Hur man vet att man är gammal

Svaret är reklam: Adresserad reklam.  How I hate this man! And his reklam för Postkodlotteriet! Inte för att jag trodde att skylten Ingen reklam skulle hjälpa men nu börjar jag bli hjärtinnerligt trött. I will never ever köpa en enda lott. Inte ens om jag fick den gratis.

Först var det jag som fick försändelser. Nu är det Makens hjärta man försöker beveka. Våra pengar till behövande finner helt andra vägar. Så det så!

Apropå adresserad reklam: Synsam, Specsavers är jag van vid. Men i veckan dök en ny avsändare upp: Audionomerna. De erbjöd morgondagens hörapparaterna redan idag. Käckt i och för sig. Hörselnedsättningar är mer handikappande än man kan föreställa sig. Det vet jag.

Men ändå. Vad sa du? Det räcker med läsglasögon. I dagsläget. Förresten: I hate his fula frisyr, too.

Sallad eller kanske pyttipanna

Jag är en dålig farmor. Riktigt usel, helt enkelt. Inget bullbak, inga sångstunder och idag när jag började högläsa försvann barnen till varsin dator. Det där med datorn var nästan mitt eget fel.

Nej, inte riktigt. Det var husorganet Råd & Rön, som tipsade om hemsidor för barn. En var kräkmedlet Stardoll – en sajt där man, dvs småtjejer kan styla sin egen docka och möblera olika rum. Och snabbt lära sig att i DKNY-shopen är kläderna mycket, mycket dyrare än på Basic. My blev helsåld direkt.

Noa levererade pizza istället. Och fajtades med andra leverantörer. Om han tog kål på konkurrenterna och kunden gillade leveransen fick han poäng. Och kunde levla.

Det blir mycket andra rörliga bilder också tillsammans med barnen. Och bildskärmar, som tv. Den här säsongen har jag sett två På Spåret. Nu när jag äntligen slipper den självgode Oldsberg. Den här veckans avsnitt var lite beiget. Men förra veckan blev jag megaimponerad av Johanna Koljonen. Hon kunde ALLT.

Tur för Birro att han spelade ihop med henne eftersom han verkade vara helt lost i sammanhanget. Och inte kan han dansa något vidare heller. Men det kan Claudia Galli, så jag håller på henne i Let’s dance.

Robinson började när vi var på semester, men Maken, den lille robinsontorsken, spelade in alla avsnitt. Så vi har sett det mesta. Utom slutet på varje avsnitt och det är så retfullt. Väljer man från boxens inspelningsfunktion kan man ge sig på att de sista 5-10 minuterarna inte kommer med. Inte för det gör så mycket i Robinson, där fattar man vem som åkte ut när man ser nästa avsnitt. Men annars är det väldigt störande. Som när man inte får med upplösningen på en film till exempel.

Ja, jag tycker att Hans var en värdig vinnare. Och det ingår i själva konceptet att reglarna ändras under resans gång. Förlorarna är både gnälliga och missunsamma.

Annars har jag mest stått vid spisen och fött barn. Det är inte klokt hur mycket tid jag spenderar i köket med matlagning och disk när vi är fler än två. Men äntligen börjar de gilla annat än pannkakor. Inga avancerade prylar, jag är glad när de äter lasagne eller potatismos.

Och ska jag få dem att äta med god aptit är lösningen enkel: hummer. Ica hade extrapris och jag slapp stå vid spisen. Men asså, jag var säkert 28 år innan jag ätit hummer. Någonsin. Och här sitter skitungar på 8 och 6 år och har synpunkter på skaldjur. Vart är världen på väg?

Barn?

På min arbetsplats vimlar det av kvinnor i min ålder och jag kan med bestämdhet säga att man borde inte bli äldre än 50. För det är då som skitsaker inträffar. Och då menar jag inte småsaker utan gruvliga sjukdomar och närståendes dödfall.

