Det var det

Då har en satt sin sista potatis. Blivit vederbörligen avtackad på jobbet med tal och tårta. Fått en blomsterkvast från företaget och champagneflaska, champagneprovning för två plus lite annat av arbetskamraterna. Och blivit mejlad redan dag 1 i frihet, eftersom man hade problem i fredags kväll. Mejl som jag inte iddes svara på förrän på lördagen. Så går det när folk inte kan läsa instruktioner eller inte ens hittar instruktionerna.

I helgen har vi träffat en massa gamla bekanta, som vi inte sett på flera år. Upplevelsen gav blandade känslor. Både trevliga och skrämmande. Kul att ses igen men folk har blivit så gamla. Inte bara i år räknat. Nej, tiden har dessutom satt otrevliga spår. Kutiga ryggar, dålig hörsel, skumma ögon, stapplande gång, allvarliga sjukdomar. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig hur livet kommer att te sig för en själv om 10-15 år.

Men den dagen, den sorgen. Arla morgon i morgon sticker vi till Arlanda för vidare transport till Kroatien. Taxi är beställd till kl 04:00 och vi har börjat packa så smått. Jag kom just på att jag gett bort min bästa ryggsäck. Till Noa när han för femtioelfte gången förlagt sin skolväska på stan och inte hittade den igen. Det betyder att jag måste ta grejerna i min lilla rygga, den som jag vanligtvis transporterar min matlåda till och från jobbet. Det får gå det med.

Lill-paddan är laddad med semesterläsning; tio böcker från bibblan och två från DN. För några pappersutgåvor lär inte få plats i min minimala packning.

Sen är jag i valet och kvalet om hur jag ska göra med kryckan. För var dag som går fungerar vänsterbenet bättre och bättre. Ska jag verkligen släpa runt på en krycka i nästan tre veckor? Ju längre tiden går ökar risken för att jag glömmer den någonstans. Eller lämnar den med flit för att den bara är i vägen.

Jag får väl använda Maken som krycka utomhus. För det är då det blir jobbigt med alla ojämnheter. Förresten kan ha få bära min ryggsäck på magen. Det är jobbigare för benet med extra tyngd; varje kilo förvärrar.

Dagens I-landsproblem

Inte så att det är minsta synd om mig, men jag kan inte låta bli att reta mig på saker. En skulle kunna tillstå att det ofta gäller småsaker. Den senaste månaden har det varit taxi, som jag stört mig på. Jo, jag vet att jag borde vara tacksam för att jag budas till och från jobbet. Och det är jag i grund och botten. Det jag retar mig på är hur själva kostnaden för frakten specificeras.

taxikvitto

När jag ringer efter bil är det helt okej att jag får betala framkörningsavgift. På kvittot upptaget som startavgift. Men det är posten under som får mig att mulna. Den som kallas F – vänta. Och den summan är väldigt ensidig. Jag kan till exempel inte begära avdrag på betalningen om jag fått vänta 15 minuter. Vilket har hänt.

Väntekostnaden drabbar inte min egen plånbok så jag orkar inte bråka om saken. Men till exempel idag när jag skulle hem, ringde jag efter en bil när jag stod ute i foajén till jobbet, vilket betydde att jag fick vänta cirka fem minuter innan bilen kom. Ändå blev jag debiterad för 37 sekunders väntan. Visserligen ingen större summa, men it adds upp, som britten säger. Jag har till och med följesedlar med noll sekunders väntan där man ändå fört upp några ören.

Tre gånger har det hänt att man skickat en bil av större modell med plats för sju passagerare. Snudd på omöjliga att kravla sig in i för en stelbent kvinna. Dagens hemfärd ägde rum i en sådan och min misstanke är att jag fick betala för att chauffören fick vänta medan jag med stor mödan klättrade in i baksätet. Allt medan mannen i förarsätet satt och trummade på ratten.

Annars har jag blivit lite av en stammis. Fått samma förare några gånger och Anthony i växeln har koll på vart jag ska.

I taxibilarna står radion på, som regel. Kanalen framför andra är P4 med täta trafikrapporter. Men det finns några avvikelser; ett par har haft på P1 och bara en säger en har spelat P2. Riktigt avstressande med lite klassiskt i öronen.

Och så var de bara tio …

Då snackar jag arbetsdagar; det återstår bara tio stycken och sen är jag ute i värmen. Den senaste veckan har känts som jag tillbringat inne i kylan. Alltså i mitt arbetsrum i C-korridoren. Min närmaste chef har inte försuttit ett enda tillfälle att gå in till grannen Åke och stänga dörren bakom sig. Det har förekommit flera gånger varje dag. Och den enda han stänger ute i mitt tycke är mig, som sitter i rummet bredvid.

Jag erinrar mig en arbetskamrat jag hade för många år sedan. En riktig psykopat, som fick sparken så småningom. Jag hyste agg till honom redan när han började på jobbet eftersom jag kände han före detta fru och visste hur han burit sig åt mot henne. När han kom på morgnarna stank det om honom. Han luktade så starkt av rakvatten att jag fick huvudvärk. Och min hjärna drog slutsatsen att han hällde på sig parfymen bara för att reta mig. Trots att han inte hade en susning om att jag var överkänslig mot lukter.

Det är möjligt att det är samma sak med Totte och hans dörrstängningar. Han begriper inte vad jag drar för slutsatser av hans beteende. Att han har hittat ytterligare en metod att marginalisera mig. Och få mig att känna mig utanför.

De senaste två veckorna har vi haft problem med delar av datasystemet. Det har tagit flera minuter att starta programmen. Helt oacceptabelt tycker användarna och eftersom jag är ansvarig och mamma till stora delar av mjukvaran, så landar problemet i mitt knä. Jag ringar in orsaken och konstaterar att någon gjort ändringar i nätverket, som fått negativa konsekvenser.

