Vad ska du bli när du blir stor?

Det finns en test på GP:s sajt, som ger mig följande resultat:

Du är en flexibel person. Du trivs med att ha många bollar i luften och att det händer mycket. Du trivs med med männsikor, men vill inte ta hand om dem. Du skulle säkert trivas lika bra med servitris som i jobbet som revisor. Vad du väljer ha att göra med hur lång tid du är beredd att studera.

Andra yrken där du troligen skulle trivas och komma till din rätt:
Journalist
Jurist
Meteorolog
Receptionist
Ekonom
Översättare
Försäljare
Sekreterare
Trafikledare
Steward/Flygvärdinna
Busschaufför
Spårvagnsförare
Kassör/Kassörska
Polis
Väktare
Optiker
Guide
Datatekniker
Lärare
Brandman
P-vakt
Apotekare
Mäklare
Reseledare
Skidlärare
Bibliotekarie
Informatör
Tidningsbud

Jag jobbar tydligen med fel saker. Konstig blandning tycker jag och P-vakt är nog det sista jag skulle vilja vara.

Hårresande uppfattningar

Maken var oförskämd nog att komma med synpunkter på mitt hår. Det var för grått och för risigt. Jag tyckte det var alldeles nyss som jag bättrade på färgen och klippte mig. Då upptäckte jag en fördel med att blogga. Jag sökte i min egen blogg och såg att det var nästan fem månader sedan jag var till frissan.

OK, det kanske kräver en insats. Jag färgade till håret igår eftermiddag med färg från Garnier Fructis, ett fabrikat jag aldrig använt tidigare. Plasthandskarna som skulle ingå saknades. Mutter, mutter, tänk att folk är så fräcka att de knycker ur förpackningen. Det blir till att ta plastpåsar istället.

När jag bad M läsa i instruktionen hur länge man skulle ha medlet i håret, skrattade han hjärtligt åt mig. De saknade handskarna låg som en hinna över instruktionspapperet.

Håret blev hyfsat, men jag vaknade ideligen under natten av att något luktade sött. Det luktar verkligen frukt om Garniers grejer. Jag gillar inte lukter utan kände mig som ett av barndomens suddgummin.

Min vanliga frissa har semesterstängt, en orsak att anlita salongen i Globen city.

– Vill du ha en stylist eller en senior (siinior) bla bla bla?
– Vad är skillnaden?

Hon svarade att det var erfarenheten plus 100 kr.

Jag nöjde mig med en stylist. Det kommer att kosta 400 hur som helst. Få se om jag släpper loss och gör en Extreme Hair Makeover.

 

Farlig farthållning

I lördags förmiddag sprang en granngrabb på M på gården. Grabben undrade om hyresgästlokalen var ledig. Det hade hänt en familjetragedi och man behövde lite utrymme för släkt och vänner. Lokalen var ledig och de fick löfte om att ha den hela helgen.

Familjen består av mamma från Iran/Pakistan, ganska nygift med en svensk man och ett antal barn från 17 och uppåt. Sen tillkommer fästmör och fästmän till barnen. Ett ganska färgstarkt gäng. Jag har berättat lite om dem tidigare.

Vi har undrat vad som egentligen hänt och spekulerade i om någon av ungdomarna var inblandad i trafikolyckan i Sollentuna, som tre ungdomars liv.

Nu ringde M och sa att han pratat med en av sönerna och han hade bekräftat att det var en av bröderna som dött i den olyckan. Hur sorgligt som helst. 

Man spekulerar i att bilen höll alldeles för hög fart. Jag blir tokig när jag tänker på hur vår egen son kör. Det är som han tror sig vara odödlig. Det verkar inte hjälpa att polisen tog lappen på två månader heller.

Tung tystnad

För våra barn gäller två huvudprinciper:
Vill vi veta något – fråga mamma.
Vill vi ha något – fråga pappa.

M har inte alltid koll på fakta men drar gärna till med en bestämd åsikt eller så kan han hitta på ett svar bara för att vara rolig. Jag, fröken Tjatlund, försöker givetvis vara uppriktig och ta reda på saker och ting innan jag uttalar mig.

Igår, på väg hem från stan ringde min mobil. Det var Trean. Efter lite artigheter: Vad gör ni? Jaha, hittade ni nått? Kom frågan: Har du farsan där? På tonfallet hörde jag att nu var det något han ville ha och att han visste intuitivt att det inte var någon idé att ta upp det med mig.

