Självmedicinering

Nu har jag helt själviskt tryckt i mig en liter jordgubbar. Tanken var att de skulle få åka med hem i ryggsäcken och pryda någon drink eller ätas av fler än jag. Nu har jag hittat en avhandling som stöder mitt egoistiska tilltag. Rubriken är

Jordgubbar till kvinnor – folatintag bör fördubblas

Tänk så praktiskt med nätet. Alltid hittar man något stöd för sina handlingar. Jag börjar likna Brorsan, som alltid uppfann skumma australiensiska undersökningar som ursäkt för det han gjorde.

Förr i världen, när vi tillbringade sommaren vid Halland-Skåne-Smålandsgränsen, ägnade jag och Lillsyrran oss åt självplock hos olika jordgubbsodlare. Nu läste jag att självplock knappt finns kvar. Ingen saftar eller syltar längre. 

Vi hade med oss barnen och alla plockade och åt, så vi blev riktigt mätta på bär för den säsongen. Här i Stockholm finns det bara jordgubbar, rätt och slätt. I Skåne pratade man sorter. Zephyr och Senga Sengana var våra favoriter. Jordgubbarna man kan få här smakar inte hälften så gott och ändå går de i mig.

Sommarbarn i stan

I ren självbevarelsedrift lärde jag mig simma som sexåring. Syrran, jag och våra kompisar Lena och Christina åkte till Flatenbadet i stans regi. Varje morgon hämtade bussar upp barn vid olika skolor. Lena och jag ljög om vår ålder. Vi hade ännu inte fyllt sju år, den ålder som krävdes. Lögnen bekräftades till och med på ett intyg av våra mammor.

Inte nog med att vi ljög om vår ålder, vi ljög också om var vi bodde. Den upphämtningsplats som vi egentligen skulle gå till var inte den som låg närmast. Den som det var kortast väg till låg i grannförorten, tvärs över Riksettan, idag E4:an. Redan då var den sträckan hårt trafikerad och tvåfilig i båda riktningarna och vi fick klättra över ett högt staket i mittsträngen. Ganska huvudlöst av våra mammor att medverka till lögner och livsfara. Tänk om något hade hänt oss på badet, hur skulle man kunna kontakta familjen?

Bussarna gick tidigt på morgnarna. Alla barn hade varsitt kort med personuppgifter, som vi lämnade till ledarna. Jag tror att det var så de höll koll på att alla som åkte dit också kom med tillbaka.

Syrran och Christina kunde redan simma. Lena och jag fick gå till en mindre strand där man hade simskola.

När vi var klara gick vi till våra storasystrar. Vi fick inte bada där de badade utan stod snällt på bryggan och tittade på. Syrran ropade till mig:
– Hoppa i! Jag har lärt mig livräddning idag.
Jag var lite tveksam. Det såg väldigt djupt ut.
– Det är säkert, jag kan livrädda, envisades hon.

Jag hoppade i men hon var inget vidare på livräddning. Jag minns hur jag skönk och den ljusa vattenytan försvann mer och mer. Till slut fick Syrran tag i mitt hår och kunde dra upp mig till ytan. På bryggan satt en badvakt i en fällstol. Hon hade inte rest sig en gång och hennes insats var att huta åt oss med orden:
– Så där får ni väl inte göra.

Nej, det fick vi inte. Men ett par veckor senare kunde jag simma.

Varje dag var det uppträdande på en scen. Man fick anmäla sig om man ville vara med. Lena anmälde sig i stort sett varje dag och drog med mig också. Vi sjöng skillingtrycksaktiga sånger som ”I en sal på lasarettet” och ”I fängelset går jag så stilla”. Eller så spelade vi upp sketcher. Allt detta för att få en extra slät bulle.

Mellanmålet serverades i form av mjölk och en slät bulle. Alla barn radade upp sig i långa led längs avbalkningar i form av vattenledningsrör. Där stod vi och bankade taktfast i rören med våra muggar tills mjölk- och bulltanterna började sitt jobb.

Vi tyckte att det var tanter, men jag vet att det förmodligen inte var särskilt gamla. Badvakter och annan personal utgjordes till stor del av sommarjobbande gymnasister.

Vid tretiden var det dags för hemfärd. Då gällde det att hitta rätt buss, så att man blev avprickad och fick tillbaka sitt kort.

Arbetskygg?

– Nej, tyvärr det går inte. Jag måste gå tidigt. Barn på dagis, du vet.

Så kan jag säga nu om någon skulle vilja lägga ett möte på eftermiddagen. Stella och jag tillbringar den sena eftermiddagen tillsammans så Tvåan kan jobba längre. Vem vill häcka kvar på jobbet när det är frysperiod (ändringsstopp). Hos oss fryser vi på sommaren och svettas på vintern.