Då börjar pajkastningen. Nej, vi har inte gjort några ändringar. Och alla andra program fungerar som förut. Förresten luktar din lösning 90-tal, helt enkelt gammalmodigt. Det måste finnas modernare sätt. Och så gräver sig alla ner i skyttegravar och problemet kvarstår. Istället ägnar man sig åt enklare frågor. Skriver långa mejlväxlingar om vilka som har rätt att vistas i vilka rum. För det kan alla och envar ha åsikter om.

Det finns ett syndrom som i någon mån beskriver läget. NIH, som står för Not Invented Here. Alltså att man är skeptisk till saker som man inte gjort själv eller av någon i huset. Fast hos oss skulle det hellre heta NIBB. Förkortning för Not Invented by Buyer. Folk från företaget som köpte oss, tycker att det mesta vi gjort är mer eller mindre korkat. Trots att det fungerat och fungerar alldeles utmärkt. Om det inte vore för en massa klåpare på driftsidan.

Förutom att dagarna tickar på för min sista dag på jobbet, så tickar de även på för sista dagen med gipset. Den 9 juli är det dags för avgipsning. Konstigt ord. Vad jag vet finns det inget som heter pågipsning. Och jag hoppas verkligen att jag blir av med min stela stövel och hinner träna upp mig lite innan det är dags för SEMESTER. Jag har i alla fall tre dagar på mig innan det är dags att dra söderut.

Halvannan vecka av sex

Jag är så om mig och kring mig att det nästan är pinsamt. Skulle somliga kanske tycka. I alla tider har vi avböjt avbeställningsskydd i samband med bokning av resor. Och tänkt att de pengar vi sparat genom åren kommer att vara mer än vad det skulle kosta om man av någon anledning inte kan åka på en resa. Resan till Malmö var inget undantag. Vi bokade utan avbeställningsskydd, betalade i förväg och sen stod jag på öronen och bröt benet. Och vi kunde varken avboka eller resa.

Vi har vår hemförsäkring hos If, Don’t you worry bout athing, och där har man alltid varit schysta och tillmötesgående. Jag ringde upp och hörde med en handläggare. Jodå, det är mycket möjligt att de kan ersätta. Oroa dig inte; fyll i formuläret i mejlet och skicka in läkarintyg och lite annat. Det ska bli spännande vad det kan ge. Allt över noll kronor är en vinst.

Sen ringde jag chefchefen (jmf farfar). Alltså han som är min chefs chef och som inte alls är lika mörtig som chefen. Tvärtom. Ämnet var sjukskrivning med taxiresor. Där ska arbetsgivaren betala resorna de två första veckorna och sen går Försäkringskassan in och ersätter. Saken är den att min nya arbetsgivare erbjuder en förmånlig sjukförsäkring förutsatt att man INTE varit sjukskriven mer än 14 dagar de senaste tre månaderna. Och därför vill jag inte blanda in Försäkringskassan i mina taxiresor.

Min vädjan var om Företaget kunde tänka sig att stå för alla resor. Nu när man ändå skulle behöva stå för en del av dem. Och tänka sig, det kunde man. Så imorgon ringer jag och bokar en droska och tar mig till jobbet. Hasar mig genom två långa korridorer för att nå mitt rum och skrivbord. Det ska bli skönt att få tillgång till två bildskärmar igen. Tänk vad fort man vänjer sig vid saker. Och jag som tyckte att det kändes onödigt när jag fick dem.

Som förberedelse har jag tagit mig upp och nedför trapporna flera gånger. En gång för återbesök på SÖS, en gång för att roa mig hemma hos en före detta arbetskamrat och två gånger för att ta mig ut på innergården. Där jag suttit och läst i halvskugga från gårdens stora alm.

Idag, när jag kom ner, låg en ung tjej och solade i gräset. Bänken, som jag tänkte ockupera, stod inte alls där jag ville ha den. Jag la ifrån mig kryckan och började slita i bänken. Tung som attan; gjord i gjutjärn. Den unga damen uppmärksammade mitt slit och erbjöd sig att sköta förflyttningen. Och jag tog tacksamt emot och tänkte: Jaha, nu är jag där. Äldre, hjälpbehövande kvinna.

För att riktigt ta ut mig gick jag till Coop och handlade. Och tänkte: Jaha, nu är jag där. Ytterligare en gång. För jag klarade inte av att korsa Ringvägen på en grön gubbe utan fick stanna vid mittrefugen och invänta nästa omgång med grönt.

Men förhoppningsvis ska jag inte behöva korsa några gator för att ta mig till jobbet. Jag är till och med så lyckligt lottad att jag har en lastplats precis utanför porten. Där kan taxibilen stanna och lasta in och ut mig.

Ombytlig

Somliga sitter inte fast någonstans. Ta Svärdottern till exempel. För två veckor sedan började hon på ett nytt jobb, vilket gjorde att familjen flyttade tillbaka till Sverige. Barnbarnen, som bott hos oss ett par månader, flyttade hem till mamma och småsyskon. I fredags kom ett mejl.

Hej!
Joel och Pixie har åkt tillbaka till Malaga. Jag och Loranga kommer att åka ner så fort som möjligt i nästa vecka. Noa och My vill vara med på skolavslutningen, så min fråga är om de kan bo hos er några veckor till?

Ville bara flagga upp det så snart som möjligt. Vi hörs på mobilen. 🙂

Pasta och pannkakor! Nu är vi med barn. Igen. Svärdottern sa upp sig innan hon hade börjat. Nu ska hon börja på en advokatbyrå i Spanien. Med lugnare tempo och inte med en tjänstgöringsgrad på 140% . Och ingenting är bestämt hur det blir med de stora barnens skolgång.