Samtalet avslutades med: Jag ska fundera på saken. Nu funderar Trean och hans kompanjon på att köpa en bostadsrätt, renovera den och sen sälja lägenheten med rejäl vinst. Kruxet var bara att det kunde hända att banken krävde borgen för köpet och det var där pappa kom in i bilden.

– No way, sa jag. Aldrig i livet att jag vill ha gemensam ekonomi med de där tomtarna. Det behövs bara att de inte gör den där vinsten utan istället en förlust. Eller att någon av dem råkar ut för en olycka eller allvarlig sjukdom. Treans ryckiga livsstil har inte heller varit särskilt pålitlig.

Det blev en mycket tyst kväll och orolig nattsömn, framför allt för M. Han hatar att behöva säga nej till barnen, speciellt till Trean. Imorse ringde M och sa att det blev inget av med borgen från vår sida. Det hördes att Trean inte gett upp den lösningen ännu.

PC:n fyller 25 år

Det stod i bladet att hemdatorn fyller år i augusti. Mitt PC-användande fyller 20 år. Vi köpte vår första dator 1986. Det var en 386 med 10 megabytes hårddisk och MS-DOS 2.11, som operativsystem. Säljaren sa att vi skulle behöva åtskilliga år för att fylla den. Jag tror inte att han hade barn.

Dator, skärm och skrivare kostade 35.000 och det var billigt. Vi köpte hos en firma som inte höll något lager utan bara levererade sånt som man redan betalat i förväg för.

Vi hade egen firma då och jag körde löner, fakturor och bokföringen på datorn. Det var en spännande tid där jag lärde mig en massa nytt. När Windowsoperativet kom var jag en bakåtsträvare och ville inte ge upp kommandoraden i första taget. Nu kör jag mycket i Unix på jobbet så jag får utlopp för rejält effektiva kommandon som del *.* (rm *.*).

Jag hade förmodligen inte haft det jobb jag har idag om vi inte varit så tidigt ute med att skaffa egen burk. Ettan hade nog inte heller jobbat där han gör nu.

Lös & ledig lördag

Regnet öset ner under morgontimmarna, men värmen kvarstår. Nu gjorde inte regnet så mycket. Jag har jour och hade fullt upp med krånglande datasystem. När det var åtgärdat hade trottoarerna börjat torka upp.

Det finns en naturlag som drabbar oss ständigt:
Om ett räntefritt avbetalningsköp är färdigbetalat, så är det genast något som går sönder och som kräver en ny skuld. 

När betalningen på sofforna var klara, gick sängen sönder. När nya sängarna var betalda, gick tvättmaskinen sönder. Då köpte vi en ny och kostade på oss en ny kyl/frys samtidigt. Igår betalade jag resten av skulden på det köpet och vad kunde vi konstatera imorse?

Jo, espressomaskinen är stendöd. M, som vill vara händige herrn skruvade isär apparaten, men det fanns inget synligt fel. Pumpen funkar, det är själva uppvärmningen som inte gör det.

Jag har inte gillat den där inkontinenta, ständigt läckande, Innovamaskinen. Dessutom tycker jag att det skräpar alldeles för mycket om kaffekvarnen och skulle helst vilja ha en helautomatisk variant med kvarnen integrerad. Helt klart en köpsignal från min sida.

M behövde dessutom en ny tunnare fritidsskjorta till semestern. En som torkar fort och inte behöver strykas. Förra året köpte han en klarröd variant från Peak Performance. Han var väldigt nöjd med det reafyndet tills han började använda skjortan.
shell
Vet ni hur många bensinstationer, stormarknader, snabbrestauranger det finns där personalen går omkring med klarröda skjortor. Vi har Shellkort och varenda gång vi tankade kom det fram någon kund och undrade något. Vad vet vi inte eftersom vi inte behärskar franska. På stormarknader var det likadant.

Jag hittade en förtjusande espressomaskin av märket Jura på PUB för 9995 kr. Hela 1000 kr billigare än på NK. Men M var inte imponerad, designen dög inte. Vi får väl vänta med köp tills efter semestern. Till dess får vår gamla fattigmansespresso duga ihop med en lattevisp från Clas Ohlsson.

Under vår odyssé efter skjorta hittade M ingen som dög, däremot sin drömnessesär (helsvart) och några böcker från Pocket shop.

Vi åt lunch på Åhléns takterrass. Bakom oss i kassakön stod en kvinna, som sa till expediten bakom disken:
– Jag ska inte äta. Men får jag fråga: Vad är pannacotta för något?
– Pannacotta är slut, fick hon till svar.