På 80-talet jobbade jag på en resebyrå. Där fanns en oskriven lag att man skulle ställa upp och jobba över när det behövdes. Man borde vara tacksam över förmånen att få arbeta i branschen. Alla gjorde vad de kunde för att komma undan och de med småbarn ursäktade sig lätt och gick hem.

En dag kom en barnlös medarbetare släpande på en stor, tung låda. Hon hade kommit på en egen ursäkt för att kunna gå från jobbet i rimlig tid. I lådan låg ett dragspel och så fort det var aktuellt med övertid, så inföll hennes dragspelskurs. Vi hörde aldrig henne spela, trots att flera ville att hon skulle upp till bevis.

En av mina vänner har gått snäppet längre. Hon är singel och för några år sedan skaffade hon hund. Hon jobbar heltid och hunden, Grabben kallad, är på hunddagis under tiden. När det är tal om övertid för hennes del, kan hon avfärda det hela med:

– Nix, jag måste hämta Grabben på dagis.

Magkänsla

Varför är det oftast ägare till väldigt dyra bilar som smiter från trängselskatt? De flesta bilar jag sett, där man manipulerat med registreringsskylten är av märket BMW. Gärna extra stora modeller. 

Trean, som vanligtvis inte har några skrupler, hamnade i gräl med sin kompanjon. Kompisen gillar inte trängselskatten och tyckte att de skulle fixa skyltarna på sina nya firmabilar. Trean tyckte att det var det skämmigaste han hört. Komma till kunder och annonsera att man var en smitare? Vilken rekommendation skulle det vara? Och är det inte ett demokratiskt fattat beslut?

Jag blev riktigt förvånad. Trean hade betänkligheter. Idag ska han få sin nya bil och jag undrar hur han tänker tackla hämtproblemet.

Sura Syrran ringde igår. Jag hade fått nya fullmakten från försäkringsbolaget och den här gången fylld jag i formuläret omedelbums, stoppade ner det i det portofria kuvertet och la det på gula lådan på en gång.

Ja, jag har postat brevet kunde jag säga utan att darra på manschetten. Hon förvånade mig med att inte komma med några negativa synpunkter på min städinsats. I stället var hon väldigt deltagande och undrade hur jag angripit det beryktade skafferiet. Det trodde jag aldrig.

Mammas skafferi
Ett skafferi från 50-talet sitter mot en yttervägg och har en ventil, som man kan öppna och stänga gradvis. Mamma hade ingen koll på hur man förvarade matvaror och hon ställde gärna in sånt som egentligen var kylvaror där. Det gick väl an på vintern. Värre var det sommartid.

En familjemiddag hemma hos mamma innebar stora risker. Folk blev osams, grät, skrek och blev magsjuka. Ja, magsjukan kom oftast lite senare än själva middagen. Lillsyrran och jag brukade klara oss, tack vare varsitt vältränat luktsinne.

Mammas sista make var säljare och vid ett tillfälle var vi bjudna för att han haft en affärsmiddag och en massa kallskuret hade blivit över. När brickan med kalkonköttet bars in möttes våra blickar (Lillsyrrans plus min). Vi hade båda känt att köttet verkade något ankommet och avböjde när det bjöds runt.

M och Svågern åt med god aptit och det fick konsekvenser. De fick tillbringa natten i badrummet. M blev sur och tyckte att jag borde varnat honom. Han hade nog rätt i det, men hur skulle jag veta att de skulle bli så dåliga. Barnen klarade sig i alla fall, men de åt inte lika mycket.

Efter den pärsen brukade vi ringa till varandra dagen efter och kolla hälsotillståndet.

Allmänn seghet

Idag känner jag mig helt mosig. Inte nog med att jag själv brottades med bredband och betalningar under kvällen igår. Åtskilliga andra gjorde det också och det störde min nattsömn. 

Jourutryckningar för att hålla överbelastade system under armarna fyllde timmarna fram till midnatt. Sen var det visserligen lugnt, men jag sover inte så bra efter en sån pärs. Undermedvetet ligger jag kanske och väntar på nya larmsignaler.

Jag har kanske överdrivit M:s ointresse för sport. Han har faktiskt en stor passion, men den är han ganska ensam om. Om några dagar drar Tour de France igång och då är det Eurosport som gäller.  Vi har cyklat en del och känt på hur det är att samarbeta med andra cyklister för att hela gruppen ska komma fram. Det bristande engagemanget i andra sporter är nog för att han är så totalt antinationalistisk.

Ytterligare ett stort plus med Touren är alla vackra bilder från Frankrike. Helikoptersvepningar över gamla medeltida slott och broar, backarna i Alperna och Pyrenéerna. Det gör oss så lagom sugna på att åka dit.

För att bota den existerande tristessen ska jag presenta M med den här käcka T-tröjan. Motivet föreställer den gula ledartröjan, som sex cykelhandskbehandskade (??) händer rycker åt olika håll så att tröjan ser ut som Frankrikes karta.