Tur att vi vilade ut i helgen. På lördagen låg jag i solen på en parksoffa i Skinnarviksparken och fördjupade mig i grammatik. Verb, närmare bestämt. Som i sin tur gjorde mig smartare än en femteklassare. Lasse Kronérs fråga om supinum var rena barnleken. Plus att jag präntat in att det heter preteritum och inte imperfekt. (Att envisas med att säga imperfekt är ungefär lika fräscht, som att hävda att Rolling Stones är ett musikkapell.)

På söndagen upprepade vi majtraditionen med en dagstur till Åland. Solen lyste och jag halvlåg i en soffa på akterdäck. Löste lördagskrysset i DN när jag inte läste Jo Nesbøs senaste. Brände mig rejält på ben och knän.

Men nu är barnbarnen här igen och jag är upptagen. I kök och badrum. Med matlagning, disk och tvätt. Första Carbonaran är tillagad, serverad och uppäten. Och fler lär det bli framöver. Om jag känner Noa och My rätt.

Oönskade synpunkter

Sen vi gjorde oss av med bilen undviker jag bilkörning överhuvudtaget. Och det är inte heller så ofta jag behöver hålla ordentlig koll på trafik och färdvägar heller. Men när vi hyrde bil på resan till Portugal och Spanien och jag skulle vara andrepilot drabbades jag av insikt. Att jag hade väldigt otydlig utsikt. Alltså, jag ser urdåligt på håll. Så dåligt att jag knappt hann läsa på vägskyltar innan vi kört förbi dem. Och det hände mer än en gång att vi fick vända och köra tillbaka av den orsaken.

Dålig syn, stämmer inte med min självbild. Ungefär lika dåligt, som att jag numera ofta är tvungen att välja skor i storlek 40 istället för 39. Som är min skostorlek. Egentligen. Förr i världen, när vi stod och väntade på bussen, var jag den första att identifiera linjenumret på en annalkande buss. Oavsett vilket sällskap. Nu är jag bland de sista.

Först tänkte jag: är man över 60 har man redan sett det mesta, så vad spelar det för roll om konturerna är lite suddiga på håll. Det var dumt tänkt, var min andra tanke eftersom dålig syn spär på min ansiktsblindhet ytterligare. Därför bestämde jag mig för att det var dags för glasögon för annat än läsning.

Sitter man, som jag, framför en bildskärm dagarna i ända bidrar arbetsgivaren med terminalglasögon. Och paret jag har nu har flera år på nacken. Därför äskade jag om en rekvisition hos HR och beställde tid för synundersökning. Med tanken att då kunde jag samtidigt skaffa ett eget par att användas på håll.

På väg hem tog jag vägen om optikern. En kvinna i 60-årsålder, som tog världsrekord i ålder. I var och varannan mening använde hon ordet. Det var åldersförändringar hit och åldersförändringar dit. Grå starr – ålder. Grön starr – ålder. Gula fläcken – ålder. När hon frågade om jag hade några problem med ögonen, svarade jag att ögonen rinner en hel del. Men att jag betraktar det som en arbetsskada.

Men, nej, det hade inte alls att göra med bildskärmsarbetet. Optikern fattade lätt min hand och påminde om åldern. Alltså att vi – både hon och jag – led av sviterna av lägre hormonhalter i kroppen. Och det gör ju, som alla vet, slemhinnorna tunna och torra. Det gäller även ögonen. Och då reagerar kroppen med att kompensera med att tokbilda tårvätska. Så att det rinner över alla bräddar.

Konstigt, tänkte jag; mina ögon har burit sig likadant åt i över tjugo år. Oavsett höga eller låga hormonnivåer.

Det spelar ingen roll om det är tandläkaren, hårfrissan, hudläkaren eller optikern. Ingen av dem försitter tillfället att påpeka åldersförändringar. Hur ska det då bli tjugo år fram i tiden? Om inte åldersförändringarna hunnit bli dödliga.

The Office

Idag slutar hon som under många år haft ansvaret för lönerna på mitt jobb. Eftersom jag är ledig så jag kan inte vara med om avtackningen. Inte för det gör mig något. Lisa på lönekontoret har inte varit en av mina större favoriter sen hon ljög mig rakt upp i ansiktet utan att blinka. Om en ren struntsak.

Min kollega Åke är långsint och det har drabbat Lisa. En gång i tidernas begynnelse gjorde hon ett misstag som resulterade i att Åke fick mindre i lön än han var berättigad till. Lisa ursäktade sig och rättade till felet och sa: ”Du som har så hög lön, kan väl vänta till nästa lönetillfälle med att få in pengarna på kontot?”

Inte nog med att Lisa gjort fel, hon hade fräckheten att kommentera Åkes lön. Den skulle hon enbart skita i! menar Åke. Fortfarande. Och berättar gärna episoden trots att det måste vara 15 år sedan den utspelade sig.

Själv la jag en slant till Lisas insamling och efter det gick jag in på Åkes rum bara för att jaga upp honom lite.
– Jag såg inte ditt namn på kortet till Lisa. Sa jag och försökte låta lite förvånad.
– Du är inte klok! Aldrig i livet att jag skulle ge en spänn till den människan. Det var hennes blotta närvaro som fick mig att avstå ifrån att gå på Hammarbys bandymatch igår.

Så långsint är alltså Åke att han inte klarar av att tillbringa ett par timmar i hennes närhet. Trots att det är hundratals andra på samma plats och det är hans älsklingslag som spelar.

