En gång, när vi promenerade i den torrlagda flodfåran mellan kusten och vår huvudort, slog en märklig lukt emot oss. Jag säger lukt och inte doft, för det luktade både konstigt och illa. Vi tog oss uppför flodbanken och kikade ut över fältet som bredde ut sig norrut. Jodå, där rörde sig hundrtals getter lite lojt i värmen.
Vi ser honom då och då, herden med sina getter och två vallhundar. De förflyttar sig mellan de åkrar som för tillfället inte är upptagna av odlad gröda. Ibland passerar de landsvägen och bilarna får vackert lämna förtur. Det hela känns som en genuin bild i landskapet.
Maken och jag är lite oense om skocken innehåller getter eller får. Jag tror att det handlar om det förra, så lite ull som de verkar ha. Eller så är de alltid väldigt välklippta.
Ibland, när vinden ligger på från väster, känns lukten ända hit. Det har hänt att jag vaknat och undrat över andedräkten på mitt sovsällskap innan jag fattat att stanken kommer utifrån.
Igår kväll kände jag lukten redan när vi satt i soffan och tittade på en tramsig Netflix-film. Och hela natten låg vinden på från fel håll. En glad sak i sammanhanget är att jag kan konstatera att jag ännu inte drabbats av Corona, eftersom luktsinnet helt klart fungerar som det ska.
På morgonen vände vinden till sitt vanliga NNO. Och jag kan djupandas igen.
