Torsdagsaktiviteter

Jaha, då har jag testat den sjukvård som EU kan ge mig utomlands. För knappa tre veckor sedan började en brun fläck på vänster sida av näsryggen mopsa upp sig. Den tyckte att mina läsglasögon skavde, så jag sköt ner brillorna en halv centimeter. Det funkade ett tag men sen blev den bruna fläcken större. Och större. Och större. Och nu har jag typ, en brun ärta på vänster näsrygg. Inte så kul, med tanke på att jag skurit bort ett antal basaliom på rygg och ben. Inte jag personligen skar mig, men några andra med legitimation gjorde det. Och den cellförändringen är inte malign.

Som svensk tänker jag att vårdcentralen är första anhalt för icke dödliga tillstånd. Därför kontaktade jag Centro de Salud i närmsta tätort. Jag fick tid omgående hos doktor Jesus som konstaterade att ärtan måste bort men han ville inte hålla i kniven. Tror jag att han sa, för han kunde ingen engelska, bara spanska och katalanska och hänvisade till receptionisten. Som sa att jag skulle uppsöka sjukhus eller en privat klinik med namn Maria himmelsfärd. Jag valde sjukhuset.

På sjukhusakuten hamnade jag först hos en ung man, AT-läkare antar jag, vars uppgift var att klassificera patienterna. Han kunde inte heller engelska, men konstaterade att mitt blodtryck var i högsta laget. Och att ärtan på snoken var infekterad. Vilket den inte alls var.

Hur som helst, drygt en timme senare konstaterade Ivan den Förskräcklige att en specialist borde titta på ärtan, skära bort den och skicka den på analys. Ivan, som hade ett ryskt efternamn, tyckte att det var skandal att jag med det spansktklingande andranamnet Benita inte kunde spanska. Go home, or learn spanish, var hans rekommendation.

Ivan drog med mig till receptionisten, som tydligen var den enda på detta universitetssjukhuset som kunde engelska. Hon förklarade att kostnaden för första besöket hos en specialist täcktes av EU-överenskommelser, men sen behövde respektive land komma överens om vem som skulle betala vad. Eller så fick man vackert åka hem åka eliminera sina ärtor.

Slutsats: en spansk läkarutbildning tarvar ingen kunskap i engelska. Vilket jag trodde, i min enfald. Åk hem eller lär dig spanska! Typ. Men hittills har allt varit helt gratis och jag har fått tid samma dag och min väntan på akutsjukhuset inskränkte sig till halvannan timme.

Det återstår att se om det går att eliminera ärtan här eller om jag måste åka till Sverige. Med Stockholms värdelösa landsting med sju veckors väntetid på tid hos husläkare. Och innan ärtan är väck har den antagligen expanderat till ett ägg och konkurrerat ut ögat.

Vardagsvedermödor

Jag har förträngt hur mycket bröd det går åt när det finns tonåringar i huset. Ett sug kan uppstå närsomhelst. Ibland med det samma efter en omgång pannkakor. Tonårspojken, även kallad Elvis, brer sina favoriter, baguette med jordnötssmör och hallonsylt och tonårsflickan lägger chèvre på brödet och kör det 30 sekunder i mikron.

Och vilka aktiviteter gillar ungdomarna? Sammanfattningsvis är det softa och chilla som gäller. Titta på youtube-klipp eller komediserier som American Dad. Det händer även att det tas en simtur i poolen.

Själv hakar jag på den inaktiva livsstilen och ligger mest och läser. Min ursäkt är en molande bakgrundshuvudvärk efter ett nattvandrande som pågick till tre i natt. En skulle tycka att två sovrum skulle räcka till fyra personer. Men icke.

”Jag vill inte sova i samma rum som Elvis. Han snarkar.” säger flickan.
”Men ni sover ju i samma rum hemma.”
”Precis, därför vill jag slippa det när jag kan.”
”Sov i soffan på taket, då.”
”Men där brukar farfar sova. Och han snarkar ännu värre.”
”Soffan i vardagsrummet? Duger den?”

Då invänder Maken: ”Men jag vill se på tv.” Och jag lägger mig i sängen och läser medan Maken somnar. Sittandes i soffan medan någon obskyr serie flimrar vidare på tv-skärmen tills han vaknar och äntligen går och lägger sig. I andra änden av taket. Efter att ha möblerat om och det går inte ljudlöst förbi.

Slutsats: vi skulle ha köpt ett palats istället. Där alla inklusive gäster, hade eget sovrum, badrum och vardagsrum. Typ 60 kvadratmeter per person istället.

