I snigelposten

Det låg ett brev i postboxen. Adresserat till mig! Personligen. Och som inte var reklam. Brevet var från Rune i Västerås. En äldre man intresserad av släktforskning. Nej, vi är inte släkt. Men hans farmor hade haft fosterbarn på gården hemma i Värmland. Min far hade tillbringat några år hos henne under sin barndom och Rune ville gärna veta hur fadern hade haft det. Speciellt under de sista levnadsåren.

Ja, hur svarar man på det? När man inte har en susning. Inte i stort sett mer än det man kan googla sig till. Och det har Rune säkert redan gjort. Så jag skrev så här:

Hej Rune!
Jo, jag är dotter till Henrik Holland. Min helsyster, Monica Holland, dog i maj i år och hon gjorde lite efterforskningar på Henrik i samband med att vår mor dog 2006. Han hade flera syskon som också blev utplacerade hos olika fosterfamiljer i Värmland.

Enligt min mamma var Henriks uppväxt mycket problematiskt, med kriminella föräldrar. Mamma och Henrik träffades 1948 när mamma redan var gravid med min äldre bror. Han heter Holland i efternamn, men Henrik är alltså inte hans far. Mamma och Henrik gifte sig 1949 och Monica föddes 1950. Två år senare föddes jag.
Varför våra föräldrar skilde sig ett par år senare fick vi aldrig riktigt kläm på. Mamma var förtegen när saken kom på tal och vi hade ingen kontakt med Henrik.

Min mamma gifte om sig 1957 och då kom den nye maken och Henrik överens om att han skulle slippa betala underhåll för oss om han avstod från umgänge. Enda gången jag träffade honom efter skilsmässan var 1964 när min äldre syster konfirmerades. Då var mamma frånskild igen.

Henrik hade precis blivit diagnostiserad med diabetes och varnade oss för det låg i släkten. Någon gång under början av 1970-talet vet jag att min syster sökte upp honom när han deltog i ett veteranbilsrally här i Stockholm, men hon uppfattade det som att han inte var intresserad av vidare kontakt.

Under flera år arbetade Henrik på ett verkstadsföretag i Nacka. Man kan se hans namn i platsannonser: ”för vidare info kontakta ingenjör …” och efter det var han vd på ett mindre verkstadsföretag.

Som du skriver hade han en gedigen vapensamling. Han var intresserad av skytte och tävlade en del. Förutom det åkte han på storviltjakt. När han dog hade han bokat en björnjakt i Kanada.

Han dog 1981, som sagt ganska ung. Hans hälsa var inte den bästa, med diabetes och diverse cirkulationsproblem. Kvinnan han bodde ihop med när han dog, var sjuksköterska och de hade träffats när Henrik låg inne på sjukhus för lungproblem på den avdelning hon arbetade.

Henrik dog av hjärtinfarkt när han körde bil. Som tur var hade det snöat så han höll låg hastighet och hans sambo kunde styra bilen in i en snödriva och dra åt handbromsen.

Vi träffade hans sambo och hennes son Urban, ett par gånger, dels i Värmland där de bodde och dels i Stockholm. Jag var aldrig med på begravningen eftersom jag hade tre småbarn på den tiden och mina känslomässiga band till Henrik inte var särskilt starka.

Med vänlig hälsning

Så skrev jag och Rune blev tydligen lite tagen av min öppenhjärtighet. Han skulle återkomma när han hämtat sig.

Och jag tänker ibland att om jag skulle höra eller läsa om mig själv och min barndom så skulle jag kanske tänka: stackars människa! En sån rörig uppväxt.

Men då tänker jag på Lajka. Eller ännu hellre min mamma. Där ligger man verkligen i lä.

Klämkäck

Om man ska tro på Hollywood så skulle jag aldrig ha platsat som advokat. Inte bara för att jag saknar rätt utbildning. Det går ju alltid att reparera. Nej, det hänger mer på klädstilen. Fy för att stolpa runt i högklackat hela dagarna. Det var länge sedan jag klarade det på en fest ens. Och korta, snäva kjolar till korta snäva kavajer passar varken min kropp eller knopp.

Nej, ballerinaskor tillsammans med rymlig kjol och kofta, är mer min melodi. Och strängare klädkod än så har det inte varit på mina arbetsplatser. När jag jobbade hade koftorna knappar framtill, men i min tillbakalutade pensionärstillvaro har flera av koftorna dragkedja. Och huva. Själva huvan är inte viktig eller nödvändig i sammanhanget, den brukar ingå ändå. Men det är sällan jag har den på huvudet.

