Lite av varje

”Om din kudde är sex år gammal – och det är tydligen ett slags genomsnittsålder för kuddar – har man räknat fram att en tiondel av dess vikt utgörs av lossnad hud, levande kvalster, döda kvalster och kvalsteravföring …”

Och så är det. Senast vi köpte nya huvudkuddar var när citatet från Bill Brysons bok ”En kortfattad historik över nästan allting” skrämde vettet ur oss. Det vill säga kring 2005. Min kudde heter Cirrus Soft från Ditzingers, som gick i konkurs 2005 enligt alla register. Alltså måste kuddarna vara äldre än så. Dessutom minns jag att Svärmodern levde, vi köpte en likadan till henne. Som vi slängde när hon dog i april 2005.

Nu vet jag inte vilken tunn, fluffig och knappt märkbar kuddmodell jag ska satsa på. Kan man ta hem en och provsova?

Makens kudde finns fortfarande. Med det beskrivande namnet Sten. För det känns verkligen som att ha huvudet på en stenbumling.

Att jag inte gick hem berodde på det ymniga regnandet. Och att vi tänkte dra nytta av att vi är bilvakter. Varför inte ta en tur och leta kuddar? Men det bidde inga nya kuddar. Bara mat. Och där kommer blodtrycket in.

Vanligtvis är det jag som handlar och då blir det mat efter mitt tycke och smak. Och eftersom Maken äter det som finns hemma så är det mitt fel att han har högt blodtryck. Menar han. När vi ska handla tillsammans uppstår dessutom en del konflikter. Han vill köpa så förtvivlat mycket. Mer än vi kan konsumera. Och bryr sig inte det minsta om pris eller säsong. När jag protesterar är jag snål.

Och då ökar blodtrycket på oss båda.

Gårdagens regn skördade offer. Här ett paraplylik på Skanstullsbron.

Koncentrationssvårigheter

Jag velar hit och dit. Ska jag vara privat eller personlig? Kanske både och? Eller varken eller? Nästa inlägg, ska det handla om:

  • Därför promenerade jag inte hem idag
  • Behöver vi verkligen nya huvudkuddar
  • Är det mitt fel att Maken har högt blodtryck
  • Luktar inte Skona tvättmedel lite väl starkt
  • Karin Ahlborg skriver ofta usla krönikor i AB
  • Flera andra krönikörer skriver meningslösa krönikor
  • Hur kan man dölja åtta graviditeter
  • Konkade AB Robert Ditzingen verkligen redan 2005
  • Är min kudde verkligen så gammal
  • Varför är det ingen som viker in lakanen

Jag har ingen aning. Och jag känner mig alldeles för splittrad för att koncentrera mig på något specifikt. Så nu blir det slötittande på tv. Samlandet förstör mitt liv. Det känns precis lagom att förfära sig över. Åtta barns död känns alldeles för mycket.

Överord

Om ni inte hörde dagens sommarprogram med Pija Lindenbaum, så gör det. Alla gånger det bästa jag hört hittills i år. Både pratet och musiken. Allt precis i min smak.

Roligast var historien från tågresan. Med den arbetsskadade konduktören och mannen i kupén som spelade fickpingis.

Största igenkänningsfaktorn var sova över hos andra. Jag har också svårt för det. Inte lika svårt som sommarprataren, men lite jobbigt kan det vara. Om man inte är jättebekanta och på samma plan.

Mamma blev väldigt sårad över min vägran att sova över på deras landsställe.
– Men ni fick ju bestämma hur sängarna skulle stå. Och gardinerna.
Som om det blev vårt rum för det.

Nej, går det att ta sig hem så är jag hellre nykter så jag kan packa mig hemåt än att sova över. Eller ännu bättre, Maken får köra.  Så jag kan snarka i egen säng.

Förvånad

Jag fick ett mejl från Stay Friends. Jo, jag anmälde mig i tidernas begynnelse när sajten hette Klassträffen. Men har knappt några vänner där heller. Ungefär samma läge som på Facebook. Känner mig inte hemma varken på det ena eller andra stället.