Dagens bekräftelsetorska

När vi hade mötet i samfälligheten uttryckte jag åsikten att det borde vara förbjudet att spela musik på det allmänna området. Då menade en granne på att det finns saker som är värre. Som vaddå? undrade jag. Då beskrev hon hur en unge förpestat deras semester genom att hela tiden vråla från bassängen. På sina föräldrar.

– Mamma, titta på mig!
-Pappa, kolla vad jag gör! Ideligen och om och om igen.

Nu är hon här! Och har utökat repetoaren. Ibland skriker hon ”Sluta” eller ”Lägg av” till sin bror. Och för att förvissa sig om att pappa eller mamma verkligen tittar på vad hon gör, ställer hon kontrollerande frågor: Men pappa/mamma, vad gjorde jag? Berätta vad jag gjorde. Nuuu!

I listan med mejladresser till de olika bostadsägarna, står pappans adress. Till ett fastighetsföretag i Göteborg. Nu funderar jag på att skicka något anonymt till honom, om inte dottern lugnar ner sig några hekto. Eller blir hes. Snarast.

Murcia tur och retur

Igår hade vi anledning att ta oss till Murcia. Och när vi ändå tog oss dit passade vi på att åka till Ikea. Det var inte bara min efterlängtade senap som hägrade. När vi slutade våra jobb blev vi presentade med presentkort. På Ikea. Make fick 2000 som hans arbetskamrater samlat ihop. Och jag fick 2000 av företaget. Redan första veckan åkte vi dit och spenderade de första 1500. Nu rök resten. Trots att planen var en soppslev, en stekspade och en badrumsmatta.

Den egentliga anledningen till Murciaresan var att vi skulle hämta upp två barnbarn som tagit buss från Malaga. Inrikesresor i Spanien verkar vara lite krångliga. Och dyra. Direktflyg är sällsynta, det blir byte i Madrid eller Barcelona. Samma med tåg. Då får det bli det så kallad direktbuss, även om den tar sju timmar.

Det är något speciellt med knutpunkter. Det ligger en slags förvirrad förväntan i luften när man kommer till tåg- eller busstationer, samma med flygplatser och färjelägen. Somliga ska åka iväg, andra ska komma dit. Och alla är mer eller mindre osäkra på om de verkligen befinner på rätt plats.

Vi hade gott om tid på oss. Jag var inte ens säker på att vi hittat rätt Estacion de autobuses. Vem vet, Murcia kan ha flera. Speciellt som bussbolaget angett en annan gatuadress, ett namn som fanns på åtminstone fem olika ställen i staden. En GPS löser många men inte alla problem. Framför allt om man inte känner till postnumret.

Damen i informationsluckan missförstod mig och trodde att jag ville köpa en biljett Murcia-Malaga. Nej, jag vill veta om jag är på rätt ställe och var någonstans bussen från Malaga kl. 15:50 skulle komma in. Hon sa något om 22 och 23. Jag lyckades inte hitta någon skärm som beskrev ankomster och avgångar, men bussbolaget hade en egen lucka där en farbror bekräftade hållplatsläge 22-23.

Där var det fullt av förväntansfulla resenärer med dragväskor stora som hus. Det kom in en buss och killen på bänken bredvid frågade mig av alla människor om det var bussen till Alicante. När han såg min förvirrade uppsyn, undrade han något i stil med: ”Ingles?” Jag ruskade på huvudet och sa ”Sueca”. ”Ah, Zlatan Ibrahimovic!” sa han. Uppskattande. Och det första och svenskaste namn han kunde komma på.

Bussen kom så småningom och barnbarnen med den. Idag sov de till klockan var över 11 och enades om att pannkakor var en mycket passande frukost.

Min fantastiska väninna

Vi åt lunch inne i Torrevieja häromdagen. En menu del dia. Bakom oss satte sig två svenska kvinnor i 40-50-årsåldern. De konverserade på ett intressant sätt och vi satt tysta som möss för att inte avslöja att vi begrep vad de sa.

Bara att bestämma vad de skulle äta och dricka var en komplicerad process. Hela tiden bekräftade de varandras val. Ungefär som när John Cleese spelar servitör i Monty Python och hela tiden säger ”Excellent choise!”. Och sen slutade det med att de beställde in samma saker. ”Då säger vi så” sa den ena. Och den andra sa självklart ”Ja, då säger vi så” och så slog de ihop sina menyer.