På en butik i Skrapan hittade jag tröjor i min kaliber. Med dragkedja och huva. Jag tog en grå och en svart huvtröja med mig till kassan. Om det hade funnits en olivgrön i min storlek, hade det blivit tre.

– Mysdax, ser jag, sa expediten Som tydligen ville göra jobbet lite roligare.

Konstig kommentar, tänkte jag. Speciellt som jag kom dit i en snarlik tröja. Min alldeles vanliga mundering.

– Vill du ha en kasse?
– Nej tack, jag har en med mig, sa jag och slet upp en prydligt hopvikt Hemköpskasse ur ytterfacket på handväskan.

– Åh, en ordentligt människa, ser jag.
– Njae, snarare ekonomisk.
– Är inte det samma sak?

Okej då. Jag är väl ganska ordentlig. I handväskans ytterfack har jag alltid två plastkassar att ta till vid inköp. Det sparar både plast och pengar.

Hjärndöda lockrop

  1. Ät det du tycker om
  2. Laga maten från grunden
  3. Fortsatte att äta allt, gick ändå ner
  4. Promenera dig smal
  5. Gick ner i vikt utan träning
  6. Jag har inte gjort några uppoffringar

Det kryllar av dem, tydligen. Folk som går ner i vikt plättlätt, enligt Aftonbladet. Jag tror inte på någondera rubrik. Alltså att man går ner i vikt om man tillämpar dem. Inte ens om man gör alltihopa. Jag är själv ett lysande exempel på motsatsen. Varenda punkt har jag praktiserat utan att gå ner ett enda hekto.

Jag äter till exempel det jag tycker om. Varför skulle jag inte göra det? Om argumentet i stället hade varit: ät det du inte gillar, hade jag kanske tappat lite. Ta nummer två: laga maten från grunden. Det gör jag nio gånger av tio. Inte har det hjälpt. Och jag äter allt. Nja, kanske inte surströmming. Det finns gränser.

Och att promenader skulle göra skillnad är rena idiotin. Under massor av år gick jag till och från jobbet. Det blev mellan 15.000 och 30.000 steg om dagen. Vad fick jag ut av det? Billiga arbetsresor. Nu har det blivit mindre av promenader och mer av ”utan träning”. Nada har hänt på viktfronten.

Till den som går ner i vikt utan några uppoffringar har jag bara en fråga: Varför blev du då fet, in the first place?

Det absolut sämsta motivationen i Aftonbladet är: ”Nu orkar jag leka med barnen”. Men hallå! Det är ju aptråkigt att leka med barn. Barnlek gör sig bäst när barnen själva håller på. Blanda inte in mig, för då tappar jag sugen direkt.

Nej, det är bara att bita i det sura äpplet! Ska man bli fin får man lida pin. Det är försakelse och umbäranden som gäller om det ska hända något. Och det är världen redan full av, så varför utsätta sig frivilligt för dylikt?

Kräsen

Mitt läsande går i vågor. Och då talar jag om genre, för läser gör jag hela tiden. Gärna självbiografiska berättelser, deckare, fackböcker eller romaner. Och numera är det e-böcker som gäller. Utanför Sveriges gränser lyser pocketböcker på mitt modersmål med sin frånvaro. Det mesta lånar jag på bibblan. Till nöds laddar jag ner från bokus. Om det är något speciellt jag vill ha. Bibblans utbud kan ha några år på nacken.

Stockholms stadsbibliotek har tips och topplistor i olika kategorier. Jag brukar ögna igenom dem. Men mycket, som finns med, har jag redan läst. Eller så vill jag inte läsa det som andra gillar. Speciellt när det gäller kategorin populära romaner. Just nu är den listan fullsmockad med Lucinda Rileys femtielva syster-böcker. Inte min tekopp, precis.

För några månader sedan lånade jag Fjärilsrummet ”en underbar familjesaga, med dramatiska hemligheter” enligt förlaget. Man vill ju gärna hänga med. Men det var det tramsigaste jag läst på länge. Efter 50 sidor gav jag upp. Nä, då klämmer jag hellre en deckare. jag hade betydligt större utbyte av AJ Finns Kvinnan i fönstret. Med en halvfnoskig huvudperson som levde i en fantasivärld och hinkade i sig Merlot hela dagarna, som självmedicinering.

