Månad: december 2010

Sylvester

Förkylningen är helt klart på tillbakagång och jag har varit ute under dagens ljusa timmar. Vi tog en promenad i solskenet in till city. Väldigt folktomt på gator och torg. Till och med för Stockholm. Vår indiske reseledare hade svårt att tro oss, när vi påstod att man i Sveriges folkrikaste stad, kan runda ett gathörn och det kan vara totalt tomt på människor så långt ögat når.

Idag var vi ganska ensamma, trots mellandagsrean. Och vi är dåliga på att fynda. I min kasse från Åhléns bar jag hem fem förpackningar med två par svarta strumpbyxor i 40 denier. Ta fem – betala för fyra. Ett stående erbjudande. Maken bar hem några resehandböcker från Akademibokhandeln. Han är redan igång med att drömma om nästa semester.

Och nu har jag anledning att återkomma till gnäll. Det gäller lunch. Och mathållning. Idag blev det lite plock. Sill och potatis. Rester av hemgravad lax och egen hoprörd hovmästarsås. Skagenröra.

– Sill? Det här är typisk mat som du gillar, sa Maken. Med väldigt förorättat tonläge.
– Ja. Och? Om du har synpunkter kan du väl sköta saken själv.
– Men du gör ju alltid sån mat som du gillar. Väldigt sällan det som jag tycker om.
– Alltid? Gör jag alltid det som jag gillar? När hade vi sill senast? Till exempel.
– I somras. Det vet jag bestämt.

Så definitionen på alltid är två gånger om året. Sällan är en till två gånger i veckan. Då blir det nöt eller lamm i någon form. Sånt som Maken gillar.

Annons

Inte mycket

Om jag skulle drista mig till att sammanställa en personlig årskrönika utifrån blogginläggen så skulle den bli ganska kort. Typ en mening per månad räcker som sammanfattning.

Januari
Mest barnbarn och väldigt mycket vädergnäll.
Februari
Mer vädergnäll och en del om Svågerns sista tid och död.
Mars
Förkylning, pinjemun och begravning. Plus vädergnäll.
April
Väldigt lite gnäll om vädret. Påskresa till Österlen
Maj
Vårfester, mest andras – inte våra. Helg på Utö.
Juni
Studentuppvaktningar och bröllop. Andras studenter och definitivt andras bröllop.
Juli
Semester – Estland, Paris, Rhodos.
Augusti
Winnerbäck och vädergnäll. Om regn.
September
Jönköping & husbilsfunderingar & husbilshelg.
Oktober
Göteborg, förkylning och det väldigt korta projektet Nytt & bättre liv.
November
Det hände egentligen nada, men vädergnället börjar igen.
December
Indien tur & retur. Förkylning.

Och under året pågick – som under alla andra år – en hel del synpunkter på Maken. En outsinlig källa, som jag säkert har anledning att återkomma till.

Fler är tillbaka

Lillsyrran, hon som blev änka i våras, ska utsättas för stambyte med början vecka 6. Nu tänker hon utnyttja tiden till att åka till Sydamerika och hårdplugga spanska. Men det blir ett litet glapp i planeringen på två veckor. Två veckor som hon inte har lust att bo i byggdamm och dessutom sköta sina behov i en barack på granngården. 

Singelsyrran kommer inte på fråga; hon har redan en bekanting inbokad. Lillsyrrans dotter och son bor i samma område och ska få stambytt under samma period. Då återstår det inte så många.
– Om inte min gamla kompis Annette Kronberg kan, går det bra om jag bor hos er?
– Bra och bra, tänkte jag och försökte låta så gästfri jag bara kunde.

– Jo, det funkar alla gånger, svarade jag. Trots att mitt själviska ego vred sig som en daggmask. För jag vet att Lillsyrran skulle ha öppnat sin egen dörr mer än gärna om jag kom med motsvarande begäran. Medan jag har betydligt svårare för att ha andra än min egen familj boende hos mig någon längre tid.

Men två veckor är ändå bara 14 dagar av mitt 30 000 långa (förhoppningsvis) liv, om ni frågar Mads Mikkelsen, så jag får spotta upp mig och visa mig från den ljusa sidan till dess.

Förkylt

Samtliga deltagare på Indienresan var mer eller mindre förkylda. Inklusive reseledare. Alla utom Maken och jag. Så går det när man röker, tänkte jag. Övermodigt nog. Vi hann knappt landa i Sverige, så vek sig Maken. Och nu är det min tur. Eller snarare otur.

Snoken rinner, huvudet värker, tryck i öronen, hosta och feber. Dags att betala priset. Kalla det Karma eller Nemesis. Jag har legat i soffan och halvslumrat både igår och idag. Utan att orka läsa ens.