När beställningen var avklarad gick de över till att ventilera sina kaaarlar. Med långt, öppet a. Den ena la ut texten om ett planerat bilköp. Att hennes make absolut ville köpa en BMW, som kostade alldeles för mycket och hade gått alldeles för långt. ”När man kan få så mycket mer bil för pengarna om man väljer ett annat märke. Som KIA till exempel.”

Då var Maken nästan beredd att ställa sig till den förtalade mannens försvar. Kvinnor fattar enligt honom ingenting när det gäller bilval. Själv skulle han inte vilja ses död i ett dike sittande i en KIA eller i något annat lågstatusmärke.

Efter det la kvinna nummer två ut texten om hur trist hennes man hade blivit. Inga planer, inga drömmar. Han kanske håller på att bli deprimerad? Nått fel är det, hursomhelst. Han som hade haft sån energi tidigare.

Sen enades de om deras respektive kaaarlar var för gulliga trots allt. Även om man inte förstår sig på dem.

”Nå, vad säger du: ska vi ta kaffe eller efterrätt?”
”Gärna efterrätt. Jag är sugen på något sött”
”Då säger vi så! Efterrätt får det bli.”

Och jag insåg att jag aldrig haft någon väninna att ventilera karlar med. En får väl se bloggen som ett slags surrogat.

Lealös

Idag tog vi sovmorgon. Till skillnad från alla andra dagar då vi också har sovmorgon. Men i morse blev frukosten ännu senare än vanligt. Inte så att vi har vänt på dygnet, utan snarare förskjutit det med ett par timmar. Det blir gärna så när middagen intas vid niotiden på kvällen. Värmen och solen gör att det är först då en blir sugen på riktig mat.

Och efter middagen vill en inte gå och lägga sig på direkten. Och infaller lusten till rörliga bilder kan en bli sittande framför Netflix eller svtplay. I timmar. Upplägget är så finurligt att om en fastnar i en serie så startar nästa avsnitt efter 20 sekunder. Hoppla, så är klockan 2 utan att en märkt av det.

På vardagarna vaknar vi av bygget tvärs över gatan. Gubbarna drar igång arbetet vid åttatiden och när de ska använda byggkranen körs en larmsignal, som inte är så lätt att sova sig igenom. Då brukar jag ladda ner DN på plattan, lägga mig i soffan och skumma igenom den digitala versionen.

Vid tiotiden stannar bygget av och gubbsen tar fikarast gånger tre. Alltså, man pausar i 45 minuter och då brukar vi passa på att äta frukost på takterrassen.

På helgerna står bygget stilla. Nästan. Somliga lördagar kan det pågå lite arbeten, men inte idag. Därav det sena uppvaknandet. Men nu har jag dragit igång mina sedvanliga lördagsaktiviteter: tvätt och städning. Någon struktur behöver även en pensionär ha i livet.

Fler undringar

Jag glömde en viktig fråga i gårdagens sammanställning.

Men lägenheten på Södermalm? Hur har ni gjort med den?
Steg ett var att få ett förstahandskontrakt på den eftersom den var en tjänstebostad. I och med att Maken gick i pension så upphörde även rätten till bostad. Nu är den arbetsgivaren en hygglig typ som inte slänger ut lojala medarbetare på gatan, utan vi fick till och med välj mellan att byta till annan bostad eller att få kontrakt på den vi bodde i. Vi valde det senare.

Så ni har hyrt ut den i andra hand?
Jupp. Steg två blev att få hyresvärdens tillstånd till andrahandsuthyrning. Och det var okej med provboende på annan ort. Ett år är inga problem. Längre tid? Nja, om de är hyggliga kan även två år passera.

Till vem? Någon ni känner?
Den processen var lite smärtsam. Att få en hyresgäst till en lägenhet i Stockholm innerstad är lätt som en plätt. Men att hitta en som man kan lita på är värre. Första alternativet var en man från indiska restaurangen tvärs över gatan. Allt var frid och fröjd tills priset kom på tal. Vi har absolut inte tagit ut något överpris, utan vill bara ha täckning för våra kostnader. Då trädde restaurangägaren in och sa: Men han har bara en lön 18.000 brutto i månaden. Ge människan högre lön, då. Så han har råd att betala vad det kostar. Tänkte vi och drog tillbaka erbjudandet.

Då dök ett annat alternativ upp. Makens arbetskamrat vädjade för en barndomsväns räkning. Jag går i god för honom. Han vill ta hit sin familj från hemlandet, men då behöver han en annan bostad än ett muggigt hyresrum. Fine, bara han kan betala.