Gullregnen har blommat över men flädern är dessto vackrare. Nu lyser blomklasarna vita och nytvättade i Tanto. Det piggar upp lite grann i gråvädret.

Kvällsnöje

Betala räkningar ger inte någon större njutning. Speciellt inte när jag bara får beskedet ”Felaktigt lösenord” av Nexus Personal. Det är inte alls fel. Jag har haft samma lösen hela tiden och hittills har det funkat.

Handelsbanken måste ha en av marknadens mera puckade lösningar. Jag ringde supporten och den lille skåningens första fråga var:
– Har du bytt lösen i Windows?
– I Windowsinloggningen? Vad skulle det spela för roll?
Jo, det spelade stor roll.
– Ta du och backa till ditt förra lösen och prova igen.

Jag backade, men backade förmodligen till förra lösenordet på jobbet. Fel lösenord igen. Vad gör jag då?
– Du får hämta ny aktiveringskod på banken. Hur smidigt kan det vara?

Till slut kom jag på att jag var i otakt med de olika koderna och kunde registrera betalningarna. Inte blev jag mycket gladare för det. Alldeles för mycket pengar kommer att försvinna 06-06-30.

Tack, nu tror jag att jag avreagerat mig en smula. Och nästan lika trögt som här var det också.

Språkbråk

Barn är påhittiga och har sin egen språkliga logik. Tvåan trodde länge att det hette parfin, det där man hade på sig, som luktade gott. Man använde det när man skulle vara fin. Mormor rökte sugaretter, det syntes tydligt.

Trean lärde sig läsa tidigt, men hade ett alldeles eget minimalistiskt sätt att stava. En gång visade han en teckning med en flicka på och jag frågade vem det var.
– Jag har ju skrivit det under henne.
Det enda jag såg var ”MA”.
– Vem är Ma?
– Det står inte Ma. Det står Emma. Så heter kusinen.

Jag har sett att det finns en bloggare som använder samma metod, tror jag i alla fall. Hon heter mly vilket borde vara Emily enligt Treans metod.

M har sina egna konstruktioner och har ett begrepp väl fastnat, så är det omöjligt för honom att ta till sig det rätta.

Innan vi hade vår platta TV, så var vi lyckliga ägare till en Sony med wild screen. Den visade mycket häftigare program än den konventionella versionen med wide screen.

När vi var i Ungern besökte vi flera trevliga terminalbad. Hur det nu var möjligt? Att besöka flera, alltså.

En grannkvinna lider av den jobbiga åkomman mystisk fibros. På läkarintyget står det förmodligen fibromyalgi.

Några vänner har en son med Aschbergs syndrom. Man skulle kunna tro att den sjukdomsbilden kännetecknas av håravfall och en omnipotent inställning. Så är icke fallet med den här pojken, hans symtom liknar mer de som utmärker en med Aspergers syndrom.

Sen slänger han gärna in bokstaven r här och där: Froppa är en hockeyspelare och Deberhams varuhus ligger på Drottninggatan.

Dubbelspel

Mamma hade skilt sig från pappa och varit skild något år. En kväll övertalades hon att följa med några vänner till Solvalla. De hade flera säkra stalltips. Mamma hade ingen aning om travsport och vilka hästar som var meningsfulla att satsa på. Men i ett lopp skulle en häst som hette Betty starta. Den satsade mamma på, den hette ju likadant som hon själv.

Vännerna skrattade åt hennes tafatta spel, men den helt otippade hästen gick in som etta och mamma var förmodligen ganska ensam om satsningen. Hon vann rejält med pengar. Det blev nya sängar till alla. Mamma kostade på sig själv en duxsäng.

Hennes stora dröm var att bjuda upp fosterföräldrarna från Småland och visa dem Stockholm. De hade inte varit längre än till Växjö. Ett problem var att mamma inte förmått sig att berätta att hon skilt sig. Min pappa lovade att spela med i teatern och agera äkta man under deras besök.

Mammas fosterföräldrar var glada över besöket och tyckte väldigt mycket om svärsonen. Något år senare fick de veta att mamma skilt sig. Men jag tror inte att de fick vet när det ägde rum.

Jag har spridda minnen från besöket, trots att jag bara var drygt två år. Eller så har jag minnen av minnet, som fotona hjälpt mig att bevara. 

Vi var bl a på Skansen och vi barn fick varsin ballong. Jag tappade taget om min och den for till väders. Självklart blev jag jätteledsen. Solhättan och övrig klädsel var turkos. Mamma var mycket noga med att klä oss i rätt färger, men hon var ingen mästare på bildkomposition.

Ytterligare utsvävningar

Soliga sommardagar och vi är snudd på ensamma i stan. Det betyder att vi är uteserveringarnas okrönta kungapar och vi brukar tillbringa eftermiddagarna på något trevligt ställe med någon god bok. 