Jag som planerat att sortera lite bilder från resan. Det blev om intet. Men här har ni chaffisen med turbanen. Och klipinnen.

Rusningstid

Bilarna stannar faktiskt oftast vid rödljus. Även i Delhi. Och då dyker självklart försäljarna/tiggarna upp. Man kan säga att det finns fem grundläggande arketyper

Vindruteputsaren, han som oombedd ger sig i kast med att putsa bilrutor och lampglas. Men en lindrigt ren trasa. Och som kräver ett par rupies för besväret.
Flygplansförsäljaren, han kan också ha helikoptrar på lager. Varför någon plötsligt skulle vilja köpa en flygande farkost mitt i trafikkaoset har jag svårt att begripa.
Kvinnan och spädbarnet. Mer eller mindre naket. Barnet, alltså. Hennes gester visar att hon behöver pengar till mat. Framförallt till det lilla barnet. Och man känner sig som en bov när man inte bidrar.
Småpojkarna med svarta baskrar och stora svarta mustascher målade på överläppen. De kan vrida sina axlar ur led och låta sina magar göra vågen.
Blomsterförsäljarna med sina lätt slokande rosor.

På trånga gator åker man tuk tuk. Här på väg till Buddhatemplet i Varanasi. Färden tog ca en timme och på den tiden hann vi bli lite lätt påkörda av en bil, köra in i bakänden på samma bil och toucha in i en fotgängare. Bli tvungna att vända och köra tillbaka på grund av ett vägarbete, göra en fullständigt livsfarlig högersväng i vänstertrafik. Med mera, med mera.

Laddad

Indisk mat kryllar av fett. Och framförallt av kolhydrater. Ris på längden och tvären plus naanbröd. Jag är med tanke på senaste veckornas mathållning beredd på ett maratonlopp. Minst. Eftersom ris kräver sås och garlic naan är oemotståndligt så behöver jag genomgå en reningsprocess. Jag tar det under mellandagarna.

Annars påminner mathållningen om den grekiska: menyerna är ganska lika men resultatet skiftar. Murgh (kyckling), ost och ghost (lamm). Listan med vegetariska rätter är ännu längre.

Ölen Kingfisher däremot, är pålitlig. En stor, 650 ml, sköljer ner den mest kryddstarka måltid. Och kostar ungefär en tjuga. Maten är nästan gratis.

Back in the saddle again

Seg är mitt för-, mellan- och efternamn. Klockan 3:24 vaknade inte jag, däremot min mage, som tyckte att det var dags att dra igång aktiviteter. För kroppen var var uret redanöver nio.

Jag släpade mig till jobbet i den bitande kylan. Det handlar om en temperaturskillnad på ca 45° på bara 10 timmar.


Nu försöker jag muntra upp mig med lite hetare takter. Den här låten spelades på indiska MTV minst en gång i timmen. Trots att Bollywoodfilmen, som den är med i, inte har gått upp på biograferna ännu.

Från amatör till expert

Sista dagen – och vi har förfinat hur man promenerar längs marknadsstånden, passerar taxibilar, tuk-tuks, rickshaws och tiggare utan att höja en endaste millimeter på ögonbrynen, flacka med blicken eller visa minsta lilla uppmärksamhet. Och det funkar. Folk ger upp ganska snart och låter oss vara ifred.

Och damen i dvd-ståndet var inte det minsta påstridig och det lönade sig. För henne, vill säga. Vi köpte nio Bollywoodfilmer och några cd-skivor.
– Very good movie, madam. Music and dancing, laughing and crying.  Låter lovande. Så nu har vi närmare 20 timmar med färggranna rörliga bilder framför oss.

Packningen har expanderat rejält. Se till exempel ovan. Extraväskan är knökfull, så min ryggsäck har uppgraderats till handbagage.

Incheckningen för hemresan är avklarad på nätet och det fanns inga uppgifter om förseningar. Vi lever på hoppet att finnarna har sett snö förr.

Tillbaka i Delhi

I Indien är det mesta fortfarande på riktigt. Som handkvarnar, oxkärror, rickshaws och tuk-tuk. Vi åkte rickshaw när vi var i Vietnam, men det var bara på låtsas. En turistgrej. Men här tar vanliga människor rickshaw när de ska ta sig korta sträckor. Samma med tuk-tuk. Vi åkte en i Thailand, men också det verkade vara en turistpryl. Men här har vi åkt kors och tvärs för nästan ingenting. Mer än möjligen livet som insats.

Kvinnorna, åtminstone i byarna, mal fortfarande mjölet med handkvarn. Och oxkärrorna segar sig fram på allt från leriga kostigar till motorvägar.