Hur går det? Kan han betala?
Pierre, som han heter, har bott i Sverige tidigare men hans svenska är lite knackig. Och det här med att ha pengar på ett bankkonto och inte i form av en sedelbunt i fickan ligger inte i hans österländska natur. Därför stegade Pierre in på banken med 30.000 i kontanter för att betala en deposition till oss i form av tre månadshyror. Banken nobbade och hänvisade till misstanke penningtvätt. Och Pierres ordförråd räckte inte till för att förklara vad transaktionen gällde.

Så vi har fått nöja oss med att hyran kommer in månad för månad istället. Efter lite tjat via mejl och sms. Jag vet inte hur många gånger jag skickat över vårt kontonummer. Och hittills har beloppet inte varit exakt det överenskomna. Någon månad mer, andra mindre.

Men Pierre har många järn i elden och detaljer är det inte så noga med. Och i hans värld är det aldrig några problem med någonting. Det är bara de svenska bankerna som krånglar och sätter käppar i hjulet.

Hyresvärden drar hyran från oss via autogiro punktligt varje månad. Det är tur att vi har tillräcklig stor buffert för att ligga ute med pengar.

Kanhända att jag kommer på mer frågor som snokande medmänniskor brukar ställa. Eller det kanske dyker upp något som du undrar över?

På fritiden läser jag

Jag köpte några böcker på bokrean. Elsa Ferrantes två första i Neapelserien. De har jag tagit mig igenom. Lite pratiga i sin karaktär och jag störde mig på klasstänkandet, att huvudpersonen hela tiden kände sig underlägsen eftersom hon kom från små omständigheter. Själv har jag  levt mitt liv utan att jag känt mig olyckligt lottad eller nedtryckt, trots min påvra bakgrund.

En bok som jag rykte åt mig på grund av reaerbjudandet ”ta fyra – betala för tre” var Fyren mellan haven. Jag vet inte om jag klarar av den.

På sidan 51 kommer första det tramsstycket: ”Han tog Isabels hand … En sådan smäcker hand, mjuk … Så späd i hans hand.”

Och åtta sidor senare: ”Tom såg på henne och hon mötte utmanande hans blick och hennes lilla haka såg bestämd ut.”

Jag ger boken tjugo sidor till och om ML Stedman inte rycker upp sig åker boken i soporna. Kärleksromaner är inte min grej. Kanske för att jag har svårt att identifiera mig med späda, smäckra händer och små, bestämda hakor.

Då är det lättare att ta sig igenom Jo Nesbø även om huvudpersonen är en polis på dekis. Och mördaren verkar vara en vampyr. En slipper åtminstone töntiga beskrivningar.

Nyfiken i en strut

Mina vänner och bekanta läser inte Magdalena Ribbings spalt i DN. Nåja, det är möjligt att de läser den, men man kan lugnt påstå att de inte tillämpar givna råd. Som det här att man inte frågar om ekonomiska förhållanden. Så varsågod, här kommer en liten sammanställning för er som drar er för att fråga själva.

Har ni köpt bostaden i Spanien eller hyr ni den?
Vi har köpt den. Och det är nyproduktion. Visst, man kan få en bättre begagnad betydligt billigare men jag gillar inte dörrar, dörrfoder, skåpluckor i trä, (för mycket 70-tal), valv och barkök (för mycket 80-tal), och spräckligt kakel (vilket tal det är, vet jag inte).

Varför inte bygga om? Det kostar nästan ingenting.
Men I hate ombyggnader och har inte lust att bo i en byggarbetsplats. Jag tycker till och med att det är plågsamt att se Arga snickaren. Och även om arbetet är billigt så är det inte gratis.

Hur har ni finansierat affären?
Det ska du skita i! Svarar vi inte, för vi har läst Magdalena Ribbing. Maken brukar säga att det är fruns förtjänst. Hon har samlat burkar i massor med år. Inte helt sant utan mer en metafor. Jag har alltid varit den ekonomiska i vår familj och har satt undan pengar varje månad de senaste 15-20 åren. Ibland mer, ibland mindre. Men totalt sett räckte inte pengarna utan vi behövde låna.

Eftersom svenska banker inte lånar ut till bostäder utomlands, brukar flertalet svenskar öka belåningen på fastigheter i Sverige och använda pengarna till köp utomlands. Den möjligheten stod inte oss till buds eftersom vi bott i hyresrätt i hela vårt liv. Och aldrig varit fastighetsägare.

Men går det inte att låna i spansk bank för bostad i Spanien?
Jo, det går. Men då är kruxet att lånet ska vara återbetalt när du är runt 70 år. Det skulle bli en fasligt hög månadskostnad för vår del.

