Deja vu

Förflyttad 30 år bakåt. Samma gamla astma, nästan samma Sachsska, annat barn.

Annons

Läget

Vid en större sammankomst träffade jag kvinna, som jag inte sett på flera år. Jag var uppriktigt glad att se henne.
– Men hej, Eila! Det var länge sen. Hur är det med dig? undrade jag. En ganska vanlig hälsningsfras i sammanhanget. Men Eila och jag hade nog lite olika uppfattning om hur den ska besvaras.

– Nu orkar jag inte redogöra för mitt hälsotillstånd en gång till! sa Eila och jag var plötsligt inte lika glad längre.

Aftonbladet hänvisar till en undersökning, som visar att folk ljuger i snitt fyra gånger per dag och etta på topplistan är ”tack, jag mår bra” fast man inte gör det. Men att folk ljuger om sitt hälsotillstånd är inte så konstigt. Om man ens kan kalla det för lögn. Man förväntar sig inte ett uttömmande och ärligt svar, när man undrar hur läget är. Småkrämpor är ingen intresserad av.

Jag skulle bli förvånad över svar som:
– Det är den där förpepprade fistelgången, som fortfarande besvärar mig. Men som läkaren sa ”det här ser ut att bli långvarigt”.

Nu är klockan 14:30 och jag har inte hunnit ljuga en endaste gång ännu. Men det beror nog på att jag ägnat mig åt städning. I ensamt majestät.

Orättvist!

Maken meddelar att han tagit helg och sitter på en uteservering vid Mariatorget.

Är det riktigt rättvist? Nu när det är väder och allt. Det blir ett litet snack med chefen. Om komp.

Av barn och dårar …

Igår träffade jag en äkta tonårsmamma med tvåårig dotter. Lilla flickan har börjat prata. Hon tittar på lampan i taket, pekar och säger: ”Kolla, lampan”. För hon tittar inte, som andra barn brukar göra. Hon kollar. Hela tiden.

När hon såg mig, pekade hon och sa: ”Kolla, många tuttar!”

Alltså, jag har inte fler tuttar än flertalet kvinnor. Kanske mer av den varan än många andra. Något som jag inte alls är glad för och jag kan för mitt liv inte förstå folk som villiga att utsätta sig för kirurgiska ingrepp för att öka sitt omfång. Ännu mindre att de betalar för det.

Nej, hälften vore nog. Och då menar jag inte antalet.

57 år & gravid med trillingar

Välkommen till min nya blogg! 

Eller den är snarare på idéstadiet. Gravida bloggare får så många besökare, så jag blir avundsjuk. Speciellt unga med många barn på gång eller flera redan levererade. Typ som 15 år & Gravid med tvillingar och 17 år & trebarnsmamma. 

Nu var det ett tag sedan jag var i tonåren så det får bli en blogg på temat gammal mamma istället. Är det något som upprör folk, så är det gamla tanter som skaffar barn på konstgjord väg. Så det borde ge en del läsare.

Enklast blir det om jag fejkar hela historien, så jag slipper fertilitetsbehandlingar och annat som verkar jobbigt. Andra har gjort det före mig. Och lagt upp bilder på barn som inte alls varit deras.

Eller så kan jag ta några gamla foton på mina egna.

Sammansvärjning

Jag har förlagt min svarta tröja. Kanske redan på semestern. Idag gjorde jag en räd på Globen City och kan konstatera att kläddesignerna har gaddat ihop sig mot mig. Ungefär som härom året när de fått för sig att bredarslade kvinnor inte skulle ha kjol, utan byxor med korta ben.

Det finns inga vettiga tjocktröjar att uppbringa. Varken på KappAhl, Lindex eller H&M.

Och vem har fått för sig att det mänskligheten ropar efter är kortärmade munkjackor? När behöver man ha en luva på huvudet  men ingenting på armarna? Det måste vara samma klädskapare som tycker att ärmlösa polotröjor är en ljus idé.

Tjafs

Grundregel: Börja inte dagen med att knappa in månadens räkningar. Det är ingen bra start; förhöjt blodtryck, sura uppstötningar, molande värk i höger tinning blir ofta följden. Plus att du blir förbannad.

Det finns inget som irriterar mig mer än att pengar går åt till saker vi redan har eller sånt vi inte använder. Som till exempel gymkort. Det var över ett år sedan Maken var på Sats, men varje månad har drygt 500 kr dragits från hans konto. Den här månaden hade han inte ens tillräckligt med pengar för det. Då blir det ytterligare 50 kr dyrare med förseningsavgiften.

