Utseendet bedrar

Moster Margit hade en jättefin hund. Vacker men lömsk. Vi barn blev varnade redan innan vi var framme hos moster och morbror i Småland.
– Vad ni gör, rör inte hunden. Hon är inte att lita på. Och verkligen inte van vid barn. Så låt henne vara ifred.

När vi kom innanför dörren i Smålands Rydaholm, upprepade morbror Sixten varningen det första han gjorde. Och vi lät hunden vara trots att vi var vana med världens snällaste gatukorsning hemmavid. En stor svart hund som vi lekte med hela tiden. Dragkamp om hans sovmatta var favoriten. Tre-fyra barn i ena änden och Ruff i den andra. Och det hände att han lät oss vinna.

Efter några dagar började Syrran tappa respekten för den svarttungade hunden. Den såg ju så ullig och gullig ut. Inte kunde den vara farlig. Och när Syrran fick uppgiften att ställa fram hundmaten, kunde hon inte låta bli att klappa jycken. På huvudet.

Utan minsta morrning till varning högg hunden henne i klapphanden. Syrran blev så häpen och överraskad att hon reagerade på direkten och klippte till mosters hund över nosen. Då bet hunden henne i den andra handen.

Det blev taxifärd till sjukstugan i Tingsryd där Syrran plåstrades om och fick stelkrampsspruta. Dagen efter for vi vidare till mormor. För säkerhets skull. Hon hade ingen hund, men var ganska ilsken av sig själv.

Inte särskilt kul

Nu har jag läst över 100 sidor i 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Och någonstans där försvann lusten att läsa vidare. Jag uppfattar boken som en svensk version av Forrest Gump. Men utan värme och känsla.

Det är för mycket skröna, ändå känns det inte särskilt fantasifullt utan ganska förutsägbart. Polisen är korkad, buset är ännu dummare och det mesta är bara jargong. Med en massa instuckna parenteser. Utan att träffa min humornerv det minsta.

Etiketten blir varken feel good eller rolig. Om ni frågar mig.

Mitt liv är så spännande

Mina bästa glasögon fick fötter och försvann. Stod inte att finna någonstans. Som jag letat. Men på helt fel ställen. Annars är bakom soffan ett bra tips. Jag brukar hänga brillorna grensle över soffryggen när jag tittar på tv och fler än en gång har jag lyckats peta ner dem.

Under sängen kan de också återfinnas. På något sätt har jag kommit åt dem under natten där de legat på nattduksbordet, så att de trillat i golvet. Tredje heta stället är bänken bredvid diskbänken. Sista möjligheten brukar vara bland tidningar och papper på köksbordet.

Men denna gång gick jag bet. Ända tills jag röjde efter barnbarnen. Då hittade jag hårborsten på bänken bredvid diskbänken. Jag som sätter en ära i att ta undan kammar och borstar. Särskilt från köket. Hår som inte sitter kvar på sin ägare är lite äckligt.

Min hårborste hör hemma i hallbyrån. När jag drog ut lådan för att återbörda borsten, hittade jag glasögonen. De låg på borstens plats. Hur det kom sig? Jo, när jag blåste håret efter senaste tvätten, gjorde jag det i köket. För att Maken fortfarande sov. Och jag halvsov uppenbarligen. När jag skulle lägga tillbaka fönen och borsten, tog jag fel. Greppade glasögonen, som låg intill och la dem i hallbyrån.

Men nu är var sak på sin plats. Så länge det varar.

Småbarnsliv

Jag är så otroligt bortskämd med oförskämt god hälsa att när jag känner mig lite hängig, så vaknar hypokondrikern i mig. Som nu i helgen. När jag mådde lite tjyvtjockt, saknade aptit och helst ville ligga i soffan och läsa. Är detta en simpel förkylning eller kan det vara borrelia? Jag hade bevisligen en fästing efter svampjakten på Ettans landställe för ett par veckor sedan.