På landsbygden fylls luften om kvällarna av röken från alla små eldar utanför husen . Middagsmaten lagas utomhus och människor sitter på huk och värmer sig runt elden. För alla sitter på huk, ung som gammal. Och det blir riktigt kallt på nätterna. Och på morgnarna är det likadant. Röken väcker en ofelbart vid soluppgången.

Vart vi än kommer så är människor väldigt nyfikna på västerlänningar. Också i storstaden Delhi. Speciellt på de unga flickorna i gruppen. Idag hyrde vi en chaufför med bil tillsammans med engelskorna. Mannen tog oss runt på sightseeing i Delhi och överallt blev det mer eller mindre uppståndelse. Det är söndag och vid de olika monumenten  kryllar det av skolbarn. Barnen tjöt av förtjusning när de såg oss. Och ville bli fotograferade tillsammans med tjejerna.

Jag lovar att det också blir en massa bilder här så småningom. För på tisdag är det dags för hemfärd. Och den här gången verkar det funka med flygbolaget.

Holy Cow

”Brahma, universums danare, ville förbereda sitt viktiga skaparverk med en religiös ceremoni. Men vilken plats var den rätta? Lotusblomman i hans händer fick avgöra saken. Han släppte blomman och i samma ögonblick som den slog ner på marken, öppnades en källa med frisk vatten.

Och när var det rätta tillfället? Brahmas hustru tog tid på sig att göra sig i ordning. Alldeles för lång tid och en sann hindu måste ha sin hustru vid sin sida vid viktiga stunder i livet. Och vad kan vara viktigare än universum skapelse?

Inom synhåll stod en ko i skuggan av ett träd. Eftersom frun dröjde och Brahma ville börja sitt verk, förvandlade han kon till en vacker kvinna. En kvinna värdig att bli hans hustru och stå vid hans sida under den förberedande ceremonin.

Efteråt återgick kon till att bli ko igen och Brahma skapade universum. Och sedan dess är kon helig för alla hinduer.”
(Genisis according to Anu)

Och det kryllar av kor överallt. På gator, i och utanför affärer, på järnvägsspår och på perronger. Som om de också väntar på nästa tåg.

Vad vore nattron utan öronproppar?

Sträckan mellan Jhansi och Varanasi känns lång. Speciellt med nattåg som stannar vid snart sagt varenda mjölkpall. Hur långt avståndet är i mil vet jag inte, men färden tog 13 timmar totalt. Inklusive halvtimmen 500 meter från slutdestinationen.

Jag hade lite otur i lottningen om bäddplatser så under natten balanserade jag liggandes på en 60 cm bred bädd. Så smal att jag inte kunde vända mig utan att vakna till. För kontsigt nog lyckades jag slumra mig genom nattens mörka timmar. Trots att vagnen var öppen och vi delade sovutrymme med fyrtiotalet andra, män förutom vår grupp.

Men det var ingenting mot tågets första vagnar. Sittvagnar utan platsbiljett. Folk trängde sig på innan andra kunde ta sig av. Kort sagt: vagnarna var mer än fullproppade.

Och alla kryllade av vid ändstationen, Varanasi fd Benares. Den heligaste av alla hinduiska städer. Vid den heligaste av alla floder, Ganga, vars vatten är så heligt att den renar från alla upptänkliga och ännu inte påtänkta synder.

Agra

Nu har Pernilles batteri gett upp och det finns ingen laddare till att uppbringa till hennes nya Nikon. Modellen finns inte ens i landet. Så det är dagens lektion: Ha inte bara kamera i handbagaget. Lägg ner laddaren, också.

Och inte hjälpte det med att andra erbjöd sig att mejla över sina bilder. Nej, hon vill knäppa sina egna. Vilket jag kan förstå. Hon är betydligt mer obekymrad med att närma sig lokalbefolkningen än övriga.

Vi såg Taj Mahal idag och jag kan inte annat än att instämma med guideboken. Det finns inga foton som kan göra byggnaden rättvisa. Tredimensionellt är verkligen överlägset. Aven om man får trängas med tokiga kineser och japaner med två, tre kameror hängande om halsen.

Maken hänger hela tiden ut genom bussfönstret och tar bild på bild av den fascinerande trafiken och är uppe i över 2000 foton. Han missade tursamt nog den påkörde mannen på landsvägen, vilket jag är glad för. Det räcker gott med bilden på näthinnan.

Idag ställde ett gäng kor till en riktig propp mitt i stan, när ägaren skulle ta dem längs en av huvudgatorna. Och mitt framför oss tippade en trehjulig paketbil bakåt och ställde sig på bakhjul och bakre kofångare med framhjulet i luften. Det tog ett tag innan den kom på rätt köl igen.

Alla är förvånansvärt tålmodiga, trots allt. Bara tutar oavbrutet.

