Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Vänder fortfarande blad

Vi håller oss kvar i Frankrike, strax norr om Nimes. Igår hade vi feber; 39 C i skuggan och smöret smälte i kylboxen. Trots att vi hade haft den i gång medan bilmotorn var på. Några ostar åkte också i soporna eftersom själva fettet hade brutit sig loss från övriga beståndsdelar.

Jag har kommit in i campinglivslunken. Eller vad man ska kalla det för. Gånghastigheten begränsas av flip-flop-tofflorna. Ska man få med sig dem, så krävs det att man hasar sig fram. Men så behöver jag inte ta mig just någonstans. Till och från bassängen. Till och från toan och diskplatsen.  Till och från bilen när det är dags för nästa bok.

På mindre än två dygn har jag klarat av 40 år i förorten. Eller snarare förorterna, två stycken norr om Stockholm. Den ena boken utspelar sig i Stensby, som jag antar är ett fiktivt ställe och en korsning mellan Tensta och Rinkeby. Boken är skriven av Lena Andersson och utspelar sig på 1970-80-talet. Den är förresten 2013 utvalde bok i serien Stockholm läser. Riktigt bra bok och jag rekommenderar den som obligatorisk läsning för alla politiskt korrekta mediamänniskor på Södermalm.

Beskrivningen av kompisrelationerna tjejerna emellan slår verkligen huvudet på spiken. Vilka som regerade och vilka som fogade sig för att få var med på ett hörn. Vilken musik och vilka idoler, som gällde. Vad man hade på sig och vem som bestämde om det var snyggt eller inte. Eller vilka killar, som var något att kära ner sig i. Frågor som alltid är lika heta oavsett vilket årtionde man växer upp i.

Jag har också stiftat bekantskap med en annan norrförort, men under 1950-60-tal. Johan Hedenberg berättar om sin uppväxt i Grimsta. Eller Grymsta, skulle jag hellre kalla stället. För ungarna pucklade på varandra och vuxna pucklade på ungarna när de inte slog varandra.

Boken är läsvärd. Speciellt om man som jag gillar barndomsskildringar. Trots att jag växte upp under samma era, känner jag inte igen mig. Speciellt inte i beskrivningen av skolan. Hur sadistiska lärare tilläts spöa på barnen utan att någon ingrep. Den läraren hade inte blivit långlivad under Lars Lindholms ledning. Nej, min barndoms skola var nybyggd och fräsch och mina lärare var civiliserade människor.

Och vad jag vet gick det ganska bra för flertalet elever. Om man inte räknar sniffarna från Västertorp eller haschrökarna från Aspudden. Men de kom som sagt inte från min förort.

Nej, nu tror jag att jag ska glömma alla Stockholms trista förorter och muntra upp mig med ett alster av Jonathan Tropper. Som omväxling.

Väg och vatten

Är man på bilsemester så kommer man inte undan trafiken. Ska man ta sig någonstans så måste man ut och stångas med andra trafikanter. Allt ifrån långsamtgående traktorer till polskregistrerade långtradare i vansinniga hastigheter.

Man skulle kunna skriva spaltmeter bara om tyska motorvägar. Små sulor till sportbilar som kör i över 200 knyck i ytterfil samtidigt som lastbilarna trängs i högerfilen med bara någon meter mellan sig. Och rätt som det är får någon chaufför för sig att han måste om framförvarande husvagnsekipage. Trots att hans långtradare bara orkar hålla några få kilometer snabbare. Omkörningen tar en evighet.

Ett par mil före Karlruhe blev det tvärstopp. En olycka längre fram, antagligen. Det tog större delen av eftermiddagen innan vi nådde nästa avfart från motorvägen. Det var då vi gav upp den luddiga ursprungsplanen. Att vi skulle ta oss till Sitges söder om Barcelona. Okej, vi är på bilsemester, men så kul är det inte att förslösa ledigheten på asfalt.

Så vi skrev ner kraven till södra delen av Frankrike. Där lovade freemeteo värme och uppehållsväder. Vi häckat på en trevlig och ganska tom camping vid floden Auzon. Det är försäsong och de flesta andra gäster kommer från Belgien.

Frankrike har inte särskilt gott om sjöar, men å andra sidan har de sina floder, som man gör det bästa av. Framförallt badar och paddlar man kajak. I den här delen av landet bär alla floder till Rhone. På ett eller annat sätt, vad det verkar. Auzon, som vi bor vid, är en biflod till Ardéche, som i sin tur rinner ut i Rhone.

Campingplatser har ofta bästa tänkbara läge. Direkt vid floder eller dammar/sjöar. Vilket inte är så konstigt eftersom det antagligen råder byggförbud. Överallt på området sitter skyltar med pilar, som informerar om åt vilket hålla man ska evakuera i händelse av översvämning. Vem vet när en damm högre upp i flodsystemet måste öppna sina dammluckor. Men än har det inte hänt. Inte oss i alla fall.

Och lite här och där i omgivningen kan man hitta små slott. Som det här i närmsta by, Vogüé.

slott

Vidare söderut

Lika snabbt som molntäcket kan spricka upp, solen gassa från klar himmel, temperaturen stiga till det dubbla så kan det bli precis tvärtom. På några timmar slår vädret om igen. Svarta moln drar in från bergen i väster och förmörkar himlen, regnet står som spön i backen, åskan mullrar hotfullt och temperaturen halveras i ett nafs.