Inte vet jag, men jag tillät mig att ligga på soffan och läsa medan barnbarnen kojade. Och körde bort mig för att de behövde plymåerna jag låg på. En balkong, skulle de bli. Och jag vandrade vidare till sängen.

– Kom och kolla! Vi har fettsäkrat kojan. Det är bara My och jag som kommer in. Inga vuxna får plats.

Och då skänkte jag Lena Andersson i DN en tanke. Kommer hon någonsin få se en fettsäkrad koja?

Så småningom även skyddad med laser; rött garn som knöts kors och tvärs genom vardagsrummet. Omöjligt att ta sig förbi utan att larmet utlöstes. Det vill säga att min handväska for i golvet.

Bewegungen

Wow! Maken har börjat på gym. Egentligen började han för tre år sedan. Det vill säga började betala 549 spänn i månaden. År ut och år in. Utan att gå dit.

Nej, nu överdriver jag. De första tre månaderna var han en flitig besökare. Flera gånger i veckan och nyttjade erbjudandet Ta med en kompis. Med att dra med mig. Högst ovillig kompis. Jag tycker att gym är grymt trist.

Ska jag röra mig ska det vara något utåtriktat med lite glädje. Inte självupptaget och introvert. Och det är så jag upplever gymmandet. Sen är jag en smygfuskare. Tar det emot för mycket, filmar jag. Sänker motståndet och tar inte ut rörelsen.

Men jag är glad att Maken äntligen kommit iväg igen. Och nu börjar han yra om PT. En personlig tränare, som håller koll på honom och ser till att träningen blir av. Men jag är orolig att PT egentligen står för PlånboksTömmare. Men såna petitesser har aldrig oroat Maken.

Hushållsutensilier

Vissa saker tror man att man inte behöver. Men när man väl har dem så använder man dem stup i kvarten.

Man, det vill säga jag, har inte haft hushållspapper tidigare i livet. Mest för att jag tyckt att det varit slöseri. Det som andra vanligtvis använder papperet till, har jag löst på annat sätt. Plockat upp hushållsavfall med plastskrapan Renzi. Torkat av barn med tvättlapp. Använt disktrasan. Haft billiga papperservetter från Ikea på köksbordet.

Men nu, när vi inte är bilburna, kommer vi sällan till ställen med billiga servetter så jag räknade ut att hushållspapper blir mycket billigare i längden än halvbilliga servetter. Därför har jag sedan en tid tillbaka en hushållsrulle stående på köksbordet.

Förut insåg jag inte heller vitsen med en vattenkokare. Inte när man har spis och mikro. Sen nästan tre år är jag omvänd. Nu äger jag två stycken till och med. En hemma och en på jobbet.

När Trean hade dött, häckade jag en del hos Svärdottern. Och hon har en vattenkokare. En som var betydligt mer lättbegriplig än hennes spis. Eftersom jag är en inbiten tedrickare, så använde jag kokaren stup i kvarten. Och upptäckte poängen. Det går snabbt. Ingen passning, som med spisen. Ingen tidsuppskattning, som med mikron.

Min spis är dessutom superlångsam på att koka upp, så förutom tevattnet förkokar jag i vattenkokaren när jag lagar mat. Behöver jag säga att den går varm hemma hos oss.

Den jag har på jobbet köpte jag när vi fick nya kaffeautomater. Som inte värmer vattnet tillräckligt för min smak. Dessutom måste man stå och hålla in en knapp under tiden som muggen fylls. En knapp som är trög och en påfyllning som är långsam. Och eftersom jag dricker mitt te i ett glas, får apparaten för sig att det inte finns någon mugg som fångar upp vätskan. Så den kommer inte ens igång.

Nu är det dags att använda kokaren igen. För sista teet idag. På jobbet.