I förra veckan kom en medarbetare inte till jobbet. Dottern på 26 år dog plötslig och oväntat. Eko, eko? Vad gör man? Säger man?

Under lunchen undrar flera: Hade hon några barn? och många undslapp ett ”Skönt!” när svaret var nej.

Då kände jag: Skönt för vem? Inte för mig som mamma. Trean vore totalt bortsuddad på det viset. Och nu är jag glad att My och Noa  finns, som ett bevis att Trean funnits.  Samtidigt som Noa tär på allas nerver med sina utbrott. När han skriker sin vilja fram.

Men  hur håller man balansen? I en snudd på omöjlig situation.

Vals

För tre år sedan var det också vinter. Med snö och halka. Nästan lika halt som nu. Maken satt på SÖS med Trean som brutit armen. In på akuten kom ett halkoffer, en kvinna som är hyresgäst i kvarteret. Eftersom Maken haft anledning att ge damen ett och annat handtag i sitt arbete så konverserade de med varandra.

– Jaså, har du också stått på öronen? frågade Maken.
– Jo, jag var dum nog att skynda mig över Hornsgatan. Alltså inte på övergångsstället och när jag skulle ta mig över mittvallen halkade jag på en iskoka. Och det känns som något är brutet i handen.

Någon vecka senare hörde juridiska avdelningen på Makens jobb av sig. De hade mottagit ett långt brev från den skadade kvinnans son. Han var minsann advokat och tänkte stämma hyresvärden eftersom han mor hade halkat så illa. Värden hade inte skött sina åtaganden med att sanda och salta. Därför skulle han utkräva skadestånd å sin mors vägnar.

Men den fräcka gubben gick inte.

Åtlöje

För sådär en 25 år sedan var vi hemma hos Mamma. På tv:n pågick någon svensk show och in på scenen kom Siw Malmkvist. Jag minns inte alls vad hon gjorde, bara att Maken och jag tyckte att hon var töntig så vi skrattade lite hånfullt åt henne.

Plötsligt började Modern att gråta och vi fattade ingenting. Varför satt hon där och hulkade? Jo, för att hon tyckte att när vi skrattade åt Siwan, en äldre kvinna, så skrattade vi åt henne också.

Nu tar du väl åt dig för ingenting, tyckte jag. Tills nyss. Min rumsgranne sitter och fnissar och småskrattar för sig själv.
– Du får ursäkta, säger han. Men jag sitter och letar fel i ett gammalt program. Och koden är så ful och dålig att jag bara är tvungen att skratta.

Då känner jag som Mamma. Det skulle lika gärna kunna vara mig och min programkod han sitter och hånflinar åt. Och förresten, tål hans eget arbete granskning under lupp?

Hjärnsläpp

EU hittar på en massa nya regler, som kräver samordnade arbetsinsatser. Därför var jag idag med på en träff med några bankrepresentanter. En kvinnlig deltagare hälsade på ett sätt som antydde att vi träffats förr och jag kände mig mer ansiktsbild än någonsin.

– Har du tid med några kompletterande frågor? Jag vill vara säker på att jag fattat saker och ting rätt från det du sa i höstas. Sa hon och riktade sig direkt till mig.
Hon såg det stora frågetecknet i min panna och fortsatte.
– Ja, vi hade en lång mejlkonversation?
– ???
– Om filkommunikationen mellan er och oss.

Då insåg jag varför jag inte kopplade ihop den här bankkvinnan med mejlen. I verkligheten pratade människan bred finlandssvenska. Så lät hon inte alls i Outlook.

Litania

Jag är dödstrött. Inte så mycket på snö och kyla. Det finns kläder för sådant. Men väglaget är inte roligt. Mina vinterkängor har invaggat mig i falsk trygghet. De har känts trittsicher, som tysken säger, men häromdagen visade de sitt rätta jag. Plötsligt låg jag där bara på mage på den isiga gångbanan bakom Skrapan. Det sa tjong i knäskålarna så till den milda grad att jag mådde illa.