Fram med det: var fick ni pengarna ifrån?
Då återstår bara två alternativ: lån i Handelsbanken, det vill säga deras Luxemburgbaserade företag eller i ett danskt kreditinstitut. Vi tog alternativ två. De hade visserligen något dyrare uppläggningskostnader men räntan var lägre där.

Förresten, vad betalar ni i ränta?
Fråga inte så mycket, kolla på nätet om du prompt vill veta. Men typ 3,5 % över Euribor om jag inte missminner mig.

Men hur mycket lånade ni?
Kruxet med lånet är att man måste låna minst 100.000€ för att finansiärerna ska tycka att det är värt besväret. Därför kunde vi inte köpa alltför billig bostad. Men inte alltför dyr heller. Det gäller att ha resurser till kontantinsats och alla skatter, lagfarter och stämpelavgifter. Plus advokatkostnader.

Och glöm prislappen. Du ska inte tro att det är den som gäller när lånet beviljas. Det är istället beloppet som en fristående värderingsman uppskattar bostadens värde till som blir basen för lånet. I vårt fall tyckte värderaren att lägenheten inte var värd summan som stod på prislappen. Och mellanskillnaden fick vi slanta upp ur egen ficka.

Det låter dyrt. Men det kanske är en bra investering?
Som alltid, beror det på vad man jämför med. Vi skulle aldrig ha råd med motsvarande bostadsstandard i Sverige. Och jag är tveksam till tanken på investering. Det byggs en massa i området och efterfrågan är beroende av billiga flygbiljetter till exempel. Och det behövs inte mycket för att skaka om marknaden. Brexit har gjort att britternas köpeandel i området har halverats.

Nej, vi ser vårt köp mer som en hobby. Och vem skulle se en hobby som en investering? Fritidsintressen är snarare svarta hål.

Kan vi gå över till att prata om vädret nu ?

Så olika man kan vara

När jag för några år sedan gnällde över jobbet och att jag helst skulle vilja gå i pension, uttalade Dottern några varnande ord: Har du tänkt på en sak? När ni går i pension kommer du att tillbringa 24 timmar om dygnet med pappa. Ja, jag begrep att det skulle ha sina sidor och drog mig till minnes att mina svärföräldrar bytte till en större lägenhet när det var dags att dra sig tillbaka från arbetslivet.

Och helt smärtfritt har det inte varit. Trots att vi levt ihop sen 1971. Vi är mycket mer olika än vad jag insett. Och har olika vanor. Ta det här med mathållningen till exempel. Tidigare har vi skött frukost och lunch på egen hand. Jag har ätit ägg till frukost och sallad till lunch på vardagar. Lite enahanda kanske, men jag är en inpiskad vanemänniska. Maken däremot, har ätit ägg, yoghurt eller köpt en macka och lunchen har han ätit ute tillsammans med arbetskamrater. Det är bara middagen vi ätit ihop.

Nu är det andra bullar som gäller. Maken tycker att det är onödigt att äta tre gånger om dagen. Kruxet är bara att jag inte äter lika mycket som han och blir därför hungrigare snabbare. Äter man frukost kl. 9 så behöver man något mer än så före middagen tolv timmar senare. Jag gör det i alla fall.

När Maken blir hungrig mellan frukost och middag kan han gladeligen trycka i sig en påse chips eller nötter men det är inget alternativ för mig. När jag blir hungrig vill jag ha mat, inte skräpmat. Då kommer halsbränna och illamående som ett brev på posten. Eller vilken liknelse man borde använda nuförtiden.

Mattider är också ett stående diskussionsämne. Vill man äta ute så har restaurangerna öppet för lunch 14-16, middagstiden är 20-22. Hävdar jag. Där intar Maken en förstås en annan åsikt; i hans värld kan man få mat när helst det passar. Ja, om man vill äta på Donken eller Burger King. Men den prisvärda trerätters Menu del Dia får du endast under spansk lunchtid. Enligt mitt förmenande.

Dagens frukost är avklarad. Nu väntar jag med spänning om det blir någon lunch överhuvudtaget. Eller om jag får svälta ihjäl idag också.

Det finns inga gratisluncher

Jag är väldigt om och kring mig när det gäller de små utgifterna. Kollar på nätet efter extrapriser på mat och går gärna i flera affärer för att dra ner på kostnaderna. Skulle aldrig lägga en krona på en kasse; om jag inte har ryggsäcken på mig, har jag alltid en hopvikt plastpåse i handväskan.

