja, jag vet. Men var finns avdraget? Då blev det väldigt krångligt. En tjej från kassaledningen tillkallades. Hon sa att jag måste gå till återköp. Pengarna för fullt pris  skulle sättas tillbaka på kortet och laxen inhandlas på nytt till det rabatterade priset.

En sån hantering gör att jag förlorar pengar på affären. Kassaledningstjejen trodde att jag var dum ihuvudet och gjorde sitt bästa för att förklara för mig att det skulle jämna ut sig. Pengarna backades och jag fick laxen med rabatt, typ.

Och jag i min tur försökte förklara att mitt kort var svenskt och att när jag köpte för 14,50 kostade det mig mer än den summa som sattes tillbaka när köpet backades. Skillnaden brukar vara runt 50 öre per euro. Tillräckligt för att vara irriterande. Plus den tid som förslösades under hanteringen.

Nåja, vi har ett nytt köksbord. Som ligger kvar i bilen än så länge. En tur till Ikea tär på krafterna. Och innan vi kan bära upp de två platta paketen måste det gamla bordet väck. Det tar vi en annan dag.

 

Inte al[l]s roligt

Jag har kontakt med en del gamla arbetskamrater och igår pratade jag med en av dem på telefon. Hon har också gått i pension. I förtid. För sju år sedan sa hon upp sig från vår dåvarande gemensamma arbetsplats. Hon gillade helt enkelt inte den nya företagsledningen som tillsattes efter ett uppköp. Hon fick ett nytt jobb, som funkade sådär i början. Men urartade så småningom. Därav pensionering.

Men det var inte detta jag skulle tala om, för att citera Evert Taube. Utan den information min gamla arbetskamrat hade om min före detta kollega Åke.  Han är tre år yngre än jag och jag har faktiskt undrat om han tänkt dra sig tillbaka från arbetslivet. Det har han, men inte för att han uppnått 65 års ålder.

Åke blev ombedd att fortsätta jobbet på halvtid. Och sa ja till det. Kanske för att frun är sju år yngre. Vad vet jag. Men sent i höstas började Åke må dåligt. Han började sluddra och hade svårt att göra sig förstådd. Sen kom Coronan och läkarna blev upptagna med annat så diagnosen drog ut på tiden.

Jag har svårt att föreställa mig ett hemskare besked. En neurologisk sjukdom som gör att dina muskler fungerar sämre och sämre och till slut kvävs du. Processen brukar ta två till fyra år. Och det finns inget botemedel.

Och jag som har gnällt på Åke. Till och med här på bloggen. Hur han alltid fick sin vilja igenom när det gällde semestrar. Och att alla på företaget tassade på tårna för att hålla honom på gott humör. Inklusive jag själv.

Vi jobbade ihop i 15 år. Satt i rummen bredvid varandra och hade ungefär samma arbetsuppgifter. Men vi var knappast några besläktade själar. Han gillade sport. Framför allt fotboll och i synnerhet Hammarby. På vintern var det utförsåkning som gällde. Julledighet, sportlov och påsk tillbringades i stugan i Härjedalen. Och Vättern rundades i början av juni.

Nu blir det inget av med det. Nej, man har ingen aning om vad morgondagen kan föra med sig.