Jag blev tvungen att krypa ett par meter bort från värsta glansisen för att överhuvudtaget kunna/våga resa mig. Nu spänner jag mig när jag går så jag har träningsvärk. Av själva spänningen.

Sen är jag skittrött på mörkret. Mörkt när jag går till jobbet, ännu mörkare på hemvägen. Och på de ljusa timmarna sitter jag med ryggen mot fönstret. Inte förrän om en månad är det hopp om livet. Då har jordens lutning mot solen minskat så att vi åtminstone har anständigt dagsljus.

Men det är bara tre dagar kvar till nästa fullmåne. Då kan jag bli riktigt rasande.

Baggis

Nej, Män som hatar kvinnor är inte 2009 års bästa film. Inte ens den näst bästa. Den är helt enkelt en dussinfilm och inget annat. Jag lovar att Bröllopsfotografen är bättre trots att jag inte sett den. Åtminstone mer underhållande om jag känner Malmros rätt.

Nu är det nästan så jag går med i gruppen Kvinnor som hatar Män som hatar kvinnor. Om den finns på fejan. Och om jag kommer ihåg mitt lösenord.

Härmigt

Nej, jag skulle inte bli som min mamma. Absolut på inga villkors vis. Inte ens som min svärmor. Ändå lutar det åt att allting upprepar sig.

Som det här med att knasöppna förpackningar. Min svärmor gjorde det ständigt och jämt. Ska det vara så himla svårt när det klart och tydligt står Öppna här! på fliken. Varför riva upp paketet i en helt annan ände?

Nu vet jag precis hur det går till. Visst står det Öppna här! Om man tar på sig glasögonen. Men det gör man inte eftersom då måste man leta upp brillorna.Eftersom man inte kommer ihåg var man lagt dem.

Och Maken, som hatade barndomens skogspromenader där hans mamma skulle ha barnen att sniffa under var och varannan gran. Bara för att känna hur gott det luktade. Nu tar han igen det på barnbarnen, som visar på samma bristande intresse som hans själv gjorde en gång i tiden.

Mina svärföräldrar pratade gärna sönder långfilmer genom att dividera om vem som spelade vilken roll eller vilken film de sett den eller den skådisen i. Det har vi också börjat med. Trots att vi påminner oss om hur vi avskydde det för 40 år sedan.

Och mamma gillade att läsa förtexterna på långfilmer. Högt. Och med svenskt uttala. Starring sa hon och sen kom hela rollistan. Jättejobbigt! Vi är faktiskt läskunniga om du inte visste det. Och förresten heter det Staaarring.

Nu får jag behärska mig för att inte själv börja läsa högt In order of Appearance

Förresten såg Sommaren med Göran häromdagen. Med Peter Magnusson, David Hellenius, Peter Dalle, Dan Ekborg …

Nej, inte är den värd någon Guldbagge. Om jag får bestämma. Och andra med för den delen.

Inspired by a krönika.

Jo, jag ser på tv. I efterskott.

I slutet av 60-talet bodde vi på cykelavstånd till Sveriges första pizzeria i Midsommarkransen. Calzone var min självklara favorit eftersom den hade minst torra kanter. Så mycket godare än bratwurst och pommes med räksallad på konkurrenten Bigges korvmoj.

Programmet Landet brunsås var underhållande och väckte lite matminnen. Som hur vi fick övertyga Makens far om att pizza gick att äta.
Gillar du skinka? Ost? Tomat? Bröd? Svamp? Fem ja av fem möjliga. Ändå tog det ett tag innan han vågade pröva nymodigheten.

Någon gång i mitten av 70-talet bjöd vi några vänner på middag. Jag gjorde mig till och lagade årets nyhet; lasagne. Med parmesan. Alltså den sorten som fanns att tillgå då, små påsar med, inte riven utan snarare pulvriserad ost. Som luktade.