Idag var en bra dag

* Vaknade inte av väckarklockan utan av koltrastens sång på innergården
* Uppehållsväder och knappt någon motvind
* Gatubelysningen släcktes innan jag var framme på jobbet (första gången i år)
* Stämplade in 07:33. Med kod ”Pappaledig”. Hur det nu gick till?
* Åke var tillbaka från semestern och vi kunde dra upp planen för veckan
* Jag påbörjade min del av projektet Mini-Bris
* Lunch
* Åke och jag ägnade halvannan timme åt att reda ut ett problem orsakat av Pinochet
* Övervakade tester av program som en annan programmakare gjort ändringar i
* Fortsatte på Mini-Bris och hade riktig programmerings-flow
* Gick hem 17:25 och passerade Bibblan på Medis och fick en pinkod till lånekortet
* Stannade till på Sushibaren och inhandlade middagsmat
* Kollade mobilen och såg att Aleksej, smått desperat, både ringt och mejlat
* Ringde jobbet & ryssen och hjälpte honom att avsluta produktionsdagen
* Åt 10 bitars laxsushi
* Lånade en e-bok på Bibblan med lånekortet och pinkoden jag hämtade på vägen hem

Igår, när jag låg i soffan och läste, fick jag ont i armarna av att hålla boken på rätt köl. En inbunden bok på 630 sidor väger en del och då slog det mig att paddan måste vara betydligt lättare. Men jag har ingen lust att köpa en bok vi redan äger. Därav boklånet. Och då slår jag två flugor i en smäll eftersom jag kan utvärdera om digitala böcker är något för mig.

(Somliga namn är utbytta. Åke och Aleksej heter något helt annat och Pinochet är inte ens från Chile.)

Årskrönika

Traditionen så här års bjuder att jag sammanfattar året med några rader. Alltså, det handlar om en tradition med åtta år på nacken och som jag själv skapat. Men 1913 (avd fort men fel. Tack Jan L) 2013 års tillbakablick blir nog lite halvdan eftersom jag legat av mig på bloggfronten. För det är på bloggen jag hämtar återblickarna. Huvudet är i regel ganska tomt och blandar ihop när, var och hur.

Januari
Gick på bio, såg på tv, hämtade på förskola, åkte till Teneriffa och blev förskräckligt förkyld. En förkylning som räckte långt i februari. Men i övrigt har jag varit sjukdomsfri under året.

Februari
Filosoferade och la ut texten om arbete och globaliseringen, livet efter pensionen, hur livet disponeras och ålder i största allmänhet.

Mars
Bränder: Folkets kebab på Hornsgatan och offentliga toan vid Globens t-banestation.
Den bittra och verklighetsbaserade serien Jobbet & jag startar.
J&J avsnitt I: Avspisas bryskt vid förfrågan om kurser.
J&J avsnitt II: 100 dagars gratisarbete omvandlas till fyra dagars permission.

April
Tandläkarbesök, klippning, åker till Malaga och hälsar på barnbarn.
J&J avsnitt III: Strid om sommarsemesterdagar.

Maj
J&J avsnitt IV: Tungviktare på jobbet sägs upp och säger upp sig.

Juni
Hela månaden fylls av bil- & tältsemester i Frankrike.

Juli
Svärdotterns barn nummer fyra föds.
J&J avsnitt V: Blir förbigången vid allmänna festiviteter och surnar till.
J&J avsnitt VI: Bråkar om semester. Igen.

Augusti
Semestervecka på Karpathos

September
Diskmaskinsluckan på plats. Äntligen efter halvannat år eller mer.
J&J avsnitt VII: Ett utvecklingssamtal, som går till historien som mitt värsta. Och sista. Personalchefen nämnde i en bisats att dylika samtal var frivilliga.

Oktober
Plockar svamp och klipper håret.
J&J avsnitt VIII: Söker nytt jobb.

November
Maken går på Filmfestival.
J&J avsnitt IX: Jag går på anställningsintervju.

December
J&J avsnitt X: Får inget nytt jobb, stretar på på det gamla och tar välbehövlig semester.

Besvärligheter

Igår damp morgontidningen ner i brevlådan när jag höll på att sätta på mig ytterkläderna för att ta mig till jobbet. Så det blev varken någon läsning eller något korsordslösande. Läsningen tog jag igen igår kväll och fredagskrysset tog jag itu med i morse. Och satte nästan morgonkaffet i vrångstrupen på kuppen.

DSC_0246Uppe i högra hörnet stod det ett nyckelord, som förmodligen inte betyder så mycket för det stora flertalet. Inte heller för mig tidigare. Men senaste halvåret har lösningen på nyckeln KULRAM hemsökt mig natt som dag.

Vårt senaste Herrejösseprojekt heter just Abakus och det har varit projektet som gud (han med gemener) glömde. Det som har kunnat gå fel, har helt enkelt gjort det. Som om det inte räckte med att brottas med kulramar i veckorna, jag får göra det även på fritiden.

Jag funderade på att ta tuben till jobbet igår eftersom jag försovit mig. Men som jag hoppade över morgonläsningen kom jag iväg i hyfsad tid och bestämde mig för att gå. Som vanligt. Det var tur, för när jag kom ner till Skanstull hade polisen spärrat av nedgången till tunnelbanestationen och det stod massor av folk och väntade på 4:ans buss. Andra gjorde som jag, stretade över Skanstullsbron i motvinden.

När det var dags för Stockholmarna att ta sig tillbaka hemåt på eftermiddagen hade man ännu inte fått ordentlig fart på tågen. Och när jag var klar med dagens kulramar hade klockan blivit över 18. Då hade jag ingen lust alls att gå hem i mörkret utan chansade på bussbefordran. Tillsammans med en massa andra. Bland annat en arbetskamrat, som i och för sig är snäll och vänlig men som jag stör mig på ändå.

Vi kan kalla henne Petronella. Hon jobbar på vårt Call Center och det passar henne för hon gillar att prata. Och pratade gjorde hon hela vägen från Gullmarsplan till Zinkensdamm. Bara det är jobbigt. Sen försitter hon inte ett tillfälle att i förbifarten nämna sina akademiska meriter. Ännu mer påfrestande.