Igår satt vi ett par timmar på Legumes vegetariska café vid Bysistorget. Det blev en surrealistisk upplevelse. Bakom min rygg satt en något medfaren man i 55-årsåldern. Han var orakad med fett hår och kostymen hade många år på nacken. Framför sig hade han två cigarrettpaket och han rökte oavbrutet. Tvärs över bordet satt en högst normal man i 30-åldern.

Den äldre mannen pratade hela tiden högt om Marx, Lenin, Sovjetunionen och andra typer av ämnen som var högaktuella på 70-talet.

Visste ni förresten att det var ryska forskare som kom på det där med genmanipulation. Att man i väst så småningom fick klart för sig sådana saker var för att de som satt inne med kunskaperna läckte lite då och då på internationella konferenser. Något som jag inte heller visste var att Aristoteles och Marx egentligen var samma person.

Allt det där och mycket mer kunde den något högljudde bordsgrannen ge besked om. Det enda jag hörde den yngre säga var:

– Det måste kännas skönt att förstå hur allt hänger ihop. Jag vet inte om det var ironi bakom, men den andre nickade nöjd.

Vi trodde att det var fråga om en patient-vårdarkonstellation, men när de bröt upp kramade de om varandra på ett sätt som mer antydde far-sonrelation.

När vi var på Gerda häromdagen fick vi in vinet i en käck vinkylare. Det var en liten genomskinlig plastkasse fylld med is. M var snabb och frågade om vi kunde köpa den. Visst, sa kyparen och kom med ett sprillans nytt exemplar för 50 kr.

Uteserveringen för dagen var på Blå Dörren vid Slussen. De har en söndagsmeny där alla varmrätter kostar 100 kr. Lunch där med Ettan och Svärdotter. De är hundvakter åt en nervös jycke. Noa blev väldigt besviken när han såg hunden. Han hade hört att det skulle vara en fågelhund.

– Men var är vingarna, undrade han.

Scheisse

Eller det var kul så länge det varade. Ja, ja VM går vidare utan Sverige. Ingen större katastrof. Tyskland var bara så mycket bättre. Jag har bara en kritisk synpunkt på svenskarna. Varför måste männen på svenska bänken se ut som ett gäng finnar på campingsemester? Tacka vet jag Svennis, proper och snygg i kostym. Så ska en coach se ut.

Tyskarna då, med sina fåniga frisyrer? Inte den typiska tyska hockeyfrillan, men varför rakar inte alla skallarna som Ljungberg och Larsson? Det går åt en massa energi att hålla hår och hårband på plats.

Brunch idag igen. Denna gång på Jimmys Marina, Hammarby Sjöstad. Ettan, Trean med familj och vi satt i solgasset på uteserveringen. Vi hämtade tillbaka bilen och då pågick en Winnerbäckspecial på P3. Andra halvan var en liveinspelning av en Linköpingskonsert. Det lät inget vidare. Göteborg 15/7??

Dagens middag = råa morötter. En kompensation för tidigare utsvävningar.

Andra får röja på Möja

Eller rapport från en icke-firare. Vi har skickat iväg övriga stockholmare ut i Skärgården eller var det nu kan befinna sig. Stan är i stort sett tom, endast några överblivna icke önskvärda och patetiska typer är kvar.

Trean ringde igår och ville låna bilen till Mariefred. Vi körde över den i morse och ett smärre bråk uppstod. Trean ville inte köra, polisen tog lappen. Svärdottern ville inte heller köra. Det var hundra år sedan och sonen är inte nådig som back seat driver. Vi lämnade platsen innan saken var avgjord. Det kändes bäst så för samvetets skull.

Frukost på Clarion Hotel, Skanstull, kostar 150 spänn. Klockan var 10:15 och vi brunchade där till 11:30. Billigt smörgåsbord och jag är snudd på fortfarande mätt.

Vi promenerade stan runt och någon neutronbomb verkade ha eliminerat alla svenskar. Äntligen fanns det ett bord på uteserveringen på M/S Gerda vid Norr Mälarstrand. Förutom oss var det bara några enstaka turister som hittat dit.

Ny semester = nya fighter
Inför förra semestern var ryggsäckarna ett tvisteämne. Nu är tältfrågan på tapeten. Vi har ett mastodontkupoltält, som M skäms så oerhört för. Det ser precis ut som ett litet kupoltält, men i kvadrat/kubik, så att säga. Höjden är 2,5 m, basen är på 3 x 3 m, plus 2 x 2 m för absiden. Behöver jag tillägga att vi alltid väcker stor uppmärksamhet på tältplatser? 

Skapelsen är av Konsums eget märket, Wig Wam. Bara det är så pinsamt att det först M gjorde var att sprätta bort all spårbarhet till fabrikatet. Det var jag som drev igenom köpet. Min prio nr ett är att ha ståhöjd. Jag vill inte behöva krypa in i tältet. Prio nr två är att jag vill kunna sitta på fällstol i förtältet om det skulle regna.

