I ren självbevarelsedrift lärde jag mig simma som sexåring. Syrran, jag och våra kompisar Lena och Christina åkte till Flatenbadet i stans regi. Varje morgon hämtade bussar upp barn vid olika skolor. Lena och jag ljög om vår ålder. Vi hade ännu inte fyllt sju år, den ålder som krävdes. Lögnen bekräftades till och med på ett intyg av våra mammor.
Inte nog med att vi ljög om vår ålder, vi ljög också om var vi bodde. Den upphämtningsplats som vi egentligen skulle gå till var inte den som låg närmast. Den som det var kortast väg till låg i grannförorten, tvärs över Riksettan, idag E4:an. Redan då var den sträckan hårt trafikerad och tvåfilig i båda riktningarna och vi fick klättra över ett högt staket i mittsträngen. Ganska huvudlöst av våra mammor att medverka till lögner och livsfara. Tänk om något hade hänt oss på badet, hur skulle man kunna kontakta familjen?
Bussarna gick tidigt på morgnarna. Alla barn hade varsitt kort med personuppgifter, som vi lämnade till ledarna. Jag tror att det var så de höll koll på att alla som åkte dit också kom med tillbaka.

Syrran och Christina kunde redan simma. Lena och jag fick gå till en mindre strand där man hade simskola.
När vi var klara gick vi till våra storasystrar. Vi fick inte bada där de badade utan stod snällt på bryggan och tittade på. Syrran ropade till mig:
– Hoppa i! Jag har lärt mig livräddning idag.
Jag var lite tveksam. Det såg väldigt djupt ut.
– Det är säkert, jag kan livrädda, envisades hon.
Jag hoppade i men hon var inget vidare på livräddning. Jag minns hur jag skönk och den ljusa vattenytan försvann mer och mer. Till slut fick Syrran tag i mitt hår och kunde dra upp mig till ytan. På bryggan satt en badvakt i en fällstol. Hon hade inte rest sig en gång och hennes insats var att huta åt oss med orden:
– Så där får ni väl inte göra.
Nej, det fick vi inte. Men ett par veckor senare kunde jag simma.
Varje dag var det uppträdande på en scen. Man fick anmäla sig om man ville vara med. Lena anmälde sig i stort sett varje dag och drog med mig också. Vi sjöng skillingtrycksaktiga sånger som ”I en sal på lasarettet” och ”I fängelset går jag så stilla”. Eller så spelade vi upp sketcher. Allt detta för att få en extra slät bulle.
Mellanmålet serverades i form av mjölk och en slät bulle. Alla barn radade upp sig i långa led längs avbalkningar i form av vattenledningsrör. Där stod vi och bankade taktfast i rören med våra muggar tills mjölk- och bulltanterna började sitt jobb.
Vi tyckte att det var tanter, men jag vet att det förmodligen inte var särskilt gamla. Badvakter och annan personal utgjordes till stor del av sommarjobbande gymnasister.
Vid tretiden var det dags för hemfärd. Då gällde det att hitta rätt buss, så att man blev avprickad och fick tillbaka sitt kort.