Sen har vi det här med nya mobilen. Det skulle ju bli sååå billigare med nya avtalet. Ja, förutsatt att man verkligen avslutat det gamla. Men är det gjort?

– Men ring själv, då. Du som sitter vid en telefon hela dagarna.
– Jag har ingen lust att morsa dig. Du är väl inget barn heller.
– Det är skitmycket nu med alla blommor som ska ut. Så jag hinner helt enkelt inte sitta i någon telefonkö.

Snart är vi uppe i en tusenlapp, som bara försvinner varje månad på ingenting. Dessutom har Maken mage att ringa och påstå att jag inte hänger med i nyheterna.

– Det står ju på Aftonbladets hemsida.
– Men om du har tid att sitta vid datorn och läsa tidningen, när det är så mycket med blommorna, då borde du ha tid att säga upp både mobilabonnemang och gymkort.

Har jag rätt eller har jag rätt?

Sopigt

Minst en gång i veckan är det någon granne som skapar stopp i sopkarusellen. Ett virtuellt stopp, eftersom andra bara tror att det är problem. Grannen lägger helt sonika sin soppåse nedanför sopinkastet och nästa hyresgäst drar slutsatsen att ”Nu är det stopp. IGEN!”. Men det är inget egentligt problem. Bara en lat hyresgäst, som inte orkar öppna en lucka för att göra sig av med skräpet.

Ikväll var det dags igen och snart börjar det bli dags att tillkalla Miss Marple.

Misstänkta
Vi börjar uppifrån:
Piket-Pia 5 tr; Ensamstående morsan, polisen som lever rullan varannan vecka när barnen är hos pappan.
Heikki 4 tr; Store finnen, han som grät när han inte fick ha motorcykeln på gården.
Linda 4 tr; Elaka morsan, hon som inte gillar sin treårings attityd. Hon skriker så i alla fall.
Fredholm 3 tr; Lomhörda läraren, hon som har P1 på hela dagarna. På högsta volym och drygar ut pensionen med försäljning. Först var det gallerdörrar, sen magnetarmband och nu levande vatten.
Movitz 2 tr; Han vars bror föll offer för Quick, innan han tog tillbaka allt. Som prenumerera på ekolådor och låter tomlådorna stå i trappen.
Virta 2 tr; Kubanskan numera gift med en finne. Hon som har en ful fläck på stengolvet utanför sin ytterdörr. Frätskador efter soppåsar, som hon ställer där tills nästa gång hon ska ut.
Langhanden 1 tr; Kulturarbetaren, hon som låter det mesta mellanlanda utanför dörren. Sopor, returpapper, saker på väg ner i källare och nu senast den bärbara datorn. Som tydligen fick fötter.

Förr eller senare lämnar den skyldige något spårbart i sin soppåse. Då blir räfst och rättarting!

Postre

Säger du att barnbarn är livets efterrätt en gång till åker du på en propp. Så säger bara en som inte har något eget liv längre eller accepterat den egna utförslöpan. Som gått upp i att bli gammal.

Här kommer en liten förrätt istället; Tvåans escargot med beräknad ankomst 1 november.

PU

Min chef har verkligen ingen känsla för tajming när det gäller utvecklingssamtal. Förra året prickade han in det alldeles för nära inpå Treans begravning. Jag kände mig fullständigt tömd på all energi och kunde antagligen ha gått med på lönesänkning.

I år var det bestämt att vi skulle skilja på löne- och utvecklingssamtal. Speciellt som avtalet drog ut på tiden. När jag kom till jobbet igår efter långhelgen låg en mötesbokning i mejlboxen: utvecklingssamtal 25/5 kl 9:00.

Snacka om möjligheter till förberedelse. Det blev nog mitt livs kortaste utvecklingssamtal, knappa 20 minuter. Och inte blev det mer inspirerande av att mannen använde sig av en mall från sitt förra jobb. Som vi båda skulle skriva under. Så nu har jag en plan för kompetensutveckling relaterad till SIEMENS verksamhet och mål.

Det är inte illa för en svensk bankanställd.

Lapptäcke

Det går inte fort med köksrenoveringen, men visst händer det ett och annat.