Andra bekantskaper på vägen

Gupta, mannen som med dödsförakt framför minibussen är en grånande sikh med en stort yvigt skägg och vinröd turban. Instucken i huvudbonaden har han en pinne. Den använder han ömsom till att klia sig i örat, mest det vänstra, och ibland petar han tänderna. Med samma pinne. Och med samma ände. Alla håller andan varje gång ha tar fram pinnen och väntar med spänning vad han tänker använda den till.

Vi har en guide från resebolaget med oss hela tiden, men på sevärdheterna är det lokala förmågor som visar runt. Och det är verkligen ett lotteri. Första killen på kungliga palatset i Jaipur var verkligen usel. Pratade fort och otydligt, började innan alla var samlade, kunde inte fånga uppmärksamheten och sa egntligen inget utöver det som stod på skyltarna.

Idag mötte vi hans motsats: en erfaren, kunnig och rolig man som lotsade oss runt i Röda Palatset några mil utanför Agra. Och imorgon blir det Taj Mahal i soluppgången. 

Att ta sig mellan buss och sevärdhet kräver sin man. Det är som att springa gatlopp mellan tiggare och försäljare. Vi är som vandrande plånböcker.
– Pen, madam.
– Very beautiful neclace. Low price.

Restaurangbesök är också lite av en utmaning. Kyparna ger intryck av att förstå vad man vill ha, men ett blir ofta två och tvärtom. En frukost ville vi ha scrambled eggs. Det stod till och med i menyn.
– Not available, sir. Sa servitören.
– Make it two plain omelettes then.

Hur svårt kan det vara att fixa scrambled eggs, när man kan göra en omelette? Inte alls svårt visade det sig. När holländska Margot gjorde samma beställning hos en annan kypare, var det inga problem.

Säga vad man vill, men Imodium fungerar. Min magen har bråkat i två dagar. Ordentligt. Men efter två piller håller den sig lugn. Jag lever på hoppet att det inte handlar om någon bacill utan den annorlunda kosthållningen. Jag har till exempel inte ätit en enda kycklingsallad på en vecka.

Inlägg på svenska på utländska datorer kan vara krångligt. På förra stället tog Google translate över hela tiden och ville översätta till engelska. Och snabbt bredband här känns långsammare än ett 3G-modem. Men jag är glad så längea tangentborden inte har indiska tecken.

(Vissa namn har ersatts med andra. Namn)

Grupparbete

Vi blev helt överraskade att resesällskapet uteslutande består av kvinnor i 25-35-årsåldern. Och det är inte ovanligt menar guiden. Han har haft grupper med grabbar, men de har mest varit intresserade av att festa.

Och så är det kanske. Grabbar reser helst på egen hand. Som vanligt utan att fråga någon annan om vägen.

Sällskapet består av, förutom Pernille från Danmark, av Helen och Natasha från England, Jackie från Sydafrika och Margot från Holland. Plus Maken och mig. Tjejerna är otroligt beresta och har varit i stort sätt över hela världen, så vi är kusinerna från landet i den här konstellationen.

Nej, Pernille har inte sett röken av sin väska ännu och snålar med fotandet. Maken knäpper i gengäld för glatta livet. Vi får väl byta mejladresser så småningom.

Eftermiddagen tillbringade vi på bio. Tre timmar Bollywoodfilm. Efter pausen slank en inhemsk kille ner bredvid Helen, som satt ytterst och tog över hennes stol mer eller mindre. Riktigt obehagligt. Reseledaren läxade upp kille så det hettade till ordentligt.

Efteråt sa Anu, vår guide, att många män inte sett vita kvinnor i verkligheten. Bara på porrfilm. Och sånt ger, som bekant en liten skev bild av verkligeheten.

Vadå trängselskatt?

Trafiken är värd ett inlägg. Eller kanske en hel roman. Jag har aldrig varit med om maken. Då har vi ändå kört i Palermo och ojat oss över italienares sätt att köra. Men det är rena barnleken i jämförelse med Indien. Sträckan mellan Delhi och Jaipur tog 8 timmar. Och då handlar det om 25 mil. Värst var första tre timmarna ut ur stan. Bussar, bilar, lastbilar, traktorer, rickshaws, tuk-tuk, cyklister, åsnekärror, kameler och gående i en enda salig röra. På något man kallar high way.

Omkörningar gör både till höger och till vänster om varandra. Det är bara och tuta och köra. Några cyklister råkade i slagsmål om vem som skulle först igenom en korsning. Men så saknar de den viktiga tutan.

Det finns markerade filer, men man kör helt enkelt där det går att komma fram. I korsningar kör alla så långt fram de bara kan. Sen står de där och stångas och konstigt nog så kommer folk fram. Inte förr utan väldigt senare.