Efteråt fick jag höra en recension. Jag har inte förlåtit den som vidarebefordrade omdömet ännu. ”Det både luktade och smakade spya” tyckte matgästerna. Enligt utsago.

Annars tycker jag att matprogram är trista. Det går så onaturligt bra för kockarna i köket. Därför gillade jag filmen Julie & Julia där huvudpersonerna verkligen fick anstränga sig för att lyckas med maten.

– Jag skulle verkligen vilja ha någon sysselsättning. Nu när jag är här i Frankrike.
– Men vad gillar du att göra? Egentligen.
– Äta!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Trots att jag inte gillar brunsås. Eller det som vissa restauranger kallar rödvinssås. För det är bara brunsås med en skvätt vin/vinäger i.

Tjoho!

Pratade just med banken, som meddelande att Visa satt in 22.000 på mitt konto. Det kändes väldigt bra. För mig.

Men ett råd till alla som planerar att se fotbolls-VW på plats: Ha koll på kort och konton. Se till att ha kortet aktiverat bara när du själv ska använda det.

Sydafrika är ett riskland i samma nivå som diverse Sydamerikanska. Säger folk som vet.

Sysslolös

Om det artar sig till krig
Kyss varann och tig!

Så stod det i bröllopstelegrammet från Janne och Ing-Marie. Som själva rök ihop några år senare och skilde sig med buller och bång. Vi tuffar vidare mot vår 39:de bröllopsdag om några veckor.

Konstigt nog eftersom vår relation får rött ljus enligt Expressens webbtest. Vi bråkar nog för mycket och trånar inte efter varandra när vi är på egen hand. Och jag har till och med tänkt på att göra slut när jag varit tillräckligt förbannad.

Nu är jag spänd på resultatet i testen Hur tacklar du att din partner sunkat till sig?

Splittrad

Nu har jag påbörjat flera inlägg som jag raderat efter ett femtontal rader. Först var det ett om matvägran. Tvåans Sally vägrade äta större delen av gårdagen. Det var orsaken till att jag drog mig till minnes Lillsyrrans ensidiga kost: välling tills hon började skolan.

Och Tvåan själv började krångla med ätandet redan vi tremånaders ålder. Jag fick lägga henne till bröstet medan hon fortfarande sov. Och det var jätteviktigt att hon inte blev för hungrig. Då var det tvärstopp direkt. Hade inte yoghurten funnits så vet jag inte om hon överlevt förskoleåldern.

Sen påbörjade jag en post om Svågern. Han med hjärntumören. Lillsyrran och han har varit i Tyskland och Svågern har fått behandling. Men jag tror inte att Lillsyrran fattar hur dålig han är. Hon blir så irriterad på att han bara ligger i sängen hela tiden.
– Men snälla nån! Han har en sjukdom där de flesta har dött någonstans mellan sex till tolv månader efter diagnos. Och han är inne på månad fjorton. Tänker jag.

Ett blogginlägg om bloggar? Som det skrivs så mycket om just nu. DN har en serie om Livet på nätet och bland annat uppmärksammat fejkbloggarna. Sådär, säger jag. Livet på Söder var roligt i tre inlägg. Sen blev det bara trams. Speciellt som jag bor på Söder. Roligast i den genren var KD-bloggen Sanningen måste fram. Inte så mycket för bloggen skull utan för att så många gick på bluffen och skrev långa och många kommentarer.

Och så fort det står om bloggar i tidningen, blir jag ansvarig per automatik. Maken kan läsa delar av artikeln med löjlig röst. Som om jag skulle behöva ta på mig det Sanna Lundell skriver. Eller vad hennes barn heter.

Men jag skriver inte en enda rad om hur det är på jobbet. Inte idag. Då vet man aldrig vad som händer.