Hitta dina släktingar, stod det med en länk till hemsidan. Jo, och visst fanns det några med mitt efternamn. Till och med sådana som är mina släktingar, ingifta sådana.

Dessutom fanns de här två med.  Det kändes lite märkligt. Båda födda för 33 år sedan, nästan, med sex veckors mellanrum. Till vänster ligger Trean och till höger kusin Joel.

Och nu ligger de någon helt annanstans än på Stay Friends.

Ta mig hem till Vansbro

Mamma är lite trött idag. Av förklarliga skäl.

Men i kväll ska jag lägga mig tidigt. Inte trycka i mig en massa räkor. Inte låta skaldjuren få en sista simtur i Chardonnay. Inte toppa middagen med ost och rödvin. Inte avsluta måltiden med Irish coffee. Och framför allt inte hänga i baren efteråt. Tillsammans med släktingar och ett antal GT.

Nej, nu måste det bli ordning på torpet. Inga sena kvällar. Även om jag blir bjuden. Åtminstone inte mitt i veckan. Och blir det mitt i veckan så ska jag kompa dagens efter. Synapserna har inte riktigt kontakt, som det verkar. Allt går liksom i slow motion.

Kanske blir det bättre om jag tar en kopp kaffe till. Eller en Treo.

Könskvotering

Eftersom jag är alldeles ensam på rummet och nästan den enda i korridoren har jag klämt ett par sommarpratare till. Under arbete. På förmiddagen hörde jag på Johan Rabaeus, skådisen, och Pär Johansson, han med Glada Hudik-teatern, förgyllde eftermiddagen.

Båda två var väl värda att lyssna till. Särskilt Pär Johansson. Han låter gladast i hela Hudik.

Tanken slog mig: Varför har jag inte lyssnat på några kvinnor? Bara några minuter på Meta Welander. I morgon är det jag som bättrar mig och ger Elisabeth Åsbrink en chans.

Bakläxa

Nu har det hänt igen. Tänk att jag aldrig lär mig. Trots att jag minst en gång om året har bort nyköpta saker. Innan jag ens fått med dem ända hem.

Förra året köpte jag barnböcker. Ta tre betala för två. Eller om det var Ta fyra betala för tre. Jag minns inte. Men jag kommer ihåg att jag tappade bort påsen någonstans på Indiska i Söderhallarna. Det var en hög med blusar som fångade mitt intresse och gjorde att jag ställde ifrån mig kassen med böcker. Cirkus 300 kr åt skogen.

I fredags köpte jag en BH på hemvägen. Närmare bestämt på Lindex i Ringen. För 179 kr. Sen spatserade jag Götgatan fram till Medborgarplatsen. Där gick jag in på det ganska nyöppnade Coop i Biopalatsets gamla lokaler. Lockad av billiga grönsaker.

Jag tog en liten varukorg och la ner påsen från Lindex. Ovanpå hamnade gurka, tomater, isbergssallad, fänkål och zucchini. Jag skötte själv inskanningen. Men eftersom BH redan var betald så fick den ligga kvar i varukorgen medan jag skötte betalningen.

Och där ligger den fortfarande om inte någon annan fick med sig påsen. På Coop har man i alla fall inte sett röken av den. Säger man.

Nu har jag inte världens vanligaste BH-storlek, men eftersom kvittot låg i påsen så kan vem som helst byta till en lämpligare modell och storlek. Eller få mina pengar tillbaka.

Bloggnostalgi

Sånt här var vanligt förr. För länge, länge sen. Typ tre-fyra år.