Paparazzi

Jag tänkte redan på det för flera veckor sedan. När vi var på Winnerbäckkonserten. Att jag är skeptisk till män med huvudbonad. Särskilt om de envisas med att behålla den på hela tiden. Som Winnerbäck. Då drar jag automatiskt slutsatsen: Här har vi en man med begynnande tunnhårighet. Och inte bara det: Här har vi en man med komplex för sin begynnande tunnhårighet.

Och här har ni Lars Winnerbäck, flera veckor senare. Igår kväll. Lite suddig. Jag skyller på mobilkameran och skymningen. Plus lite darr på handen från min sida, när jag skulle smygfota. Och han har fortfarande kepsen på. Så jag undrar: Har han en begynnande flint? Och om han har det, har han komplex?

Igår var vi på Mosebacke ihop med Winnerbäck och många andra för att lyssna till Weeping Willows avskedskonsert. Gruppen som har en alldeles särskild plats i den vemodiga delen av hjärtat. Under en period när Trean levde rövare satt Maken och jag framför varsin dator och fnulade, ackompanjerade av WW. Alternativt av LW. Det liksom förstärkte den dämpade sinnestämningen.

Och det var kul att tillbringa kvällen i sällskap av båda konstellationerna. Och att LW verkar gilla WW.

Förgyller omgivningen

Igår mötte vi honom igen. Den lille, 90-årige farbron från Blomsterfondens äldreboende, som fortfarande är ute och rör på sig runt Årstaviken. Förut småjoggade han, men efter ett lårbensbrott blir det mest cykling och gång.

När han hade uppför och ledde sin cykel, stoppade han oss i vår nedförsbacke. Bara för att han ville deklamera en dikt för oss. Och berätta varför han inte sprang längre.

– Det är så svårt att komma igen när man är i min ålder. Men jag har fått låna en damcykel och det går bra. För jag klarar inte att lyfta benet över en herram.

Komma igen och komma igen? Tänk att ha så pass god balans i den åldern så man över huvudtaget klarar att cykla.

För att hålla kvar sommaren ett tag till reciterade han ett stycke från Aniara.

Mitt i den brinnande solen
finns en pupill, en kärna
som med sin gåtfulla virvel
gör den till kärlekens stjärna.
Var gång den ser på jorden
uppstår en äng och blommar
dag efter dag och fröar
glad genom lycklig sommar.

Blommorna lyfta ur marken
ett levande flaggspel som vaggar.
Fjärilar dansa med gula
slöjor kring tistelns taggar.
humlorna brumma i gräset
där stråskuggan marken rutar.
Sval leker sommarvinden
i lättrörda vallmoklutar.

Sen skildes vi åt. Och jag hoppas att han kom hem ordentligt. För han hade en bra bit tillbaka till Ringvägen.

Folkrörelse

På lördagar röjer stadsfolk i sina hem. Inklusive jag. Returpapper – ut. Ofärgat glas – ut. Färgat glas – ut. Pantflaskor – ut. Ner till Konsum där jag trycker på Biståndsknappen och får applåder och glada tillrop. Dammråttor – in. I dammsugaren. Som åker ut och in i hallgarderoben. Tvätten sorteras i högar, vittvätt, mörk kulör, grå-beige kulör, ljus kulör, ”handtvätt” – in i – ut ur tvättmaskinen.

Sen blir det shopping. Åhlénsklubben har skickat mig en liten bonuscheck, som jag gärna vill utnyttja. Nu när jag skulle behöva nya vita örngott. Men inte kommer jag ihåg att ta fram kupongen när jag väl ska betala. Maken dyker upp från snett vänster med en Corneliis-cd för nästan ingenting. Just när jag tagit fram Visa-kortet – och då kommer jag av mig. Kupongen ligger kvar i plånboken. Och jag är inte förvånad. Jag kan bära omkring kuponger i månader.