– Apropå trassligheter i kollektivtrafiken. Du vet den där snöiga och besvärliga vintern för fyra år sedan. Då jobbade jag med min avhandling och var tvungen att ta mig till Nynäshamn fyra dagar i veckan. Gissa om det var problem med pendeltågen?

Och jag tänker elakt: Men om du nu är så himla välutbildad, varför sitter du på ett sketet Call Center?

Gubbar är sig lika

När Maken började som Portis för dryga 20 år sedan bestod en stor del av arbetstiden av att vittja brevlådor i olika fastigheter, som han hade ansvar för. I brevlådorna låg hyresgästernas felanmälningar, som skulle åtgärdas. Antingen av Maken själv eller om det var utanför hans kompetens så skulle han lämna över uppgiften till den tekniske förvaltaren. Ett ganska ensamt jobb där var man i det stora hela var sin egen arbetsledare.

Så är det inte längre. Nu jobbar flera gubbar i team och felanmälningarna ligger inte i fysiska brevlådor utan i digitala mejlboxar. Varje team har en expedition med datorer uppkopplade på fastighetsbolagets nät. Männen i blåkläder har gått från att vara vaktmästare och portvakter till att vara bovärdar och sina egna tekniska förvaltare. Man bokar snickare, rörmokare, målare, reparatörer efter behov. Lägger upp ärenden i ärendehanteringssystemet och attesterar fakturor.

Maken gillar förändringen, men det är han ganska ensam om. Åtminstone bland dem som jobbat länge på företaget. Trots att de i varje enkät ger sig själva betyget fem i förändringsbenägenhet. De har svårt för datorer och ställer hela tiden frågan: När ska vi ha tid att skruva? Var det inte det vi blev anställda för?

Och det är samma med gubbarna på min arbetsgrupp; de tre så kallade grottmännen, som förskansat sig i konferensrummet Gröna Grottan. Gubbarna som också hela tiden frågar: När ska vi ha tid att koda? Är det inte det vi är här för att pyssla med? Och därför vägrar vara med på möten. Vilket gör att onödiga misstag begås, för att alla inte har klart för sig vad som gäller. Man tror att man vet och handlar efter det. Och vanligtvis slutar det med syfrökens stående replik: Det är bara att repa upp, och börja om.

Som vi har repat upp och börjat om den senaste månaden. Bara för att kommunikationen med grottmännen inte har fungerat.

Tiden lider

Åsså var det lördag. Igen. Och jag har inte hunnit med annat än jobb under hela veckan. Vi ska vara klara med Herrejössesprojektet på onsdag. Alltså projektet med stort H, som vi trodde att vi hade ytterligare några veckor på oss. Men så var inte fallet.

Har man Kunder. Alltså såna med stort K. Det kan vara Myndigheter, Banker eller Försäkringsbolag. Vilket som. Då gäller inte de vanliga spelreglerna. Nej, då spelar man Fia med Storasyrran. Hon som kan ändra reglerna under spelets gång.

– Om man förflyttar sig med en grön plupp och hamnar på en grön cirkel – då får man slå ett extraslag.
– Jaha, men varför fick inte jag göra det, när jag hamnade på en röd cirkel med min röda plupp?
– Men hör du inte vad jag säger? Det gäller grön plupp. Bara den. Fattar ’u?

Och Kunden kräver att vi ska vara klara tre veckor innan vi ska gå igång. Och därmed basta! Då är det bara att jobba på. Ända in i kaklet. Min gissning är att arbetstiden på måndagen och tisdagen blir väldigt lååång. Ingen får gå hem innan jobbet är klart.

Förresten samtalade jag just med Storasyrran. Hon mår inget vidare. Dålig hälsa och dåligt om pengar. Som vanligt. Hon och Lillsyrran hade surrat med varandra och kommit fram till att de ändå haft en viss tur när det gäller var och när de fötts. För om de fötts för 100 år sedan eller i någon annan, mindre utvecklad världsdel, så hade de förmodligen inte levt idag.

Lillsyrran hade antagligen dött i bröstcancer innan hon fyllt 45 och Syrran hade med all säkerhet strukit med i den allmänna blodförgiftning hon fick av mördarbakterier för 25 år sedan. Brorsan hade nog inte heller varit vid liv. Hans hjärta har krävt en del kirurgiska och medicinska insatser.

Enligt det resonemanget vore jag det enda syskonet som överlevt vår gemensamma mor. Om det varit andra tider eller andra platser.

Det kvittar inte alls

Mitt allra första riktiga jobb efter avslutad skolgång 1971 var att sitta i kassan på posten. Den titel jag hade var följdriktigt postkassörska. Man kunde även sitta i postens kassor och vara betitlad postexpeditör. Då var man lite finare än en kassörska. För att bli expeditör genomgick man en ettårig utbildning medan jag som kassör bara behövde tre veckor på mig för att lära mig det jag behövde kunna i en kassa. Vad expeditörerna lärde sig på de återstående 49 veckorna har jag ingen aning om.

En kassörska var oftast en extra resurs som sattes in på olika postkontor när det var hårdare belastning än vanligt. I månadskiften, vid utbetalning av barnbidrag och pensioner. För på den tiden kunde man inte betala räkningar på nätet eller via autogiro och de flesta privatpersoner hade inte några pappersgirotjänster. Alltså köade man på posten för att betala sin hyra, el- och telefon eller vad man nu hade för räkningar.

Sin pension eller sitt barnbidrag, fick man oftast i form av ett utbetalningskort och med det i handen ställde man sig i kön till postkassan. En pensionär som hämtade ut sin pension behövde inte legitimera sig med ett giltigt identitetskort. Det räckte med det snusbruna pensionsbeviset, som saknade foto. Och det var tur för pensionärerna. För de kunde vara riktigt besvärliga ändå.