Och jag som trodde att det var en efterrätt.

Frökens förbannelser

Obs! Detta inlägg är skrivet i affekt och ska inte uppfattas som någon absolut sanning. Eventuellt åker det i papperskorgen när jag kommer på bättre tankar.

Dagens deprimerande bild. Över sex timmar kvar!

 hemgång

 

Idag förbannar jag


Mannen som jobbar bredvid mig

Ja, idag är jag inte på humör att säga kollegan. Något större team work är det aldrig fråga om. Han gör sitt och jag gör mitt. 

Hans semesterönskemål går före mina. Vill han ha semester tre veckor från mitten av juli så får han det. Att min semester snudd på hamnar på hösten, so what. Självklart ska han ha ledigt alla sportlov, trots att vecka 9 alltid är i ett månadsskifte. Årsskiftet? Värsta månadsskiftet på året. Även då självskriven ledighet.

Företaget jag jobbar på
Det låter alltid mannen bredvid får sin vilja fram. En förmildrande omständighet är kanske att jag inte tar någon strid. Nej, man väljer sina krig och i år hade jag inga tyngre argument att komma med inför semesterplaneringen.

Sen det här med införandet av frysperiod på sommaren. Vad är det för mening att sitta här och försöka göra något vettigt när man är bakbunden av ändringsstopp.

Mannen jag är gift med

(hans oförmåga att få ändan ur vagnen)
Snart är det ettårsjubileum på köksrenoveringen. Kaklet är satt tack var Tvåan med make. Tapeten är nedriven och väggarna grovspacklade. Inte ens köksluckorna har kommit iväg till lackeringsfirman. Det ser med andra ord inte klokt ut och vi har inte bjudit hem folk på länge, länge.

Han står som ägare på bilen. Men några initiativ till plan B från hans sida ifall bromsarna inte blir åtgärdade i tid inför semestern, saknas totalt. Alltid är det jag som ska ringa och krångla. Det känns lite väl morsigt när bilen och försäkringen är hans.

Tjafset kring morsarvet
Egentligen skulle det ingå under föregående punkt. Vad gör man med 100.000 som man får utan egen ansträngning? Grundplåt till sommarstuga, betalar någon för köksrenoveringen, gör en resa utöver det vanliga?

Ingen sommarstuga – det är vi båda överens om. Köket? Jag kan helt klart tänka mig det. Resa? Det kan vi båda tänka oss. Men M vill åka till Asien och vara borta två månader. OK, man kanske ska göra något utöver det vanliga i en sån här situation. Men två månaders ledighet! Jag brukar klättra på väggarna efter två veckor.

Dessutom har M fått proppar i benet efter en femtimmarsflygning. Hur hälsosam är då en Asientripp?

Floyd Landis
Jag känner mig grundlurad. Här har jag lagt ner en massa tid och energi på Tour de France och vad gör människan? Jag hoppas verkligen att B-provet är negativt så han frias.

Är touren för hård? Måste man dopa sig för att ha en chans? Är det inte en tävling i cykling utan en tävling i att dopa sig mest utan att bli avslöjad?

Mig själv
Min totala brist på energi, fattningsförmåga och initiativ.

Om jag hade samma förmåga som Mamma skull jag ge hela gänget Onda ögat på en gång.

Åldersfascism

Ibland verkar det vara vattentäta skott mellan olika ålderskategorier. Yngre tror att äldre inte har någon koll på omgivningen och äldre menar att yngre är okunniga om det mesta.

I kommentarerna till Markooliolyssningen diskuterar man om en farmor verkligen kan känna till vem Markoolio är. Vad tror de? Är det några som har koll på saker och ting så är det folk i min ålder.

 

  1. Vi har varit med på banan åtskilliga år och sånt ger erfarenheter.
  2. De flesta arbetar fortfarande, t o m har jobb i teknikens framkant.
  3. Många stjärnor har tänts och släckts på underhållningens himmel.
  4. Nya tekniska prylar intresserar fortfarande och det går att begripa sig på manualen.
  5. Vi har tillgång till personliga erfarenheter från människor två generationer bakom oss.
  6. Har man barn så hänger man med i det som intresserar efterkommande generationen.
  7. Barnbarn ger Bolibompa en revival.

 Ingen är utan skuld i den här frågan. Jag gör mig själv skyldig till förhastade slutsatser. 

När jag var tretton och började röka, kom första rönen om tobakens skadeverkningar. Vi bara ryckte på axlarna och sa: Lungcancer i 40-årsåldern, so what? Då kan man lika gärna vara död.