Var är din mobiltelefon?
På skrivbordet
Din andra hälft?
Under skrivbordet, den nedre halvan av mig
Ditt hår?
På huvudet, det mesta. Spridda klungor på några andra ställen
Din mamma?
Utspridd
Din pappa?
Upplöst
Det bästa du vet?
Människor
Din dröm inatt?
En pundare försökte strypa mig och jag skrek rakt ut. På riktigt. Skrek.
Var vill du vara om 6 år?
På Tellus, inte i om det går att undvika
Var var du igår kväll?
Hemma på soffan
Vad är du inte?
Färdig
En sak du önskar dig?
Största möjliga lycka till största möjliga antal
Var du växte upp?
Söderförort till Stockholm
Det sista du gjorde?
Suckade, förmodligen
Dina kläder?
Töjbara
Din TV?
42” på vardagsrumsväggen
Ditt/dina husdjur?
Dammråttor, silverfiskar, pälsängrar
Ditt humör?
Jämnt

Gnäll lönar sig

OK, jag är lite om mig och kring mig, det ska erkännas. Inte så att jag skulle utnyttja andra eller kapa åt mig fördelar i tid och otid. Men om jag inte är riktigt nöjd som konsument, så drar jag mig inte för att klaga.

Eller om jag vet att jag har vissa rättigheter så skyr jag inga besvär. Skaffar fram papper och kollar regler, skriver brev och mejl. Och det brukar ge resultat.

Idag fick jag till exempel besked om att 3000 kr kommer att landa på mitt bankkonto. Som plåster på såren för att planet från Paris var sex timmar försenat. Det krävdes bara ett intyg från flygbolaget, resebevis och papper på att resan var betald med kort.

Och fort gick det. Trots att SAS aviserade upp 10 veckors väntetid på ett förseningsbevis. Isländska askmolnet förmörkar fortfarande tillvaron, tydligen.

Dagens stora fråga: Vilket hål ska vi stoppa det oväntade tillskottet?

Evolution

Nej, jag är inte förändringsbenägen. Inte det minsta.  Även till synes positiva saker kan röra om i tillvaron. För man vet aldrig hur det kommer att bli i slutänden.

Svärdottern och barnen är tillbaka i stan. De har varit i storskogen, bland myggen vid Dalälven. På Magnus landställe. Magnus det är Svärdotterns nya sen september. Jag var tvungen att leta lite i bloggen för att hitta hur länge sen det var som de träffades. Tiden går fort och jag kom inte ihåg att jag döpt honom till Magnus. Joel trodde jag bestämt att det var.

Nå, den aviserade förändringen är köpet av en gemensam lägenhet på Ringvägen, bortanför Skanstull. En som rymmer två vuxna och sex barn. Där hela högen tänker sambo. På prov.

Roligt för dem, absolut. Och skönt för oss att det inte blev någonstans i Hotahejti, som norr om stan. Utan på lagom bussavstånd. Eller promenad på dryga 20 min.

Men ändå. Jag gruvar mig i alla fall.

Små grytor

Flera gånger under semestern kom Noa med synpunkter på Makens fysionomi. Samma påstående varenda gång.

– Farfar, om du gick ner några kilo i vikt så skulle du se mycket yngre ut.

Hur kan en åttaåring vara så säker på det?

Flyg fula fluga

Jag ligger i sängen och läser. Nesbö, fortfarande. Plötsligt upptäcker jag första sommargästen. Varje år dyker de upp och våldgästar oss. I vårt eget sovrum. Än så länge är det bara en enda. Men vänta bara, de brukar föröka sig.

Enda nöjet, utom själva reproduktionen, är dansen under lampan. Piruetterna kan gå medsols och ibland motsols. Själva vändningen sker i åttformationer. Hela tiden under lampan. Nästan som ett flygande fiskstim.

Somliga år blir de så många att vi ledsnar och hänger upp flugpapper. Vi drar oss in i det längsta. Inte för att vi värnar om de små liven, men ett år droppade det om flugpapperet. En geggig sörja, som förstörde överkastet.

Men en liten husfluga klarar vi. Trots att vi bor i stan.

Fingertutt

Om inte datorer funnes skulle mitt liv se väldigt annorlunda ut. Jobbet till exempel skulle ha helt annat innehåll. Likadant fritiden. Förr i världen brukade jag sy och drömde om en framtid med tillräckligt utrymme för ett eget sybord. Vilken skillnad det skulle göra om symaskinen kunde stå framme. Slippa plocka fram och plocka bort från köksbordet. Inte behöva ägna halva tiden åt att leta efter var jag lagt prylarna.