Somliga kunde stå och envisas med att de ville ha ett kvitto på själva utbetalningen. Och det spelade ingen roll hur man än tjafsade och förklarade.

– Men du har ju fått pengarna.
– Ja, och det är dom jag vill ha kvitto på.
– Men om det är jag som gett ut pengar, så är det väl jag som ska ha ett kvitto. Inte du.
– Du har ju själva utbetalningskortet.
– Och det är jag nöjd med. Ditt utbetalningskort är mitt kvitto.
– Just det. Och nu vill jag ha ett kvitto av dig.
– När du handlar i en affär så får du ett kvitto när du betalar. Brukar du skriva ut ett kvitto och lämna till kassören?

Vanligtvis slutade det med att jag signerade en papperslapp och drämde i datumstämpeln på lappen och gav den till kunden.

Vadan denna utläggning? Jo, jag retar mig på bankomaterna. De som envisas med att fråga om jag vill ha kvitto när jag hämtar ut kontanter. Varför skulle jag vilja ha det? Jag har ju fått pengarna. Sluta kalla dessa fåniga minneslappar för kvitton. Och det omedelbums.

”Ett kvitto är en bekräftelse att en person eller en organisation har betalat för en vara eller en tjänst. Bekräftelsen är skriven på papper. Ett mottagningskvitto eller en kvittens avser oftast ett bevis på att varan eller tjänsten är mottagen.”

1111 1111

Visst, det är fredagen den 13, men jag är inte skrockfull utan fångar den här dagen precis som jag gör med alla dagar. Speciellt inte en sån här fredag.

För idag har jag permission och är ledig utan löneavdrag. Så före lunch var veckostädning och helghandling avklarad. Städinsatsen var verkligen välbehövlig efter flera veckors försummande av den detaljen. Och helghandlingen omfamnade jag utan hämningar. Besökte Hemköp, Ica och Konsum i jakten på extrapriser och kånkade hem full ryggsäck plus två kassar.

Förutom ledig fredag, firar jag mig själv. Idag är det dag 255 + 1 på året och då är det Programmers’ Day. En dag som borde utnämnas till allmän helgdag. Om ni frågar mig. Switcha dag 256 mot Nationaldagen till exempel. Och varför inte lite uppvaktning? Far får slipsar på fars dag, mor blommor på mors dag; jag är öppen för förslag om lämpliga gåvor.

Men fram till dess får jag väl fira mig själv. Till exempel bjuda upp Maken på en bugg. Om han inte är alltför svettig efter träningen och slå upp lite kallt bubbel. Som jag tänker ge mig ut på stan och inhandla innan det börjar köa upp sig på Bolaget.

Och så här får man ordning på hemmet. Om man tänker som jag.

rutaktion

Dags att gå till nästa nivå

För drygt fem år sedan, när Svärdotterns mamma dog i alldeles för tidig ålder, var Svärdottern självklart både sorgsen och deprimerad. Inte långt efter dog vår son Trean, hennes make och barnens far. Efter den värsta chocken – eller kanske på grund av den – konstaterade hon lakoniskt: Säga vad man vill, men det här fick mig att snabbt komma över mammas frånfälle.

Och nu är det min tur. Jag som blev så upprörd och besviken över att inte få någon inbjudan till arbetsgruppens gemensamma middag på lokal. Det var ju ingenting i jämförelse med min chefs sågning av min arbetsinsats. Nej, jag struntar i om jag inte blir medräknad som en i gänget och säger som Winnerbäck:

Om det fanns plats för lite värdighet
Här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

dpi

 Men eftersom jag är den enda kvinnan på min grupp funderar jag på att flagga upp för diskriminering. Prata med facket eftersom det är uppenbart att jag döms efter annan mall än övriga. Män. För jag har kompetens som behövs och som flera andra på gruppen saknar. Och om mina brister ligger mig i fatet, så borde deras också göra det. Ligga dem i fatet, alltså.

Nu över till något helt annat. Svärdotterns senast lilla bebis. Ja, jag säger senaste. Modern kommer att vara fertil många år till. Nu är bebban drygt två månader. Och ser ut så här.

Not so very funny – if you ask me

Den senaste tiden har verkligen bjudit på utmaningar. Och då talar jag om jobbet. Min kollega Åke har haft semester. Varför han nu blev beviljade det när somliga andra vackert får gå till arbetet, trots alla outnyttjade semesterdagar? Nå, men när Åke är borta får den här lilla råttan absolut inte dansa på bordet. Nej, hon får se till att verksamheten fungerar.

Och det är här utmaningarna har radat upp sig. Den ena jobbiga situationen efter den andra. Jag har inte gjort annat än städat efter olika medarbetare och rett upp handhavandefel på handhavandefel. Sett till att miljontals kronor hamnat hos sina rätta ägare. Åtminstone fyra gånger den senaste veckan.

Mitt i alltihopa kommer en inbjudan till ett utvecklings-/lönesamtal med min närmaste chef. Han som sitter i rummet bredvid mig och i möjligaste mån ignorerar mig så gott han kan. Och bråttom var det att klara av alla medarbetarsamtal. För den 12/9 ska han sticka på semester.

Som ni hör är jag inte så imponerad av mannen ifråga, men jag tänkte att jag skulle ge Totte en chans. Nu när han, för första gången på alla år tagit sig i kragen och inbjudit till samtal med sin personal. Jag kan bara säga att det sket sig direkt.