Vårt tält är bortlovat till Trean och nu har jag och min egen skrivbordstrapper ett nytt krig. Svenska tält finns bara i två grupper: kryp/lättviktmodellen eller familjevarianten som väger ton. Ingenting för oss. Jag har hittat en fransk modell, som sågades omedelbart (1. Det är så fult. 2. Coolhetsfaktor = 0). Nu har vi hittat en variant som vi båda kan enas om. Men närmaste affär ligger i Fulda, Tyskland. Det går att köpa på nätet, men då tillkommer fraktkostnad. Vi får väl ta vägarna förbi. M konstaterade att butiken lagt in sina GPS-koordinater. Ännu ett skäl för en sån manick.

Ett tält behöver vi för under augusti kommer vi fara runt på Europas vägar. Det är något vi alltid ser fram emot. Lukten av bilfärja, glada skyltar längs autobahn: Nicht so schnell, Annabell; Reisen – nicht rasen, små franska hotell med fantastiska trerättersmiddagar, det ger äkta semesterkänsla. 

För att inte kostnaderna ska braka iväg alltför mycket brukar vi alltid campa några nätter. Tältkostnaden är intjänad ganska snabbt och livet på en tältplats är så mycket intressantare än hotellvistelser. Man får tillfälle att studera sina medmänniskor på väldigt nära håll: hur de diskar (det skiljer sig från hur jag gör), hur och vad de tvättar, vad de äter och dricker och hur det låter när de sover.

Och vi är på flera sätt ett skådespel för dem  också.

Sommarens fästligheter

För ett tag sen tittade jag på ett inslag på CNN. Det handlade om tics och jag blev mer och mer förvirrad. Det lät som nervryckningar spred sig som en löpeld över hela amerikanska östkusten. Det hela klarnade när jag fick se en bild på fenomenet.

Tvåan och Stella vaccinerade sig mot TBE och borrelia i veckan eftersom de ska tillbringa sommaren i Afrika (torpet i Sörmland). Vi har ett nervöst förhållande till fästingar i vår familj. Varje sommar, när barnen var små, hyrde vi hus i Skärgården och varje kväll groomade vi med varandra. Vi kollade igenom platser där de små odjuren kunde gömma sig, knäveck, armveck och alla möjliga och omöjliga veck inspekterades.

En som alltid verkade gå fri från angrepp var Tvåan. På sensommaren, när hon var fem år blev hon dålig. Hon fick långvarig feber och magrade. Pinnig var hon redan förut och nu blev jag tvungen att tänka på vad jag satte på henne för kläder. Annars kunde inte äldre damer låta bli att kommentera henne.

Vi var på alla möjliga undersökningar utan att man kunde ställa någon diagnos. Febern gick över, men plötsligt en morgon vaknade Tvåan med halvsidig ansiktsförlamning. På Sachska menade läkarna att hon förmodligen haft en öroninflammation och att förlamningen skulle försvinna.

Förlamningen försvann, men jag började se att hon skelade med ena ögat när hon var trött. Till sist ”trillade” ögat in helt och hållet i ögonvrån. Ögonläkaren konstaterade att nerven som styrde ögonrörelserna var skadad och det fanns inget man kunde göra. En operation var bara kosmetisk, ögat skulle förbli oanvänt och i praktiken innebär det att hon är enögd.

Först 20 år senare läste jag om sambandet mellan fästingbett, borrelia och ansiktsförlamning. Visste man inte det när Tvåan var liten? Tog man de blodprov, som kunde visa på borrelia? Jag kontaktade Sachska, men det lät som världens apparat att ta fram så gamla journaler så jag gick inte vidare med det hela.

Tvåan lider av sin enögdhet. Hon har svårt med avståndsbedömning och det komplicerar så enkla saker som att mata Stella. 

Jag kan inte minnas att det fanns vaccinationskampanjer på 70-talet. Men det är bra att vakenheten för problemen är mycket större idag.

Värdelös?

Krypa upp i soffan? Tjo hej du, det gick bort direkt. M gick köpte lammspett på Folkets Kebab (svinullagott). Hur många gånger per vecka? Sällan oftare än två. På väg därifrån passerade han Videorullen. En självklar passage onsdagskvällar för att kolla in de nya dvd-släppen.

Vad kommer han hem? En asiatisk slåssfilm (Seven swords). Jag pallar inte scener där blodet sprutar, hur vacker bildkompositionen än är. M tycker att det är som balett, fast vackrare. Det måste vara Y-kromosonen.