Jag sorterade bort min mamma som rådgivare när jag själv fick första barnet. I mitt tycke kunde hon knappast ha något vettigt att komma med. Det var ju så länge sen hon hade barn. Då var hon hela 49 år.

I ett nyhetsinslag gick man runt på stan och visade folk en bild på Brolle. Flera tanter i 70-80-åldern visste på direkten vem han var.
– Märkligt! Hur kan de veta vem han är? sa jag.
Men M hade koll på att Brolle varit med i Så ska det låta.

När jag läser något, som jag tycker är väldigt klokt tänkt och bra formulerat kan jag reagera på skribentens ålder. Men hur i all världen kan en så ung vara så förståndig och välformulerad?

Sommarminnen

Hur mycket minns man egentligen från fem års ålder? Inte så mycket, kanske. Men korten vi hittade i en av Mammas lådor gör att jag i alla fall kan framkalla intryck. 

Familjen jag var sommarbarn hos hade inget jordbruk utan pappa Anders jobbade i skogen. Varje dag gjorde mamma Anna i ordning matlåda, ofta med stekt gröt och sylt. Jag rös vid åsynen och pappa Anders sa:
– Nu blir du väl avundsjuk?

 
Grannarna, däremot hade gård med kor och häst. Det kan inte ha varit särskilt långt till dem, eftersom jag fick gå dit själv och hämta mjölk i en beige emaljerade mjölkkruka.

bargning

Den nästan vuxne grannpojken hette Henning. Det kommer jag ihåg för han hade namnsdag på min födelsedag. Han körde häst och vagn och jag fick åka med. Höbärgningen hjälptes man åt med, grannar emellan. Det gällde att snabbt få in det torra höet innan det kom nya regnväder. Jag hjälpte till, så gott jag kunde med att kratta ihop det som hamnat på marken. De vuxna hade högafflar, som det gällde att se upp för.

Enligt SMHI:s historik ska sommaren 1956 ha varit en kall och regnig sommar. Men det fanns också varma sommardagar. Jag minns hur läskigt det var med bromsarna som surrade runt hästen, hur ont det gjorde när man blev biten och men också hur trevligt det var när mamma Anna kom med fika och bullar.

Fotboll och bandy var viktiga saker för män i Hälsingland. Pappa Anders åkte på match och de nätterna sov mamma Anna i mitt rum. Hon gillade inte att han tog några supar efteråt ihop med granngubbarna. När Anders väl kom hem ropade hon argt att han omedelbart skulle masa sig i säng. Jag gömde mig under täcket.

Egentligen förstår jag inte varför jag blev rädd. Det var nog mamma Annas upprördhet som smittade av sig. Jag har inga minnen om att man drack alkohol hemma från den tiden. Men jag kan se på gamla kort att mamma och flera andra spela kort med grogglas på bordet.

Huset som sommarfamiljen bodde i var vitrappat och det stod ett årtal med svarta stora siffror ovanför förstukvisten, 1939 har jag bestämt för mig. Det fanns inget rinnande vatten, inget badrum eller toalett. Utedasset med sina ilsket surrande flugor låg ihop med vedboden. I skåpet bredvid sängen hade jag en potta som jag kunde använda på natten.

Badade gjorde jag i en zinkbalja på köksgolvet. Ett lakan sänktes ner i det uppvärmda vattnet så att jag skulle slippa kylan från metallen.

För några år sedan, var Trean på behandlingshem i Ådalen och när vi åkte dit körde vi igenom Stråtjära. Allt var så annorlunda. Jag kom ihåg att grusvägen som gick utanför huset angjorde den stora vägen till Söderhamn vid en mjölkpall. Självklart existerade varken mjölkpall eller grusväg längre. Men vi hade lite ont om tid och lyckades inte lokalisera var jag bott på somrarna.

Lång natts färd mot dag

Touren är, som sagt över och jag har återgått till andra aktiviteter. Böckerna jag lånade på biblioteket till exempel. Egentligen skulle jag ha dem på semestern, men då brukar jag misshandla publikationerna å det grövsta och det kanske inte är så populärt hos kommunen.

Så igår läste jag alldeles för länge och kom i säng först 00:30. Klockan 2:35 ringer mobilen. Reptilhjärnan vaknar med ett ryck och första tanken är Trean. Är det nya katastrofer på gång? Andra tanken är jobbet. Nu är det något som skitit sig där.