Vi hade fått en lunta med papper från HR där vi skulle resonera om olika punkter och gradera ämnena i betyg 1-5 där ett var sämst och fem högsta betyg. Första ämnet: Arbetsmiljö. Är du nöjd med den? Ja, sa jag. Nej, sa chefen Totte. Den är hemsk. Tycker du? genmälde jag. Själv tycker jag att den är bra. Det är rent och snyggt, skrivborden är höj- och sänkbara, ventilationen är bra och vi har en fantastisk terrass. Jag sätter en femma på arbetsmiljön.

Men Totte ringade ändå in tvåan. Och ännu värre blev det när vi kom in på min kompetens. Värdelös, sa Totte. Du kan inget som är värt något. Men hallå, vem är det som får ta hand om skiten när andra klantat sig? Jamen, systemet är så klantigt gjort så att det går att göra fel, tyckte min chef. Konstigt att det fungerat alldeles utmärkt under alla år. Och det är klart att det går att göra fel om man inte begriper vad man håller på med, menade jag.

Så där höll vi på i en halvtimme. Jag tyckte att jag var värd fyror och femmor. Totte höll inte alls med. Det blev genomgående ettor och tvåor. Som sagt, till och med på arbetsmiljön, som jag var helt nöjd med. Plus B i ordning och uppförande. Han visste nog att jag gjorde svartjobb, som han inte beordrat. Bakom hans rygg. Insatser på sådär 20 minuter som visserligen gjorde stor skillnad för användarna. Men ändå. Han hade inte fått bestämma.

Efter den bataljen tog jag lunch. I sensommarvärmen. På terrassen. Den som ingår i min dåliga arbetsmiljö. Efteråt, på väg till ett möte med en kund, blev jag upphunnen av en medarbetare. Nu var det knas igen. Och jag felsökte och hittade problemet. En kund hade skickat in en fil, som inte följde överenskomna regelverket. Kontakta kunden och be dem skicka en korrekt fil, sa jag och gick hem. Less på jobbet. Och framförallt min chef.

När jag står vid grönsaksdiskarna på Ica ringer en chef. Inte han som sågat mig strax före lunch, utan mannen snäppet över honom. Eftermiddagens fel kvarstår. Kunden har inte skickat någon ny fil. Vad göra? Varför frågar du mig? undrade jag bittert. Enda anledningen till att jag skulle vara behjälplig är att jag tycker synd om de som har fått problemet på halsen. För någon större kompetens besitter jag ju inte.

Efter gårdagens lönesamtal blir det väl minus i lönekuvertet. Om Totte finge bestämma. Som det känns nu får man gärna ge mig foten. Med omedelbar verkan. Då skulle jag ta med mig min jobbdator och två papperskassar till jobbet. Lämna tillbaka datorn och passerkort. Tömma lådhurtsen på personliga föremål och ta mina soffkuddar och gå ut genom snurrdörren.

Det skulle bara kännas skönt. Och framförallt befriande.

Mein Kampf

Det här med semester är verkligen ingen vila för min del. Åtminstone inte på planeringsstadiet. Då är det snarare en brottningsmatch. Eller kanske en hel turnering.

Först ska Maken och jag synkas. Vad ska vi göra? Vart ska vi åka? Och när? Det brukar ta tid att komma fram till svar på de frågorna. Det kan bli en del verbala skärmytslingar på vägen dit. Och det kan krävas både medlare och nattmanglingar innan vi enats.

Steg nummer två och tre är att synka planerna med våra respektive jobb. För Makens del brukar den processen vara ganska enkel. Det räcker med att två av teamets tre medlemmar är på plats. Och om det kniper kan det duga med en.

För min del är det värre. Då ska mina önskemål om tid först synkas med Åkes. Och han brukar minsann kunna ta för sig. Sen ska allt passa in med tidplaner för olika projekt och då blir inte bara Åke och min chef inblandad. Nej, då sticker projektledare upp sina huvuden och ligger in sina veton.

Förra veckan ägnade jag en hel del tid till att brottas, först med Maken, sen med Åke och chefen och när jag trodde att jag skulle gå segrande ur turneringen då la projektledaren in sitt veto. Här beviljas inte några två veckors ledighet. Möjligen någon extra dag i samband med en helg.

Jaha, när ska jag kunna ta ut mina återstående 19 dagar? När resorna kostar en förmögenhet och enda resmålen ligger på andra sidan jordklotet? Om man inte vill hasa runt i en storstad vilket jag redan gör resten av året. Och varför får andra sina semestrar beviljade trots att de har mer att bidra med i projektet än jag?

Efter en lång kamp var en vecka okej. Men när? Det var inte snutet ur näsan, precis. Möjligen vecka 33 fast jag helst ville ha vecka 34. Med baktanken att det kanske var billigare när skolan börjat. Nej, vecka 33 får det bli. Vecka 34 har jag semester, sa projektledaren.

Då kände jag för att lämna walk over alternativt kasta in handduken. Det blev ingen resa beställd i helgen som var. Luften gick liksom ur mig. Men nu har jag pumpat upp mig igen. Så till den milda grad att vi beställt en resa. Inte vecka 33 eller 34. Utan både och. Alltså halva 33 och halva 34. Sen får Åke, chefen och projektledaren säga vad de vill.

Men fortfarande återstår det 14 semesterdagar att brottas om.

Att mötas är att dö en smula

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. Trots att jag inte gillar upprepningar. I hate telefonmöten. Vi har då och då den typen av sammanträden på jobbet. En kund kan befinna sig i Ludvika, en utlokaliserad underavdelning ligger i Östersund, vi huserar i Johanneshov och alla har behov av att höra samma saker. Då ringer man och loggar in på någon telefonkonferenstjänst.

Det finns knappast någon sämre deltagare än jag. Eller bättre. För jag säger just ingenting utöver Hej! när vi börjar och Hej då! när det är slut på lidandet. Idag prövades jag värre än vanligt. En telefonkonferens på engelska. Där jag inte kunde komma undan med Hallo! and Good bye! Eftersom jag var huvudpersonen.