Städning & statistik
För många år sedan drev vi ett städföretag. Det var på den goda tiden, 80-talet. Man kunde tjäna bra med pengar i branschen på den tiden. Vi städade kontor och våra kunder utökade sina verksamheter. Det krävde nya lokaler som behövde städas. Sen kom 90-talet och luften gick ur kunderna och det drabbade oss. Alla började dra åt svångremmen och krympa verksamhet och lokaler. Kostnader var ett otyg, speciellt återkommande, som månadsfakturor för lokalvård. 

Städning är också ett tacksamt område för åsikter. Alla kan ha synpunkter på resultatet och det hade man. Nöjda kunder fanns knappt att uppbringa. Ingen tycktes begripa att man fick det man betalade för. Dags att gå vidare till nya verksamheter!

Nu pysslar jag en del med att ta fram statistik. Beställare har önskemål om att man ska räkna ut olika värden. Jag tar fram dem och sen börjar alla ventilera sina synpunkter på resultatet. Beställarna får på moppe. Hur tänkte ni? Varför ställdes inte det värdet mot den vikten? Jag får brottas med folk om petitesser. Det går åt energi att försvara det man får fram.

Konklusion:
Ta inte på er städning eller statistik. Alla borde hålla efter sin egen skit och räkna ut sina egna nyckeltal. Jag räknar med att syrrorna har synpunkter på kvällens insats.

Äntligen!

Köket är städat! M och jag gjorde en gemensam insats efter jobbet och fixade hos mamma. Två gånger tre timmar och allt blänker. Inte illa. Jag är spisexperten och den blev som ny. Men känner jag Syrran rätt så kommer hon ha helt annan uppfattning om våra insatser.

Jag avslutade uppgiften med att välta ut en tiolitershink över golvet. Det fanns ingen mopp så vi fick krypa på knä och torka upp vattnet med wettexdukar. Mamma var en riktig pedant, så det var inte alltför smutsigt, som tur. Det var bara sista året som hon inte klarade städningen själv så det hade inte hunnit bli för igengrott.

Nu ska jag ta igen mig i soffan. Det är jag värd.

Måste man kunna allt?

Nu har mitt jobb implementerat redundans. Så formulerar man sig på vår datadrift. Värsta exemplet var en instruktion på svenska med den välformulerade rubriken: Hur man monitorerar submittade processer.

Redundansen i det här fallet är att vi har två Internetleverantörer. Jag har en näpen liten dator hemma. En laptop med dockstation, som jag kan koppla upp mig till jobbet med. Nu fixar jag inte det tekniska så bra, så jag bar med mig datorn och överlät den till en av teknikerna för att han skulle fixa ytterligare en VPN-manick.

Det skulle jag aldrig ha gjort. När jag fick tillbaka den, sa den lille teknikern stolt att nu var den uppgraderad. Innebörden i det var att inget funkade. Alla bluetoothfunktioner borta. Trådlösa nätverket väck. Och hela tiden skulle jag dra pekfingret över en sensor för att bekräfta min identitet. En sensor som man inte kommer åt när datorn sitter i dockstationen.

Efter några tappra försök att konfigurera ett trådlöst nätverk så gav jag upp och ringde Ettan. Han suckade och kom över. Tur att man har experter på nära håll. Han avinstallerade all idioti, knäckte routerns lösenord och nu funkar allt som förut. Ettan sa till på skarpen att nästa gång skulle jag inte låta teknikfreaks på jobbet lägga vantarna på maskinen utan låta honom sköta allt från början.

Igår eftermiddag skickade Ettan ett mejl.
Subject (ämne): Tjänster & gentjänster.
Han har inte fullständig gymnasiekurs i alla ämnen. Just nu distanspluggar han på Komvux.
Appendix (bilaga): Referat av en artikel om slangspråkets påverkan på svenskan.
Context (innehåll): Kan inte du kolla på min uppsats när jag nu hjälpte dig med datorn :-D.

Det gjorde jag och kom med konstruktiv kritik och han skrev om och om, så jag blev riktigt nöjd med hans insats. Hoppas Komvuxet blir det också. Lite smickrad blev jag över hans förtroende för mitt omdöme.

Lurad

Vi har flera bekanta med dåligt omdöme. De ringer och jag svarar. Oftast är det inte mig de vill prata med, men de undrar för artighets skull hur läget är. De allra flesta för väntar sig att man ska säga något i stil med att det är mycket nu. Alla ska verka så upptagna och eftersom jag är en tvärtomare så kan jag inte motstå att säga att jag inte har något speciellt för mig.

Sen kommer nästa fråga:
– Har du gubben hemma?
Jag har inga gubbar hos mig. Gubbar finns på fotbollsplan (Kom igen, gubbar) eller på parkbänkar (full-). Men jag har sett att många andra bloggare är begåvade med en sådan.

När jag korrigerat dem och räckt över luren till maken, så pågår samtalet några minuter. De försöker komma överens om något och plötsligt får M uppmaningen att höra med Regeringen. Han har inga sådana kontakter.
– Jaha, du menar lilla gumman, säger M för att reta mig.