Första tanken är inte alltid rätt och det är jag glad för. Jag har jour och det var verkligen problem på jobbet. Problem på jobbet är inte så känslomässigt engagerande och efter sådär en halvtimme är det avklarat.

Det stora problemet är att somna om igen. Sovrummet är varmt, maken snarkar, tankar far genom huvudet: Kollade jag verkligen allt som borde kollas? Upp till datorn och kopplar upp mig igen och kollar igen. Tillbaka till sängen och så småningom lyckas jag slumra in. Vaknar av väckarklockan och tänker: Ikväll måste jag lägga mig tidigt. Samtidigt som jag vet att lakansskräcken kommer slå till även då.

M hade också vaknat av telefonen, men somnat om bara för att drömma ångestladdade scener där Trean slagit sönder hela hemmet och är spårlöst försvunnen, frun och barnen flytt till mormor.

Huvudpersonen i boken jag prompt var tvungen att läsa färdigt var en värre räknare än jag. Hon räknade till och med antalet steg i korridorer. Intressant att det är 22 trappsteg mellan våningsplan även i USA.

I Jan Myrdals självbigrafiska böcker beskriver han sin förmåga att kunna gå i full fart i ett mörkt rum och känna när det tar slut. Jag tror att jag delar den i någon mån och därför aldrig behövt räkna steg i rum och korridorer. Vår korridor här på jobbet är L-formad och jag ”hör” på en gång när jag kliver in om någon dörr är öppen även om jag inte ser dörren.

Undran
En trånande engelsk källa har torkat ut och försvunnit och en kvinna med släktgård har låst sitt hus. Har det något samband?

Tjuvläst

Nu har hjärnan jobbat för högtryck och jag har kommit fram till följande:

 


Uppdaterad 06-07-27
OBS! Ta nedanstående teorier med en nypa salt. Tjuvlyssnat säger att de inte tjuvläst och jag får väl tro dem. Varför skulle de besvära sig med det?

Den som skickade in bidraget tyckte i alla fall att det var kul och det gjorde jag också.
/frk T

tjuvlyssnat.se har tjuvläst min blogg

 

  1. Jag har skickat bidrag till deras hemsida.
  2. Men inget om Markoolio.
  3. Mitt inlägg publicerades 5/6.
  4. Statistiken för den 17/6 gick i taket. Tre gånger så många unika ip-adresser. Jag skickade frågan till blogg.se.
  5. Rolle svarade att de inte ändrat något. Statistiken var som vanligt.
  6. Annaa såg samma fenomen på sin blogg och jag kommenterade detta. (Nu har jag hittat den)
  7. Tjuvlyssnat tog inte in min kommentar till lyssningen.

 

Tjuvlyssnat sparade läsningen till en ovanligt het ”regnig dag”.

 


Mitt första frieri

Jag sparar kommentaren på förra inlägget. Man vet aldrig när ett sånt erbjudande kan vara användbart.

Begreppsallergi

Det händer att jag överreagerar när jag tycker att människor formulerar sig ogenomtänkt. OK, det gör säkert jag också. Men då är det bara andras skyldighet att reagera.

En gång höll jag på att skrämma livet ur en femton år yngre medarbetare. Så fort det var något så fick hon ”en sån djävla ångest”. Det fick hon ofta och för minsta lilla skitsak.

Under den här perioden tog sig inte min bästa kompis sig ur sängen. Hon låg med täcket uppdraget till näsan och stirrade på tapetskarvarna på väggen. Hela tiden upprepade hon ”Hjälp, hjälp, hjälp”, ”Hjälp, hjälp, hjälp”. Djup depression parat med panikångest. Psykofarmaka och terapi, inget hjälpte. 

När det var som värst med kompisen satt min arbetskamrat och läste lunchmatsedeln och kläckte ur sig:
– Fisk eller korv! Jag får sån djävla ångest över pest-eller-kolera-alternativ.

Jag fick spel och sa att jag inte någonsin mer ville höra om hennes ångest. Hon kunde gärna få följa med till kompisen om hon ville veta hur verklig ångest såg ut. Arbetskamraten såg riktigt rädd ut och stammade fram en ursäkt. 

Sen kan jag reagera på uttryck som ”man har det man förtjänar”. Jag vet att de flesta inte lägger samma betydelse i formuleringen, som jag.

För mig är det som att säga att världen är bra som den är. Alla får ju vad de egentligen förtjänar. Som att det ligger en högre mening bakom det man får vara med om. I mina öron liknar det någon slags framgångsteologi. De goda belönas med framgång, god hälsa, skönhet och lycka.