Nu har jag det utrymmet, men symaskinen står fortfarande i garderoben. Det bidde inget sybord; det bidde ett datorbord istället. Med skanner. Eftersom jag inte syr särskilt mycket. Bara lite lagningar och en och annan fållning.

Lite sug efter sömnad fick jag efter en vända i affärerna runt omkring. Av någon anledning tycker den samlade expertisen att bredarslade damer ska ha byxor på underkroppen. Eller väldigt korta jeanskjolar. Till halva låret cirka. Och varken det ena eller andra är särskilt klädsamt på mig.

Varför inte köpa ett nummer av Burda? Min räddningsplanka sedan tidigt 70-tal. Då skulle jag kunna ta hemvägen över Textilverkstan, köpa en tygbit och knåpa ihop en vettig kjol. Men Pressbyrån hade inget nummer och inte heller Ica. Bara en massa korsords-, mat- och träningstidningar i hyllorna.

Och eftersom jag är en människa som gärna kastar saker, så har jag heller inga gamla nummer till hands. Inte ens senaste numret, som jag köpte för fem år sedan. Då slog mig tanken: Jag kanske inte är ensam om att välja datorbord framför symaskinsdito. Burda kan ha gått i graven och det har gått mig obemärkt förbi.

Men så var inte fallet. Den svenska?? hemsidan meddelar:

Den kommande utgåvor av Burda blir tyvärr lite försenade. Du mottager blad nr. 7 den 14. Juli.
Vi hoppas du får trevlig läsning med allt det nya i bladen!

Jahapp! Då blir det nog inget nytt till helgen. Eller så köper jag en annat bladen.

Dagens utläggning

Semestern med nätter borta och några mellanlandningar hemmavid får konsekvenser. Det blir lite si och så med rutinerna. Som det här med att skifta lakan på lördagar. Jag har ingen koll på när jag gjorde det senast, så därför bytte jag underlakanen idag. För säkerhets skull trots att det inte är lördag. Där tog jag ut svängarna!

Och det fick mig att fundera över sängkläder och framförallt påslakan. Vem uppfann dem och var? Och när kom de till Sverige? Jag har googlat och till och med bingat på saken utan att komma fram till något resultat.

Själv minns jag att Modern köpte våra första någon gång i början-mitten av 1960-talet. På postorder någonstans och i krokarna när hon och Styvpappan gick skilda vägar. Innan dess var det enkellakan som gällde. Med någon form av bård eller broderi för att skilja under- och överlakan åt.

Moder var totalt rudis på att sy så hos oss var det bård på överlakanen. Färdigköpta. Örngotten, som hörde till hade samma typ av bård. När påslakanen gjorde entré degraderades överlakanen till underlakan och bården bäddades i fotändan. Med avigsidan upp.

Våra påslakan var ganska fula. Tyckte jag. Mammas smak och min sammanföll väldigt sällan. Konstiga blommönster, gärna kombinerat med ränder, i alla möjliga färger. I regel satt lakansöppningen på långsidan vilket gjorde det ganska lätt att byta lakan. Men i gengäld fanns det ett antal bomullsband, som man måste knyta ihop med rosett, utmed båda sidor om öppningen.

Men det såg betydligt fräschare ut med påslakan än med vinröda vaddtäcken. Speciellt som det fanns brännmärken och fuktrosor på somliga. Så småningom kasserades täckena till förmån för istoppstäcken i syntet. Fast jag trodde länge att det hette isotoptäcken. Det stod ju så på förpackningen.

Nu föredrar jag duntäcken i påslakanen; ett tunt för sommarbruk och ett tjockare för kallare nätter. Istoppstäcken känns så elektriska och andra syntettäcken påminner för mycket om gamla vaddtäcken.

Och nu ska jag krypa ner under sommartäcket. Om jag pallar. För värmen. Annars sover jag utan.

Arbetslinjen

Det är ruggigt tyst i korridoren. Bara Dan och jag på plats. Så tyst att Dan resolut gick in på mitt rum och stängde av min telefon när den ringde oavbrutet under lunchen. Något som skulle gått spårlöst förbi annars.