Nej, det är inte roligt. Jag är lite överkänslig och tycker att saker ska benämnas med sitt rätta namn.

Lurad igen
Bestämda Syrran ringde just.
– Försäkringsbolaget har ännu inte fått fullmakten.
– Mycket märkligt. Den måste ha kommit bort på posten.
Vart har alla hjälpsamma människor tagit vägen?

Tillbaka till 50-talet

När jag, som barn skickades ut till sommarhem på 1950-talet minns jag den stora lapp jag hade i ett band om halsen. Alla barn samlades på Centralen och delades in i olika grupper. Jag kunde inte läsa, men jag skulle tro att lappen innehöll uppgifter om namn och adress dit jag var på väg.

Jag minns att vi var väldigt sena vid ett tillfälle och det var lätt hysteriskt innan mamma hittade var mitt kort fanns och vilken grupp jag skulle hålla mig till. Fortfarande är just den känslan jag hade då ett återkommande tema i mina mardrömmar. Jag försöker hinna med ett tåg eller en buss, men kan inte få med mig packningen. Det är så många väskor och påsar och jag vet inte vilken perrong jag ska till. 

Färden norrut med tåg kändes lång. Jag antar att det fanns någon vuxen som höll koll på vilka barn som skulle av på vilken station. Min anhalt var Söderhamn där jag blev hämtad av sommarföräldrarna och fortsatte med buss till ett litet samhälle utanför stan.

Vistelsen i Hälsingland 1956 blev längre än planerat. Den sommaren blev jag hämtad med bil. Mamma hade träffat en ny man och det var i hans Opel vi åkte hem alla tre. Bert, som han hette, var snäll och omtänksam mot oss barn. Mamma och han gifte sig ett halvår senare när Lillsyrran var på gång.

Trots att Bert var 31 år bodde han fortfarande hemma hos sin mamma. Vi bodde i en liten tvåa i Hökarängen. Bostadssituationen för oss och andra var minst sagt problematisk. Men även på den tiden fanns det genvägar. Pappa arbetade som revisor och en uppdragsgivare var byggmästare och ordnade en stor lägenhet i ett av sina nybyggda hus. Mamma blev hemmafru.

Pappa Bert arbetade mycket men det var alltid lika roligt när han väl kom hem. Vi prenumererade på Kalle Anka och när det kommit ett nytt nummer, stod vi och tittade ut genom fönstret på bilarna som kom till parkeringsplatsen. Syrrans och min kommentar var alltid:

– Varför har han inte en vit Amazon? Då hade han varit hemma för länge sen.

När han väl kom och hade druckit sitt kvällste var det dag för läsning. Han la sig på mage tvärs över dubbelsängen, Brorsan la sig på höger sida, Syrran på vänster och jag låg på hans rygg. Jag trodde att han läste det som stod i pratbubblorna och blev jättebesviken på serietidningar när jag väl lärt mig läsa. Han broderade ut berättelserna åt alla möjliga håll så att de blev mycket bättre än de egentligen var.

Han ritade också egna roliga berättelser i streckgubbeform. Oftast handlade de om hundar, som i hans version liknade igelkottar.

Efter några år kom mamma underfund om att pappa hade affärer på sidan om. Till slut hade mamma svart på vitt hur det låg till och stegade in på pappas hotellrum, där damen ifråga satt i underkläderna. Jag hörde aldrig deras bråk och för mig var det en överraskning när mamma sa att pappa inte skulle komma hem mer.

Brorsan blev arg och anklagade mamma för att ta ifrån honom ännu en pappa. Jag var 12 år och inne i värsta Anne på Grönkullaperioden. Mamma återkom ofta till att jag var den enda som sa något snällt när skilsmässan annonserades. Repliken var:

– Det gör inget. Jag ska vara duktig i skolan så jag får ett stipendium.

Det hade jag nog inte hittat på själv. Jag misstänker att jag var inspirerade av alla flickböcker jag läste.

Brott och straff

I helgens DN fanns en intressant artikel av Niklas Ekdal på temat om Hagamannen är ansvarig eller sjuk. Det är lätt att anamma cirkelbeviset: Så sjuka saker gör inte en frisk människa. Men med ett sånt resonemang kan man aldrig göra någon ansvarig för allvarliga brott.

De flesta människor kan göra dumma saker under inverkan av alkohol. Det är inte bara jag som hängt med hockeyspelare på rummet, som bekant. Men det är skillnad på dumheter och brott och oavsett vilket så får man ta ansvar för sina gärningar. Om inte annat gäller regeln: Som man sår får man skörda.

Mindre allvarligt brott
Tvåan berättade om en av hennes jobbarkompisar. Åke var den som var absolut mest entusiastisk över Berlinresan. Han lever verkligen för fotboll. Tvåan hamnade bredvid honom på Olympiastadion och redan när matchen började var han dyngrak.