2000 diskmaskin, spisfläkt, keramikhäll och ugn
2001 städskåpet omgjort till utdragbart skafferi
2002 luckorna omlackerade
2004 golv
2005 kakel, kyl/frys, spackling väggar
2006 bänkbelysning
2007 köksbänkar, diskbänk
2008 målning tak och väggar

I två-tre år har luckor och lådfronter väntat på omlackering. Färgen från förra omgången höll inte vad den lovade. Men ett hinder har varit de usla lådorna. Varför satsa pengar på sånt man helst vill kasta ut?

Köksinredningen är från ombyggnaden på 1970-talet och själva lådorna och glidskenorna är gjorda i plast. Hårdplast som härdats under åren så att de hela tiden går sönder och nu gick de inte att laga längre. I förra veckan blev hela lådsektionen utbytt och de nya lådorna glider så fint. Men de är VITA.

Nu är vi nog tvungna att göra slag i saken. Om vi inte låter tiden gå, så att vi blir hemmablinda. Det har hänt förr. Hallen var halvvägs småblommig i flera år och köket var spacklat och omålat åtminstone i två år. Man vänjer sig vid det mesta.

Sen är det svårt att bestämma om luckorna ska vara vita eller om det blir för trist. Borde vi ta en färg som bryter av rejält mot det gråa istället?

Tjuvlyssnat

En siffra
X-2000 mellan Göteborg och Stockholm
Kvinna ~ 60 talar i mobiltelefon

Kvinnan: Jo, det har varit riktigt intressant att åka runt med föreställningen på olika gymnasieskolor. De flesta sketcherna har gått hem och vi har fått igång många intressanta resonemang med publiken.

Men en sak som slagit mig är det här med ålder. Bara för att jag är äldre idag, tror ungdomar att jag alltid varit gammal. Att jag aldrig varit ung. Är inte det konstigt?

---

Så är det; unga tror att de är odödliga och att de aldrig kommer att bli gamla. Och de som är äldre har förmodligen alltid varit det.

Jag har självt tänkt så. Och gör det fortfarande i någon mån. Som när jag går på stan till exempel. De som möter mig ser förmodligen en liten satt kvinna 55+. Men inne i mitt huvud är det helt annorlunda. Där bor det fortfarande en 17-åring med framtiden för sig.

Då är det inte så konstigt att jag väljer luvtröja, jeanskjol och matchande leggings. Även om Maken suckar ”Jamen, har du inte fattat att du börjar närma dig 60?”

Nej, det har jag verkligen inte! Och förresten är jag fortfarande odödlig.

(Apropå http://blogg.aftonbladet.se/1/2009/05/veckans-bloggtema-alder)

Uppskattat

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Tur att jag inte är politiker. Då hade jag varit riktigt illa ute. Med tanke på hur barnen fått sina lägenheter hade vi förmodligen fått löpa gatlopp, blivit steglade, halshuggna och hudflängda på livstid. Minst.

Det som är skrämmande är att jag inte ens haft dåligt samvete. Möjligen känt mig ovanligt lyckligt lottad.

Och inte har jag begripit mig på reglerna för förmånsbeskattning. Som när Maken följde med på konferensen i Dublin. Egentligen ville jag inte ha honom med; det blir alltid en intressekonflikt mellan arbete och familj, som är svår att balansera. Men han insisterade. Envist, eftersom vi aldrig varit på Irland. Så han fick sova på mitt rum i två nätter mot att vi betalade hans frukost ur egen plånbok.

Inte en tanke på att detta var beskattningsbart. Man får ju alltid ett dubbelrum på den typen av konferenser. Speciellt om man anger att make bifogas. Ingen, inte ens vår ekonomiavdelning, har någonsin påtalat några skatteregler i sammanhanget. Och ändå tillhör de paragrafryttarna.

Så jag kan lugnt säga att jag inte kände till den för skattedirektörer självklara regeln. Och ska jag verkligen förmånsbeskattas för att Maken följde med. Jag som tyckte att han skulle stanna hemma.

AB Exp DN

Mitt skrivbord

Så här har jag det hemma. Hemma på mitt skrivbord. På  jobbet är det betydligt rörigare.

Bakgrundsbilden föreställer Hornsgatan mot Slussen, tagen från Ansgarietrappan. Det vill säga från där den låg innan man byggde huset vid Hornsgatan 91.

Det är fortfarande vänstertrafik, registreringsskyltarna avslöjar fordonens härkomst och bussarna har rundade hörn och konduktör.