Det började inte heller bra. Folket i UK hade fått för sig att jag heter Victoria Sundberg och mejlade därför telefonnummer och inloggningsuppgifter till henne. Som by the way inte existerar. I alla fall inte på min arbetsplats. Och när de kom på sitt misstag och skickade rätt uppgifter till rätt person började tekniken krångla.

Nåja, efter många om och men hittade vi varandra i etern. Gordon i Scotland, Ian i London, Mike vars tillhåll jag känner inte, och så lilla jag. En lite förvirrande upplevelse eftersom jag inte riktigt har klart för mig till vem jag ska skicka vad. Jag lider nog inte bara av ansiktsblindhet. Tre gubbar låter förvillande lika i en raspig telefon.

Jag lovade att mejla ett preliminärt utkast till ett provisoriskt förslag, typ. ASAP. Det får bli imorgon förmiddag. Och då skickar jag det till alla tre. För säkerhets skull.

På eftermiddagen imorgon ska jag också på ett möte. Men då ska vi träffas i köttvärlden. Fast jag skulle helst vilja slippa det sammanträdet. Också. För på kvällen blir det rajtan tajtan med Makens jobb. Och folket där tänker lägga ner verksamheten redan vid tretiden och värma upp i förväg på någon trevlig lokal.

Och det blir jag snuvad på. Det tänker jag inte glömma i första taget.

Det började med en skakning på nedre däck

Eller det var snarare skakigt på övre däck. Först. När jag satt på Skavsta och väntade på flyget mot Spanien, kollade jag jobbmejlen en sista gång innan det var dags att gå ombord på planet.

Informationsmöte idag torsdag kl. 13.00 för alla medarbetare i rum Vita havet. Vi ser gärna att alla prioriterar detta korta informationsmöte.
/HR

Det lät illavarslande i mina öron. Den typen av alla-medarbetare-på-samma-plats-möten brukar innebära dåliga nyheter. Ska vi säljas igen? Eller ska verksamheten flyttas helt och hållet till låglöneland? Eftersom jag skulle befinna mig 10 000 meter upp i luften vid ettiden, så messade jag Kontorschefen, även kallad Långkoftan, och bad henne briefa mig med sms efter mötet.

Jag ringde upp så snart vi landat i Malaga. Jo men visst, det var högsta hönset i Sverige som fått avsked på grått papper. Fast det sa man inte rakt ut. Nej, att mannen med största ansvaret skulle sluta, berodde på en omorgansation av den europiska marknaden. Som gjorde att svenska verksamheten hamnar direkt under UK. Och deras högsta höns. En man som inte drar sig för att leka ångvält, trots att han bara är en tvärhand hög.

Och som han manglar. Beslut genomdrivs hur knasiga de än är för den svenska verksamheten. Även om vi inte har tid eller resurser till att åstadkomma det som begärs. Trots att medarbetarna får gå på knäna. Själv har jag några chefslager mellan honom och mig. Vi delar inte ens våningsplan så jag kommer lindrigt undan. Kan nicka lite nådigt i korridoren och hävda att I’m fine, thank you när han undrar How are you?.

Men även nedre däck skakades som en följd av rockaden i toppen. Det var Långkoftan, som bestämt sig för att begära avsked. Efter moget övervägande och under diverse kval. Strongt jobbat, måste jag säga. Och helt otippat av omgivningen.

Jag var förvarnad och det är jag glad för. Vi har jobbat nära varandra i 20 år. I början med likartade  arbetsuppgifter och senare i olika gemensamma projekt.

Det ska bli intressant att se utvecklingen framöver och hur vi ska klara alla pågående arbeten. Och jag säger som jag brukar: Tack och lov har jag bara fyra år kvar i ekorrhjulet. Om det vill sig.

Jag lever ett så spännande liv

I samma ögonblick jag klev ut genom porten i morse började regnet. Först duggade det bara så jag orkade inte vända och hämta min regnponcho. Det var dumt, regnet tilltog alltmer. Redan vid uppfarten till SÖS var jag sur, både på insidan och på utsidan.

kurreI höjd med Eriksdalsskolan blev jag lite gladare. En ekorre gjorde mig sällskap ett femtiotal meter där den kutade längs med staketet mot slänten. Den såg ut att springa allt vad den orkade. Som om den trodde att den var förföljd. Det är nog första gången på de dryga 20 åren vi bott på Söder, som jag skådat en sådan gnagare i vår del av staden.

När jag var framme vi jobbet rann vattnet om kjolen och jacka och kofta var genomvåta. För att komma in i byggnaden krävs det ett passerkort om man landar före klockan 8:00. Det gör jag och därför är jag noga med att kortet är med. Visst händer det att jag glömmer, men idag var jag tvärsäker på att jag stoppat ner kortet i höger kjolficka.

Jag trevade och trevade men fickorna var tomma. Tills jag kom på att det var jeanskjolens bakfickor jag muddrade. Under min 50-minuterspromenad hade kjolen vridit dig ett halvt varv, så att fram blev bak. Och vice versa.

Jacka och kofta hängdes på tork och jag jobbade stående tills kjolen var torr lagom till lunch. Då satte jag mig tillsammans med mina matkamrater och åt upp min medhavda sallad. På eftermiddagen la jag upp några nya tabeller i testdatabasen tills det var dags för ett möte. Och sen knallade jag hemåt eftersom jag hade tid för klippning.

Maken hade vissa synpunkter i sammanhanget. Han tyckte att jag skulle klippa mig riktigt kort, gärna raka ena sidan av huvudet och färga håret i några spännande kulörer. Det tyckte inte jag. Så det blev en ganska vanlig tantfrisyr. För att det kändes mera jag. Typ.