Några pocketböcker ropar på mig, så jag slår till på 100-åringen, Hornsgatan, Alice Munro och en till. Maken köper senaste Leif GW. Resten av eftermiddagen fördelar jag mellan tre av nyförvärven och bestämmer mig för att ta reda på hur kvittenträdet ser ut. Det som Ernst Brunner påstår växer på Bellmansgatan. I boken Hornsgatan.

Söndagen vigs åt söndagspromenaden. Även kallad Antikrundan. Denna dag Årstavikens södra strand, från Marievik, utmed Årsta, bort till Hammarby Sjöstad där Maken köper vatten, genom Lugnets f.d. industriområde, vidare till Kvarnholmen, kisspaus på Elite Hotell i gamla kvarnen. Fortsatt marsch över bron tillbaka till Söder, utmed Stadsgårdens kaj, passerar Slussen 14:02 och några minuter senare var vi vid Bishops Arms på Bellmansgatan. Enligt GPS:en totalt 13 km.

Nu slåss vi om GW-boken. Maken har sömnens gåva och så fort jag ser att han knoppar in, snor jag boken. Jag har kommit till sidan 163.

Surr med Syrran

Som jag sagt tidigare. Det finns två typer av människor: de som delar in folk i grupper och de som inte gör det. Och värst i kategori ett är utan tvivel Syrran. Hon har allt och alla insorterade i sina bestämda fack. Ett sorteringsarbete som görs på ett tidigt stadium i bekantskaper och har man väl hamnat i en av hennes sorteringshögar, kan man aldrig komma därifrån.

Vår nyfunna faster, som hon talat med vid två till fällen. I telefon. Hon har hamnat i sitt lilla fack. Eller kanske är det en kombination av två.
– Hon verkar inte så bright, låter det som. Det var nog Farsan som fick hjärnkapaciteten i den syskonskaran. Hon är lite som du.
– Vaddå? Du får det att låta som om jag skulle vara korkad.
– Nä, det menar jag inte. Men hon verkar inte vara så social. Mer en ensamvarg, om man säger. Hon verkar inte särskilt intresserad av någon ytterligare kontakt.

Jag är instoppad i Syrrans fack med etikett Asociala. Bara för att jag inte orkar med hennes typ av umgänge, där man mest flamsar och tramsar och drar urgamla skämt och plattityder. Ta en stol och sätt dig i soffan. Huvet upp och fötterna ner. Finns det hjärterum, finns det stjärterum. Det gäller att ha tungan i rätt mun. Kör så det ryker.

Och varje gång jag ringer får jag äta upp mina brister. Som nu, när jag inledde med att vi inte hörts av sen före semestrarna. Hon visste precis.
– Inte sen 13 mars. På Svågerns begravning.

Sen kom samtalet in på män. Och när det gäller män finns det en stor, gemensam kategori.
– Alla män är Svikare.
– Det kan du inte mena på allvar.
– Jo, säg den som inte svikit när det verkligen har gällt?
– Jag skulle möjligen medge att en del kan vara ganska själviska.
– Ja, det är ju det jag säger; de är Svikare. De själva går före allt annat.

Då gav jag upp och sorterade in Syrran i facket Småaktiga med Fördomar. Något jag egentligen gjorde redan för 40 år sedan.

Man lär sig något nytt

Min dator har inte hittat vårt trådlösa nätverk på ett tag. Trots att det bevisligen funnits hela tiden. Routern har blippat och Makens maskin på köksbordet, många fler meter därifrån, har fångat upp signalerna.

Det hela började när jag inte var hemma och Maken satt vid spakarna. Mina spakar och spelade. Plötsligt dök ett meddelande upp. Som han tryckte bort fortare än kvickt.

– Vad stod det i meddelandet?
– Det hann jag inte läsa. Men jag tror att det var något om radio.
– Men vad gjorde du innan meddelandet kom?
– Hur ska jag komma ihåg det? Tryckte på tangenter, typ.