Visst, jag tror på den fria viljan och att man kan styra sitt liv genom de beslut man fattar. Hemskt vore det annars. Men det finns också andra mekanismer, som tid och oförutsedd händelse.

Tjuvlyssnat

Jag och mitt barnbarn finns på riktigt! Ser att tjuvlyssnat.se tagit in vår lilla Markooliokonversation under rubriken "Det har vi också undrat många gånger".

Jag publicerade mitt inlägg 5 juni och kommer inte ihåg om jag skickade in ordväxlingen till sajten. Det händer att skickar in saker som jag tycker är kul, men är osäker på om just detta sändes iväg.

Då återstår två alternativ: Tjuvlyssnat läser min blogg. Knappast troligt. Någon annan farmor har varit med om något liknande. Kanske.

Nä, jag skickade nog in bidraget själv och sen har jag förträngt det hela. Kul var det i alla fall.

Svarta skyar

Ett litet orosmoln har tornat upp sig inför semestern. M ringer och säger att bromsarna inte tar på bilen. Vi har behövt fylla på bromsvätska då och då. Senast det lilla livet var på service bad vi dem undersöka orsaken. Men man hittade inget fel.

Nu är det totalfel och första lediga verkstadstiden är 2 augusti och vi ska köra till Göteborg den 4. Båten går på lördagen och M var riktigt på spenderhumör när han bokade biljett och tog absolut dyraste hytten till Kiel.

Vad gör man om bilen inte är klar på två dagar? 

Skärpning!

I tre veckors tid har jag försummat hemmet å det grövsta. Jag upptäckte det igår kväll. Plötsligt såg jag lägenheten med en besökares ögon och var helt enkelt tvungen att göra något åt saken.

Det är samma sak varje sommar. Jag säger bara: Tour de France på Eurosport. På jobbet följer jag loppet på webben. Sen skyndar jag mig hem lagom till sista milen. Efter det gör man ett litet sammandrag av dagens etapp och senare på kvällen ett längre sammandrag. I år var det dessutom extra spännande när det inte fanns någon självklar vinnare.

Många begriper inte spänningen i cykelsporten. Nuförtiden kan man skicka sms eller mejla till tv-kanalerna med frågor och synpunkter. Under den etapp i Alperna, där Floyd Landis gjorde en makalös körning och tog tillbaka det tidsgap han hade, var det en tittare som ställde frågan:
När ska man ändra reglerna så cykling blir spännande?

Vacchi, Adamson och vi i soffan höll på att skratta brock på oss.
Kan det bli mer spännande?

Det är inte bara Touren som slukat min tid. Inte en enda helg i hemmet hittills i juli. Familj och vänner tar tid. 

Uppryckning!

  • Rensade kylskåpet på gammalt och putsade in- och utsida.
  • Tvättade femtielva maskiner och var tvungen att köra torktumlare. Hett så in i helsicke.
  • Hittade tandborsten som varit borta ett dygn. Av okänd anledning hade den tydligen hamnat i tvättkorgen och när jag tömde tredje maskinen dök den upp.
  • Öppnade och sorterade post som ingen orkat ta ställning till. Varför skickar SPP en massa obegripliga brev hela tiden?
I hemkunskapen fick vi lära oss att städning ska utföras uppifrån och ner. Det håller jag styvt på. Så från min ögonhöjd och ned till golvet blänker hemmet. Jag lämnar inga garantier för hur det ser ut högre upp.

Härjningar i Härjedalen

Fram till att Mamma och Pappa gifte sig hade Farmor och Pappa bott tillsammans i lägenheten på Gärdet. På somrarna åkte det till Båstad och levde pensionatsliv vid Malens Havsbad. När Mamma och Lillsyrran dök upp i deras liv fick de också följa med. Vi äldre barn fick åka på kollo. 

Första kollovistelsen 1958 var mer ett friluftsläger. Vi bodde i baracker någonstans i Funäsdalen. Jag var egentligen för liten. Man skulle vara sju år, men eftersom jag hade två äldre syskon med på vistelsen, så fick jag dispens.

Syrran och jag delade rum med en tredje flicka, Eva. Det här var före Barbiedockornas tid och alla tre hade vi med oss varsin Gingerdocka. Rumskamraten snodde helt fräckt flera av mina dockkläder. Jag hade en prickig klänning till min docka. Plötsligt var den försvunnen. Någon dag senare hade Eva fått ett paket och av en händelse hade hennes mamma skickat en prickig kjol till hennes docka. Jag såg tydliga spår av en sax på plagget, men Eva blånekade och jag hade svårt att hävda mig som yngst.