Men nu har jag hittat en författare som passar mig utmärkt: Elizabeth Strout. Jag har precis läst klart Olive Kitteridge, och nu har jag laddat ner två böcker till av henne. Det ska bli en njutning att läsa dem.

Hemarbete

En granne till oss när vi bodde i Solberga, det vill säga för sådär trettio fyrtio år sedan, ägnade mycket tid åt ommöblering. Så mycket att något av det första dottern sa var: Ska vi möbbla om? Sån är inte jag. I regel ger det sig på en gång var möblerna ska stå och sen står de där vi ställt dem, tills det är dags att flytta.

Men det är lite annorlunda när man flyttar från stort till mindre. Då är risken stor att man får med sig mer än man egentligen behöver. Igår åkte en bokhyllesektion till ner i grovsoporna. Eller kretsloppsrummet, som det numera står på dörren. Men mig lurar de inte. Rummet är så litet att det enda som sorteras är glas, tidningar och elektronik. Resten hamnar i ett kärl med rubriken Blandat.

Och nu har även jag möbblat om. Skrivbordet är flyttat till det tomrum som uppstod när vi slängde bokhyllorna och byrån hamnade på skrivbordet gamla plats. Vardagsrummet börjar se riktigt spatiöst ut. Nu inväntar vi bara att den smalaste Billyhyllan ska finnas i lager på Ikea i vår närhet. Den kostar nästan ingenting, men att få hem den kostar mer än dubbelt så mycket som själva möbeln. Och då lämnas varorna på trottoaren utanför. Så ännu en gentjänst kommer att krävas framöver.

Om en månad ska nog både ommöblering och tapetsering vara avslutad. Våra vänner från Göteborg har lovat att titta förbi oss i mitten av september.

Tjänster och gentjänster

De som tidigare bodde i vår Stockholmslägenhet var mycket mysigare än somliga andra. Hade en massa levande ljus både högt och lågt. Ett stod med all sannolikhet uppe på badrumsskåpet. Det skvallrar ett brännmärke i taket om. Själv är jag inte så förtjust i stearinljus. De kan lukta lite konstigt när de brinner även om de inte är doftljus. Och Brorsan, som varit brandman har skrämt upp mig så jag är inte den som gillar brinnande vekar.

Om man ska ursäkta brännmärket i badrummet så kan det bero på rummets värdelösa belysning, en armatur från Ikea. ”De mjuka, runda formerna och materialen metall och glas skapar ett tidlöst utseende som påminner om gamla tiders lampor.” En fotogenlampa hade gett bättre ljus.

Här krävs det bättre doningar, var vi rörande överens om. Och köpte ny armatur som tål dubbelt så många lumen än den gamla. Ett krux är bara att ingen av oss vill klättra på stege. Vi upprepar vårt eget memento mori: tänk på Magdalena Ribbing! Och då gör vi det. Avstår från klättring och ber om hjälp.

Nu är vår tillvaro så mycket ljusare. I alla fall i badrummet. En nackdel i sammanhanget är att bra belysning är väldigt avslöjande.

När vi flyttade var det väldigt mycket som åkte i grovsoporna. I stort sett alla böcker till exempel tillsammans med ett par bokhyllesektioner. De fyra som blev kvar följde med hit, där de ekade ganska tomma. I veckan åkte två sektioner till i grovsoporna. Och Maken lurar på att också skicka de återstående samma väg.

Det är möjligt att fondväggar år totalt ute numera. Men alla våra väggar är vitmålade och det kan kännas lite enahanda. Speciellt som den vita färgen snarare ser beige ut i vardagsrummet. Jag tror att det är de gula fasaderna runt gården som smittar av sig. Därför skulle jag vilja ha en tapet på väggen bakom tv-skärmen. Men ”tänk på Magdalena Ribbing” sätter käppar i hjulet. Takhöjden är tre meter och då räcker nog inte vår egen stege till.

Men vi har ju vänner. Och vad har man dem till? Vi har några i Göteborg. Så lämpligt att mannen är gammal målare. Jag kan visserligen inte komma på när vi gjorde dem en tjänst senast så vi kan inte åberopa en gentjänst. Men Maken ställde ändå frågan. ”Vi kan ta det på vägen upp till Söderhamn. Vi ska dit och hälsa på svärmor” sa målaren och sådana gentila erbjudanden tackar vi inte nej till.

Så vem vet, vi kan också bli mysigare. Utan levande ljus men med lite nytt på väggen. Stockholm heter tapeten.