Min dator är inte min så därför tog jag med den till jobbet. Så att jag kunde bli idiotförklarad av en fjunig liten tekniker. Som tyckte att min burk var det trögaste han sett på länge.

– Varför startar du en herrejösses massa processer i maskinen? Inte konstig att datorn är seg. Sa han och skrev msconfig i kör-fältet och avmarkerade 90 % av kryssrutorna, som dök upp på skärmen. Rutor som jag verkligen inte bockat i själv.

– Men varför hittar den inga trådlösa nätverk, när det finns en massa i huset där jag bor?
– Någon måste ha tryckt på Fn-knappen och F5 samtidigt. Då stänger man av funktionen.

Självklart, my dear Watson. Det vill säga den fjunige teknikern. Men inte för mig.

Mjölkko

– Nej, nån tandlossning vill vi verkligen inte ha! sa tandhygienisten och ryckte av mig 965 spänn. En precis lagom summa för att komma under högkostnadsskyddet.
– Vilka vi? tänkte jag. Om dina tänder lossnar angår knappast mig. Det räcker så bra med att jag bekymrar mig över mina bissingar.

Fast det är inte så mycket tänderna som är problemet. Det är fickorna. De som uppstår mellan de bakersta kindtänderna. Så nu efterlyser jag ficktjuvar. De får gärna slå till långt bak i vänstra överkäken. Där har vi den djupaste fickan och jag skulle uppskatta att bli av med den.

Förresten är tandhygienistjobbet ganska läbbigt. Nästan i klass med fotvård. Rota i folks munnar dagarna i ända. Och det är de ofräschaste trutarna, som kräver största insatsen. Fila och gnida på tandsten och plack så blodvite uppstår. Samtidigt som man andas andras unkna andedräkt.

Under lunchen investerade jag i nya mellanrumstandborstar. Fyra paket i olika grovlekar. På borsten. Kanske jag kan krympa en och annan ficka med någon millimeter. Tills Anna-Lena hör av sig igen och vill snyta mig på nya pengar.

Matsällskap

Jag gillar att äta i sällskap. Inte nödvändigtvis med människor. Det går lika bra med något läsbart vid bordet. En bok, en tidning eller i brist på annat kan ett reklamblad duga. Vad som helst, bara jag slipper att tomglo rätt ut i luften. Det skulle kännas väldigt konstigt.

Läste vid matbordet gjorde jag redan i min späda ungdom. När jag kom hem efter skolan var lägenheten tom, så när som på hunden. Som skulle ut på kisspromenad omedelbums. Sen kunde jag ta mitt efterlängtade mellanmål, kalaspuffar och mjölk. Rena sockerchocken för kroppen. Men på den tiden behövde barn den sortens energi. Måltiden intogs vid köksbordet med en serietidning som sällskap.

Sen hade jag en liten idé om formerna runt mellanmålet. Det skulle gå jämnt upp. Alltså, mjölken, puffarna och serietidningen skulle ta slut samtidigt. Tog tidningen slut för snabbt, hämtade jag en ny. Ibland var det puffarna som tog slut först och då fyllde jag på. Om det blev för mycket puffar, så hällde jag på mer mjölk. Det kunde ta sin lilla tid innan jag var klar.

Jag har vuxit ifrån serietidningarna, så dagens middagssällskap var Coops MerSmak, lokalblaskan Mitt I Södermalm och en kurskatalog. DN klarade jag av redan till frukost. Och det gör inget om maten tar slut före bläddret.

(Ribbing svarar på frågan om man, som ensamätare, kan läsa en bok på restaurang.)

Vimsigare än vanligt

Ibland kommer jag ihåg saker. Samtidigt som jag inte gör det. Som idag till exempel. Jag kom ihåg att jag ska till tandhygienisten. Redan igår på hemvägen från jobbet slog det mig: 17/8 har jag en tid. Men vilken? Jag grävde och grävde i minnet. Ingen som helst aning.