I halvlek hade Åke somnat och Tvåan gjorde sporadiska försök att väcka honom. När Ljungbergs mål äntligen kom var det fler som försökte få liv i honom, men han bara hängde med huvudet och upprepade: De e schtort de här! De e schtort de här!

Trist för en entusiast att erfara att det största man varit med om, var man aldrig med om.

Helgen går vidare

Sveriges äldsta mamma var 53 år när hon fick barn. Scary! Jag är helt slut efter ett drygt dygn med två småbarn och de är hur lätthanterliga som helst. Visserligen delade jag känslan med barnen. De somnade i vagnen hem från Eriksdalsbadet. Ändå kan man tycka att jag skulle vara härdad. Våra två första barn landande med 14 månaders mellanrum och Trean kom 3,5 år efter Tvåan. 

Grillfesten, som ställdes in förra helgen hade sin orsak i att värdens syster hamnat i panik. Hon fick första barnet i höstas och nu är barn nummer två på gång och hon är 39. När jag pratade med henne försökte jag trösta med att det går att överleva två blöjbarn samtidigt. Det var bara så livet såg ut under en period. Jag sa inget om att jag var dryga 20 när livet såg så ut för mig. Hon såg lite gladare ut i alla fall.

Somliga måste lära sig allt den hårda vägen. Det gäller i synnerhet Trean. Svärdottern var lite bekymrad när vi återbördade barnen.

Trean kör som en biltjuv och idag körde han alldeles för fort. Inte bara idag, utan alltid. Vi trodde att han skulle ha lärt sig av vinterns äventyr, när han brakade in i en isdriva med vår bil. Jag har inga problem med att han valde drivan, alternativet var gångtrafikanter. Det kostade 6250 kr i självrisk, pengar som han ännu inte kunnat slanta upp.

Dagens bravad: På en 70-sträcka körde han dryga 100. Polis kunde inte annat än att ta körkortet. Två månader utan lappen och han ska få en ny bil levererad om en vecka.

PS. Ettan hade på sig en T-shirt med en vitsig text igår 

There is no place like 127.0.0.1

Förhalare är mitt mellannamn

Eller saker jag hellre gör än städar morsans kök, även om uppretade Syrran blir ännu argare.

Städar mitt eget hem. Gårdagens förmiddag ägnades åt det. Stolen i sovrummet syntes knappt. Dold av sju kjolar, tre koftor, några tröjor och ett antal strumpbyxor och tights. Det råder en begreppsförvirring i mitt huvud. Nuförtiden står det tights på förpackningar med strumpbyxor och leggings på dem som jag kallar tights. Kan tights verkligen ha fötter?

Golven gav mig ”Harriet Jonsson”-känning. Harriet är en äldre dam i bekantskapskretsen. Hon ser dåligt och vägrar ta emot hjälp med städningen. Det går att se hur hon rör sig i lägenheten. Det är liksom dammfria gångar och dammet tätnar ju närmre väggen man kommer. Fönsterbänkarna var gröna av pollen och köksluckorna långhåriga i solljuset.

Badar med Stella. Vi sprang på Tvåan med familj på väg till Långholmsbadet och vi hängde på. Och inte bara vi. Det var filt på filt och när jag skulle gå ner till vattnet med Stella sa hon:
– Nää, det gåj inte gå bi. Vi fick kryssa oss fram till sjön.

Tittar på Konst i det gröna. Trean med fru firade sin bröllopsdag. Vi tog över barnbarnen och gick till Tanto. En kompis var med och ställde ut sina alster.

Egendomslösa innerstadsbor sjunger engångsgrillens lov. Ettan tog initiativ till grillning i Tantolunden. Alltså inte den gröna planen ner mot Årstaviken, utan uppe i det bergiga området mellan Ringvägen och grusplanen. Där finns det gräsplättar mellan träddungarna, som man kan ha för sig själv. Hur fint som helst. Hela tjocka familjen, utom Trean med fru, var med, plus några vänner.

Ettans fru var en hejare på att göra blomsterkransar, så alla barnen fick varsin vitklöverkrans. Hur mycket korv jag än köper, är det alltid för lite. Tur att Konsum ligger nära. M körde barnvagnsrace med fyra barn i vagnen på hemvägen. Det gick undan i backarna och barnen skrek av förtjusning.

Tittar på film. Säg inte det till någon, men jag prenumererar på ICA-kuriren (tantvarning). I veckans nummer fanns en intervju med Helena von Zweigberck (stavning?). Hon ska ta över Filmkrönikan och rekommenderade den ryska filmen Återkomsten. Vi hyrde och såg den. Jag vet inte om det var tröttheten eller att vi hade ljudet så lågt på, men jag blev inte så imponerad. M somnade i soffan ihop med My och Noa en halvtimme in i filmen och jag såg resten själv.