Rullar

Snälla lilla Visa, ge mig mina pengar! De där stålingarna som försvann i Sydafrika skulle komma väl till pass nu. Vi ligger redan på minus på kontot och det är över en vecka kvar till lön.

Maken har bitit sönder en tand, som kräver rotfyllningen. Inget gratisnöje. Och jag har också varit hos tandläkaren. Bara för årlig kontroll. Min egenkontroll sa inga hål och det höll tandläkaren med om. Men tog 808 kronor för besväret.

Sen har jag köpt en tv-bänk och en hallbyrå. På Ikea. På nätet. Det kostade 4279 med transport. Draget och klart. Anländer förhoppningsvis i veckan.

Förutom diverse leksaker och restaurangbesök köpte Maken ett vildsvin i tisdags. Död gris för 1400. Filén (god) är uppäten och resten ligger i frysen.

Ska jag verkligen behöva tulla på sparkontot för att klara mig till den 25:te? Eller behöver jag en jordbävning för att få perspektiv på tillvaron?

Vad tyst det blev

Diskmaskin, tvättmaskin och torktumlare har brummat ut. Legorasslet upphört. Det där välbekanta ljudet när en liten pojke letar efter en specialbit bland alla andra tusentals i plastlådan.

Markoolio har ebbat ut. Ingen liten flicka, som glatt sjunger med i Min egen lilla moyogrej. Eller om det är lustlakej. Nästan lite deppigt efter en intensiv helg med barnbarn. Och inte blev det bättre av att Maken låter Weeping Willows eka ur sin dator.

Dags för lite terapi. Hemkörd i form av bakning. Havregrynsbröd. Det blir billigast så. Psykologer är så dyra och jag slipper slänga ett halvt jästpaket.

I tredje och fjärde led

Min moder tyckte att hon hade besvärliga barn och brukade nedkalla ont över oss genom att uppgivet säga: Jag kan bara önska er lika jävliga ungar som jag själv har. Och så blir det ofta; barn liknar sina föräldrar.

Tvåan var väldigt kinkig med kläder när hon var liten. De skulle sitta skönt, inte för hårt och inte för löst. Inte skava eller klia. Inte vara för varma och framför allt inte korva sig. Nu får hon tusenfalt igen. Stella är alldeles omöjlig med kläder på morgonen. Hela påklädningsprocessen sker under skrik, gråt och tårar. I morse skulle jag lämna henne i skolan och innan alla kläder var på plats hade hon skrikigt sig riktigt hes.

Den koftan är inte bra, den gråa år mycket bättre. Jag vill ha den, fast den ligger i smutsen. Det spelar ingen roll om tjocka vantarna är inte torra. Byxorna åker bara upp. Mössan åker ner i ögonen. Kängorna klämmer jättemycket. Du spänner alltid för hårt. Hängslena är för långa. Nu är de för korta. Jag kan inte böja mig.

Och så håller det på. Ända tills vi klivit ut genom porten och då blir Stella from som ett lamm igen och kan beundra saker, som de rimfrostiga träden längs Ringvägen.

Jag är med barn

Barn kan lära en ett och annat. Som att wienerbröd passar utmärkt som middagsmat. Och att en dubbad Hannah Montanafilm är lika sevärd som någon annan rulle. Eller man kan visst vila ögonen på The Clone of Wars. Flera timmar. Om barnen själv får välja.

Fick farfar välja så vore wienerbröd helt OK. Men när det gäller filmer är han lite petigare.
– Kan vi inte se en klassiker istället? Ni gillade ju Greven av Monte Christo. Nähä, då får farmor berätta en klassiker istället. Ta Gösta Berglings saga.
– Det är väl ingen historia för barn. Och den är alldeles för lång. Tyckte farmor.
– Doktor Glas, då? Den är mycket kortare.