Däremot är vi urusla på att göra bra affärer när det gäller stora saker. Folk berättar gärna om hur de prutat och förhandlat när de köpt bil eller hur mäklare betalat visningsresor. Sånt händer aldrig oss. Vi betalar utan krumbukter snällt det som står på prislappen.

När vi köpte lägenheten här i Spanien fick vi en värdecheck på 2000€ från mäklarfirman. ”Den kan ni använda till ett AC-aggregat” föreslog säljaren. Men så fick vi ett erbjudande från byggaren där monteringen av aggregatet ingick. Och det nappade vi på eftersom vi skulle komma ner i heta juli och då vore det skönt att ha svalka på plats.

”Kan vi använda värdechecken till att få lite skugga på takterrassen istället?” Absolut, sa firman som löste in checken. De måttade och monterade en tygpergola och skickade en faktura på 1987€. Snubblande nära checkens belopp.

Vår terrass är på 60m2 och ”gratis”-pergolan täcker knappt halva. Övriga kvadratmeter badar i sol hela dagen. När jag läser vill jag helst ligga i en soffa, med huvudet på ett av armstöden. Men soffgruppen står på den soliga delen av terrassen och det skapade ett behov av ytterligare ett solskydd.

Vi konsulterade ett närliggande företag som kom och måttade och monterade. En pergola i ungefär samma storlek och utförande som vår tidigare, men till ett betydligt lägre pris.

Då uppstår frågan: Varför flytta till ett soldränkt land när en hela tiden vill uppsöka skugga? För att jag gillar att vara utomhus. I Stockholm har vi inte ens en balkong. Och under vinterhalvåret är det så mörkt, halt och eländigt att en knappt vill gå utanför dörren.

Och hur kan mäklare ge bort pengar? Självklart kommer pengarna från vår och andra köpares plånböcker. Vi pratade med en mäklare vi känner som jobbar på ett annat företag än det vi köpte av. Och han sa att de hade en kalkyl på 2000€ per såld nyproduktion, som kunde användas till visningsresor eller värdecheckar att användas till vitvaror och annat.

Så vi fick inte någon visningsresa betald, men en pergola som ger angenäm skugga. Alltid något!

Om en timme är det dags att inta favoritpositionen.

 

 

Maten är halva födan

Vi måste helt enkelt ta oss till Ikea. Inte så mycket för att vi behöver särskilt mycket mer av inredningsdetaljer. Det skulle vara en matta till soffgruppen på taket, vinglas och en soppslev. Men det jag verkligen lider brist på är senap. Och på Ikea har de en senap som smakar exakt som Slotts original.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån svensk. Som krävde svenskt kaffe på grisfesten. Hittills har jag kunnat hitta acceptabla alternativ till saker när jag varit utomlands. Smör till exempel ersätts lätt med majonnäs eller aioli (som stavas allioli här) om man nödvändigtvis vill klistra fast pålägget på mackan. Tomat eller gurka går också bra. Men senap däremot är väldigt känsligt.

Kött
Maken är en riktig köttoman och skulle helst vilja ha nötkött varje dag. Gärna till varje måltid. Helst en riktig blodig entrecôte. Kruxet är bara att i Spanien styckar man inte köttet på samma sätt som i Sverige, så entrecôten är inte alls lika marmorerad och mör här. Ska man ha en entrecôte som ser ut som folk, får man titta i avdelningen för kött från Argentina. Visserligen dubbelt så dyrt men ändå dubbelt så gott.

Lammkotletter är ett annat alternativ. Men även där ser styckningen annorlunda ut. Det är inte själva revbenen, som utgör kotletterna utan bitar längre fram på djuret. Och de är väldigt tunnskurna.

Kyckling, som jag älskar, blir det väldigt sällan. Maken tycker att det är en personlig förolämpning att serveras sån mesig mat.

I Spanien skriver man stolt på förpackningarna att köttet är till 100% spanskt. Vilket inte imponerar på mig, som vet att landet är en värstingnation på antibiotika och annat icke önskvärt i köttproduktionen.

Korv
Det finns gott om färsk korv i kyldiskarna. Den är i regel god, men jag lärde mig den hårda vägen vad ”sin tripa” betyder. Korven flöt ut på grillen eftersom begreppet innebär att korven är skinnfri. Annars köper jag helst korven på Lidl där man har samma goda wienerkorv som i Sverige.

Fisk
Wow, säger jag! Fiskdiskarna är rena konstverken. Jag önskar bara att jag visste hur man skulle tillreda havsfrukterna. Än så länge har vi bara vågat oss på sånt vi känner igen. Grillad forell har det blivit flera gånger. Till exempel.