Det var stränga förhållningsorder om att man måste haka fast de utåtgående fönstren om man öppnade något. Syrran öppnade ett men glömde det där med haken. Eftersom området var öppet fjällandskap tog vinden tag i fönstret så glasrutan slogs sönder mot väggen.

Syrran fick förstås en rejäl utskällning av en ledare. Men Syrran var inte svarslös, trots att hon bara var åtta år.
– Äh, det gör inget. Min nya pappa tjänar mycket, så han kan betala. Jag tror att han fick göra det också.

Ledarna på kollon var unga. De spelade gitarr och sjöng när vi samlades runt lägerelden på kvällarna. Jag lärde mig mina första sånger på engelska.

– Åh, åh, åh, åh vått e danne mi. Aj nävve vill fårget vått e danne mi, sjöng vi för Pappa och han fattade ingenting fast han kunde engelska. En stor besvikelse.

Då tog vi i med:

– Heng daon jår littan dooli. Heng daon jår hedd än kraj.

Den hade han hört i en annan version med Kingston Trio, tror jag att det var. 

Jag hade midjelångt blont hår och det gav ledarna extrajobb. Någon rationell typ frågade om jag inte ville klippa mig. Det gick jag gärna med på. Mamma kammade håret hårt varje morgon, så huvudet for åt olika håll. När kamningen var klar flätade hon håret i flätor eller satte upp det i hästsvans, utsläppt hår var otänkbart till vardags. 

När Pappa kom och hämtade oss vid Centralen, såg jag att hans ögon tårades när han fick se mig. Det långa håret var bort och det hår som fanns kvar hade mörknat betydligt och återfick aldrig den blonda färgen. När vi kom hem var han på krigsstigen och kolloledningen fick nog sina fiskar varma.

Egna egenheter

Idag gick jag för säkerhets skull hemifrån tre gånger. Det kunde ha blivit fyra.

Första gången tryckte jag på nödstopp i hissen. Just det! Fredag, dags för stora ryggan så jag kan shoppa på hemvägen.

Andra. Nödstopp igen. Spegelbilden avslöjar en fläck på tröjan. Jumpern var nytvättad så det var visserligen en ren fläck, men inte så klädsamt.

Tredje gången kom jag ända till porten. Huuu, det var lite kallare än jag trott och koftan blev kvar i sovrummet när jag bytte tröja.

 

Jag drar en skarp gräns vid andra sidan Hornsgatan. Har jag passerat den vänder jag inte tillbaka. Frukosten blev kvar på köksbänken.

 

På amerikanska bloggar taggar man varandra. Jag tror inte att det har med etikett att göra utan snarare med kull eller ubban (rätta mig om jag har fel). För tillfället roar man sig med att räkna upp sex udda fakta om sig själv. Här är mitt bidrag.

 

  1. Ansiktsblind
    Inte totalt, men tillräckligt. Om jag ser en människa utanför sitt normala sammanhang så blir det knepigt. Flera gånger har jag gjort bort mig genom att presentera mig för folk, som blir mycket förvånade och säger: Men vi har ju träffats förr. Ett annat problem är filmer. Det blir komplicerat att hänga med i en film om två personer har mustasch, speciellt om de är av samma kön.
  2. Hörselminne
    Jag kan en mängder med sångtexter utantill, speciellt om sången har en handling. Läxorna i skolan hoppade jag i regel över. Om läraren gått igenom stoffet muntligen, så drog jag bara i mitt lilla snöre mitt fram på bröstet och vips kunde jag upprepa lektionen i minnet.
  3. Koncentrationsförmåga
    Vi var fyra syskon hemma. Plus hund, katt och en massa undulater. Mamma pratade dessutom oavbrutet. En decibelmätare hade ställt sig på rött. Allt detta kunde jag stänga ute vid behov. Om så världens snyggaste man (vem det nu skulle vara) steppade naken i rummet skulle jag inte märka det.
  4. Ordsamlare
    Det finns en massa roliga och intressanta ord, som jag lägger på lager för att droppa här och där. Det kan vara ord som börjar på vokaler (okulär, urban, adekvat, inuit) eller ord som bara låter lite kul (repetitiv, manspillan, mjugg).
  5. Räknare
    Jag tycker om att räkna saker. Trappsteg till exempel. Jag är av den bestämda åsikten att det ska vara 16 eller 22 trappsteg mellan våningsplan. Om det inte är så, så kräver jag åtminstone att antalet ska vara delbart med fyra.
  6. Storhetsvansinne
    Min höjd över havet är ringa, endast 1,60. Men trots det tror jag mig vara längre än många som är betydligt längre än jag. Det händer att jag klassat någon som liten och sen när vi står brevid varandra märker jag att personen i fråga är minst 1,70.