Sånt ger mig hembygdskänsla!

(Bidrag till skrivbordstävlingen hos razart.se.)

Annanstans fortfarande

Gårdagens gråmulna regnväder gynnade inomhusaktiviteter. Nya skor och ny plånbok på Nordstan. Utbyte av läsrekommendationer gav några nya titlar på Pocket Shop. Plus lite annat smått och gott.

Dagens vackra väder gjorde att vi ägnat dagen åt Botaniska. Speciellt som näsduksträden blommade i Japanska trädgården. För att inte tala om alla fantastiska rododendronbuskar. Hur många sorter som helst. Dessutom pågår en orkidéutställning.

Familjer med barn gick runt och medan föräldrarna ägnade sig åt blomsterprakten hittade barnen på annat. Som att balansera på dammarnas hala stenar till exempel. En vild liten kille halkade förstås och trillade i en damm och blev genomsur ändå upp till armhålorna.

Jag är glad att han inte skulle in i samma bil som vi.

Gång vinner över cykel

DN skriver idag om kampanjen mot löjligt korta bilresor. Alltså transporter kortare än 5 km. Jag håller med om att man skulle kunna eliminera en massa bilresor, men jag är inte lika säker på att cykling är det givna alternativet. Och alltid det snabbaste.

Ta mina egna arbetsresor som exempel, en förflyttning på 4,5 km. Bil går bort på direkten, eftersom jag inte har någon. Cykel har jag däremot, men den står i ett låst förråd och det tar ett antal minuter att få fram den. Plus att det är en mödosam process med en liten uppförsbacke och fyra tunga dörrar mellan förråd och gatan.

Även en kort cykelsträcka gör mig svettig, speciellt sista backiga biten.  Sen har vi parkeringsproblemet. Att låsa fast cykeln på en lämplig och väl synlig plats är bökigt. Jag får stå dubbelvikt och knöla med lås. Konsekvens mer transpiration.

Den totala ansträngningen gör att jag måste duscha och byta kläder på jobbet. Det betyder att jag behöver packa med mig kläder och annat och det tar lite extra tid.

I tid skulle en cykeltur vara cirka 20 minuter kortare om man bara räknar själva cyklingen. Men totalt sett vinner gångtiden. Från dörr till stämpelklocka tar det 45 minuter och jag landar på kontorsstolen torr som fnöske.

Jag är välkommen till Göteborg

Tror jag. Det känns i alla fall så. Även om övriga sällskapet kroknat och tar en middagslur. Själv blir jag bara mosig av att sova dagtid.

När vi kom igår kväll hamnade vi i stora festen för den förlorade dottern. Hon, som varit ett halvår i Tanzania och blev mottagen av en massa kompisar. Vi hängde med på ett hörn och kvällen blev sen.

Men det hindrade oss inte från att ägna den här vackra dagen åt en långpromenad i skogarna vid Angereds gamla kyrka. Vädret kunde inte vara bättre för vistelse utomhus.

Skövde

Västgötaslätten lyser grönare än nånsin.

Planer

Idag ska jag jobba. Men bara lite, lite grann. Typ 4 timmar och 45 minuter. Eller knappt det. Jag har inte riktigt bestämt mig. Kanhända går jag redan efter tre timmar.

Men jag vet alldeles säkert att om Gud vill och vi får leva, så sitter vi på X-2000-tåget till Göteborg klockan 17:10. Det var inte igår! Snarare 10-15 år sedan. Och inte var vi så rutinerade och välplanerade att vi visste om resan för 90 dagar sedan. Då biljetterna släpps till lågpris. Nej, det blev 850 kr * 4 och det konstiga är att 1:st klass var billigare än 2:dra ena vägen.

SJ lovade ett inchecknings-sms dygnet före avfärden och igår exakt 17:10 sa det ”plong” i mobilens inbox och jag tackade ja till den oombokningsbara resan.

Ny uppfinning

Vad sägs om en stingpinne för gående?                                                             

Jag skulle gärna ha en sådan monterad på mig när jag går hem. Gång- och cykelbanan på Skanstullsbron är alldeles för trång mellan 16 och 18. Framförallt är det cyklisterna, som tar plats. I dubbla och ibland tredubbla led mer eller mindre inne på utrymmet för gående.

Helst skulle pinnen monteras någonstans i höjd med cykelstyrena; där är cykelekipagen som bredast. Gärna med en pigg i ytteränden …