Kort? Ja. Barnhistoria? Nej. Men jag drog en genomgång av handlingen och läste några rader snabböversatta rader från boken. Censurerade problemet med Gregorius vämjelighet, drifter och äktenskapliga rättigheter och nu vill barnen höra fortsättningen på fredag.

Jag tror att boken kommer bort tills imorgon.

Annars, då?

Tackar som frågar! I helgen var vi på Riverdance. Med de fyra biljetterna, som vi fick som kompensation för att platserna på Walking with Dinosaurs var så usla. Föreställningen var sådär. Lite som Disney On Ice. Tekniskt duktiga, men trötta artister som gjorde sitt jobb, helt enkelt.

Sen passade jag på att handla ostbågar, när barnbarnen ändå skulle sova över. För presentchecken på 40 kr från OLW. Ett litet plåster för att jag inte tyckte att Nacho Cheesedipsåsen smakade ost. Bara paprika. Det skulle den göra, menade fabrikanten. Det stod ju paprika i innehållsförteckningen.

Och inte har jag hört ett knyst från Visa om mina försvunna pengar. Jag överdrev förlusten i tidigare inlägg. Den var inte 42.000 utan 22.000. Men det är pengar det också. Speciellt som Maken bitit sönder en tand, jag ska till både tandläkare och tandhygienist inom kort. Plus att jag beställt nya glasögon.

Men på andra områden går det framåt. Med myrsteg. Maken fick ändan ur vagnen och satte dit träluckan på diskmaskinen. Sådana detaljer är hans jobb, han som har tillgång till skruvdragare och ögonmått.

Och jag köpte en ny trasmatta. Så om vi bara kan få undan skräpet som står på vardagsrumsgolvet, det som tidigare rymdes ovanpå hallgarderoberna och har status kanske slänga alternativt stuva undan någon annan stans. Då kanske vi kan börja bjuda hem folk.

Om det inte vore för alla påbörjade Legobyggsatser, som Maken köpt med 40% rabatt. Bara 1400 för tre Star Warsskepp i bautamodell. Hela köksbordet är belamrat.

Jag som trodde vi vuxit ifrån sådana plastbitar.

Sjukt

Det är inte klokt att människor får betalt för att skriva dumheter. En del blir till och med stormrika på dynga. Som Nora Roberts till exempel. Jag hade ingen aning om att ett stort svensk bokförlag, som Bonnier, överhuvudtaget brydde sig om att översätta skiten. Harlequin, möjligen.

Men varför torterade jag mig då i två timmar med Begravt i glömska? Ännu ett barnkalas är skulden. Den här gången på en bowlinghall och jag slet åt mig boken på Pressbyrån. Enda ursäkten är att den var den enda som jag kunde svära på att vi inte redan hade.

Och nu förstår jag varför. Redan på sidan 19 överträffade Nora och Margareta (översättaren) sig själva med passusen:

Hon satt på den ljuvliga terrassen med utsikt över den söta dammen och de gröna kullarna som höjde sig och övergick i de blå bergen.

Några kapitel senare var det verandan som var söt och väggarna krämfärgade. Sen var festen över, som tur var.

Idag slöläste jag AB:s söndagsbilaga och gick i gång på att historielösa människor släpps lösa hur som helst. En reporter rapporterar från en deckarkurs där man lär sig hur man skriver en bestseller. För att ge lite bakgrund skriver Cecilia Billgren:

När Henning Mankell skrev ”Mördare utan ansikte”, 1991 ansågs det lite fult att läsa deckare i Sverige. …
Förändringen kom med Liza Marklunds första bok om journalisten Annika Bengtzon.

Så Sjöwall/Wahlöö och Stieg Trenter var inte rumsrena, kanske? Konstigt att Styvfadern alltid ville ha den typen av böcker. Så mycket att han köpte dem och gav sig själv i julklapp. Men det var ju långt innan AB:s reportrar lärde sig läsa.

Förresten har jag sett några riktigt usla filmer också …