Som vanligt gick första förmiddagen åt att ta hand om alla femtielva mejl i inboxen. Efter lunch var det dags att vidta några åtgärder på grund av inkomna mejl. Uppdatera lite kundregister och annat.

Sen tog jag itu med rummet. Mitt arbetsrum, med tre skrivbord. Varav två inte används. Det vilar en slags förbannelse över rum C 414. Någon annan förklaring har jag inte. I så gott som alla andra rum jobbar tre man, men folk som blir placerade i mitt rum försvinner rätt snabbt. Senaste exemplet sa till och med upp sig innan han ens hann att flytta in i rummet.

Nu har jag slängt papper, böcker och broschyrer, som ingen kommer att fråga efter. Hittat en femkrona, två enkronor, en femtioöring och pantflaskor och burkar för sammanlagt 11,50. Så visst lönar det sig att jobba.

Under min frånvaro har jag äntligen fått min efterlängtade white board. Men om jag ska gnälla. Och det ska jag, för det är min natur enligt en närstående, så undrar jag hur människan som satte upp tavlan tänkte. Varför hamnade inte överkanten direkt under listen, precis som anslagstavlans?

Men man kan inte få allt här i livet.

Lägg märke till måsarna i tavlans övre högra hörn. De hamnade där efter inspiration från morgonens promenad. Då blev jag anfallen av en galen fågel. Den flög rakt emot mig flera gånger som värsta kamikazepiloten. Jag fick ducka för att inte bli träffad. Orsaken till vansinnet var måsens unge, som spatserade några meter bort. Ute i gatan. Så jag var absolut inte största hotet. Men bilar saknar ögon.

Problem

Om man inte har med sig egen dator är det lite pyssligt när man ska blogga. Antingen kan man använda mobben, men då är utrymmet begränsat. Eller så betalar man surftid och då är det mycket man ska hinna på 15 min. Då blir resultatet därefter.

Önskelista

Jag svettas som en och ser ut som en gris. Lakanen är som dragspel och i natt fick jag knappt en blund i ögonen. Varma vindar från Sahara drar in. Trots att jag håller mig i skuggan och har 10:ans solskyddsfaktor blir jag bränd. Jag är helt enkelt inte skapt för

Vidare i bokhögen

Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare … var en trevlig överraskning. Jag har inte läst något av henne sen några julklappsböcker i tonåren.

Varför man inte gjort film på den är obegripligt. Jag såg scener framför mig boken igenom. Läs den, om ni inte gjort det redan.

Nu börjar det ta slut på medhavd läsning, så jag drar till en av Makens favoriter: Jo Nesbö. Jo, jag gillar honom också, även om det blir tröttsamt med svårmodiga, alkoholiserade poliser i för stora doser.

Men en bok ska jag nog klara.

Samma kam

Dags för fler generaliseringar. Greker har ingen smak och känsla. De gillar kakel och klinker, men det mesta blir ganska fult. Vårt badrum till exempel är helkaklat med ett jättefult kakel. Golvet är klinker, men lutar inte alls mot golvbrunnen utan vattnet rinner ut över tröskeln och ut på köksgolvet. Handfatet sitter i knähöjd. På mig. Och då sitter det verkligen lågt.

På marken runt poolområdet ligger det klinker. Som ska mönsterpassas men lagts huller om buller. Och när det saknas plattor till den sista biten  lägger man dit annat i tre rader. Istället för att göra en bård. Eller en ruta där den konstgjorda önskebrunnen står.

Där skulle man ha ett och annat att lära sig av Italien.

Sen vill greken lite för mycket. De vill att vi ska ha skitväder hemma. Nästan mer än svenskarna själva och blir jättebesvikna om man skulle säga att det är ungefär samma väder i Sverige.

All konversation avslutas med: Häv ö najs hallidäj. Tänk  jo verri mats!


Ursäkta stavfelen. Klarar inte en de enklaste. Jag har nog med att få till åäö. Samtidigt är jag glad att tangentbordet har latinska bokstäver.