Vanligtvis brukar jag boka första tiden på dagen, men jag den här gången var osäker. Ibland tar jag en tid kring lunchen. Och lånar någon vänlig själs SL-kort. Korkat nog hade jag varken lagt in bokningen i Outlook eller mobben. Då hade jag kunnat kolla hemifrån. Bara använt hedenhösemetoden: skriva upp på en lapp och satt upp den på anslagstavlan. På jobbet. Hur klantig får man bli?

Så jag gick upp tidigare än vanligt och gav mig iväg tidigare än vanligt. Angjorde Skanstullsbron med betalstation före kl 07:00, när det bara kostade 10 kr att passera. Var på jobbet 07:15. Allt bara för att kunna ta tricken till Hötorget och vara på plats om utifall jag hade bokat 08:00.

Helt i onödan. På lappen på anslagstavlan står det med prydlig handstil: Tandhygienisten 17/8 kl 13:00.

Vart tog jag vägen?

Ingenstans – hemma hela tiden. Förutom barnvaktsuppdraget fredag kväll. Och fyratimmarspromenaden Kungsholmen runt och lite till under lördagen. Plus treochenhalvtimmesvandringen Södermalm runt och Hammarby by the Sea. Och lite Midnattsloppsengagemang från Makens sida. Det blir så när man bor granne med startområdet.

Och när jag inte skrivit något inlägg på några dagar tar det liksom emot. Allt som varit känns så futtigt.

Vem bryr sig till exempel om att den nyköpta nagellacksflaskan gick sönder när jag öppnade den? Halva flaskhalsen satt kvar i locket. Jag som för en gångs skull har några naglar att måla. Hade, tills jag städade ur kylskåpet. Eller att jag hittade laddaren till kamerabatteriet under sängen när jag dammsög extra noggrant. Attans! Vi som köpte en ny laddare. Nästan helt i onödan. Dessutom fick jag degradera två underlakan till fönsterputstrasor.

Och att jag fått en ny rumskamrat på jobbet? Det rör bara honom och mig – och knappt det. Han är mest ute på konsultuppdrag. Så jag regerar fortfarande i rum B414. I ensamt majestät. Utan att arbetslusten infunnit sig riktigt efter semestern. Det tar liksom emot med att lära sig nya saker. När de gamla känns mycket bättre.

Sen har någon, Maken är starkt misstänkt, hällt sirap i min dator. Allt går väldigt, väldigt långsamt. Plus att nätverkskortet släppt kontakten med omvärlden så jag är hänvisad till 3G-modemet. Segt, supersegt!

Behöver jag säga att jag känner mig splittrad?

Som jag funderat

Här och där längs mina promenadvägar har någon/några satt upp klisterlappar med pojknamn. Vad vill man? har jag undrat. Är det några nya nedskräpare typ Ernesto Guerra, som vill tala om att de finns? Eller vad handlar det om? Vilka är Kevin, Kevin, Adam och Pierre egentligen?

Nu har namnlappen kompletteras med en definition. Ser det ut som. Eller inte. Lapparna kanske inte ens har något samband. Vad vet jag? Men jag tar det som ett svar. Så jag kan lägga ner frågan.

Avlivad

Om jag låter tankarna vandra som de vill, kan resultatet bli vad som helst. Nästan värre än i mina drömmar. Under morgonens promenad värpte jag fram en historia som gjorde att jag fick tårar i ögonen och en klump i halsen.

Upprinnelse var AB-historien om kvinnan i femtioårsåldern, som dejtade 126 gånger innan hon hittade en man som passade.

Steg ett i planen var att visa sig själv från sin bästa sida. Därför blekte hon tänderna, uppdaterade garderoben och började sminka sig. Men det slutar inte där.
– Jag färgade håret från brunt till rött. Jag bytte min snabba gångstil till en långsammare sexig höftvickande gång.