Så var det imorse. På eftermiddagen häckade vi på inomhusbadet. Simmade runt i den pissljumma bassängen när vi inte värmde oss i bastun. Tältplatsen är jättefin men imorgon är det vi som drar upp tältpinnarna och drar vidare. Mot torrare jaktmarker och varmare väder.

Hela våren och har försommaren har tydligen varit kall här. Det låg snö kvar på bergen i Alsace. Och de är inte särskilt höga. Det har jag inte varit med om tidigare. Inte ens för två år sedan när vi var här en månad tidigare.

Jag har laddat med 10 pocketböcker och det betyder en bok på två dagar. Riktigt den hastigheten har jag inte lyckats hålla. Hittills tre avklarade och en påbörjad: Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna (underhållande men lite väl pratig och raljerande för min smak), Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (fick han verkligen Augustpriset i romanklassen? Det är snarare en reportagebok, om ni frågar mig) och Jussi Adler-Olsen: Flickan i rummet (dansk deckare med en inte alltför trött kommissarie, men med trassligt kärleksliv. As usual).

Den påbörjade är Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek. Den är tunn men jag får se om jag orkar med att läsa hela. Än så länge känns den som alldeles för mycket upprepning av Yarden. Som jag visserligen tyckte var jättebra.

Jag har nästan två veckor på mig att klämma övriga titlar. Och tar mina böcker mot förmodan slut kan jag alltid låna av Maken.

Tältsemester

bildbevisNär har man rätt att definiera semestern som en tältsemester? Enligt min mening ska antalet nätter i tält överstiga antalet övriga typer av övernattningar. Och det har vi uppnått nu.

Som sagt, vädret kunde knappast betecknas som gynnsamt för camping de första dagarna. Strax över 10 C känns inte så frestande. Men vips så slog vädret om när vi kom in i Frankrike. Från 10 till 30 C på ett dygn. Och då jäklar i min lilla låda åker tältet fram.

Vi hittade en tältplats på Ile de Rhin, en liten fransk ö-tarm mitt i Rhen, där vi satte ner bopålarna. Och tog fram stolarna. Då gick luften nästan ur oss. Stolarna visade sig vara två barnstolar, som vi köpte till barnbarnen förra året. Alldeles för låga och små för en fullvuxen.

Själva tanken med semestern är ju att kunna sitta bekvämt tillbakalutad och läsa med fågelsång som bakgrundsmusik. Hur ska vi göra? Åka till någon stormarknad och köpa nya stolar? Jag fick svaret när jag gick för att diska middagsdisken. Vid servicearean och sopstationen stod ett par stolar. Rejäla saker om än något muggiga.

Eftersom campingplatsen knappt hade några tillfälliga gäster förutom oss, så bevakade vi stolarna ett tag. Ingen verkade kännas vid dem och till slut bestämde vi oss för att stolarna lämnats kvar av tidigare gäster som inte orkade ta med dem hem. Eller helt enkelt inte hade plats för dem längre.

Så vi bytte stolar. Våra barnstolar mot de kvarlämnade. Vi såg inga gäster, som irrade runt och undrade vilka tjuvaktiga typer som knyckt deras stolar. Och nu sitter vi så bekvämt och läser våra böcker i suset av träd och koltrastarnas kvitter. Men vi har lämnat Alsace bakom oss och tagit oss till ”Lilla Skottland”. Det vill säga sjöarna i Jura och en stor camping med alla tänkbara faciliteter. Inklusive internet i baren.

Vi har det gött i Göttingen

Jag minns första gången vi gav oss ut i Europa med bil. Maken och jag plus tre barn i en Passat. I sällskap med Billy och Lena Roos med två barn, som åkte i sin lilla Golf. Första dygnet tog vi oss mer än 120 mil söderut. Mer eller mindre utan karta. Vi hade skrivit vilka orter vi skulle hålla riktningen mot och innan vi visste ordet av var vi vid Gardasjön.

Så är det inte numera. Maken kroknar ganska snabbt. Igår gick det riktigt bra att ta sig till Göteborg. Vi kom iväg hemifrån redan vid åttasnåret och landade hos Roosorna i Kålltorp vid ett. Vädret var fantastisk, 27 °C och strålande sol. Vi blev bjudna på lunch på Apslätten, en grässluttning alldeles i närheten.

Imorse, efter en natt i en lyxhytt på färjan Göteborg-Kiel, var tanken att vi skulle ta oss söderut så långt det bara gick. Det blev inga 120 mil så här 30 år senare. Jag har aldrig varit med om maken till vägarbeten på Autobahn. Bara att passera Hamburg och Hannover tog en evighet. Efter drygt 36 mil gav vi upp. Vek av A7 i Göttingen och, jag skäms att erkänna det: Vi tog in på hotell.

Nej, det kändes inte särskilt lockande att sätta upp ett tält för en natt i kyla och blåst med regn, som hänger i luften. Utan ström. När det finns varma hotellrum med rena lakan, badrum, tv, internet och minibar.

Men skvallra inte om det till någon. Som vi har gått på inför allt och alla om hur vi gillar camping. Och då snackar vi inte om husbil eller husvagn. Nej, direktkontakt med marken under uppspänt tyg. Som riktiga trappers.

Riktigt så äventyrslystna är vi inte. Men när temperaturen klättrar upp närmare 20 °C än 15 så åker tältet ut ur bagaget. Tror och hoppas jag.

Förresten, bilen vi hyrt var rena vinstlotten. En alldeles sprillans Volvo XC60, som bara gått 15 km innan vi fick den. Och med all tänkbar lull lull. Inklusive skinnklädsel. Som vi kan fisa in precis som vi behagar.