Grönsaker
Wow, säger jag! Där kan man verkligen gå lös. Aubergine, squash, blomkål och andra personliga favorit kostar en bråkdel mot hemma. Sparris halva priset. Potatis däremot kostar som i Sverige. Vilket inte spelar någon roll med tanke på alla andra smaskiga alterativ.

Ägg
Ordinarie priset på ägg är hälften mot det svenska, extrapriser ännu lägre. Och det är bra med tanke på att bea och hollandaise får man göra själv.

Vin
Det går att handla vin för ingenting. Alltså från 10-25 kr flaskan. Men märken som känns igen från Systemet håller ungefär halva priset.

Vatten
Det sägs att kranvattnet ska vara drickbart i hela EU, men jag är skeptisk. Det luktar klor när man spolar och kollar jag på nätet ligger det en stor avsaltningsanläggning fem kilometer söderut. Och den förser hela Costa Blanca med kranvatten. Dessutom säljs det filter som ska monteras på vattenintaget på disk/tvättmaskiner, eftersom partiklar kan få maskineriet att becka igen.

Vi köper alltså flaskvatten som vi dricker och matar kaffemaskinen med. På byggmarknaderna säljer man speciella filteranordningar som går att montera in så man kan göra kranvattnet drickbart.

Kaffe
Vi tog med oss vår nyservade Jura i bilen ner. Den är inte så glad i de inhemska spanska kaffebönorna. Kvarnen började låta konstigt och signalera att den saknade bönor trots att magasinet var fullt. Tydligen blandar spanjorerna i sockerrostade bönor som inte gör kvarnen glad. Så nu är det importerade produkter som gäller.

De riktigt stora matvaruaffärerna är kedjor jag känner igen från Frankrike, som Carrefour och Auchan. Även i andra branscher håller de franska kedjorna sig framme. Leroy & Merlin på byggmarknaden och Decathlon när det gäller sport och fritid.

Dagens ord: adapter

Jodå, vår nya dammsugare fanns på plats. Men innan vi kunde få den i våra händer var vi tvungna att genomlida den sedvanliga spanska ineffektiviteten. Alltså, personalen gör sig absolut ingen brådska utan kan stå och prata med varandra trots att kunderna står och trampar runt omkring. Den här gången stod den ansvariga expediten och hjälpte en kvinna som skulle köpa ett ångstrykjärn. Och det tog tid, nästan så man trodde att hon hade planer på att gifta sig med järnet ifråga.

Jag stoppade ett par andra ur personalen och de kollade i datorn och bekräftade att vår maskin fanns på plats, men det var bara hon i den röda tröjan med strykjärnskunden som kunde hjälpa oss. Inte en tanke på att de kunde ta över kunden några minuter eller att människan kunde fundera över valet själv.

Eftersom vi fortfarande är kvar i stockholmsk mentalitet var vår tanke att dammsugaren skulle hämtas upp på vägen till en middag hos några vänner. När 20 minuter hade gått ringde vi och sa att vi var på väg men blev lite sena. Så småningom fick vi vårt paket och kunde lasta in maskinen i bilen.

Idag tog jag premiärturen! Ljudnivån är helt klart på plussidan. Dammsugaren låter nästan ingenting, men så har den mellannamnet Supersilence. Men röret är dessvärre på minussidan. Enligt Wikipedia är rör ”ihåliga långsmala föremål som oftast har cirkulära tvärsnitt”. Jag skulle helt vilja stryka ”oftast”. Ett rör är cirkulärt, punkt, slut. I Electrolux värld är rör snarare fyrkantiga, men lite rundade hörn. Det gör att jag inte kan använda mitt gamla favoritmunstycke, som förutsätter ett runt dammsugarrör.

De munstycken som tillhör nya sugaren suger sig fast i golv och mattar som om de vore iglar. Därför efterlyser jag nu en adapter som kan koppla ihop mitt gamla munstycke med ett fyrkantigt rör. Är det för mycket begärt?

Damned sucker

Förra sommaren fick vi ärva en dammsugare av några vänner som just bosatt sig i Nyköping. Alltså inte i den svenska staden utan i en liten färgglad spansk ort 12 mil härifrån. Maskinen i fråga var ett stort åbäke med en av de kortaste sladdar jag någonsin sett. Jag var tvungen att byta kontakt trots att vår lägenhet inte är större än 60 m2.

Till på köpet lät den förskräckligt. Efter 15 sekunders verksamhet gick den upp en oktav och gav ifrån sig ett tjutande ljud som gjorde Maken vansinnig. Inte för att jag vill vara otacksam mot givmilda vänner men var jag beredd att hålla med honom.