Working hard for the money?

Förmiddagen gick åt till att jobba. Det har jag i och för sig inget emot. Är man på jobbet så är man. 

Problem nr 1
Bankerna påstår att jag levererar felaktig statistik. No way, säger jag. För säkerhets skull räknar jag om en massa på längden och tvären och hittar inget fel. Detta är nu inne på tredje dagen och bankerna och jag är inne i Jo-Nej-stadiet. Jag säger ”nej det är inget fel” och de säger ”jo det är det”. Det ska bli spännande att se vem som ger sig.

Problem nr 2
En brevtyp blir fel i printsystemet. Inte så att det alltid blir fel, utan om den lilla brevbeställaren beter sig på ett icke förväntat sätt så blir det fel. Här hjälper det inte att blåneka. Det är bara att ta på sig skulden, stå där med skammen och rätta till det hela. Tänk vad mitt jobb skulle vara lätt om det inte fanns en massa användare.

Så gick den förmiddagen.


Igår slog nog kvällstidningarna rekord igen med sina löpsedlar. Fylle-attacken i Allsången gav braskande rubriker. Vet de inte att hus i Beirut sprängs i bitar? Men svenskarna som är fast i Libanon är kanske inte tillräckligt svenska.

En kollega berättade om en händelse år 2002. Det var en 14-årig pojke som dödades av att is och snö föll ner från ett tak på Drottninggatan här i stan. Alla tyckte att det var så förskräckligt onödigt. Dagen efter visade tidningarnas löpsedlar en bild på den döde pojken.

Min kollega stod i kö och väntade på bussen när en gammal kvinna går förbi löpsedlarna. Kvinnan tittar närmre och säger: ”Jaså, var det en neger”. Tonläget var sådant att andemeningen var ”bara en”.

Det höll på att bli lynchstämning i busskön. Men kvinnan i fråga kunde inte fatta varför alla blev så upprörda.

Boktok

Jag hoppar runt i bloggvärlden och snappar upp lite lästips inför semestern. Hittar en liten självbiografisk bokserie som verkar intressant. Kollar runt bland nätbokhandlarna efter första boken, Blackbird, utan framgång. Hör mig för med två bokhandlare på hemvägen, inget napp. Boken är slut på förlaget.

Upptäcker Stockholms Stadsbiblioteks hemsida. Jag har inte lånat böcker sen barnen var små, men det gick bra att regga in sig på nätet och sen är det bara att hämta lånekort på valfritt bibliotek. 

Första boken i serien finns inne på flera bibliotek. Men telefonen tutar envist upptaget när jag försöker reservera en bok åt mig.

Sen är det märkligt att förlaget har slut på första boken i en serie. Hur förväntar man sig att sälja del två och tre?

Vansinniga vänner

Våra vänner i Göteborg är speciella. Speciellt han. Men man måste kanske vara lite speciell för att vara våra vänner.

Vi känner dem sen tiden i Dalarna på 70-talet. Eller man kanske ska börja skriva 1970-talet nu. Då på 1970-talet köpte vi, alla fyra, varsitt par längdåkningsskidor. Vi var fullständiga noviser på området, men Reino kom med en lysande idé:
– Vi ringer Mora-Nisse och hör hur vi ska valla.
– Nej, du är inte klok. Det kan man väl inte.

Jo då, det kunde man. I alla fall han. Och Mora-Nisse ger snällt några goda råd. Men Reino är inte den som ger sig.
– Vi kanske ska ha en second opinion. Jag ringer Sixten Jernberg.

Men Sixten var inte lika tillmötesgående utan slängde på luren. Jag förstår honom.

balkong

(En balkong är alltid en balkong, hur minimal den än är, suckar en balkonglös)

Dagen efter Winnerbäckkonserten var vi spända på vad tidningarna skrev. Lena och Reino har själva ingen morgontidning. Det har däremot grannen. Reino var snabbt ute i trappen och lånade deras Göteborgs Posten. Han brukade göra det på helgerna och hittills hade han klarat sig från upptäckt. 

Så S & A Andersson vid Näckrosdammen: Om ni hittar brödsmulor i morgontidningen, så vet ni var gärningsmannen finns.