Och då funderade jag över om jag skulle angripa saken på samma sätt.
Bleka tänderna – ja. Nästan så att jag funderar på det utan att vara singel. Mina tänder riktigt suger åt sig te och rödvin och det ser inte riktigt fräscht ut.
Uppdatera garderoben – ja. Eller uppdatera mig så jag passar det som finns garderoben.
Börja sminka – nja. Viljan finns, men tårkanalerna är inte med på noterna.
Färga håret – ja. Den förändringen är inte särskilt hårresande. Gör inte de flesta redan det när de passerat 50?
Ändra gångstil till något sexigare – inte en chans. Det var länge sedan jag hörde något så dumt. Dels är det knappast möjligt och det vore att sända signaler till fel sorts mottagare. Som jag ser det.

Men då slog mig tanken – jag är ju inte ens singel. Varför bekymrar jag mig över huvud taget. Och det var då jag spårade ut helt och hållet.

– Tänk om Maken dör knall och fall. Som av hjärtsnörp till exempel. Det gjorde hans far när han bara var några år äldre. Eller hjärnblödning. Nu när Maken är både överviktig och har lite högt blodtryck. Sen finns det en del riktigt skumma hyresgäster. Vem vet – någon missnöjd typ kanske drämmer honom i huvudet med ett avloppsrör. Det finns så mycket aggressivitet hos folk.

Och då blev jag nästan lite sorgsen. Tänk att behöva ringa till jobbet och säga:
– Jag kommer inte idag. Och inte imorgon heller. För det har hänt saker.

Det var i den vevan jag började undra om jag inte behövde styra upp tankarna. Något.

Yes, Box

Om man upprepar en sak 20 gånger så har man skapat en vana. Eller ovana. Beroende på vad saken gäller. Som det här med att gå till och från jobbet. Jag är helt enkelt en människa som förflyttar mig medelst gång. När det går. Avstånd och tillgång på tid får avgöra.

Men är jag verkligen en matlådemänniska? En som tar med sig en plastlåda till jobbet med dagens lunch. Går raka vägen till matrummet och ställer in den uppmärkta boxen på sin bestämda plats till vänster i det högra skåpet. Inte hittills. De senaste tre veckorna har jag stigit upp en kvart tidigare på morgnarna. För att fixa lunchsallad. Jag skäms lite. Jo, det gör jag eftersom jag tyckt att folk med matlåda är trista typer. Antingen alldeles för välplanerade = tråkiga eller varför nöja sig med att äta rester.

Och så är jag själv där. Funderar redan eftermiddagen före om lunchinnehållet. Basen är sallad, en mix av isberg och roman, gurka, rödlök, tomat och lite majs. Så det gäller att bunkra. Sen har vi själva toppingen. Fetaost, rökt lax är lättlagat. Men jag föredrar kyckling, helst med riven parmesan, och det kräver något som verkligen inte ligger för mig: förberedelse. Men gamla hundar kan lära sig mer än att sitta.

Men varför denna förändring? Behöver jag säga att det är pengar som styr mitt beteende. Som i så mycket annat. Min tidigare inköpskälla för lunchsalladen tog 85 kr/kg före min semester. Men när jag kom tillbaka hade man höjt kilopriset med en hel tia. Samtidigt som priset på grönsakerna halverats. Det tycker jag var riktigt dålig tajming.

Jag har fortfarande inte uppnått 20 medhavda matlådor, så än är det i princip ingen vana. Och närmaste framtiden blir avgörande.

Resterna av första dagen

Årstaviken
Nej, jag tog inte trappan in i framtiden. Trots att skylten pockade på uppmärksamhet och trappan angjorde gångvägen och sträckte sig upp i Eriksdalslundens grönska. Det räcker så bra med nuet och var dag har nog av sin egen plåga. Och glädje.

Och förresten, har verkligen en kolonistuga på Söder framtiden för sig? Med en kötid på minst 15 år. Då är framtiden redan passerad.