I vårt närmaste köpcentrum, La Zenia, finns det en Media Markt med ett stort varuutbud. Där hittade jag en näpen Hoover, som expediten envisades med att säga. Jag som trodde att engelsmännen gått ifrån det begreppet till förmån för vacuum cleaner. Vi hittade en Electrolux vars färg föll mig på läppen och som dessutom var nedsatt i pris. ”Sorry, not in stock”. Det visade sig att inte heller den dyrare kusinen fanns i lager. Kan man köpa något av utställningsexemplaren? Nä, det gick inte heller. Men det gick att reservera en, eftersom den var på ingång.

När jag ville göra det, efterfrågade hen en handpenning. Njema problema, sa jag och hostade upp 50€. Men då blev det problem med rabatten. Expediten ropade på förstärkning och förstärkaren sa att jag kunde få det lägre priset om jag lämnade in min gamla maskin. Jag misstänker att de inte trodde att jag hade någon.

Kvickt som ögat åkte vi hem till vårt lilla hem och hämtade det tjutande schabraket. Som genererade en rejäl rabatt. Tack för den presenten! ”We’ll call you” sa expediten. För två veckor sedan. Igår gick vi in i butiken igen och frågade efter vår reservation. ”Tomorrow” blev svaret och det ska bli intressant att se om den är på plats i eftermiddag.

Förutom den ständigt flygande sanden pågår det ett bygge tvärs över gatan så jag skulle verkligen behöva en dammsugare.

Expat

Nu har vi bott i vår lägenhet på Costa Blanca i drygt en månad och det känns fortfarande som om vi är på semester. En ovanligt lång sådan; speciellt som vi aldrig mer behöver komma tillbaka till något jobb. Vilket kan kännas lite tomt emellanåt. Inga märkliga arbetskamrater att reta sig på till exempel. Men å andra sidan har vi gott om grannar, som jag kan störa mig på.

Vår bostad ligger i ett kvarter där 33 radhus och lägenheter delar på ett poolområde. I nuläget är det bara vi och en engelsk familj med två barn som bor här permanent. Övriga ägare kommer och går lite hur som helst. Och är de inte själva här så hyr de ut eller lånar ut bostaden till andra.

Första veckan vi var här hade vi ett möte i samfälligheten där tanken var att vi skulle dra upp lite regler för samvaron i poolområdet. Det gick sådär. Deltagarna var några av bostadsägarna: tre spanska familjer, den engelska permanentboende och fyra svenska par. Mannen som ledde mötet var en spanjor med kunskaper i engelska och reglerna som spikades var väldigt strikta.

Somliga protesterade. Den engelska barnfamiljen undrade till exempel varför man inte skulle få hoppa eller dyka i stora bassängen. Eller bolla ute på gräset. Större delen av tiden var det bara deras barn i poolen och på gräset. ”Use common sense” var det stående svaret. Problemet är bara att många av de tillfälliga gästerna verkar sakna sunt förnuft.

Ett gäng med sex norskor bodde i ett av radhusen i några dagar. De drog ut sina solsängar på konstgräset. Inte i närheten av sin egen bostad utan de ockuperade en fjärdedel av poolområdet alldeles utanför vår grind ett par dagar. Trots att solen nästan står i zenit så här års och det finns knappt en gnutta skugga någonstans. Sen flyttade de sig till andra sidan av den öppna ytan så engelska familjen knappt kom ut genom sin grind.

En kväll ägnade sig ett antal svenska tjejer sig åt karaoke i Casa Göransson. Det vill säga de vrålade sånger hela kvällen så det ekade mellan husen. På svenska. Ted Gärdestad hade dött om han hört dem. Eller snarare vänt sig åtskilliga varv i sin grav.

Ett annat otyg är dessa lättflyttade högtalare som kommunicerar med mobiler via blåtand. I hate them! Alltså inte min egen harman/kardon. Den spelar så trevligt på vår takterrass. Men folk utan sunt förnuft, som ska dra ut sina speldosor på gräsmattan och plåga hela kvarteret med sin musiksmak. Det är helt klart ett otyg.

Jag har säkert anledning att återkomma the Church Lady, Ritva med maken Arto båda från Bålsta. Som låg och pressade i solen i tre veckor. När Ladyn inte gick till rätta med göteborgsungdomarna som saknade common sense och envisades med att spela boll eller kubb. Trots att hon visade dem protokollet från sammanträdet i samfälligheten. Men både hon och ungdomarna åkte hem i förra veckan.